2006-07-25

Crash - boooom - fzzztt!

Crash - boooom - fzzztt!

Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)

Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*

Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!

Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...

Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).

Happy, happy. =)

Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*

MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!

Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?

Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.

Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.

"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?

Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!

Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!

Veckans uppdrag till mina bloggläsare:

Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...

Tjolahopp!