Gullig sida...
... hittade den här söta lilla sidan på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men söt är den i alla fall...
=)
2006-07-31
Underbara vänner!
Underbara vänner!
Det är precis just det jag har!
=)
Vill ta tillfället i akt och tacka (utan inbördes ordning)
Åsa
David
Maria
Max
Richard
Maria
Aimée
Hans
Susanna
Martin
Erik
Michael
Ann-Katrin
Jonas
och
Rebecka
som alla släpade sig hemifrån i lördags kväll för att söka sig till (vilket var svårare för vissa än för andra, men det är kanske inte så konstigt) Café Piastowska för att fira att jag hade fyllt år.
PUSS PÅ ER!!!
Efter att ha fått vänta en halv evighet på maten (som för övrigt var läskigt god!) och sedan ätit och druckit gott och socialiserat i några timmar var det dags för de tappra själar som inte givit upp och åkt hem att dra vidare. Vi gick till Limerick och tog en öl, fat sedan stängde de där och då drog tre av oss vidare till Rocks för att dansa lite. Fast en SÅ långsam kö har jag väl aldrig upplevt...
Nåväl, så var det då dags att röra sig i riktning mot någon slags sovplats och jag och den ena Maria hamnade på efterfest hos en av hennes vänner (Claws) med några andra tjejer och det dracks folköl och lyssnades på musik och vips! så var klockan fem på morgonen. Hoppsan!
Tack och lov hade jag en snäll värd som lånade mig en hörna av sängen, så jag fick i alla fall sova några timmar innan jag skulle åka till jobbet.
Ojojojojojoj, vad trött jag var på jobbet igår! Jag är definitivt för gammal för sådant här! (Fast jag verkar inte riktigt ha insett det själv - än!)
Tack och lov att jag:
Inte drack så jättemycket
Hade en handduk på jobbet så jag kunde ta en dusch
Hade ombyteskläder på jobbet så jag slapp arbeta i kläderna jag sov i
Hade tandborste i väskan så jag slapp få ludd på tänderna (ni vet när det känns som att tänderna har fått skäggstubb)
Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Faktiskt den trevligaste jag haft på mycket länge. Så, än en gång, tack till alla mina underbara vänner som gjorde detta till den trevligaste födelsedagen jag haft på flera år.
Nu till något helt annat:
Lite kändisskvaller.
Idag var kronprinsessan (jepp, the one and only) inne på jobbet och handlade lite med sin pojkvän. Hon var precis så trevlig som man kunde tro om man ska tro på den bild media framställer. Jag fick till och med ett filmtips. Fast hon såg lite förvånad ut i en halv sekund när jag bad om legitimation (kortköp utan PIN-kod = legitimation+signatur), men alla kunder är ju lika i mina ögon. Och man kan ju inte frångå säkerhetsprocedurerna bara för att man känner igen någon. Så i några timmar hade vi hennes "autograf" i kassalådan. Och under resten av dagen var jag någon sorts stjärna som hade pratat med kronprinsessan och kollegorna var mycket nyfikna på vad vi hade pratat om. De blev nog lite förvånade när jag svarade korsord och filmer... :)
Andra saker som hände på jobbet:
En kollega hade nackspärr och klarade inte av att jobba mer än några timmar. Sedan kände hon att hon nog skulle gå till en läkare, men var så yr och matt att hon inte vågade gå själv (även om det bara är några kvarter). Turligt nog hade jag tidig lunch, så jag gick med henne dit. När vi väl kom dit fick hon efter lite krångel hjälp väldigt snabbt, men när hon skulle betala fungerade inte hennes kort och hon hade inte tillräckligt med kontanter. Men - tur även där - jag råkade ha ovanligt mycket kontanter på mig, så hon fick låna lite så hon kunde betala läkarbesöket. Sedan sprang jag tillbaka till jobbet för att hinna i tid och avlösa min kollega i kassan. Jag vet inte hur det gick hos läkaren, men jag hoppas det löste sig och att hon åtminstone fick ett recept på smärtstillande eller något. Nackspärr (kan jag meddela för er som haft tur nog att inte drabbas är ruskiga saker. Man har så ont så man inte kan tänka och halsen och huvudet känns helt uppsvullna. Det är heller inte ovanligt att man får hög feber som en biverkning. Ruggigt som sagt.
Nä, det var väl allt för idag.
(Som parentes kan jag säga att jag nu har träffat och pratat med tre av fem i den knugliga (medveten felstavning) familjen. Det är ändå rätt coolt, även om man inte är rojalist, eftersom de ju faktiskt är några av Sveriges mest kända personer - både nationellt och internationellt).
Tralli-daah!
Det är precis just det jag har!
=)
Vill ta tillfället i akt och tacka (utan inbördes ordning)
Åsa
David
Maria
Max
Richard
Maria
Aimée
Hans
Susanna
Martin
Erik
Michael
Ann-Katrin
Jonas
och
Rebecka
som alla släpade sig hemifrån i lördags kväll för att söka sig till (vilket var svårare för vissa än för andra, men det är kanske inte så konstigt) Café Piastowska för att fira att jag hade fyllt år.
PUSS PÅ ER!!!
Efter att ha fått vänta en halv evighet på maten (som för övrigt var läskigt god!) och sedan ätit och druckit gott och socialiserat i några timmar var det dags för de tappra själar som inte givit upp och åkt hem att dra vidare. Vi gick till Limerick och tog en öl, fat sedan stängde de där och då drog tre av oss vidare till Rocks för att dansa lite. Fast en SÅ långsam kö har jag väl aldrig upplevt...
Nåväl, så var det då dags att röra sig i riktning mot någon slags sovplats och jag och den ena Maria hamnade på efterfest hos en av hennes vänner (Claws) med några andra tjejer och det dracks folköl och lyssnades på musik och vips! så var klockan fem på morgonen. Hoppsan!
Tack och lov hade jag en snäll värd som lånade mig en hörna av sängen, så jag fick i alla fall sova några timmar innan jag skulle åka till jobbet.
Ojojojojojoj, vad trött jag var på jobbet igår! Jag är definitivt för gammal för sådant här! (Fast jag verkar inte riktigt ha insett det själv - än!)
Tack och lov att jag:
Inte drack så jättemycket
Hade en handduk på jobbet så jag kunde ta en dusch
Hade ombyteskläder på jobbet så jag slapp arbeta i kläderna jag sov i
Hade tandborste i väskan så jag slapp få ludd på tänderna (ni vet när det känns som att tänderna har fått skäggstubb)
Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Faktiskt den trevligaste jag haft på mycket länge. Så, än en gång, tack till alla mina underbara vänner som gjorde detta till den trevligaste födelsedagen jag haft på flera år.
Nu till något helt annat:
Lite kändisskvaller.
Idag var kronprinsessan (jepp, the one and only) inne på jobbet och handlade lite med sin pojkvän. Hon var precis så trevlig som man kunde tro om man ska tro på den bild media framställer. Jag fick till och med ett filmtips. Fast hon såg lite förvånad ut i en halv sekund när jag bad om legitimation (kortköp utan PIN-kod = legitimation+signatur), men alla kunder är ju lika i mina ögon. Och man kan ju inte frångå säkerhetsprocedurerna bara för att man känner igen någon. Så i några timmar hade vi hennes "autograf" i kassalådan. Och under resten av dagen var jag någon sorts stjärna som hade pratat med kronprinsessan och kollegorna var mycket nyfikna på vad vi hade pratat om. De blev nog lite förvånade när jag svarade korsord och filmer... :)
Andra saker som hände på jobbet:
En kollega hade nackspärr och klarade inte av att jobba mer än några timmar. Sedan kände hon att hon nog skulle gå till en läkare, men var så yr och matt att hon inte vågade gå själv (även om det bara är några kvarter). Turligt nog hade jag tidig lunch, så jag gick med henne dit. När vi väl kom dit fick hon efter lite krångel hjälp väldigt snabbt, men när hon skulle betala fungerade inte hennes kort och hon hade inte tillräckligt med kontanter. Men - tur även där - jag råkade ha ovanligt mycket kontanter på mig, så hon fick låna lite så hon kunde betala läkarbesöket. Sedan sprang jag tillbaka till jobbet för att hinna i tid och avlösa min kollega i kassan. Jag vet inte hur det gick hos läkaren, men jag hoppas det löste sig och att hon åtminstone fick ett recept på smärtstillande eller något. Nackspärr (kan jag meddela för er som haft tur nog att inte drabbas är ruskiga saker. Man har så ont så man inte kan tänka och halsen och huvudet känns helt uppsvullna. Det är heller inte ovanligt att man får hög feber som en biverkning. Ruggigt som sagt.
Nä, det var väl allt för idag.
(Som parentes kan jag säga att jag nu har träffat och pratat med tre av fem i den knugliga (medveten felstavning) familjen. Det är ändå rätt coolt, även om man inte är rojalist, eftersom de ju faktiskt är några av Sveriges mest kända personer - både nationellt och internationellt).
Tralli-daah!
2006-07-30
2006-07-29
A year older...
A year older...
... and none the wiser! =)
Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...
Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone jag verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.
Kanske är det det som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man aldrig kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...
En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag är intresserad av brukar få veta det.
Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit väldigt feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin kunna bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det kan ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.
(Det där lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)
=)
Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.
Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):
Vykort: 2 (mor&far + farmor)
Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&far, farmor, lillebror)
Telefonsamtal från vänner: 2
Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)
Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))
E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)
Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))
Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(
Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...
Toodilloo!
Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm...
Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...
... and none the wiser! =)
Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...
Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone jag verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.
Kanske är det det som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man aldrig kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...
En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag är intresserad av brukar få veta det.
Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit väldigt feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin kunna bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det kan ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.
(Det där lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)
=)
Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.
Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):
Vykort: 2 (mor&far + farmor)
Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&far, farmor, lillebror)
Telefonsamtal från vänner: 2
Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)
Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))
E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)
Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))
Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(
Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...
Toodilloo!
Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm...
Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...
2006-07-27
Alltid roar man väl någon...
Alltid roar man väl någon...
... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.
De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:
1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D
2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...
3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)
Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.
Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)
Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).
Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D
Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...
... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.
De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:
1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D
2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...
3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)
Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.
Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)
Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).
Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D
Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...
2006-07-26
Födelsedagsfunderingar
Födelsedagsfunderingar
Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).
Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.
Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...
Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...
Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...
Tjohejsan!
Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).
Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.
Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...
Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...
Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...
Tjohejsan!
2006-07-25
Crash - boooom - fzzztt!
Crash - boooom - fzzztt!
Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)
Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*
Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!
Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...
Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).
Happy, happy. =)
Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*
MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!
Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?
Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.
Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.
"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?
Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!
Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!
Veckans uppdrag till mina bloggläsare:
Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...
Tjolahopp!
Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)
Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*
Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!
Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...
Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).
Happy, happy. =)
Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*
MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!
Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?
Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.
Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.
"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?
Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!
Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!
Veckans uppdrag till mina bloggläsare:
Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...
Tjolahopp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
