2006-07-29

A year older...

A year older...

... and none the wiser! =)

Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...

Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone jag verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.

Kanske är det det som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man aldrig kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...

En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag är intresserad av brukar få veta det.

Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit väldigt feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin kunna bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det kan ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.

(Det där lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)

=)

Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.

Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):

Vykort: 2 (mor&far + farmor)

Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&far, farmor, lillebror)

Telefonsamtal från vänner: 2

Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)

Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))

E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)

Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))

Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(

Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...

Toodilloo!

Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm...

Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...