2006-09-29

Keep your friends close...

Keep your friends close...

...but your enemies closer.

Dagens sanning -tyvärr...

Tillägg: Nej, jag är inte bitter - bara pragmatisk. Om man har sina fiender nära är det större chans att man kan förutse en attack och därmed undvika/förebygga/kontra den... Så. Det är bara ett praktiskt överlevnadstips från en ärrad veteran (som inte alltid varit så förutseende - därav ärren). =)

2006-09-24

Maaaaaah!

Maaaaaah!

Jag håller på att förgås av bortlängtan!

Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.

Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!

I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)

Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.

Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).

Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...

Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).

Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*

Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...

Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...

Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...

Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?

Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.

Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:

Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?

Vad jag vet är:

  • När man portröstar skrivs personnumret upp på en lista bredvid en identifikationskod. Denna kod finns även på en liten klisterlapp som sätts på det större kuvert som röstkuverten läggs i. Det stora kuvertet läggs sedan i en låst låda.
  • Poströsterna räknas först efter rösterna som registrerats på själva valdagen. (Tydligen kan man ändra sin poströst på valdagen genom att rösta igen om man skulle vilja och då räknas den senast lagda rösten).
  • Märkta röster ogiltigförklaras.

Vad jag undrar är:

  • Eftersom det stora kuvertet har en klisterlapp som gör att rösten kan identifieras är det då så att någon sitter och sprättar de stora kuverten och tar ut valkuverten på ett sådant sätt att rösterna inte kan räknas som märkta?
  • Eller makuleras listorna så att rösterna inte kan identifieras?
  • Eller borde egentligen alla poströster ogiltigförklaras som märkta?
  • Och vad händer om klisterlappen lossnar från det stora kuvertet innan det tas upp ur valurnan (som väl egentligen borde kallas "vallådan")?

Är det någon som vet får den gärna höra av sig. Jag är nyfiken!

Nej. Nu ska jag försöka sova lite. Och hoppas på att mitt skolarbete går att skriva ut på fars arbete eftersom vår skrivare hemma beter sig supermiffigt... So long!

2006-09-08

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)

Ja, så var det snart dags igen. Valår.

Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).

Alternativ ett: blankrösta.

Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.

Alternativ två: rösta inte alls.

Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.

De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *

Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.

Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?

Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.

Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).

*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr icke-revolutionär (tar aktivt avstånd från revolutionen), anti-revolutionär (motarbetar aktivt revolutionen).

OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.

2006-09-05

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)

Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).

Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.

En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.

Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.

Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?

Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).

Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.

Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?

Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?

Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.