Alltid roar man väl någon...

Alltid roar man väl någon...

... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.

De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:

1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D

2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...

3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)

Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.

Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)

Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).

Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D

Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...