2003-12-18

Jul, jul, strålande jul...

...glans över gröna skogar...

Usch så deprimerande det är med det här vädret! Förr-förra helgen var det nästan vinter. I förrgår var det nästan vinter. Men igår kändes det som om det var vår...

Det är något ruttet med det svenska vädret!

Sedan sist jag bloggade har jag hunnit med en hel del... Det har ju varit Lucia med allt vad det innebär med luciatåg, "starkglögg", luciavaka mm... Jag har hunnit vara berusad en del och gjort bort mig lite lagom sådär, samt återfunnit en gammal vän som är mycket trevlig att gosa med. (Nej vi har inte haft sex. Man kan faktiskt gosa utan att det behöver betyda något annat). Fast å andra sidan är han en sån som jag mycket väl skulle kunna falla för, så det är väl bäst att se upp...

Någon frågade mig varför jag är singel. Framför allt undrade han nog varför jag har varit det så länge (jag tycker inte 1½ år är länge, men allt är ju relativt). Jag svarade som vanligt att jag har bara inte hittat någon som är värd besväret än. Men nu har jag tänkt lite på saken och kommit fram till att det är bara en del av sanningen.

Visst är det så att jag inte har hittat någon som varit tillräckligt speciell. Men problemet är att jag lyckas alltid med konsten att träffa flera killar samtidigt som är ungefär lika intressanta och jag har vääääldigt svårt för att bestämma mig då. Å andra sidan kan man ju se det som att om det var någon av de som var extra speciell skulle det väl inte vara så svårt att bestämma sig. Sanningen att säga är jag faktiskt lite rädd för att träffa någon. Det innebär ju att jag måste planera in någon annan i mitt liv igen och jag har ju knappt tid att planera in mig själv. Fast det vore ju trevligt att ha någon att bry sig om lite extra och tillbringa en stor del av fritiden med... AAAAAH! Man kan ju bli tokig för mindre!

Igår var jag och såg Return of the King... Oooaaayyyayayy!!! Took-bra! (Om ni ursäktar skämtet). Den var så otroligt bra att jag mycket väl hade kunnat sitta en timme till, även om jag hade träsmak i baken efter en timme. Ska gå och se om den i mellandagarna. Den hade:

Maffiga slag
Mäktiga mûmakiler
Gullig, sjungande hobbit
Asläckra animationer
Brilliant Andy Serkins
...jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet...

För oss inbitna Tolkienister (framför allt alla som är med i eller haft kontakt med Forodrim) fanns även en del godbitar som tyvärr(?) orsakade andnöd och tårar i ögonen när man försökte att inte skratta allt för högt under den högtidliga dubbningsceremonin samt under den högstämda kröningen. Tennammbarrmätta på er! Fick även veta att jag inte var den enda (puh!) som tyckte att det verkade som om Frodo och Sam skulle kyssa varandra under flera scener i filmen... (Tips! Kolla in en av de trekantiga reklampelarna på Kungsgatan mellan Hötorget och Wasagatan, så förstår ni vad jag menar).

Jag har nyss skrivit kontrakt med Stockholm Vatten och är från och med 1/1 timanställd på miljö- och marknadsavdelningen. Yippiiiii!

Ikväll ska jag städa och tvätta. (Och baka om jag hinner annars får jag göra det imorgon). Imorgon får jag besök av min ex-ex-pojkvän från Norge. Det ska bli jättekul! Vi har inte setts på snart ett år, så det är verkligen bli dags... På lördag ska jag på 30-årsfest, men jag får lov att ta det lite lugnt eftersom jag jobbar på söndag. (Back to the bookstore).

Så jag vet inte när jag kommer kunna blogga nästa gång, men det dröjer nog inte lika länge som det gjort innan den här posten.

... Jingle bells, jingle bells, jingle all the way....

2003-12-04

Mörkt, mörkt, mörkt...

Nu börjar det bli så där mörkt ute igen, och värre lär det bli. Normalt sett stör det inte mig något nämnvärt eftersom det brukar finnas lite hopp om att snön kommer snart, men det är över 5 plusgrader ute och det verkar inte bli så mycket kallare inom den närmsta framtiden. Däremot är det ju mysigt med alla adventsljusstakar som dykt upp i fönstrena. Själv är jag inte mycket för det där med julpynt. I år kommer pyntet bestå av glittriga pappersstjärnor (hemgjorda så klart) i fönstret, en vit (glittrig) julgran som egentligen är ett stearinljus samt en snögubbe. Och så var det med den saken. Det där med tomtenissar och julgranar får någon annan syssla med. (Men jag kan väl erkänna att jag funderar på att köpa en liten prydnadsen att ha på bordet).

Nu har jag bara två veckor kvar på min praktik och jag börjar lida av akut separationsångest. Jag har verkligen haft jättekul och fått många nya infallsvinklar på det här med vatten- och avloppsrening. Den biten jag har sysslat med sedan i augusti nu - miljöinformation - är verkligen något jag skulle vilja fortsätta med. Fick ett mail från skolan idag om den CAD-bok vi ska köpa inför vårens kurs och blev raskt dragen tillbaka i den bistra ekonomiska verkligheten. Det är dyrt att studera! Bläh!

Förra veckan var det företagsfest. Det var mycket trevligt och en aning bisarrt. Sprang på halva den gamla grannskapen som fanns när min familj flyttade in i det hus de bor i nu. Men det bästa med hela kvällen var att få umgås med de jag har arbetat med i snart fyra månader på ett avslappnat, icke jobbrelaterat sätt. Fick även höra att de uppskattar mitt arbete och att de betraktar mig mer som en av dem än som en praktikant. Jag är väldigt mån om att göra ett bra arbete (ibland skulle man nästan kunna säga att jag är besatt av det), så när jag fick höra från avdelningschefen att mina "kollegor" talar varmt om mig kändes det lite extra bra...

I fredags lyckades jag förtjäna en skalenlig replika av Obi-Wan Kenobis lasersvärd i nysilver (handgjord av min vän Eddie) genom att dricka en av de värsta drinkar jag någonsin druckit (den bestod egentligen av två delar och man var tvungen att svepa båda i snabb följd). Lasersvärdet ingick som en bonus till den första som lyckades ta drinken utan att bita av. Jag klarade det på andra försöket och sedan hade min strupe bränts sönder helt så jag kunde knappt prata dagen efter. Tänk vad man kan få folk att utsätta sig för för ett litet hängsmycke...

Ja, ja. Idag tror jag att jag ska dunka mig själv lite i ryggen genom att gå och shoppa loss på lite nya kläder och kanske till och med lite smink... Jo, så får det bli!

Hej hopp!

2003-11-24

I datorhaveriets kölvatten

Tänk så lugnt och skönt allting kan vara ibland. Framför allt en eftermiddag när stora delar av företaget internserver ligger nere. Ingen får egentligen något vettigt arbete gjort och detta ger utrymme för att man unnar sig längre (och fler) fikaraster än på mycket länge. Man kan även göra som en del av mina kollegor och passa på att gå hem lite tidigare, eller läsa den där artikeln som man har velat läsa den senaste månaden... Det vore egentligen bättre om det blev sådana mindre haverier lite oftare eftersom det främjar trivseln på arbetsplatsen genom att man får lite mer tid att samtala med sina kollegor om saker som inte nödvändigtvis rör arbetet. Datorvirus är inte alltid av ondo!

(Nu kommer väl lynchmobben från helpdesk snart med högafflar och brinnande facklor för att jaga mig genom korridoren och hänga mig i tårna ner från kopparkupolen på taket...)

Var och såg "Hitta Nemo" för någon vecka sedan, och jag kan ärligt säga att jag har inte skrattat så mycket åt en film på länge. Den hade definitivt sina hysteriskt skojiga stunder... Den hade också en av de coolaste filmkaraktärer jag någonsin sett - nämligen havssköldpaddan d.ä. Han var så kall att man skulle kunna djupfrysa isbjörnar med honom. Han hade också det bästa svar jag hört på den ständiga frågan : hur vet jag när mitt barn är redo?
Och svaret var: "He'll know, and then you'll know, you know".
Hur coolt är inte det?
För att inte tala om hur sant det (nog) är. (Jag har ju inga egna barn, men det känns ändå som att det borde stämma.)

I helgen såg jag "American Beauty" (igen) och jag grät minst lika mycket den här gången...
Bör väl tillägga att jag inte grät för att filmen var sorglig (för det är den ju inte) utan för att den är vacker. Det känns så skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar och framför allt att någon annan kan uppskatta skönheten i både det lilla och det stora. Ibland händer det ju att man ser något som är så vackert att det gör ont. Som en snöflinga. Eller ett dimmigt fält i soluppgången. Eller...
Hjäääääääälp!!!!! Nu blev jag sådär sentimental igen. Urrrk!
Jag är faktiskt inte någon romantiker. Jag hatar romantiker. Och deras familjer. Och deras kaniner och morötterna deras kaniner äter och... (Vem försöker jag lura egentligen?)

Jag har inte bara sett på film på sista tiden, jag har även hunnit se lite på TV. Där har jag sett den för tillfället sexigaste "filmkyssen" - nämligen den mellan Fred Durst och Halle Berry i Limp Bizkits nya video till låten "Behind Blue Eyes". M - mmmmm.

(Varför är det ingen som kysser så "på riktigt"?)

... börjar nog bli dags att skaffa sig en älskare igen...

Dags att se upp killar! Cowabunga!

2003-11-20

Jag finns!

Har just upptäckt att jag finns. Eller rättare sagt att min blog gör det... Det går numera att söka efter min blog på Google och på svenskt webbloggindex. Tjohoo! Det gick minsann inte för ett halvår sedan. Jag drabbas snart av storhetsvansinne! Det här måste väl ändå tyda på att folk gillar det jag skriver! Eller?

Har förresten funderat över hur det kan komma sig att de flesta män ständigt talar om hur trevligt det vore om en tjej tog initiativet någon gång, men när man väl gör det verkar de snarast förskräckta...
Och alla tjejer som talar om hur trevligt det vore att träffa en romantisk kille, men när de väl blir uppvaktade tycker de snarare att det känns obekvämt och frågar sig "vad är han ute efter nu, då?"

Jag tycker det är kul att chockera. Inte så mycket andra som mig själv. Det görs enklast genom att jag gör något som jag egentligen kanske funderat på att göra länge, men som jag av olika orsaker inte vågat göra. Som t ex att fälla någon grovt sexuell kommentar eller att gå fram och nypa den där läckra killen i rumpan... Bör väl kanske påpeka att jag är en till utseendet ganska liten och oskuldsfull flicka (åtminstone för det mesta) och jag kan vara en regelrätt moraltant vad gäller vissa saker. Det är det som gör att det blir extra kul att göra något som kan uppfattas som okarakteristiskt någon gång ibland...

Som nu.
Det här blir nog en av de kortaste poster jag skrivit på länge.
Men det kommer mer...

Google, google på er!

2003-11-14

Sex, sex och ännu mera sex!

Är det så att man är en sämre människa om man inte tycker sex är viktigt?
Och hur kommer det sig att om man säger till någon att man klarar sig bra utan så måste den personen genast komma med argumentet att "det tror du bara eftersom du uppenbarligen aldrig har haft tillräckligt bra sex"?

Var gång jag öppnar en tidning ser jag bilder av lättklädda män och kvinnor i annonser som ska sälja allt från underkläder till tvättmedel. Jag frågar mig bara - är det så att man blir sexig om man använder en viss sorts diskborste? I min lilla värld har sex appeal inget att göra med vilket margarin man brer på smörgåsen eller vilka frukostflingor man äter. Men det är ju tyvärr så att allt verkar gå att sälja med "lagom" mycket sex...

Större delen av dessa annonser riktar sig till vuxna och sk. "unga vuxna", men eftersom de förekommer i medier som ses/läses även av en yngre publik (som oftast är betydligt mer mottaglig för signaler som talar om hur man ska vara för att vara en lyckad människa) tycker jag att det är förkastligt.

En bieffekt av detta bombardemang har blivit att det är onormalt att inte ha sex före 14 års ålder, åttaåriga flickor vill ha stringtrosor och push-up BH, unga killar börjar med sterioder för att de tror att alla tjejer vill ha väloljade muskelpaket med stomatolsmil, osv... Jag säger bara skärpning alla vuxna! Låt barnen vara barn så länge de kan! De växer upp så snabbt ändå.

Jag säger bara - våga vägra sex!!!
Det är varken fult eller onaturligt att inte vilja ha sex ibland.
Nu menar jag inte att man inte får ha sex hur ofta man vill och med vem man vill, men att känna sig tvingad bara för att samhällsnormen vridits allt mer mot att alla ska vara någon sorts sexuella Duracellkaniner är fel-fel-feeeel!
Detta gäller självklart inte bara tjejer. Även killar har rätt att inte ha lust!

Jag skulle kunna skriva hur många spaltmeter som helst om det här, men det får nog räcka med galla för den här gången...

And now for something completely different... (som Monty Python brukar säga)

Jag tror att Platon var något viktigt på spåren med sin grott-teori...

Sug på den karamellen ni!

2003-11-07

Snart är denna vecka slut, slut, slut...

(Rubriken sjunges med fördel till melodin "nu är glada julen slut, slut,...")

Jag har under denna vecka på egen hand hållit mina första lektioner i vattenvett. Jag har även riskerat att bli seriöst hörselskadad i en biosalong samt förhoppningsvis funnit en ny vän.
Innan veckan är slut ska jag dessutom hinna med att gå på kårmöte, äta middag (och förhoppningsvis få mig ett gott skratt) på Norra Brunn, fira min kusin som nyss fyllt 40, städa lägenheten, tvätta lite kläder och göra storkok så jag kan ha lite färdigt i frysen till de dagar jag inte orkar/hinner laga mat... Men först av allt ska jag hjälpa till med att visa Henriksdals reningsverk för en grupp "deputy mayors" som kommer från Korea. (Jag blir för övrigt förföljd av Korea för tillfället). Och då får jag ändå räkna den här veckan till en av de lugnaste på länge.

Vad tyckte jag då om "Matrix..."? Jodå, den var riktigt bra. Det enda jag skulle vilja klaga på är:
1. Ljudvolymen. Jag ser gärna filmer på hög volym men jag drar ändå denna gräns: det skall inte vara fysiskt smärtsamt att se på en film för att ljudet är för högt.
2. Visst gillar jag action och pang-pang, men det vore ju trevligt om man åtminstone gjorde ett försök att binda ihop actionscenerna men någon sorts antydan till en story...

Men i övrigt som sagt: en mycket bra film. Och eftersom jag nu är så förtjust i "snygga" fightingscener som jag är så hade filmen helt klart sina poänger.
Sen gör det ju så klart ingenting att en av filmvärldens största läckerbitar Colin Chou (Seraph) fick en lite större roll än i "Reloaded". Jag säger bara *dräggel, dräggel, slurrrp*...

Andra dräggelobjekt inom filmen är Jet Li... och Mark Dacascos... och...
Bäst jag slutar nu innan allt dräggel orsakar kortslutning i tangentbordet.

C YA!

2003-11-05

I feel pretty, oh so pretty....

... i alla fall på insidan, och det är väl den som räknas?

Har haft en klart bisarr vecka, men inte på något negativt sätt. Jag skulle kunna göra en lista, men den skulle bli för lång för att till och med jag skulle orka läsa den...

I fredags när jag var på tysk "ompa-ompa"-fest fick jag en mycket fin och mycket oväntad komplimang av en vän. Jag kommer inte ordagrant ihåg vad han sa, men det gick i alla fall ut på att han mycket väl skulle kunna tänka sig mig som sin flickvän, men lika väl som en god vän och oavsett hur det nu skulle visa sig att det blev i slutändan så skulle det ena vara lika bra som det andra eftersom han tyckte så mycket om mig oavsett. Tack! (Du vet vem du är) Det värmde!

Har dessutom insett att fler än förväntat läser min blogg och det är väldigt kul. Men det gör mig också lite nervös. Nu kanske jag måste börja tänka på vad jag skriver... *argh* Jag kan nämligen erkänna att när jag skriver gör jag ungefär som när jag talar - utan att tänka först. Men de flesta verkar uppskatta det jag skriver, så det kanske inte är någon större fara ändå. Jag måste nu passa på att skryta med att jag har blivit ombedd att bli kolumnist i en medlemstidning och det är inte alls nervöst, nej då, vad får er att tro det, jag är lugn som en filbunke, cool som en kamel, avslappnad som en gammal resår, osv...

Jag kan också avslöja att jag nu äntligen kommit iväg och fikat med tidigare nämnd söt pojke. Det var en klart angenäm upplevelse och pojken i fråga har definitivt potential till att kunna bli en mycket god vän. Och goda vänner kan man aldrig få för många av.

:o)

Till er som undrat: nej, det jag skrev tidigare om reaktionen på orden "jag tycker...men..." var inte specifikt för just det här fallet. Det var snarare en allmän reflektion.

Och ni kan andas ut nu grabbar (eller kanske inte): jag är fortfarande singel och tänkte så förbli ett tag framöver...

Ska för övrigt se "Matrix revolutions" ikväll och jag skiter i om den blir hårt sågad av varenda recensent! Det blev ju "reloaded" också, men jag gillade den. Inte på samma sätt som jag gillade första filmen, men tanken bakom tvåan var ju annorlunda än tanken bakom ettan så det är ju som att försöka jämföra äpplen och apelsiner. De har liknande namn (apelsin=äpple (eller apel) från Kina) men knappast samma innehåll.

Nog med ordbajseri för den här gången...
Som Elvis brukade säga: "Thankyouverymuch!"

2003-10-31

Grabbar... och spöken...

Jaha, så skulle man ut och ta det första magiska fikat med söt pojke igår. Men - se det blev det ingenting av med. Istället fick jag en ny variant av "jag tycker du är... , men..." Det var i och för sig en helt legitim orsak, men det är ändå intressant att betrakta sin egen reaktion...

Jag har nämligen tänkt på saken. (Surprise!) Det intressanta är att så fort någon säger "vi måste prata lite" så blir man kallsvettig och får svårt att andas. Bara sådär. När man sedan hör orden "jag tycker att du är/verkar vara en jättetrevlig tjej" börjar blodet susa i öronen så man hör aldrig helt resten av meningen och samtidigt målar hjärnan upp scenario efter hemskt scenario av vad som kommer komma efter det nu så fruktade ordet "men":
"Men, jag känner inte för dig på det sättet"
"Men, jag vill inte ha ett förhållande just nu"
"Men, jag har en flickvän/sambo/fru"
"Men, jag är döende i en hemsk sjukdom och vill inte utsätta dig för det", osv...
När så det hemskaskte ordet i världen kommer börjar tiden gå i slow-motion och det känns som om man skulle svimma vilken sekund som helst.
Fast av någon anledning är det sällan så illa som man hade trott.
Hjärnan verkar ha en mycket väl utvecklad förmåga att skydda sin ägare enligt principen "Förvänta dig det värsta för ingenting verkar så illa efter det".
Igår var detta tydligare än någonsin med tanke på vad som kom efter "men". Jag blev faktiskt bara glad över att det inte var värre och gick därifrån med lätt hjärta och ett leende på läpparna. Fast jag vet inte riktigt om han trodde på mig när jag sa att det inte var några problem... Argh! Dessa ständiga kommunikationssvårigheter pojkar och flickor emellan...

I eftermiddag ska jag iväg och tända ljus och sätta blommor på en av släktens gravar, och sedan ska jag klä upp mig i min finaste häxdräkt och festa natten lång. Det ena behöver ju knappast utesluta det andra. Jag tycker att den "nya" Halloween-trenden är jättekul, men jag anser också att det är viktigt att veta varför man firar Halloween (som väl egentligen numera är en amerikansk version på "All Hallows Eve" och "Dios des Muertes"). Det är i detta sammanhang på plats med en annan observation: Halloween-firandets ursprung ligger egentligen betydligt närmre de svenska traditionerna med att tända ljus på sina anhörigas gravar än det katolska "alla helgons dag" gör. (Det handlar ju om att det blev så många helgon att alla helgon inte längre kunde ha en egen dag eftersom året inte räckte till, därför tyckte den katolska kyrkan att det var smidigast att bara ge de största helgonen egna helgdagar och sedan vörda resterande helgon samtidigt på det som så lämpligt kom att kallas "alla helgon dag".) Tänk på det ni alla bakåtsträvande lutheranska protestanter! Det är en katolsk högtid!

Nej. Ikväll ska jag festa för alla de som inte längre själva kan festa, och jag kommer njuta av att fortfarande vara i livet!

*Mwouha-ha-ha-ha-haaaaa* på er!

Oh, and by the way: Aj lööööv "citationstecken"! Så det så!

2003-10-29

Bäbisar, bäbisar - överallt: bäbisar!

Argh! Min biologiska klocka har nu börjat löpa amok på allvar! Det finns barn precis överallt och till och med de skrikiga bebisarna börjar te sig riktigt gulliga. Konstigt det där egentligen med biologin... Jag menar vissa vill aldrig ha barn och känner överhuvudtaget inte av någon biologisk klocka. Men andra (däribland får väl undertecknad räknas) börjar känna av längtan redan i 16-årsåldern. Så nu har jag bara längtat efter barn i 8 år, men det lär nog dröja ytterligare några år innan jag hittar ett lämpligt offer att tillverka barn med. Har jag inte hittat någon innan jag är 35 får jag väl helt enkelt ta saken i egna händer och förföra någon/några ovetande stackare på krogen eller så...

Orsaken till detta senaste sammanbrott var troligtvis en kombination av att fler och fler av mina vänner gifter sig och börjar planera att föröka sig samt att jag var på Skolforum på Stockholmsmässan igår och där fullkomligt kryllade det av stolt vaggande kvinnor med stora magar, bebisar som ammades/jollrade/sussade sött i vagnen, lite äldre barn som sprang runt bland leksakstillverkarnas utställningar som kalvar på grönbete, söta flickor och pojkar i yngre tonåren som snällt gick med mamma och inte ännu kommit på att man ska försöka vara cool och rebellisk, barn i puberteten som försökte göra uppror och absolut inte se ut som om de gick där med föräldrarna utan som om de bara råkat vandra in av misstag (och som påminde vääääldigt mycket om mig själv för 10 år sedan.)...

Kort sagt BARN!!! Jag vill ha barn!!! Men än så länge får jag väl helt enkelt nöja mig med att låna andras barn under korta stunder. Och det finns ju faktiskt en fördel med det: det är inte jag som måste gå upp mitt i natten för att byta blöja/torka spya/trösta sömnlösa barn. Så det är väl bra...

Jo, jag hittade förresten två nya sidor som jag tyckte var bra, så nu har jag länkat dit.

Smakprov är en sajt där man jag provläsa delar av böcker. Inte det gamla vanliga "kort recension och baksidetext" som finns på traditionella boksajter, utan man kan "bläddra" i boken och läsa några sidor (rekommenderas varmt för er som har barn i bilderboksåldern eftersom man här kan titta ordentligt på bilderna utan att skämmas).

Och på Nya biologin finns väldigt snygga och intressanta fakta och forskningsresultat. Även om man inte är vetenskapsfreak rekommenderas sidan för sin coola grafiska utformning.

Ta-ta!

2003-10-27

Ett år i träsket...

Kom just på att det i torsdags var precis ett år sedan jag publicerade min första blog-post. Scary stuff!
Back in business!

Jaha, så var det måndag igen, och jag har äntligen fått tillbaka min utlånade timme - nice!

Jag har även återfått en del av min tro på mänskligheten - eller jag kanske skulle säga manligheten... Jag har nämligen lyckats med konststycket att träffa en vettig man ute på en krog som betraktas som en av Stockholms värsta köttmarknader.

Kvällen började som vanligt med att jag blev "uppraggad" av ett gäng i 40-årsåldern och fortsatte med att en inte helt nykter och inte helt intelligent kille i 25-årsåldern försökte ragga upp mig (jag var tvungen att sänka mig så lågt som personliga förolämpningar för att meddelandet om att jag inte var intresserad skulle gå fram - argh!). Men precis när jag ytterligare en gång började misströsta om att alla män är idioter (om de inte är gifta eller homosexuella) så skedde det osannolika:
Jag började prata med en kille i 30-årsåldern som varken var ful, otrevlig, onykter, gift eller homosexuell. Men det bästa av allt var att han var den perfekta gentlemannen som nöjde sig med att prata en lång stund utan att komma med några närmanden. När han skulle gå erbjöd han skjuts, men blev inte arg när jag avböjde, utan gav mig en kram, en puss på kinden och (efter det att jag lite påfluget hade frågat) sitt telefonnummer. Jag har inte varit så glad på länge. I en handvändning hade den här killen alldeles själv lyckats bevisa att det faktiskt finns vettiga män därute. Kanske inte så många, men de finns ändå. Tack Micke! Marvellous!

Till alla er som fortfarande tror att kvinnor vill ha framfusiga och gåpåiga män - get a grip!

Har också varit på bio och sett "The League of Extraordinary Gentlemen". Bra film! Den hade inte så mycket med serieboken att göra, men det var ändå en bra film...

Hmmm.... Vad har jag mer gjort.... Jo, jag har gjort illa foten så jag haltar fram. Väldigt sexigt... Och så har jag varit på ett medeltida värdshus som en väns bekant arrangerade och sjungit så mycket att jag har ont i halsen. Ah, the pain! Men det är väl som en annan vän brukar säga - smärta är bara en högre form av njutning. Eller nå't...

Och tills vidare säger jag bara "moss-moss"!

2003-10-01

Ska det vara så svårt att fatta!

Jag har under de senaste veckorna kommit till en ny och skrämmande insikt om människors ofattbara dumhet. Jo, det är ju sant, jag har länge varit medveten om att ett visst mått av ignorans verkar vara något sorts krav om man vill bli socialt accepterad, men någonstans innerst inne hoppas man ju ändå att alla människor på jorden ska drabbas av en plötslig uppenbarelse som kommer göra att det inte längre fungerar att blunda för verkligheten.

Ex. 1.

Hur kan man som besökare i ett avloppsreningsverk förvånas över att det luktar avlopp i det rum där man tar emot toavatten från ca. 640 000 människor? Jag bara undrar... Vad trodde ni? Att det skulle lukta rosor?

Ex. 2.

Hur kan man tro att om man bjuder någon på en öl på krogen så äger man automatiskt rätten att bruka den personens kropp efter eget behag? Har kvinnans värde sjunkit så drastiskt i samhället att man inte längre är värd mer än 45 kronor? (Någon får gärna säga emot mig här)

Ex. 3.

Hur kan man tro att det är OK att förstöra en annan människas liv genom sk "pressfrihet" så länge man ber om ursäkt och försvarar sig genom att utpeka någon annan som har betett sig än värre? Finns det inte något som heter humanism längre? Och varför ska det vara så svårt att stå för sina misstag?

Ex. 4.

Hur kan man vara så fantastiskt jävla korkad att man tror att genom att vika ut sig offentligt i TV bredvid Robert Aschberg i ett specialinsatt "all-press-är-dum-utom-de-som-betalar-mig-och-jag-hade-inga-vänner-som-barn"-program kommer man få hela Sverige att tycka synd om en? Jag tyckte i och för sig lite synd om grabben till en början, men efter denna marknadsföringsploj hyser jag inga som helst sympatier för honom. Möjligtvis kan jag väl känna lite medlidande med honom eftersom han uppenbarligen tror att folk är så dumma att de köper den här plojen.

Ex. 5.

Hur kan folk vara så dumma att de köper plojen???



Det är ju tur att jag är så osannolikt jävla osannolikt smart!!!

(Bäst att sluta nu innan jag avslöjar min egen ignorans genom att beklaga mig över andras beteende när mitt eget inte är så upplyst som kanske vore önskvärt).

P.S. De ovanstående exemplen gäller naturligtvis inte alla. Och förhoppningsvis inte er som är smarta nog att läsa min blogg! :0)

2003-09-25

I love the smell of avloppsvatten in the morning...

Jag började för några veckor sedan som praktikant på Stockholm Vattens miljö- och marknadsavdelning. Mina huvudsakliga uppgifter där består av att hjälpa till med guidade visningar av reningsverken samt att åka runt till olika skolor och informera barnen om hur vattnet renas till dricksvatten och vad som händer med avloppsvattnet. Det kanske inte låter så intressant, men jag tycker det är skitkul (ha-ha)!

Det som är mest fascinerande med att regelbundet besöka reningsverk är att efter ett tag börjar faktiskt det orenade avloppsvattnet lukta - inte bara hemtrevligt - utan faktiskt gott! (Jag tror att jag i och med detta uttalande kommer utses av många av mina vänner till årets i särklass konstigaste person. Och det vill inte säga lite med tanke på hur konstiga mina vänner är! (Sorry guys, men ni är inte helt friska någon av er) Men det är helt OK. Jag tycker om er ändå. Hoppas bara att ni fortfarande kan tycka om mig...)

I övrigt kan väl nämnas att jag var på party i Uppsala i lördags. Mängder av god mat och goda vänner gjorde att jag mådde... gott. Tack ska ni ha alla som arrangerade! Jag kommer tillbaka och hemsöker er igen nästa år! Och tack till Fredrik och Lars för att ni är så fantastiskt karate-goa! Gulle-gull på er!

Jag har även köpt en bättre begagnad laptop, men har lite problem med att kunna använda den till något överhuvudtaget eftersom den bara har Linux installerad och även om Linux rockar fett så är jag inte särskilt bra på det (än). Dessutom är det svårt - för att inte säga hopplöst - att skapa MSWord-filer utan att ha vare sig Windows (även känt som "vad är det här för jävla skit") eller MSOffice (nästan lika onskefullt som senast nämnda OS) installerade. Och det är svårt - för att inte säga omöjligt - att installera ett OS från en CD-skiva som det inte går att boota från. Framför allt om man inte har en startdiskett. Eller en tidigare version av det OS man vill installera som bas... AAAAARRRRRRGGGHHHHH!!!!!!!!! Frustrationen är total! Jag måste nog gå och lägga mig en stund...

Signing off...

2003-09-18

Höst, bröst och skumpande rumpor

Mycket att göra under sommaren (läs: har inte haft semester...) samt noll tillgång till nätet har bidragit till att jag inte kunnat uppdatera på lääääääänge, men nu är jag på G igen!

Har som sagt inte kunnat njuta av sommaren eftersom jag har jobbat ruskigt mycket för att få ihop till hyran, men nu passar jag på att gripa varje chans att njuta av det härliga höstvädret. Jag har dock inte kunnat undgå att göra vissa observationer under de få sommartimmar jag har sett andra människor i dagsljus.

Till exempel har jag fascinerat och en aning förundrat iakttagit sommarens dammode som till stor del bestått av minishorts, bikinitoppar och linnen med urringning ner till naveln. Inte konstigt att killar verkar gilla sommaren lite extra mycket...

Men det som har fascinerat mig mest är att majoriteten av de som bär dessa kläder inte är de unga, brunbrända med fotomodellskroppar. Det är de smått blekfeta kvinnorna i yngre medelåldern som varit mest entusiastiska bärarna av mikrokläderna. Detta faktum är både förskräckande och superhärligt.

Det är förskräckande eftersom det många gånger är ett tecken på att man inte längre kan åldras med värdighet utan måste ta till alla medel (framför allt självförnekande) för att försöka ge ett intryck av ungdom och obefintligt åldrande. Problemet är bara att ju yngre man vill verka desto äldre ger man intryck av att vara. (Så länge man inte är ung och försöker verka gammal, för då blir betraktas man ofta som ännu yngre).

Det superhärliga är att se det fåtal som är medvetna om att de egentligen är "för gamla" för att bära denna typ av kläder, men väljer att göra det ändå för att de inte låter sig styras av konventioner utan klär sig i sådant som de tycker är snyggt, och som framhäver de kroppsdelar de är stolta över och döljer de delar de är mindre nöjda med. Och på dessa kvinnor är det faktiskt ganska snyggt!

Skillnaden mellan dessa grupper är tyvärr ganska uppenbar. Och hela skillnaden kan beskrivas med två ord: självmedvetenhet och självförtroende.

Så bort med osäkert exponerade kroppsdelarna och fram med de självsäkert gungande brösten och skumpande rumporna!

2003-05-18

Du ska inte tro det blir sommar...

...eller så är det precis det du ska. Det verkar ju onekligen som om sommaren kommer även i år, med allt vad det innebär. Grillfester, myggbett, bikiniångest (varför verkar alla andra vara både snyggare och brunare än man själv?), badtvång och tältsemestrar. Men trots att det snart är sommar har jag lite svårt att njuta av det vackra vädret utan att få dåligt samvete. Jag borde ju inte alls vara ute och spela disc-golf med mina vänner (för övrigt en mycket underhållande sport), eller sitta på en filt i solen och läsa en bok. Det jag borde göra egentligen är att sitta och skriva labrapporter samt plugga till tentorna (kemanalys + företagsekonomi = *jippieee*...not!). Jag borde dessutom ha hittat ett sommarjobb för länge sen och gör jag inte det snart kommer jag inte ha råd varken mat eller hyra i sommar, så det kanske inte är så underligt att jag har svårt att koppla av just nu.

Att jag har så mycket på tapeten nu innebär ju också att jag inte riktigt har tid att blogga. Vilket är otroligt dumt egentligen, eftersom det är det allra bästa sättet att lätta på det inre trycket innan man exploderar. Men det är ju ett av de vanligaste problemen i det moderna stress-samhället. Att man inte anser sig ha tid att koppla av och därmed går på högvarv konstant tills man slutligen springer rakt in i väggen och tvingas ta det lungt. Jag vet precis hur man ska hantera stress på ett bra sätt, men jag är inte så bra på att applicera den kunskapen till mitt sätt att faktiskt leva (rent praktiskt, alltså). Men det är väl kanske som de säger - det finns ingen som är så sjuk som en läkare. Med det menar jag självklart att det alltid är svårare att kurera sig själv än andra...

Stress,stress,stress...
Nu måste jag sluta, för nu har jag inte tid att skriva längre...
Stressa, stressa, stressa!

2003-04-28

Kallt!!!!!

Har kommit hem igen. Fy, vad kallt det är! Jag håller verkligen på att förgås! Vaknade i morse, klev upp, såg ut genom fönstret - grått, regnigt och kallt - och tänkte för mig själv: Hejdå livet! Vi ses någon gång till sommaren...

Jag har inte mått så bra på flera år som jag gjorde under tiden jag var i Egypten. Både leder och muskler fungerade för en gång skull som de borde. Man är egentligen dum som bor kvar i Sverige. Hade det inte varit för att vattnet här går att dricka utan någon större risk och för att sjukvården inte tar livet av allt för många varje år hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan. Kanske till Egypten. Jag träffade så otroligt många fascinerande människor där. Det som fascinerade mig mest var nog att det fanns en inställning till det där med att hålla ord som tyvärr är allt för ovanlig här i Sverige.

Den inställning jag talar om är den inställning som jag har blivit uppväxt med och håller stenhårt på - nämligen att man lovar ingenting man inte kan hålla. Det är inte riktigt samma sak som att hålla vad man lovar - bara nästan... Att ha den inställningen till, tja jag får väl kalla det heder eftersom jag inte kommer på något annat ord, är något som för mig är lika självklart som att man inte ska ljuga. Att inte ljuga är svårare än det låter eftersom sanningen är något som är beroende på vem som betraktar den och ur vilket perspektiv. Det innebär att det som är sant för mig kan betraktas som ren lögn av någon annan. Detta ställer som sagt till med en del svårigheter vilket har lett till att jag numera inte strävar efter att tala sant utan snarare efter att inte fara med osanning. (Om någon förstår vad jag menar blir jag minst sagt imponerad!)

I vilket fall som helst känner jag att jag trots att jag bara varit borta i två veckor har fått så många tankeställare att det kommer vara svårt att gå tillbaka till den person jag var. Jag är nu istället en lyckligare mäniska som mer än någonsin tror att det finns en mening med allt som händer, och livet vill oss alla väl (även om det ibland väljer underliga sätt att visa oss det). Jag tror att livet (eller kanske "ödet") erbjuder oss många chanser till lycka och insikt, men det är upp till oss att ta de chanserna när de kommer. Jag känner mig faktiskt nästan drogad. Hög på livet för första gången på länge...

Varför gräva ner sig i alla bekymmer? Allt kommer ju ändå ordna sig till det bästa i slutändan! :o)

2003-04-23

Salami!

Tja, nu sitter jag i Egypten och bloggar. Schysst feeling... :o) I am happy, men har ingen aning om vad jag ska skriva, eftersom tangentbordet saknar en del tangenter. Varmt och soligt har jag i alla fall haft det under min vistelse, och jag har en hel del nya intryck och uppslag med mig hem i bagaget. Jag ska skriva mer om det senare vid ett annat tangentbord (inte ett arabisk-amerikanskt).

Peace out!
Salami!

Tja, nu sitter jag i Egypten och bloggar. Schysst feeling... :o) I am happy, men har ingen aning om vad jag ska skriva, eftersom tangentbordet saknar en del tangenter. Varmt och soligt har jag i alla fall haft det under min vistelse, och jag har en hel del nya intryck och uppslag med mig hem i bagaget. Jag ska skriva mer om det senare vid ett annat tangentbord (inte ett arabisk-amerikanskt).

Peace out!

2003-04-05

AAAAArrrgggh! Abstinens!!!

Jag har drabbats av blog-abstinens... Jag som aldrig varit särskilt intresserad av något internetrelaterat överhuvudtaget. Har till och med varit lite halvljummen vad gäller e-mail. Men att inte få blogga på flera veckor har tagit hårt på mig. Det finns ju gränser för hur mycket folk orkar lyssna på, och då är det bra att kunna skriva ner de saker man funderar på istället. Det innebär ju att ingen egentligen behöver läsa det man skriver och om de nu vill göra det kan de själva välja vilken daglig dos som känns bra...

Det var blog-träff för nogon vecka sedan, och jag hade verkligen sett fram emot att gå, men dykskolan behagade ändra sitt schema på så sätt att vi inte kom tillbaka till stan förrän klockan 23. Av någon anledning kändes det lite sent att gå ut då... Hoppas det blir någon ny träff som jag kan gå på senare i vår!

Vill också passa på att tala om för de som är intresserade att jag befinner mig i Egypten om en vecka. *hi-hi* Hoppas jag hittar något internet-café med ett tangentbord som inte bara har arabiska tecken... Skulle kännas riktigt bra att blogga i Egypten, bara för att ha gjort det, även om jag antagligen kommer drabbas av samma problem som jag har med min mail - nämligen att jag inte kan använda svenska tecken. Ä och Ö brukar man fixa, men Å är lite knepigare... Detta kan ibland resultera i en del lustiga meningar som t ex "kul att du kunde hora av dig" och liknande. Det är tur att jag har så förstående och intelligenta vänner, annars kunde det lätt bli ganska jobbigt.

Har så mycket jag skulle vilja skriva om, men jag har bestämt mig för att försöka hålla mina poster lite kortare i fortsättningen eftersom det är knappt att jag orkar läsa dem ibland, så jag får ta det en annan gång.

(Måste bara nämna att jag i år lyckades dra ett av de bästa april-skämten i den här familjens historia. Mamma skrattade så hon höll på att krevera!)

2003-03-12

Lycklig singel?

Var och dök för första gången igår. Det var JÄTTEHEMSKT! Alla säger att det första dyket ska vara det bästa, men jag hoppas verkligen att det blir bättre än så här. Men det blir nog en annan sak när man kommer ut så det finns lite att titta på och när man vant sig vid att det rinner in vatten i näsan om man är dum nog att titta upp eller ner...

Jag undrar förresten om det verkligen finns några lyckliga singlar. Jag menar, visst kan man trivas bra med att vara singel. Men det behöver ju inte betyda att man är lycklig... Det finns nästan inga singlar som frivilligt skulle erkänna att de kände sig ensamma ibland. De flesta brukar säga att det är så himla kul att vara singel bara för då kan man göra vad man vill, när man vill, hur man vill och med vem man vill. "För övrigt behöver jag ingen för jag har ju mina vänner". Men om det räcker med att ha vänner - hur kommer det sig att man kan vara omgiven av sina bästa vänner och ändå känna sig ensam? Att man kan ha en massa vänner men ändå känna att man saknar någon att bry sig om och som kan bry sig om en själv?

Jag tror de flesta säger att de trivs med att vara singel som en sorts försvarsmekanism. Förut var det inte OK att trivas med att vara singel. Nu är det inte OK att INTE trivas med att vara singel. Alla är upptagna med att "förverkliga sig själva" - så de har inte tid med något förhållande. Självklart finns det tidpunkter i ens liv när det kan vara en fördel att vara singel. I mitt liv är det till exempel så att jag vill kunna åka iväg och studera eller jobba utomlands om tillfälle ges. Alltså vore det ganska taskigt att inleda ett förhållande nu eftersom jag inte vill ha ett förhållande om jag får chansen att åka iväg. Dessutom tror jag ju på drömprinsen - så varför skulle jag nöja mig med mindre bara för att? Ensam är stark - eller hur var det?

Fast det skulle vara trevligt att ha någon att krama.
Jag kanske skulle finna mig en älskare.

Call me fruitcake and have me for dessert...

2003-03-03

Nu är det bevisat!

...jag ÄR en klantskalle! I helgen lyckades jag nämligen med en helt fantastiskt klantig grej. Jag hade fått för mig att jag skulle damma av mina kampsportskunskaper lite och bestämde mig resolut för att i ren glädje göra ett sk framåtfall. Det är i sig inte särskilt komplicerat - ungefär som en vanlig kullerbytta fast från stående läge. Nu var det bara så att jag blev en aning för entusiastisk och fick lite för hög ingångsfart och inte tillräcklig höjd. Detta resulterade i att jag, istället för att landa mjukt och fint i en rullning över ena skuldran, lyckades ta emot hela min kroppstyngd på vänster armbåge. Låt mig bara säga att kombinationen flygande Eira, benig armbåge och hårt golv är relativt smärtsam...

Lyckades dessutom glömma plånboken hemma, och eftersom jag ska till dykskolan direkt efter praktiken (jag praktiserar just nu på ett bussbolag som en del av min utbildning) innebär detta att jag inte kommer få någon middag idag... Tror dock att jag har en femma någonstans så jag åtminstone kan köpa mig en frukt.

Vill även passa på att påpeka - angående det jag skrev sist - att jag har absolut inget emot att ha lite kul emellanåt. Bara för att jag råkar tro på evig kärlek utesluter ju inte detta att jag tycker det kan vara riktigt roligt med tillfällig tillfredställelse. Jag är medveten om att detta kan betraktas som en självmotsägelse, men det handlar ju om vilket MÅL man har. Att ha ett "one-night-stand" kan väl i och för sig vara riktigt trevligt, men det bör inte vara ett mål i sig. Det är det jag menar.

Just nu är jag fruktansvärt oinspirerad, trött och skulle verkligen behöva göra något åt min otränade bak, men jag orkar inte. Hoppas jag har lite mer energi imorgon...

2003-02-26

Den sista romantikern.

Ibland undrar jag om jag är den enda som fortfarande envist håller fast vid tanken på evig kärlek. Många verkar numera ha givit upp den tanken för att istället söka efter tillfällig tillfredställelse - inte bara sexuellt utan även vad gäller förhållanden. Man vill ha någon som för stunden verkar vara en passande partner. Helst en som man sedan bara kan dumpa när man tröttnat. Detta är ju så klart den lättaste metoden eftersom det innebär att man inte behöver anstränga sig för att få ett förhållande att fungera. Slit och släng - det verkar vara tidens melodi.

Men jag vill faktiskt varken slita eller slänga. Och jag tror att jag är lite som en rabiessmittad hund på så sätt att jag biter hårt och håller kvar. I detta fall vid något som mer och mer verkar vara en dröm. Men en ganska trevlig sådan. Jag tror faktiskt att en av orsakerna till at jag trivs så ruskigt bra med att vara singel är att jag är fullt övertygad om att jag en dag kommer träffa "den rätte". Jag kanske till och med redan har träffat honom, men inte insett det än. Vem vet?

Jag undrar också om jag är den enda som tror på skönhet. Då menar jag inte på det där veckotidnings-fotomodells-snygga sättet som folk av någon anledning verkar förknippa med skönhet. Jag förstår inte riktigt charmen med att alla ska se exakt likadana ut. Nej, den skönhet jag talar om är den där som finns överallt. I ett leende på tunnelbanan, i en klar och kylig morgon när frosten glittrar i luften, i en liten mossig kvist i skogen och i den där ensamma människans ögon när någon ser henne. Den skönhet som kan nästan gör ont och som får ögonen att tåras av lycka. Den lyckan som det är att bara få vara. Att leva - här och nu.

De flesta springer med blicken sänkt och inneslutna i sin egen bubbla. De verkar inte riktigt ta sig tid att bara finnas till eller att stanna upp och se sig omkring. Inte bara titta, men verkligen SE.

Äh! Nu blev jag så där sentimental och fånig igen. I en värld på gränsen till sammanbrott - vem har tid att leva? Det är ju bättre att prestera, vara som alla andra och stänga in sig i en bubbla. Då slipper man ju i alla fall bry sig...

2003-02-20

Jag vill tacka...

Så här års verkar varenda gala avhandlas. Film, musik, årets sämst klädda o.s.v... Har många gånger tänkt på att alla som får priser verkar tacka halva jordklotet för att de fått möjligheten att få möjligheten till ett pris. Visst är det väl trevligt med ödmjukhet och att alla verkar ha mycket bra relationer till sin familj och sin agent/manager, men det känns ju inte äkta. Så varför inte strunta i denna falska blygsamhet och säga som de flesta nog ändå känner? Det här är MITT pris, MIN förtjänst och det är JAG som presterat något som kritikerkåren gillar. En annan sak som är lite märklig är att kritikerkåren verkar ha blivit mutat till att tycka om saker som ingen annan skulle komma på tanken att gå och se om det inte fått en nominering eller ännu hellre ett pris. (Gäller kanske främst Oscarsgalan o dyl). Det är visserligen bra att "smala" filmer får en chans, men eftersom de flesta av dessa "smala" filmer ändå verkar vara stöpta i samma form känns det lite uppgjort. En annan intressant aspekt är denna: när fick någon helt okänd person ett stort pris senast? Visst kan de väl få sådana priser som "årets nykomling" och liknande, men knappast "bästa film" eller "bästa huvudroll". Så en bra prestation är inte nog. Man måste dessutom vara ett säkert kort för filmbolagen så de kan dra in massa extra cash.

Jag har många gånger funderat på vilka jag skulle tacka i ett tal. Sjävklart vill jag tacka min familj. Inte för att de varit alldeles särskilt uppmuntrande eller förstående, utan för att de gjort så jag har fått ett "jävlar anamma" som inte låter mig ge upp i första taget. Jag skulle också vilja tacka de som inte tyckt att jag var värd ett ruttet lingon eftersom de fått mig att må så dåligt att alla vägar går uppåt. Och mig själv för att jag är en så patetisk liten varelse som egentligen är helt obetydlig men som ändå envisas med att försöka göra världen till en bättre plats. Och mig själv (igen) för att jag är så dum att jag inte inser att ingenting egentligen spelar någon roll i det långa loppet och fortsätter försöka ändå.

Fast - ärligt talat - vem skulle vilja höra någon säga något sådant i TV? I TV ska man vara glad och förbannat tacksam för att man får vara med. Den som inte har synts på TV minst en gång räknas inte. Och har man inte varit på förstasidan i någon stor tidsskrift spelar det ingen roll om man hjälper gamla över gatan, håller upp dörren för personen efter eller låter barnen gå av först. Låter jag bitter? Kanske. Men det är jag inte.

Solen skiner, våren ligger i luften, jag har mat och tak över huvudet och känner mig så lycklig över att bara få vara så jag har börjat telefontrakassera mina vänner bara för att tala om hur glad jag är. Jag är faktiskt på så bra humör att jag svävade på små ulliga moln när jag lämnade tentasalen i måndags, trots att tentan måste gått rakt åt skogen. Jag har dessutom slutat stressa. Det är jätteskönt att slippa springa överallt. Jag räknar bara med en kvart extra i marginal så kommer jag garanterat i tid utan att springa eller få ont i magen. I feel happy! Livet är trots allt bra underbart! Jag älskar det! (Jag vill tacka livet...)

2003-02-05

Projekt ångest.

AAArrrrrrrrghh! Jag vet inte hur jag ska hinna med allting. Städa, flytta, skriva labrapporter, göra färdigt ett vattenprojekt, förbereda en redovisning o s v... Jag blir galen! Men det ska nog gå. Allt går ju om man bara vill... (Sägs det)

Jag känner att jag skulle skriva något intressant och intellektuellt, men min hjärna strejkar för tillfället så jag får väl nöja mig med lite blaj som vanligt. Med betoning på lite. Det var allt för den här gången. Tack och hej!

2003-01-31

The final countdown...

We have lift-off! Håller på att packa som en galning. Första flyttlasset gick igår och det andra går ikväll. Det sista kommer inte bli flyttat förrän nästa helg, eftersom det verkar ovanligt fånigt att packa alla möbler på ett öppet släp när en lillebror kan låna en skåpbil från jobbet nästa helg. Min stora skräck just nu är att jag ska glömma något viktigt. Som p-piller, underkläder, tandborste och handduk. Visserligen har jag redan packat dessa saker men jag är ändå rädd att glömma dem. Vem vet - de kanske packar upp sig själva när jag inte ser på bara för att jävlas...

Det är för övrigt rätt fantastiskt hur mycket skräp som ryms i ett 7,8 kvm "stort" rum. Och hur otroligt mycket av det man har samlat på sig som egentligen inte var något att ha ens från början. Men man sparar det ändå eftersom det ju kan vara "bra att ha". (Det uttrycket har väl ingen hört förut?)

Enda problemet med att jag flyttar är att jag inte kommer ha en dator hemma längre. Men med lite tur kanske detta problem kan åtgärdas inom kort. Det verkar nämligen som att min hyresvärds flickvän har en dator till salu. Så det ska väl kunna lösas på något smidigt sätt.

Igår skulle jag iväg och anmäla mig till en dykkurs, men de hade stängt på torsdagar. Sista inbetalning var idag så det kändes lite svettigt måste jag säga. Men jag ringde och pratade med dem idag och kunde komma förbi och betala på måndag istället eftersom kursen ändå blivit framflyttad. Jag har velat kunna andas under vatten sen jag var så där en 8-9 år, så det känns som att det är på tiden att göra något åt saken.

Skolan är fruktansvärt motig för tillfället, men det blir nog bättre så småningom. På tisdag kommer i alla fall en gästföreläsare som verkar riktigt intressant och talar om alternativ ekologisk vatten- och avloppsrening. Kul! Nu är andraårseleverna tillbaka från praktiken också, så nu finns det åtminstone en hyfsat snygg kille att vila ögonen på emellanåt...

I helgen var jag i Hundfjället och åkte skidor. Förutom att jag lyckades ramla av en knapplift och lite senare få en annan knapplift i huvudet (inte själva knappen utan metallbehållaren som linan ligger i), samt bokstavligen tippa på plan mark när jag stod still får jag väl säga att det gick ganska bra med tanke på att jag bara åkt (utför) vid ett tillfälle tidigare och det var 4 år sen. Kul var det i alla fall och härligt att kunna umgås med ett helt gäng vänner (vi var sammanlagt 24 st.) under en hel helg. Hade tur med rumsindelningen också och fick en trevlig rumskamrat som jag har delat mer än bara rum med tidigare. (Sug på den, du!) ;o)

2003-01-17

YESSSSS!!!

Hoppsan! Jag ska visst flytta hemifrån om två veckor. Vem hade trott att det skulle gå så fort? Fick ett sms i lördags natt om en ledig lägenhet och igår skrevs kontraktet. Visserligen 2:a-hand, men det känns bra ändå! Ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan myndigheterna har meddelat banker och liknande att jag har flyttat. Sist jag tog det ungefär ett år innan alla hade fattat att jag inte bodde i Sverige längre vilket innebar att jag redan hunnit flytta tillbaka innan de hade reagerat. Sedan tog det ytterligare ett år innan de fattade att jag inte längre bodde i Norge... Minst sagt intressant...

Nu ska jag försöka finna någon slags inspiration till att skriva en bullermätningsrapport med ingående metodanalys. Av någon underlig anledning känns det inte så lockande. Framför allt eftersom metoden vi använde (enligt SS 02 52 63 om någon vill veta) är så fruktansvärt tråkigt och komplicerat beskriven att man känner för att börja dunka huvudet i väggen bara man tänker på den. Hiiiiiiaaaaahhh! *bonk*

När jag avklarat denna högst stimulerande verksamhet är det dags att börja läsa en gammal bok om vatten och avlopp för att räkna ut hur mycket vatten per dag som behövs för att försörja en idrottsanläggning med 350 övernattande personer. Samt studera geo-hydrologiska kartor över Gävleborgs län och försöka klura ut hur djupt grundvattnet ligger, hur kraftiga pumpar som krävs för att få upp vattnet och hur brunnen bör konstrueras för att på lämpligaste sätt lufta bort radonet ur vattnet. *bonk* *bonk* *BONK*

Jag är jätteentustiastisk... Jag lovar...

2003-01-12

Söndag.

Jaha. Så var det söndag. Jag brukar normalt sett inte gilla söndagar, men den här blir nog ett undantag. Solen skiner, det är inte så kallt och jag ska träffa några goda vänner och åka skridskor. Jag tillhör dessutom en av de som tycker att man inte kan åka skridskor utan varm choklad så det blir nog lite sådan också... Mums!

Igår var jag hos min morfar och åt en massa god mat. Jag måste säga att jag gillar verkligen min morfar. Han är (liksom större delen av resten av släkten) inte riktigt klok! Hans fru är jättetrevlig och min moster och morbror är hur schyssta som helst. Med andra ord en klar höjdare!

Har dessutom fått tips om en lägenhet, så vem vet? Jag kanske kan flytta hemifrån snart. (Med lite tur, så...) Problemet är bara att jag i så fall inte vet hur jag ska kunna ha råd med den dykarkurs jag hade tänkt ta. Men jag har ju lite undanstoppat, så det ska nog gå ändå. Spännande blir det i alla fall!

Jag har lagt upp två nya länkar. Dels en till Tolkien-sällskapet Forodrim där jag sedan flera år är medlem, och så en till min vän Thomas blog med det fantastiska namnet "Gin och magnecyl".

Hå och hej till nästa gång!

2003-01-09

Back on track...

Tja, så var man hemma igen... Tåget var som försenat, men det var förväntat så det gjorde ingenting. Det tog ändå 5 timmar och 20 minuter - och det kan jag faktiskt leva med... Annars tycker jag inte särskilt mycket om att flyga eller åka tåg, utan föredrar bussen. Jag blir nämligen rastlös och så småningom smått hysterisk av att sitta instängd i tåg eller flygplan utan någon möjlighet att kunna kliva av eller gå ut på mer än tre timmar med flyg och sex timmar med tåg. Av någon outgrundlig anledning verkar detta dock inte gälla bussar eller båtar. Konstigt det där. Jag har kanske drabbats av någon ovanlig form av selektiv klaustrofobi som ingen forskare tidigare hört talas om. Tänk att bli världsberömd för att man fått en psykisk åkomma uppkallad efter sig! Rätt ballt! ...eller kanske inte. Nej, det verkar inte vara någon bra plan.

Däremot kan man ju satsa på att gifta sig rikt. Eller med någon kändis. Typ Bill Gates eller så... Fast han har säkert redan en fru, och för övrigt ska jag försöka undvika datanördar och rollspelare hädanefter. Och träningsfreak. Och... Ja kort sagt ska jag försöka hitta en kille som inte har någon hobby och därmed har mer tid och energi över till mig. :o) Fast... Det låter som en ganska tråkig kille så jag skulle nog tröttna rätt fort. Attans också! Inte ens den bästa plan verkar vara felfri.

Har just avslutat "Dinas bok" av Herbjörg Wassmo (hur tusan gör man ett norskt "Ö" på den här bloggen?). Den var JÄTTEKONSTIG! Jag har läst många underliga böcker i mitt liv, men det här var ju helt groteskt! Hur sjuk kan en hjärna egentligen bli? Att det överhuvudtaget publicerats och dessutom vunnit en massa priser övergår mitt förstånd (inte för att jag påstår att jag är världens mest förståndiga men ändå - det borde finnas gränser). Å andra sidan har jag alltid misstänkt att norrmän inte är riktigt kloka. Det här verkar ju bekräfta min teori ytterligare. (Hej du glada norrman som läser min blog - du vet att jag inte menar dig!)

På måndag börjar föreläsningarna igen, och jag börjar starkt misstänka att jag drabbats av något mystiskt virus under tiden jag var i Oslo, eftersom jag ser fram emot det! Ser också fram emot att åka hem till morfar och äta middag på lördag och att åka skridskor i Kungsträdgården på söndag (det senare iförd konstifika kläder). Hej och hå! Livet är schysst! Jag mår bra! Hoppas alla andra också gör det! Och nej, jag är inte full...

2003-01-06

Hello Oslo!

Ja, så var det då äntligen slut på det eländiga året 2002. Hur kommer det sig att det alltid känns som om nästa år ska bli bättre än det som nyss passerat? Tänk om året som just gått var det bästa i mitt liv? Tänk om allt som sker hädanefter kommer bli rena katastrofen? Fast så kan man ju inte tänka. Inte om man vill leva ett långt och värdefullt liv i alla fall...

Nyårsafton blev jättetrevlig, förresten. Jag var visst bjuden på den där festen som alla andra också skulle på. Tack och lov för det! Och tack Mikaela för en jättebra fest! Som vanligt mådde man som man förtjänat dagen efter, men det var det tusan värt!

När jag piggnat till så pass att jag kunde röra mig var det dags att börja packa. Det gick både fort och smidigt - kanske på grund av att jag börjar få en viss rutin på det där med att bara packa det mest nödvändiga och att tänka igenom exakt vad detta är redan innan jag börjar packa... Så nu sitter jag i Oslo och skriver det här. Det jag har ägnat de senaste dagarna åt är att äta, sova och umgås så lite som möjligt med andra. Det är det som är semester för mig... Försöker dock få tag i några vänner till mig som jag gärna skulle träffa, men de verkar ha rest till Sverige lagom tills jag kom till Norge... Så kan det gå...

Nä, nu tror jag att jag ska ut i kylan och åka in till stan för att kolla mellandagsrean efter ett nytt underställ och nya ullsockor. (De som jag har nu är tillverkade i Norge och näst intill omöjliga att få tag på i Sverige har det visat sig. Så jag får väl passa på...)

Ut i kylan... Men solen skiner i alla fall! :o)