2003-10-31

Grabbar... och spöken...

Jaha, så skulle man ut och ta det första magiska fikat med söt pojke igår. Men - se det blev det ingenting av med. Istället fick jag en ny variant av "jag tycker du är... , men..." Det var i och för sig en helt legitim orsak, men det är ändå intressant att betrakta sin egen reaktion...

Jag har nämligen tänkt på saken. (Surprise!) Det intressanta är att så fort någon säger "vi måste prata lite" så blir man kallsvettig och får svårt att andas. Bara sådär. När man sedan hör orden "jag tycker att du är/verkar vara en jättetrevlig tjej" börjar blodet susa i öronen så man hör aldrig helt resten av meningen och samtidigt målar hjärnan upp scenario efter hemskt scenario av vad som kommer komma efter det nu så fruktade ordet "men":
"Men, jag känner inte för dig på det sättet"
"Men, jag vill inte ha ett förhållande just nu"
"Men, jag har en flickvän/sambo/fru"
"Men, jag är döende i en hemsk sjukdom och vill inte utsätta dig för det", osv...
När så det hemskaskte ordet i världen kommer börjar tiden gå i slow-motion och det känns som om man skulle svimma vilken sekund som helst.
Fast av någon anledning är det sällan så illa som man hade trott.
Hjärnan verkar ha en mycket väl utvecklad förmåga att skydda sin ägare enligt principen "Förvänta dig det värsta för ingenting verkar så illa efter det".
Igår var detta tydligare än någonsin med tanke på vad som kom efter "men". Jag blev faktiskt bara glad över att det inte var värre och gick därifrån med lätt hjärta och ett leende på läpparna. Fast jag vet inte riktigt om han trodde på mig när jag sa att det inte var några problem... Argh! Dessa ständiga kommunikationssvårigheter pojkar och flickor emellan...

I eftermiddag ska jag iväg och tända ljus och sätta blommor på en av släktens gravar, och sedan ska jag klä upp mig i min finaste häxdräkt och festa natten lång. Det ena behöver ju knappast utesluta det andra. Jag tycker att den "nya" Halloween-trenden är jättekul, men jag anser också att det är viktigt att veta varför man firar Halloween (som väl egentligen numera är en amerikansk version på "All Hallows Eve" och "Dios des Muertes"). Det är i detta sammanhang på plats med en annan observation: Halloween-firandets ursprung ligger egentligen betydligt närmre de svenska traditionerna med att tända ljus på sina anhörigas gravar än det katolska "alla helgons dag" gör. (Det handlar ju om att det blev så många helgon att alla helgon inte längre kunde ha en egen dag eftersom året inte räckte till, därför tyckte den katolska kyrkan att det var smidigast att bara ge de största helgonen egna helgdagar och sedan vörda resterande helgon samtidigt på det som så lämpligt kom att kallas "alla helgon dag".) Tänk på det ni alla bakåtsträvande lutheranska protestanter! Det är en katolsk högtid!

Nej. Ikväll ska jag festa för alla de som inte längre själva kan festa, och jag kommer njuta av att fortfarande vara i livet!

*Mwouha-ha-ha-ha-haaaaa* på er!

Oh, and by the way: Aj lööööv "citationstecken"! Så det så!