2003-03-12

Lycklig singel?

Var och dök för första gången igår. Det var JÄTTEHEMSKT! Alla säger att det första dyket ska vara det bästa, men jag hoppas verkligen att det blir bättre än så här. Men det blir nog en annan sak när man kommer ut så det finns lite att titta på och när man vant sig vid att det rinner in vatten i näsan om man är dum nog att titta upp eller ner...

Jag undrar förresten om det verkligen finns några lyckliga singlar. Jag menar, visst kan man trivas bra med att vara singel. Men det behöver ju inte betyda att man är lycklig... Det finns nästan inga singlar som frivilligt skulle erkänna att de kände sig ensamma ibland. De flesta brukar säga att det är så himla kul att vara singel bara för då kan man göra vad man vill, när man vill, hur man vill och med vem man vill. "För övrigt behöver jag ingen för jag har ju mina vänner". Men om det räcker med att ha vänner - hur kommer det sig att man kan vara omgiven av sina bästa vänner och ändå känna sig ensam? Att man kan ha en massa vänner men ändå känna att man saknar någon att bry sig om och som kan bry sig om en själv?

Jag tror de flesta säger att de trivs med att vara singel som en sorts försvarsmekanism. Förut var det inte OK att trivas med att vara singel. Nu är det inte OK att INTE trivas med att vara singel. Alla är upptagna med att "förverkliga sig själva" - så de har inte tid med något förhållande. Självklart finns det tidpunkter i ens liv när det kan vara en fördel att vara singel. I mitt liv är det till exempel så att jag vill kunna åka iväg och studera eller jobba utomlands om tillfälle ges. Alltså vore det ganska taskigt att inleda ett förhållande nu eftersom jag inte vill ha ett förhållande om jag får chansen att åka iväg. Dessutom tror jag ju på drömprinsen - så varför skulle jag nöja mig med mindre bara för att? Ensam är stark - eller hur var det?

Fast det skulle vara trevligt att ha någon att krama.
Jag kanske skulle finna mig en älskare.

Call me fruitcake and have me for dessert...

2003-03-03

Nu är det bevisat!

...jag ÄR en klantskalle! I helgen lyckades jag nämligen med en helt fantastiskt klantig grej. Jag hade fått för mig att jag skulle damma av mina kampsportskunskaper lite och bestämde mig resolut för att i ren glädje göra ett sk framåtfall. Det är i sig inte särskilt komplicerat - ungefär som en vanlig kullerbytta fast från stående läge. Nu var det bara så att jag blev en aning för entusiastisk och fick lite för hög ingångsfart och inte tillräcklig höjd. Detta resulterade i att jag, istället för att landa mjukt och fint i en rullning över ena skuldran, lyckades ta emot hela min kroppstyngd på vänster armbåge. Låt mig bara säga att kombinationen flygande Eira, benig armbåge och hårt golv är relativt smärtsam...

Lyckades dessutom glömma plånboken hemma, och eftersom jag ska till dykskolan direkt efter praktiken (jag praktiserar just nu på ett bussbolag som en del av min utbildning) innebär detta att jag inte kommer få någon middag idag... Tror dock att jag har en femma någonstans så jag åtminstone kan köpa mig en frukt.

Vill även passa på att påpeka - angående det jag skrev sist - att jag har absolut inget emot att ha lite kul emellanåt. Bara för att jag råkar tro på evig kärlek utesluter ju inte detta att jag tycker det kan vara riktigt roligt med tillfällig tillfredställelse. Jag är medveten om att detta kan betraktas som en självmotsägelse, men det handlar ju om vilket MÅL man har. Att ha ett "one-night-stand" kan väl i och för sig vara riktigt trevligt, men det bör inte vara ett mål i sig. Det är det jag menar.

Just nu är jag fruktansvärt oinspirerad, trött och skulle verkligen behöva göra något åt min otränade bak, men jag orkar inte. Hoppas jag har lite mer energi imorgon...