2006-08-20

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)

Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...

Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... Det var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.

Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju honom man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte det som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...

Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.

Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.

Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!

Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D

Men just nu känns min stora säng väääääldigt stor..

(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)

Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:

http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106
http://www.parkinsonstiftelsen.se
http://www.parkinson.nu

Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".