För er som undrat:
Lite om mitt namn
Fast jag skulle snarare säga fornnordisk än isländsk...
Dags att sussa!
G'natt på er!
2007-05-16
2007-05-14
Jag vill tacka...
... livet, som givit mig så myyckeeet...
Nej, skämt å sido (fast mitt liv ÄR ändå rätt trevligt!).
Jag måste verkligen tacka The Medicine Show, Douglas Unger och Moa som förgyllde min onsdagskväll! Ni rockar fett!
Tack även till L och A (1) för trevligt sällskap och A (2) för ett mycket trevligt samtal på Kvarnen efteråt.
Puss på er allihop!
And on a different note (*garvar* - var det någon som fattade skämtet? *garvar ännu mer*)
Jag HATAR att vara förkyld! Vaknade tre i morse av att jag var så snuvig att jag var tvungen att snyta mig varannan minut ungefär, och av att jag hade rethosta. Jag tycker verkligen rethosta känns fullständigt meningslöst! Hellre rejäl hosta där man känner att det faktiskt "händer" något när man hostar! Ja, ja - för mycket information. Jag vet...
Nåja. Jag lyckades aldrig somna om efter det, så jag hade "bara" varit vaken fyra timmar när väckarklockan ringde. Då segade jag mig upp och gjorde lite thé med mjölk och honung (gillar egentligen inte sötat thé, men jag tänkte att det nog var bra mot hostan) och fick i mig lite jordgubbskräm innan jag satte mig på bussen och åkte till skolan. Jag hade egentligen mycket hellre legat hemma och försökt sova och få ned febern, men jag tänkte att eftersom det på schemat stod att vi skulle ha genomgång inför examinationen som är om några veckor tänkte jag att det nog kunde vara bra att gå - om inte annat för att skaffa mig de sista kompendierna och boka examinationsdatum för den muntliga delen.
Nåväl. Jag var där 20 minuter tidigt efter en bisarrt folktom resa med SL (jag brukar åka den tiden och det brukar vara fullsmockat!) och tog mig ned i en bisarrt folktom korridor. Normalt sett brukar korridorerna fyllas av folk 15-10 min innan föreläsningarna/seminarierna börjar. Nu var det jag, en lokalvårdare och en tjej som såg vilsen ut i hela korridoren! Fem i nio kom en kille från min grupp gående. Då hade jag förgäves försökt ringa några andra för att få veta om det blivit någon salsändring eller så. Jag fick bara tag i två och de var båda på väg till skolan och ingen av dem hade hört något. Jag kände mig vid det här laget som om jag blivit transporterad in i någon underlig parallellvärld á la Stephen Kings "Pestens Tid" där nästan hela befolkningen "mystiskt" försvunnit. Dimman och den medföljande tystnaden gjorde intrycket än starkare...
Nåväl, klasskamrat E fick slutligen tag i någon som talade om att seminariet blivit inställt. TÄNK vad bra om jag fått veta det INNAN jag åkte hemifrån över en timme tidigare. Nå, jag ringde snabbt till den som satt på tunnelbanan, så hon kunde vända (hon har minst lika lång resväg som jag) och sedan lyckades jag med något smått otroligt! Trots trötthets-, feber- och förkylningsbedövning av hjärnan kom jag på att den andra klasskamraten hade sagt att hon höll på att parkera vid skolan när jag ringt henne några minuter tidigare. Kvickt som attan ringde jag henne, meddelade att det var inställt och frågade om hon hade bilen samt om jag möjligen isf kunde få åka med tillbaka. Vi bor nämligen bara några minuter med bil från varandra!
Tack och lov hade den mystiska dimman gjort att hon valt att inte ta motorcykeln idag, och jag fick skjuts HELA VÄGEN HEM! Vilka underbara människor det finns! Dessutom hade hon hälften av det kompendium jag skulle ha (hade råkat få med sig fel del), så jag kan iaf börja med den delen!
Ibland löser livet bara saker åt en på ett fantastiskt sätt!
Nu hoppas jag bara att jag kan bli av med den här förkylningen snabbt som attan eftersom jag ska baka lunchpajer till 20 personer, såga med ca. 6 småträd, samla vackra, kala kvistar i skogen, göra innovativa "serveringstunikor" av säckar, ordna kartonger som är tillräckligt stabila för att ha som soptunnor och leverera detta till stan - helst innan fredag! (Fast går saker enligt plan kommer en bil och hämtar mig och träd och allt på fredag förmiddag - SL brukar inte bli så glada när man kommer med träd på bussen...)
=)
På torsdag ska jag ha genomgång av bordsservering för de som är nya och på lördag ska jag basa för serveringsstyrkan på 14 pers som ska se till att alla gäster på banketten vi ska ha får mat och dryck.
Och på söndag ska jag ta emot en grupp ryska reportrar som ska få information om Hammarby Sjöstad och miljösatsningarna där.
Tack och lov kommer inte ryssarna förrän på eftermiddagen/kvällen så jag kanske t o m kan ta mig en drink i baren efter middagen på lördag. Om jag känner mig tillräckligt frisk då vill säga... Annars får jag väl åka dit och basa och sedan åka hem. Fast det känns ju lite trist. Det tar ju ändå 1½ timme (minst) kommunalt - och jag har varken bil eller körkort så jag har inget val.
No rest for the wicked!
Sådeså!
Nej, skämt å sido (fast mitt liv ÄR ändå rätt trevligt!).
Jag måste verkligen tacka The Medicine Show, Douglas Unger och Moa som förgyllde min onsdagskväll! Ni rockar fett!
Tack även till L och A (1) för trevligt sällskap och A (2) för ett mycket trevligt samtal på Kvarnen efteråt.
Puss på er allihop!
And on a different note (*garvar* - var det någon som fattade skämtet? *garvar ännu mer*)
Jag HATAR att vara förkyld! Vaknade tre i morse av att jag var så snuvig att jag var tvungen att snyta mig varannan minut ungefär, och av att jag hade rethosta. Jag tycker verkligen rethosta känns fullständigt meningslöst! Hellre rejäl hosta där man känner att det faktiskt "händer" något när man hostar! Ja, ja - för mycket information. Jag vet...
Nåja. Jag lyckades aldrig somna om efter det, så jag hade "bara" varit vaken fyra timmar när väckarklockan ringde. Då segade jag mig upp och gjorde lite thé med mjölk och honung (gillar egentligen inte sötat thé, men jag tänkte att det nog var bra mot hostan) och fick i mig lite jordgubbskräm innan jag satte mig på bussen och åkte till skolan. Jag hade egentligen mycket hellre legat hemma och försökt sova och få ned febern, men jag tänkte att eftersom det på schemat stod att vi skulle ha genomgång inför examinationen som är om några veckor tänkte jag att det nog kunde vara bra att gå - om inte annat för att skaffa mig de sista kompendierna och boka examinationsdatum för den muntliga delen.
Nåväl. Jag var där 20 minuter tidigt efter en bisarrt folktom resa med SL (jag brukar åka den tiden och det brukar vara fullsmockat!) och tog mig ned i en bisarrt folktom korridor. Normalt sett brukar korridorerna fyllas av folk 15-10 min innan föreläsningarna/seminarierna börjar. Nu var det jag, en lokalvårdare och en tjej som såg vilsen ut i hela korridoren! Fem i nio kom en kille från min grupp gående. Då hade jag förgäves försökt ringa några andra för att få veta om det blivit någon salsändring eller så. Jag fick bara tag i två och de var båda på väg till skolan och ingen av dem hade hört något. Jag kände mig vid det här laget som om jag blivit transporterad in i någon underlig parallellvärld á la Stephen Kings "Pestens Tid" där nästan hela befolkningen "mystiskt" försvunnit. Dimman och den medföljande tystnaden gjorde intrycket än starkare...
Nåväl, klasskamrat E fick slutligen tag i någon som talade om att seminariet blivit inställt. TÄNK vad bra om jag fått veta det INNAN jag åkte hemifrån över en timme tidigare. Nå, jag ringde snabbt till den som satt på tunnelbanan, så hon kunde vända (hon har minst lika lång resväg som jag) och sedan lyckades jag med något smått otroligt! Trots trötthets-, feber- och förkylningsbedövning av hjärnan kom jag på att den andra klasskamraten hade sagt att hon höll på att parkera vid skolan när jag ringt henne några minuter tidigare. Kvickt som attan ringde jag henne, meddelade att det var inställt och frågade om hon hade bilen samt om jag möjligen isf kunde få åka med tillbaka. Vi bor nämligen bara några minuter med bil från varandra!
Tack och lov hade den mystiska dimman gjort att hon valt att inte ta motorcykeln idag, och jag fick skjuts HELA VÄGEN HEM! Vilka underbara människor det finns! Dessutom hade hon hälften av det kompendium jag skulle ha (hade råkat få med sig fel del), så jag kan iaf börja med den delen!
Ibland löser livet bara saker åt en på ett fantastiskt sätt!
Nu hoppas jag bara att jag kan bli av med den här förkylningen snabbt som attan eftersom jag ska baka lunchpajer till 20 personer, såga med ca. 6 småträd, samla vackra, kala kvistar i skogen, göra innovativa "serveringstunikor" av säckar, ordna kartonger som är tillräckligt stabila för att ha som soptunnor och leverera detta till stan - helst innan fredag! (Fast går saker enligt plan kommer en bil och hämtar mig och träd och allt på fredag förmiddag - SL brukar inte bli så glada när man kommer med träd på bussen...)
=)
På torsdag ska jag ha genomgång av bordsservering för de som är nya och på lördag ska jag basa för serveringsstyrkan på 14 pers som ska se till att alla gäster på banketten vi ska ha får mat och dryck.
Och på söndag ska jag ta emot en grupp ryska reportrar som ska få information om Hammarby Sjöstad och miljösatsningarna där.
Tack och lov kommer inte ryssarna förrän på eftermiddagen/kvällen så jag kanske t o m kan ta mig en drink i baren efter middagen på lördag. Om jag känner mig tillräckligt frisk då vill säga... Annars får jag väl åka dit och basa och sedan åka hem. Fast det känns ju lite trist. Det tar ju ändå 1½ timme (minst) kommunalt - och jag har varken bil eller körkort så jag har inget val.
No rest for the wicked!
Sådeså!
2007-05-09
Dagen efter
Såhär dagen efter mitt sömn-EEG, kan jag säga att jag är rätt trött. Fast inte så mycket mer än vanligt...
Stort tack till nattsköterskan H som var mycket trevlig och professionell. Jag ser detta som lite terapi mot min sjukhusskräck. Jag överlevde ju trots allt...
Nu ska jag ta mig en liten tupplur så jag är laddad till kvällens spelning.
Vilket också får bli dagens tips:
Douglas Unger (med band och gäster)
Mosebacke kl. 20.30
Entré: 40 kr.
Vi kanske ses där?
Stort tack till nattsköterskan H som var mycket trevlig och professionell. Jag ser detta som lite terapi mot min sjukhusskräck. Jag överlevde ju trots allt...
Nu ska jag ta mig en liten tupplur så jag är laddad till kvällens spelning.
Vilket också får bli dagens tips:
Douglas Unger (med band och gäster)
Mosebacke kl. 20.30
Entré: 40 kr.
Vi kanske ses där?
2007-05-07
Nu var det länge sedan sist...
Tyvärr har livet varit ovanligt stressfyllt den sista tiden, så jag har inte hunnit blogga på ett tag.
De stora ämnena senaste tiden har varit:
bikiniväder i mars
snöfall som sabbade bikinivädret
bikiniväder igen
mer normalt vårväder
Även (i vanlig ordning):
skola, jobb, skola, jobb, skola, jobb, mer skola och ännu mera jobb
Jag har även fått en god vän via nätet (nej det är ingen flirt - han är gift och har barn), som jag tjötar med via MySpace IM så fort jag har tillfälle.
Hade trevligt besök av en vän jag inte sett på länge, tyvärr var väl inte jag så trevlig med tanke på hur trött jag var.
Har fått erbjudande om jobb till hösten, som jag imorgon måste ge besked om ifall jag vill ha. Det skulle då innebära att jag fick lägga studierna på is ett tag, vilket känns lite trist. Samtidigt är det ett jobb jag trivs med och som verkligen är unikt. Mig veterligen finns det bara två såna jobb i hela världen, och jag skulle i så fall ha ett av dem.
Jag har bokat min Skottlandsresa nu. Men eftersom jag inte vet om jag kan börja två veckor efter utsatt datum på min nya anställning vet jag inte vad som händer med den. Inte slutet på den iaf...
Jag har även fastnat i "Rome"-träsket och hittat en riktig läckerbit att dräggla över. Men det är lite skönt att ha någon form av avkoppling...
Och imorgon ska jag sova på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus. Det känns riktigt läskigt - jag gillar verkligen inte sjukhus! Men jag får ta med mig en egen kudde, pyjamas och en liten maskot och det känns iaf aningen tryggare. Fast att jag ska få massa elektroder klistrade till hårbotten och en massa annan mätutrustning monterad på mig innan jag ska sova känns mindre exalterande. Nåja. Vi får väl se hur det går. Förhoppningsvis kommer de väl hitta någon ledtråd till varför jag aldrig blir utvilad hur mycket eller lite jag än sover...
Tjipp, tjopp tills vidare!
De stora ämnena senaste tiden har varit:
bikiniväder i mars
snöfall som sabbade bikinivädret
bikiniväder igen
mer normalt vårväder
Även (i vanlig ordning):
skola, jobb, skola, jobb, skola, jobb, mer skola och ännu mera jobb
Jag har även fått en god vän via nätet (nej det är ingen flirt - han är gift och har barn), som jag tjötar med via MySpace IM så fort jag har tillfälle.
Hade trevligt besök av en vän jag inte sett på länge, tyvärr var väl inte jag så trevlig med tanke på hur trött jag var.
Har fått erbjudande om jobb till hösten, som jag imorgon måste ge besked om ifall jag vill ha. Det skulle då innebära att jag fick lägga studierna på is ett tag, vilket känns lite trist. Samtidigt är det ett jobb jag trivs med och som verkligen är unikt. Mig veterligen finns det bara två såna jobb i hela världen, och jag skulle i så fall ha ett av dem.
Jag har bokat min Skottlandsresa nu. Men eftersom jag inte vet om jag kan börja två veckor efter utsatt datum på min nya anställning vet jag inte vad som händer med den. Inte slutet på den iaf...
Jag har även fastnat i "Rome"-träsket och hittat en riktig läckerbit att dräggla över. Men det är lite skönt att ha någon form av avkoppling...
Och imorgon ska jag sova på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus. Det känns riktigt läskigt - jag gillar verkligen inte sjukhus! Men jag får ta med mig en egen kudde, pyjamas och en liten maskot och det känns iaf aningen tryggare. Fast att jag ska få massa elektroder klistrade till hårbotten och en massa annan mätutrustning monterad på mig innan jag ska sova känns mindre exalterande. Nåja. Vi får väl se hur det går. Förhoppningsvis kommer de väl hitta någon ledtråd till varför jag aldrig blir utvilad hur mycket eller lite jag än sover...
Tjipp, tjopp tills vidare!
2007-03-16
Nu är det officiellt!
Jag är en nörd!
I lördags jobbade jag på ett baluns som ett energiföretag hade. Kvällens tema var självfallet Schlager. Först skulle det ätas, drickas och socialiseras på mitt jobb och sedan skulle en buss komma och hämta folket för att köra dem till Globen och den stora finalen. Jag var trött och sliten efter att ha suttit uppe och pluggat hela natten, men skötte enligt utsago mitt värdinneskap med bravur. Min plan var att hjälpa cateringfirman att städa iordning efter middagen och sedan sätta mig på bussen och vara hemma i tid för att se finalen på tv. Men så blev det inte!
Istället fick jag följa med till Globen eftersom någon hade sjukanmält sig!
OJ vad jag blev glad! Det bör i sammanhanget nämnas att jag inte missat en enda final (svensk eller europeisk) de senaste femton åren eller så... Kan ni förstå hur glad jag blev när jag fick se det live!?! Och dessutom va det enligt min mening ett ovanligt starkt starfält i år.
Nåväl, stämningen i Globen var på topp och artisterna skötte sig utomordentligt bra. Dessutom var det kul att se the Ark live igen. (Jag såg dem när jag bodde i Oslo). Och så VANN RÄTT LÅT! Ytterligare en bonus, alltså! Annars brukar mina favoriter som bäst placera sig på tredje plats, och inte helt sällan bland de sista tre låtarna... Och under segerframträdandet stod större delen av publiken upp och dansade och sjöng med i vinnarlåten. Det var verkligen jätteskoj!
Sedan visade det sig att en av deltagarna från energibolaget var kusin med Ola Salo, och då var det ju extra kul bara för det.
Och nu följer en redogörelse av händelserna i Green Room. D v s det som INTE visades på tv. Var tv-tittarna missade var ett helt fantastiskt humant och trevligt uppträdande av ovan nämnda sångare. Under snabbgenomgångarna av låtarna gick han nämligen runt och dansade och sjöng med i alla de andras bidrag och vandrade mellan borden och peppade de andra artisterna. DET är väl så trevligt och proffesionellt som man kan önska? Måste säga att han steg oerhört i min aktning efter det. Synd att tv-tittarna inte fick se att det inte bara är konkurrens och intriger artisterna emellan...
När jag kom ut från Globen stod en hel rad limousiner och väntade (jag tror att det var fem vita och en svart, men det kan ha varit fler - jag hade lite bråttom...) och det delades ut guldfärgade "löpsedlar" med the Ark på. Tunnelbanestationen var knökfull, men jag lyckades på något sätt ändå klämma mig på den första tunnelbanan som kom. Det kändes nästan lite som morgonrusningen (man behövde inte stå för egen maskin - det var så fullt att det inte fanns en chans att man skulle ramla!) med undantag för att stämningen var på topp - till skillnad från morgonrusingen då alla är sura och stressade.
När jag kom till Slussen var det fem minuter tills min buss skulle gå, och eftersom jag aldrig trott att jag skulle hinna med den var det ytterligare en bonus! Så jag var hemma hel och lycklig strax efter elva... Tjohooo! Men cheeezus vad trött jag var då...
Nåja. Kan man bli så lycklig av att gå på Schlagerfestivalen MÅSTE man ju bara vara en nörd. Så jag säger bara: Say it once, say it loud - I'm a nerd, and I'm proud of it!
I lördags jobbade jag på ett baluns som ett energiföretag hade. Kvällens tema var självfallet Schlager. Först skulle det ätas, drickas och socialiseras på mitt jobb och sedan skulle en buss komma och hämta folket för att köra dem till Globen och den stora finalen. Jag var trött och sliten efter att ha suttit uppe och pluggat hela natten, men skötte enligt utsago mitt värdinneskap med bravur. Min plan var att hjälpa cateringfirman att städa iordning efter middagen och sedan sätta mig på bussen och vara hemma i tid för att se finalen på tv. Men så blev det inte!
Istället fick jag följa med till Globen eftersom någon hade sjukanmält sig!
OJ vad jag blev glad! Det bör i sammanhanget nämnas att jag inte missat en enda final (svensk eller europeisk) de senaste femton åren eller så... Kan ni förstå hur glad jag blev när jag fick se det live!?! Och dessutom va det enligt min mening ett ovanligt starkt starfält i år.
Nåväl, stämningen i Globen var på topp och artisterna skötte sig utomordentligt bra. Dessutom var det kul att se the Ark live igen. (Jag såg dem när jag bodde i Oslo). Och så VANN RÄTT LÅT! Ytterligare en bonus, alltså! Annars brukar mina favoriter som bäst placera sig på tredje plats, och inte helt sällan bland de sista tre låtarna... Och under segerframträdandet stod större delen av publiken upp och dansade och sjöng med i vinnarlåten. Det var verkligen jätteskoj!
Sedan visade det sig att en av deltagarna från energibolaget var kusin med Ola Salo, och då var det ju extra kul bara för det.
Och nu följer en redogörelse av händelserna i Green Room. D v s det som INTE visades på tv. Var tv-tittarna missade var ett helt fantastiskt humant och trevligt uppträdande av ovan nämnda sångare. Under snabbgenomgångarna av låtarna gick han nämligen runt och dansade och sjöng med i alla de andras bidrag och vandrade mellan borden och peppade de andra artisterna. DET är väl så trevligt och proffesionellt som man kan önska? Måste säga att han steg oerhört i min aktning efter det. Synd att tv-tittarna inte fick se att det inte bara är konkurrens och intriger artisterna emellan...
När jag kom ut från Globen stod en hel rad limousiner och väntade (jag tror att det var fem vita och en svart, men det kan ha varit fler - jag hade lite bråttom...) och det delades ut guldfärgade "löpsedlar" med the Ark på. Tunnelbanestationen var knökfull, men jag lyckades på något sätt ändå klämma mig på den första tunnelbanan som kom. Det kändes nästan lite som morgonrusningen (man behövde inte stå för egen maskin - det var så fullt att det inte fanns en chans att man skulle ramla!) med undantag för att stämningen var på topp - till skillnad från morgonrusingen då alla är sura och stressade.
När jag kom till Slussen var det fem minuter tills min buss skulle gå, och eftersom jag aldrig trott att jag skulle hinna med den var det ytterligare en bonus! Så jag var hemma hel och lycklig strax efter elva... Tjohooo! Men cheeezus vad trött jag var då...
Nåja. Kan man bli så lycklig av att gå på Schlagerfestivalen MÅSTE man ju bara vara en nörd. Så jag säger bara: Say it once, say it loud - I'm a nerd, and I'm proud of it!
2007-03-06
Hmmm... OK....
... lite skumt att logga in nu...
Det var iofs ett tag sedan jag bloggade (hysteriskt med jobb och skola och allt däremellan (utom ett privat liv (OBS! Medveten särskrivning!)), men jag var ändå inte beredd på att Blogger skulle flytta hela sin beta-versions-blogg-funktion till Google...
Nåja. Nu hoppas jag iaf att det kommer gå att läsa bloggen och att inga av mina poster försvunnit under flytten. Jag har nämligen själv blivit beroende av min blogg för att hålla reda på vad jag gjort och när...
Jag har säkert nämnt mitt dåliga minne. Ju närmre i tiden desto sämre minne... Lite trixigt det där - framför allt när man pluggar och bara har fempoängsuppsatser/ - tentor - men ändå...
Kommer inte ens ihåg vad jag loggade in för att skriva om, men jag kommer nog på något...
.........
......
....
..
Jo! Nu vet jag! Sedan sist jag bloggade har det egentligen inte hänt NÅGONTING!
Jättetråkigt, men jättesant. =/
Det enda som hänt är att jag pluggat och jobbat och pluggat och jobbat och pluggat och jobbat och ....
Jag har faktiskt försökt ha lite kul emellanåt, men det mesta av det kuliga har stoppats effektivt av en långdragen förkylning. Men den verkar äntligen vara på återtåg och det känns väldigt bra.
Så har det ju varit kravaller i Köpenhamn åxå.
Jag är mycket kluven till detta.
Jag tycker det är bra att unga sätter ned foten när deras samlingspunkt och deras fritid tas ifrån dem. Men jag tycker sättet de gjort det på var fel. Visserligen får kravaller mer publicitet än en husockupation (se bara på hur mycket ockupationen i Häggvik fick), men ändå... Vill man visa att något är bra är det kanske inte så vettigt att göra något som den stora massan instinktivt tycker är dåligt...
Nåja. Återkommer snart med fler uppdateringar.
Mycket snart!
Troligen redan senare under veckan...
Massa kramar till er som fortfarande kollar bloggen!
Det var iofs ett tag sedan jag bloggade (hysteriskt med jobb och skola och allt däremellan (utom ett privat liv (OBS! Medveten särskrivning!)), men jag var ändå inte beredd på att Blogger skulle flytta hela sin beta-versions-blogg-funktion till Google...
Nåja. Nu hoppas jag iaf att det kommer gå att läsa bloggen och att inga av mina poster försvunnit under flytten. Jag har nämligen själv blivit beroende av min blogg för att hålla reda på vad jag gjort och när...
Jag har säkert nämnt mitt dåliga minne. Ju närmre i tiden desto sämre minne... Lite trixigt det där - framför allt när man pluggar och bara har fempoängsuppsatser/ - tentor - men ändå...
Kommer inte ens ihåg vad jag loggade in för att skriva om, men jag kommer nog på något...
.........
......
....
..
Jo! Nu vet jag! Sedan sist jag bloggade har det egentligen inte hänt NÅGONTING!
Jättetråkigt, men jättesant. =/
Det enda som hänt är att jag pluggat och jobbat och pluggat och jobbat och pluggat och jobbat och ....
Jag har faktiskt försökt ha lite kul emellanåt, men det mesta av det kuliga har stoppats effektivt av en långdragen förkylning. Men den verkar äntligen vara på återtåg och det känns väldigt bra.
Så har det ju varit kravaller i Köpenhamn åxå.
Jag är mycket kluven till detta.
Jag tycker det är bra att unga sätter ned foten när deras samlingspunkt och deras fritid tas ifrån dem. Men jag tycker sättet de gjort det på var fel. Visserligen får kravaller mer publicitet än en husockupation (se bara på hur mycket ockupationen i Häggvik fick), men ändå... Vill man visa att något är bra är det kanske inte så vettigt att göra något som den stora massan instinktivt tycker är dåligt...
Nåja. Återkommer snart med fler uppdateringar.
Mycket snart!
Troligen redan senare under veckan...
Massa kramar till er som fortfarande kollar bloggen!
2006-12-01
OK, killar...
OK, killar...
... ni kan slappan av nu!
Den person jag nämnde i ett tidigare inlägg (ni vet den där personen jag är lite intresserad av) är fömodligen inte du. OM det är du vet du om att jag är intresserad eftersom jag min vana trogen valde att tala om det rakt ut istället för att försöka spela det där spelet som folk talar så mycket om...
Ibland kan det vara kul att beundra någon på avstånd. Men för det mesta är det bara en massa onödigt besvär och därför brukar jag köra med raka puckar i matchen. (Ooooo. En sportmetafor! Det trodde jag inte om mig själv!)
Men som sagt - mannen i fråga vet att jag är intresserad. Han har även uttryckt ett visst intresse tillbaka. Men framtiden får visa vad som sker.
Det är allt jag har att säga för den här gången.
Och det är allt jag har att säga om den här saken.
Tills vidare...
;o)
... ni kan slappan av nu!
Den person jag nämnde i ett tidigare inlägg (ni vet den där personen jag är lite intresserad av) är fömodligen inte du. OM det är du vet du om att jag är intresserad eftersom jag min vana trogen valde att tala om det rakt ut istället för att försöka spela det där spelet som folk talar så mycket om...
Ibland kan det vara kul att beundra någon på avstånd. Men för det mesta är det bara en massa onödigt besvär och därför brukar jag köra med raka puckar i matchen. (Ooooo. En sportmetafor! Det trodde jag inte om mig själv!)
Men som sagt - mannen i fråga vet att jag är intresserad. Han har även uttryckt ett visst intresse tillbaka. Men framtiden får visa vad som sker.
Det är allt jag har att säga för den här gången.
Och det är allt jag har att säga om den här saken.
Tills vidare...
;o)
2006-11-21
Saker att göra när man egentligen borde plugga:
Saker att göra när man egentligen borde plugga:
- Läsa spännande artiklar och spela spel här.
- Diska.
- Omorganisera CD-skivorna.
- Äta.
- Titta på brittiska kriminalserier.
- Ta en promenad.
- Poppa popcorn.
- Knarka.
- Läsa bok.
- Äta. Mer.
- Lyssna på skatorna som leker på taket så det dunsar på ett skojigt sätt.
- Blogga.
- Smurfa runt på nätet.
- Kolla mailen var tredje minut.
- Trakassera kompisarna på ett internet community.
- Läsa igenom mitt bloggarkiv.
- Konstatera att jag verkar vara en person som antingen är glad eller ledsen men sällan något däremellan - om man dömer efter innehållet i bloggarkivet.
- Konstatera att jag verkar vara betydligt mer glad än ledsen.
- Konstatera att jag verkar vara en obotlig optimist.
- Konstatera att jag tänker på tooook för mycket.
- Känna sig lat.
Listan kan göras hur lång som helst. Men nu ska jag nog äta lite. Och sedan göra det jag egentligen ska göra och inte något av ovanstående...
Önska mig lycka till! Jag är inte så värst disciplinerad idag, jag... =)
2006-11-20
Let's do the time warp!
Let's do the time warp!
Vet inte riktigt hur det gått till, men den här dagen har varit en av de mest bisarra på länge.
Det började med att jag drömde om att jag hade blivit akut jättesjuk (tänk influensa alt. böldpest eller så), och att jag befann mig på höga klippor som sluttade mot ett stormigt men solbelyst hav och precis hade fått meddelande om att de vita tunikor som jag av någon anledning skulle sy och hade supertidspress att få klara hade flyttats till några bekanta som bor i Täby (fel sida av stan!) och att jag måste komma på det sista körrepet innan framträdandet annars skulle jag bli utsparkad ur kören för gott och aldrig bli förlåten för mitt svek. Men eftersom jag var så sjuk visste jag att jag inte skulle klara det och drabbades av en hysterisk gråtattack. (Jag undrar vad Freud eller Jung eller någon annan av de där nissarna hade sagt om det här).
Sedan vaknade jag. Då hade jag sovit i hela tre timmar! Och någon minut senare ringde väckarklockan och talade ilsket om att det var dags att gå upp. Det kändes inte helt lockande, om jag säger så...
Nåväl. Efter att jag på något sätt hade lyckats ta mig ur min stora, varma, megagosiga säng och i mina kalla kläder hade det redan gått en timme. Så jag rusade upp till min stackars far som väntade i bilen för att köra mig till en mer frekvent trafikerad busshållplats. Jag kom lagom till att en helt tom buss körde fram och togs i trafik. Jag kunde knappt tro vilken tur jag hade som kunde få sittplats till Slussen!
Men säg den lycka som varar... När jag rest ungefär fem minuter hamnade jag mitt i ett vägarbete och bussen fick vänta i drygt tio minuter på att bli förbisläppt av en asfalteringsbil (vet inte vad de heter, men huvudsaken är ju att det var irriterande). Så min goda marginal försvann i ett nafs. Inte så kul... =(
Men när jag kom till Slussen lyckades jag precis hinna med en lämplig tunnelbana, och det blev bättre (och skummare) eftersom det helt plötsligt dök ner en man i sätet mitt emot mig som jag (trots ett nytt och alldeles fantastiskt buskigt helskägg) direkt kände igen. Det var en gammal klasskompis från gymnasiet som jag inte sett på evigheter. Och bara så där så hade jag blivit bjuden på inflyttningsfest hos honom om några veckor!
Nåväl, efter en alldeles för sen ankomst till förmiddagsseminariet lugnade det väl ned sig något. Framför allt eftersom en mycket vänlig själ i klassen lånade ut en hundralapp till glömska Eira som för andra gången på mindre än en vecka lyckats springa ifrån plånboken. Då hade jag ju iaf pengar till lunch och middag, så det kändes skönt!
Strax före lunch fick jag tillbaka ett arbete med betyget VG från en lärare jag trodde hade bestämt sig för att inte ge någon mer är G. (VG är högsta möjliga betyget och ges bara på ett fåtal av de kurser som finns på LHS). Jätteskumt! Framför allt med tanke på att hon på arbetet innan hade givit större delen av klassen U (underkänt, men med möjlighet till komplettering för fullständigt betyg). Mucho wierdo! Och det som är riktigt irriterande är att jag bara slängde ihop något för att förhoppningsvis få ett G - och jag har ingen aning om vad som gjorde det till ett VG-arbete...
Efter lunchen hade vi "bildlektion". Så jag tillbringade tre timmar vid en drejskiva för att för första gången i mitt liv testa att göra något i lera. Resultatet blev... intressant. Jag tror att jag just lyckats uppfinna en helt ny sorts ergonomisk kopp som man inte behöver luta så mycket på eftersom koppen lutar åt ett håll och örat åt ett annat. Men jag hade iaf roligt!
Sedan tog jag mig till lokalen där vi skulle ha sista repet innan framträdandet på lördag. (Aha!). Fast jag var mer än en timme för tidig, så jag satte mig i trapphuset och pluggade. Sedan kom en annan från kören som också var jättetidig och som faktiskt hade nyckel! Så vi gick in till körlokalen och satte oss och pluggade båda två.
På vägen in hade hon noterat en konstig lukt i trapphuset, men det var ingenting vi tänkte så mycket på. (Eftersom mina bihålor är lite igentäppta nu märkte jag ingenting). Men när vi hade påbörjat uppsjungingen var det flera som reagerade på att det stack i hals och ögon - och att det luktade gas! Så vi klarade av körrepet på rekordtid trots en massa flams och trams.
Detta i sin tur resulterade i att jag nu har kommit hem - en timme tidigare än beräknat! Och jag reagerade inte på det förrän jag råkade titta på videoklockan för att se när det var dags att gå och lägga sig. Då har jag ändå tittat på klockan en hel massa gånger på vägen hem, men inte märkt att klockan så att säga var en timme för lite.
Hmmm... Undrar om jag har fastnat i någon sorts skum tidsspiral och helt plötsligt hamnat i en skum parallelldimension eller något. Om rymden är krökt och min rygg kröktes i en identisk kurva under drejningen dreglar då Pavlov när hunden ringer i klockan?
OK. Låt oss bara säga att jag älskar rymd/tidparadoxer.
Och tillåt mig att skryta lite. Trots att jag var tvungen att köpa en alldeles för dyr smörgås (38 kr) till lunch har jag fortfarande 42 kr (42 - även det intressant om man får tro Douglas Adams) kvar av hundralappen jag lånade. Så jag klarade lunch och middag på 58 kr. Inte illa, eller hur?
Nu till veckans frågeställning:
Kan man visa någon att man är intresserad av den genom att vara snäll mot den? Och förstår folk verkligen att man är intresserad av dem "på det sättet" om man är snäll?
Inte för att jag raggar på alla jag är snäll mot.
Då skulle jag väl ragga på hela mänskligheten, tror jag! =D
Bonusfråga:
Är det bara jag som tycker att ordet "ragga" känns lite plumt, oseriöst och på något sätt nedlåtande och objektifierande?
Förslag på vad man ska kalla det när man vill visa att man är intresserad "på det sättet" mottages tacksamt!
Hmmmm... Flirta kanske... Men det låter så - jag vet inte - oseriöst det med?
Nä. Nog med svammel för idag. Skum dag. Skoj dag. Sömnig Eira...
Vet inte riktigt hur det gått till, men den här dagen har varit en av de mest bisarra på länge.
Det började med att jag drömde om att jag hade blivit akut jättesjuk (tänk influensa alt. böldpest eller så), och att jag befann mig på höga klippor som sluttade mot ett stormigt men solbelyst hav och precis hade fått meddelande om att de vita tunikor som jag av någon anledning skulle sy och hade supertidspress att få klara hade flyttats till några bekanta som bor i Täby (fel sida av stan!) och att jag måste komma på det sista körrepet innan framträdandet annars skulle jag bli utsparkad ur kören för gott och aldrig bli förlåten för mitt svek. Men eftersom jag var så sjuk visste jag att jag inte skulle klara det och drabbades av en hysterisk gråtattack. (Jag undrar vad Freud eller Jung eller någon annan av de där nissarna hade sagt om det här).
Sedan vaknade jag. Då hade jag sovit i hela tre timmar! Och någon minut senare ringde väckarklockan och talade ilsket om att det var dags att gå upp. Det kändes inte helt lockande, om jag säger så...
Nåväl. Efter att jag på något sätt hade lyckats ta mig ur min stora, varma, megagosiga säng och i mina kalla kläder hade det redan gått en timme. Så jag rusade upp till min stackars far som väntade i bilen för att köra mig till en mer frekvent trafikerad busshållplats. Jag kom lagom till att en helt tom buss körde fram och togs i trafik. Jag kunde knappt tro vilken tur jag hade som kunde få sittplats till Slussen!
Men säg den lycka som varar... När jag rest ungefär fem minuter hamnade jag mitt i ett vägarbete och bussen fick vänta i drygt tio minuter på att bli förbisläppt av en asfalteringsbil (vet inte vad de heter, men huvudsaken är ju att det var irriterande). Så min goda marginal försvann i ett nafs. Inte så kul... =(
Men när jag kom till Slussen lyckades jag precis hinna med en lämplig tunnelbana, och det blev bättre (och skummare) eftersom det helt plötsligt dök ner en man i sätet mitt emot mig som jag (trots ett nytt och alldeles fantastiskt buskigt helskägg) direkt kände igen. Det var en gammal klasskompis från gymnasiet som jag inte sett på evigheter. Och bara så där så hade jag blivit bjuden på inflyttningsfest hos honom om några veckor!
Nåväl, efter en alldeles för sen ankomst till förmiddagsseminariet lugnade det väl ned sig något. Framför allt eftersom en mycket vänlig själ i klassen lånade ut en hundralapp till glömska Eira som för andra gången på mindre än en vecka lyckats springa ifrån plånboken. Då hade jag ju iaf pengar till lunch och middag, så det kändes skönt!
Strax före lunch fick jag tillbaka ett arbete med betyget VG från en lärare jag trodde hade bestämt sig för att inte ge någon mer är G. (VG är högsta möjliga betyget och ges bara på ett fåtal av de kurser som finns på LHS). Jätteskumt! Framför allt med tanke på att hon på arbetet innan hade givit större delen av klassen U (underkänt, men med möjlighet till komplettering för fullständigt betyg). Mucho wierdo! Och det som är riktigt irriterande är att jag bara slängde ihop något för att förhoppningsvis få ett G - och jag har ingen aning om vad som gjorde det till ett VG-arbete...
Efter lunchen hade vi "bildlektion". Så jag tillbringade tre timmar vid en drejskiva för att för första gången i mitt liv testa att göra något i lera. Resultatet blev... intressant. Jag tror att jag just lyckats uppfinna en helt ny sorts ergonomisk kopp som man inte behöver luta så mycket på eftersom koppen lutar åt ett håll och örat åt ett annat. Men jag hade iaf roligt!
Sedan tog jag mig till lokalen där vi skulle ha sista repet innan framträdandet på lördag. (Aha!). Fast jag var mer än en timme för tidig, så jag satte mig i trapphuset och pluggade. Sedan kom en annan från kören som också var jättetidig och som faktiskt hade nyckel! Så vi gick in till körlokalen och satte oss och pluggade båda två.
På vägen in hade hon noterat en konstig lukt i trapphuset, men det var ingenting vi tänkte så mycket på. (Eftersom mina bihålor är lite igentäppta nu märkte jag ingenting). Men när vi hade påbörjat uppsjungingen var det flera som reagerade på att det stack i hals och ögon - och att det luktade gas! Så vi klarade av körrepet på rekordtid trots en massa flams och trams.
Detta i sin tur resulterade i att jag nu har kommit hem - en timme tidigare än beräknat! Och jag reagerade inte på det förrän jag råkade titta på videoklockan för att se när det var dags att gå och lägga sig. Då har jag ändå tittat på klockan en hel massa gånger på vägen hem, men inte märkt att klockan så att säga var en timme för lite.
Hmmm... Undrar om jag har fastnat i någon sorts skum tidsspiral och helt plötsligt hamnat i en skum parallelldimension eller något. Om rymden är krökt och min rygg kröktes i en identisk kurva under drejningen dreglar då Pavlov när hunden ringer i klockan?
OK. Låt oss bara säga att jag älskar rymd/tidparadoxer.
Och tillåt mig att skryta lite. Trots att jag var tvungen att köpa en alldeles för dyr smörgås (38 kr) till lunch har jag fortfarande 42 kr (42 - även det intressant om man får tro Douglas Adams) kvar av hundralappen jag lånade. Så jag klarade lunch och middag på 58 kr. Inte illa, eller hur?
Nu till veckans frågeställning:
Kan man visa någon att man är intresserad av den genom att vara snäll mot den? Och förstår folk verkligen att man är intresserad av dem "på det sättet" om man är snäll?
Inte för att jag raggar på alla jag är snäll mot.
Då skulle jag väl ragga på hela mänskligheten, tror jag! =D
Bonusfråga:
Är det bara jag som tycker att ordet "ragga" känns lite plumt, oseriöst och på något sätt nedlåtande och objektifierande?
Förslag på vad man ska kalla det när man vill visa att man är intresserad "på det sättet" mottages tacksamt!
Hmmmm... Flirta kanske... Men det låter så - jag vet inte - oseriöst det med?
Nä. Nog med svammel för idag. Skum dag. Skoj dag. Sömnig Eira...
2006-11-19
Klimakteriekossa?
Klimakteriekossa?
Den senaste tiden har det förekommit en del både trevliga och mindre trevliga skrivningar i en gratistidning där ordet "klimakteriekossa" har använts med en förvånansvärd frekvens. Men vad är då en klimakteriekossa?
Från början verkar det ha använts i ett halvt skämtsamt sammanhang för att beskriva känslosamma kvinnor. Sedan verkar någon ha tagit illa vid sig (antagligen en känslosam kvinna) och menat att den hellre är en klimakteriekossa än en arrogant tonåring och därefter urartade det på ett ganska otrevligt sätt...
Nåväl. Nog om tidningen. Jag börjar undra så smått om inte jag har blivit en klimaktieriekossa.
Precis som man i vissa sammanhang talar om en förpubertet kanske jag har drabbats av förklimakteriet. Det sägs ju att man blir extra känslosam när man kommer in i klimakteriet och den senaste veckan har jag drabbats av diverse gråtattacker helt utan anledning. Inte för att jag har varit extremt ledsen eller glad eller så. Det har bara krävts att jag berörts bara en aning av något rent emotionellt och det har krävts ovanligt lite för att beröra mig under veckan som varit.
I måndags tårades ögonen helt oprovocerat när jag var på väg till kören och nästan missade bussen. Sedan en gång till på vägen hem när jag hörde en låt på mp3-spelaren som jag hade lagt in någon dag innan och som jag inte hört på länge. Och igen när jag kom hem och hade svårt att få in nyckeln i låset. I tisdags höll jag på att börja stortjuta när jag trodde att min far som skulle ge mig skjuts hade åkt utan mig, och sedan ytterligare flera gånger under dagen. Och i onsdags när jag stod i duschen och sedan en massa gånger under konserten (dels för att det var så bra musik och så vacker scenshow men också för att det var så många par som stod och gullade överallt och det hade varit trevligt att ha någon att krama). O s v...
Det kan ju ha att göra med att jag knappt sovit den senaste månaden eftersom jag plågats av riktigt hemska drömmar. Så hemska att jag faktiskt dragit mig för att gå och lägga mig eftersom jag inte velat riskera att drömma. Och även om jag har en förmåga att veta att jag drömmer och även om jag har varit medveten om att det är en dröm har drömmarna varit av en sådan karaktär att jag tillbringat en stor del av både mitt drömmande och mitt vakna tillstånd med att seriöst undra om jag börjar bli galen. Är jag kanske en latent sociopat och psykotisk massmördare?
Så - klimakteriekossa eller massmördare? Det är mycket som snurrar i skallen nu...
Till det kan även läggas att jag känt mig underligt attraherad av en man under det senaste året (eller mer) fast jag har försökt vifta bort det eftersom han troligen inte är intresserad av mig. Men nu orkar jag liksom inte hålla honom (och mig) på avstånd längre så vi får väl se vad som händer - eller inte händer. Fast är det något jag är bra på så är det att förbli singel. Jag menar - de män jag finner attraktiva är sällan attraherade av mig och de som är attraherade av mig finner jag sällan attraktiva. Det är kanske inte så ovanligt, men jag tror att det i mitt fall mest handlar om någon sorts missriktat dåligt självförtroende. De som jag är intresserad av är helt enkelt alldeles för bra för mig och kan därmed inte vara intresserade av mig. Alltså beter jag mig skumt mot dem och håller dem på avstånd alternativt beter mig som en "stalker" och skrämmer effektivt bort dem och tar kål på minsta lilla intresse som kanske ändå fanns där. Eller så är någon intresserad av mig och då måste det ju vara något fel på den eftersom ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som jag.
Och ser man på vad jag letar efter hos en man och vad jag brukar få (ja, det finns ju undantag förstås) är det ofta ganska motsatta saker. Jag letar efter intelligens, klass och självdistans och brukar hamna med killar som saknar större allmänbildning, stil (läs skitiga, trasiga kläder - hatar skortor och kavajer även till fest) och som har ett stort ego och ständigt tar sig själva på alldeles för stort allvar. Men eftersom jag är anpassningsbar kan det funka rätt bra ändå - under förutsättning att jag gör mig själv till den dumma bimbobrud de vill ha...
Men nu får det vara slut på dumheterna! Jag har kommit på en teori om att om jag börjar hänga mer på KB eller så, så kanske jag kan hitta någon vettig typ. De säger ju att bibliotek är bra ställen att ragga på. Synd bara att jag är så dålig på att ragga...
Ibland önskar jag att jag var mer som de där i Sex and the city som bara kunde gå fram till en kille och säga typ "följ med mig hem och ha löjligt mycket sex". Fast jag är alldeles för feg. Och alldeles för försiktig. Men bara det att jag kommer på mig själv att vilja vara mer på det sättet kanske är ytterligare ett tecken på någon sorts förklimakterie. Eller möjligen psykisk störning av något slag. Eller bara ett tecken på att även om jag trivs bra med mitt liv så kan det kännas lite ensamt ibland.
Tur att man har kompisar att krama på! =)
Den senaste tiden har det förekommit en del både trevliga och mindre trevliga skrivningar i en gratistidning där ordet "klimakteriekossa" har använts med en förvånansvärd frekvens. Men vad är då en klimakteriekossa?
Från början verkar det ha använts i ett halvt skämtsamt sammanhang för att beskriva känslosamma kvinnor. Sedan verkar någon ha tagit illa vid sig (antagligen en känslosam kvinna) och menat att den hellre är en klimakteriekossa än en arrogant tonåring och därefter urartade det på ett ganska otrevligt sätt...
Nåväl. Nog om tidningen. Jag börjar undra så smått om inte jag har blivit en klimaktieriekossa.
Precis som man i vissa sammanhang talar om en förpubertet kanske jag har drabbats av förklimakteriet. Det sägs ju att man blir extra känslosam när man kommer in i klimakteriet och den senaste veckan har jag drabbats av diverse gråtattacker helt utan anledning. Inte för att jag har varit extremt ledsen eller glad eller så. Det har bara krävts att jag berörts bara en aning av något rent emotionellt och det har krävts ovanligt lite för att beröra mig under veckan som varit.
I måndags tårades ögonen helt oprovocerat när jag var på väg till kören och nästan missade bussen. Sedan en gång till på vägen hem när jag hörde en låt på mp3-spelaren som jag hade lagt in någon dag innan och som jag inte hört på länge. Och igen när jag kom hem och hade svårt att få in nyckeln i låset. I tisdags höll jag på att börja stortjuta när jag trodde att min far som skulle ge mig skjuts hade åkt utan mig, och sedan ytterligare flera gånger under dagen. Och i onsdags när jag stod i duschen och sedan en massa gånger under konserten (dels för att det var så bra musik och så vacker scenshow men också för att det var så många par som stod och gullade överallt och det hade varit trevligt att ha någon att krama). O s v...
Det kan ju ha att göra med att jag knappt sovit den senaste månaden eftersom jag plågats av riktigt hemska drömmar. Så hemska att jag faktiskt dragit mig för att gå och lägga mig eftersom jag inte velat riskera att drömma. Och även om jag har en förmåga att veta att jag drömmer och även om jag har varit medveten om att det är en dröm har drömmarna varit av en sådan karaktär att jag tillbringat en stor del av både mitt drömmande och mitt vakna tillstånd med att seriöst undra om jag börjar bli galen. Är jag kanske en latent sociopat och psykotisk massmördare?
Så - klimakteriekossa eller massmördare? Det är mycket som snurrar i skallen nu...
Till det kan även läggas att jag känt mig underligt attraherad av en man under det senaste året (eller mer) fast jag har försökt vifta bort det eftersom han troligen inte är intresserad av mig. Men nu orkar jag liksom inte hålla honom (och mig) på avstånd längre så vi får väl se vad som händer - eller inte händer. Fast är det något jag är bra på så är det att förbli singel. Jag menar - de män jag finner attraktiva är sällan attraherade av mig och de som är attraherade av mig finner jag sällan attraktiva. Det är kanske inte så ovanligt, men jag tror att det i mitt fall mest handlar om någon sorts missriktat dåligt självförtroende. De som jag är intresserad av är helt enkelt alldeles för bra för mig och kan därmed inte vara intresserade av mig. Alltså beter jag mig skumt mot dem och håller dem på avstånd alternativt beter mig som en "stalker" och skrämmer effektivt bort dem och tar kål på minsta lilla intresse som kanske ändå fanns där. Eller så är någon intresserad av mig och då måste det ju vara något fel på den eftersom ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som jag.
Och ser man på vad jag letar efter hos en man och vad jag brukar få (ja, det finns ju undantag förstås) är det ofta ganska motsatta saker. Jag letar efter intelligens, klass och självdistans och brukar hamna med killar som saknar större allmänbildning, stil (läs skitiga, trasiga kläder - hatar skortor och kavajer även till fest) och som har ett stort ego och ständigt tar sig själva på alldeles för stort allvar. Men eftersom jag är anpassningsbar kan det funka rätt bra ändå - under förutsättning att jag gör mig själv till den dumma bimbobrud de vill ha...
Men nu får det vara slut på dumheterna! Jag har kommit på en teori om att om jag börjar hänga mer på KB eller så, så kanske jag kan hitta någon vettig typ. De säger ju att bibliotek är bra ställen att ragga på. Synd bara att jag är så dålig på att ragga...
Ibland önskar jag att jag var mer som de där i Sex and the city som bara kunde gå fram till en kille och säga typ "följ med mig hem och ha löjligt mycket sex". Fast jag är alldeles för feg. Och alldeles för försiktig. Men bara det att jag kommer på mig själv att vilja vara mer på det sättet kanske är ytterligare ett tecken på någon sorts förklimakterie. Eller möjligen psykisk störning av något slag. Eller bara ett tecken på att även om jag trivs bra med mitt liv så kan det kännas lite ensamt ibland.
Tur att man har kompisar att krama på! =)
Sufjan!
Sufjan!
Så var det officiellt - Sufjan Stevens rockar fett!
Konserten i onsdags var bland det bästa jag har varit med om på länge.
Förbandet bestod av St. Vincent - en ascool, supersöt brud i en söt klänning, med en jättestor gitarr och med en scennärvaro som inte bara fyllde scenen utan hela rummet. Hon drog av några låtar som fick skinnet att krulla sig med oväntade gitarr-riff, en trumpedal som lät som en baskagge och pianokomp (när hon inte spelade gitarr). En riktig enmans- (enkvinnas?) show.
Sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta...
Och till slut äntrade Sufjan och hans tiomannaband scenen iförda fjäderprydda halvmasker och fjärilsvingar (utom Sufjan som hade örnvingar) och glitterdraperiet i bakgrunden fladdrade lite magiskt och vips! så var man i en annan värld. Helt fantastiskt!
Ska man vara lite kritisk så kände jag ibland att jag saknade en stråksektion eftersom han har rätt mycket stråkar på sina plattor. Men en eminent blåssektion kompenserade bra för det, och det är ju ändå lite kul när det inte låter precis som på plattan.
Något senare när jag var på väg därifrån hade jag kramp i varenda muskel under midjan efter att ha stått så stilla så länge (det är ju inte direkt stage-dive-rockmusik om jag säger så), men trots att klockan var över tolv på natten och jag hade ont i benen och tårna på vänster fot hade domnat bort för flera timmar sedan och jag var supertrött efter att ha varit vaken sedan sju och inte has sovit mer än tre timmar på natten var jag väldigt lycklig. Livet kändes liksom lite extra magiskt och när jag följde vattnet från Kungsträdgården till Slussen och såg ljuset från staden spegla sig i vattnet och knappt såg en levande själ och staden var så där tyst som den blir när nästan alla sover - då kände till och med jag i all min gråhet att det kanske fanns lite magi kvar i världen. När en man på fullaste allvar kan gå runt på scenen och flaxa med ett par tygvingar och det inte blir löjligt eller billigt så kanske det ändå finns hopp för oss alla.
Så var det officiellt - Sufjan Stevens rockar fett!
Konserten i onsdags var bland det bästa jag har varit med om på länge.
Förbandet bestod av St. Vincent - en ascool, supersöt brud i en söt klänning, med en jättestor gitarr och med en scennärvaro som inte bara fyllde scenen utan hela rummet. Hon drog av några låtar som fick skinnet att krulla sig med oväntade gitarr-riff, en trumpedal som lät som en baskagge och pianokomp (när hon inte spelade gitarr). En riktig enmans- (enkvinnas?) show.
Sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta...
Och till slut äntrade Sufjan och hans tiomannaband scenen iförda fjäderprydda halvmasker och fjärilsvingar (utom Sufjan som hade örnvingar) och glitterdraperiet i bakgrunden fladdrade lite magiskt och vips! så var man i en annan värld. Helt fantastiskt!
Ska man vara lite kritisk så kände jag ibland att jag saknade en stråksektion eftersom han har rätt mycket stråkar på sina plattor. Men en eminent blåssektion kompenserade bra för det, och det är ju ändå lite kul när det inte låter precis som på plattan.
Något senare när jag var på väg därifrån hade jag kramp i varenda muskel under midjan efter att ha stått så stilla så länge (det är ju inte direkt stage-dive-rockmusik om jag säger så), men trots att klockan var över tolv på natten och jag hade ont i benen och tårna på vänster fot hade domnat bort för flera timmar sedan och jag var supertrött efter att ha varit vaken sedan sju och inte has sovit mer än tre timmar på natten var jag väldigt lycklig. Livet kändes liksom lite extra magiskt och när jag följde vattnet från Kungsträdgården till Slussen och såg ljuset från staden spegla sig i vattnet och knappt såg en levande själ och staden var så där tyst som den blir när nästan alla sover - då kände till och med jag i all min gråhet att det kanske fanns lite magi kvar i världen. När en man på fullaste allvar kan gå runt på scenen och flaxa med ett par tygvingar och det inte blir löjligt eller billigt så kanske det ändå finns hopp för oss alla.
2006-11-06
Tonåring igen?
Tonåring igen?
Eller snarare fortfarande!?! Jag fick en suverän kommentar på mitt senaste inlägg och jag har klurat en del kring det som skrevs. Det påpekades att det finns en trend att man är "ung" mycket längre idag, och det måste jag ju hålla med om. Förut var man vuxen när man blev myndig, och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan kom begreppet tonåring in i bilden och förlängde ytterligare tiden innan man blev vuxen...
När jag var 18 och myndig räknade jag mig själv mest som en ung vuxen, trots att jag väl rent tekniskt fortfarande var tonåring eftersom jag inte fyllt 20. Sedan dess har jag inte riktigt funderat så mycket på hur jag skulle klassificera mig själv. Barn på tunnelbanan har kallat mig tant sedan jag var 16 och jag har aldrig tagit illa vid mig - i deras ögon är jag ju en tant! Och vad är egentligen så negativt med det? Tant för mig har alltid varit ett - i brist på bättre - gulligt ord. En tant är en snäll äldre kvinna som bakar bröd och stickar sjalar och på det sättet har jag varit tant sedan 15-årsåldern.
Nu är det inte sällsynt att man hör det refereras till kvinnor i 60-årsåldern som "tjejer". En tjej är ju egentligen lite svår att definiera. För mig var det ett häftigare sätt att säga flicka på när jag växte upp. Sedan blev det mer en "ung vuxen" fast utan att det slutade betyda flicka. Och jag förstår mer och mer varför ordet "tjej" har börjat gälla även äldre. Det är ett användbart och numera alltmer åldersneutralt ord som nu mest verkar vara synonymt med "av feminint kön".
Som det föreslogs i kommentaren skulle man kunna använda uttrycket "förlängda medelåldern" istället för ordet mogen (som i mogen kvinna/man). Det kommenterades även att folk verkar vara tonåringar (eller i de förlängda tonåren som den anonyma skribenten föreslog) tills de är runt 30. Detta skulle innebära att jag fortfarande är tonåring. Vilket ger mig lite ångest. Och faktiskt ger mig en helt ny definition på ordet "tonårsångest"!
Jag hade ju inbillat mig att jag en gång för alla hade lämnat den emotionella berg-och-dalbana som jag förknippar med tonåren. Men det kanske jag inte har? Om de förlängda tonåren kommer förlängas i den takt de verkar ha gjort de senaste åren - för att helt enkelt hänga med i förlängningarna av medelåldrarna o s v - skulle det i praktiken kunna innebära att jag kan vara fast i tonåren tills jag går i pension. Kanske längre. Jag säger bara VE OCH FASA!
Den enda fasen i livet som verkar bli allt kortare är sorgligt nog den som redan var allra kortast, nämligen barndomen. Hur många barn får verkligen en chans att vara barn idag? Det säljs klackskor och stringtrosor och BH:ar och smink i rosa Snobbenprydda förpackningar på barnavdelningen på varje större konfektionskedja nu. (OK, i ärlighetens namn har antalet stringtrosor för 4-åringar minskat igen de senaste två åren. Men de finns fortfarande att tillgå i viss mån på stora klädkedjor). Barnkläder som "på min tid" var designade för att användas just av barn är nu vuxenkläder i miniatyr. För några år sedan när det var populärt med bara magar och kortkorta kjolar och jeans som knappt tänkte rumpan på kvinnor återfanns detta mode även på barnavdelningen. När jag var liten var det fruktansvärt obekvämt att ha klackskor eftersom de var minst 10 storlekar för stora och om ens mor ens ägde en kortkort kjol var det ju lång på en själv, så vad var poängen egentligen? Annat är att det var kul att låna mammas kläder och smink och klä ut sig ibland. Men då var man bara "vuxen" i några timmar någon gång ibland. Fram tills nyligen verkade det nästan vara omöjligt att få tag i kläder som inte förvandlade barn till vuxna så fort de lärt sig gå. Tack och lov att den trenden verkar vara på väg bort! Åtminstone tills de kommit upp i fyraårsåldern...
Så medans det blir allt mer oattraktivt att vara barn blir det samtidigt allt mindre attraktivt att vara gammal och ungdomlig verkar vara det gemene man strävar efter att uppnå.
Nej. Vad ni än gör - kalla mig inte tonåring. Eller förlängd tonåring, eller ung vuxen eller vad man annars kan komma på för metaforer för folk som är rädda att åldras... Jag har aldrig varit rädd för att vara den ålder jag är. Eller snarare - jag har aldrig velat vara yngre än jag är. Jag är både gammal och ung, vuxen och barnslig och erfaren och naiv på samma gång. Men vill du vara snäll - kalla mig tant vilken dag som helst!
Hellre tant än tonåring!
Åtminstone nu när jag närmar mig 30... =)
Eller snarare fortfarande!?! Jag fick en suverän kommentar på mitt senaste inlägg och jag har klurat en del kring det som skrevs. Det påpekades att det finns en trend att man är "ung" mycket längre idag, och det måste jag ju hålla med om. Förut var man vuxen när man blev myndig, och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan kom begreppet tonåring in i bilden och förlängde ytterligare tiden innan man blev vuxen...
När jag var 18 och myndig räknade jag mig själv mest som en ung vuxen, trots att jag väl rent tekniskt fortfarande var tonåring eftersom jag inte fyllt 20. Sedan dess har jag inte riktigt funderat så mycket på hur jag skulle klassificera mig själv. Barn på tunnelbanan har kallat mig tant sedan jag var 16 och jag har aldrig tagit illa vid mig - i deras ögon är jag ju en tant! Och vad är egentligen så negativt med det? Tant för mig har alltid varit ett - i brist på bättre - gulligt ord. En tant är en snäll äldre kvinna som bakar bröd och stickar sjalar och på det sättet har jag varit tant sedan 15-årsåldern.
Nu är det inte sällsynt att man hör det refereras till kvinnor i 60-årsåldern som "tjejer". En tjej är ju egentligen lite svår att definiera. För mig var det ett häftigare sätt att säga flicka på när jag växte upp. Sedan blev det mer en "ung vuxen" fast utan att det slutade betyda flicka. Och jag förstår mer och mer varför ordet "tjej" har börjat gälla även äldre. Det är ett användbart och numera alltmer åldersneutralt ord som nu mest verkar vara synonymt med "av feminint kön".
Som det föreslogs i kommentaren skulle man kunna använda uttrycket "förlängda medelåldern" istället för ordet mogen (som i mogen kvinna/man). Det kommenterades även att folk verkar vara tonåringar (eller i de förlängda tonåren som den anonyma skribenten föreslog) tills de är runt 30. Detta skulle innebära att jag fortfarande är tonåring. Vilket ger mig lite ångest. Och faktiskt ger mig en helt ny definition på ordet "tonårsångest"!
Jag hade ju inbillat mig att jag en gång för alla hade lämnat den emotionella berg-och-dalbana som jag förknippar med tonåren. Men det kanske jag inte har? Om de förlängda tonåren kommer förlängas i den takt de verkar ha gjort de senaste åren - för att helt enkelt hänga med i förlängningarna av medelåldrarna o s v - skulle det i praktiken kunna innebära att jag kan vara fast i tonåren tills jag går i pension. Kanske längre. Jag säger bara VE OCH FASA!
Den enda fasen i livet som verkar bli allt kortare är sorgligt nog den som redan var allra kortast, nämligen barndomen. Hur många barn får verkligen en chans att vara barn idag? Det säljs klackskor och stringtrosor och BH:ar och smink i rosa Snobbenprydda förpackningar på barnavdelningen på varje större konfektionskedja nu. (OK, i ärlighetens namn har antalet stringtrosor för 4-åringar minskat igen de senaste två åren. Men de finns fortfarande att tillgå i viss mån på stora klädkedjor). Barnkläder som "på min tid" var designade för att användas just av barn är nu vuxenkläder i miniatyr. För några år sedan när det var populärt med bara magar och kortkorta kjolar och jeans som knappt tänkte rumpan på kvinnor återfanns detta mode även på barnavdelningen. När jag var liten var det fruktansvärt obekvämt att ha klackskor eftersom de var minst 10 storlekar för stora och om ens mor ens ägde en kortkort kjol var det ju lång på en själv, så vad var poängen egentligen? Annat är att det var kul att låna mammas kläder och smink och klä ut sig ibland. Men då var man bara "vuxen" i några timmar någon gång ibland. Fram tills nyligen verkade det nästan vara omöjligt att få tag i kläder som inte förvandlade barn till vuxna så fort de lärt sig gå. Tack och lov att den trenden verkar vara på väg bort! Åtminstone tills de kommit upp i fyraårsåldern...
Så medans det blir allt mer oattraktivt att vara barn blir det samtidigt allt mindre attraktivt att vara gammal och ungdomlig verkar vara det gemene man strävar efter att uppnå.
Nej. Vad ni än gör - kalla mig inte tonåring. Eller förlängd tonåring, eller ung vuxen eller vad man annars kan komma på för metaforer för folk som är rädda att åldras... Jag har aldrig varit rädd för att vara den ålder jag är. Eller snarare - jag har aldrig velat vara yngre än jag är. Jag är både gammal och ung, vuxen och barnslig och erfaren och naiv på samma gång. Men vill du vara snäll - kalla mig tant vilken dag som helst!
Hellre tant än tonåring!
Åtminstone nu när jag närmar mig 30... =)
2006-10-25
Älgar, purpurfärg, reklam och trend-Eira
Älgar, purpurfärg och reklam
Idag ska jag göra en jättestor bilderbok för barn om granar, och eftersom jag inte är så jättebra på att rita ska det bli intressant att se hur jag lyckas med att få älgen som ska äta en liten granplanta att se ut som en älg och inte en brun fläck med fyra pinnar under och två pinnar över sig... Men jag gillar att utmana mig själv!
Igår var jag och kära mor på IKEA och jag blev mycket glatt överraskad över utbudet. Jag har alltid varit väldigt förtjust i varma lila toner och plötsligt verkar lila ha blivit trendigt - även i inredningen - så det bara kryllade av vackra lila saker överallt. Jag köpte lila pastaslevar och en lila ljusslinga som jag tänkte montera upp vid sängen så jag får en tydligare liten "hörna" där. Fast det finaste av allt var en fantastisk purpurfärgad (eller möjligen plommonfärgad beroende på vem man frågar) matta som jag fick av min älskade mor som en tidig julklapp. Nu måste jag verkligen se till att röja undan alla kläder, böcker, papper och jag-vet-inte-vad som ockuperar (och verkar föröka sig på) mitt golv så jag kan lägga in denna fina matta snart.
I förrgår när jag åkte från jobbet såg jag en reklamkampanj för ett nytt kvinnomagasin, men just detta verkar främst rikta sig till kvinnor som är 50+. Affisherna visar mogna* kvinnor i underkläder. Det känns som en underbar känga till alla som tror att skönhet och sensualism är något som innfattar flickor under 23 som är silikonfyllda, fettsugna, retuscherade och är iklädda någon sorts raffset. Man kan faktiskt vara ännu vackrare med lite rynkor och imperfektioner eftersom man kan utstråla självsäkerhet och livserfarenhet på ett helt annat sätt. Och det vet väl alla (?) att det finns inget som är mer attraktivt än en människa som inte skäms över sig själv oavsett hur den ser ut eller hur gammal den är.
Jag läste även i gårdagens City (sid 18-19) att jag tydligen är supertrendig nu. Alltid bra att veta! För några år sedan var jag toknördig, men tydligen inte längre... Bevisar ju bara att man inte behöver bekymra sig om att följa modet eftersom alla tydligen blir trendiga förr eller senare...
Nej, bäst jag publicerar det här nu innan nätet dör igen...
Ta-taaa!
*Jag tycker "mogna" är ett så lustigt ord i sammanhanget - kan man inte vara "mogen" för vad det nu är man ska vara mogen för innan man fyller 50? Men jag kommer inte på ett annat ord för att beskriva denna åldersgrupp som är lika accepterat av just den åldersgrupp jag beskriver, så jag får väl lov att använda detta konstiga utttryck...
Idag ska jag göra en jättestor bilderbok för barn om granar, och eftersom jag inte är så jättebra på att rita ska det bli intressant att se hur jag lyckas med att få älgen som ska äta en liten granplanta att se ut som en älg och inte en brun fläck med fyra pinnar under och två pinnar över sig... Men jag gillar att utmana mig själv!
Igår var jag och kära mor på IKEA och jag blev mycket glatt överraskad över utbudet. Jag har alltid varit väldigt förtjust i varma lila toner och plötsligt verkar lila ha blivit trendigt - även i inredningen - så det bara kryllade av vackra lila saker överallt. Jag köpte lila pastaslevar och en lila ljusslinga som jag tänkte montera upp vid sängen så jag får en tydligare liten "hörna" där. Fast det finaste av allt var en fantastisk purpurfärgad (eller möjligen plommonfärgad beroende på vem man frågar) matta som jag fick av min älskade mor som en tidig julklapp. Nu måste jag verkligen se till att röja undan alla kläder, böcker, papper och jag-vet-inte-vad som ockuperar (och verkar föröka sig på) mitt golv så jag kan lägga in denna fina matta snart.
I förrgår när jag åkte från jobbet såg jag en reklamkampanj för ett nytt kvinnomagasin, men just detta verkar främst rikta sig till kvinnor som är 50+. Affisherna visar mogna* kvinnor i underkläder. Det känns som en underbar känga till alla som tror att skönhet och sensualism är något som innfattar flickor under 23 som är silikonfyllda, fettsugna, retuscherade och är iklädda någon sorts raffset. Man kan faktiskt vara ännu vackrare med lite rynkor och imperfektioner eftersom man kan utstråla självsäkerhet och livserfarenhet på ett helt annat sätt. Och det vet väl alla (?) att det finns inget som är mer attraktivt än en människa som inte skäms över sig själv oavsett hur den ser ut eller hur gammal den är.
Jag läste även i gårdagens City (sid 18-19) att jag tydligen är supertrendig nu. Alltid bra att veta! För några år sedan var jag toknördig, men tydligen inte längre... Bevisar ju bara att man inte behöver bekymra sig om att följa modet eftersom alla tydligen blir trendiga förr eller senare...
Nej, bäst jag publicerar det här nu innan nätet dör igen...
Ta-taaa!
*Jag tycker "mogna" är ett så lustigt ord i sammanhanget - kan man inte vara "mogen" för vad det nu är man ska vara mogen för innan man fyller 50? Men jag kommer inte på ett annat ord för att beskriva denna åldersgrupp som är lika accepterat av just den åldersgrupp jag beskriver, så jag får väl lov att använda detta konstiga utttryck...
2006-10-23
Grattis på födelsedagen kära blogg!
Grattis på födelsedagen kära blogg!
Idag är det exakt fyra år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka min kära blogg för allt fantastiskt som den har givit mig.
Jag säger bara
KATARSIS!!!
Så - än en gång - grattis på födelsedagen du underbara, underbara Ego-blogg!
Idag är det exakt fyra år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka min kära blogg för allt fantastiskt som den har givit mig.
Jag säger bara
KATARSIS!!!
Så - än en gång - grattis på födelsedagen du underbara, underbara Ego-blogg!
Kär!
Kär!
Jaha. Så var det dags igen. Nu har jag än en gång blivit sådär kär.
Inte i någon specifik person, utan mest lite allmännt sådär. Livet är ganska grått och trist, precis som vädret, men jag går runt och känner mig alldeles bubblig inuti ändå.
Jag blir alldeles lycklig när jag ser Årstaviken genom regnslöjor och nyligen gulnade höstlöv som lyser mot den grå himlen och gör även det tristaste industriområde till en veritabel fest för mina trötta ögon genom den fantastiska kontrapunkteringen i den uniformt grå miljön. Jag blir fullständigt lyrisk över doften av regn och nedfallna löv och hur vackert kastanjerna glänser på den svarta mullen där de ligger bland klargröna, spikprydda skyddande höljen som skyddat dem under dess känsliga barndom och nu spruckit upp för att släppa lös de mognade frukterna i den stora världen och när jag känner höstregnet strila ned i mitt ansikte är känslan i det närmaste extatisk.
Jag kommer inte ihåg vem det var som sade det, men någon klok människa har någon gång sagt något i stil med att "kärleken är konstant - det är bara föremålet för den som ändras". Kanske är det något sådant jag har drabbats av?
Eller så är det magsjuka...
*skrattar så jag nästan ramlar av stolen*
Hur var det nu? "Jag trodde jag var kär, men det var magbesvär"...
Jaha. Så var det dags igen. Nu har jag än en gång blivit sådär kär.
Inte i någon specifik person, utan mest lite allmännt sådär. Livet är ganska grått och trist, precis som vädret, men jag går runt och känner mig alldeles bubblig inuti ändå.
Jag blir alldeles lycklig när jag ser Årstaviken genom regnslöjor och nyligen gulnade höstlöv som lyser mot den grå himlen och gör även det tristaste industriområde till en veritabel fest för mina trötta ögon genom den fantastiska kontrapunkteringen i den uniformt grå miljön. Jag blir fullständigt lyrisk över doften av regn och nedfallna löv och hur vackert kastanjerna glänser på den svarta mullen där de ligger bland klargröna, spikprydda skyddande höljen som skyddat dem under dess känsliga barndom och nu spruckit upp för att släppa lös de mognade frukterna i den stora världen och när jag känner höstregnet strila ned i mitt ansikte är känslan i det närmaste extatisk.
Jag kommer inte ihåg vem det var som sade det, men någon klok människa har någon gång sagt något i stil med att "kärleken är konstant - det är bara föremålet för den som ändras". Kanske är det något sådant jag har drabbats av?
Eller så är det magsjuka...
*skrattar så jag nästan ramlar av stolen*
Hur var det nu? "Jag trodde jag var kär, men det var magbesvär"...
2006-10-21
Genusperspektiv
Genusperspektiv
Med all modern genusforskning borde väl någon annan än Lise Myhre kommit fram till den här slutsatsen?
Kan man tycka... =)
Med all modern genusforskning borde väl någon annan än Lise Myhre kommit fram till den här slutsatsen?
Kan man tycka... =)
2006-10-18
Överkänslig environmentalist?
Överkänslig environmentalist?
I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.
I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur fel allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…
Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.
Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.
Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.
Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…
Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!
Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.
P.S. Gå gärna in på den här sidan och spela spelet om Planeten.
I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.
I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur fel allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…
Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.
Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.
Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.
Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…
Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!
Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.
P.S. Gå gärna in på den här sidan och spela spelet om Planeten.
2006-10-17
Froid
Froid
Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för Froids nya EP "Streetpet" på Pet Sounds Bar. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*
Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!
En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.
Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för Froids nya EP "Streetpet" på Pet Sounds Bar. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*
Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!
En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.
Bloggångest
Bloggångest
Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...
Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.
När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som inte har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.
Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var mymarkup en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som knuff, intressant med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens hur man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" är. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.
Jag är ingen dataninja!
Jag kan nästan så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with that by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - på H&M!!!), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.
Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta om någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". Hur i h-e kan de veta det!?! Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?
Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.
Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?
Jag vill ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...
Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!
Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)
Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...
Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.
När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som inte har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.
Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var mymarkup en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som knuff, intressant med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens hur man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" är. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.
Jag är ingen dataninja!
Jag kan nästan så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with that by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - på H&M!!!), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.
Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta om någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". Hur i h-e kan de veta det!?! Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?
Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.
Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?
Jag vill ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...
Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!
Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)
2006-10-09
Bloggar
Bloggar
Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.
Enjoy!
Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.
Enjoy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
){kind=link}