2006-11-06

Tonåring igen?

Tonåring igen?

Eller snarare fortfarande!?! Jag fick en suverän kommentar på mitt senaste inlägg och jag har klurat en del kring det som skrevs. Det påpekades att det finns en trend att man är "ung" mycket längre idag, och det måste jag ju hålla med om. Förut var man vuxen när man blev myndig, och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan kom begreppet tonåring in i bilden och förlängde ytterligare tiden innan man blev vuxen...

När jag var 18 och myndig räknade jag mig själv mest som en ung vuxen, trots att jag väl rent tekniskt fortfarande var tonåring eftersom jag inte fyllt 20. Sedan dess har jag inte riktigt funderat så mycket på hur jag skulle klassificera mig själv. Barn på tunnelbanan har kallat mig tant sedan jag var 16 och jag har aldrig tagit illa vid mig - i deras ögon är jag ju en tant! Och vad är egentligen så negativt med det? Tant för mig har alltid varit ett - i brist på bättre - gulligt ord. En tant är en snäll äldre kvinna som bakar bröd och stickar sjalar och på det sättet har jag varit tant sedan 15-årsåldern.

Nu är det inte sällsynt att man hör det refereras till kvinnor i 60-årsåldern som "tjejer". En tjej är ju egentligen lite svår att definiera. För mig var det ett häftigare sätt att säga flicka på när jag växte upp. Sedan blev det mer en "ung vuxen" fast utan att det slutade betyda flicka. Och jag förstår mer och mer varför ordet "tjej" har börjat gälla även äldre. Det är ett användbart och numera alltmer åldersneutralt ord som nu mest verkar vara synonymt med "av feminint kön".

Som det föreslogs i kommentaren skulle man kunna använda uttrycket "förlängda medelåldern" istället för ordet mogen (som i mogen kvinna/man). Det kommenterades även att folk verkar vara tonåringar (eller i de förlängda tonåren som den anonyma skribenten föreslog) tills de är runt 30. Detta skulle innebära att jag fortfarande är tonåring. Vilket ger mig lite ångest. Och faktiskt ger mig en helt ny definition på ordet "tonårsångest"!

Jag hade ju inbillat mig att jag en gång för alla hade lämnat den emotionella berg-och-dalbana som jag förknippar med tonåren. Men det kanske jag inte har? Om de förlängda tonåren kommer förlängas i den takt de verkar ha gjort de senaste åren - för att helt enkelt hänga med i förlängningarna av medelåldrarna o s v - skulle det i praktiken kunna innebära att jag kan vara fast i tonåren tills jag går i pension. Kanske längre. Jag säger bara VE OCH FASA!

Den enda fasen i livet som verkar bli allt kortare är sorgligt nog den som redan var allra kortast, nämligen barndomen. Hur många barn får verkligen en chans att vara barn idag? Det säljs klackskor och stringtrosor och BH:ar och smink i rosa Snobbenprydda förpackningar på barnavdelningen på varje större konfektionskedja nu. (OK, i ärlighetens namn har antalet stringtrosor för 4-åringar minskat igen de senaste två åren. Men de finns fortfarande att tillgå i viss mån på stora klädkedjor). Barnkläder som "på min tid" var designade för att användas just av barn är nu vuxenkläder i miniatyr. För några år sedan när det var populärt med bara magar och kortkorta kjolar och jeans som knappt tänkte rumpan på kvinnor återfanns detta mode även på barnavdelningen. När jag var liten var det fruktansvärt obekvämt att ha klackskor eftersom de var minst 10 storlekar för stora och om ens mor ens ägde en kortkort kjol var det ju lång på en själv, så vad var poängen egentligen? Annat är att det var kul att låna mammas kläder och smink och klä ut sig ibland. Men då var man bara "vuxen" i några timmar någon gång ibland. Fram tills nyligen verkade det nästan vara omöjligt att få tag i kläder som inte förvandlade barn till vuxna så fort de lärt sig gå. Tack och lov att den trenden verkar vara på väg bort! Åtminstone tills de kommit upp i fyraårsåldern...

Så medans det blir allt mer oattraktivt att vara barn blir det samtidigt allt mindre attraktivt att vara gammal och ungdomlig verkar vara det gemene man strävar efter att uppnå.

Nej. Vad ni än gör - kalla mig inte tonåring. Eller förlängd tonåring, eller ung vuxen eller vad man annars kan komma på för metaforer för folk som är rädda att åldras... Jag har aldrig varit rädd för att vara den ålder jag är. Eller snarare - jag har aldrig velat vara yngre än jag är. Jag är både gammal och ung, vuxen och barnslig och erfaren och naiv på samma gång. Men vill du vara snäll - kalla mig tant vilken dag som helst!

Hellre tant än tonåring!

Åtminstone nu när jag närmar mig 30... =)