2003-02-26

Den sista romantikern.

Ibland undrar jag om jag är den enda som fortfarande envist håller fast vid tanken på evig kärlek. Många verkar numera ha givit upp den tanken för att istället söka efter tillfällig tillfredställelse - inte bara sexuellt utan även vad gäller förhållanden. Man vill ha någon som för stunden verkar vara en passande partner. Helst en som man sedan bara kan dumpa när man tröttnat. Detta är ju så klart den lättaste metoden eftersom det innebär att man inte behöver anstränga sig för att få ett förhållande att fungera. Slit och släng - det verkar vara tidens melodi.

Men jag vill faktiskt varken slita eller slänga. Och jag tror att jag är lite som en rabiessmittad hund på så sätt att jag biter hårt och håller kvar. I detta fall vid något som mer och mer verkar vara en dröm. Men en ganska trevlig sådan. Jag tror faktiskt att en av orsakerna till at jag trivs så ruskigt bra med att vara singel är att jag är fullt övertygad om att jag en dag kommer träffa "den rätte". Jag kanske till och med redan har träffat honom, men inte insett det än. Vem vet?

Jag undrar också om jag är den enda som tror på skönhet. Då menar jag inte på det där veckotidnings-fotomodells-snygga sättet som folk av någon anledning verkar förknippa med skönhet. Jag förstår inte riktigt charmen med att alla ska se exakt likadana ut. Nej, den skönhet jag talar om är den där som finns överallt. I ett leende på tunnelbanan, i en klar och kylig morgon när frosten glittrar i luften, i en liten mossig kvist i skogen och i den där ensamma människans ögon när någon ser henne. Den skönhet som kan nästan gör ont och som får ögonen att tåras av lycka. Den lyckan som det är att bara få vara. Att leva - här och nu.

De flesta springer med blicken sänkt och inneslutna i sin egen bubbla. De verkar inte riktigt ta sig tid att bara finnas till eller att stanna upp och se sig omkring. Inte bara titta, men verkligen SE.

Äh! Nu blev jag så där sentimental och fånig igen. I en värld på gränsen till sammanbrott - vem har tid att leva? Det är ju bättre att prestera, vara som alla andra och stänga in sig i en bubbla. Då slipper man ju i alla fall bry sig...

2003-02-20

Jag vill tacka...

Så här års verkar varenda gala avhandlas. Film, musik, årets sämst klädda o.s.v... Har många gånger tänkt på att alla som får priser verkar tacka halva jordklotet för att de fått möjligheten att få möjligheten till ett pris. Visst är det väl trevligt med ödmjukhet och att alla verkar ha mycket bra relationer till sin familj och sin agent/manager, men det känns ju inte äkta. Så varför inte strunta i denna falska blygsamhet och säga som de flesta nog ändå känner? Det här är MITT pris, MIN förtjänst och det är JAG som presterat något som kritikerkåren gillar. En annan sak som är lite märklig är att kritikerkåren verkar ha blivit mutat till att tycka om saker som ingen annan skulle komma på tanken att gå och se om det inte fått en nominering eller ännu hellre ett pris. (Gäller kanske främst Oscarsgalan o dyl). Det är visserligen bra att "smala" filmer får en chans, men eftersom de flesta av dessa "smala" filmer ändå verkar vara stöpta i samma form känns det lite uppgjort. En annan intressant aspekt är denna: när fick någon helt okänd person ett stort pris senast? Visst kan de väl få sådana priser som "årets nykomling" och liknande, men knappast "bästa film" eller "bästa huvudroll". Så en bra prestation är inte nog. Man måste dessutom vara ett säkert kort för filmbolagen så de kan dra in massa extra cash.

Jag har många gånger funderat på vilka jag skulle tacka i ett tal. Sjävklart vill jag tacka min familj. Inte för att de varit alldeles särskilt uppmuntrande eller förstående, utan för att de gjort så jag har fått ett "jävlar anamma" som inte låter mig ge upp i första taget. Jag skulle också vilja tacka de som inte tyckt att jag var värd ett ruttet lingon eftersom de fått mig att må så dåligt att alla vägar går uppåt. Och mig själv för att jag är en så patetisk liten varelse som egentligen är helt obetydlig men som ändå envisas med att försöka göra världen till en bättre plats. Och mig själv (igen) för att jag är så dum att jag inte inser att ingenting egentligen spelar någon roll i det långa loppet och fortsätter försöka ändå.

Fast - ärligt talat - vem skulle vilja höra någon säga något sådant i TV? I TV ska man vara glad och förbannat tacksam för att man får vara med. Den som inte har synts på TV minst en gång räknas inte. Och har man inte varit på förstasidan i någon stor tidsskrift spelar det ingen roll om man hjälper gamla över gatan, håller upp dörren för personen efter eller låter barnen gå av först. Låter jag bitter? Kanske. Men det är jag inte.

Solen skiner, våren ligger i luften, jag har mat och tak över huvudet och känner mig så lycklig över att bara få vara så jag har börjat telefontrakassera mina vänner bara för att tala om hur glad jag är. Jag är faktiskt på så bra humör att jag svävade på små ulliga moln när jag lämnade tentasalen i måndags, trots att tentan måste gått rakt åt skogen. Jag har dessutom slutat stressa. Det är jätteskönt att slippa springa överallt. Jag räknar bara med en kvart extra i marginal så kommer jag garanterat i tid utan att springa eller få ont i magen. I feel happy! Livet är trots allt bra underbart! Jag älskar det! (Jag vill tacka livet...)

2003-02-05

Projekt ångest.

AAArrrrrrrrghh! Jag vet inte hur jag ska hinna med allting. Städa, flytta, skriva labrapporter, göra färdigt ett vattenprojekt, förbereda en redovisning o s v... Jag blir galen! Men det ska nog gå. Allt går ju om man bara vill... (Sägs det)

Jag känner att jag skulle skriva något intressant och intellektuellt, men min hjärna strejkar för tillfället så jag får väl nöja mig med lite blaj som vanligt. Med betoning på lite. Det var allt för den här gången. Tack och hej!