2003-02-26

Den sista romantikern.

Ibland undrar jag om jag är den enda som fortfarande envist håller fast vid tanken på evig kärlek. Många verkar numera ha givit upp den tanken för att istället söka efter tillfällig tillfredställelse - inte bara sexuellt utan även vad gäller förhållanden. Man vill ha någon som för stunden verkar vara en passande partner. Helst en som man sedan bara kan dumpa när man tröttnat. Detta är ju så klart den lättaste metoden eftersom det innebär att man inte behöver anstränga sig för att få ett förhållande att fungera. Slit och släng - det verkar vara tidens melodi.

Men jag vill faktiskt varken slita eller slänga. Och jag tror att jag är lite som en rabiessmittad hund på så sätt att jag biter hårt och håller kvar. I detta fall vid något som mer och mer verkar vara en dröm. Men en ganska trevlig sådan. Jag tror faktiskt att en av orsakerna till at jag trivs så ruskigt bra med att vara singel är att jag är fullt övertygad om att jag en dag kommer träffa "den rätte". Jag kanske till och med redan har träffat honom, men inte insett det än. Vem vet?

Jag undrar också om jag är den enda som tror på skönhet. Då menar jag inte på det där veckotidnings-fotomodells-snygga sättet som folk av någon anledning verkar förknippa med skönhet. Jag förstår inte riktigt charmen med att alla ska se exakt likadana ut. Nej, den skönhet jag talar om är den där som finns överallt. I ett leende på tunnelbanan, i en klar och kylig morgon när frosten glittrar i luften, i en liten mossig kvist i skogen och i den där ensamma människans ögon när någon ser henne. Den skönhet som kan nästan gör ont och som får ögonen att tåras av lycka. Den lyckan som det är att bara få vara. Att leva - här och nu.

De flesta springer med blicken sänkt och inneslutna i sin egen bubbla. De verkar inte riktigt ta sig tid att bara finnas till eller att stanna upp och se sig omkring. Inte bara titta, men verkligen SE.

Äh! Nu blev jag så där sentimental och fånig igen. I en värld på gränsen till sammanbrott - vem har tid att leva? Det är ju bättre att prestera, vara som alla andra och stänga in sig i en bubbla. Då slipper man ju i alla fall bry sig...

Inga kommentarer: