2006-09-24

Maaaaaah!

Maaaaaah!

Jag håller på att förgås av bortlängtan!

Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.

Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!

I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)

Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.

Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).

Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...

Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).

Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*

Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...

Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...

Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...

Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?

Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.

Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:

Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?

Vad jag vet är:

  • När man portröstar skrivs personnumret upp på en lista bredvid en identifikationskod. Denna kod finns även på en liten klisterlapp som sätts på det större kuvert som röstkuverten läggs i. Det stora kuvertet läggs sedan i en låst låda.
  • Poströsterna räknas först efter rösterna som registrerats på själva valdagen. (Tydligen kan man ändra sin poströst på valdagen genom att rösta igen om man skulle vilja och då räknas den senast lagda rösten).
  • Märkta röster ogiltigförklaras.

Vad jag undrar är:

  • Eftersom det stora kuvertet har en klisterlapp som gör att rösten kan identifieras är det då så att någon sitter och sprättar de stora kuverten och tar ut valkuverten på ett sådant sätt att rösterna inte kan räknas som märkta?
  • Eller makuleras listorna så att rösterna inte kan identifieras?
  • Eller borde egentligen alla poströster ogiltigförklaras som märkta?
  • Och vad händer om klisterlappen lossnar från det stora kuvertet innan det tas upp ur valurnan (som väl egentligen borde kallas "vallådan")?

Är det någon som vet får den gärna höra av sig. Jag är nyfiken!

Nej. Nu ska jag försöka sova lite. Och hoppas på att mitt skolarbete går att skriva ut på fars arbete eftersom vår skrivare hemma beter sig supermiffigt... So long!