2007-05-14

Jag vill tacka...

... livet, som givit mig så myyckeeet...

Nej, skämt å sido (fast mitt liv ÄR ändå rätt trevligt!).

Jag måste verkligen tacka The Medicine Show, Douglas Unger och Moa som förgyllde min onsdagskväll! Ni rockar fett!

Tack även till L och A (1) för trevligt sällskap och A (2) för ett mycket trevligt samtal på Kvarnen efteråt.

Puss på er allihop!

And on a different note (*garvar* - var det någon som fattade skämtet? *garvar ännu mer*)

Jag HATAR att vara förkyld! Vaknade tre i morse av att jag var så snuvig att jag var tvungen att snyta mig varannan minut ungefär, och av att jag hade rethosta. Jag tycker verkligen rethosta känns fullständigt meningslöst! Hellre rejäl hosta där man känner att det faktiskt "händer" något när man hostar! Ja, ja - för mycket information. Jag vet...

Nåja. Jag lyckades aldrig somna om efter det, så jag hade "bara" varit vaken fyra timmar när väckarklockan ringde. Då segade jag mig upp och gjorde lite thé med mjölk och honung (gillar egentligen inte sötat thé, men jag tänkte att det nog var bra mot hostan) och fick i mig lite jordgubbskräm innan jag satte mig på bussen och åkte till skolan. Jag hade egentligen mycket hellre legat hemma och försökt sova och få ned febern, men jag tänkte att eftersom det på schemat stod att vi skulle ha genomgång inför examinationen som är om några veckor tänkte jag att det nog kunde vara bra att gå - om inte annat för att skaffa mig de sista kompendierna och boka examinationsdatum för den muntliga delen.

Nåväl. Jag var där 20 minuter tidigt efter en bisarrt folktom resa med SL (jag brukar åka den tiden och det brukar vara fullsmockat!) och tog mig ned i en bisarrt folktom korridor. Normalt sett brukar korridorerna fyllas av folk 15-10 min innan föreläsningarna/seminarierna börjar. Nu var det jag, en lokalvårdare och en tjej som såg vilsen ut i hela korridoren! Fem i nio kom en kille från min grupp gående. Då hade jag förgäves försökt ringa några andra för att få veta om det blivit någon salsändring eller så. Jag fick bara tag i två och de var båda på väg till skolan och ingen av dem hade hört något. Jag kände mig vid det här laget som om jag blivit transporterad in i någon underlig parallellvärld á la Stephen Kings "Pestens Tid" där nästan hela befolkningen "mystiskt" försvunnit. Dimman och den medföljande tystnaden gjorde intrycket än starkare...

Nåväl, klasskamrat E fick slutligen tag i någon som talade om att seminariet blivit inställt. TÄNK vad bra om jag fått veta det INNAN jag åkte hemifrån över en timme tidigare. Nå, jag ringde snabbt till den som satt på tunnelbanan, så hon kunde vända (hon har minst lika lång resväg som jag) och sedan lyckades jag med något smått otroligt! Trots trötthets-, feber- och förkylningsbedövning av hjärnan kom jag på att den andra klasskamraten hade sagt att hon höll på att parkera vid skolan när jag ringt henne några minuter tidigare. Kvickt som attan ringde jag henne, meddelade att det var inställt och frågade om hon hade bilen samt om jag möjligen isf kunde få åka med tillbaka. Vi bor nämligen bara några minuter med bil från varandra!

Tack och lov hade den mystiska dimman gjort att hon valt att inte ta motorcykeln idag, och jag fick skjuts HELA VÄGEN HEM! Vilka underbara människor det finns! Dessutom hade hon hälften av det kompendium jag skulle ha (hade råkat få med sig fel del), så jag kan iaf börja med den delen!

Ibland löser livet bara saker åt en på ett fantastiskt sätt!

Nu hoppas jag bara att jag kan bli av med den här förkylningen snabbt som attan eftersom jag ska baka lunchpajer till 20 personer, såga med ca. 6 småträd, samla vackra, kala kvistar i skogen, göra innovativa "serveringstunikor" av säckar, ordna kartonger som är tillräckligt stabila för att ha som soptunnor och leverera detta till stan - helst innan fredag! (Fast går saker enligt plan kommer en bil och hämtar mig och träd och allt på fredag förmiddag - SL brukar inte bli så glada när man kommer med träd på bussen...)

=)

På torsdag ska jag ha genomgång av bordsservering för de som är nya och på lördag ska jag basa för serveringsstyrkan på 14 pers som ska se till att alla gäster på banketten vi ska ha får mat och dryck.

Och på söndag ska jag ta emot en grupp ryska reportrar som ska få information om Hammarby Sjöstad och miljösatsningarna där.

Tack och lov kommer inte ryssarna förrän på eftermiddagen/kvällen så jag kanske t o m kan ta mig en drink i baren efter middagen på lördag. Om jag känner mig tillräckligt frisk då vill säga... Annars får jag väl åka dit och basa och sedan åka hem. Fast det känns ju lite trist. Det tar ju ändå 1½ timme (minst) kommunalt - och jag har varken bil eller körkort så jag har inget val.

No rest for the wicked!

Sådeså!

Inga kommentarer: