2002-11-23

Labrapporter, föredrag och förkylningar...
Hej och hå. Det var ett tag sen jag skrev något nu, så det känns som att det är dags. Vad kan jag säga? Jag har ett antal labrapporter som ska lämnas in, en resttenta som ska skrivas och ett projektarbete i miljöledning på gång... Känns inte alls som att man har häcken full!
Har tillbringat den senaste veckan med att vara sjuk. Har haft en envis förkylning som inte velat gå över utan istället bestämt sig för att mutera till en muskelinflammation. För er som aldrig har haft muskelinflammation kan jag bara säga - lyckostar! Det gör nämligen ruskigt ont. Jag har trots detta lyckats förbereda och hålla ett föredrag som jag fick ett väldigt bra omdöme för. Tack och lov för det i alla fall!

Förra helgen hade jag besök av en god vän från Oslo. Det var kul, men lite jobbigare än jag räknat med. Man vill ju alltid vara en god värdinna, så även om han hade en massa andra vänner här i Sthlm som han kunde umgås med, kändes det ändå som att jag var tvungen att se till att han hade roligt eftersom han bodde hos mig. Jag kunde även konstatera att den laddning som fanns mellan oss tidigare nu är borta (i alla fall från min sida) vilket kommer göra det mycket enklare att vara vänner nu.

I övrigt kan väl konstateras att det verkar som att mina vänner har ingått någon slags pakt om att fly landet samtidigt. En har varit (är?) i Lissabon på en H-P mässa. Två har stuckit till Kanarieöarna och 1½ har åkt hela vägen till Bankok för att slippa mig. (En vän + en bekant = 1½ vän). De kommer stanna i Thailand en vecka för att sedan förflytta sig till Hong-Kong om jag förstått saken rätt. Jädrans typer! Jag vill också ha en liten utlandssemester! *morrr*

Igår gjorde jag förresten något som skulle kunna betraktas som konstigt om man inte känner mig. Känner man mig vet man att när jag väl bestämt mig för att göra något så gör jag det, oavsett hur konstigt eller omöjligt det verkar. Jag spårade nämligen meddelst lite detektivarbete upp en kille som jag umgicks en del med på gymnasiet. Det bör väl tilläggas att vi inte talat med varandra på ca 5 år. Gissa vem som blev förvånad när jag ringde hans mobil! Hi-hi! Jag älskar att shockera folk - framför allt mig själv! Förhoppningsvis kommer vi kunna luncha nu i veckan. Jag kan väl förklara lite varför jag ville komma i kontakt med honom, annars verkar jag väl vara världens psyko. Jag är en sådan människa att jag bryr mig. Det här var en av de få människor i den gymasieskolan jag gick i som inte såg så mycket till ytan utan mer bedömde efter vem man var. Så pass öppensinniga människor växer inte direkt på träd (framför allt inte i den åldern) och jag har under flera år undrat hur det har gått för honom. Eftersom jag nu är den galenpanna jag är bestämde jag mig helt enkelt för att försöka hitta honom så jag skulle kunna fråga hur det var, och på den vägen blev det. Jag är inte klok - och så var det med den saken!