Saker att göra när man egentligen borde plugga:

Saker att göra när man egentligen borde plugga:

1. Läsa spännande artiklar och spela spel här.
2. Diska.
3. Omorganisera CD-skivorna.
4. Äta.
5. Titta på brittiska kriminalserier.
6. Ta en promenad.
7. Poppa popcorn.
8. Knarka.
9. Läsa bok.
10. Äta. Mer.
11. Lyssna på skatorna som leker på taket så det dunsar på ett skojigt sätt.
12. Blogga.
13. Smurfa runt på nätet.
14. Kolla mailen var tredje minut.
15. Trakassera kompisarna på ett internet community.
16. Läsa igenom mitt bloggarkiv.
17. Konstatera att jag verkar vara en person som antingen är glad eller ledsen men sällan något däremellan - om man dömer efter innehållet i bloggarkivet.
18. Konstatera att jag verkar vara betydligt mer glad än ledsen.
19. Konstatera att jag verkar vara en obotlig optimist.
20. Konstatera att jag tänker på tooook för mycket.
21. Känna sig lat.

Listan kan göras hur lång som helst. Men nu ska jag nog äta lite. Och sedan göra det jag egentligen ska göra och inte något av ovanstående...

Önska mig lycka till! Jag är inte så värst disciplinerad idag, jag... =)

Let's do the time warp!

Let's do the time warp!

Vet inte riktigt hur det gått till, men den här dagen har varit en av de mest bisarra på länge.

Det började med att jag drömde om att jag hade blivit akut jättesjuk (tänk influensa alt. böldpest eller så), och att jag befann mig på höga klippor som sluttade mot ett stormigt men solbelyst hav och precis hade fått meddelande om att de vita tunikor som jag av någon anledning skulle sy och hade supertidspress att få klara hade flyttats till några bekanta som bor i Täby (fel sida av stan!) och att jag måste komma på det sista körrepet innan framträdandet annars skulle jag bli utsparkad ur kören för gott och aldrig bli förlåten för mitt svek. Men eftersom jag var så sjuk visste jag att jag inte skulle klara det och drabbades av en hysterisk gråtattack. (Jag undrar vad Freud eller Jung eller någon annan av de där nissarna hade sagt om det här).

Sedan vaknade jag. Då hade jag sovit i hela tre timmar! Och någon minut senare ringde väckarklockan och talade ilsket om att det var dags att gå upp. Det kändes inte helt lockande, om jag säger så...

Nåväl. Efter att jag på något sätt hade lyckats ta mig ur min stora, varma, megagosiga säng och i mina kalla kläder hade det redan gått en timme. Så jag rusade upp till min stackars far som väntade i bilen för att köra mig till en mer frekvent trafikerad busshållplats. Jag kom lagom till att en helt tom buss körde fram och togs i trafik. Jag kunde knappt tro vilken tur jag hade som kunde få sittplats till Slussen!

Men säg den lycka som varar... När jag rest ungefär fem minuter hamnade jag mitt i ett vägarbete och bussen fick vänta i drygt tio minuter på att bli förbisläppt av en asfalteringsbil (vet inte vad de heter, men huvudsaken är ju att det var irriterande). Så min goda marginal försvann i ett nafs. Inte så kul... =(

Men när jag kom till Slussen lyckades jag precis hinna med en lämplig tunnelbana, och det blev bättre (och skummare) eftersom det helt plötsligt dök ner en man i sätet mitt emot mig som jag (trots ett nytt och alldeles fantastiskt buskigt helskägg) direkt kände igen. Det var en gammal klasskompis från gymnasiet som jag inte sett på evigheter. Och bara så där så hade jag blivit bjuden på inflyttningsfest hos honom om några veckor!

Nåväl, efter en alldeles för sen ankomst till förmiddagsseminariet lugnade det väl ned sig något. Framför allt eftersom en mycket vänlig själ i klassen lånade ut en hundralapp till glömska Eira som för andra gången på mindre än en vecka lyckats springa ifrån plånboken. Då hade jag ju iaf pengar till lunch och middag, så det kändes skönt!

Strax före lunch fick jag tillbaka ett arbete med betyget VG från en lärare jag trodde hade bestämt sig för att inte ge någon mer är G. (VG är högsta möjliga betyget och ges bara på ett fåtal av de kurser som finns på LHS). Jätteskumt! Framför allt med tanke på att hon på arbetet innan hade givit större delen av klassen U (underkänt, men med möjlighet till komplettering för fullständigt betyg). Mucho wierdo! Och det som är riktigt irriterande är att jag bara slängde ihop något för att förhoppningsvis få ett G - och jag har ingen aning om vad som gjorde det till ett VG-arbete...

Efter lunchen hade vi "bildlektion". Så jag tillbringade tre timmar vid en drejskiva för att för första gången i mitt liv testa att göra något i lera. Resultatet blev... intressant. Jag tror att jag just lyckats uppfinna en helt ny sorts ergonomisk kopp som man inte behöver luta så mycket på eftersom koppen lutar åt ett håll och örat åt ett annat. Men jag hade iaf roligt!

Sedan tog jag mig till lokalen där vi skulle ha sista repet innan framträdandet på lördag. (Aha!). Fast jag var mer än en timme för tidig, så jag satte mig i trapphuset och pluggade. Sedan kom en annan från kören som också var jättetidig och som faktiskt hade nyckel! Så vi gick in till körlokalen och satte oss och pluggade båda två.

På vägen in hade hon noterat en konstig lukt i trapphuset, men det var ingenting vi tänkte så mycket på. (Eftersom mina bihålor är lite igentäppta nu märkte jag ingenting). Men när vi hade påbörjat uppsjungingen var det flera som reagerade på att det stack i hals och ögon - och att det luktade gas! Så vi klarade av körrepet på rekordtid trots en massa flams och trams.

Detta i sin tur resulterade i att jag nu har kommit hem - en timme tidigare än beräknat! Och jag reagerade inte på det förrän jag råkade titta på videoklockan för att se när det var dags att gå och lägga sig. Då har jag ändå tittat på klockan en hel massa gånger på vägen hem, men inte märkt att klockan så att säga var en timme för lite.

Hmmm... Undrar om jag har fastnat i någon sorts skum tidsspiral och helt plötsligt hamnat i en skum parallelldimension eller något. Om rymden är krökt och min rygg kröktes i en identisk kurva under drejningen dreglar då Pavlov när hunden ringer i klockan?

OK. Låt oss bara säga att jag älskar rymd/tidparadoxer.

Och tillåt mig att skryta lite. Trots att jag var tvungen att köpa en alldeles för dyr smörgås (38 kr) till lunch har jag fortfarande 42 kr (42 - även det intressant om man får tro Douglas Adams) kvar av hundralappen jag lånade. Så jag klarade lunch och middag på 58 kr. Inte illa, eller hur?

Nu till veckans frågeställning:

Kan man visa någon att man är intresserad av den genom att vara snäll mot den? Och förstår folk verkligen att man är intresserad av dem "på det sättet" om man är snäll?

Inte för att jag raggar på alla jag är snäll mot.

Då skulle jag väl ragga på hela mänskligheten, tror jag! =D

Bonusfråga:

Är det bara jag som tycker att ordet "ragga" känns lite plumt, oseriöst och på något sätt nedlåtande och objektifierande?

Förslag på vad man ska kalla det när man vill visa att man är intresserad "på det sättet" mottages tacksamt!

Hmmmm... Flirta kanske... Men det låter så - jag vet inte - oseriöst det med?

Nä. Nog med svammel för idag. Skum dag. Skoj dag. Sömnig Eira...

Klimakteriekossa?

Klimakteriekossa?

Den senaste tiden har det förekommit en del både trevliga och mindre trevliga skrivningar i en gratistidning där ordet "klimakteriekossa" har använts med en förvånansvärd frekvens. Men vad är då en klimakteriekossa?

Från början verkar det ha använts i ett halvt skämtsamt sammanhang för att beskriva känslosamma kvinnor. Sedan verkar någon ha tagit illa vid sig (antagligen en känslosam kvinna) och menat att den hellre är en klimakteriekossa än en arrogant tonåring och därefter urartade det på ett ganska otrevligt sätt...

Nåväl. Nog om tidningen. Jag börjar undra så smått om inte jag har blivit en klimaktieriekossa.

Precis som man i vissa sammanhang talar om en förpubertet kanske jag har drabbats av förklimakteriet. Det sägs ju att man blir extra känslosam när man kommer in i klimakteriet och den senaste veckan har jag drabbats av diverse gråtattacker helt utan anledning. Inte för att jag har varit extremt ledsen eller glad eller så. Det har bara krävts att jag berörts bara en aning av något rent emotionellt och det har krävts ovanligt lite för att beröra mig under veckan som varit.

I måndags tårades ögonen helt oprovocerat när jag var på väg till kören och nästan missade bussen. Sedan en gång till på vägen hem när jag hörde en låt på mp3-spelaren som jag hade lagt in någon dag innan och som jag inte hört på länge. Och igen när jag kom hem och hade svårt att få in nyckeln i låset. I tisdags höll jag på att börja stortjuta när jag trodde att min far som skulle ge mig skjuts hade åkt utan mig, och sedan ytterligare flera gånger under dagen. Och i onsdags när jag stod i duschen och sedan en massa gånger under konserten (dels för att det var så bra musik och så vacker scenshow men också för att det var så många par som stod och gullade överallt och det hade varit trevligt att ha någon att krama). O s v...

Det kan ju ha att göra med att jag knappt sovit den senaste månaden eftersom jag plågats av riktigt hemska drömmar. Så hemska att jag faktiskt dragit mig för att gå och lägga mig eftersom jag inte velat riskera att drömma. Och även om jag har en förmåga att veta att jag drömmer och även om jag har varit medveten om att det är en dröm har drömmarna varit av en sådan karaktär att jag tillbringat en stor del av både mitt drömmande och mitt vakna tillstånd med att seriöst undra om jag börjar bli galen. Är jag kanske en latent sociopat och psykotisk massmördare?

Så - klimakteriekossa eller massmördare? Det är mycket som snurrar i skallen nu...

Till det kan även läggas att jag känt mig underligt attraherad av en man under det senaste året (eller mer) fast jag har försökt vifta bort det eftersom han troligen inte är intresserad av mig. Men nu orkar jag liksom inte hålla honom (och mig) på avstånd längre så vi får väl se vad som händer - eller inte händer. Fast är det något jag är bra på så är det att förbli singel. Jag menar - de män jag finner attraktiva är sällan attraherade av mig och de som är attraherade av mig finner jag sällan attraktiva. Det är kanske inte så ovanligt, men jag tror att det i mitt fall mest handlar om någon sorts missriktat dåligt självförtroende. De som jag är intresserad av är helt enkelt alldeles för bra för mig och kan därmed inte vara intresserade av mig. Alltså beter jag mig skumt mot dem och håller dem på avstånd alternativt beter mig som en "stalker" och skrämmer effektivt bort dem och tar kål på minsta lilla intresse som kanske ändå fanns där. Eller så är någon intresserad av mig och då måste det ju vara något fel på den eftersom ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som jag.

Och ser man på vad jag letar efter hos en man och vad jag brukar få (ja, det finns ju undantag förstås) är det ofta ganska motsatta saker. Jag letar efter intelligens, klass och självdistans och brukar hamna med killar som saknar större allmänbildning, stil (läs skitiga, trasiga kläder - hatar skortor och kavajer även till fest) och som har ett stort ego och ständigt tar sig själva på alldeles för stort allvar. Men eftersom jag är anpassningsbar kan det funka rätt bra ändå - under förutsättning att jag gör mig själv till den dumma bimbobrud de vill ha...

Men nu får det vara slut på dumheterna! Jag har kommit på en teori om att om jag börjar hänga mer på KB eller så, så kanske jag kan hitta någon vettig typ. De säger ju att bibliotek är bra ställen att ragga på. Synd bara att jag är så dålig på att ragga...

Ibland önskar jag att jag var mer som de där i Sex and the city som bara kunde gå fram till en kille och säga typ "följ med mig hem och ha löjligt mycket sex". Fast jag är alldeles för feg. Och alldeles för försiktig. Men bara det att jag kommer på mig själv att vilja vara mer på det sättet kanske är ytterligare ett tecken på någon sorts förklimakterie. Eller möjligen psykisk störning av något slag. Eller bara ett tecken på att även om jag trivs bra med mitt liv så kan det kännas lite ensamt ibland.

Tur att man har kompisar att krama på! =)

Sufjan!

Sufjan!

Så var det officiellt - Sufjan Stevens rockar fett!

Konserten i onsdags var bland det bästa jag har varit med om på länge.

Förbandet bestod av St. Vincent - en ascool, supersöt brud i en söt klänning, med en jättestor gitarr och med en scennärvaro som inte bara fyllde scenen utan hela rummet. Hon drog av några låtar som fick skinnet att krulla sig med oväntade gitarr-riff, en trumpedal som lät som en baskagge och pianokomp (när hon inte spelade gitarr). En riktig enmans- (enkvinnas?) show.

Sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta...

Och till slut äntrade Sufjan och hans tiomannaband scenen iförda fjäderprydda halvmasker och fjärilsvingar (utom Sufjan som hade örnvingar) och glitterdraperiet i bakgrunden fladdrade lite magiskt och vips! så var man i en annan värld. Helt fantastiskt!

Ska man vara lite kritisk så kände jag ibland att jag saknade en stråksektion eftersom han har rätt mycket stråkar på sina plattor. Men en eminent blåssektion kompenserade bra för det, och det är ju ändå lite kul när det inte låter precis som på plattan.

Något senare när jag var på väg därifrån hade jag kramp i varenda muskel under midjan efter att ha stått så stilla så länge (det är ju inte direkt stage-dive-rockmusik om jag säger så), men trots att klockan var över tolv på natten och jag hade ont i benen och tårna på vänster fot hade domnat bort för flera timmar sedan och jag var supertrött efter att ha varit vaken sedan sju och inte has sovit mer än tre timmar på natten var jag väldigt lycklig. Livet kändes liksom lite extra magiskt och när jag följde vattnet från Kungsträdgården till Slussen och såg ljuset från staden spegla sig i vattnet och knappt såg en levande själ och staden var så där tyst som den blir när nästan alla sover - då kände till och med jag i all min gråhet att det kanske fanns lite magi kvar i världen. När en man på fullaste allvar kan gå runt på scenen och flaxa med ett par tygvingar och det inte blir löjligt eller billigt så kanske det ändå finns hopp för oss alla.

Tonåring igen?

Tonåring igen?

Eller snarare fortfarande!?! Jag fick en suverän kommentar på mitt senaste inlägg och jag har klurat en del kring det som skrevs. Det påpekades att det finns en trend att man är "ung" mycket längre idag, och det måste jag ju hålla med om. Förut var man vuxen när man blev myndig, och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan kom begreppet tonåring in i bilden och förlängde ytterligare tiden innan man blev vuxen...

När jag var 18 och myndig räknade jag mig själv mest som en ung vuxen, trots att jag väl rent tekniskt fortfarande var tonåring eftersom jag inte fyllt 20. Sedan dess har jag inte riktigt funderat så mycket på hur jag skulle klassificera mig själv. Barn på tunnelbanan har kallat mig tant sedan jag var 16 och jag har aldrig tagit illa vid mig - i deras ögon är jag ju en tant! Och vad är egentligen så negativt med det? Tant för mig har alltid varit ett - i brist på bättre - gulligt ord. En tant är en snäll äldre kvinna som bakar bröd och stickar sjalar och på det sättet har jag varit tant sedan 15-årsåldern.

Nu är det inte sällsynt att man hör det refereras till kvinnor i 60-årsåldern som "tjejer". En tjej är ju egentligen lite svår att definiera. För mig var det ett häftigare sätt att säga flicka på när jag växte upp. Sedan blev det mer en "ung vuxen" fast utan att det slutade betyda flicka. Och jag förstår mer och mer varför ordet "tjej" har börjat gälla även äldre. Det är ett användbart och numera alltmer åldersneutralt ord som nu mest verkar vara synonymt med "av feminint kön".

Som det föreslogs i kommentaren skulle man kunna använda uttrycket "förlängda medelåldern" istället för ordet mogen (som i mogen kvinna/man). Det kommenterades även att folk verkar vara tonåringar (eller i de förlängda tonåren som den anonyma skribenten föreslog) tills de är runt 30. Detta skulle innebära att jag fortfarande är tonåring. Vilket ger mig lite ångest. Och faktiskt ger mig en helt ny definition på ordet "tonårsångest"!

Jag hade ju inbillat mig att jag en gång för alla hade lämnat den emotionella berg-och-dalbana som jag förknippar med tonåren. Men det kanske jag inte har? Om de förlängda tonåren kommer förlängas i den takt de verkar ha gjort de senaste åren - för att helt enkelt hänga med i förlängningarna av medelåldrarna o s v - skulle det i praktiken kunna innebära att jag kan vara fast i tonåren tills jag går i pension. Kanske längre. Jag säger bara VE OCH FASA!

Den enda fasen i livet som verkar bli allt kortare är sorgligt nog den som redan var allra kortast, nämligen barndomen. Hur många barn får verkligen en chans att vara barn idag? Det säljs klackskor och stringtrosor och BH:ar och smink i rosa Snobbenprydda förpackningar på barnavdelningen på varje större konfektionskedja nu. (OK, i ärlighetens namn har antalet stringtrosor för 4-åringar minskat igen de senaste två åren. Men de finns fortfarande att tillgå i viss mån på stora klädkedjor). Barnkläder som "på min tid" var designade för att användas just av barn är nu vuxenkläder i miniatyr. För några år sedan när det var populärt med bara magar och kortkorta kjolar och jeans som knappt tänkte rumpan på kvinnor återfanns detta mode även på barnavdelningen. När jag var liten var det fruktansvärt obekvämt att ha klackskor eftersom de var minst 10 storlekar för stora och om ens mor ens ägde en kortkort kjol var det ju lång på en själv, så vad var poängen egentligen? Annat är att det var kul att låna mammas kläder och smink och klä ut sig ibland. Men då var man bara "vuxen" i några timmar någon gång ibland. Fram tills nyligen verkade det nästan vara omöjligt att få tag i kläder som inte förvandlade barn till vuxna så fort de lärt sig gå. Tack och lov att den trenden verkar vara på väg bort! Åtminstone tills de kommit upp i fyraårsåldern...

Så medans det blir allt mer oattraktivt att vara barn blir det samtidigt allt mindre attraktivt att vara gammal och ungdomlig verkar vara det gemene man strävar efter att uppnå.

Nej. Vad ni än gör - kalla mig inte tonåring. Eller förlängd tonåring, eller ung vuxen eller vad man annars kan komma på för metaforer för folk som är rädda att åldras... Jag har aldrig varit rädd för att vara den ålder jag är. Eller snarare - jag har aldrig velat vara yngre än jag är. Jag är både gammal och ung, vuxen och barnslig och erfaren och naiv på samma gång. Men vill du vara snäll - kalla mig tant vilken dag som helst!

Hellre tant än tonåring!

Åtminstone nu när jag närmar mig 30... =)