2006-06-21

Så var det dags igen...

Så var det dags igen...

Datastrul! Ok. Det är inte datorn i sig som strular men min nätadapter (eller snarare transformatorn till min nätadapter) till min laptop har brunnit upp. Inte så dramatiskt som det låter kanske - det var ju inte direkt så att det kom några lågor ur den - men den är definitivt dödförklarad. Och eftersom jag inte verkar kunna få tag i en ny (om jag inte ska specialbeställa en för närmare tusenlappen) och min laptop borde vara runt åtta år gammal nu (vilket är en inte helt oansenlig ålder för en bärbar dator) känns det inte riktigt som att det skulle vara värt pengarna eller besväret att göra detta. Beställa en alltså.

Så nu sitter jag lite i klistret. Jag har absolut inga pengar att köpa en ny dator för. Inte ens en begagnad har jag råd med. Och jag kommer inte åt informationen eftersom av någon mystifik anledning verkar datorn vilja ha ström (konstig det där) och batteriet är dött det med, så ingen chans att föra över informationen till en annan dator finns heller. Och det är inte lite information som finns där. Och dum som man är har man inte orkat göra några backupkopior på disketter eftersom man då skulle översvämmas av disketter och det dessutom finns så lite lagringsutrymme på en vanlig floppy att man ändå inte skulle få plats med det man ville eftersom en del filer är betydligt större än lagringsutrymmet på disketten och det ska ju i teorin gå att dela upp filer i olika delar, men jag vet inte hur man gör detta i praktiken och jag har varit alldeles för lat för att lära mig och nu sitter man där i klistret igen och undrar hur man hamnade här och varför sånt här alltid ska hända just mig och varför det alltid ska hända just när allt verkar kunna fixa sig till det bättre för en gångs skull och nu måste man sitta med den här skiten som om man inte hade annat man hellre skulle vilja göra och människor man hellre skulle vilja prata med än några muppar på reservdelssupporten som inte verkar fatta vad man pratar om och en adapter där det inte ens finns angivet ett Watt-tal utan bara hur många Ampere respektive Volt man får i output vilket gör att det inte finns ens en liten gnutta hopp om att man ska hitta rätt sort så man inte råkar blåsa ut hela datorn när man kopplar in den för säga vad man vill men nu ligger i alla fall informationen säker där den är även om den är otillgänglig och någonstans måste det ju finnas en datorsupport som åtminstone har rätt sladd som man kan komma dit och låna och som kanske till och med skulle kunna tänka sig att hjälpa till med överföringen av informationen till den nya laptop som jag egentligen behöver men inte har råd med och dessutom vara vänliga nog att inte kräva några tusen spänn i betalning för denna hjälp med något som jag skulle kunna fixa själv om jag bara hade lite elektricitet till min dator!!!!!!!

Om jag säger att jag är något frustrerad så kan nog ingen anklaga mig för att överdriva...

Men det finns i alla fall ljus i mörkret. Killen som jag köpte datorn begagnat av för typ fem år sedan kom mot alla odds ihåg var han hade köpt den och jag ringde därför till den firman för att höra vad de trodde om det hela. Och det verkar som att jag nog egentligen "bara" behöver skaffa mig en extern hårddisk med USB-plugg eller en ny dator (alt. låna en, men det verkar inte så smart) och komma in till supporten med både den och min gamla dator, betala 400 spänn i konsultarvode och få hjälp att föra över innehållet på den gamla hårddisken i den nya. Men allra först ska jag kolla vilket serienummer min dator har för det var tydligen inte alldeles säkert att de hade en sån ac-adapter och då skulle de kanske vara tvungna att bygga en - och det vill jag verkligen inte veta vad det skulle kosta!

En positiv bieffekt av min ofrivilliga avhållsamhet från datorer är att jag kommit igång och har börjat skriva igen. Och läsa. Mycket. Vet inte riktigt vad det är jag skriver på men det ska bli spännande att se vad som händer i berättelsen och vad de olika personerna hittar på och vilka andra de kommer möta. Jag har alltid tyckt om att bara sätta mig ner och börja skriva utan någon egentlig plan för det händer alltid spännande och oväntade saker på det sättet. Ett tag försökte jag skriva en bok och jag tänkte att då måste man nog arbeta på ett mer strukturerat sätt så jag började strukturera. Det gick inte så bra. Jag tröttnade på alla karaktärerna innan de ens hunnit få liv... Sen försökte jag skriva en bok igen, fast den här gången tänkte jag att jag skulle strukturera mig på ett lite annat sätt. Det gick heller inte så bra. Sedan skrev jag ingenting på väldigt länge (i alla fall väldigt länge för att vara jag).

Sedan startade jag upp Alkonost och sedan kände jag hur jag sakta började få ord i huvudet igen och hur dessa ord började betyda saker igen och få en djupare mening istället för att bara vara någon sorts meningslösa ljudanden som störde min tillvaro.

Sedan började jag finna ett nöje i att läsa igen.

Nu har jag en anteckningsbok i väskan som jag kan skriva om de personerna som bor i mitt huvud i och jag måste nog skaffa en till som jag kan ha för att bara skriva mina tankar och annat löst som saknar mening och sammanhang i.

Jag hade sorgligt nog glömt bort - någonstans i det kaos som varit mitt liv de senaste åren - vad det är som verkligen får mig att må bra. Det som får mig att må bra är det skrivna ordet. I alla dess former älskar jag det skrivna ordet.

Ord har återfått den magi de alltid tidigare haft i mitt liv och jag känner mig mer fullständig nu sedan jag återfunnit det skriva ordet.

Jag som för bara en vecka sedan kände mig fullkomligt tom.

Poänglös.

Meningslös.

Jag har nu fått tillbaka det som gör mig till en mer fullkomlig människa.

Jag har återfått meningen med ordet.

2006-06-14

Sommar!

Sommar!

Så känns det då äntligen att det blivit sommar! Sömnlösa nätter i hettan och på dagen sol som gassar från en klarblå himmel. Mysigt!

Nu har jag lämnat in en massa skolarbeten, men jag har fortfarande ett kvar som ska in så snart som möjligt så jag kan få vara lite ledig. Men vad gör man när man inte längre har några föreläsningar att gå på? Jo - man jobbar! So much for sommarlov... :o(

Fast det är nog lika bra det, för när jag inte jobbar är jag bara ledsen. Vet inte riktigt varför jag är ledsen, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen för. Vädret är som sagt underbart (kom senast igår på mig själv med att fundera över om jag på något sätt hade teleporterats från Södermalm till Athen, eller något liknande), jag har mer eller mindre semester och inga större finansiella problem, så borde jag inte vara lycklig då? Jag har dessutom ett ovanligt aktivt socialt liv för tillfället så jag borde verkligen inte gå runt och vara ledsen. Men av någon anledning kan jag bara inte sluta gråta de stunder jag är ensam. Det är inte det att jag är deprimerad, jag är bara ledsen. Det känns som om mitt i allt det fantastiska i mitt liv är jag verkligen ensam. Trots alla fester och middagar och allt jag har varit på på sista tiden. Trots att jag har arbeten som jag trivs med och underbara kollegor. Jag känner mig liksom bara tom.

Finns det någon där ute som råkat ut för samma sak? Det har aldrig hänt mig förr och det är faktiskt lite läskigt. Eller mycket läskigt. Tänk om jag har blivit psykotisk? Tänk om det här bara är det första steget mot totalt vansinne? Det hoppas jag verkligen inte...

Men nu ska jag väl få det sista skolarbetet avslutat och sedan kanske gå ut i trädgården och rycka lite ogräs. Det brukar kunna lugna mig.

Förutom att jag är så ledsen är mitt liv faktiskt rätt underbart. Och det är ju synd att klaga. I helgen är jag bjuden på kalas hos en kollega, på klubb som en annan kollega arrangerar och så har jag ett möte som jag måste gå på. Och jag har egentligen inte alls lust med någotdera. Det enda jag skulle vilja göra är att krypa ihop riktigt nära någon och bara hålla handen och känna lite mänsklig värme och närhet. Det kanske skulle kunna fylla tomrummet lite grann...

2006-06-03

Eira to Earth, Eira to Earth - come in Earth!

Den senaste veckan har tagit någon sorts pris i konstighet! Jag börjar seriöst fundera på om jag har hamnat i någon sorts konstig vakuumbubbla där jag bara inbillar mig att det finns andra människor, men egentligen är det bara jag som pratar med mig själv. Jag undrar även om denna bubbla på något konstigt sätt har börjat brista och verkligheten att det bara finns jag börjar lysa igenom...

Jag har sovit mycket dåligt på sista tiden. Mycket men dåligt, eftersom jag haft så verkliga drömmar att jag kommit på mig själv med att undra vid ett flertal tillfällen om jag verkligen sitter på bussen/föreläsningen/framför datorn, är på jobbet eller bara drömmer alltihop. Mycket surrealistiskt. Dessutom har mina vänner varit väldigt upptagna på sista tiden så ibland känner jag mig i det närmaste desperat och ringer/sms:ar alla till förbannelse bara för att någon kanske svarar och kan tala om för mig att det finns en verklig värld där ute. Någonstans. Tror jag...

Hade även en intressant upplevelse i torsdags när det var firmafest med ett av mina jobb. Jag och några kollegor som hade jobbat lite senare kom lagom till det att alla ätit klart och baren hade öppnat. Då var det redan ett flertal som var klart överförfriskade... Men coverbandet var bra och det var bra drag på dansgolvet och några som var bra dragna på dansgolvet, bl a en man i 60-årsåldern som skulle dansa tryckare med mig hela tiden men det gick inte så bra eftersom han hela tiden trillade baklänges in i de andra paren som dansade bugg eller salsa eller vad det nu var som passade bäst till den musik som spelades. Men han skulle dansa tryckare. *suck* Jag säger då det...

Det var även på dansgolvet min kväll började urarta rejält. En kollega som egentligen inte alls borde dricka alkohol eftersom han blir aggresiv och otrevlig även av små mängder hade fått i sig en del och dansade hela tiden in i en annan av mina kollegor. Till slut puttade hon bort honom med armen. Då fick han för sig att hon hade givit honom en rak höger, mer eller mindre, och skulle slå henne. Vi fick dra bort honom från dansgolvet och försöka lugna honom. Det slutade med att han stod och skrek att han skulle slå henne och att hon var (infoga valfri grov förolämpning och mixa med så många könsord och svordomar du kan finna). Med andra ord fick vi turas om att ha killen under bevakning och be tjejen om ursäkt för hans beteende och försöka lugna henne med att han inte tänkte slå henne egentligen samtidigt som vi började tvivla på vad som skulle hända om han kom för nära henne. Kul fest va? Men jag lyckades i alla fall dansa lite med en av min lillebrors gamla kompisar som är riktigt bra på att dansa och som inte var drängafull, så lite kul hade jag ändå mitt i allt detta. (Och lite smickrande är det ju att en fem år yngre kille tycker att man är attraktiv, även om det känns väldigt skumt också eftersom det som sagt är min lillebrors gamla kompis och jag har känt honom sedan han var sju...)

Sedan var det då dags att ta sig hem. Företaget hade hyrt in en buss som kom och hämtade oss från festlokalen och körde via T-centralen till S:t Eriksplan med folk som skulle hem. Jag klev av vid T-centralen och gick raka vägen mot tunnelbanan. Som just höll på att stänga! Klockan var ju över ett en vardag, gubevars, och då finns det väl ingen som vill ta sig hem? En kollega erbjöd mig att åka med i en taxi till Slussen (hon skulle vidare söderut) och det tog jag ju tacksamt emot. Jag kom till Slussen ca. tre minuter efter det att min buss hade gått, och då var det ju bara 57 minuter till nästa, så... Jag satte mig på torget utanför Stadsmuséet eftersom det finns bänkar där och eftersom det i alla fall är trevligare än bussterminalen. (Ok, det mesta är trevligare än bussterminalen, men ändå...). Sedan var det då bara att vänta. Vad gör man i nästan en timme, när man väntar på en buss mitt i natten och har haft en helskum kväll? Jo, men lyssnar på mp3-spelaren och sms:ar en massa kompisar samtidigt som man hoppas på att: 1. Man inte ska råka väcka någon med sitt sms och 2. Att någon trots allt ska vara vaken och svara... Ingen blev väckt och ingen svarade, så...

Nackdelen med att sitta utomhus på en parkbänk under en längre tid mitt i natten är att man blir kissnödig utan att märka det. Det är först när man reser sig upp och har kommit ner till bussterminalen som man kommer på hur fruktansvärt kissnödig man egentligen är och då hinner man inte springa till McHellhole och se om de har öppet och inte har jättelång kö, utan då går man till den offentliga toalett som ligger närmast, d v s den vid bussterminalen. Snål som man är kollar man först om herrarnas är öppen, men den är låst och hade inget myntinkast, så då fortsätter man till damernas som har ett myntinkast bara för att upptäcka att myntinkastet är trasigt och att man alltså ändå inte kommer in. Jag har aldrig så seriöst övervägt att urinera på offentlig plats... Men jag bestämmer mig ändå för att låta bli och helt enkelt ta den förbenade bussen och se hur länge jag kan hålla mig. Självklart är det den busslinje som tar längst tid, och den är full av människor som plingar vid varenda station, och en bussförare som är helt vansinnig och kör som en biltjuv så man kastas runt som en liten vante i bussen. Det är inte helt optimerat när man håller på att kissa på sig... Till slut var jag helt svettig av ansträngningen och kände att "nu går det bara inte längre" och då upptäckte jag till min förtjusning att det bara var tre stationer kvar. Lycklig men under stora våndor tog jag mig av bussen, konstaterade att jag inte skulle kunna hålla mig hela vägen hem (tio minuter i uppförsbacke) utan att jag var tvungen att hitta en buske. Vid det laget hade det blivit ljust ute och jag gjorde mitt bästa för att tänka snabbt på hur jag skulle göra. Till slut hittade jag en någorlunda tät plats i en skogsdunge som inte ligger på en privat tomt, konstaterade att om någon tittade ut genom fönstret på huset intill eller kom förbi på den stora vägen skulle jag synas, men eftersom klockan var tre på en fredag morgon bedömde jag risken som minimal. Jag säger bara OJ. Det var inte en sekund för tidigt!

Slutsatsen som kan dras av detta är - missa inte sista tunnelbanan och lita inte på att Stockholms offentliga toaletter ska kunna tillgodose dina behov. Och ibland är det bra att bo lite på landet...

Ikväll ska jag på inflyttningsfest. Hoppas jag slipper vara moraliskt stöd, hobbypsykolog, fredsmäklare osv då... Men det tror jag nog. Just detta par som har festen brukar ha mycket trevliga tillställningar. Med våfflor... *slurp*

Adiós amigos och skratta och lek!