I datorhaveriets kölvatten

Tänk så lugnt och skönt allting kan vara ibland. Framför allt en eftermiddag när stora delar av företaget internserver ligger nere. Ingen får egentligen något vettigt arbete gjort och detta ger utrymme för att man unnar sig längre (och fler) fikaraster än på mycket länge. Man kan även göra som en del av mina kollegor och passa på att gå hem lite tidigare, eller läsa den där artikeln som man har velat läsa den senaste månaden... Det vore egentligen bättre om det blev sådana mindre haverier lite oftare eftersom det främjar trivseln på arbetsplatsen genom att man får lite mer tid att samtala med sina kollegor om saker som inte nödvändigtvis rör arbetet. Datorvirus är inte alltid av ondo!

(Nu kommer väl lynchmobben från helpdesk snart med högafflar och brinnande facklor för att jaga mig genom korridoren och hänga mig i tårna ner från kopparkupolen på taket...)

Var och såg "Hitta Nemo" för någon vecka sedan, och jag kan ärligt säga att jag har inte skrattat så mycket åt en film på länge. Den hade definitivt sina hysteriskt skojiga stunder... Den hade också en av de coolaste filmkaraktärer jag någonsin sett - nämligen havssköldpaddan d.ä. Han var så kall att man skulle kunna djupfrysa isbjörnar med honom. Han hade också det bästa svar jag hört på den ständiga frågan : hur vet jag när mitt barn är redo?
Och svaret var: "He'll know, and then you'll know, you know".
Hur coolt är inte det?
För att inte tala om hur sant det (nog) är. (Jag har ju inga egna barn, men det känns ändå som att det borde stämma.)

I helgen såg jag "American Beauty" (igen) och jag grät minst lika mycket den här gången...
Bör väl tillägga att jag inte grät för att filmen var sorglig (för det är den ju inte) utan för att den är vacker. Det känns så skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar och framför allt att någon annan kan uppskatta skönheten i både det lilla och det stora. Ibland händer det ju att man ser något som är så vackert att det gör ont. Som en snöflinga. Eller ett dimmigt fält i soluppgången. Eller...
Hjäääääääälp!!!!! Nu blev jag sådär sentimental igen. Urrrk!
Jag är faktiskt inte någon romantiker. Jag hatar romantiker. Och deras familjer. Och deras kaniner och morötterna deras kaniner äter och... (Vem försöker jag lura egentligen?)

Jag har inte bara sett på film på sista tiden, jag har även hunnit se lite på TV. Där har jag sett den för tillfället sexigaste "filmkyssen" - nämligen den mellan Fred Durst och Halle Berry i Limp Bizkits nya video till låten "Behind Blue Eyes". M - mmmmm.

(Varför är det ingen som kysser så "på riktigt"?)

... börjar nog bli dags att skaffa sig en älskare igen...

Dags att se upp killar! Cowabunga!

Jag finns!

Har just upptäckt att jag finns. Eller rättare sagt att min blog gör det... Det går numera att söka efter min blog på Google och på svenskt webbloggindex. Tjohoo! Det gick minsann inte för ett halvår sedan. Jag drabbas snart av storhetsvansinne! Det här måste väl ändå tyda på att folk gillar det jag skriver! Eller?

Har förresten funderat över hur det kan komma sig att de flesta män ständigt talar om hur trevligt det vore om en tjej tog initiativet någon gång, men när man väl gör det verkar de snarast förskräckta...
Och alla tjejer som talar om hur trevligt det vore att träffa en romantisk kille, men när de väl blir uppvaktade tycker de snarare att det känns obekvämt och frågar sig "vad är han ute efter nu, då?"

Jag tycker det är kul att chockera. Inte så mycket andra som mig själv. Det görs enklast genom att jag gör något som jag egentligen kanske funderat på att göra länge, men som jag av olika orsaker inte vågat göra. Som t ex att fälla någon grovt sexuell kommentar eller att gå fram och nypa den där läckra killen i rumpan... Bör väl kanske påpeka att jag är en till utseendet ganska liten och oskuldsfull flicka (åtminstone för det mesta) och jag kan vara en regelrätt moraltant vad gäller vissa saker. Det är det som gör att det blir extra kul att göra något som kan uppfattas som okarakteristiskt någon gång ibland...

Som nu.
Det här blir nog en av de kortaste poster jag skrivit på länge.
Men det kommer mer...

Google, google på er!

Sex, sex och ännu mera sex!

Är det så att man är en sämre människa om man inte tycker sex är viktigt?
Och hur kommer det sig att om man säger till någon att man klarar sig bra utan så måste den personen genast komma med argumentet att "det tror du bara eftersom du uppenbarligen aldrig har haft tillräckligt bra sex"?

Var gång jag öppnar en tidning ser jag bilder av lättklädda män och kvinnor i annonser som ska sälja allt från underkläder till tvättmedel. Jag frågar mig bara - är det så att man blir sexig om man använder en viss sorts diskborste? I min lilla värld har sex appeal inget att göra med vilket margarin man brer på smörgåsen eller vilka frukostflingor man äter. Men det är ju tyvärr så att allt verkar gå att sälja med "lagom" mycket sex...

Större delen av dessa annonser riktar sig till vuxna och sk. "unga vuxna", men eftersom de förekommer i medier som ses/läses även av en yngre publik (som oftast är betydligt mer mottaglig för signaler som talar om hur man ska vara för att vara en lyckad människa) tycker jag att det är förkastligt.

En bieffekt av detta bombardemang har blivit att det är onormalt att inte ha sex före 14 års ålder, åttaåriga flickor vill ha stringtrosor och push-up BH, unga killar börjar med sterioder för att de tror att alla tjejer vill ha väloljade muskelpaket med stomatolsmil, osv... Jag säger bara skärpning alla vuxna! Låt barnen vara barn så länge de kan! De växer upp så snabbt ändå.

Jag säger bara - våga vägra sex!!!
Det är varken fult eller onaturligt att inte vilja ha sex ibland.
Nu menar jag inte att man inte får ha sex hur ofta man vill och med vem man vill, men att känna sig tvingad bara för att samhällsnormen vridits allt mer mot att alla ska vara någon sorts sexuella Duracellkaniner är fel-fel-feeeel!
Detta gäller självklart inte bara tjejer. Även killar har rätt att inte ha lust!

Jag skulle kunna skriva hur många spaltmeter som helst om det här, men det får nog räcka med galla för den här gången...

And now for something completely different... (som Monty Python brukar säga)

Jag tror att Platon var något viktigt på spåren med sin grott-teori...

Sug på den karamellen ni!

Snart är denna vecka slut, slut, slut...

(Rubriken sjunges med fördel till melodin "nu är glada julen slut, slut,...")

Jag har under denna vecka på egen hand hållit mina första lektioner i vattenvett. Jag har även riskerat att bli seriöst hörselskadad i en biosalong samt förhoppningsvis funnit en ny vän.
Innan veckan är slut ska jag dessutom hinna med att gå på kårmöte, äta middag (och förhoppningsvis få mig ett gott skratt) på Norra Brunn, fira min kusin som nyss fyllt 40, städa lägenheten, tvätta lite kläder och göra storkok så jag kan ha lite färdigt i frysen till de dagar jag inte orkar/hinner laga mat... Men först av allt ska jag hjälpa till med att visa Henriksdals reningsverk för en grupp "deputy mayors" som kommer från Korea. (Jag blir för övrigt förföljd av Korea för tillfället). Och då får jag ändå räkna den här veckan till en av de lugnaste på länge.

Vad tyckte jag då om "Matrix..."? Jodå, den var riktigt bra. Det enda jag skulle vilja klaga på är:
1. Ljudvolymen. Jag ser gärna filmer på hög volym men jag drar ändå denna gräns: det skall inte vara fysiskt smärtsamt att se på en film för att ljudet är för högt.
2. Visst gillar jag action och pang-pang, men det vore ju trevligt om man åtminstone gjorde ett försök att binda ihop actionscenerna men någon sorts antydan till en story...

Men i övrigt som sagt: en mycket bra film. Och eftersom jag nu är så förtjust i "snygga" fightingscener som jag är så hade filmen helt klart sina poänger.
Sen gör det ju så klart ingenting att en av filmvärldens största läckerbitar Colin Chou (Seraph) fick en lite större roll än i "Reloaded". Jag säger bara *dräggel, dräggel, slurrrp*...

Andra dräggelobjekt inom filmen är Jet Li... och Mark Dacascos... och...
Bäst jag slutar nu innan allt dräggel orsakar kortslutning i tangentbordet.

C YA!

I feel pretty, oh so pretty....

... i alla fall på insidan, och det är väl den som räknas?

Har haft en klart bisarr vecka, men inte på något negativt sätt. Jag skulle kunna göra en lista, men den skulle bli för lång för att till och med jag skulle orka läsa den...

I fredags när jag var på tysk "ompa-ompa"-fest fick jag en mycket fin och mycket oväntad komplimang av en vän. Jag kommer inte ordagrant ihåg vad han sa, men det gick i alla fall ut på att han mycket väl skulle kunna tänka sig mig som sin flickvän, men lika väl som en god vän och oavsett hur det nu skulle visa sig att det blev i slutändan så skulle det ena vara lika bra som det andra eftersom han tyckte så mycket om mig oavsett. Tack! (Du vet vem du är) Det värmde!

Har dessutom insett att fler än förväntat läser min blogg och det är väldigt kul. Men det gör mig också lite nervös. Nu kanske jag måste börja tänka på vad jag skriver... *argh* Jag kan nämligen erkänna att när jag skriver gör jag ungefär som när jag talar - utan att tänka först. Men de flesta verkar uppskatta det jag skriver, så det kanske inte är någon större fara ändå. Jag måste nu passa på att skryta med att jag har blivit ombedd att bli kolumnist i en medlemstidning och det är inte alls nervöst, nej då, vad får er att tro det, jag är lugn som en filbunke, cool som en kamel, avslappnad som en gammal resår, osv...

Jag kan också avslöja att jag nu äntligen kommit iväg och fikat med tidigare nämnd söt pojke. Det var en klart angenäm upplevelse och pojken i fråga har definitivt potential till att kunna bli en mycket god vän. Och goda vänner kan man aldrig få för många av.

:o)

Till er som undrat: nej, det jag skrev tidigare om reaktionen på orden "jag tycker...men..." var inte specifikt för just det här fallet. Det var snarare en allmän reflektion.

Och ni kan andas ut nu grabbar (eller kanske inte): jag är fortfarande singel och tänkte så förbli ett tag framöver...

Ska för övrigt se "Matrix revolutions" ikväll och jag skiter i om den blir hårt sågad av varenda recensent! Det blev ju "reloaded" också, men jag gillade den. Inte på samma sätt som jag gillade första filmen, men tanken bakom tvåan var ju annorlunda än tanken bakom ettan så det är ju som att försöka jämföra äpplen och apelsiner. De har liknande namn (apelsin=äpple (eller apel) från Kina) men knappast samma innehåll.

Nog med ordbajseri för den här gången...
Som Elvis brukade säga: "Thankyouverymuch!"