2004-03-29

Lilla tussilago, lilla tussilull...

Såg en tussilago igår! Nu ÄR våren här på riktigt - basta!

Var och hälsade på mina föräldrar igår och tog en lång promenad i vårsolen med min mor. Sedan fick jag en av mina absoluta favoriträtter till middag - mammas sötsurstarka köttgryta med bambuskott, vattenkastanjer, champinjoner och svart trumpetsvamp i (och ris till, men det torde vara uppenbart...). Efter det åkte jag hem till en vän och gosade hela natten. Kan livet bli mycket bättre än så?

En skojig sak som hänt är förresten detta:

I fredags när jag var på väg från krogen - askalas så klart! - sprang jag rakt in i en betongpelare (= fin bula i pannan). I lördags när jag berättade det för mor skrattade vi båda gott åt det (plus det faktum att det inte direkt är första gången det händer och att jag inte ens behöver vara full för att lyckas med såna saker). Sedan berättade hon det för resten av familjen som även de skrattade gott. Så, i söndags, när det var dags att äta middag sa min mor till min far att han skulle tänka på att hon hade lagt på en ny duk. Jag undrade varför och hon berättade att kvällen innan hade far lyckats välta ett glas rödvin - inte bara så det kom på bordet utan det hade även skvätt över fönstret! Vi skrattade åt det och jag började undra om det inte var så att jag var släkt med min far trots allt... MEN det slutar inte där! När vi väl satt oss vid bordet och min far skulle ta ris spillde han en stor klump på bordet. Vi skrattade ännu mer, men eftersom ris inte ger fläckar var ju ingen skada skedd. Sen var det dags för mig att ta påfyllning och då skvätte det tre små såsdroppar på duken (såklart!). Min bror var då snabb att påpeka hur klantig jag var, vi skrattade lite åt det och min bror började "dutta" med en pappersbit på såsfläckarna för att få bort dem. Men skrattar bäst som skrattar sist - vem lyckades stöta till mjölkglaset så det rann mjölk över halva bordet + golvet om inte min bror! Nu var släktskapet mellan far, son och dotter ganska säkert bevisat och alla hade skrattat sig fördärvade minst en gång. Och detta var historien om en ganska vanlig helg hos familjen Sjöberg...

(Släktskapet mellan mor, son och dotter är för övrigt redan ganska uppenbart - man behöver bara se på oss så vet man.)

Hej hopp i vårsolen!

2004-03-22

...och fåglarna piper i träden...

Jaha. Nu verkar våren ha bestämt sig för att komma till slut, men inte fan är jag glad för det... Äh. Det kommer nog bli bättre om en vecka eller så när jag börjar skriva mitt examensarbete. Känner mig lite allmänt desillusionerad just nu och har vääääldigt svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Vet inte var jag kommer bo om tre månader, vet inte vad jag kommer jobba med om tre månader och vet inte om jag kommer få någon semester i år heller. Jag inbillar mig att om jag fick vara ledig några veckor i sträck och kanske resa bort en liten stund skulle jag få lite mer energi, men det behöver ju inte vara så...

Däremot kan jag ju konstatera att RÄTT LÅT VANN i melodifestivalen i lördags. Det är väl första gången det händer... Halleeeeeelujah! Tyvärr var framträdandet lite sådär med allt juckande mot mikrofonstativet. Låten hade definitivt vunnit på om de hade hoppat över den biten, men ingen är väl perfekt antar jag. Förutom jag vill säga! Jag är inte bara vacker - jag är smart också! Men framför allt är jag ödmjuk... ;o)

Och på pojkfronten finns det inte så mycket nytt att meddela. Jag är fortfarande singel, och om ca två månader har jag varit det i två år. Fast det börjar ärligt talat bli lite trist i längden. Skulle vara skoj att bli förälskad - men helst i någon som inte bara vill vara "en vän". Vänner är ju bra att ha, men det vore ju skönt att bli uppskattad på ett annat plan också... (Och jag menar inte sexuellt utan emotionellt). Undrar om det är så att felet med mig är att jag är alldeles för tillgänglig. Jag har ju hört att pojkar uppskattar svårflirtade flickor som är lite hemlighetsfulla och svårmodiga. Problemet är bara att det är inte sådan jag är. Jag säger vad jag tycker och tänker (lite väl ofta kanske - men ändå...) och jag tycker om att umgås med folk. Jag trivs med tvåsamhet och det är bara sådan jag är. Förhoppningsvis finns det någon därute som kan uppskatta det, för inte fan tänker jag påstå att jag är någon jag inte är bara för att vara någon kille till lags. Kompromissa - javisst! Men inte låtsas vara någon annan.

Och nu är det dags att plugga igen...

Oh! The Joy........ :o(

2004-03-11

Nu är det vår! ... eller?

Måste bara säga att jag verkligen tycker illa om den här tiden på året. Det är samma sak varenda år: slask, sol, snö, kyla, sol, mer kyla, slask, kyla, regn, blåst, sol, värme, KYLA, slask osv... Jag blir vansinnig! Kan inte vädret bestämma sig någon gång! Antingen ska det vara vinter eller så ska det vara vår - inte både och på alternerande dagar och tider på dygnet! Usch vad jag blir deprimerad... Fast det blir jag ju i princip varje vår. (Höstdepression är däremot inget jag lider av). Bläh!

Fast en sak som hänt är i alla fall lite kul. Jag var och tittade på en lägenhet igår. Det kändes väldigt vuxet att träffa mäklare och diskutera stambyten och ventilationstyper... En liten bostadsrätt i Solsidan (med betoning på liten), men en ganska välplanerad sådan och jag älskar verkligen området där ute i skogen. Jag ska väl erkänna att jag efter lite mer än ett år börjar känna mig smått klaustrofobisk bland all betong i Jakobsberg...

Något jag ofta får höra när jag säger att jag inte vill bo i innerstan är "ja, men så säger ju alla bara för att de inbillar sig själva att de inte vill bo där för att de vet att de inte har råd"... Men varför ska det vara så svårt att förstå att alla inte är anpassade för ett liv i en stenöken (trots att man har växt upp i en)? Missförstå mig rätt - jag älskar verkligen Stockholms innerstad - men det betyder inte att jag vill bo där. Jag tycker det är trevligare att kunna "hälsa på" lite när jag har lust för att sedan kunna åka ut och gömma mig under den där stenen till vänster om det stora trädet söder om sjön...

Annars har det väl inte hänt så mycket i mitt liv. Examensarbetet har numer en färdig projektplan, jag har alldeles för mycket att göra i skolan och alldeles för lite koncentration eftersom jag vet att det kommer bli knappt med tid för examensarbetet och vill komma igång med det så snabbt som möjligt. En annan sak som stjäl ganska mycket koncentration är att jag definitivt ligger i riskzonen för att bli förälskad och det krävs en hel del självkontroll för att låta bli. Det är liksom ingen mening med att gå och bli förälskad i någon som inte verkar vara intresserad av att vara något annat än en vän. Inget fel med att vara vänner, men... Det krävs mycket energi för att vara kär och onödigt mycket för att vara olyckligt kär... Varför ska det vara så svårt för killar att bestämma sig? Snälla - kan någon svara på den frågan? Jag är i och för sig inte världens mest beslutsamma på det området, men det här börjar nästan kännas löjligt. Fast kanske inte ändå... Äh. Jag vet inte vad jag pratar om. Jag bara babblar på (som vanligt)... Tror jag behöver lite kaffe... Mina tankar rör sig genom sirap... Öööhhhh... Kaaaffeeeeee...

2004-03-03

Fucking cold!

I dubbel bemärkelse. Dels är det ruggigt kallt ute i blåsten och dels har jag haft en förkylning som ställt till det lite för mig (eller snarare mina planer).

Skulle ju på efterlängtad bloggmiddag förra veckan, men det blev det inte mycket bevänt med eftersom jag låg hemma med feber och magont och önskade att någon kunde komma och tycka synd om mig så jag slapp göra det själv... Such is life! Jag har en otrolig förmåga att alltid bli sjuk när jag ska göra något jag verkligen sett fram emot, men sällan annars...

Livet förra veckan var annars ganska intressant med bokrea och allt. Dessutom kom ju lönen och det var ju trevligt. Synd bara att jag gjorde av med allt på att köpa böcker...

Idag hade jag min första engelskalektion med en riktigt gullig liten kille från Australien som lärare. Alltid trevligt att ha något att titta på under lektionerna, men framför allt har jag en liten svaghet vad gäller australiensisk engelska - det är verkligen en helt sinnessjuk dialekt!

Nu verkar jag i alla fall haft lite flyt (äntligen!) vad gäller examensarbete och har lyckats nästla mig in på Norrvatten genom min förmåga att sälja in mig själv hos andra. Hoppas bara jag är så bra som jag tror...

Nä, nu är det lunchdags (bättre sent än aldrig...) och det ska smaka riktigt gott med gammal fisk och potatismos. I am famished!