2006-11-19

Klimakteriekossa?

Klimakteriekossa?

Den senaste tiden har det förekommit en del både trevliga och mindre trevliga skrivningar i en gratistidning där ordet "klimakteriekossa" har använts med en förvånansvärd frekvens. Men vad är då en klimakteriekossa?

Från början verkar det ha använts i ett halvt skämtsamt sammanhang för att beskriva känslosamma kvinnor. Sedan verkar någon ha tagit illa vid sig (antagligen en känslosam kvinna) och menat att den hellre är en klimakteriekossa än en arrogant tonåring och därefter urartade det på ett ganska otrevligt sätt...

Nåväl. Nog om tidningen. Jag börjar undra så smått om inte jag har blivit en klimaktieriekossa.

Precis som man i vissa sammanhang talar om en förpubertet kanske jag har drabbats av förklimakteriet. Det sägs ju att man blir extra känslosam när man kommer in i klimakteriet och den senaste veckan har jag drabbats av diverse gråtattacker helt utan anledning. Inte för att jag har varit extremt ledsen eller glad eller så. Det har bara krävts att jag berörts bara en aning av något rent emotionellt och det har krävts ovanligt lite för att beröra mig under veckan som varit.

I måndags tårades ögonen helt oprovocerat när jag var på väg till kören och nästan missade bussen. Sedan en gång till på vägen hem när jag hörde en låt på mp3-spelaren som jag hade lagt in någon dag innan och som jag inte hört på länge. Och igen när jag kom hem och hade svårt att få in nyckeln i låset. I tisdags höll jag på att börja stortjuta när jag trodde att min far som skulle ge mig skjuts hade åkt utan mig, och sedan ytterligare flera gånger under dagen. Och i onsdags när jag stod i duschen och sedan en massa gånger under konserten (dels för att det var så bra musik och så vacker scenshow men också för att det var så många par som stod och gullade överallt och det hade varit trevligt att ha någon att krama). O s v...

Det kan ju ha att göra med att jag knappt sovit den senaste månaden eftersom jag plågats av riktigt hemska drömmar. Så hemska att jag faktiskt dragit mig för att gå och lägga mig eftersom jag inte velat riskera att drömma. Och även om jag har en förmåga att veta att jag drömmer och även om jag har varit medveten om att det är en dröm har drömmarna varit av en sådan karaktär att jag tillbringat en stor del av både mitt drömmande och mitt vakna tillstånd med att seriöst undra om jag börjar bli galen. Är jag kanske en latent sociopat och psykotisk massmördare?

Så - klimakteriekossa eller massmördare? Det är mycket som snurrar i skallen nu...

Till det kan även läggas att jag känt mig underligt attraherad av en man under det senaste året (eller mer) fast jag har försökt vifta bort det eftersom han troligen inte är intresserad av mig. Men nu orkar jag liksom inte hålla honom (och mig) på avstånd längre så vi får väl se vad som händer - eller inte händer. Fast är det något jag är bra på så är det att förbli singel. Jag menar - de män jag finner attraktiva är sällan attraherade av mig och de som är attraherade av mig finner jag sällan attraktiva. Det är kanske inte så ovanligt, men jag tror att det i mitt fall mest handlar om någon sorts missriktat dåligt självförtroende. De som jag är intresserad av är helt enkelt alldeles för bra för mig och kan därmed inte vara intresserade av mig. Alltså beter jag mig skumt mot dem och håller dem på avstånd alternativt beter mig som en "stalker" och skrämmer effektivt bort dem och tar kål på minsta lilla intresse som kanske ändå fanns där. Eller så är någon intresserad av mig och då måste det ju vara något fel på den eftersom ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som jag.

Och ser man på vad jag letar efter hos en man och vad jag brukar få (ja, det finns ju undantag förstås) är det ofta ganska motsatta saker. Jag letar efter intelligens, klass och självdistans och brukar hamna med killar som saknar större allmänbildning, stil (läs skitiga, trasiga kläder - hatar skortor och kavajer även till fest) och som har ett stort ego och ständigt tar sig själva på alldeles för stort allvar. Men eftersom jag är anpassningsbar kan det funka rätt bra ändå - under förutsättning att jag gör mig själv till den dumma bimbobrud de vill ha...

Men nu får det vara slut på dumheterna! Jag har kommit på en teori om att om jag börjar hänga mer på KB eller så, så kanske jag kan hitta någon vettig typ. De säger ju att bibliotek är bra ställen att ragga på. Synd bara att jag är så dålig på att ragga...

Ibland önskar jag att jag var mer som de där i Sex and the city som bara kunde gå fram till en kille och säga typ "följ med mig hem och ha löjligt mycket sex". Fast jag är alldeles för feg. Och alldeles för försiktig. Men bara det att jag kommer på mig själv att vilja vara mer på det sättet kanske är ytterligare ett tecken på någon sorts förklimakterie. Eller möjligen psykisk störning av något slag. Eller bara ett tecken på att även om jag trivs bra med mitt liv så kan det kännas lite ensamt ibland.

Tur att man har kompisar att krama på! =)

Sufjan!

Sufjan!

Så var det officiellt - Sufjan Stevens rockar fett!

Konserten i onsdags var bland det bästa jag har varit med om på länge.

Förbandet bestod av St. Vincent - en ascool, supersöt brud i en söt klänning, med en jättestor gitarr och med en scennärvaro som inte bara fyllde scenen utan hela rummet. Hon drog av några låtar som fick skinnet att krulla sig med oväntade gitarr-riff, en trumpedal som lät som en baskagge och pianokomp (när hon inte spelade gitarr). En riktig enmans- (enkvinnas?) show.

Sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta...

Och till slut äntrade Sufjan och hans tiomannaband scenen iförda fjäderprydda halvmasker och fjärilsvingar (utom Sufjan som hade örnvingar) och glitterdraperiet i bakgrunden fladdrade lite magiskt och vips! så var man i en annan värld. Helt fantastiskt!

Ska man vara lite kritisk så kände jag ibland att jag saknade en stråksektion eftersom han har rätt mycket stråkar på sina plattor. Men en eminent blåssektion kompenserade bra för det, och det är ju ändå lite kul när det inte låter precis som på plattan.

Något senare när jag var på väg därifrån hade jag kramp i varenda muskel under midjan efter att ha stått så stilla så länge (det är ju inte direkt stage-dive-rockmusik om jag säger så), men trots att klockan var över tolv på natten och jag hade ont i benen och tårna på vänster fot hade domnat bort för flera timmar sedan och jag var supertrött efter att ha varit vaken sedan sju och inte has sovit mer än tre timmar på natten var jag väldigt lycklig. Livet kändes liksom lite extra magiskt och när jag följde vattnet från Kungsträdgården till Slussen och såg ljuset från staden spegla sig i vattnet och knappt såg en levande själ och staden var så där tyst som den blir när nästan alla sover - då kände till och med jag i all min gråhet att det kanske fanns lite magi kvar i världen. När en man på fullaste allvar kan gå runt på scenen och flaxa med ett par tygvingar och det inte blir löjligt eller billigt så kanske det ändå finns hopp för oss alla.