2003-10-31

Grabbar... och spöken...

Jaha, så skulle man ut och ta det första magiska fikat med söt pojke igår. Men - se det blev det ingenting av med. Istället fick jag en ny variant av "jag tycker du är... , men..." Det var i och för sig en helt legitim orsak, men det är ändå intressant att betrakta sin egen reaktion...

Jag har nämligen tänkt på saken. (Surprise!) Det intressanta är att så fort någon säger "vi måste prata lite" så blir man kallsvettig och får svårt att andas. Bara sådär. När man sedan hör orden "jag tycker att du är/verkar vara en jättetrevlig tjej" börjar blodet susa i öronen så man hör aldrig helt resten av meningen och samtidigt målar hjärnan upp scenario efter hemskt scenario av vad som kommer komma efter det nu så fruktade ordet "men":
"Men, jag känner inte för dig på det sättet"
"Men, jag vill inte ha ett förhållande just nu"
"Men, jag har en flickvän/sambo/fru"
"Men, jag är döende i en hemsk sjukdom och vill inte utsätta dig för det", osv...
När så det hemskaskte ordet i världen kommer börjar tiden gå i slow-motion och det känns som om man skulle svimma vilken sekund som helst.
Fast av någon anledning är det sällan så illa som man hade trott.
Hjärnan verkar ha en mycket väl utvecklad förmåga att skydda sin ägare enligt principen "Förvänta dig det värsta för ingenting verkar så illa efter det".
Igår var detta tydligare än någonsin med tanke på vad som kom efter "men". Jag blev faktiskt bara glad över att det inte var värre och gick därifrån med lätt hjärta och ett leende på läpparna. Fast jag vet inte riktigt om han trodde på mig när jag sa att det inte var några problem... Argh! Dessa ständiga kommunikationssvårigheter pojkar och flickor emellan...

I eftermiddag ska jag iväg och tända ljus och sätta blommor på en av släktens gravar, och sedan ska jag klä upp mig i min finaste häxdräkt och festa natten lång. Det ena behöver ju knappast utesluta det andra. Jag tycker att den "nya" Halloween-trenden är jättekul, men jag anser också att det är viktigt att veta varför man firar Halloween (som väl egentligen numera är en amerikansk version på "All Hallows Eve" och "Dios des Muertes"). Det är i detta sammanhang på plats med en annan observation: Halloween-firandets ursprung ligger egentligen betydligt närmre de svenska traditionerna med att tända ljus på sina anhörigas gravar än det katolska "alla helgons dag" gör. (Det handlar ju om att det blev så många helgon att alla helgon inte längre kunde ha en egen dag eftersom året inte räckte till, därför tyckte den katolska kyrkan att det var smidigast att bara ge de största helgonen egna helgdagar och sedan vörda resterande helgon samtidigt på det som så lämpligt kom att kallas "alla helgon dag".) Tänk på det ni alla bakåtsträvande lutheranska protestanter! Det är en katolsk högtid!

Nej. Ikväll ska jag festa för alla de som inte längre själva kan festa, och jag kommer njuta av att fortfarande vara i livet!

*Mwouha-ha-ha-ha-haaaaa* på er!

Oh, and by the way: Aj lööööv "citationstecken"! Så det så!

2003-10-29

Bäbisar, bäbisar - överallt: bäbisar!

Argh! Min biologiska klocka har nu börjat löpa amok på allvar! Det finns barn precis överallt och till och med de skrikiga bebisarna börjar te sig riktigt gulliga. Konstigt det där egentligen med biologin... Jag menar vissa vill aldrig ha barn och känner överhuvudtaget inte av någon biologisk klocka. Men andra (däribland får väl undertecknad räknas) börjar känna av längtan redan i 16-årsåldern. Så nu har jag bara längtat efter barn i 8 år, men det lär nog dröja ytterligare några år innan jag hittar ett lämpligt offer att tillverka barn med. Har jag inte hittat någon innan jag är 35 får jag väl helt enkelt ta saken i egna händer och förföra någon/några ovetande stackare på krogen eller så...

Orsaken till detta senaste sammanbrott var troligtvis en kombination av att fler och fler av mina vänner gifter sig och börjar planera att föröka sig samt att jag var på Skolforum på Stockholmsmässan igår och där fullkomligt kryllade det av stolt vaggande kvinnor med stora magar, bebisar som ammades/jollrade/sussade sött i vagnen, lite äldre barn som sprang runt bland leksakstillverkarnas utställningar som kalvar på grönbete, söta flickor och pojkar i yngre tonåren som snällt gick med mamma och inte ännu kommit på att man ska försöka vara cool och rebellisk, barn i puberteten som försökte göra uppror och absolut inte se ut som om de gick där med föräldrarna utan som om de bara råkat vandra in av misstag (och som påminde vääääldigt mycket om mig själv för 10 år sedan.)...

Kort sagt BARN!!! Jag vill ha barn!!! Men än så länge får jag väl helt enkelt nöja mig med att låna andras barn under korta stunder. Och det finns ju faktiskt en fördel med det: det är inte jag som måste gå upp mitt i natten för att byta blöja/torka spya/trösta sömnlösa barn. Så det är väl bra...

Jo, jag hittade förresten två nya sidor som jag tyckte var bra, så nu har jag länkat dit.

Smakprov är en sajt där man jag provläsa delar av böcker. Inte det gamla vanliga "kort recension och baksidetext" som finns på traditionella boksajter, utan man kan "bläddra" i boken och läsa några sidor (rekommenderas varmt för er som har barn i bilderboksåldern eftersom man här kan titta ordentligt på bilderna utan att skämmas).

Och på Nya biologin finns väldigt snygga och intressanta fakta och forskningsresultat. Även om man inte är vetenskapsfreak rekommenderas sidan för sin coola grafiska utformning.

Ta-ta!

2003-10-27

Ett år i träsket...

Kom just på att det i torsdags var precis ett år sedan jag publicerade min första blog-post. Scary stuff!
Back in business!

Jaha, så var det måndag igen, och jag har äntligen fått tillbaka min utlånade timme - nice!

Jag har även återfått en del av min tro på mänskligheten - eller jag kanske skulle säga manligheten... Jag har nämligen lyckats med konststycket att träffa en vettig man ute på en krog som betraktas som en av Stockholms värsta köttmarknader.

Kvällen började som vanligt med att jag blev "uppraggad" av ett gäng i 40-årsåldern och fortsatte med att en inte helt nykter och inte helt intelligent kille i 25-årsåldern försökte ragga upp mig (jag var tvungen att sänka mig så lågt som personliga förolämpningar för att meddelandet om att jag inte var intresserad skulle gå fram - argh!). Men precis när jag ytterligare en gång började misströsta om att alla män är idioter (om de inte är gifta eller homosexuella) så skedde det osannolika:
Jag började prata med en kille i 30-årsåldern som varken var ful, otrevlig, onykter, gift eller homosexuell. Men det bästa av allt var att han var den perfekta gentlemannen som nöjde sig med att prata en lång stund utan att komma med några närmanden. När han skulle gå erbjöd han skjuts, men blev inte arg när jag avböjde, utan gav mig en kram, en puss på kinden och (efter det att jag lite påfluget hade frågat) sitt telefonnummer. Jag har inte varit så glad på länge. I en handvändning hade den här killen alldeles själv lyckats bevisa att det faktiskt finns vettiga män därute. Kanske inte så många, men de finns ändå. Tack Micke! Marvellous!

Till alla er som fortfarande tror att kvinnor vill ha framfusiga och gåpåiga män - get a grip!

Har också varit på bio och sett "The League of Extraordinary Gentlemen". Bra film! Den hade inte så mycket med serieboken att göra, men det var ändå en bra film...

Hmmm.... Vad har jag mer gjort.... Jo, jag har gjort illa foten så jag haltar fram. Väldigt sexigt... Och så har jag varit på ett medeltida värdshus som en väns bekant arrangerade och sjungit så mycket att jag har ont i halsen. Ah, the pain! Men det är väl som en annan vän brukar säga - smärta är bara en högre form av njutning. Eller nå't...

Och tills vidare säger jag bara "moss-moss"!

2003-10-01

Ska det vara så svårt att fatta!

Jag har under de senaste veckorna kommit till en ny och skrämmande insikt om människors ofattbara dumhet. Jo, det är ju sant, jag har länge varit medveten om att ett visst mått av ignorans verkar vara något sorts krav om man vill bli socialt accepterad, men någonstans innerst inne hoppas man ju ändå att alla människor på jorden ska drabbas av en plötslig uppenbarelse som kommer göra att det inte längre fungerar att blunda för verkligheten.

Ex. 1.

Hur kan man som besökare i ett avloppsreningsverk förvånas över att det luktar avlopp i det rum där man tar emot toavatten från ca. 640 000 människor? Jag bara undrar... Vad trodde ni? Att det skulle lukta rosor?

Ex. 2.

Hur kan man tro att om man bjuder någon på en öl på krogen så äger man automatiskt rätten att bruka den personens kropp efter eget behag? Har kvinnans värde sjunkit så drastiskt i samhället att man inte längre är värd mer än 45 kronor? (Någon får gärna säga emot mig här)

Ex. 3.

Hur kan man tro att det är OK att förstöra en annan människas liv genom sk "pressfrihet" så länge man ber om ursäkt och försvarar sig genom att utpeka någon annan som har betett sig än värre? Finns det inte något som heter humanism längre? Och varför ska det vara så svårt att stå för sina misstag?

Ex. 4.

Hur kan man vara så fantastiskt jävla korkad att man tror att genom att vika ut sig offentligt i TV bredvid Robert Aschberg i ett specialinsatt "all-press-är-dum-utom-de-som-betalar-mig-och-jag-hade-inga-vänner-som-barn"-program kommer man få hela Sverige att tycka synd om en? Jag tyckte i och för sig lite synd om grabben till en början, men efter denna marknadsföringsploj hyser jag inga som helst sympatier för honom. Möjligtvis kan jag väl känna lite medlidande med honom eftersom han uppenbarligen tror att folk är så dumma att de köper den här plojen.

Ex. 5.

Hur kan folk vara så dumma att de köper plojen???



Det är ju tur att jag är så osannolikt jävla osannolikt smart!!!

(Bäst att sluta nu innan jag avslöjar min egen ignorans genom att beklaga mig över andras beteende när mitt eget inte är så upplyst som kanske vore önskvärt).

P.S. De ovanstående exemplen gäller naturligtvis inte alla. Och förhoppningsvis inte er som är smarta nog att läsa min blogg! :0)