2006-10-25

Älgar, purpurfärg, reklam och trend-Eira

Älgar, purpurfärg och reklam

Idag ska jag göra en jättestor bilderbok för barn om granar, och eftersom jag inte är så jättebra på att rita ska det bli intressant att se hur jag lyckas med att få älgen som ska äta en liten granplanta att se ut som en älg och inte en brun fläck med fyra pinnar under och två pinnar över sig... Men jag gillar att utmana mig själv!

Igår var jag och kära mor på IKEA och jag blev mycket glatt överraskad över utbudet. Jag har alltid varit väldigt förtjust i varma lila toner och plötsligt verkar lila ha blivit trendigt - även i inredningen - så det bara kryllade av vackra lila saker överallt. Jag köpte lila pastaslevar och en lila ljusslinga som jag tänkte montera upp vid sängen så jag får en tydligare liten "hörna" där. Fast det finaste av allt var en fantastisk purpurfärgad (eller möjligen plommonfärgad beroende på vem man frågar) matta som jag fick av min älskade mor som en tidig julklapp. Nu måste jag verkligen se till att röja undan alla kläder, böcker, papper och jag-vet-inte-vad som ockuperar (och verkar föröka sig på) mitt golv så jag kan lägga in denna fina matta snart.

I förrgår när jag åkte från jobbet såg jag en reklamkampanj för ett nytt kvinnomagasin, men just detta verkar främst rikta sig till kvinnor som är 50+. Affisherna visar mogna* kvinnor i underkläder. Det känns som en underbar känga till alla som tror att skönhet och sensualism är något som innfattar flickor under 23 som är silikonfyllda, fettsugna, retuscherade och är iklädda någon sorts raffset. Man kan faktiskt vara ännu vackrare med lite rynkor och imperfektioner eftersom man kan utstråla självsäkerhet och livserfarenhet på ett helt annat sätt. Och det vet väl alla (?) att det finns inget som är mer attraktivt än en människa som inte skäms över sig själv oavsett hur den ser ut eller hur gammal den är.

Jag läste även i gårdagens City (sid 18-19) att jag tydligen är supertrendig nu. Alltid bra att veta! För några år sedan var jag toknördig, men tydligen inte längre... Bevisar ju bara att man inte behöver bekymra sig om att följa modet eftersom alla tydligen blir trendiga förr eller senare...

Nej, bäst jag publicerar det här nu innan nätet dör igen...

Ta-taaa!

*Jag tycker "mogna" är ett så lustigt ord i sammanhanget - kan man inte vara "mogen" för vad det nu är man ska vara mogen för innan man fyller 50? Men jag kommer inte på ett annat ord för att beskriva denna åldersgrupp som är lika accepterat av just den åldersgrupp jag beskriver, så jag får väl lov att använda detta konstiga utttryck...

2006-10-23

Grattis på födelsedagen kära blogg!

Grattis på födelsedagen kära blogg!

Idag är det exakt fyra år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka min kära blogg för allt fantastiskt som den har givit mig.

Jag säger bara

KATARSIS!!!

Så - än en gång - grattis på födelsedagen du underbara, underbara Ego-blogg!

Kär!

Kär!

Jaha. Så var det dags igen. Nu har jag än en gång blivit sådär kär.

Inte i någon specifik person, utan mest lite allmännt sådär. Livet är ganska grått och trist, precis som vädret, men jag går runt och känner mig alldeles bubblig inuti ändå.

Jag blir alldeles lycklig när jag ser Årstaviken genom regnslöjor och nyligen gulnade höstlöv som lyser mot den grå himlen och gör även det tristaste industriområde till en veritabel fest för mina trötta ögon genom den fantastiska kontrapunkteringen i den uniformt grå miljön. Jag blir fullständigt lyrisk över doften av regn och nedfallna löv och hur vackert kastanjerna glänser på den svarta mullen där de ligger bland klargröna, spikprydda skyddande höljen som skyddat dem under dess känsliga barndom och nu spruckit upp för att släppa lös de mognade frukterna i den stora världen och när jag känner höstregnet strila ned i mitt ansikte är känslan i det närmaste extatisk.

Jag kommer inte ihåg vem det var som sade det, men någon klok människa har någon gång sagt något i stil med att "kärleken är konstant - det är bara föremålet för den som ändras". Kanske är det något sådant jag har drabbats av?

Eller så är det magsjuka...

*skrattar så jag nästan ramlar av stolen*

Hur var det nu? "Jag trodde jag var kär, men det var magbesvär"...

2006-10-21

Genusperspektiv

Genusperspektiv

Med all modern genusforskning borde väl någon annan än Lise Myhre kommit fram till den här slutsatsen?

Kan man tycka... =)

2006-10-18

Överkänslig environmentalist?

Överkänslig environmentalist?

I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.

I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur fel allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…

Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.

Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.

Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.

Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…

Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!

Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.

P.S. Gå gärna in på den här sidan och spela spelet om Planeten.

2006-10-17

Froid

Froid

Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för Froids nya EP "Streetpet" på Pet Sounds Bar. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*

Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!

En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.

Bloggångest

Bloggångest

Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...

Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.

När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som inte har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.

Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var mymarkup en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som knuff, intressant med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens hur man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" är. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.

Jag är ingen dataninja!

Jag kan nästan så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with that by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - på H&M!!!), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.

Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta om någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". Hur i h-e kan de veta det!?! Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?

Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.

Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?

Jag vill ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...

Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!

Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)

2006-10-09

Bloggar

Bloggar

Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.

Enjoy!