Jag blir så trött...

Saxat ur Metro Stockholm 17/8

Politiker vill stoppa "kompisknullande"

SEXVANOR. Marie-Louise Ekholm, moderat landstings och kommunpolitiker i Nässjö, tycker att dagens ungdomar är för lössläppta och måste ändra sina sexvanor. I måndags lämnade hon in en motion med förslag som ska minska spridningen av könssjukdomar hos unga. - Det ohejdade kompisknullandet till höger och vänster och ofta utan infektionsskydd är inte hållbart i längden, säger Marie-Louise Ekholm till Expressen.se. Enligt Ekholm är det samhällsklimatet som har lett unga till fler sexpartner. - Jag vill inte moralisera, men jag tycker synd om flickor och pojkar som lever så här, säger hon till Expressen. se. METRO

Nå. Hur ska man nu tolka detta?

Jag kan hålla med om att man måste göra något åt spridningen av könssjukdomar, men att skylla det hela på KK-förhållanden verkar lite konstigt. Framför allt när antalet personer som har s k one-night-stands ökat dramatiskt de senaste åren.

Ekholm har definitivt en poäng i det hon säger om att det är samhällsklimatet som lett till ökningen av sexuella relationer utanför förhållanden och att unga har fler sexpartners (inte nödvändigtvis på samma gång, dock).

Jag kan även hålla med om att det är synd om vissa som lever detta liv. I alla fall om de känner sig tvugna att leva så "för att alla andra gör det".

Men borde man inte försöka finna roten till detta beteende istället för att försöka behandla symptomen? Jag ska förklara:

Att klimatet i samhället förändrats kan nog alla hålla med om. Människor studerar i genomsnitt betydligt längre tid än förr vilket innebär att de kommer ut på jobbmarknaden allt senare. Men även 15 års studier behöver inte leda till en anställning eftersom företagen inte enbart frågar efter kompetens i form av teoretisk kunskap - de vill gärna att den som söker jobbet har "relevant yrkeserfarenhet". Men om man har studerat under många år och (som de flesta studenter) tagit vilket låglönejobb som helst för att hjälpa till att finansiera studierna är det i princip en omöjlighet för de flesta att ha "relevant" yrkeserfarenhet.

Att man studerar allt längre innebär inte bara att man kommer ut på arbetsmarknaden senare. Det innebär också att man "gör karriär" allt senare och att man bor hemma hos sina föräldrar allt längre eftersom man helt enkelt inte har råd att flytta. (Detta är framför allt fallet i storstäderna där bostadssituationen är i det närmaste hopplös för alla som inte är miljonärer).

Detta innebär i sin tur att bildandet av familj skjuts upp eftersom man knappast har tid att "träffa den rätte" när man måste plugga och göra karriär innan man kan finna någon tid att ha ett privatliv.

När man sedan så småningom får ett privatliv vill man kanske ut och resa lite och uppleva världen innan man stadgar sig.

Så när det väl är dags att finna någon är man runt 40 år och inser att det kanske ändå är rätt bekvämt att vara singel eftersom det är svårt att inkorporera någon annan i ens liv när man väl - efter att ha kämpat så hårt under så många år - har skapat sig ett.

Nu är det väl bara så att bara för att man inte har ett fast förhållande så dör ju knappast sexualdriften!

Och nog tycker jag att det är en vettigare lösning att "knulla" kompisar än totala främlingar...

Dessutom har man ju något att tala om efteråt...

Och vidare så är det definitivt något som fungerar för många - att ha någon man kan umgås med och kanske ha sex med när andan faller på utan att behöva lägga en massa tid och energi på tomma löften. Det finns en ärlighet och en rakhet i detta jag finner uppfriskande:

JA, vi trivs ihop
JA, vi har sex ihop
NEJ, vi inbillar oss inte att vi kommer tillbringa resten av vårt liv tillsammans

För vissa kan detta kompisknullande även vara ett sätt att göra uppror mot etablissemanget som fortfarande idealiserar kärnfamiljen.

Nu är det inte så att jag uppmuntrar ansvarslöshet.

Jag tror fortfarande på familjen - även om jag tror att bilden av vad som är en familj kanske måste omvärderas.

Jag tror fortfarande på att vissa människor faktiskt kan "leva lyckiga i alla sina dar".

Men jag tror också att om man vill få stopp på "kompisknullandet" måste man omstrukturera samhället och skapa ett samhälle där man inte behöver kämpa så hårt för att kunna leva och inte bara "klara sig". Det räcker inte med att som politiker förfasa sig och skapa en massa nya regler som styr människors liv ännu mer...

Ja, ja. *suckar* Jag blir så trött...

Klimakteriekossa?

Klimakteriekossa?

Den senaste tiden har det förekommit en del både trevliga och mindre trevliga skrivningar i en gratistidning där ordet "klimakteriekossa" har använts med en förvånansvärd frekvens. Men vad är då en klimakteriekossa?

Från början verkar det ha använts i ett halvt skämtsamt sammanhang för att beskriva känslosamma kvinnor. Sedan verkar någon ha tagit illa vid sig (antagligen en känslosam kvinna) och menat att den hellre är en klimakteriekossa än en arrogant tonåring och därefter urartade det på ett ganska otrevligt sätt...

Nåväl. Nog om tidningen. Jag börjar undra så smått om inte jag har blivit en klimaktieriekossa.

Precis som man i vissa sammanhang talar om en förpubertet kanske jag har drabbats av förklimakteriet. Det sägs ju att man blir extra känslosam när man kommer in i klimakteriet och den senaste veckan har jag drabbats av diverse gråtattacker helt utan anledning. Inte för att jag har varit extremt ledsen eller glad eller så. Det har bara krävts att jag berörts bara en aning av något rent emotionellt och det har krävts ovanligt lite för att beröra mig under veckan som varit.

I måndags tårades ögonen helt oprovocerat när jag var på väg till kören och nästan missade bussen. Sedan en gång till på vägen hem när jag hörde en låt på mp3-spelaren som jag hade lagt in någon dag innan och som jag inte hört på länge. Och igen när jag kom hem och hade svårt att få in nyckeln i låset. I tisdags höll jag på att börja stortjuta när jag trodde att min far som skulle ge mig skjuts hade åkt utan mig, och sedan ytterligare flera gånger under dagen. Och i onsdags när jag stod i duschen och sedan en massa gånger under konserten (dels för att det var så bra musik och så vacker scenshow men också för att det var så många par som stod och gullade överallt och det hade varit trevligt att ha någon att krama). O s v...

Det kan ju ha att göra med att jag knappt sovit den senaste månaden eftersom jag plågats av riktigt hemska drömmar. Så hemska att jag faktiskt dragit mig för att gå och lägga mig eftersom jag inte velat riskera att drömma. Och även om jag har en förmåga att veta att jag drömmer och även om jag har varit medveten om att det är en dröm har drömmarna varit av en sådan karaktär att jag tillbringat en stor del av både mitt drömmande och mitt vakna tillstånd med att seriöst undra om jag börjar bli galen. Är jag kanske en latent sociopat och psykotisk massmördare?

Så - klimakteriekossa eller massmördare? Det är mycket som snurrar i skallen nu...

Till det kan även läggas att jag känt mig underligt attraherad av en man under det senaste året (eller mer) fast jag har försökt vifta bort det eftersom han troligen inte är intresserad av mig. Men nu orkar jag liksom inte hålla honom (och mig) på avstånd längre så vi får väl se vad som händer - eller inte händer. Fast är det något jag är bra på så är det att förbli singel. Jag menar - de män jag finner attraktiva är sällan attraherade av mig och de som är attraherade av mig finner jag sällan attraktiva. Det är kanske inte så ovanligt, men jag tror att det i mitt fall mest handlar om någon sorts missriktat dåligt självförtroende. De som jag är intresserad av är helt enkelt alldeles för bra för mig och kan därmed inte vara intresserade av mig. Alltså beter jag mig skumt mot dem och håller dem på avstånd alternativt beter mig som en "stalker" och skrämmer effektivt bort dem och tar kål på minsta lilla intresse som kanske ändå fanns där. Eller så är någon intresserad av mig och då måste det ju vara något fel på den eftersom ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som jag.

Och ser man på vad jag letar efter hos en man och vad jag brukar få (ja, det finns ju undantag förstås) är det ofta ganska motsatta saker. Jag letar efter intelligens, klass och självdistans och brukar hamna med killar som saknar större allmänbildning, stil (läs skitiga, trasiga kläder - hatar skortor och kavajer även till fest) och som har ett stort ego och ständigt tar sig själva på alldeles för stort allvar. Men eftersom jag är anpassningsbar kan det funka rätt bra ändå - under förutsättning att jag gör mig själv till den dumma bimbobrud de vill ha...

Men nu får det vara slut på dumheterna! Jag har kommit på en teori om att om jag börjar hänga mer på KB eller så, så kanske jag kan hitta någon vettig typ. De säger ju att bibliotek är bra ställen att ragga på. Synd bara att jag är så dålig på att ragga...

Ibland önskar jag att jag var mer som de där i Sex and the city som bara kunde gå fram till en kille och säga typ "följ med mig hem och ha löjligt mycket sex". Fast jag är alldeles för feg. Och alldeles för försiktig. Men bara det att jag kommer på mig själv att vilja vara mer på det sättet kanske är ytterligare ett tecken på någon sorts förklimakterie. Eller möjligen psykisk störning av något slag. Eller bara ett tecken på att även om jag trivs bra med mitt liv så kan det kännas lite ensamt ibland.

Tur att man har kompisar att krama på! =)