Ännu mera vårkänslor... och lite prestationsångest.

Jo, jag har än en gång drabbats av denna vårliga förälskelse till livet i största allmänhet, och till mitt liv i synnerhet. Jag har det verkligen fantastiskt bra! En superhärlig familj, många goda vänner, trevliga arbetskamrater, en vettig studiegrupp i skolan (äntligen!) och en laptop som trots allt fortfarande fungerar någorlunda bra och som tillåter mig att sitta utomhus i solen och dricka luchöl och skriva på min blog. (Tack alla högre makter (och min bror som jag fick det av...) för det trådlösa nätverkskortet!).

Jag vet att många blir förälskade på våren, men ibland undrar jag om det inte bara är kärleken till livet som projiceras på en enskild person för att det verkar så klichéartat att gå runt och vara kär i hela världen... Inte så att jag på något sätt är immun mot att bli förälskad i en person bara för att det är vår och för att jag älskar livet. Och inte så att det är något fel på att "finna kärleken" på vårkanten (även om jag kommit fram till att jag oftast (men inte alltid) brukar bli förälskad i personer någon gång mellan oktober och februari), men ändå...

Det enda jag egentligen är lite upprörd över är den totala brist på kompetens och nytänkande som finns på Lärarhögskolan. Det jag egentligen är mest frustrerad över är att de pedagogiska teorier vi får läsa om har ca 100 år på nacken och oftast är formulerade av välbärgade, vita, europeiska män som troligen aldrig sett ett barn annat än på avstånd... Snacka om kvalificerat skitsnack! (I de flesta fall, men det är klart att med så mycket som skrivits har väl en och annan någorlunda vettig idé smugit sig in här och var...)

Jag är iofs ganska frustrerad på allt snack om sk "problembarn" också. Vadå problembarn? Om ett barn har vissa svårigheter att leva upp till de enorma krav som ställs på dem kanske det egentligen inte är de som är problemet utan samhället som skapat dessa krav. Att unga generellt lider av prestationsångest är väl ingen hemlighet, men jag undrar om det inte är så att skolans krav bara utgör en ytterst liten del av detta. Jag menar samhället ställer ju orimliga krav på perfektion, och föräldrarna (jo, visst finns det undantag) verkar väl inte direkt göra något för att underlätta för sina barn. Tvärtom faktiskt! Hu vanligt är det inte att man hör föräldrarna säga till sina barn att "idag har ni inte tid att leka med era kompisar för ni har ju [infoga valfri aktivitet] idag". Barn har helt enkelt inte tid att bara vara eftersom de så fort de kommer från förskolan/skolan/fritids ska sysselsättas med allehanda saker. Det kan vara hockeyskola, folbollsskola, ridskola, dansskola, klapp-och-klang, dans-och-hopp eller allt vad det nu heter...

När jag var liten var det ingen som kritiserades som förälder om de lät barnen ha lite "tråkigt" (läs: inte blev konstant stimulerade med organiserad lek eller aktivitet). Det var snarare bara bra för då fick barnen dra nytta av sin egen fantasi och uppfinningsrikedom för att sysselsätta sig själva. Inte så att man struntade i sina barn, men det var helt ok om barnen ville sitta och leka med bilar/dockor, rita, lägga pussel, lyssna på musik och skutta runt i vardagsrummet, hitta på en hemlig och osynlig kompis att bjuda på thékalas o s v. Det var snarare så att ett barn som inte kunde sysselsätta sig själv ansågs som lite konstigt.

Idag är det däremot helt normalt att barn inte själva kan komma på något att göra eftersom de är så vana vid att andra hela tiden hittar på saker åt dem. Och sedan undrar man varför andelen hyperaktiva barn och barn som har svårt att sitta still och koncentrera sig en längre stund ökar lavinartat... Inte så konstigt! Om jag hade blivit överstimulerad med allsköns aktiviteter från tre månaders ålder skulle jag också ha svårt att fokusera på en sak i taget och ibland helt enkelt "bara vara"! Snacka om att samhället skapar ett problem där det egentligen inte behöver finnas något! Nä, låt barnen ha lite tråkigt och lära sig mer om hur de själva fungerar, så ska ni nog se att det blir bra. Hur ska man någonsin kunna utveckla en trygg och stark inre miljö om man aldrig får chansen att lära känna sig själv?

Visst finns det barn med rent medicinska svårigheter - det får man inte förringa - men jag är övertygad om att det går lite mode i vissa diagnoser också...

Jag håller även på med en ytterst ovetenskaplig undersökning om den moderna psykvården. Det skrivs ju rätt mycket om hur dåligt många unga (framför allt tjejer) mår. Som sagt - prestationsångest är mycket vanligt. (Undrar om inte det är den nya folksjukdomen?). Man har krav på sig från hemmet att man ska vara bra i skolan och ha "rätt" fritidsintressen, i skolan ska man hävda sig gentemot de jämnåriga - inte bara med betygen - utan även med att ha de "rätta" vännerna. Man ska även klä sig "rätt", ha "rätt" smink, "rätt" pojkvän, "rätt" kropp o s v... Inte konstigt om det blir för mycket ibland! Då kan det ju vara bra om man får komma till en psykolog och få lite stöd. Men till att börja med är det väldigt "fult" att gå till en psykolog. Vidare är det väldigt svårt att få en tid! Om man vill ha en tid hos den kommunala psykvården måste man antingen vara akut självmordsbenägen (gärna så att man faktiskt hamnat på sjukhus ett flertal gånger p g a självmordsförsök) eller vara diagnosticerad med en psykisk åkomma och gå i terapi som ett komplement till den psykofarmaka man fått utskriven. Om man lyckas med detta kostar ett besök 70 kr och går på högkostnadsskyddet inom läkarvården. Men som sagt - detta är nästintill omöjligt.

Kvar finns då en del privata alternativ. Det billigaste jag hittat kostade mellan 70 och 240 kr per besök och kunde även det tillgodoräknas i högkostnadsskyddet, men även där verkar det näst intill omöjligt att få en tid utan att vara akut självmordsbenägen eller ha en diagnos (man får dessutom bara träffa psykologistuderande som gör detta som en del av sin praktik). Nästa prisläge var om man vände sig en annan instats som utbildar blivande psykologer och psykoterapeuter. Då kostade ett besök 350 kr och inkluderas inte i högkostnadsskyddet. Sedan fortsätter det bara uppåt i prisläge mot sådär en 500-1500 kr per besök och inte heller dessa inkluderas i högkostnadsskyddet.

Det som kan noteras är att den vanliga kötiden för att få komma på en första utvärdering är ca 6 månader (men det kan ta betydligt längre tid om man inte tjatar så mycket...) och att kötiden minskar ju högre prisklass man befinner sig i.

Kontentan av det hela är alltså - om du inte har en tidigare diagnos och inte försöker ta livet av dig minst en gång kommer du troligtvis aldrig ens komma till ett möte för utvärdering av ditt psykiska tillstånd. Om du inte råkar vara född i en rik familj, vill säga - då kan du ju alltid köpa din väg till lycka!

Ungefär samma sak verkar det för övrigt vara med läkarvården...

Det enda som är riktigt bra är att alla som bor i Sverige, arbetar här och/eller har någon form av E-blankett verkar omfattas av högkostnadsskyddet - både för läkarvård och för receptbelagda mediciner.

Inte för att jag vet vad en E-blankett är, men ändå...

Goda nyheter för alla som jag känner som bor och arbetar i Sverige, men som inte är svenska medborgare!

Nu, nu får jag nog ta och plugga lite...

Eller rätt mycket faktiskt...