2006-04-21

Kvasi-intellektualism är bra för din själ!

Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik ska höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte just nu denna sekund eftersom jag bloggar nu, men...)

Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på det ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men tänk så olika man kan tolka saker!

Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte försöker vara intellektuell, utan bara är det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...

Men en sak som jag iaf vet att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag vet att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...

Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid någon av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...

:o)

Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man väldigt lättroad!

Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte försöker verka intellektuell? Hmmm...

Pussenuss!

/ Ert knastroll i vårsolen