2004-02-20

Blog - bloggare - bloggast!

Har just insett att min blog lider av en deprimerande brist på bilder, layout och skojiga länkar. I alla fall om man jämför med många andra bloggar... Jag skulle gärna ha en fräck liten "counter" som räknade båda gamla och nya besökare, ett schysst litet bildarkiv och en hel uppsjö med länkar. Problemet är bara att:

1. Jag är ingen programmerare.
2. Jag har inte internet hemma.
3. Jag har ingen digitalkamera. (Ingen scanner heller...)

Dessutom hinner jag sällan smurfa runt och leta efter freeware vid de sällsynta tidpunkter jag har tillgång till nätet. Ja, ja... Mindervärdskomplex är ju lite dumt, så det har jag inte tänkt att få. Det viktiga på min blog är ju ändå det jag skriver och visst - det kanske inte är så viktigt för andra - men det är i alla fall viktigt för mig och på min blog är det (som namnet på bloggen så subtilt antyder) bara jag som räknas ändå...

Trevlig helg på er alla toshuen!

2004-02-18

Konsten att veta om man är "tillsammans"...

När jag var yngre var det inte så svårt att veta om man var tillsammans med någon eller inte. Man frågade helt enkelt chans och om svaret var ja var saken biff, som man säger.

I högstadiet blev det mer komplicerat, framför allt i nian eftersom jag då hade uppplevt min första kyss (och blivit dumpad för första gången... Orsaken? - Jag kände inte att jag var redo att ha sex!). Efter denna milstolpe introducerades termen "att strula". Detta innebar att man kunde hångla med någon bäst man ville utan att ha sex och utan att "vara tillsammans". Ganska trevligt om jag får säga min mening (och det får jag ju - det är ju trots allt min blogg!).

När jag kom upp i gymnasieåldern blev det hela än mer komplicerat. Inte minst efter min sexuella debut (dvs inte bara "strul" utan lite mer än så... ;o)! Fast det var ändå så att det gick någon magisk gräns för att vara tillsammans eller inte vid att man hade sex första gången. Så det var nog inte så svårt att veta ändå...

Nu är jag ännu äldre och tycker att denna till synes enkla fråga - "är ni tillsammans?" - blir allt svårare att svara på. Jag är ju inte mer än mänsklig och visst har det hänt att man haft något "one night stand" och någon mer långvarig älskare så där... Men det har ändå varit ganska lätt att avgöra att man inte varit tillsammans eftersom man inte träffats särskilt ofta och haft en ömsesidig överenskommelse om att det inte handlat om något mer än just sex.

Vid de tillfällen det har handlat om något mer än bara sex (åtminstone för mig) har det däremot generellt sett varit svårare att avgöra om man är tillsammans eller inte. Var ska man egentligen dra gränsen? Vid första kyssen? Vid första gången man har sex? Vid femte gången man har sex? Vid första gången man kysser varandra offentligt? Eller vid första gången man äter middag hos hans föräldrar?

Saken kan ju kompliceras ytterligare om det är så att man känt varandra ett tag, och kanske redan träffat föräldrarna. Annars vore ju det en bra indikation på att det kanske inte bara var sex det handlade om...

En lösning på problemet skulle ju kunna vara att man helt enkelt frågade. Det har faktiskt hänt mig vid ett sällsynt tillfälle att en kille har frågat. Konversationen gick väl ungefär så här:
Han: Tycker du att vi är tillsammans?
Jag: Jag vet inte, vad tycker du?
Han: Jo, det känns väl nästan så...
Jag: Ok. *stort leende*
Och sedan var vi liksom tillsammans. Inga onödiga timmar av tvekan. Inget magsår i väntan på ett "säkert tecken". Bara enkelt och rakt. Och mycket, mycket modigt (av honom)!

Tänk om jag var så modig att jag vågade fråga om det var så att jag tvekade... Men man blir ju matad från barnsben med att man inte ska vara för framfusig eller krävande som kvinna eftersom man skrämmer bort alla vettiga män på det viset. Fast när allt kommer omkring - om en man lägger benen på ryggen bara för att man tycker om honom tillräckligt för att vilja vara "tillsammans", är han då verkligen något att ha?

/ Din relationsfilosof i senvinternatten (Ok, eftermiddagen då...)




Jo... en sak till bara. Jag är förbannad på min skola! Hur kan man begära att eleverna ska ha tenta på något som de inte fått alla föreläsningar i och fått läsinstruktionerna till mindre än en vecka före tenta? Hur kan man dessutom tillåta att en av tre föreläsare skriver frågorna och inte har en enda fråga på något som har tagits upp på de få föreläsningar vi haft? *morrrrr*

2004-02-07

Nä, nu snöar det - igen!

Tror att jag blir vansinnig! (Nu hävdar säkert någon att man kan inte bli något man redan är. Förvisso, men man kan ju alltid bli värre!)

Jag fick i alla fall en underbart solig och underbart blåsig promenad längs Riddarholmskajen i onsdags, så jag får väl leva på det ett tag.

Igår kväll var jag och drack hembrygd öl med min kära mor och det var så trevligt att jag måste försöka göra om det snart igen. Tyvärr straffar sig ju synden och idag är jag minst sagt lite trött. Det blev ju inte bättre av att jag somnade seeeent och vaknade 6.15 i morse av att jag hade huvudvärk. Bättre saker kan man ju ha för sig den tiden på dygnet. Som t ex att sova. Men, nej då...

Fast det hade ju kunnat vara värre. Jag hade ju i alla fall en vacker och mycket gosig pojke bredvid mig i sängen, så... som sagt - det hade ju kunnat vara värre.

Har funderat lite på det där med vårkänslor. Det är egentligen ganska konstigt, om man tänker på det. Människan har ju en dräktighetstid på 9 månader, vilket innebär att den bästa säsongen för parning borde vara i september/oktober eftersom det då sannolikt finns ganska gott om mat när barnet föds. Dessutom hinner barnet växa sig starkare under sommaren och hösten innan det blir ont om mat igen. Så varför sprutar det då hormoner ur varenda por just på våren? En förklaring skulle kunna vara att eftersom kvinnan har dold ägglossning så måste man troligtvis försöka några gånger innan man lyckas med befruktningen. En annan skulle kunna vara att man kanske historiskt sett inte haft några vårkänslor utan det är ett påfund av det moderna samhället där det finns en jämn tillgång på mat under hela året. En tredje skulle kunna vara att det finns något nedärvt i hjärnan sedan den tiden då man firade våren och bad om god skörd genom att kopulera vilt i buskagen vid vårdagjämningen. (En tradition som fortfarande lever kvar genom resandet av jättefallosar (och vilt kopulerande i buskagen) i hela landet även om tidpunkten nu flyttats till tiden kring sommarsolståndet)... Teorierna är många, men svaren få.

Något som däremot är vetenskapligt belagt är att det är bara långt norrut och långt söderut på vårt blå klot som man upplever denna förändring på våren. Förklaringen till detta tros vara att människorna under den mörka vintern "går i ide" rent mentalt för att spara energi. Detta innebär även en minskad utsöndring av en mängd hormoner - framför allt endorfin. När dagarna så blir längre igen frigörs en hel mängd kemikalier som ska "kicka igång" den biologiska processen igen. Det är en av forskarnas förklaringar till vårkänslor och höstdepressioner. Vårkänslofenomenet förekommer inte heller i länderna närmre ekvatorn eftersom dagarnas längd är mer jämn över året där.

Men oavsett orsaken är det kul (och ibland lite jobbigt) att springa runt och vara konstant hög på världens bästa drog - endorfin.

Och nu till dagens citat:

"Jag behöver inte inledas i frestelse. Jag kan gå själv." Birgitta Andersson

"Kärleken är som en istapp. När du minst anar det faller den ner och gör hål i ditt huvud." Eira

(Tänk så kul man kan ha...) ;D

Och så var det dags att återvända till arbetet igen. Vi ses när vi ses och hörs när vi hörs.

2004-02-05

...och snön töar bort!

Kan inte vädret bestämma sig någon gång? Nu har det i alla fall varit varmt så pass länge att det inte kommer bli glashalt på varenda väg när det fryser på igen. Och trots allt skiner solen och fåglarna piper i träden som om det vore mars... Nackdelen med det är väl att jag kanske drabbas av vårkänslor jag med. Fast det kunde ju vara värre. :)

Nu ska jag snart gå ut i solen och sätta mig på en bänk med en god bok innan jag ska leka sjuksyster åt en vän som skadade nacken på träningen i förrgår. (Bekräftar bara min tes om att idrott är skadligt för hälsan).

Men först måste jag bara berätta att jag var och såg "den siste samurajen" i måndags. TOOOOOKBRAAAA! Det var definitivt en av de bästa filmer jag sett på mycket länge (sorry Peter Jackson, men den rankar högre än din lilla trilogi)! Och jisses vad jag grät mot slutet av filmen. Så mycket har jag inte gråtit åt en film sedan jag var 16 år och såg "det stora blå" för första gången. Jag var helt matt efter filmen och hade säkert kunnat sitta kvar i salongen några timmar bara för att återhämta mig om det inte hade varit för att jag fick ett oanständigt förslag som jag inte kunde motstå...

Så nu är jag glad och avslappnad igen, men lider fortfarande av lätt sömnbrist. ;D

Tralla-la-la-laaaa! Nu ska jag ut i solen!