2006-06-14

Sommar!

Sommar!

Så känns det då äntligen att det blivit sommar! Sömnlösa nätter i hettan och på dagen sol som gassar från en klarblå himmel. Mysigt!

Nu har jag lämnat in en massa skolarbeten, men jag har fortfarande ett kvar som ska in så snart som möjligt så jag kan få vara lite ledig. Men vad gör man när man inte längre har några föreläsningar att gå på? Jo - man jobbar! So much for sommarlov... :o(

Fast det är nog lika bra det, för när jag inte jobbar är jag bara ledsen. Vet inte riktigt varför jag är ledsen, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen för. Vädret är som sagt underbart (kom senast igår på mig själv med att fundera över om jag på något sätt hade teleporterats från Södermalm till Athen, eller något liknande), jag har mer eller mindre semester och inga större finansiella problem, så borde jag inte vara lycklig då? Jag har dessutom ett ovanligt aktivt socialt liv för tillfället så jag borde verkligen inte gå runt och vara ledsen. Men av någon anledning kan jag bara inte sluta gråta de stunder jag är ensam. Det är inte det att jag är deprimerad, jag är bara ledsen. Det känns som om mitt i allt det fantastiska i mitt liv är jag verkligen ensam. Trots alla fester och middagar och allt jag har varit på på sista tiden. Trots att jag har arbeten som jag trivs med och underbara kollegor. Jag känner mig liksom bara tom.

Finns det någon där ute som råkat ut för samma sak? Det har aldrig hänt mig förr och det är faktiskt lite läskigt. Eller mycket läskigt. Tänk om jag har blivit psykotisk? Tänk om det här bara är det första steget mot totalt vansinne? Det hoppas jag verkligen inte...

Men nu ska jag väl få det sista skolarbetet avslutat och sedan kanske gå ut i trädgården och rycka lite ogräs. Det brukar kunna lugna mig.

Förutom att jag är så ledsen är mitt liv faktiskt rätt underbart. Och det är ju synd att klaga. I helgen är jag bjuden på kalas hos en kollega, på klubb som en annan kollega arrangerar och så har jag ett möte som jag måste gå på. Och jag har egentligen inte alls lust med någotdera. Det enda jag skulle vilja göra är att krypa ihop riktigt nära någon och bara hålla handen och känna lite mänsklig värme och närhet. Det kanske skulle kunna fylla tomrummet lite grann...

Inga kommentarer: