2005-07-16

Äntligen!

Nu har regnet äntligen kommit (och gått)! Jag älskar i och för sig när det är 30 grader varmt och strålande sol, men regnet behövs ändå. Dels för att hindra varenda litet äppelkart från att skrumpna bort, och dels för att förhindra att människorna skrumpnar bort. Jag vet att många hävdar att de helst skulle vilja ha 30 grader och sol hela sommaren. Men hur kommer det sig då att de flesta verkar dra en lättnadens suck när regnet kommer efter att det varit sådant väder i över två veckor? Det är underligt vilken förlösande upplevelse det kan vara med en regnskur...

I övrigt är jag numera stolt medlem av Teater tentakel som håller på att sätta upp en musikal till hösten. Imorgon ska vi få våra roller och jag är lagom nervig inför det. Det blir en svensk version av "Shoggoth on the roof" - även känd som den fördömda musikalen. Vi får väl se om vi lyckas slutföra projektet utan att halva ensemblen hamnar på mentalsjukhus - eller värre...

Förra lördagen firade jag och min pojkvän ett år. *fanfar* Det gjorde vi medelst trerätters och en bra film i hemmets lugna vrå. Skönt att äntligen ha hittat någon som om möjligt har ännu mindre behov av att gå på krogen än jag själv har. Och om han står ut med mig i två veckor till är det nytt rekord i längd på ett förhållande för min del. Det vore verkligen något att fira - eller hur?

Nä. Nu serveras det frukost, så det är väl bäst att sluta...

Tjipp!

2005-07-05

Ok, ok...

... jag vet att det var löjligt länge sedan jag skrev något på bloggen! Jag vet inte varför jag har så svårt att få tummen ur, men jag kan i alla fall försöka förklara:

När jag började blogga satte jag mig bara vid datorn och skrev ner det jag råkade tänka för stunden. Enkelt och okomplicerat - eller hur? Men med tiden började jag oroa mig för att upprepa mig själv alldeles för ofta och att inte vara tillräckligt "orginell" - dumt va? Nu har jag hamnat i någon sorts prestationsångestcirkel som verkar vara knepig att ta sig ur. Jag sätter mig vid datorn, tänker "ska jag kanske blogga lite?" och kommer fram till att det var så länge sedan sist att jag måste nog komma på något roligt att skriva om först. Därför låter jag hellre bli att skriva trots att det är bland det roligaste som finns... Inte klokt vad korkad man kan vara ibland! Men nu har jag kommit på boten - att helt enkelt tvingas mig själv att sitta och blogga minst tre gånger i veckan innan jag åker på semester! Undrar om det kommer funka... :o)

Igår fyllde min pojkvän år och det var fylleslag hos hans bror. Ujujujujuj... Man är allt lite seg... Hur kommer det sig egentligen att man trots att man vet att man kommer må dåligt så dricker man alldeles för mycket? Är det någon sorts självbestraffande skamsystem som man fallit offer för? Att man får dåligt samvete om man har roligt så man får man förtjänar om man blir rejält bakis? Dessutom verkar det även finnas någon sorts stolthet i att vara bakfull. Jag tror inte jag är den enda som har hört någon säga med ett glatt tonfall - "fy faan vad jag är bakis". Ofta följs denna mening med något som skulle kunna räknas som ett bevis för min teori om skambestraffning, nämligen - "fast det är klart, man får ju vad man förtänar..."

Vad tror du? Att något i vårt undermedvetna får oss att dricka mer än vi hade för avsikt bara för att bestraffa den roliga kvällen med en ordentlig baksmälla? Eller är det någon annan sorts kulturell yttring som gör att framför allt vi nordbor verkar dricka oss mer berusade än andra? (Inte så att vi dricker oftare eller mer, bara att vi dricker mer åt gången när vi väl super till).

Maila gärna och säg vad du tror. Och maila gärna om det är något ämne du vill att jag ska ta upp på min blogg. Även om denna blogg är tillängad mina tankar och åsikter är det alltid trevligt att få lite nya infallsvinklar och nya idéer på ämnen att ta upp!

Nu ska jag gå och bada...
Tjingeling!