2006-04-29

This sad long tale...

... of moments passé must come to an end before it is too late. Wasn't born to hate. I was made to love. But I never knew it was so hard... (The Ark "This sad bouquet")

Det är så sant. Jag är född att älska. Allt och alla. Även de som gör mig illa. Kanske inte så himla sunt, men inte desto mindre sant...

För att fortsätta att citera samma låt:

It's taken time and yet more time it will take before this heart is free and strong enough to break...

Apropå krossade hjärtan. Jag menar - visst har jag älskat. Ibland så mycket att det vore lättare att bara ge upp och dö än att älska så mycket. Men som sagt - jag tror inte att jag någonsin fått mitt hjärta krossat. Att älska så mycket att man gladeligen skulle gå i döden för den andra är något jag bara är alltför bekant med. Men är det verkligen att älska? Att vara så självutplånande att man bara lever för att göra den andra glad... Jag menar - vad hände med det där med "tvåsamhet"?

Men jag tror inte att jag kommer kunna älska någon så som den vill och förtjänar att bli älskad förrän jag verkligen lärt mig att älska mig själv och våga få mitt hjärta krossat...

Nog för att jag älskar mig själv, men som man säger - det finns ju grader i helvetet! :o)

2006-04-28

Jaha. Så var det dags igen...

I tisdags hade vi en heldagsföreläsning om språk och språkinlärning och det var jätteskoj och vi lekte en massa lekar (faktiskt lite kul att få leka på lektionstid) och det var alldeles väldigt utmattande och man kände sig lagom hjärntvättad efter det. Då bestämde vi oss (jag och tre till) för att åka in till stan och shoppa lite i väntan på att studentpuben skulle öppna. Sagt och gjort - jag sprang iväg och köpte en mp3-spelare och de andra köpte födelsedagspresent till en fyraåring. Det blev ett målar-kit med färger, penslar, skrapverktyg och palett på min inrådan - det är aldrig för tidigt att få fina målarsaker (giftfria såklart)... Sedan sprang vi alla till H&M för att kolla lite på festkläder till en av tjejerna och jag hittade en jättefin blus för halva priset (98:-) och killen vi hade med oss var mycket förstående och tyckte faktiskt det var kul att vara smakråd. Sedan skulle vi då på studentpub. Denna kväll skulle de ha schlager-tema och Eira var jätteglad. Åtmistone tills det hade gått en timme och den enda schlagerskivan de hade redan gått ett varv. Då bytte de till jätteseg och tråkig musik som ingen av oss hade hört förut och som var ungefär så långt från schlager som det går att komma. Tydligen hade killen som skulle bränna skivor med musik till kvällen haft något strul med datorn och när vi gick vid tio hade han fortfarande inte kommit... Trist. Och dåligt planerat!

I onsdags var det så dags för redovisning. Vi skulle på ett "gestaltande sätt" redovisa vad vi skrivit om pedagogiska miljöer och material. Det gjorde vi genom att i måndags bygga en modell i kartong, lera, tyg m m av en förskoleavdelning så som den skulle se ut om vi fick bestämma. Sedan iscensatte vi ett personalmöte på den förskolan och visade en overhead på den nuvarande planlösningen och sedan tog vi fram och visade vår modell. Vi slutade med att bjuda in våra kurskamrater på "öppet hus" så de fick komma fram och titta på och diskutera vår modell. Det blev stor succé! De verkade tycka det var kul med något som inte bara går ut på att bli matad med overheadbilder eller powerpoint-presentationer tills man nästan somnat och sedan försöka vara kreativ under diskussionen när man ärligt talat har stängt av hjärnan efter de första meningarna... Och kul för oss att göra dessutom!

Igår låg jag hemma och var sjuk. Jag vet inte om det var sömnbrist, solsting eller något annat, men bra mådde jag inte! Feber och frossa så det stod härliga till! Tillbringade dagen i sängen med öppet fönster p g a värmen och tittade på Firefly (igen) och åt popcorn och drack kolsyrat vatten. Popcorn och kolsyrat vatten är obligatoriskt när Eira är sjuk! Det är bra medicin! Och kanske lite grönsaksbuljong också. Det är mums i magen! *slurp*

Idag mår jag så'n tur är bättre. Har precis haft en grupp studenter från KTH som jag talat om "energy and environmental solutions" med. Det ni! Det märks för övrigt att det var ett tag sedan jag hade en ordentlig genomgång av bränslecellsystemet på engelska, för jag tappade en del ord som jag alltid har kunnat förr. Det känns för övrigt alltid lite konstigt att ha grupper där deltagarna är ungefär i min ålder. Yngre och äldre går bra, men när de är nästan jämnåriga känns det faktiskt rätt skumt...

Har funderat lite på begreppet "att få hjärtat krossat". Jag har tidigare varit ganska säker på att jag fått mitt hjärta krossat minst en gång iaf. Men nu är jag inte längre så säker... Vad innebär det egentligen att få sitt hjärta krossat? Det låter ju definitivt som något som - även om det läker - åtminstone borde lämna lite ärrvävnad. Men jag tror inte att jag egentligen har någon sådan i mitt hjärta. Visst har jag blivit sviken, besviken och övergiven ett otal gånger och kommer med all säkerhet bli det igen, men är det verkligen mitt hjärta som krossats då? Jag tror ärligt talat snarare att det är mina drömmar som krossats då - inte mitt hjärta. Att få sina drömmar krossade kan väl vara nog så smärtsamt, men det känns som att det inte är så himla farligt ändå. Om en dröm krossas kan man ju alltid skapa en ny! Men ett hjärta är det nog svårare att byta ut... Det jag skulle kunna tänka mig som kan krossa ett hjärta är väl om ens barn eller make eller liknande plötsligt dör. Men att bli lämnad av en partner eller få käppar i hjulet vad gäller utbildning, karriär eller familjebildning är nog snarare att få drömmarna krossade - och det har man ju fått ett antal gånger! Och fler lär det som sagt bli. Men inte kan jag påstå att det är något som har lämnat några större sår efter sig i det långa loppet...

Visserligen är det så att alla upplever alla sorters förlust olika, och inte är det särskilt kul när det händer - även om det bara är drömmarna som går i kras. Och jag vill påpeka att jag på intet sätt förringar de som upplever att de har fått hjärtat krossat - oavsett vilken anledning man nu har till denna känsla. Det här är bara min högst personliga upplevelse av saker och ting.

Jag vill bara säga en sak till...

Våga drömma! Som en lärare en gång sade till mig: "sikta mot stjärnorna så når du kanske i alla fall trädtopparna"! Det är inget fel i att sikta högt och nå halvvägs. Däremot är det fel att inte våga satsa alls!

/ Er optimist bland gräsrötterna

2006-04-24

Den gyllene medelvägen...

... har visat sig mycket svår att finna. Men jag återkommer strax till det.

Först en kort resumé av min helg.

Fredag: skulle på spelning på Universitetet och lyssna på några gamla klasskompisar som skulle spela. Det visade sig dock att det var ett helt annat band än det jag trodde skulle spela som faktiskt spelade den kvällen. Men även detta band visade sig innehålla minst en gammal klasskompis (från samma klass som de från det första bandet till råga på allt) så det kändes ju inte helt bortkastat iaf. Sedan hamnade jag på födelsedagsfest hos en tjej jag aldrig träffat tillsammans med en massa andra människor jag aldrig träffat (med undantag för två) och det hela var en mycket bisarr upplevelse.

Lördag: Knatade iväg till Åsa och David under vårsolens klara sken för att där möta upp deras respektive föräldrar och åka till Uppsala för att titta på Åsas syster i Uppsala Stadsteaters uppsättning av "Som ni vill ha det". Den var verkligen helt fantastiskt bra! Jag känner mig fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den... Skådespelarna gjorde mycket bra rolltolkningar, scenografin var bara underbar, kostymer och smink var mycket skickligt utförda och stärkte intrycket av skådespelarnas prestationer och rollfigurer på precis det sätt som kunde önskas, ljus och ljud var också mycket bra och... ja, på det stora hela så är jag aningen lyrisk över denna pjäs (vilket kanske märks...). Har ni tid och möjlighet rekommenderar jag er att se denna pjäs. Det var faktiskt rätt enkelt att hänga med i svängarna trots att det är en Shakespeare-komedi (för er som inte läst så mycket Shakespeare - hans komedier tenderar att vara aningen röriga, framför allt de som bygger på förvecklingar och "cross-dressing", vilket en förvånansvärt stor del av de faktiskt gör) och jag vill ge en stor eloge till regin (och skådespelarna såklart) för att de lyckats med detta konststycke! Som sagt - jag är lyrisk!

Efter pjäsen var det hade jag hört att det var några i familjen (alltså Åsas resp. Davids familjer, men eftersom de är gifta så är det väl lite samma sak på något sätt) som skulle gå ut och äta och de hade frågat om jag hade lust att följa med. Det tyckte jag lät trevligt, så jag tackade ja till detta. Vad jag inte riktigt hade räknat med var att "familjen" i detta fall var ca. 20 personer varav de flesta jag bara sett som hastigast på Å&D:s bröllop i höstas, och att en av dem (en gammelfaster eller något liknande) fyllde år och denna middag delvis var ett födelsedagsfirande för henne. Det kändes plötsligt mycket bisarrt att befinna sig i en jättelik släktträff med en släkt som inte var min och till råga på allt fira någons födelsedag som jag bara sett en gång för över ett halvår sedan och så vitt jag kan minnas knappt hälsade på vid det tillfället... Så - alltså! TVÅ bisarra födelsedsfiranden jag bara råkat hamna på utan att egentligen ha den blekaste aning om hur det gått till! Bizzarro!!!

När jag kom ut från restaurangen såg jag att min mor hade sökt mig på mobilen. Vad hon ville var att fråga mig om jag snabbt kunde lära henne att säga någonting på alviska. Jag kan egentligen ingen alviska alls, men eftersom jag är med i Tolkiensällskapet har jag iaf lyckats snappa upp någon sorts artighetsfras som jag snabbt lärde ut till min mor. Det var inte ett dugg bisarrt att stå på Fyris Torg sent en lördag kväll och instruera min mor i hur man säger "var hälsad, vän" på quenya... :o)

Kom hem från Uppsala vid tolv på natten och kände mig minst sagt både aningen manglad och (om)tumlad. Snacka om att jag sov som ett barn den natten...

Söndag: Mor, far och jag invigde grillsäsongen. *mums* Sedan tillbringade jag en stor del av kvällen med att trassla ut stålspiraler med plasthandtag som fungerar som grind till vårt elstängsel från varandra. Min far hade inte tänkt efter riktigt när han plockade in dem för vintern och hade lat alla tre spiralerna i en hög på källargolvet. Jag säger bara - lägg aldrig långa spiralformade saker i en hög!!! Hade det inte varit för min envishet och ett par nypor som var mycket starkare än jag trodde (mina) hade det aldrig gått att reda ut detta nystan av rostfritt fjäderstål...

Idag har vi haft hysteriskt skojigt när vi förberedde en gruppredovisning i skolan, men det återkommer jag mer om på onsdag när jag vet hur redovisningen har gått...

På uppsjungningen i kören idag lyckades jag för övrigt täcka in nära fyra oktaver utan att blinka ens en gång. Känns som att formen är på väg tillbaka efter den förbannade stämbandsinflammationen... *yipiiiieeeee* *jättesupermegasmajl*

Så var det då det där med den gyllene medelvägen...

För att göra en lång historia kort kan jag säga som så här:

När jag var liten ville jag helst vara osynlig. För ungefär tretton år sedan klev jag fram i rampljuset. Sedan gled jag så gradvis att jag inte märkte det tillbaka i skuggorna. Det hela slutade med att i princip alla som stod mig nära (och till och med personer jag träffade första gången någonsin) sade åt mig att jag borde ta för mig lite mer och våga ta lite mer plats. Så nu har jag försökt göra det. Men då får jag istället veta att jag tar för mycket plats (vilket jag absolut kan hålla med om i vissa sammanhang) och att jag borde ta ett kliv tillbaka. Det bästa vore ju om man kunde hitta någon sorts mellanting här - en gyllene medelväg - men det är inte så lätt som det kan låta. (Jag undrar för övrigt om det bara är jag som tycker det är svårt att vara "lagom" så att säga...)

Jag tror (om jag ska bli lite själv-psykoanalytisk här) att allt detta egentligen handlar om att jag är så förbannat rädd att bli bortglömd. Min största skräck i livet - förutom att jag inte ska duga till - är att jag ska sluta mitt liv ensam och bortglömd. Därför kanske jag tar i lite för mycket ibland (framför allt när jag träffar nya människor som jag ska göra ett första intryck på - tyvärr!) bara för att visa att jag finns till, och att jag faktiskt också kan och vet en massa saker och inte bara är en fluga på väggen. Samtidigt tycker jag illa om mig själv när jag är så framfusig och gåpåig så ibland sitter jag bara tyst i ett hörn och lyssnar och känner mig lite illa till mods och undrar när någon ska lägga märke till att jag finns där. Och det händer faktiskt oftare än vad många som träffat mig tror att jag lyckas med att sitta mitt i händelsernas centrum utan att någon överhuvudtaget verkar lägga märke till mig...

Undrar förresten om detta skulle kunna vara en ny och hittills outforskad karriärmöjlighet? Jag skulle kunna bli världens skickligaste spion! När jag inte märks, så märks jag ju helt enkelt inte. Och när jag märks alldeles för mycket finns det väl ingen i världen som skulle misstänka den som syns och hörs mest av alla för att faktiskt lyssna och lägga märke till också. Hmmm... :o) Eira - international woman of mystery. Det vore kanske något!

Synd bara att jag har så många svarta hål i mitt minne...

Vad sa jag att jag hette nu igen?

Och vad var det nu jag sa?

Va?

Äsch, jag fattar ingenting...

:o)

2006-04-21

Kvasi-intellektualism är bra för din själ!

Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik ska höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte just nu denna sekund eftersom jag bloggar nu, men...)

Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på det ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men tänk så olika man kan tolka saker!

Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte försöker vara intellektuell, utan bara är det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...

Men en sak som jag iaf vet att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag vet att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...

Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid någon av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...

:o)

Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man väldigt lättroad!

Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte försöker verka intellektuell? Hmmm...

Pussenuss!

/ Ert knastroll i vårsolen

2006-04-19

Hoppsan!

Så det kan gå...

Glömde ju det allra viktigaste:

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MOR!!!

Hur dum får man bli egentligen?

Inte dummare än jag i alla fall.

Då ligger man nog rätt risigt till...

:o)

Ja, ja... Till mitt försvar kan jag säga att jag lider av dåligt minne (eller egentligen inte dåligt - bara fullt av svarta hål...) och när jag väl har fått en tanke i huvudet måste jag få bort den på något sätt innan nästa tanke kan få plats. Och jag sms:ade faktiskt och gratulerade vid åtta i morse... Men det blir mer offentligt så här!

Som sagt: grattis kära mor! Du är fantastisk!
Ännu mera vårkänslor... och lite prestationsångest.

Jo, jag har än en gång drabbats av denna vårliga förälskelse till livet i största allmänhet, och till mitt liv i synnerhet. Jag har det verkligen fantastiskt bra! En superhärlig familj, många goda vänner, trevliga arbetskamrater, en vettig studiegrupp i skolan (äntligen!) och en laptop som trots allt fortfarande fungerar någorlunda bra och som tillåter mig att sitta utomhus i solen och dricka luchöl och skriva på min blog. (Tack alla högre makter (och min bror som jag fick det av...) för det trådlösa nätverkskortet!).

Jag vet att många blir förälskade på våren, men ibland undrar jag om det inte bara är kärleken till livet som projiceras på en enskild person för att det verkar så klichéartat att gå runt och vara kär i hela världen... Inte så att jag på något sätt är immun mot att bli förälskad i en person bara för att det är vår och för att jag älskar livet. Och inte så att det är något fel på att "finna kärleken" på vårkanten (även om jag kommit fram till att jag oftast (men inte alltid) brukar bli förälskad i personer någon gång mellan oktober och februari), men ändå...

Det enda jag egentligen är lite upprörd över är den totala brist på kompetens och nytänkande som finns på Lärarhögskolan. Det jag egentligen är mest frustrerad över är att de pedagogiska teorier vi får läsa om har ca 100 år på nacken och oftast är formulerade av välbärgade, vita, europeiska män som troligen aldrig sett ett barn annat än på avstånd... Snacka om kvalificerat skitsnack! (I de flesta fall, men det är klart att med så mycket som skrivits har väl en och annan någorlunda vettig idé smugit sig in här och var...)

Jag är iofs ganska frustrerad på allt snack om sk "problembarn" också. Vadå problembarn? Om ett barn har vissa svårigheter att leva upp till de enorma krav som ställs på dem kanske det egentligen inte är de som är problemet utan samhället som skapat dessa krav. Att unga generellt lider av prestationsångest är väl ingen hemlighet, men jag undrar om det inte är så att skolans krav bara utgör en ytterst liten del av detta. Jag menar samhället ställer ju orimliga krav på perfektion, och föräldrarna (jo, visst finns det undantag) verkar väl inte direkt göra något för att underlätta för sina barn. Tvärtom faktiskt! Hu vanligt är det inte att man hör föräldrarna säga till sina barn att "idag har ni inte tid att leka med era kompisar för ni har ju [infoga valfri aktivitet] idag". Barn har helt enkelt inte tid att bara vara eftersom de så fort de kommer från förskolan/skolan/fritids ska sysselsättas med allehanda saker. Det kan vara hockeyskola, folbollsskola, ridskola, dansskola, klapp-och-klang, dans-och-hopp eller allt vad det nu heter...

När jag var liten var det ingen som kritiserades som förälder om de lät barnen ha lite "tråkigt" (läs: inte blev konstant stimulerade med organiserad lek eller aktivitet). Det var snarare bara bra för då fick barnen dra nytta av sin egen fantasi och uppfinningsrikedom för att sysselsätta sig själva. Inte så att man struntade i sina barn, men det var helt ok om barnen ville sitta och leka med bilar/dockor, rita, lägga pussel, lyssna på musik och skutta runt i vardagsrummet, hitta på en hemlig och osynlig kompis att bjuda på thékalas o s v. Det var snarare så att ett barn som inte kunde sysselsätta sig själv ansågs som lite konstigt.

Idag är det däremot helt normalt att barn inte själva kan komma på något att göra eftersom de är så vana vid att andra hela tiden hittar på saker åt dem. Och sedan undrar man varför andelen hyperaktiva barn och barn som har svårt att sitta still och koncentrera sig en längre stund ökar lavinartat... Inte så konstigt! Om jag hade blivit överstimulerad med allsköns aktiviteter från tre månaders ålder skulle jag också ha svårt att fokusera på en sak i taget och ibland helt enkelt "bara vara"! Snacka om att samhället skapar ett problem där det egentligen inte behöver finnas något! Nä, låt barnen ha lite tråkigt och lära sig mer om hur de själva fungerar, så ska ni nog se att det blir bra. Hur ska man någonsin kunna utveckla en trygg och stark inre miljö om man aldrig får chansen att lära känna sig själv?

Visst finns det barn med rent medicinska svårigheter - det får man inte förringa - men jag är övertygad om att det går lite mode i vissa diagnoser också...

Jag håller även på med en ytterst ovetenskaplig undersökning om den moderna psykvården. Det skrivs ju rätt mycket om hur dåligt många unga (framför allt tjejer) mår. Som sagt - prestationsångest är mycket vanligt. (Undrar om inte det är den nya folksjukdomen?). Man har krav på sig från hemmet att man ska vara bra i skolan och ha "rätt" fritidsintressen, i skolan ska man hävda sig gentemot de jämnåriga - inte bara med betygen - utan även med att ha de "rätta" vännerna. Man ska även klä sig "rätt", ha "rätt" smink, "rätt" pojkvän, "rätt" kropp o s v... Inte konstigt om det blir för mycket ibland! Då kan det ju vara bra om man får komma till en psykolog och få lite stöd. Men till att börja med är det väldigt "fult" att gå till en psykolog. Vidare är det väldigt svårt att få en tid! Om man vill ha en tid hos den kommunala psykvården måste man antingen vara akut självmordsbenägen (gärna så att man faktiskt hamnat på sjukhus ett flertal gånger p g a självmordsförsök) eller vara diagnosticerad med en psykisk åkomma och gå i terapi som ett komplement till den psykofarmaka man fått utskriven. Om man lyckas med detta kostar ett besök 70 kr och går på högkostnadsskyddet inom läkarvården. Men som sagt - detta är nästintill omöjligt.

Kvar finns då en del privata alternativ. Det billigaste jag hittat kostade mellan 70 och 240 kr per besök och kunde även det tillgodoräknas i högkostnadsskyddet, men även där verkar det näst intill omöjligt att få en tid utan att vara akut självmordsbenägen eller ha en diagnos (man får dessutom bara träffa psykologistuderande som gör detta som en del av sin praktik). Nästa prisläge var om man vände sig en annan instats som utbildar blivande psykologer och psykoterapeuter. Då kostade ett besök 350 kr och inkluderas inte i högkostnadsskyddet. Sedan fortsätter det bara uppåt i prisläge mot sådär en 500-1500 kr per besök och inte heller dessa inkluderas i högkostnadsskyddet.

Det som kan noteras är att den vanliga kötiden för att få komma på en första utvärdering är ca 6 månader (men det kan ta betydligt längre tid om man inte tjatar så mycket...) och att kötiden minskar ju högre prisklass man befinner sig i.

Kontentan av det hela är alltså - om du inte har en tidigare diagnos och inte försöker ta livet av dig minst en gång kommer du troligtvis aldrig ens komma till ett möte för utvärdering av ditt psykiska tillstånd. Om du inte råkar vara född i en rik familj, vill säga - då kan du ju alltid köpa din väg till lycka!

Ungefär samma sak verkar det för övrigt vara med läkarvården...

Det enda som är riktigt bra är att alla som bor i Sverige, arbetar här och/eller har någon form av E-blankett verkar omfattas av högkostnadsskyddet - både för läkarvård och för receptbelagda mediciner.

Inte för att jag vet vad en E-blankett är, men ändå...

Goda nyheter för alla som jag känner som bor och arbetar i Sverige, men som inte är svenska medborgare!

Nu, nu får jag nog ta och plugga lite...

Eller rätt mycket faktiskt...

2006-04-18

Jo just det...

Har haft en rätt snurrig dag på mitt ena (eller andra, beroende på hur man räknar) jobb idag. Morgonen började med att 39 ohängda trettonåringar kom och skulle få information om vatten- och avloppsrening. Det var väl rätt ok men en av tjejerna blev jag rätt trött på, måste jag säga. Hon tillbringade en stor del av tiden med att sminka sig, prata med kompisarna, klaga på saker, komma med "roliga" kommentarer och titta ut genom fönstret. Efter det att jag sagt åt henne att hon skulle vara tyst på ett snällt sätt tre gånger tystnade jag bara och spände ögonen i henne. Det funkade faktiskt och hon höll klaffen resten av besöket. Trist bara att sådant ska behövas. Jag menar - i klassrummet är det väl en sak, men när man är på studiebesök? Ja, ja. Dagens ungdom har minsann ingen respekt... (Jag var jättesnäll, jag svär! *skrattar*) Är det så att jag börjar bli gammal nu? Kanske det...

Sedan kom Vietnams ambassadör på besök och han var verkligen jättetrevlig. Han var visserligen lite reserverad till en början, men han tinade snart upp och började tala direkt till mig (istället för via tolken) och skämtade och var supertrevlig. En riktigt gosig gammal man! Mer sådant bland toppdiplomater o dyl tack!

Sedan var det lunch och efter den dags för nästa gäng trettonåringar. De var bara 18 och riktigt trevliga, även om det var två killar som fick fnitterattack och inte kunde sluta skratta. Men sådant är helt ok. Långt bättre än att sitta och klaga och uppenbarligen inte lyssna på vad man säger iaf.

Sedan var det dags att återgå till någon sorts normalitet, men vid det laget var jag så snurrig att jag knappt visste vad jag hette, så därför bloggade jag lite istället. (För det är ju så himla smart att försöka vara smart och sammanhängande när man är supervirrig!)

Jag har för övrigt lärt mig ett nytt engelskt ord idag: coltsfoot. Det känns alltid bra att lära sig något nytt, och det här är ett ord jag länge funderat på så det känns extra bra att äntligen veta.

Tror även att jag fått ett övertag mot en av mina kollegor som länge har kritiserat mig för att vara alldeles för ... tja "folklig" kan man väl kalla det. D v s utåtriktad, öppen, säger vad jag tycker, gillar att debattera och skämta m m... Hon har alltid sagt att jag borde bli mer restriktiv och avståndstagande i mina kontakter med okända människor i professionella sammanhang eftersom jag lätt kan verka oprofessionell annars. Men jag tror att hon efter att ha sett mig förvandla en restriktiv och nästan lite kylig ambassadör till en öppen, nyfiken och varm person kanske inte är lika kritisk längre. Självklart kan jag hålla distans när det behövs och jag visar alltid vederbörlig respekt för folk, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det handlar bara om att lära sig att läsa av personer och situationer och anpassa sig därefter. Och enligt min erfarenhet är det ytterst sällan så att man behöver vara särskilt avståndstagande. Snarare tvärtom! Men det är ju klart - om man själv är avståndstagande är det ju inte så att man direkt inbjuder till någon närmare kontakt med folk och kanske därför lätt tror att folk är kyliga. Jag tror också att det är lätt att förväxla avståndstagande med professionalism. Tyvärr! Man behöver väl knappast vara otrevlig bara för att man råkar veta vad man talar om...

Dagens ord: konfys

Tillägg: tydligen funkar länken "naturen" igen... Som sagt: dagens ord - konfys!
Nu är glada påsken slut, slut, slut...

...silladoften vädras ut, ut ut. Men till midsommar igen kommer den vår gamle vän. Ty det har den lovat!

Nä, skämt åsido. Jag slapp faktiskt sillen den här påsken (kors i taket!) och lika glad för det är jag. Har aldrig riktigt förstått det där med rå fisk i konstiga såser. Iofs är det väl inget större fel på den råa fisken. Det är såserna jag inte kommer överens med... Fast nubben är god! (Oftast)

Jaha. Den här påsken har jag mest njutit av det fina vädret. Nästan så jag fick solstink (ja, ja, jag vet att det inte heter så men det låter mycket roligare...) i lördags. Var ute och vårstädade i trädgården i tre timmar, tog en lång promenad till en annan busshållplats än den jag brukar resa från, tog en lång promenad i stan också, lämnade lite plantor till en kollega som just skaffat lägenhet med balkong, tog en promenad till, tittade på film och åt en riktig mastodontlunch hos en David. Sen kom Davids fru Åsa (som också är en kompis) hem och det blev lite thé och kakor samt en massa prat om allt mellan himmel och jord. Jag fick även en hel del böcker som de inte ville ha kvar så nu börjar det bli ännu mer akut med en eller två (eller snarare fem) nya bokhyllor.

Sedan fick jag sms från en kille som tyckte att jag skulle följa med ut och dricka öl och det lät ju trevligt så det blev ännu mer promenerande (nu med bokkasse) tills jag insåg att jag hade gått en omväg och inte skulle hinna i tid utan var tvungen att ta bussen några stationer. Sedan blev det lite softande hemma hos honom, ännu mer promenerande, lite tunnelbaneåkande, lite sitta på krogen och dricka öl med honom och en jättetrevlig tjej och sedan sova över hos honom (eller sova kanske är att överdriva - jag kunde helt enkelt inte somna. Vet faktiskt inte varför. Ärligt!). Behöver jag säga att jag var ganska trött när jag vaknade (eller snarare gav upp försöken att sova) på söndag morgon kl. 7...

Söndagen inleddes med ett förvirrat sms från mor (ok, det var så här: jag skickade ett sms på natten om att jag inte skulle komma hem och frågade vilken tid jag skulle vara hemma följande dag (till familjemiddagen). Till svar fick jag: när öppnar biokassorna?). Så vid 11 knatade jag och den där killen (en riktig gentleman må jag säga!) iväg mot Hötorget för att hitta en bio jag kunde köpa presentkort på. Det var JÄTTEVARMT och soligt, men väldigt skönt. Sedan gick vi vidare mot Slussen där han väntade på bussen med mig. Och han bar faktiskt min bokkasse större delen av vägen (som sagt - en gentleman!) så jag var inte allför trött när vi kom fram (förutom seriös sömnbrist, men ibland blir man liksom så trött att man blir pigg igen, så...). När jag kom hem hjälpte jag mor lite och sedan tittade jag på Firefly och degade. Åt en god middag i trevligt sällskap (har jag nämnt att jag älskar min familj) och gick och lade mig tidigt. Mina katter var självfallet också med vid middagen och den ena av dem (Sigge) som har ganska ljus päls gosade in sig i först min mage (när jag satt upp - det var som att ha ett litet barn i famnen) och sedan i mitt knäveck (när jag halvlåg på soffan) så mina rena svarta kläder var inte så svarta längre. Jag såg mest ut som en beige hårboll faktiskt! *skrattar* Men han är ju bara för gullig ibland. (När han inte biter en i fötterna eller så...)

Ja, på det stora hela hade jag en alldeles utmärkt påskhelg! Mycket bättre än det brukar vara faktiskt! Så stort tack till alla galna människor (och katter) som förgyllde min påsk! Puss på er!

2006-04-15

Naturen

Fick påpekat för mig att länken "naturen" som finns i en av mina tidigare poster inte längre fungerar. Jag lägger därför upp texten i sin helhet här nedan. Texten är hämtad från Wikipedia i mars 2006. Författaren är tyvärr okänd, så jag kan inte ära den som äras bör. Men ändå. Här är den;

"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.

Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte används till något kallas den grönområden. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi t ex gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns lappar, campingturister och djur.

Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreningar som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spruta. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.

I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig, de kallas växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare. Vargen finns inte.

Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. Jfr. kretsloppet ovan. I marken sticker växterna ner ena ändan och suger upp vattnet som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvatten är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför de senare kallas så är en gåta då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, s.k. grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.

Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även Ph-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet.

Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie, som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfat. Detta är en form av strukturrationalisering.”

Vad kan jag säga? Sad but all too true... :'(

Men jag källsorterar iaf och komposterar och använder bara ekologiskt godkänd gödning och inga bekämpningsmedel. Så lite gott samvete kan väl åtminstone jag ha... Tänk om det bara fanns fler som drog sitt strå till stacken istället för att inte göra något och hänvisa till att "det är ju ändå ingen annan som gör något och världen är ändå på väg åt helvete så det spelar ju ingen roll ändå". *suckar djupt* Med den inställningen är det ju inte konstigt om världen går åt helvete...

2006-04-12

Jo förresten...

För er som inte känner mig och undrar hur jag ser ut...
Den här bilden togs när jag var på ett party med David Bowie-tema, hade fått i mig ett flertal öl och som vanligt stod och drömde mig bort i min egen lilla värld...


Jag gillar min värld. Det är en vacker värld...
Haiiii-yah!

Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*

Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.

Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles för) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag också förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag ska bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)

Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte alltid överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!

Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.

Goodnight Stockholm - wherever you are!

2006-04-10

Happy, happy! Joy, joy!

Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!

Jo det var såhär...

I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).

I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)

I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!

Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.

Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?

Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!

Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!

Puss och kram!