Uuuuuurkh! Öh.

Nu börjar jag minsann bli en aning trött på det här med skolan... Vi lämnade in våra examensarbeten i måndags och då kändes det ju lite som att "pust, nu är det äntligen över!" Men nehe-ej då. Nu ska man förbereda en muntlig presentation och dessutom opponera på någon annans examensarbete. ÅH VAD JAG ÄR MOTIVERAD! Jag lovar!

Dessutom har åtminstone jag problem med att få upp farten igen. Nu har man gått på högvarv de senaste två åren och precis när kroppen tycker att "nu kan du ta det lugnt. Så skönt! Då går jag på semester då..." då tycker skolan att man ska försöka öka från noll till hundranittio på 0,00001 sekunder. Ööööörkh!

Nej. Nu ska jag minsann dra och fika med några polare i det tillfälligt klara med ack så kalla vädret.

Vet förresten inte när jag kommer kunna blogga nästa gång. Risken är att det inte blir förrän i början av juli när jag har flyttat, men ge inte upp. I'LL BE BACK!

Länge, länge, länge... långt.

Nu var det så där länge sen jag skrev något igen. Hoppas inte alla givit upp och slutat läsa min blogg...

Har häcken full med examensarbete som nu går in i slutfasen och har därmed inte haft tid och/eller ro att sätta mig ned och blogga. Men om ungefär en månad kommer den fasen vara avslutad och jag kommer flytta till ett ställe med fast internetanslutning - och då kan jag lova att det blir mer fart på den här sidan!

Har på den senaste tiden funderat mycket på varför förälskelse ska vara så viktigt... De allra flesta verkar mycket benägna att definiera sina förhållanden enligt någon slags föreställning om vad förälskelse ska vara. Är det förälskelse när man trivs bra med någon och skulle kunna tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med den? Även om man inte får fjärilar i magen? Eller är det förälskelse när man ibland kommer på sig själv med att se fram emot att träffa någon och nästan blir lite pirrig av tanken? Även om det bara händer en gång av femtio och även om det händer med "bara vänner" ibland? Och varför är det så viktigt att kunna säga att man är förälskad? Är det helt enkelt bara så att samhället inte kan acceptera att man kan ha ett förhållande med någon utan att vara "tillsammans" och utan att vara förälskad? Och varför är det så viktigt att "vara tillsammans"? Eller för den delen att överhuvudtaget försöka definiera sina relationer till andra med så generaliserande termer när alla vet att varje relation man har till olika individer är just individuell och aldrig riktigt lik någon annan relation?

Många frågor och inga bra svar...

Är det så att jag tänker för mycket?

Hmmm... Måste nog fundera lite på saken...

Ta-taa!