2006-06-21

Så var det dags igen...

Så var det dags igen...

Datastrul! Ok. Det är inte datorn i sig som strular men min nätadapter (eller snarare transformatorn till min nätadapter) till min laptop har brunnit upp. Inte så dramatiskt som det låter kanske - det var ju inte direkt så att det kom några lågor ur den - men den är definitivt dödförklarad. Och eftersom jag inte verkar kunna få tag i en ny (om jag inte ska specialbeställa en för närmare tusenlappen) och min laptop borde vara runt åtta år gammal nu (vilket är en inte helt oansenlig ålder för en bärbar dator) känns det inte riktigt som att det skulle vara värt pengarna eller besväret att göra detta. Beställa en alltså.

Så nu sitter jag lite i klistret. Jag har absolut inga pengar att köpa en ny dator för. Inte ens en begagnad har jag råd med. Och jag kommer inte åt informationen eftersom av någon mystifik anledning verkar datorn vilja ha ström (konstig det där) och batteriet är dött det med, så ingen chans att föra över informationen till en annan dator finns heller. Och det är inte lite information som finns där. Och dum som man är har man inte orkat göra några backupkopior på disketter eftersom man då skulle översvämmas av disketter och det dessutom finns så lite lagringsutrymme på en vanlig floppy att man ändå inte skulle få plats med det man ville eftersom en del filer är betydligt större än lagringsutrymmet på disketten och det ska ju i teorin gå att dela upp filer i olika delar, men jag vet inte hur man gör detta i praktiken och jag har varit alldeles för lat för att lära mig och nu sitter man där i klistret igen och undrar hur man hamnade här och varför sånt här alltid ska hända just mig och varför det alltid ska hända just när allt verkar kunna fixa sig till det bättre för en gångs skull och nu måste man sitta med den här skiten som om man inte hade annat man hellre skulle vilja göra och människor man hellre skulle vilja prata med än några muppar på reservdelssupporten som inte verkar fatta vad man pratar om och en adapter där det inte ens finns angivet ett Watt-tal utan bara hur många Ampere respektive Volt man får i output vilket gör att det inte finns ens en liten gnutta hopp om att man ska hitta rätt sort så man inte råkar blåsa ut hela datorn när man kopplar in den för säga vad man vill men nu ligger i alla fall informationen säker där den är även om den är otillgänglig och någonstans måste det ju finnas en datorsupport som åtminstone har rätt sladd som man kan komma dit och låna och som kanske till och med skulle kunna tänka sig att hjälpa till med överföringen av informationen till den nya laptop som jag egentligen behöver men inte har råd med och dessutom vara vänliga nog att inte kräva några tusen spänn i betalning för denna hjälp med något som jag skulle kunna fixa själv om jag bara hade lite elektricitet till min dator!!!!!!!

Om jag säger att jag är något frustrerad så kan nog ingen anklaga mig för att överdriva...

Men det finns i alla fall ljus i mörkret. Killen som jag köpte datorn begagnat av för typ fem år sedan kom mot alla odds ihåg var han hade köpt den och jag ringde därför till den firman för att höra vad de trodde om det hela. Och det verkar som att jag nog egentligen "bara" behöver skaffa mig en extern hårddisk med USB-plugg eller en ny dator (alt. låna en, men det verkar inte så smart) och komma in till supporten med både den och min gamla dator, betala 400 spänn i konsultarvode och få hjälp att föra över innehållet på den gamla hårddisken i den nya. Men allra först ska jag kolla vilket serienummer min dator har för det var tydligen inte alldeles säkert att de hade en sån ac-adapter och då skulle de kanske vara tvungna att bygga en - och det vill jag verkligen inte veta vad det skulle kosta!

En positiv bieffekt av min ofrivilliga avhållsamhet från datorer är att jag kommit igång och har börjat skriva igen. Och läsa. Mycket. Vet inte riktigt vad det är jag skriver på men det ska bli spännande att se vad som händer i berättelsen och vad de olika personerna hittar på och vilka andra de kommer möta. Jag har alltid tyckt om att bara sätta mig ner och börja skriva utan någon egentlig plan för det händer alltid spännande och oväntade saker på det sättet. Ett tag försökte jag skriva en bok och jag tänkte att då måste man nog arbeta på ett mer strukturerat sätt så jag började strukturera. Det gick inte så bra. Jag tröttnade på alla karaktärerna innan de ens hunnit få liv... Sen försökte jag skriva en bok igen, fast den här gången tänkte jag att jag skulle strukturera mig på ett lite annat sätt. Det gick heller inte så bra. Sedan skrev jag ingenting på väldigt länge (i alla fall väldigt länge för att vara jag).

Sedan startade jag upp Alkonost och sedan kände jag hur jag sakta började få ord i huvudet igen och hur dessa ord började betyda saker igen och få en djupare mening istället för att bara vara någon sorts meningslösa ljudanden som störde min tillvaro.

Sedan började jag finna ett nöje i att läsa igen.

Nu har jag en anteckningsbok i väskan som jag kan skriva om de personerna som bor i mitt huvud i och jag måste nog skaffa en till som jag kan ha för att bara skriva mina tankar och annat löst som saknar mening och sammanhang i.

Jag hade sorgligt nog glömt bort - någonstans i det kaos som varit mitt liv de senaste åren - vad det är som verkligen får mig att må bra. Det som får mig att må bra är det skrivna ordet. I alla dess former älskar jag det skrivna ordet.

Ord har återfått den magi de alltid tidigare haft i mitt liv och jag känner mig mer fullständig nu sedan jag återfunnit det skriva ordet.

Jag som för bara en vecka sedan kände mig fullkomligt tom.

Poänglös.

Meningslös.

Jag har nu fått tillbaka det som gör mig till en mer fullkomlig människa.

Jag har återfått meningen med ordet.

1 kommentar:

Redhead sa...

Coolt, du verkar ha skaplig smak för böcker. Angående livet och sådär så tror jag att du skulle gilla den här:

http://lundensis.wordpress.com/2006/03/19/ta-dig-i-kragen

korta texten av en kompis till mig.