2003-03-12

Lycklig singel?

Var och dök för första gången igår. Det var JÄTTEHEMSKT! Alla säger att det första dyket ska vara det bästa, men jag hoppas verkligen att det blir bättre än så här. Men det blir nog en annan sak när man kommer ut så det finns lite att titta på och när man vant sig vid att det rinner in vatten i näsan om man är dum nog att titta upp eller ner...

Jag undrar förresten om det verkligen finns några lyckliga singlar. Jag menar, visst kan man trivas bra med att vara singel. Men det behöver ju inte betyda att man är lycklig... Det finns nästan inga singlar som frivilligt skulle erkänna att de kände sig ensamma ibland. De flesta brukar säga att det är så himla kul att vara singel bara för då kan man göra vad man vill, när man vill, hur man vill och med vem man vill. "För övrigt behöver jag ingen för jag har ju mina vänner". Men om det räcker med att ha vänner - hur kommer det sig att man kan vara omgiven av sina bästa vänner och ändå känna sig ensam? Att man kan ha en massa vänner men ändå känna att man saknar någon att bry sig om och som kan bry sig om en själv?

Jag tror de flesta säger att de trivs med att vara singel som en sorts försvarsmekanism. Förut var det inte OK att trivas med att vara singel. Nu är det inte OK att INTE trivas med att vara singel. Alla är upptagna med att "förverkliga sig själva" - så de har inte tid med något förhållande. Självklart finns det tidpunkter i ens liv när det kan vara en fördel att vara singel. I mitt liv är det till exempel så att jag vill kunna åka iväg och studera eller jobba utomlands om tillfälle ges. Alltså vore det ganska taskigt att inleda ett förhållande nu eftersom jag inte vill ha ett förhållande om jag får chansen att åka iväg. Dessutom tror jag ju på drömprinsen - så varför skulle jag nöja mig med mindre bara för att? Ensam är stark - eller hur var det?

Fast det skulle vara trevligt att ha någon att krama.
Jag kanske skulle finna mig en älskare.

Call me fruitcake and have me for dessert...