2004-02-18

Konsten att veta om man är "tillsammans"...

När jag var yngre var det inte så svårt att veta om man var tillsammans med någon eller inte. Man frågade helt enkelt chans och om svaret var ja var saken biff, som man säger.

I högstadiet blev det mer komplicerat, framför allt i nian eftersom jag då hade uppplevt min första kyss (och blivit dumpad för första gången... Orsaken? - Jag kände inte att jag var redo att ha sex!). Efter denna milstolpe introducerades termen "att strula". Detta innebar att man kunde hångla med någon bäst man ville utan att ha sex och utan att "vara tillsammans". Ganska trevligt om jag får säga min mening (och det får jag ju - det är ju trots allt min blogg!).

När jag kom upp i gymnasieåldern blev det hela än mer komplicerat. Inte minst efter min sexuella debut (dvs inte bara "strul" utan lite mer än så... ;o)! Fast det var ändå så att det gick någon magisk gräns för att vara tillsammans eller inte vid att man hade sex första gången. Så det var nog inte så svårt att veta ändå...

Nu är jag ännu äldre och tycker att denna till synes enkla fråga - "är ni tillsammans?" - blir allt svårare att svara på. Jag är ju inte mer än mänsklig och visst har det hänt att man haft något "one night stand" och någon mer långvarig älskare så där... Men det har ändå varit ganska lätt att avgöra att man inte varit tillsammans eftersom man inte träffats särskilt ofta och haft en ömsesidig överenskommelse om att det inte handlat om något mer än just sex.

Vid de tillfällen det har handlat om något mer än bara sex (åtminstone för mig) har det däremot generellt sett varit svårare att avgöra om man är tillsammans eller inte. Var ska man egentligen dra gränsen? Vid första kyssen? Vid första gången man har sex? Vid femte gången man har sex? Vid första gången man kysser varandra offentligt? Eller vid första gången man äter middag hos hans föräldrar?

Saken kan ju kompliceras ytterligare om det är så att man känt varandra ett tag, och kanske redan träffat föräldrarna. Annars vore ju det en bra indikation på att det kanske inte bara var sex det handlade om...

En lösning på problemet skulle ju kunna vara att man helt enkelt frågade. Det har faktiskt hänt mig vid ett sällsynt tillfälle att en kille har frågat. Konversationen gick väl ungefär så här:
Han: Tycker du att vi är tillsammans?
Jag: Jag vet inte, vad tycker du?
Han: Jo, det känns väl nästan så...
Jag: Ok. *stort leende*
Och sedan var vi liksom tillsammans. Inga onödiga timmar av tvekan. Inget magsår i väntan på ett "säkert tecken". Bara enkelt och rakt. Och mycket, mycket modigt (av honom)!

Tänk om jag var så modig att jag vågade fråga om det var så att jag tvekade... Men man blir ju matad från barnsben med att man inte ska vara för framfusig eller krävande som kvinna eftersom man skrämmer bort alla vettiga män på det viset. Fast när allt kommer omkring - om en man lägger benen på ryggen bara för att man tycker om honom tillräckligt för att vilja vara "tillsammans", är han då verkligen något att ha?

/ Din relationsfilosof i senvinternatten (Ok, eftermiddagen då...)




Jo... en sak till bara. Jag är förbannad på min skola! Hur kan man begära att eleverna ska ha tenta på något som de inte fått alla föreläsningar i och fått läsinstruktionerna till mindre än en vecka före tenta? Hur kan man dessutom tillåta att en av tre föreläsare skriver frågorna och inte har en enda fråga på något som har tagits upp på de få föreläsningar vi haft? *morrrrr*

Inga kommentarer: