2003-02-20

Jag vill tacka...

Så här års verkar varenda gala avhandlas. Film, musik, årets sämst klädda o.s.v... Har många gånger tänkt på att alla som får priser verkar tacka halva jordklotet för att de fått möjligheten att få möjligheten till ett pris. Visst är det väl trevligt med ödmjukhet och att alla verkar ha mycket bra relationer till sin familj och sin agent/manager, men det känns ju inte äkta. Så varför inte strunta i denna falska blygsamhet och säga som de flesta nog ändå känner? Det här är MITT pris, MIN förtjänst och det är JAG som presterat något som kritikerkåren gillar. En annan sak som är lite märklig är att kritikerkåren verkar ha blivit mutat till att tycka om saker som ingen annan skulle komma på tanken att gå och se om det inte fått en nominering eller ännu hellre ett pris. (Gäller kanske främst Oscarsgalan o dyl). Det är visserligen bra att "smala" filmer får en chans, men eftersom de flesta av dessa "smala" filmer ändå verkar vara stöpta i samma form känns det lite uppgjort. En annan intressant aspekt är denna: när fick någon helt okänd person ett stort pris senast? Visst kan de väl få sådana priser som "årets nykomling" och liknande, men knappast "bästa film" eller "bästa huvudroll". Så en bra prestation är inte nog. Man måste dessutom vara ett säkert kort för filmbolagen så de kan dra in massa extra cash.

Jag har många gånger funderat på vilka jag skulle tacka i ett tal. Sjävklart vill jag tacka min familj. Inte för att de varit alldeles särskilt uppmuntrande eller förstående, utan för att de gjort så jag har fått ett "jävlar anamma" som inte låter mig ge upp i första taget. Jag skulle också vilja tacka de som inte tyckt att jag var värd ett ruttet lingon eftersom de fått mig att må så dåligt att alla vägar går uppåt. Och mig själv för att jag är en så patetisk liten varelse som egentligen är helt obetydlig men som ändå envisas med att försöka göra världen till en bättre plats. Och mig själv (igen) för att jag är så dum att jag inte inser att ingenting egentligen spelar någon roll i det långa loppet och fortsätter försöka ändå.

Fast - ärligt talat - vem skulle vilja höra någon säga något sådant i TV? I TV ska man vara glad och förbannat tacksam för att man får vara med. Den som inte har synts på TV minst en gång räknas inte. Och har man inte varit på förstasidan i någon stor tidsskrift spelar det ingen roll om man hjälper gamla över gatan, håller upp dörren för personen efter eller låter barnen gå av först. Låter jag bitter? Kanske. Men det är jag inte.

Solen skiner, våren ligger i luften, jag har mat och tak över huvudet och känner mig så lycklig över att bara få vara så jag har börjat telefontrakassera mina vänner bara för att tala om hur glad jag är. Jag är faktiskt på så bra humör att jag svävade på små ulliga moln när jag lämnade tentasalen i måndags, trots att tentan måste gått rakt åt skogen. Jag har dessutom slutat stressa. Det är jätteskönt att slippa springa överallt. Jag räknar bara med en kvart extra i marginal så kommer jag garanterat i tid utan att springa eller få ont i magen. I feel happy! Livet är trots allt bra underbart! Jag älskar det! (Jag vill tacka livet...)