Jättestolt!
Det är vad jag är! Över mig själv och min ofattbara intelligens! *harkel harkel HOST*
Jag har nu äntligen lyckats leta reda på exakt var i html-koden på denna prefabricerade blogg-layout (som jag förvisso redan har ändrat en del i, men ändå...) som länken till sidan där man kan göra kommentarer ligger. Så nu borde det vara tydligare exakt VAR man ska klicka för att kunna göra kommentarer på min blogg. (Det har länge gått att kommentera, men det har varit fruktansvärt otydligt var man ska trycka...) Orsakerna till att jag är så stolt över mig själv är:
1. Mina linser har fått spunk och jag ser nästan ingenting. "In i dimman" - jo jag tackar!
2. Jag kan i princip ingenting om html-kodning!
Jag är faktiskt riktigt imponerad över mig själv! Trodde väl aldrig att jag skulle klara av detta konststycke, men det verkar ju faktiskt ha gått vägen... Nästa steg är att komma på hur jag ska ordna med inställningar o dyl så man slipper få upp en ny sida som man ska kommentera på. Tanken är ju att det ska vara lätt att kommentera och det vore ju klart enklare om man kunde kommentera på "förstasidan" så att säga... Men har jag klarat av att rota mig fram i html-koden borde ju detta nästa projekt inte vara helt omöjligt...
:o)
Ja, ja... Det var länge sedan jag skrev något, så jag kommer bara ge en liten resume´ av det roligaste.
I onsdags var jag med några vänner (tio stycken för att vara exakt) och såg dansföreställningen Gökboet med Bounce. Helt lysande! Jag säger bara wow! WOW! Jag är förförd och förundrad och överförtjust! Vilka människor! Tänk om jag kunde använda kroppen på det sättet. (Eller kanske inte. Jag vet ju vilka skador och vilken osannolik smärta det kan orsaka...) Men i alla fall... Om ni inte redan gjort det - GÅ OCH SE! NU! BUMS!
I fredags jobbade jag elva timmar, men var ändå inte så trött efter jobbet så jag tog en promenad med en kollega och hamnade på en mysig liten pubs mysiga lilla uteservering för en spontan öl. Supernajs... Lite trafikstört (S:t Eriksgatan är ju rätt trafikerad...), men mysigt ändå. Och på puben sålde de salt&vinegar-chips. Jag har inte ätit sådana på över sex år. Och jag älskar verkligen dem! De är så fantastiskt goda att det är en rent religiös upplevelse att äta dem! Varför har inte fler svenskar upptäckt detta och skickat protestbrev till OLW och Estrella och alltvaddenuheter och KRÄVT att de ska börja tillverka sådana? Mycket underligt...
Idag har jag haft friluftsdag med mina små sötungar i skolan och sprungit runt i skogen hela dagen och haft jättekul. Och det var ju tur att den där kallfronten inte har hunnit hit än, för det hade nog inte varit riktigt lika trevligt att springa runt i skogen i regnet. JAG hade iofs inte brytt mig något nämnvärt, men eftersom de flesta föräldrar verkar vara helt oförmögna att klä sina barn rätt hade det varit mindre trevligt eftersom en massa blöta och kalla barn som klagar på att de fryser och att de vill gå hem är klart mindre trivsamt än massa torra, varma barn som har kul i solen... (Visst har jag radikala åsikter? *skrattar*)
Ytterligare funderingar: kan man vara förälskad i en plats som man aldrig varit på? Om detta är möjligt skulle jag nog påstå att för min del är det de skotska högländerna som gäller i så fall. Jag har aldrig varit där, men jag har drömt om att resa dit ända sedan jag var liten. Och en vacker dag när jag blir stor (eller åtminstone äldre (och kanske lite rikare)) ska jag resa dit. Mmmmm... doftande ljunghedar, vindpinade låga buskar, höga klippor... och tistlar... och kortvuxna, mörkhåriga, bleka män i kilt... mmmmmmm...
Är det för övrigt bara jag som tycker att en man i kilt är något av det sexigaste som finns? Det är en seriös dräggelvarning på det... Mina vänner vet vad jag talar om...
En annan sak som är sexigt är män i sjuttonhundratalskläder. Byxor som slutar strax under knät, tajta vita strumpor och skor med liten klack som verkligen lyfter fram formen på vaden...
*drömmer mig bort*
Eh. Jo. Alltså.
Man skulle kanske kunna misstänka att det är något med mig och ben. Och framför allt då vader... Och man skulle inte ha helt fel. Vad kan jag säga? Jag gillar mansvader. Framför allt den lite smalare sorten. Men så länge vaderna inte är bredare än låren går det mesta bra. Ytligt? Jo, lite kanske. Men den som säger att utseendet är helt oviktigt ljuger. Självklart spelar det inte så stor roll när man väl lärt känna personen, men det skadar ju knappast om man tycker att personen i fråga är snygg. Förvisso blir alla människor vackra om man är förälskad i dem, men man ska ju komma till det stadiet först. Och jag håller nog med Jakob Hellman där om att "kärlek tar ett tag"...
Nä. Nu är det slutbabblat för den här gången!
Tjudderrutt!
P.S. Ytterligare en språklig fundering: vem kom på ett så fantastiskt fånigt ord som "gurka" ("agurk" på norska = jätteskojigt!)? Det engelska "cucumber" är ju egentligen mer logiskt eftersom det heter "Cucumis sativus" på latin...
2006-05-16
2006-05-07
Sommar och sol och likbleka ben.'
Jag säger bara - WOW! Vilket väder! Tillbringade fredagen med att tvätta lite kläder och gräva i trädgården. Åtminstone ett tag, för det blev verkligen jättesvettigt efter ett tag och har man bara bikini på sig är det svårt att ta av sig lite kläder för att kyla av sig... På kvällen var jag på afterski (ja, det var det faktiskt! Eller åtminstone en pubkväll med afterski-tema...) men jag var alldeles för trött för att orka stanna särskilt länge, så jag åt lite gulaschsoppa och tog en drink och sedan gick jag iväg till en vän som jag skulle sova hos. Väl där hamnade vi tillsammans med två andra killar i köket och satt och snackade skit, lyssnade på musik och drack öl. Väldigt trevligt! Och sedan blev jag iväglurad till en kvarterskrog... Men det blev faktiskt bara två öl och sedan var det dags att sova eftersom jag skulle jobba på lördagen.
Sagt och gjort. Jag gick till jobbet vid tio på lördagsmorgonen i kjol och linne och ångrade ganska snart att jag tagit med mig jackan, för det var alldeles för varmt för att ha den på sig. Det var nästan inga besökare alls på hela dagen och rätt långtråkigt så jag satt och gjorde massa meningslösa tester på Tickle tills klockan var två och det var dags att gå. Sedan åkte jag hem till ovan nämnda vän och hämtade honom och lite picnic-mat som jag hade förberett på fredagen (pastasallad med kassler, soltorkade tomater, majs, färskmalen svartpeppar och färsk gräslök från mitt trädgårdsland) samt lite kylt vin och sedan gick vi till Observatorielunden och bara slappade i flera timmar. Finns det något bättre sätt att spendera en solig och varm lördag än på en filt i parken med en snäll och söt pojke? Har svårt att komma på något...
Efter några timmar var jag hysteriskt kissnödig (sådär så man knappt vågar andas av rädlsa för att det ska ske en olycka...) och vi gick tillbaka till hans lägenhet så jag kunde gå på toa. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till, men vi segade och degade och myste tills någon av oss tittade på klockan och konstaterade att - hoppsan! Klockan är visst två på natten nu! Det var ju inte direkt tal om att åka hem då, så jag blev kvar en natt till fast jag egentligen hade tänkt vara duktig och åka hem så jag kunde gå upp tidigt idag (söndag) och fortsätta fixa i trädgården. Men jag klagar inte!
Idag vaknade jag vid nio och kunde inte somna om men var alldeles för orkeslös för att ... eh ... orka åka hem. (Att man inte orkar när man är orkeslös torde väl vara ganska uppenbart, men jag kommer inte på något bättre sätt att säga det på...) Stort tack till min käre vän som inte bara stod ut med mitt sällskap hela helgen utan till och med orkade vara trevlig hela tiden! Det är ju inte alltid så lätt, vet jag... Åkte inte hem förrän vid ett och när jag kom hem lade jag mig på sängen och tittade lite på TV. Och somnade... Vaknade inte förrän vid sex av att mor knackade på dörren för att tala om att middagen var klar. Och jag som hade tänkt hjälpa till med maten! Ja, ja. Så kan det gå... Men det var helt fantastisk att kunna sitta ute på altanen och äta middag i kvällssolen med familjen!
Så på det stora hela har det här nog varit en av de trevligaste och mest avslappnade helgerna på länge. Superfint väder och trevligt sällskap - kan man egentligen begära mer av livet? :o)
Och imorgon ska jag vara i skolan klockan åtta för att hålla lektion med mina små söta barn i 1-3:an som jag har min praktik i. Och även om det är jobbigt att behöva gå upp vid sju så ser jag verkligen fram emot att få slippa den förbannade Lärarhögskolan under tre hela veckor och få vara ute bland barnen på skolan och känna att jag faktiskt gör något vettigt med min tid.
Ja. Vad kan jag säga? Jag är verkligen helt otroligt nöjd med mitt liv!
Och från det ena till det andra - det svenska språket är verkligen helt otroligt inkonsekvent ibland! Kom häromdagen att tänka på något som jag faktiskt inte tänkt på förut, nämligen detta:
Varför heter det mås och gås i singularis men måsar och gäss i pluralis? Det finns ju inga som helst uttalsregler som kan styra detta och det verkar ju helt fantastiskt korkat! Den enda någorlunda rimliga förklaring vi kom på när jag dryftade detta med några andra språknördar var att antingen har orden varit mycket mer olika från början och "gås" kanske hette något annat som det var mer logiskt att man skulle böja till gäss. Eller så böjdes "mås" till "mäss" förut men p g a att språket som bekant fluktuerar så föll den formen bort och ersattes av måsar - som ju egentligen är ett mycket mer logiskt sätt att säga det på... Är det någon som vet hur denna abnormitet har uppkommit får den väldigt gärna höra av sig!
Kom för övrigt på en allitteration som kan beskriva till exempel hur en man vill uppfattas när han kommer (eller hur alldeles för många män vill uppfattas rent generellt): Mega-maffig macho-man. Är det så svårt att förstå att många kvinnor hellre vill ha en snäll, omtänksam och självsäker kille som inte behöver hävda sin manlighet för att känna sig duglig? Och varför är det så många (både män och kvinnor) som verkar tro att självsäkerhet är samma sak som självgodhet och egocentrism? Nä, ge mig en mjukis vilken dag som helst!
Tills vidare - njut av vädret och njut av livet! Man vet aldrig hur länge det varar...
Jag säger bara - WOW! Vilket väder! Tillbringade fredagen med att tvätta lite kläder och gräva i trädgården. Åtminstone ett tag, för det blev verkligen jättesvettigt efter ett tag och har man bara bikini på sig är det svårt att ta av sig lite kläder för att kyla av sig... På kvällen var jag på afterski (ja, det var det faktiskt! Eller åtminstone en pubkväll med afterski-tema...) men jag var alldeles för trött för att orka stanna särskilt länge, så jag åt lite gulaschsoppa och tog en drink och sedan gick jag iväg till en vän som jag skulle sova hos. Väl där hamnade vi tillsammans med två andra killar i köket och satt och snackade skit, lyssnade på musik och drack öl. Väldigt trevligt! Och sedan blev jag iväglurad till en kvarterskrog... Men det blev faktiskt bara två öl och sedan var det dags att sova eftersom jag skulle jobba på lördagen.
Sagt och gjort. Jag gick till jobbet vid tio på lördagsmorgonen i kjol och linne och ångrade ganska snart att jag tagit med mig jackan, för det var alldeles för varmt för att ha den på sig. Det var nästan inga besökare alls på hela dagen och rätt långtråkigt så jag satt och gjorde massa meningslösa tester på Tickle tills klockan var två och det var dags att gå. Sedan åkte jag hem till ovan nämnda vän och hämtade honom och lite picnic-mat som jag hade förberett på fredagen (pastasallad med kassler, soltorkade tomater, majs, färskmalen svartpeppar och färsk gräslök från mitt trädgårdsland) samt lite kylt vin och sedan gick vi till Observatorielunden och bara slappade i flera timmar. Finns det något bättre sätt att spendera en solig och varm lördag än på en filt i parken med en snäll och söt pojke? Har svårt att komma på något...
Efter några timmar var jag hysteriskt kissnödig (sådär så man knappt vågar andas av rädlsa för att det ska ske en olycka...) och vi gick tillbaka till hans lägenhet så jag kunde gå på toa. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till, men vi segade och degade och myste tills någon av oss tittade på klockan och konstaterade att - hoppsan! Klockan är visst två på natten nu! Det var ju inte direkt tal om att åka hem då, så jag blev kvar en natt till fast jag egentligen hade tänkt vara duktig och åka hem så jag kunde gå upp tidigt idag (söndag) och fortsätta fixa i trädgården. Men jag klagar inte!
Idag vaknade jag vid nio och kunde inte somna om men var alldeles för orkeslös för att ... eh ... orka åka hem. (Att man inte orkar när man är orkeslös torde väl vara ganska uppenbart, men jag kommer inte på något bättre sätt att säga det på...) Stort tack till min käre vän som inte bara stod ut med mitt sällskap hela helgen utan till och med orkade vara trevlig hela tiden! Det är ju inte alltid så lätt, vet jag... Åkte inte hem förrän vid ett och när jag kom hem lade jag mig på sängen och tittade lite på TV. Och somnade... Vaknade inte förrän vid sex av att mor knackade på dörren för att tala om att middagen var klar. Och jag som hade tänkt hjälpa till med maten! Ja, ja. Så kan det gå... Men det var helt fantastisk att kunna sitta ute på altanen och äta middag i kvällssolen med familjen!
Så på det stora hela har det här nog varit en av de trevligaste och mest avslappnade helgerna på länge. Superfint väder och trevligt sällskap - kan man egentligen begära mer av livet? :o)
Och imorgon ska jag vara i skolan klockan åtta för att hålla lektion med mina små söta barn i 1-3:an som jag har min praktik i. Och även om det är jobbigt att behöva gå upp vid sju så ser jag verkligen fram emot att få slippa den förbannade Lärarhögskolan under tre hela veckor och få vara ute bland barnen på skolan och känna att jag faktiskt gör något vettigt med min tid.
Ja. Vad kan jag säga? Jag är verkligen helt otroligt nöjd med mitt liv!
Och från det ena till det andra - det svenska språket är verkligen helt otroligt inkonsekvent ibland! Kom häromdagen att tänka på något som jag faktiskt inte tänkt på förut, nämligen detta:
Varför heter det mås och gås i singularis men måsar och gäss i pluralis? Det finns ju inga som helst uttalsregler som kan styra detta och det verkar ju helt fantastiskt korkat! Den enda någorlunda rimliga förklaring vi kom på när jag dryftade detta med några andra språknördar var att antingen har orden varit mycket mer olika från början och "gås" kanske hette något annat som det var mer logiskt att man skulle böja till gäss. Eller så böjdes "mås" till "mäss" förut men p g a att språket som bekant fluktuerar så föll den formen bort och ersattes av måsar - som ju egentligen är ett mycket mer logiskt sätt att säga det på... Är det någon som vet hur denna abnormitet har uppkommit får den väldigt gärna höra av sig!
Kom för övrigt på en allitteration som kan beskriva till exempel hur en man vill uppfattas när han kommer (eller hur alldeles för många män vill uppfattas rent generellt): Mega-maffig macho-man. Är det så svårt att förstå att många kvinnor hellre vill ha en snäll, omtänksam och självsäker kille som inte behöver hävda sin manlighet för att känna sig duglig? Och varför är det så många (både män och kvinnor) som verkar tro att självsäkerhet är samma sak som självgodhet och egocentrism? Nä, ge mig en mjukis vilken dag som helst!
Tills vidare - njut av vädret och njut av livet! Man vet aldrig hur länge det varar...
2006-05-04
Round and round and round it goes...
...where it stops nobody knows...
Det går bara runt i mitt stackars huvud nu. Vilken dag!
Började med att ha seminarie på Lärarhögskolan mellan nio och tolv, sedan var det bara att springa iväg till jobbet. Kom dit tidigare än beräknat och värmde min lunch i ett rum fullt av brandmän (jag tror det var någon sorts visning som Fortum hade av biogasnätet i Hammarby Sjöstad för de pratade om ledningar, backventiler, gnistskydd och tändningsmekanismer) för att sedan gå upp på taket och sola lite under tiden som jag åt min lunch. Däremellan hade jag lyckligtvis fått i mig lite migränmedicin som hade tagit udden av den värsta smärtan... Efter lunchen hade jag fortfarande en timme kvar tills jag skulle börja jobba så jag gick iväg till Observatorium (en träskulptur i vattnet som är gjord för att sitta på) och läste lite i solskenet.
När jag sedan började jobba kom en grupp på 38 personer från i princip hela världen och skulle få en lite annorlunda presentation av Hammarbyprojektet för att sedan gå en rundtur och göra en sorts POE och EIA (Post Occupancy Evaluation och Environmental Impact Assessment) i området. Ja, sagt och gjort, rundtur i området blev det. I en och en halv timme. Det är faktiskt ganska jobbigt att försöka hålla reda på nära 40 personer en solig vårdag i Sjöstaden. Alla sprang iväg åt alla möjliga håll hela tiden och ställde en massa både möjliga och omöjliga frågor. Lite som kalvar på grönbete som råkat komma över alla band av nationalencyklopedin och vill få allt förklarat för sig. Väldigt kul, men fruktansvärt energikrävande! Fast å andra sidan säger man ju att smakar det så kostar det... Och de var faktiskt väldigt trevliga och det är alltid intressant att träffa folk från andra delar av världen. Kanske framför allt miljöfolk som kan ge mig helt nya perspektiv på saker inom mitt yrkesområde. De som gjorde starkast intryck var en man från Ghana som ville veta allt om biogasproduktion, en man från Brasilien som var helt insnöad på fotboll (såklart), en man från Sydafrika som var helt förälskad i den skandinaviska naturen (framför allt den norska och svenska fjällvärlden), en kvinna från Kenya som blev jätteförtjust i att det växte alger på båtbryggan samt en man från Argentina som var helt fascinerad av bevattningssystemet för de planterade träden i området.
Jag älskar verkligen sådana här dagar! Fint väder och massa härliga människor! Hade det inte varit för den förbannade migränen som jag nätt och jämnt lyckats hålla stången sedan lunch hade det varit helt perfekt. Men man kan ju inte få allt här i världen...
Fast man kan få mycket!
Tjolahopp!
/ Glädjeskruttet
Tillägg: Jag glömde visst berätta om dagens klantighet! I morse när jag skulle sätta i linserna vaknade jag bokstavligt talat med ett ryck och många tårar. Jag hade nämligen inte helt lyckats få bort chiliresterna från fingrarna efter matlagningen igår... Ouch säger jag bara! The pain! Men vaknade gjorde jag ju i alla fall... :o)
...where it stops nobody knows...
Det går bara runt i mitt stackars huvud nu. Vilken dag!
Började med att ha seminarie på Lärarhögskolan mellan nio och tolv, sedan var det bara att springa iväg till jobbet. Kom dit tidigare än beräknat och värmde min lunch i ett rum fullt av brandmän (jag tror det var någon sorts visning som Fortum hade av biogasnätet i Hammarby Sjöstad för de pratade om ledningar, backventiler, gnistskydd och tändningsmekanismer) för att sedan gå upp på taket och sola lite under tiden som jag åt min lunch. Däremellan hade jag lyckligtvis fått i mig lite migränmedicin som hade tagit udden av den värsta smärtan... Efter lunchen hade jag fortfarande en timme kvar tills jag skulle börja jobba så jag gick iväg till Observatorium (en träskulptur i vattnet som är gjord för att sitta på) och läste lite i solskenet.
När jag sedan började jobba kom en grupp på 38 personer från i princip hela världen och skulle få en lite annorlunda presentation av Hammarbyprojektet för att sedan gå en rundtur och göra en sorts POE och EIA (Post Occupancy Evaluation och Environmental Impact Assessment) i området. Ja, sagt och gjort, rundtur i området blev det. I en och en halv timme. Det är faktiskt ganska jobbigt att försöka hålla reda på nära 40 personer en solig vårdag i Sjöstaden. Alla sprang iväg åt alla möjliga håll hela tiden och ställde en massa både möjliga och omöjliga frågor. Lite som kalvar på grönbete som råkat komma över alla band av nationalencyklopedin och vill få allt förklarat för sig. Väldigt kul, men fruktansvärt energikrävande! Fast å andra sidan säger man ju att smakar det så kostar det... Och de var faktiskt väldigt trevliga och det är alltid intressant att träffa folk från andra delar av världen. Kanske framför allt miljöfolk som kan ge mig helt nya perspektiv på saker inom mitt yrkesområde. De som gjorde starkast intryck var en man från Ghana som ville veta allt om biogasproduktion, en man från Brasilien som var helt insnöad på fotboll (såklart), en man från Sydafrika som var helt förälskad i den skandinaviska naturen (framför allt den norska och svenska fjällvärlden), en kvinna från Kenya som blev jätteförtjust i att det växte alger på båtbryggan samt en man från Argentina som var helt fascinerad av bevattningssystemet för de planterade träden i området.
Jag älskar verkligen sådana här dagar! Fint väder och massa härliga människor! Hade det inte varit för den förbannade migränen som jag nätt och jämnt lyckats hålla stången sedan lunch hade det varit helt perfekt. Men man kan ju inte få allt här i världen...
Fast man kan få mycket!
Tjolahopp!
/ Glädjeskruttet
Tillägg: Jag glömde visst berätta om dagens klantighet! I morse när jag skulle sätta i linserna vaknade jag bokstavligt talat med ett ryck och många tårar. Jag hade nämligen inte helt lyckats få bort chiliresterna från fingrarna efter matlagningen igår... Ouch säger jag bara! The pain! Men vaknade gjorde jag ju i alla fall... :o)
2006-05-02
Vinterna rasat ut bland våra fjällor...
Jag har nu firat den konstigaste Valborgsmässoafton någonsin. Jag och några vänner hade bestämt att vi skulle träffas och äta middag hemma hos dem på Kungsholmen för att sedan möta upp några andra vänner och titta lite på majbrasan i Vasaparken och efter det gå på bio. Sagt och gjort. Jag åkte hem till vännerna, åt smaskig mat och sedan tog vi en promenad till Vasaparken. När vi kom dit tillbringade vi cirka tio minuter med att leta efter brasan - utan framgång. Sedan lyckades vi genom att tjuvlyssna på folket runt omkring oss klura ut att "brasan" bestod av ett fyrfat med lite grenar i. Inte direkt vad jag kallar "brasa", men ändå... Under tiden vi letade spelade ett brassband (eller brasband om man så vill) gamla vårklassiker som "La Bamba". Ingen Valborgsstämning där inte! Vi såg även att Filadelfiakyrkan hade någon sorts bås vid scenen, men tänkte väl inte så mycket på det (förutom att jag undrade lite vad kyrkan överhuvudtaget hade där att göra)... Sedan var det då dags för årets vårtalare. Hon var någon före detta ordförande i KDU, eller liknande och talade om Gud och härligheten och svensk invandringspolitik. Vi misstänkte nog att hon måste ha tagit fel på dagar och trodde att hon skulle hålla ett första-maj-tal för det lät precis som ett valtal... (Å andra sidan är ju första maj enligt tradition arbetarrörelsens högtid och KD är ju borgerliga, så hon kanske bara tog tillfället i akt. Vem vet?) Så skulle då äntligen "brasan" tändas och en manskör skulle sjunga in våren. Elden flammade åtmistone någorlunda högt och manskören inledde starkt med klassiker som "Längtan till landet" och "Liten fågel", men sedan blev det psalmer och man började väl ana lite oråd. Mycket riktigt - det visade sig vara Filadelfiakyrkans manskör! Inte så himla traditionellt med psalmer på Valborg, och det kändes faktiskt riktigt skumt. Så vi gick lite tidigare än vi hade tänkt eftersom jag började känna mig lite smått aggressiv över att ha hamnat i något sorts frikyrkligt väckelsemöte och inte på det traditionsrika Valborgsfirande jag hade sett fram emot.
Så var det då bio. Vi såg "Ice-Age 2" och den var riktigt skojig. Sen åkte vi allihopa hem till vännerna på Kungsholmen och drack thé, åt bullar och snackade skit till två på natten. Vi talade dock inte vilken skit som helst. Vi diskuterade religion och evolutionsteorier, häxprocesser, inkvisition, korkade amerikanska högerkristna, samband mellan Jesus och Freja och Oden, korkade påvar, irländska katoliker, smartare påvar, stigmata, korfästningar i största allmänhet, katolska helgon och underliga bibelcitat! *skratt* Så kan det gå... (Nu låter det kanske lite som att vi alla har något emot kyrkan, men två av oss sex som var närvarande är faktiskt troende kristna, så...)
När det sedan var dags att åka hemåt visade det sig att en av vännerna hade sin bil parkerad vid S:t Eriksplan och eftersom fyra av oss (inklusive bilägaren) skulle åt samma håll erbjöds jag skjuts till lämplig busshållplats. Men först skulle vi åka tunnelbana från Fridhemsplan dit, och jädrar i mig vilken ungdomsfylla! Jag var faktiskt ganska glad över att slippa åka tunnelbana själv. Men när vi stod på perrongen och sammanfattade vad vi hade gjort under kvällen kom vi fram till att det faktiskt var ganska skojigt. Först ett ofrivilligt väckelsemöte, sedan tecknad film på bio och slutligen thé och bullar med tillhörande teologisk diskussion. Inte direkt vad man hade kunnat vänta sig en Valborg, kanske... :D
När jag så hade blivit avlämnad vid busshållplatsen och nattbussen slutligen kom var det nästan like mycket aphus på den som det var på tunnelbanan. Fullt av fulla fjortisar och halva bussen nedspydd. Folk som skrek och sjöng och sprang fram och tillbaka i bussen och plingade vid varje station fast de inte skulle gå av... Jag säger bara - stackars bussförare! Hoppas han fick extra OB för att köra den turen.
Ja, ja... Idag har jag påbörjat den vårstädning som jag har skjutit upp tillräckligt länge nu. Och jag ångrar faktiskt att jag skjutit upp den så pass länge för nu är det jättemycket att göra! *suck* Ja, ja det är väl bara att bita i det sura äpplet och hugga tag. Men nu har jag faktiskt inte gjort annat än att städa, tvätta och hänga tvätt i fyra timmar, så jag tycker nog att jag kan ta mig en liten paus och äta lunch och blogga utan att behöva ha alltför dåligt samvete för det.
Fast lite dåligt samvete har jag nog ändå. SÅ mycket att göra. Och SÅ lite energi...
Jag tror för övrigt att jag äntligen har lyckats klura ut varför mitt ex har undvikit mig i flera månader. Han har nämligen flyttat ihop med sin nya tjej, och jag tror att han kanske skämdes lite för att berätta det för mig eftersom han ju lämnade mig för henne i slutet av augusti, eller så vågade han inte berätta det för att han inte visste hur jag skulle reagera. Men det är väl kul för honom! Men jag tror någonstans att han trodde att jag fortfarande hade känslor för honom - vilket jag absolut inte har. Det var ett bra tag sedan jag kom över honom och enda orsaken till att jag överhuvudtaget bryr mig är att vi har varit vänner i elva år och det känns ju som att det vore lite synd att slänga den vänskapen i sjön på grund av ett förhållande som knappt varade en femtedel av den tiden. Det är ju väldigt svårt (iaf för mig) att bara sluta bry mig om någon som jag brytt mig om så länge.
Men, men... Vill han inte umgås med mig är det hans förlust! Jag har ju vänner så det räcker ändå! :)
Pussenuss!
Jag har nu firat den konstigaste Valborgsmässoafton någonsin. Jag och några vänner hade bestämt att vi skulle träffas och äta middag hemma hos dem på Kungsholmen för att sedan möta upp några andra vänner och titta lite på majbrasan i Vasaparken och efter det gå på bio. Sagt och gjort. Jag åkte hem till vännerna, åt smaskig mat och sedan tog vi en promenad till Vasaparken. När vi kom dit tillbringade vi cirka tio minuter med att leta efter brasan - utan framgång. Sedan lyckades vi genom att tjuvlyssna på folket runt omkring oss klura ut att "brasan" bestod av ett fyrfat med lite grenar i. Inte direkt vad jag kallar "brasa", men ändå... Under tiden vi letade spelade ett brassband (eller brasband om man så vill) gamla vårklassiker som "La Bamba". Ingen Valborgsstämning där inte! Vi såg även att Filadelfiakyrkan hade någon sorts bås vid scenen, men tänkte väl inte så mycket på det (förutom att jag undrade lite vad kyrkan överhuvudtaget hade där att göra)... Sedan var det då dags för årets vårtalare. Hon var någon före detta ordförande i KDU, eller liknande och talade om Gud och härligheten och svensk invandringspolitik. Vi misstänkte nog att hon måste ha tagit fel på dagar och trodde att hon skulle hålla ett första-maj-tal för det lät precis som ett valtal... (Å andra sidan är ju första maj enligt tradition arbetarrörelsens högtid och KD är ju borgerliga, så hon kanske bara tog tillfället i akt. Vem vet?) Så skulle då äntligen "brasan" tändas och en manskör skulle sjunga in våren. Elden flammade åtmistone någorlunda högt och manskören inledde starkt med klassiker som "Längtan till landet" och "Liten fågel", men sedan blev det psalmer och man började väl ana lite oråd. Mycket riktigt - det visade sig vara Filadelfiakyrkans manskör! Inte så himla traditionellt med psalmer på Valborg, och det kändes faktiskt riktigt skumt. Så vi gick lite tidigare än vi hade tänkt eftersom jag började känna mig lite smått aggressiv över att ha hamnat i något sorts frikyrkligt väckelsemöte och inte på det traditionsrika Valborgsfirande jag hade sett fram emot.
Så var det då bio. Vi såg "Ice-Age 2" och den var riktigt skojig. Sen åkte vi allihopa hem till vännerna på Kungsholmen och drack thé, åt bullar och snackade skit till två på natten. Vi talade dock inte vilken skit som helst. Vi diskuterade religion och evolutionsteorier, häxprocesser, inkvisition, korkade amerikanska högerkristna, samband mellan Jesus och Freja och Oden, korkade påvar, irländska katoliker, smartare påvar, stigmata, korfästningar i största allmänhet, katolska helgon och underliga bibelcitat! *skratt* Så kan det gå... (Nu låter det kanske lite som att vi alla har något emot kyrkan, men två av oss sex som var närvarande är faktiskt troende kristna, så...)
När det sedan var dags att åka hemåt visade det sig att en av vännerna hade sin bil parkerad vid S:t Eriksplan och eftersom fyra av oss (inklusive bilägaren) skulle åt samma håll erbjöds jag skjuts till lämplig busshållplats. Men först skulle vi åka tunnelbana från Fridhemsplan dit, och jädrar i mig vilken ungdomsfylla! Jag var faktiskt ganska glad över att slippa åka tunnelbana själv. Men när vi stod på perrongen och sammanfattade vad vi hade gjort under kvällen kom vi fram till att det faktiskt var ganska skojigt. Först ett ofrivilligt väckelsemöte, sedan tecknad film på bio och slutligen thé och bullar med tillhörande teologisk diskussion. Inte direkt vad man hade kunnat vänta sig en Valborg, kanske... :D
När jag så hade blivit avlämnad vid busshållplatsen och nattbussen slutligen kom var det nästan like mycket aphus på den som det var på tunnelbanan. Fullt av fulla fjortisar och halva bussen nedspydd. Folk som skrek och sjöng och sprang fram och tillbaka i bussen och plingade vid varje station fast de inte skulle gå av... Jag säger bara - stackars bussförare! Hoppas han fick extra OB för att köra den turen.
Ja, ja... Idag har jag påbörjat den vårstädning som jag har skjutit upp tillräckligt länge nu. Och jag ångrar faktiskt att jag skjutit upp den så pass länge för nu är det jättemycket att göra! *suck* Ja, ja det är väl bara att bita i det sura äpplet och hugga tag. Men nu har jag faktiskt inte gjort annat än att städa, tvätta och hänga tvätt i fyra timmar, så jag tycker nog att jag kan ta mig en liten paus och äta lunch och blogga utan att behöva ha alltför dåligt samvete för det.
Fast lite dåligt samvete har jag nog ändå. SÅ mycket att göra. Och SÅ lite energi...
Jag tror för övrigt att jag äntligen har lyckats klura ut varför mitt ex har undvikit mig i flera månader. Han har nämligen flyttat ihop med sin nya tjej, och jag tror att han kanske skämdes lite för att berätta det för mig eftersom han ju lämnade mig för henne i slutet av augusti, eller så vågade han inte berätta det för att han inte visste hur jag skulle reagera. Men det är väl kul för honom! Men jag tror någonstans att han trodde att jag fortfarande hade känslor för honom - vilket jag absolut inte har. Det var ett bra tag sedan jag kom över honom och enda orsaken till att jag överhuvudtaget bryr mig är att vi har varit vänner i elva år och det känns ju som att det vore lite synd att slänga den vänskapen i sjön på grund av ett förhållande som knappt varade en femtedel av den tiden. Det är ju väldigt svårt (iaf för mig) att bara sluta bry mig om någon som jag brytt mig om så länge.
Men, men... Vill han inte umgås med mig är det hans förlust! Jag har ju vänner så det räcker ändå! :)
Pussenuss!
2006-04-29
This sad long tale...
... of moments passé must come to an end before it is too late. Wasn't born to hate. I was made to love. But I never knew it was so hard... (The Ark "This sad bouquet")
Det är så sant. Jag är född att älska. Allt och alla. Även de som gör mig illa. Kanske inte så himla sunt, men inte desto mindre sant...
För att fortsätta att citera samma låt:
It's taken time and yet more time it will take before this heart is free and strong enough to break...
Apropå krossade hjärtan. Jag menar - visst har jag älskat. Ibland så mycket att det vore lättare att bara ge upp och dö än att älska så mycket. Men som sagt - jag tror inte att jag någonsin fått mitt hjärta krossat. Att älska så mycket att man gladeligen skulle gå i döden för den andra är något jag bara är alltför bekant med. Men är det verkligen att älska? Att vara så självutplånande att man bara lever för att göra den andra glad... Jag menar - vad hände med det där med "tvåsamhet"?
Men jag tror inte att jag kommer kunna älska någon så som den vill och förtjänar att bli älskad förrän jag verkligen lärt mig att älska mig själv och våga få mitt hjärta krossat...
Nog för att jag älskar mig själv, men som man säger - det finns ju grader i helvetet! :o)
... of moments passé must come to an end before it is too late. Wasn't born to hate. I was made to love. But I never knew it was so hard... (The Ark "This sad bouquet")
Det är så sant. Jag är född att älska. Allt och alla. Även de som gör mig illa. Kanske inte så himla sunt, men inte desto mindre sant...
För att fortsätta att citera samma låt:
It's taken time and yet more time it will take before this heart is free and strong enough to break...
Apropå krossade hjärtan. Jag menar - visst har jag älskat. Ibland så mycket att det vore lättare att bara ge upp och dö än att älska så mycket. Men som sagt - jag tror inte att jag någonsin fått mitt hjärta krossat. Att älska så mycket att man gladeligen skulle gå i döden för den andra är något jag bara är alltför bekant med. Men är det verkligen att älska? Att vara så självutplånande att man bara lever för att göra den andra glad... Jag menar - vad hände med det där med "tvåsamhet"?
Men jag tror inte att jag kommer kunna älska någon så som den vill och förtjänar att bli älskad förrän jag verkligen lärt mig att älska mig själv och våga få mitt hjärta krossat...
Nog för att jag älskar mig själv, men som man säger - det finns ju grader i helvetet! :o)
2006-04-28
Jaha. Så var det dags igen...
I tisdags hade vi en heldagsföreläsning om språk och språkinlärning och det var jätteskoj och vi lekte en massa lekar (faktiskt lite kul att få leka på lektionstid) och det var alldeles väldigt utmattande och man kände sig lagom hjärntvättad efter det. Då bestämde vi oss (jag och tre till) för att åka in till stan och shoppa lite i väntan på att studentpuben skulle öppna. Sagt och gjort - jag sprang iväg och köpte en mp3-spelare och de andra köpte födelsedagspresent till en fyraåring. Det blev ett målar-kit med färger, penslar, skrapverktyg och palett på min inrådan - det är aldrig för tidigt att få fina målarsaker (giftfria såklart)... Sedan sprang vi alla till H&M för att kolla lite på festkläder till en av tjejerna och jag hittade en jättefin blus för halva priset (98:-) och killen vi hade med oss var mycket förstående och tyckte faktiskt det var kul att vara smakråd. Sedan skulle vi då på studentpub. Denna kväll skulle de ha schlager-tema och Eira var jätteglad. Åtmistone tills det hade gått en timme och den enda schlagerskivan de hade redan gått ett varv. Då bytte de till jätteseg och tråkig musik som ingen av oss hade hört förut och som var ungefär så långt från schlager som det går att komma. Tydligen hade killen som skulle bränna skivor med musik till kvällen haft något strul med datorn och när vi gick vid tio hade han fortfarande inte kommit... Trist. Och dåligt planerat!
I onsdags var det så dags för redovisning. Vi skulle på ett "gestaltande sätt" redovisa vad vi skrivit om pedagogiska miljöer och material. Det gjorde vi genom att i måndags bygga en modell i kartong, lera, tyg m m av en förskoleavdelning så som den skulle se ut om vi fick bestämma. Sedan iscensatte vi ett personalmöte på den förskolan och visade en overhead på den nuvarande planlösningen och sedan tog vi fram och visade vår modell. Vi slutade med att bjuda in våra kurskamrater på "öppet hus" så de fick komma fram och titta på och diskutera vår modell. Det blev stor succé! De verkade tycka det var kul med något som inte bara går ut på att bli matad med overheadbilder eller powerpoint-presentationer tills man nästan somnat och sedan försöka vara kreativ under diskussionen när man ärligt talat har stängt av hjärnan efter de första meningarna... Och kul för oss att göra dessutom!
Igår låg jag hemma och var sjuk. Jag vet inte om det var sömnbrist, solsting eller något annat, men bra mådde jag inte! Feber och frossa så det stod härliga till! Tillbringade dagen i sängen med öppet fönster p g a värmen och tittade på Firefly (igen) och åt popcorn och drack kolsyrat vatten. Popcorn och kolsyrat vatten är obligatoriskt när Eira är sjuk! Det är bra medicin! Och kanske lite grönsaksbuljong också. Det är mums i magen! *slurp*
Idag mår jag så'n tur är bättre. Har precis haft en grupp studenter från KTH som jag talat om "energy and environmental solutions" med. Det ni! Det märks för övrigt att det var ett tag sedan jag hade en ordentlig genomgång av bränslecellsystemet på engelska, för jag tappade en del ord som jag alltid har kunnat förr. Det känns för övrigt alltid lite konstigt att ha grupper där deltagarna är ungefär i min ålder. Yngre och äldre går bra, men när de är nästan jämnåriga känns det faktiskt rätt skumt...
Har funderat lite på begreppet "att få hjärtat krossat". Jag har tidigare varit ganska säker på att jag fått mitt hjärta krossat minst en gång iaf. Men nu är jag inte längre så säker... Vad innebär det egentligen att få sitt hjärta krossat? Det låter ju definitivt som något som - även om det läker - åtminstone borde lämna lite ärrvävnad. Men jag tror inte att jag egentligen har någon sådan i mitt hjärta. Visst har jag blivit sviken, besviken och övergiven ett otal gånger och kommer med all säkerhet bli det igen, men är det verkligen mitt hjärta som krossats då? Jag tror ärligt talat snarare att det är mina drömmar som krossats då - inte mitt hjärta. Att få sina drömmar krossade kan väl vara nog så smärtsamt, men det känns som att det inte är så himla farligt ändå. Om en dröm krossas kan man ju alltid skapa en ny! Men ett hjärta är det nog svårare att byta ut... Det jag skulle kunna tänka mig som kan krossa ett hjärta är väl om ens barn eller make eller liknande plötsligt dör. Men att bli lämnad av en partner eller få käppar i hjulet vad gäller utbildning, karriär eller familjebildning är nog snarare att få drömmarna krossade - och det har man ju fått ett antal gånger! Och fler lär det som sagt bli. Men inte kan jag påstå att det är något som har lämnat några större sår efter sig i det långa loppet...
Visserligen är det så att alla upplever alla sorters förlust olika, och inte är det särskilt kul när det händer - även om det bara är drömmarna som går i kras. Och jag vill påpeka att jag på intet sätt förringar de som upplever att de har fått hjärtat krossat - oavsett vilken anledning man nu har till denna känsla. Det här är bara min högst personliga upplevelse av saker och ting.
Jag vill bara säga en sak till...
Våga drömma! Som en lärare en gång sade till mig: "sikta mot stjärnorna så når du kanske i alla fall trädtopparna"! Det är inget fel i att sikta högt och nå halvvägs. Däremot är det fel att inte våga satsa alls!
/ Er optimist bland gräsrötterna
I tisdags hade vi en heldagsföreläsning om språk och språkinlärning och det var jätteskoj och vi lekte en massa lekar (faktiskt lite kul att få leka på lektionstid) och det var alldeles väldigt utmattande och man kände sig lagom hjärntvättad efter det. Då bestämde vi oss (jag och tre till) för att åka in till stan och shoppa lite i väntan på att studentpuben skulle öppna. Sagt och gjort - jag sprang iväg och köpte en mp3-spelare och de andra köpte födelsedagspresent till en fyraåring. Det blev ett målar-kit med färger, penslar, skrapverktyg och palett på min inrådan - det är aldrig för tidigt att få fina målarsaker (giftfria såklart)... Sedan sprang vi alla till H&M för att kolla lite på festkläder till en av tjejerna och jag hittade en jättefin blus för halva priset (98:-) och killen vi hade med oss var mycket förstående och tyckte faktiskt det var kul att vara smakråd. Sedan skulle vi då på studentpub. Denna kväll skulle de ha schlager-tema och Eira var jätteglad. Åtmistone tills det hade gått en timme och den enda schlagerskivan de hade redan gått ett varv. Då bytte de till jätteseg och tråkig musik som ingen av oss hade hört förut och som var ungefär så långt från schlager som det går att komma. Tydligen hade killen som skulle bränna skivor med musik till kvällen haft något strul med datorn och när vi gick vid tio hade han fortfarande inte kommit... Trist. Och dåligt planerat!
I onsdags var det så dags för redovisning. Vi skulle på ett "gestaltande sätt" redovisa vad vi skrivit om pedagogiska miljöer och material. Det gjorde vi genom att i måndags bygga en modell i kartong, lera, tyg m m av en förskoleavdelning så som den skulle se ut om vi fick bestämma. Sedan iscensatte vi ett personalmöte på den förskolan och visade en overhead på den nuvarande planlösningen och sedan tog vi fram och visade vår modell. Vi slutade med att bjuda in våra kurskamrater på "öppet hus" så de fick komma fram och titta på och diskutera vår modell. Det blev stor succé! De verkade tycka det var kul med något som inte bara går ut på att bli matad med overheadbilder eller powerpoint-presentationer tills man nästan somnat och sedan försöka vara kreativ under diskussionen när man ärligt talat har stängt av hjärnan efter de första meningarna... Och kul för oss att göra dessutom!
Igår låg jag hemma och var sjuk. Jag vet inte om det var sömnbrist, solsting eller något annat, men bra mådde jag inte! Feber och frossa så det stod härliga till! Tillbringade dagen i sängen med öppet fönster p g a värmen och tittade på Firefly (igen) och åt popcorn och drack kolsyrat vatten. Popcorn och kolsyrat vatten är obligatoriskt när Eira är sjuk! Det är bra medicin! Och kanske lite grönsaksbuljong också. Det är mums i magen! *slurp*
Idag mår jag så'n tur är bättre. Har precis haft en grupp studenter från KTH som jag talat om "energy and environmental solutions" med. Det ni! Det märks för övrigt att det var ett tag sedan jag hade en ordentlig genomgång av bränslecellsystemet på engelska, för jag tappade en del ord som jag alltid har kunnat förr. Det känns för övrigt alltid lite konstigt att ha grupper där deltagarna är ungefär i min ålder. Yngre och äldre går bra, men när de är nästan jämnåriga känns det faktiskt rätt skumt...
Har funderat lite på begreppet "att få hjärtat krossat". Jag har tidigare varit ganska säker på att jag fått mitt hjärta krossat minst en gång iaf. Men nu är jag inte längre så säker... Vad innebär det egentligen att få sitt hjärta krossat? Det låter ju definitivt som något som - även om det läker - åtminstone borde lämna lite ärrvävnad. Men jag tror inte att jag egentligen har någon sådan i mitt hjärta. Visst har jag blivit sviken, besviken och övergiven ett otal gånger och kommer med all säkerhet bli det igen, men är det verkligen mitt hjärta som krossats då? Jag tror ärligt talat snarare att det är mina drömmar som krossats då - inte mitt hjärta. Att få sina drömmar krossade kan väl vara nog så smärtsamt, men det känns som att det inte är så himla farligt ändå. Om en dröm krossas kan man ju alltid skapa en ny! Men ett hjärta är det nog svårare att byta ut... Det jag skulle kunna tänka mig som kan krossa ett hjärta är väl om ens barn eller make eller liknande plötsligt dör. Men att bli lämnad av en partner eller få käppar i hjulet vad gäller utbildning, karriär eller familjebildning är nog snarare att få drömmarna krossade - och det har man ju fått ett antal gånger! Och fler lär det som sagt bli. Men inte kan jag påstå att det är något som har lämnat några större sår efter sig i det långa loppet...
Visserligen är det så att alla upplever alla sorters förlust olika, och inte är det särskilt kul när det händer - även om det bara är drömmarna som går i kras. Och jag vill påpeka att jag på intet sätt förringar de som upplever att de har fått hjärtat krossat - oavsett vilken anledning man nu har till denna känsla. Det här är bara min högst personliga upplevelse av saker och ting.
Jag vill bara säga en sak till...
Våga drömma! Som en lärare en gång sade till mig: "sikta mot stjärnorna så når du kanske i alla fall trädtopparna"! Det är inget fel i att sikta högt och nå halvvägs. Däremot är det fel att inte våga satsa alls!
/ Er optimist bland gräsrötterna
2006-04-24
Den gyllene medelvägen...
... har visat sig mycket svår att finna. Men jag återkommer strax till det.
Först en kort resumé av min helg.
Fredag: skulle på spelning på Universitetet och lyssna på några gamla klasskompisar som skulle spela. Det visade sig dock att det var ett helt annat band än det jag trodde skulle spela som faktiskt spelade den kvällen. Men även detta band visade sig innehålla minst en gammal klasskompis (från samma klass som de från det första bandet till råga på allt) så det kändes ju inte helt bortkastat iaf. Sedan hamnade jag på födelsedagsfest hos en tjej jag aldrig träffat tillsammans med en massa andra människor jag aldrig träffat (med undantag för två) och det hela var en mycket bisarr upplevelse.
Lördag: Knatade iväg till Åsa och David under vårsolens klara sken för att där möta upp deras respektive föräldrar och åka till Uppsala för att titta på Åsas syster i Uppsala Stadsteaters uppsättning av "Som ni vill ha det". Den var verkligen helt fantastiskt bra! Jag känner mig fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den... Skådespelarna gjorde mycket bra rolltolkningar, scenografin var bara underbar, kostymer och smink var mycket skickligt utförda och stärkte intrycket av skådespelarnas prestationer och rollfigurer på precis det sätt som kunde önskas, ljus och ljud var också mycket bra och... ja, på det stora hela så är jag aningen lyrisk över denna pjäs (vilket kanske märks...). Har ni tid och möjlighet rekommenderar jag er att se denna pjäs. Det var faktiskt rätt enkelt att hänga med i svängarna trots att det är en Shakespeare-komedi (för er som inte läst så mycket Shakespeare - hans komedier tenderar att vara aningen röriga, framför allt de som bygger på förvecklingar och "cross-dressing", vilket en förvånansvärt stor del av de faktiskt gör) och jag vill ge en stor eloge till regin (och skådespelarna såklart) för att de lyckats med detta konststycke! Som sagt - jag är lyrisk!
Efter pjäsen var det hade jag hört att det var några i familjen (alltså Åsas resp. Davids familjer, men eftersom de är gifta så är det väl lite samma sak på något sätt) som skulle gå ut och äta och de hade frågat om jag hade lust att följa med. Det tyckte jag lät trevligt, så jag tackade ja till detta. Vad jag inte riktigt hade räknat med var att "familjen" i detta fall var ca. 20 personer varav de flesta jag bara sett som hastigast på Å&D:s bröllop i höstas, och att en av dem (en gammelfaster eller något liknande) fyllde år och denna middag delvis var ett födelsedagsfirande för henne. Det kändes plötsligt mycket bisarrt att befinna sig i en jättelik släktträff med en släkt som inte var min och till råga på allt fira någons födelsedag som jag bara sett en gång för över ett halvår sedan och så vitt jag kan minnas knappt hälsade på vid det tillfället... Så - alltså! TVÅ bisarra födelsedsfiranden jag bara råkat hamna på utan att egentligen ha den blekaste aning om hur det gått till! Bizzarro!!!
När jag kom ut från restaurangen såg jag att min mor hade sökt mig på mobilen. Vad hon ville var att fråga mig om jag snabbt kunde lära henne att säga någonting på alviska. Jag kan egentligen ingen alviska alls, men eftersom jag är med i Tolkiensällskapet har jag iaf lyckats snappa upp någon sorts artighetsfras som jag snabbt lärde ut till min mor. Det var inte ett dugg bisarrt att stå på Fyris Torg sent en lördag kväll och instruera min mor i hur man säger "var hälsad, vän" på quenya... :o)
Kom hem från Uppsala vid tolv på natten och kände mig minst sagt både aningen manglad och (om)tumlad. Snacka om att jag sov som ett barn den natten...
Söndag: Mor, far och jag invigde grillsäsongen. *mums* Sedan tillbringade jag en stor del av kvällen med att trassla ut stålspiraler med plasthandtag som fungerar som grind till vårt elstängsel från varandra. Min far hade inte tänkt efter riktigt när han plockade in dem för vintern och hade lat alla tre spiralerna i en hög på källargolvet. Jag säger bara - lägg aldrig långa spiralformade saker i en hög!!! Hade det inte varit för min envishet och ett par nypor som var mycket starkare än jag trodde (mina) hade det aldrig gått att reda ut detta nystan av rostfritt fjäderstål...
Idag har vi haft hysteriskt skojigt när vi förberedde en gruppredovisning i skolan, men det återkommer jag mer om på onsdag när jag vet hur redovisningen har gått...
På uppsjungningen i kören idag lyckades jag för övrigt täcka in nära fyra oktaver utan att blinka ens en gång. Känns som att formen är på väg tillbaka efter den förbannade stämbandsinflammationen... *yipiiiieeeee* *jättesupermegasmajl*
Så var det då det där med den gyllene medelvägen...
För att göra en lång historia kort kan jag säga som så här:
När jag var liten ville jag helst vara osynlig. För ungefär tretton år sedan klev jag fram i rampljuset. Sedan gled jag så gradvis att jag inte märkte det tillbaka i skuggorna. Det hela slutade med att i princip alla som stod mig nära (och till och med personer jag träffade första gången någonsin) sade åt mig att jag borde ta för mig lite mer och våga ta lite mer plats. Så nu har jag försökt göra det. Men då får jag istället veta att jag tar för mycket plats (vilket jag absolut kan hålla med om i vissa sammanhang) och att jag borde ta ett kliv tillbaka. Det bästa vore ju om man kunde hitta någon sorts mellanting här - en gyllene medelväg - men det är inte så lätt som det kan låta. (Jag undrar för övrigt om det bara är jag som tycker det är svårt att vara "lagom" så att säga...)
Jag tror (om jag ska bli lite själv-psykoanalytisk här) att allt detta egentligen handlar om att jag är så förbannat rädd att bli bortglömd. Min största skräck i livet - förutom att jag inte ska duga till - är att jag ska sluta mitt liv ensam och bortglömd. Därför kanske jag tar i lite för mycket ibland (framför allt när jag träffar nya människor som jag ska göra ett första intryck på - tyvärr!) bara för att visa att jag finns till, och att jag faktiskt också kan och vet en massa saker och inte bara är en fluga på väggen. Samtidigt tycker jag illa om mig själv när jag är så framfusig och gåpåig så ibland sitter jag bara tyst i ett hörn och lyssnar och känner mig lite illa till mods och undrar när någon ska lägga märke till att jag finns där. Och det händer faktiskt oftare än vad många som träffat mig tror att jag lyckas med att sitta mitt i händelsernas centrum utan att någon överhuvudtaget verkar lägga märke till mig...
Undrar förresten om detta skulle kunna vara en ny och hittills outforskad karriärmöjlighet? Jag skulle kunna bli världens skickligaste spion! När jag inte märks, så märks jag ju helt enkelt inte. Och när jag märks alldeles för mycket finns det väl ingen i världen som skulle misstänka den som syns och hörs mest av alla för att faktiskt lyssna och lägga märke till också. Hmmm... :o) Eira - international woman of mystery. Det vore kanske något!
Synd bara att jag har så många svarta hål i mitt minne...
Vad sa jag att jag hette nu igen?
Och vad var det nu jag sa?
Va?
Äsch, jag fattar ingenting...
:o)
... har visat sig mycket svår att finna. Men jag återkommer strax till det.
Först en kort resumé av min helg.
Fredag: skulle på spelning på Universitetet och lyssna på några gamla klasskompisar som skulle spela. Det visade sig dock att det var ett helt annat band än det jag trodde skulle spela som faktiskt spelade den kvällen. Men även detta band visade sig innehålla minst en gammal klasskompis (från samma klass som de från det första bandet till råga på allt) så det kändes ju inte helt bortkastat iaf. Sedan hamnade jag på födelsedagsfest hos en tjej jag aldrig träffat tillsammans med en massa andra människor jag aldrig träffat (med undantag för två) och det hela var en mycket bisarr upplevelse.
Lördag: Knatade iväg till Åsa och David under vårsolens klara sken för att där möta upp deras respektive föräldrar och åka till Uppsala för att titta på Åsas syster i Uppsala Stadsteaters uppsättning av "Som ni vill ha det". Den var verkligen helt fantastiskt bra! Jag känner mig fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den... Skådespelarna gjorde mycket bra rolltolkningar, scenografin var bara underbar, kostymer och smink var mycket skickligt utförda och stärkte intrycket av skådespelarnas prestationer och rollfigurer på precis det sätt som kunde önskas, ljus och ljud var också mycket bra och... ja, på det stora hela så är jag aningen lyrisk över denna pjäs (vilket kanske märks...). Har ni tid och möjlighet rekommenderar jag er att se denna pjäs. Det var faktiskt rätt enkelt att hänga med i svängarna trots att det är en Shakespeare-komedi (för er som inte läst så mycket Shakespeare - hans komedier tenderar att vara aningen röriga, framför allt de som bygger på förvecklingar och "cross-dressing", vilket en förvånansvärt stor del av de faktiskt gör) och jag vill ge en stor eloge till regin (och skådespelarna såklart) för att de lyckats med detta konststycke! Som sagt - jag är lyrisk!
Efter pjäsen var det hade jag hört att det var några i familjen (alltså Åsas resp. Davids familjer, men eftersom de är gifta så är det väl lite samma sak på något sätt) som skulle gå ut och äta och de hade frågat om jag hade lust att följa med. Det tyckte jag lät trevligt, så jag tackade ja till detta. Vad jag inte riktigt hade räknat med var att "familjen" i detta fall var ca. 20 personer varav de flesta jag bara sett som hastigast på Å&D:s bröllop i höstas, och att en av dem (en gammelfaster eller något liknande) fyllde år och denna middag delvis var ett födelsedagsfirande för henne. Det kändes plötsligt mycket bisarrt att befinna sig i en jättelik släktträff med en släkt som inte var min och till råga på allt fira någons födelsedag som jag bara sett en gång för över ett halvår sedan och så vitt jag kan minnas knappt hälsade på vid det tillfället... Så - alltså! TVÅ bisarra födelsedsfiranden jag bara råkat hamna på utan att egentligen ha den blekaste aning om hur det gått till! Bizzarro!!!
När jag kom ut från restaurangen såg jag att min mor hade sökt mig på mobilen. Vad hon ville var att fråga mig om jag snabbt kunde lära henne att säga någonting på alviska. Jag kan egentligen ingen alviska alls, men eftersom jag är med i Tolkiensällskapet har jag iaf lyckats snappa upp någon sorts artighetsfras som jag snabbt lärde ut till min mor. Det var inte ett dugg bisarrt att stå på Fyris Torg sent en lördag kväll och instruera min mor i hur man säger "var hälsad, vän" på quenya... :o)
Kom hem från Uppsala vid tolv på natten och kände mig minst sagt både aningen manglad och (om)tumlad. Snacka om att jag sov som ett barn den natten...
Söndag: Mor, far och jag invigde grillsäsongen. *mums* Sedan tillbringade jag en stor del av kvällen med att trassla ut stålspiraler med plasthandtag som fungerar som grind till vårt elstängsel från varandra. Min far hade inte tänkt efter riktigt när han plockade in dem för vintern och hade lat alla tre spiralerna i en hög på källargolvet. Jag säger bara - lägg aldrig långa spiralformade saker i en hög!!! Hade det inte varit för min envishet och ett par nypor som var mycket starkare än jag trodde (mina) hade det aldrig gått att reda ut detta nystan av rostfritt fjäderstål...
Idag har vi haft hysteriskt skojigt när vi förberedde en gruppredovisning i skolan, men det återkommer jag mer om på onsdag när jag vet hur redovisningen har gått...
På uppsjungningen i kören idag lyckades jag för övrigt täcka in nära fyra oktaver utan att blinka ens en gång. Känns som att formen är på väg tillbaka efter den förbannade stämbandsinflammationen... *yipiiiieeeee* *jättesupermegasmajl*
Så var det då det där med den gyllene medelvägen...
För att göra en lång historia kort kan jag säga som så här:
När jag var liten ville jag helst vara osynlig. För ungefär tretton år sedan klev jag fram i rampljuset. Sedan gled jag så gradvis att jag inte märkte det tillbaka i skuggorna. Det hela slutade med att i princip alla som stod mig nära (och till och med personer jag träffade första gången någonsin) sade åt mig att jag borde ta för mig lite mer och våga ta lite mer plats. Så nu har jag försökt göra det. Men då får jag istället veta att jag tar för mycket plats (vilket jag absolut kan hålla med om i vissa sammanhang) och att jag borde ta ett kliv tillbaka. Det bästa vore ju om man kunde hitta någon sorts mellanting här - en gyllene medelväg - men det är inte så lätt som det kan låta. (Jag undrar för övrigt om det bara är jag som tycker det är svårt att vara "lagom" så att säga...)
Jag tror (om jag ska bli lite själv-psykoanalytisk här) att allt detta egentligen handlar om att jag är så förbannat rädd att bli bortglömd. Min största skräck i livet - förutom att jag inte ska duga till - är att jag ska sluta mitt liv ensam och bortglömd. Därför kanske jag tar i lite för mycket ibland (framför allt när jag träffar nya människor som jag ska göra ett första intryck på - tyvärr!) bara för att visa att jag finns till, och att jag faktiskt också kan och vet en massa saker och inte bara är en fluga på väggen. Samtidigt tycker jag illa om mig själv när jag är så framfusig och gåpåig så ibland sitter jag bara tyst i ett hörn och lyssnar och känner mig lite illa till mods och undrar när någon ska lägga märke till att jag finns där. Och det händer faktiskt oftare än vad många som träffat mig tror att jag lyckas med att sitta mitt i händelsernas centrum utan att någon överhuvudtaget verkar lägga märke till mig...
Undrar förresten om detta skulle kunna vara en ny och hittills outforskad karriärmöjlighet? Jag skulle kunna bli världens skickligaste spion! När jag inte märks, så märks jag ju helt enkelt inte. Och när jag märks alldeles för mycket finns det väl ingen i världen som skulle misstänka den som syns och hörs mest av alla för att faktiskt lyssna och lägga märke till också. Hmmm... :o) Eira - international woman of mystery. Det vore kanske något!
Synd bara att jag har så många svarta hål i mitt minne...
Vad sa jag att jag hette nu igen?
Och vad var det nu jag sa?
Va?
Äsch, jag fattar ingenting...
:o)
2006-04-21
Kvasi-intellektualism är bra för din själ!
Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik ska höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte just nu denna sekund eftersom jag bloggar nu, men...)
Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på det ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men tänk så olika man kan tolka saker!
Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte försöker vara intellektuell, utan bara är det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...
Men en sak som jag iaf vet att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag vet att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...
Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid någon av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...
:o)
Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man väldigt lättroad!
Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte försöker verka intellektuell? Hmmm...
Pussenuss!
/ Ert knastroll i vårsolen
Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik ska höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte just nu denna sekund eftersom jag bloggar nu, men...)
Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på det ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men tänk så olika man kan tolka saker!
Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte försöker vara intellektuell, utan bara är det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...
Men en sak som jag iaf vet att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag vet att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...
Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid någon av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...
:o)
Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man väldigt lättroad!
Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte försöker verka intellektuell? Hmmm...
Pussenuss!
/ Ert knastroll i vårsolen
2006-04-19
Hoppsan!
Så det kan gå...
Glömde ju det allra viktigaste:
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MOR!!!
Hur dum får man bli egentligen?
Inte dummare än jag i alla fall.
Då ligger man nog rätt risigt till...
:o)
Ja, ja... Till mitt försvar kan jag säga att jag lider av dåligt minne (eller egentligen inte dåligt - bara fullt av svarta hål...) och när jag väl har fått en tanke i huvudet måste jag få bort den på något sätt innan nästa tanke kan få plats. Och jag sms:ade faktiskt och gratulerade vid åtta i morse... Men det blir mer offentligt så här!
Som sagt: grattis kära mor! Du är fantastisk!
Så det kan gå...
Glömde ju det allra viktigaste:
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MOR!!!
Hur dum får man bli egentligen?
Inte dummare än jag i alla fall.
Då ligger man nog rätt risigt till...
:o)
Ja, ja... Till mitt försvar kan jag säga att jag lider av dåligt minne (eller egentligen inte dåligt - bara fullt av svarta hål...) och när jag väl har fått en tanke i huvudet måste jag få bort den på något sätt innan nästa tanke kan få plats. Och jag sms:ade faktiskt och gratulerade vid åtta i morse... Men det blir mer offentligt så här!
Som sagt: grattis kära mor! Du är fantastisk!
Ännu mera vårkänslor... och lite prestationsångest.
Jo, jag har än en gång drabbats av denna vårliga förälskelse till livet i största allmänhet, och till mitt liv i synnerhet. Jag har det verkligen fantastiskt bra! En superhärlig familj, många goda vänner, trevliga arbetskamrater, en vettig studiegrupp i skolan (äntligen!) och en laptop som trots allt fortfarande fungerar någorlunda bra och som tillåter mig att sitta utomhus i solen och dricka luchöl och skriva på min blog. (Tack alla högre makter (och min bror som jag fick det av...) för det trådlösa nätverkskortet!).
Jag vet att många blir förälskade på våren, men ibland undrar jag om det inte bara är kärleken till livet som projiceras på en enskild person för att det verkar så klichéartat att gå runt och vara kär i hela världen... Inte så att jag på något sätt är immun mot att bli förälskad i en person bara för att det är vår och för att jag älskar livet. Och inte så att det är något fel på att "finna kärleken" på vårkanten (även om jag kommit fram till att jag oftast (men inte alltid) brukar bli förälskad i personer någon gång mellan oktober och februari), men ändå...
Det enda jag egentligen är lite upprörd över är den totala brist på kompetens och nytänkande som finns på Lärarhögskolan. Det jag egentligen är mest frustrerad över är att de pedagogiska teorier vi får läsa om har ca 100 år på nacken och oftast är formulerade av välbärgade, vita, europeiska män som troligen aldrig sett ett barn annat än på avstånd... Snacka om kvalificerat skitsnack! (I de flesta fall, men det är klart att med så mycket som skrivits har väl en och annan någorlunda vettig idé smugit sig in här och var...)
Jag är iofs ganska frustrerad på allt snack om sk "problembarn" också. Vadå problembarn? Om ett barn har vissa svårigheter att leva upp till de enorma krav som ställs på dem kanske det egentligen inte är de som är problemet utan samhället som skapat dessa krav. Att unga generellt lider av prestationsångest är väl ingen hemlighet, men jag undrar om det inte är så att skolans krav bara utgör en ytterst liten del av detta. Jag menar samhället ställer ju orimliga krav på perfektion, och föräldrarna (jo, visst finns det undantag) verkar väl inte direkt göra något för att underlätta för sina barn. Tvärtom faktiskt! Hu vanligt är det inte att man hör föräldrarna säga till sina barn att "idag har ni inte tid att leka med era kompisar för ni har ju [infoga valfri aktivitet] idag". Barn har helt enkelt inte tid att bara vara eftersom de så fort de kommer från förskolan/skolan/fritids ska sysselsättas med allehanda saker. Det kan vara hockeyskola, folbollsskola, ridskola, dansskola, klapp-och-klang, dans-och-hopp eller allt vad det nu heter...
När jag var liten var det ingen som kritiserades som förälder om de lät barnen ha lite "tråkigt" (läs: inte blev konstant stimulerade med organiserad lek eller aktivitet). Det var snarare bara bra för då fick barnen dra nytta av sin egen fantasi och uppfinningsrikedom för att sysselsätta sig själva. Inte så att man struntade i sina barn, men det var helt ok om barnen ville sitta och leka med bilar/dockor, rita, lägga pussel, lyssna på musik och skutta runt i vardagsrummet, hitta på en hemlig och osynlig kompis att bjuda på thékalas o s v. Det var snarare så att ett barn som inte kunde sysselsätta sig själv ansågs som lite konstigt.
Idag är det däremot helt normalt att barn inte själva kan komma på något att göra eftersom de är så vana vid att andra hela tiden hittar på saker åt dem. Och sedan undrar man varför andelen hyperaktiva barn och barn som har svårt att sitta still och koncentrera sig en längre stund ökar lavinartat... Inte så konstigt! Om jag hade blivit överstimulerad med allsköns aktiviteter från tre månaders ålder skulle jag också ha svårt att fokusera på en sak i taget och ibland helt enkelt "bara vara"! Snacka om att samhället skapar ett problem där det egentligen inte behöver finnas något! Nä, låt barnen ha lite tråkigt och lära sig mer om hur de själva fungerar, så ska ni nog se att det blir bra. Hur ska man någonsin kunna utveckla en trygg och stark inre miljö om man aldrig får chansen att lära känna sig själv?
Visst finns det barn med rent medicinska svårigheter - det får man inte förringa - men jag är övertygad om att det går lite mode i vissa diagnoser också...
Jag håller även på med en ytterst ovetenskaplig undersökning om den moderna psykvården. Det skrivs ju rätt mycket om hur dåligt många unga (framför allt tjejer) mår. Som sagt - prestationsångest är mycket vanligt. (Undrar om inte det är den nya folksjukdomen?). Man har krav på sig från hemmet att man ska vara bra i skolan och ha "rätt" fritidsintressen, i skolan ska man hävda sig gentemot de jämnåriga - inte bara med betygen - utan även med att ha de "rätta" vännerna. Man ska även klä sig "rätt", ha "rätt" smink, "rätt" pojkvän, "rätt" kropp o s v... Inte konstigt om det blir för mycket ibland! Då kan det ju vara bra om man får komma till en psykolog och få lite stöd. Men till att börja med är det väldigt "fult" att gå till en psykolog. Vidare är det väldigt svårt att få en tid! Om man vill ha en tid hos den kommunala psykvården måste man antingen vara akut självmordsbenägen (gärna så att man faktiskt hamnat på sjukhus ett flertal gånger p g a självmordsförsök) eller vara diagnosticerad med en psykisk åkomma och gå i terapi som ett komplement till den psykofarmaka man fått utskriven. Om man lyckas med detta kostar ett besök 70 kr och går på högkostnadsskyddet inom läkarvården. Men som sagt - detta är nästintill omöjligt.
Kvar finns då en del privata alternativ. Det billigaste jag hittat kostade mellan 70 och 240 kr per besök och kunde även det tillgodoräknas i högkostnadsskyddet, men även där verkar det näst intill omöjligt att få en tid utan att vara akut självmordsbenägen eller ha en diagnos (man får dessutom bara träffa psykologistuderande som gör detta som en del av sin praktik). Nästa prisläge var om man vände sig en annan instats som utbildar blivande psykologer och psykoterapeuter. Då kostade ett besök 350 kr och inkluderas inte i högkostnadsskyddet. Sedan fortsätter det bara uppåt i prisläge mot sådär en 500-1500 kr per besök och inte heller dessa inkluderas i högkostnadsskyddet.
Det som kan noteras är att den vanliga kötiden för att få komma på en första utvärdering är ca 6 månader (men det kan ta betydligt längre tid om man inte tjatar så mycket...) och att kötiden minskar ju högre prisklass man befinner sig i.
Kontentan av det hela är alltså - om du inte har en tidigare diagnos och inte försöker ta livet av dig minst en gång kommer du troligtvis aldrig ens komma till ett möte för utvärdering av ditt psykiska tillstånd. Om du inte råkar vara född i en rik familj, vill säga - då kan du ju alltid köpa din väg till lycka!
Ungefär samma sak verkar det för övrigt vara med läkarvården...
Det enda som är riktigt bra är att alla som bor i Sverige, arbetar här och/eller har någon form av E-blankett verkar omfattas av högkostnadsskyddet - både för läkarvård och för receptbelagda mediciner.
Inte för att jag vet vad en E-blankett är, men ändå...
Goda nyheter för alla som jag känner som bor och arbetar i Sverige, men som inte är svenska medborgare!
Nu, nu får jag nog ta och plugga lite...
Eller rätt mycket faktiskt...
Jo, jag har än en gång drabbats av denna vårliga förälskelse till livet i största allmänhet, och till mitt liv i synnerhet. Jag har det verkligen fantastiskt bra! En superhärlig familj, många goda vänner, trevliga arbetskamrater, en vettig studiegrupp i skolan (äntligen!) och en laptop som trots allt fortfarande fungerar någorlunda bra och som tillåter mig att sitta utomhus i solen och dricka luchöl och skriva på min blog. (Tack alla högre makter (och min bror som jag fick det av...) för det trådlösa nätverkskortet!).
Jag vet att många blir förälskade på våren, men ibland undrar jag om det inte bara är kärleken till livet som projiceras på en enskild person för att det verkar så klichéartat att gå runt och vara kär i hela världen... Inte så att jag på något sätt är immun mot att bli förälskad i en person bara för att det är vår och för att jag älskar livet. Och inte så att det är något fel på att "finna kärleken" på vårkanten (även om jag kommit fram till att jag oftast (men inte alltid) brukar bli förälskad i personer någon gång mellan oktober och februari), men ändå...
Det enda jag egentligen är lite upprörd över är den totala brist på kompetens och nytänkande som finns på Lärarhögskolan. Det jag egentligen är mest frustrerad över är att de pedagogiska teorier vi får läsa om har ca 100 år på nacken och oftast är formulerade av välbärgade, vita, europeiska män som troligen aldrig sett ett barn annat än på avstånd... Snacka om kvalificerat skitsnack! (I de flesta fall, men det är klart att med så mycket som skrivits har väl en och annan någorlunda vettig idé smugit sig in här och var...)
Jag är iofs ganska frustrerad på allt snack om sk "problembarn" också. Vadå problembarn? Om ett barn har vissa svårigheter att leva upp till de enorma krav som ställs på dem kanske det egentligen inte är de som är problemet utan samhället som skapat dessa krav. Att unga generellt lider av prestationsångest är väl ingen hemlighet, men jag undrar om det inte är så att skolans krav bara utgör en ytterst liten del av detta. Jag menar samhället ställer ju orimliga krav på perfektion, och föräldrarna (jo, visst finns det undantag) verkar väl inte direkt göra något för att underlätta för sina barn. Tvärtom faktiskt! Hu vanligt är det inte att man hör föräldrarna säga till sina barn att "idag har ni inte tid att leka med era kompisar för ni har ju [infoga valfri aktivitet] idag". Barn har helt enkelt inte tid att bara vara eftersom de så fort de kommer från förskolan/skolan/fritids ska sysselsättas med allehanda saker. Det kan vara hockeyskola, folbollsskola, ridskola, dansskola, klapp-och-klang, dans-och-hopp eller allt vad det nu heter...
När jag var liten var det ingen som kritiserades som förälder om de lät barnen ha lite "tråkigt" (läs: inte blev konstant stimulerade med organiserad lek eller aktivitet). Det var snarare bara bra för då fick barnen dra nytta av sin egen fantasi och uppfinningsrikedom för att sysselsätta sig själva. Inte så att man struntade i sina barn, men det var helt ok om barnen ville sitta och leka med bilar/dockor, rita, lägga pussel, lyssna på musik och skutta runt i vardagsrummet, hitta på en hemlig och osynlig kompis att bjuda på thékalas o s v. Det var snarare så att ett barn som inte kunde sysselsätta sig själv ansågs som lite konstigt.
Idag är det däremot helt normalt att barn inte själva kan komma på något att göra eftersom de är så vana vid att andra hela tiden hittar på saker åt dem. Och sedan undrar man varför andelen hyperaktiva barn och barn som har svårt att sitta still och koncentrera sig en längre stund ökar lavinartat... Inte så konstigt! Om jag hade blivit överstimulerad med allsköns aktiviteter från tre månaders ålder skulle jag också ha svårt att fokusera på en sak i taget och ibland helt enkelt "bara vara"! Snacka om att samhället skapar ett problem där det egentligen inte behöver finnas något! Nä, låt barnen ha lite tråkigt och lära sig mer om hur de själva fungerar, så ska ni nog se att det blir bra. Hur ska man någonsin kunna utveckla en trygg och stark inre miljö om man aldrig får chansen att lära känna sig själv?
Visst finns det barn med rent medicinska svårigheter - det får man inte förringa - men jag är övertygad om att det går lite mode i vissa diagnoser också...
Jag håller även på med en ytterst ovetenskaplig undersökning om den moderna psykvården. Det skrivs ju rätt mycket om hur dåligt många unga (framför allt tjejer) mår. Som sagt - prestationsångest är mycket vanligt. (Undrar om inte det är den nya folksjukdomen?). Man har krav på sig från hemmet att man ska vara bra i skolan och ha "rätt" fritidsintressen, i skolan ska man hävda sig gentemot de jämnåriga - inte bara med betygen - utan även med att ha de "rätta" vännerna. Man ska även klä sig "rätt", ha "rätt" smink, "rätt" pojkvän, "rätt" kropp o s v... Inte konstigt om det blir för mycket ibland! Då kan det ju vara bra om man får komma till en psykolog och få lite stöd. Men till att börja med är det väldigt "fult" att gå till en psykolog. Vidare är det väldigt svårt att få en tid! Om man vill ha en tid hos den kommunala psykvården måste man antingen vara akut självmordsbenägen (gärna så att man faktiskt hamnat på sjukhus ett flertal gånger p g a självmordsförsök) eller vara diagnosticerad med en psykisk åkomma och gå i terapi som ett komplement till den psykofarmaka man fått utskriven. Om man lyckas med detta kostar ett besök 70 kr och går på högkostnadsskyddet inom läkarvården. Men som sagt - detta är nästintill omöjligt.
Kvar finns då en del privata alternativ. Det billigaste jag hittat kostade mellan 70 och 240 kr per besök och kunde även det tillgodoräknas i högkostnadsskyddet, men även där verkar det näst intill omöjligt att få en tid utan att vara akut självmordsbenägen eller ha en diagnos (man får dessutom bara träffa psykologistuderande som gör detta som en del av sin praktik). Nästa prisläge var om man vände sig en annan instats som utbildar blivande psykologer och psykoterapeuter. Då kostade ett besök 350 kr och inkluderas inte i högkostnadsskyddet. Sedan fortsätter det bara uppåt i prisläge mot sådär en 500-1500 kr per besök och inte heller dessa inkluderas i högkostnadsskyddet.
Det som kan noteras är att den vanliga kötiden för att få komma på en första utvärdering är ca 6 månader (men det kan ta betydligt längre tid om man inte tjatar så mycket...) och att kötiden minskar ju högre prisklass man befinner sig i.
Kontentan av det hela är alltså - om du inte har en tidigare diagnos och inte försöker ta livet av dig minst en gång kommer du troligtvis aldrig ens komma till ett möte för utvärdering av ditt psykiska tillstånd. Om du inte råkar vara född i en rik familj, vill säga - då kan du ju alltid köpa din väg till lycka!
Ungefär samma sak verkar det för övrigt vara med läkarvården...
Det enda som är riktigt bra är att alla som bor i Sverige, arbetar här och/eller har någon form av E-blankett verkar omfattas av högkostnadsskyddet - både för läkarvård och för receptbelagda mediciner.
Inte för att jag vet vad en E-blankett är, men ändå...
Goda nyheter för alla som jag känner som bor och arbetar i Sverige, men som inte är svenska medborgare!
Nu, nu får jag nog ta och plugga lite...
Eller rätt mycket faktiskt...
2006-04-18
Jo just det...
Har haft en rätt snurrig dag på mitt ena (eller andra, beroende på hur man räknar) jobb idag. Morgonen började med att 39 ohängda trettonåringar kom och skulle få information om vatten- och avloppsrening. Det var väl rätt ok men en av tjejerna blev jag rätt trött på, måste jag säga. Hon tillbringade en stor del av tiden med att sminka sig, prata med kompisarna, klaga på saker, komma med "roliga" kommentarer och titta ut genom fönstret. Efter det att jag sagt åt henne att hon skulle vara tyst på ett snällt sätt tre gånger tystnade jag bara och spände ögonen i henne. Det funkade faktiskt och hon höll klaffen resten av besöket. Trist bara att sådant ska behövas. Jag menar - i klassrummet är det väl en sak, men när man är på studiebesök? Ja, ja. Dagens ungdom har minsann ingen respekt... (Jag var jättesnäll, jag svär! *skrattar*) Är det så att jag börjar bli gammal nu? Kanske det...
Sedan kom Vietnams ambassadör på besök och han var verkligen jättetrevlig. Han var visserligen lite reserverad till en början, men han tinade snart upp och började tala direkt till mig (istället för via tolken) och skämtade och var supertrevlig. En riktigt gosig gammal man! Mer sådant bland toppdiplomater o dyl tack!
Sedan var det lunch och efter den dags för nästa gäng trettonåringar. De var bara 18 och riktigt trevliga, även om det var två killar som fick fnitterattack och inte kunde sluta skratta. Men sådant är helt ok. Långt bättre än att sitta och klaga och uppenbarligen inte lyssna på vad man säger iaf.
Sedan var det dags att återgå till någon sorts normalitet, men vid det laget var jag så snurrig att jag knappt visste vad jag hette, så därför bloggade jag lite istället. (För det är ju så himla smart att försöka vara smart och sammanhängande när man är supervirrig!)
Jag har för övrigt lärt mig ett nytt engelskt ord idag: coltsfoot. Det känns alltid bra att lära sig något nytt, och det här är ett ord jag länge funderat på så det känns extra bra att äntligen veta.
Tror även att jag fått ett övertag mot en av mina kollegor som länge har kritiserat mig för att vara alldeles för ... tja "folklig" kan man väl kalla det. D v s utåtriktad, öppen, säger vad jag tycker, gillar att debattera och skämta m m... Hon har alltid sagt att jag borde bli mer restriktiv och avståndstagande i mina kontakter med okända människor i professionella sammanhang eftersom jag lätt kan verka oprofessionell annars. Men jag tror att hon efter att ha sett mig förvandla en restriktiv och nästan lite kylig ambassadör till en öppen, nyfiken och varm person kanske inte är lika kritisk längre. Självklart kan jag hålla distans när det behövs och jag visar alltid vederbörlig respekt för folk, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det handlar bara om att lära sig att läsa av personer och situationer och anpassa sig därefter. Och enligt min erfarenhet är det ytterst sällan så att man behöver vara särskilt avståndstagande. Snarare tvärtom! Men det är ju klart - om man själv är avståndstagande är det ju inte så att man direkt inbjuder till någon närmare kontakt med folk och kanske därför lätt tror att folk är kyliga. Jag tror också att det är lätt att förväxla avståndstagande med professionalism. Tyvärr! Man behöver väl knappast vara otrevlig bara för att man råkar veta vad man talar om...
Dagens ord: konfys
Tillägg: tydligen funkar länken "naturen" igen... Som sagt: dagens ord - konfys!
Har haft en rätt snurrig dag på mitt ena (eller andra, beroende på hur man räknar) jobb idag. Morgonen började med att 39 ohängda trettonåringar kom och skulle få information om vatten- och avloppsrening. Det var väl rätt ok men en av tjejerna blev jag rätt trött på, måste jag säga. Hon tillbringade en stor del av tiden med att sminka sig, prata med kompisarna, klaga på saker, komma med "roliga" kommentarer och titta ut genom fönstret. Efter det att jag sagt åt henne att hon skulle vara tyst på ett snällt sätt tre gånger tystnade jag bara och spände ögonen i henne. Det funkade faktiskt och hon höll klaffen resten av besöket. Trist bara att sådant ska behövas. Jag menar - i klassrummet är det väl en sak, men när man är på studiebesök? Ja, ja. Dagens ungdom har minsann ingen respekt... (Jag var jättesnäll, jag svär! *skrattar*) Är det så att jag börjar bli gammal nu? Kanske det...
Sedan kom Vietnams ambassadör på besök och han var verkligen jättetrevlig. Han var visserligen lite reserverad till en början, men han tinade snart upp och började tala direkt till mig (istället för via tolken) och skämtade och var supertrevlig. En riktigt gosig gammal man! Mer sådant bland toppdiplomater o dyl tack!
Sedan var det lunch och efter den dags för nästa gäng trettonåringar. De var bara 18 och riktigt trevliga, även om det var två killar som fick fnitterattack och inte kunde sluta skratta. Men sådant är helt ok. Långt bättre än att sitta och klaga och uppenbarligen inte lyssna på vad man säger iaf.
Sedan var det dags att återgå till någon sorts normalitet, men vid det laget var jag så snurrig att jag knappt visste vad jag hette, så därför bloggade jag lite istället. (För det är ju så himla smart att försöka vara smart och sammanhängande när man är supervirrig!)
Jag har för övrigt lärt mig ett nytt engelskt ord idag: coltsfoot. Det känns alltid bra att lära sig något nytt, och det här är ett ord jag länge funderat på så det känns extra bra att äntligen veta.
Tror även att jag fått ett övertag mot en av mina kollegor som länge har kritiserat mig för att vara alldeles för ... tja "folklig" kan man väl kalla det. D v s utåtriktad, öppen, säger vad jag tycker, gillar att debattera och skämta m m... Hon har alltid sagt att jag borde bli mer restriktiv och avståndstagande i mina kontakter med okända människor i professionella sammanhang eftersom jag lätt kan verka oprofessionell annars. Men jag tror att hon efter att ha sett mig förvandla en restriktiv och nästan lite kylig ambassadör till en öppen, nyfiken och varm person kanske inte är lika kritisk längre. Självklart kan jag hålla distans när det behövs och jag visar alltid vederbörlig respekt för folk, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det handlar bara om att lära sig att läsa av personer och situationer och anpassa sig därefter. Och enligt min erfarenhet är det ytterst sällan så att man behöver vara särskilt avståndstagande. Snarare tvärtom! Men det är ju klart - om man själv är avståndstagande är det ju inte så att man direkt inbjuder till någon närmare kontakt med folk och kanske därför lätt tror att folk är kyliga. Jag tror också att det är lätt att förväxla avståndstagande med professionalism. Tyvärr! Man behöver väl knappast vara otrevlig bara för att man råkar veta vad man talar om...
Dagens ord: konfys
Tillägg: tydligen funkar länken "naturen" igen... Som sagt: dagens ord - konfys!
Nu är glada påsken slut, slut, slut...
...silladoften vädras ut, ut ut. Men till midsommar igen kommer den vår gamle vän. Ty det har den lovat!
Nä, skämt åsido. Jag slapp faktiskt sillen den här påsken (kors i taket!) och lika glad för det är jag. Har aldrig riktigt förstått det där med rå fisk i konstiga såser. Iofs är det väl inget större fel på den råa fisken. Det är såserna jag inte kommer överens med... Fast nubben är god! (Oftast)
Jaha. Den här påsken har jag mest njutit av det fina vädret. Nästan så jag fick solstink (ja, ja, jag vet att det inte heter så men det låter mycket roligare...) i lördags. Var ute och vårstädade i trädgården i tre timmar, tog en lång promenad till en annan busshållplats än den jag brukar resa från, tog en lång promenad i stan också, lämnade lite plantor till en kollega som just skaffat lägenhet med balkong, tog en promenad till, tittade på film och åt en riktig mastodontlunch hos en David. Sen kom Davids fru Åsa (som också är en kompis) hem och det blev lite thé och kakor samt en massa prat om allt mellan himmel och jord. Jag fick även en hel del böcker som de inte ville ha kvar så nu börjar det bli ännu mer akut med en eller två (eller snarare fem) nya bokhyllor.
Sedan fick jag sms från en kille som tyckte att jag skulle följa med ut och dricka öl och det lät ju trevligt så det blev ännu mer promenerande (nu med bokkasse) tills jag insåg att jag hade gått en omväg och inte skulle hinna i tid utan var tvungen att ta bussen några stationer. Sedan blev det lite softande hemma hos honom, ännu mer promenerande, lite tunnelbaneåkande, lite sitta på krogen och dricka öl med honom och en jättetrevlig tjej och sedan sova över hos honom (eller sova kanske är att överdriva - jag kunde helt enkelt inte somna. Vet faktiskt inte varför. Ärligt!). Behöver jag säga att jag var ganska trött när jag vaknade (eller snarare gav upp försöken att sova) på söndag morgon kl. 7...
Söndagen inleddes med ett förvirrat sms från mor (ok, det var så här: jag skickade ett sms på natten om att jag inte skulle komma hem och frågade vilken tid jag skulle vara hemma följande dag (till familjemiddagen). Till svar fick jag: när öppnar biokassorna?). Så vid 11 knatade jag och den där killen (en riktig gentleman må jag säga!) iväg mot Hötorget för att hitta en bio jag kunde köpa presentkort på. Det var JÄTTEVARMT och soligt, men väldigt skönt. Sedan gick vi vidare mot Slussen där han väntade på bussen med mig. Och han bar faktiskt min bokkasse större delen av vägen (som sagt - en gentleman!) så jag var inte allför trött när vi kom fram (förutom seriös sömnbrist, men ibland blir man liksom så trött att man blir pigg igen, så...). När jag kom hem hjälpte jag mor lite och sedan tittade jag på Firefly och degade. Åt en god middag i trevligt sällskap (har jag nämnt att jag älskar min familj) och gick och lade mig tidigt. Mina katter var självfallet också med vid middagen och den ena av dem (Sigge) som har ganska ljus päls gosade in sig i först min mage (när jag satt upp - det var som att ha ett litet barn i famnen) och sedan i mitt knäveck (när jag halvlåg på soffan) så mina rena svarta kläder var inte så svarta längre. Jag såg mest ut som en beige hårboll faktiskt! *skrattar* Men han är ju bara för gullig ibland. (När han inte biter en i fötterna eller så...)
Ja, på det stora hela hade jag en alldeles utmärkt påskhelg! Mycket bättre än det brukar vara faktiskt! Så stort tack till alla galna människor (och katter) som förgyllde min påsk! Puss på er!
...silladoften vädras ut, ut ut. Men till midsommar igen kommer den vår gamle vän. Ty det har den lovat!
Nä, skämt åsido. Jag slapp faktiskt sillen den här påsken (kors i taket!) och lika glad för det är jag. Har aldrig riktigt förstått det där med rå fisk i konstiga såser. Iofs är det väl inget större fel på den råa fisken. Det är såserna jag inte kommer överens med... Fast nubben är god! (Oftast)
Jaha. Den här påsken har jag mest njutit av det fina vädret. Nästan så jag fick solstink (ja, ja, jag vet att det inte heter så men det låter mycket roligare...) i lördags. Var ute och vårstädade i trädgården i tre timmar, tog en lång promenad till en annan busshållplats än den jag brukar resa från, tog en lång promenad i stan också, lämnade lite plantor till en kollega som just skaffat lägenhet med balkong, tog en promenad till, tittade på film och åt en riktig mastodontlunch hos en David. Sen kom Davids fru Åsa (som också är en kompis) hem och det blev lite thé och kakor samt en massa prat om allt mellan himmel och jord. Jag fick även en hel del böcker som de inte ville ha kvar så nu börjar det bli ännu mer akut med en eller två (eller snarare fem) nya bokhyllor.
Sedan fick jag sms från en kille som tyckte att jag skulle följa med ut och dricka öl och det lät ju trevligt så det blev ännu mer promenerande (nu med bokkasse) tills jag insåg att jag hade gått en omväg och inte skulle hinna i tid utan var tvungen att ta bussen några stationer. Sedan blev det lite softande hemma hos honom, ännu mer promenerande, lite tunnelbaneåkande, lite sitta på krogen och dricka öl med honom och en jättetrevlig tjej och sedan sova över hos honom (eller sova kanske är att överdriva - jag kunde helt enkelt inte somna. Vet faktiskt inte varför. Ärligt!). Behöver jag säga att jag var ganska trött när jag vaknade (eller snarare gav upp försöken att sova) på söndag morgon kl. 7...
Söndagen inleddes med ett förvirrat sms från mor (ok, det var så här: jag skickade ett sms på natten om att jag inte skulle komma hem och frågade vilken tid jag skulle vara hemma följande dag (till familjemiddagen). Till svar fick jag: när öppnar biokassorna?). Så vid 11 knatade jag och den där killen (en riktig gentleman må jag säga!) iväg mot Hötorget för att hitta en bio jag kunde köpa presentkort på. Det var JÄTTEVARMT och soligt, men väldigt skönt. Sedan gick vi vidare mot Slussen där han väntade på bussen med mig. Och han bar faktiskt min bokkasse större delen av vägen (som sagt - en gentleman!) så jag var inte allför trött när vi kom fram (förutom seriös sömnbrist, men ibland blir man liksom så trött att man blir pigg igen, så...). När jag kom hem hjälpte jag mor lite och sedan tittade jag på Firefly och degade. Åt en god middag i trevligt sällskap (har jag nämnt att jag älskar min familj) och gick och lade mig tidigt. Mina katter var självfallet också med vid middagen och den ena av dem (Sigge) som har ganska ljus päls gosade in sig i först min mage (när jag satt upp - det var som att ha ett litet barn i famnen) och sedan i mitt knäveck (när jag halvlåg på soffan) så mina rena svarta kläder var inte så svarta längre. Jag såg mest ut som en beige hårboll faktiskt! *skrattar* Men han är ju bara för gullig ibland. (När han inte biter en i fötterna eller så...)
Ja, på det stora hela hade jag en alldeles utmärkt påskhelg! Mycket bättre än det brukar vara faktiskt! Så stort tack till alla galna människor (och katter) som förgyllde min påsk! Puss på er!
2006-04-15
Naturen
Fick påpekat för mig att länken "naturen" som finns i en av mina tidigare poster inte längre fungerar. Jag lägger därför upp texten i sin helhet här nedan. Texten är hämtad från Wikipedia i mars 2006. Författaren är tyvärr okänd, så jag kan inte ära den som äras bör. Men ändå. Här är den;
"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.
Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte används till något kallas den grönområden. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi t ex gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns lappar, campingturister och djur.
Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreningar som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spruta. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.
I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig, de kallas växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare. Vargen finns inte.
Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. Jfr. kretsloppet ovan. I marken sticker växterna ner ena ändan och suger upp vattnet som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvatten är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför de senare kallas så är en gåta då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, s.k. grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.
Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även Ph-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet.
Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie, som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfat. Detta är en form av strukturrationalisering.”
Vad kan jag säga? Sad but all too true... :'(
Men jag källsorterar iaf och komposterar och använder bara ekologiskt godkänd gödning och inga bekämpningsmedel. Så lite gott samvete kan väl åtminstone jag ha... Tänk om det bara fanns fler som drog sitt strå till stacken istället för att inte göra något och hänvisa till att "det är ju ändå ingen annan som gör något och världen är ändå på väg åt helvete så det spelar ju ingen roll ändå". *suckar djupt* Med den inställningen är det ju inte konstigt om världen går åt helvete...
Fick påpekat för mig att länken "naturen" som finns i en av mina tidigare poster inte längre fungerar. Jag lägger därför upp texten i sin helhet här nedan. Texten är hämtad från Wikipedia i mars 2006. Författaren är tyvärr okänd, så jag kan inte ära den som äras bör. Men ändå. Här är den;
"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.
Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte används till något kallas den grönområden. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi t ex gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns lappar, campingturister och djur.
Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreningar som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spruta. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.
I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig, de kallas växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare. Vargen finns inte.
Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. Jfr. kretsloppet ovan. I marken sticker växterna ner ena ändan och suger upp vattnet som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvatten är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför de senare kallas så är en gåta då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, s.k. grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.
Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även Ph-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet.
Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie, som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfat. Detta är en form av strukturrationalisering.”
Vad kan jag säga? Sad but all too true... :'(
Men jag källsorterar iaf och komposterar och använder bara ekologiskt godkänd gödning och inga bekämpningsmedel. Så lite gott samvete kan väl åtminstone jag ha... Tänk om det bara fanns fler som drog sitt strå till stacken istället för att inte göra något och hänvisa till att "det är ju ändå ingen annan som gör något och världen är ändå på väg åt helvete så det spelar ju ingen roll ändå". *suckar djupt* Med den inställningen är det ju inte konstigt om världen går åt helvete...
2006-04-12
Haiiii-yah!
Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*
Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.
Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles för) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag också förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag ska bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)
Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte alltid överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!
Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.
Goodnight Stockholm - wherever you are!
Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*
Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.
Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles för) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag också förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag ska bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)
Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte alltid överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!
Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.
Goodnight Stockholm - wherever you are!
2006-04-10
Happy, happy! Joy, joy!
Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!
Jo det var såhär...
I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).
I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)
I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!
Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.
Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?
Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!
Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!
Puss och kram!
Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!
Jo det var såhär...
I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).
I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)
I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!
Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.
Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?
Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!
Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!
Puss och kram!
2006-02-27
Medaljregn
Ok, jag är varken sportintresserad eller särskilt patriotisk, men
7 guldmedaljer
2 silvermedaljer
och
5 bronsmedaljer
är ju ändå rätt häftigt!
Heja Sverige!!!
(Undrar förresten varför det gick så bra just i år jämfört med hur det brukar gå... Jag är nyfiken. Någonting måste ju ha varit annorlunda... *veckar pannan djupt och funderar så det knakar mellan öronen*)
Men än en gång: Heja Sverige!
:oD
Ok, jag är varken sportintresserad eller särskilt patriotisk, men
7 guldmedaljer
2 silvermedaljer
och
5 bronsmedaljer
är ju ändå rätt häftigt!
Heja Sverige!!!
(Undrar förresten varför det gick så bra just i år jämfört med hur det brukar gå... Jag är nyfiken. Någonting måste ju ha varit annorlunda... *veckar pannan djupt och funderar så det knakar mellan öronen*)
Men än en gång: Heja Sverige!
:oD
2006-02-13
Underbart!
Det är just vad mitt liv är just nu! Vem kunde ha trott att det skulle göra så mycket för självförtroendet att publicera lite texter man skrivit (det kommer fler) och att få veta två saker:
1. Jag är tydligen attrakiv för en yngre man.
2. Jag skrämmer slag på denna man av den enkla anledningen att jag verkar veta vad jag vill och inte verkar sluta förrän jag får det.
Jag måste bara säga att eftersom de flesta jag umgås med är äldre än jag själv - och jag inte är så åldersfixerad - så glömmer jag ofta min egen ålder och tror att det är något fel på mig som inte är gift och har barn för länge sedan... Jag är dessutom den minst skrämmande människa man någonsin skulle kunna tänka sig. OK, jag vet vad jag vill, men det är knappast så att jag är beredd att till exempel gå över lik för att uppnå detta. Det är så totalt emot allt jag är så det är löjligt. Är det något jag ofta får höra så är det snarare att jag är alltför självuppoffrande och snäll.
Så kan det tydligen gå. Jag tycker i alla fall att det är nästintill hysteriskt skoj! :o))
Sov gott på er
snart kommer det fler doktriner
till exempel en om valåret...
Det är just vad mitt liv är just nu! Vem kunde ha trott att det skulle göra så mycket för självförtroendet att publicera lite texter man skrivit (det kommer fler) och att få veta två saker:
1. Jag är tydligen attrakiv för en yngre man.
2. Jag skrämmer slag på denna man av den enkla anledningen att jag verkar veta vad jag vill och inte verkar sluta förrän jag får det.
Jag måste bara säga att eftersom de flesta jag umgås med är äldre än jag själv - och jag inte är så åldersfixerad - så glömmer jag ofta min egen ålder och tror att det är något fel på mig som inte är gift och har barn för länge sedan... Jag är dessutom den minst skrämmande människa man någonsin skulle kunna tänka sig. OK, jag vet vad jag vill, men det är knappast så att jag är beredd att till exempel gå över lik för att uppnå detta. Det är så totalt emot allt jag är så det är löjligt. Är det något jag ofta får höra så är det snarare att jag är alltför självuppoffrande och snäll.
Så kan det tydligen gå. Jag tycker i alla fall att det är nästintill hysteriskt skoj! :o))
Sov gott på er
snart kommer det fler doktriner
till exempel en om valåret...
2006-02-09
Kommentarer...
kan ni gärna göra på min blog. Klicka på tiden som står efter "posted by Eira" så kommer ni åt funktionen. Ska försöka klura lite på hur jag ska göra det ännu tydligare, men det får vänta tills jag är lite mindre dödstrött...
Passar dock på att delge något som ploppade ut ur fingertopparna in genom tangentbordet för mer än två år sedan. Det är första gången någonsin som jag lägger upp en av mina egna texter för allmän beskådan, så jag skämtar inte när jag säger att jag har lite ångest för det här...
Jo förresten. Jag skämtar. Jag har inte bara lite ångest!
Håll till godo.
Det kommer kanske mer var det lider...
Stark och vacker
Jag är stark
Jag är svag
Jag är envis
Jag är svag
Jag är fantastisk
Jag är svag
Jag är svag
Jag är stark
Jag är rädd
Jag är stark
Jag är ensam
Jag är stark
Jag är vacker
Jag är ful
Jag är åtråvärd
Jag är ful
Jag är underbar
Jag är ful
Jag är ful
Jag är vacker
Jag är äcklig
Jag är vacker
Jag är tråkig
Jag är vacker
Jag är allt detta och mer därtill
Jag är jag
kan ni gärna göra på min blog. Klicka på tiden som står efter "posted by Eira" så kommer ni åt funktionen. Ska försöka klura lite på hur jag ska göra det ännu tydligare, men det får vänta tills jag är lite mindre dödstrött...
Passar dock på att delge något som ploppade ut ur fingertopparna in genom tangentbordet för mer än två år sedan. Det är första gången någonsin som jag lägger upp en av mina egna texter för allmän beskådan, så jag skämtar inte när jag säger att jag har lite ångest för det här...
Jo förresten. Jag skämtar. Jag har inte bara lite ångest!
Håll till godo.
Det kommer kanske mer var det lider...
Stark och vacker
Jag är stark
Jag är svag
Jag är envis
Jag är svag
Jag är fantastisk
Jag är svag
Jag är svag
Jag är stark
Jag är rädd
Jag är stark
Jag är ensam
Jag är stark
Jag är vacker
Jag är ful
Jag är åtråvärd
Jag är ful
Jag är underbar
Jag är ful
Jag är ful
Jag är vacker
Jag är äcklig
Jag är vacker
Jag är tråkig
Jag är vacker
Jag är allt detta och mer därtill
Jag är jag
2006-02-01
Kul (?) länk...
Har inte så mycket att säga förutom att jag har haft ett minst sagt hektiskt liv på sistone med mycket socialt umgänge och nya kontakter - och sånt är ju alltid kul!
Jag fick även en helt underbar länk skickad till mig av en kollega och jag tycker den var så träffande att jag bara måste dela med mig av den. Det är helt enkelt en beskrivning av begreppet "naturen" ur en något speciell synvinkel...
Tills vidare - tänk på att säga vad du menar och mena vad du säger! Alla kanske inte tycker om dig för det, men livet blir så oändligt mycket enklare! :o)
Har inte så mycket att säga förutom att jag har haft ett minst sagt hektiskt liv på sistone med mycket socialt umgänge och nya kontakter - och sånt är ju alltid kul!
Jag fick även en helt underbar länk skickad till mig av en kollega och jag tycker den var så träffande att jag bara måste dela med mig av den. Det är helt enkelt en beskrivning av begreppet "naturen" ur en något speciell synvinkel...
Tills vidare - tänk på att säga vad du menar och mena vad du säger! Alla kanske inte tycker om dig för det, men livet blir så oändligt mycket enklare! :o)
2006-01-20
Lugnt och skönt...
Nu är kursen i skolan slut och jag har hela helgen ledig. Underbart! Jag tror att jag ska tillbringa helgen i sängen med att inte göra någonting. Bara vara för mig själv och ha det lugnt och skönt... *ler lycksaligt*
Efter att ha stressat livet ur mig i nästan ett halvår ska det bli skönt att återvända till ett mer normalt tempo i livet och faktiskt kunna unna mig lite ledighet då och då. Har förvisso en del projekt på gång i hemmet, men det är inga brådskande saker utan jag kan göra det i sakta mak och lite när det passar. Skönt.
Var ute på krogen igår och det var en intressant upplevelse. Jag brukar sällan gå på krogen överhuvudtaget och ännu mer sällan på en torsdag. Den skillnad jag upplevde som störst jämfört med att gå ut på en fredag eller lördag att det var relativt mycket unga människor på krogarna, folk var i allmänhet inte särskilt fulla och det var inte alls lika mycket krograggande som det annars brukar vara. Trevligt! Jag kanske ska börja gå ut lite oftare i veckorna. Det vore ju trevligt att kunna komma undan åtminstone några överförfriskade medelålders drägglon...
Träffade tre jättetrevliga tyskar, en halvslemmig australiensare och ett gäng ovanligt sociala svenskar på krogrundan och var på strålande humör hela kvällen och det var skönt som omväxling. (Har ju som sagt haft det lite kämpigt på sistone). Känns som att jag äntligen börjar få tillbaka mitt liv och jag kan inte beskriva hur skönt det är! :)
Until next time: *tah-taah*
Nu är kursen i skolan slut och jag har hela helgen ledig. Underbart! Jag tror att jag ska tillbringa helgen i sängen med att inte göra någonting. Bara vara för mig själv och ha det lugnt och skönt... *ler lycksaligt*
Efter att ha stressat livet ur mig i nästan ett halvår ska det bli skönt att återvända till ett mer normalt tempo i livet och faktiskt kunna unna mig lite ledighet då och då. Har förvisso en del projekt på gång i hemmet, men det är inga brådskande saker utan jag kan göra det i sakta mak och lite när det passar. Skönt.
Var ute på krogen igår och det var en intressant upplevelse. Jag brukar sällan gå på krogen överhuvudtaget och ännu mer sällan på en torsdag. Den skillnad jag upplevde som störst jämfört med att gå ut på en fredag eller lördag att det var relativt mycket unga människor på krogarna, folk var i allmänhet inte särskilt fulla och det var inte alls lika mycket krograggande som det annars brukar vara. Trevligt! Jag kanske ska börja gå ut lite oftare i veckorna. Det vore ju trevligt att kunna komma undan åtminstone några överförfriskade medelålders drägglon...
Träffade tre jättetrevliga tyskar, en halvslemmig australiensare och ett gäng ovanligt sociala svenskar på krogrundan och var på strålande humör hela kvällen och det var skönt som omväxling. (Har ju som sagt haft det lite kämpigt på sistone). Känns som att jag äntligen börjar få tillbaka mitt liv och jag kan inte beskriva hur skönt det är! :)
Until next time: *tah-taah*
2006-01-15
Nytt år, nya äventyr!
Så har det blivit nytt år igen och obotlig optimist som man är tänker man än en gång att "det här året måste ju bara bli bättre än det förra". Återstår väl att se om det blir så, men förutsättningarna är faktiskt ganska goda. Framför allt om man ser på de sista tre månaderna av förra året...
Vad kan jag säga? För en snabb resumé kan jag ge följande detaljer:
1. Ny utbildning där ingen verkar veta vad det är vi ska lära oss egentligen.
2. Dumpad utan förvarning dagen innan skolstart.
3. Teaterprojekt som även om det var kul krävde en enorm massa tid och energi.
4. Ännu mer förvirring på utbildningen.
5. Tre dagar före jul få veta att exet skaffat en ny (som han för övrigt umgåtts en hel del med under tiden vi var tillsammans).
Inte konstigt att dessa faktorer kombinerat med att man jobbar också ledde till en del större och mindre nervösa sammanbrott. (Ca 80 timmars arbetsvecka kombinerat med de psykiska påfrestningar det innebär att ha blivit dumpad och att känna att man förlorat all kontroll över sitt liv kan väl ha den effekten, antar jag). Före mellandagarna var jag faktiskt rätt illa däran...
Men nu är det mycket bättre! Och att jag kommit ikapp med de skolarbeten jag låg efter med och därmed fått ett socialt liv igen gör inte direkt saken sämre! :)
Jag har träffat en massa skojiga människor på nätet också. Jag har alltid tyckt att det varit lite löjligt med "nätpolare" och "nätromanser" och så, men nu börjar jag förstå vad det handlar om... Dessutom är det ju mycket enklare och framför allt säkrare att ragga på nätet istället för på krogen. Det är ju knappast någon risk att man blir antastad eller våldtagen på nätet... Och är det någon som börjar bli jobbig och inte fattar vinken kan man ju bara låta bli att svara. Suveränt!
Ja, ja. Nytt år och nya tag! Jag ser fram emot att få uppleva de äventyr som det här året har att bjuda på! Full fart framåt - mot evigheten och vidare!!!
Så har det blivit nytt år igen och obotlig optimist som man är tänker man än en gång att "det här året måste ju bara bli bättre än det förra". Återstår väl att se om det blir så, men förutsättningarna är faktiskt ganska goda. Framför allt om man ser på de sista tre månaderna av förra året...
Vad kan jag säga? För en snabb resumé kan jag ge följande detaljer:
1. Ny utbildning där ingen verkar veta vad det är vi ska lära oss egentligen.
2. Dumpad utan förvarning dagen innan skolstart.
3. Teaterprojekt som även om det var kul krävde en enorm massa tid och energi.
4. Ännu mer förvirring på utbildningen.
5. Tre dagar före jul få veta att exet skaffat en ny (som han för övrigt umgåtts en hel del med under tiden vi var tillsammans).
Inte konstigt att dessa faktorer kombinerat med att man jobbar också ledde till en del större och mindre nervösa sammanbrott. (Ca 80 timmars arbetsvecka kombinerat med de psykiska påfrestningar det innebär att ha blivit dumpad och att känna att man förlorat all kontroll över sitt liv kan väl ha den effekten, antar jag). Före mellandagarna var jag faktiskt rätt illa däran...
Men nu är det mycket bättre! Och att jag kommit ikapp med de skolarbeten jag låg efter med och därmed fått ett socialt liv igen gör inte direkt saken sämre! :)
Jag har träffat en massa skojiga människor på nätet också. Jag har alltid tyckt att det varit lite löjligt med "nätpolare" och "nätromanser" och så, men nu börjar jag förstå vad det handlar om... Dessutom är det ju mycket enklare och framför allt säkrare att ragga på nätet istället för på krogen. Det är ju knappast någon risk att man blir antastad eller våldtagen på nätet... Och är det någon som börjar bli jobbig och inte fattar vinken kan man ju bara låta bli att svara. Suveränt!
Ja, ja. Nytt år och nya tag! Jag ser fram emot att få uppleva de äventyr som det här året har att bjuda på! Full fart framåt - mot evigheten och vidare!!!
2005-09-14
Hej och hå...
Jag har nu börjat på lärarhögskolan i Stockholm och har knappt haft tid att sova. Att rodda skola, jobb och teaterrepetitioner låter kanske inte så jobbigt. Men utöver det har jag dessutom hållt i trådarna på en kompis möhippa och varit sjuk, så nu har kroppen sagt stopp. Har haft feber i snart en vecka nu och den verkar inte vilja ge med sig... Bläh!
Jag vet inte om jag kommer ha så mycket tid över till att blogga på den här sidan under den närmsta tiden, men de som vill följa mina studier kan gå in på http://www.educationofeira.blogspot.com
Där redovisar jag mina föreläsningar, projektarbeten m.m.
De som vill se mig "live" kan komma till Årsta Folkets Hus första helgen i november och se den eminenta föreställningen "En Shoggoth på taket". Mer info om det finns på http://www.miskatonicon.com
Återkommer så snart jag har lite mer tid och energi.
Vi ses då!
PUSS!
Jag har nu börjat på lärarhögskolan i Stockholm och har knappt haft tid att sova. Att rodda skola, jobb och teaterrepetitioner låter kanske inte så jobbigt. Men utöver det har jag dessutom hållt i trådarna på en kompis möhippa och varit sjuk, så nu har kroppen sagt stopp. Har haft feber i snart en vecka nu och den verkar inte vilja ge med sig... Bläh!
Jag vet inte om jag kommer ha så mycket tid över till att blogga på den här sidan under den närmsta tiden, men de som vill följa mina studier kan gå in på http://www.educationofeira.blogspot.com
Där redovisar jag mina föreläsningar, projektarbeten m.m.
De som vill se mig "live" kan komma till Årsta Folkets Hus första helgen i november och se den eminenta föreställningen "En Shoggoth på taket". Mer info om det finns på http://www.miskatonicon.com
Återkommer så snart jag har lite mer tid och energi.
Vi ses då!
PUSS!
2005-08-25
OK, ok, jag vet...
... jag är världens sämsta på att hålla ett löfte till mig själv... Men jag gör allt för att hålla ett löfte till andra. Tyvärr har jag misslyckats även på denna fronten på senaste tiden...
Däremot har jag tänkt en del. På mitt liv, på andras liv, på universum, på allt... (Svaret är 42...)
Jag älskar mitt nya liv! Jag är inte skyldig någon något (annat än mig själv) och jag har sagt upp mina försök att vara social med fler än fem personer. Det är underbart att slippa låtsas vara vänlig mot personer man inte har något som helst gemensamt med! Det är underbart att slippa låtsas vara som alla andra och bara vara jag! Jag kan ärligt säga; Jag har aldrig varit mer säregen - och jag har aldrig varit mer lycklig!!! Det är som om jag äntligen accepterat att jag är JAG och ingen annan. Inte den som andra vill att jag är, inte den som jag som yngre hoppades att jag skulle bli - utan bara jag!
Jag älskar mitt nya bekymmersfria liv!!!
Om bara alla kunde finna den vägen. Och snarare förr än senare i livet...
Best of luck to all of you!
Lavv ja!
... jag är världens sämsta på att hålla ett löfte till mig själv... Men jag gör allt för att hålla ett löfte till andra. Tyvärr har jag misslyckats även på denna fronten på senaste tiden...
Däremot har jag tänkt en del. På mitt liv, på andras liv, på universum, på allt... (Svaret är 42...)
Jag älskar mitt nya liv! Jag är inte skyldig någon något (annat än mig själv) och jag har sagt upp mina försök att vara social med fler än fem personer. Det är underbart att slippa låtsas vara vänlig mot personer man inte har något som helst gemensamt med! Det är underbart att slippa låtsas vara som alla andra och bara vara jag! Jag kan ärligt säga; Jag har aldrig varit mer säregen - och jag har aldrig varit mer lycklig!!! Det är som om jag äntligen accepterat att jag är JAG och ingen annan. Inte den som andra vill att jag är, inte den som jag som yngre hoppades att jag skulle bli - utan bara jag!
Jag älskar mitt nya bekymmersfria liv!!!
Om bara alla kunde finna den vägen. Och snarare förr än senare i livet...
Best of luck to all of you!
Lavv ja!
2005-07-16
Äntligen!
Nu har regnet äntligen kommit (och gått)! Jag älskar i och för sig när det är 30 grader varmt och strålande sol, men regnet behövs ändå. Dels för att hindra varenda litet äppelkart från att skrumpna bort, och dels för att förhindra att människorna skrumpnar bort. Jag vet att många hävdar att de helst skulle vilja ha 30 grader och sol hela sommaren. Men hur kommer det sig då att de flesta verkar dra en lättnadens suck när regnet kommer efter att det varit sådant väder i över två veckor? Det är underligt vilken förlösande upplevelse det kan vara med en regnskur...
I övrigt är jag numera stolt medlem av Teater tentakel som håller på att sätta upp en musikal till hösten. Imorgon ska vi få våra roller och jag är lagom nervig inför det. Det blir en svensk version av "Shoggoth on the roof" - även känd som den fördömda musikalen. Vi får väl se om vi lyckas slutföra projektet utan att halva ensemblen hamnar på mentalsjukhus - eller värre...
Förra lördagen firade jag och min pojkvän ett år. *fanfar* Det gjorde vi medelst trerätters och en bra film i hemmets lugna vrå. Skönt att äntligen ha hittat någon som om möjligt har ännu mindre behov av att gå på krogen än jag själv har. Och om han står ut med mig i två veckor till är det nytt rekord i längd på ett förhållande för min del. Det vore verkligen något att fira - eller hur?
Nä. Nu serveras det frukost, så det är väl bäst att sluta...
Tjipp!
Nu har regnet äntligen kommit (och gått)! Jag älskar i och för sig när det är 30 grader varmt och strålande sol, men regnet behövs ändå. Dels för att hindra varenda litet äppelkart från att skrumpna bort, och dels för att förhindra att människorna skrumpnar bort. Jag vet att många hävdar att de helst skulle vilja ha 30 grader och sol hela sommaren. Men hur kommer det sig då att de flesta verkar dra en lättnadens suck när regnet kommer efter att det varit sådant väder i över två veckor? Det är underligt vilken förlösande upplevelse det kan vara med en regnskur...
I övrigt är jag numera stolt medlem av Teater tentakel som håller på att sätta upp en musikal till hösten. Imorgon ska vi få våra roller och jag är lagom nervig inför det. Det blir en svensk version av "Shoggoth on the roof" - även känd som den fördömda musikalen. Vi får väl se om vi lyckas slutföra projektet utan att halva ensemblen hamnar på mentalsjukhus - eller värre...
Förra lördagen firade jag och min pojkvän ett år. *fanfar* Det gjorde vi medelst trerätters och en bra film i hemmets lugna vrå. Skönt att äntligen ha hittat någon som om möjligt har ännu mindre behov av att gå på krogen än jag själv har. Och om han står ut med mig i två veckor till är det nytt rekord i längd på ett förhållande för min del. Det vore verkligen något att fira - eller hur?
Nä. Nu serveras det frukost, så det är väl bäst att sluta...
Tjipp!
2005-07-05
Ok, ok...
... jag vet att det var löjligt länge sedan jag skrev något på bloggen! Jag vet inte varför jag har så svårt att få tummen ur, men jag kan i alla fall försöka förklara:
När jag började blogga satte jag mig bara vid datorn och skrev ner det jag råkade tänka för stunden. Enkelt och okomplicerat - eller hur? Men med tiden började jag oroa mig för att upprepa mig själv alldeles för ofta och att inte vara tillräckligt "orginell" - dumt va? Nu har jag hamnat i någon sorts prestationsångestcirkel som verkar vara knepig att ta sig ur. Jag sätter mig vid datorn, tänker "ska jag kanske blogga lite?" och kommer fram till att det var så länge sedan sist att jag måste nog komma på något roligt att skriva om först. Därför låter jag hellre bli att skriva trots att det är bland det roligaste som finns... Inte klokt vad korkad man kan vara ibland! Men nu har jag kommit på boten - att helt enkelt tvingas mig själv att sitta och blogga minst tre gånger i veckan innan jag åker på semester! Undrar om det kommer funka... :o)
Igår fyllde min pojkvän år och det var fylleslag hos hans bror. Ujujujujuj... Man är allt lite seg... Hur kommer det sig egentligen att man trots att man vet att man kommer må dåligt så dricker man alldeles för mycket? Är det någon sorts självbestraffande skamsystem som man fallit offer för? Att man får dåligt samvete om man har roligt så man får man förtjänar om man blir rejält bakis? Dessutom verkar det även finnas någon sorts stolthet i att vara bakfull. Jag tror inte jag är den enda som har hört någon säga med ett glatt tonfall - "fy faan vad jag är bakis". Ofta följs denna mening med något som skulle kunna räknas som ett bevis för min teori om skambestraffning, nämligen - "fast det är klart, man får ju vad man förtänar..."
Vad tror du? Att något i vårt undermedvetna får oss att dricka mer än vi hade för avsikt bara för att bestraffa den roliga kvällen med en ordentlig baksmälla? Eller är det någon annan sorts kulturell yttring som gör att framför allt vi nordbor verkar dricka oss mer berusade än andra? (Inte så att vi dricker oftare eller mer, bara att vi dricker mer åt gången när vi väl super till).
Maila gärna och säg vad du tror. Och maila gärna om det är något ämne du vill att jag ska ta upp på min blogg. Även om denna blogg är tillängad mina tankar och åsikter är det alltid trevligt att få lite nya infallsvinklar och nya idéer på ämnen att ta upp!
Tjingeling!
... jag vet att det var löjligt länge sedan jag skrev något på bloggen! Jag vet inte varför jag har så svårt att få tummen ur, men jag kan i alla fall försöka förklara:
När jag började blogga satte jag mig bara vid datorn och skrev ner det jag råkade tänka för stunden. Enkelt och okomplicerat - eller hur? Men med tiden började jag oroa mig för att upprepa mig själv alldeles för ofta och att inte vara tillräckligt "orginell" - dumt va? Nu har jag hamnat i någon sorts prestationsångestcirkel som verkar vara knepig att ta sig ur. Jag sätter mig vid datorn, tänker "ska jag kanske blogga lite?" och kommer fram till att det var så länge sedan sist att jag måste nog komma på något roligt att skriva om först. Därför låter jag hellre bli att skriva trots att det är bland det roligaste som finns... Inte klokt vad korkad man kan vara ibland! Men nu har jag kommit på boten - att helt enkelt tvingas mig själv att sitta och blogga minst tre gånger i veckan innan jag åker på semester! Undrar om det kommer funka... :o)
Igår fyllde min pojkvän år och det var fylleslag hos hans bror. Ujujujujuj... Man är allt lite seg... Hur kommer det sig egentligen att man trots att man vet att man kommer må dåligt så dricker man alldeles för mycket? Är det någon sorts självbestraffande skamsystem som man fallit offer för? Att man får dåligt samvete om man har roligt så man får man förtjänar om man blir rejält bakis? Dessutom verkar det även finnas någon sorts stolthet i att vara bakfull. Jag tror inte jag är den enda som har hört någon säga med ett glatt tonfall - "fy faan vad jag är bakis". Ofta följs denna mening med något som skulle kunna räknas som ett bevis för min teori om skambestraffning, nämligen - "fast det är klart, man får ju vad man förtänar..."
Vad tror du? Att något i vårt undermedvetna får oss att dricka mer än vi hade för avsikt bara för att bestraffa den roliga kvällen med en ordentlig baksmälla? Eller är det någon annan sorts kulturell yttring som gör att framför allt vi nordbor verkar dricka oss mer berusade än andra? (Inte så att vi dricker oftare eller mer, bara att vi dricker mer åt gången när vi väl super till).
Maila gärna och säg vad du tror. Och maila gärna om det är något ämne du vill att jag ska ta upp på min blogg. Även om denna blogg är tillängad mina tankar och åsikter är det alltid trevligt att få lite nya infallsvinklar och nya idéer på ämnen att ta upp!
Nu ska jag gå och bada...
2005-04-11
Sol, fågelsång och LASERSVÄRD!
mmmm... lasersvärd... *dräggel*
Har relativt nyligen förstått vad det är alla starwarsfan har gaggat om i alla år. Det är faktiskt en mycket fascinerande och komplex värld som presenteras i alla dessa filmer, böcker, serieböcker mm. Och efter att ha sett trailern till episod tre har till och med jag - superpacifisten - blivit lite småkåt på lasersvärd. Fast fighten mellan Qui-Gon, Obi-Wan och Darth Maul är ju cool oavsett (mmm... Darth Maul... *slurrrp*). Och Anakin mot Tyranus/Dooku med två lasersvärd! *gurgel* För att inte tala om Yoda mot Tyranus/Dooku... *system overload*
Ja, ja... Nu till något helt annat - en man med två huvuden! (Eller hur var det nu).
Jag har jobbat ganska mycket på förskola den sista tiden och äntligen har mina inkomster börjat komma ikapp mina utgifter. I love when that happens! Inget fast jobb i sikte dock, så jag funderar på att plugga vidare till hösten (om jag inte får ett jobb innan dess förstås). Vi får väl se hur det blir helt enkelt.
Livet leker, solen skiner och jag orkar inte längre gå runt och oroa mig för saker och ting. Med andra ord - jag älskar att vara jag just nu! Puss på hela världen!
Nu ska jag ut och njuta av den sista kvällssolen och titta på lökarna (ja, såna som man planterar i jorden alltså)...
May the fork be with you!
mmmm... lasersvärd... *dräggel*
Har relativt nyligen förstått vad det är alla starwarsfan har gaggat om i alla år. Det är faktiskt en mycket fascinerande och komplex värld som presenteras i alla dessa filmer, böcker, serieböcker mm. Och efter att ha sett trailern till episod tre har till och med jag - superpacifisten - blivit lite småkåt på lasersvärd. Fast fighten mellan Qui-Gon, Obi-Wan och Darth Maul är ju cool oavsett (mmm... Darth Maul... *slurrrp*). Och Anakin mot Tyranus/Dooku med två lasersvärd! *gurgel* För att inte tala om Yoda mot Tyranus/Dooku... *system overload*
Ja, ja... Nu till något helt annat - en man med två huvuden! (Eller hur var det nu).
Jag har jobbat ganska mycket på förskola den sista tiden och äntligen har mina inkomster börjat komma ikapp mina utgifter. I love when that happens! Inget fast jobb i sikte dock, så jag funderar på att plugga vidare till hösten (om jag inte får ett jobb innan dess förstås). Vi får väl se hur det blir helt enkelt.
Livet leker, solen skiner och jag orkar inte längre gå runt och oroa mig för saker och ting. Med andra ord - jag älskar att vara jag just nu! Puss på hela världen!
Nu ska jag ut och njuta av den sista kvällssolen och titta på lökarna (ja, såna som man planterar i jorden alltså)...
May the fork be with you!
2005-03-23
Oooooo så äggande!
Så var det snart dags för påsken igen. Har kommit fram till att påsken egentligen måste vara en urgammal hednisk högtid som firas till ära av hönsgudinnan (Höner kanske *hihi*). Jag menar - tänk efter - vi äter mängder med ägg, pyntar våra bostäder med hönsfjädrar, hänger dekorerade äggskal i fönstrena osv... En del äter till och med kyckling till påskmiddag. (Aningen motsägelsefullt om ni frågar mig - en höna som aldrig sett en tupp på samma bord som en massa obefruktade ägg och så talar folk om att äggtraditionen har med fruktsamhet att göra...)
Visste ni för övrigt att i år infaller långfredagen och Marie bebådelsedag samtidigt. Alltså - tid för eftertanke, återhållsamhet, lidande och eufori på samma gång! Schysst va? Det måste ju innebära att hur man än mår är det OK så länge man är tillräckligt fanatisk i det!
Ja, ja... Nu verkar i alla fall våren vara i antågande på riktigt med plusgrader, solsken, takdropp och fågelsång. Härligt! Ska fira med en rejäl skogspromenad imorgon. Picknick på en sten vid en skogssjö - hur låter det? Sämre kan man väl ha det...
Tjingeling och glad påsk på er!
Så var det snart dags för påsken igen. Har kommit fram till att påsken egentligen måste vara en urgammal hednisk högtid som firas till ära av hönsgudinnan (Höner kanske *hihi*). Jag menar - tänk efter - vi äter mängder med ägg, pyntar våra bostäder med hönsfjädrar, hänger dekorerade äggskal i fönstrena osv... En del äter till och med kyckling till påskmiddag. (Aningen motsägelsefullt om ni frågar mig - en höna som aldrig sett en tupp på samma bord som en massa obefruktade ägg och så talar folk om att äggtraditionen har med fruktsamhet att göra...)
Visste ni för övrigt att i år infaller långfredagen och Marie bebådelsedag samtidigt. Alltså - tid för eftertanke, återhållsamhet, lidande och eufori på samma gång! Schysst va? Det måste ju innebära att hur man än mår är det OK så länge man är tillräckligt fanatisk i det!
Ja, ja... Nu verkar i alla fall våren vara i antågande på riktigt med plusgrader, solsken, takdropp och fågelsång. Härligt! Ska fira med en rejäl skogspromenad imorgon. Picknick på en sten vid en skogssjö - hur låter det? Sämre kan man väl ha det...
Tjingeling och glad påsk på er!
2005-03-01
K-k-k-k-k-k-ka-ka-ka-ka-kaaaallt!
Håller på att frysa häcken av mig på morgnarna. Har haft ca. 13 grader varmt (eller snarare kallt) i huset de senaste två morgnarna. Tur att jag har två duntäcken...
I övrigt har det varit toppen med det härliga vintervädret. Jobbar på förskola den här veckan och har tillbringat de senaste två dagarna med att åka pulka, göra snöänglar, sola, göra snöbollar (jodå - det går alldeles utmärkt om man bara tar snön som legat i solen ett tag), kasta snöbollar och i största allmänhet njuta av det underbara vädret. Jag har dessutom fått betalt för det! Ibland är livet väldigt trevligt.
Men som sagt - morgontemperaturen kunde kanske varit aningen högre. Både ute och inne.
Förra veckan jobbade jag på Akademibokhandeln. Jag säger bara bokrea...
Ingenting gick enligt planerna förra veckan, vilket resulterat i en ohemul sömnbrist som jag skulle behöva sova några dagar för att få ordning på. Men tack vare solen känns det inte så jobbigt ändå...
Jag har även börjat läsa Da Vinci-koden (på engelska så klart). Jag hade egentligen inga planer på att läsa den eftersom jag känner en instinktiv motvilja mot allt som "alla andra" läser, klär sig i, gör osv. Men efter att ha hört så väldigt skilda reaktioner (som "fy faan va bra" och "fy faan vilken skit") på boken kände jag att jag inte skulle vara den som är den, så jag köpte en pocket för en femtilapp och började läsa utan några som helst föväntningar. Har läst ungefär en tredjedel nu och reaktionen så här långt är att boken onekligen har ett visst underhållningsvärde, men det känns som att jag har läst det förr på något vis... Och jag sätter inte direkt någon högre tro till de teorier och "fakta" som presenteras i boken även om de som sagt har ett visst underhållningsvärde. Jag tror ärligt talat att "upplösningen" kommer vara avgörande för min uppfattning om boken. Lyckas författaren knyta ihop alla trådar på ett bra sätt eller blir det som brukligt är i den här typen av böcker en hastigt ihoprafsad avslutning som egentligen inte förklarar något alls? Den som lever (och läser) får se...
*sprak knaster* på er!
(Kallt, torrt väder = statisk elektricitet = *sprak knaster*)
Håller på att frysa häcken av mig på morgnarna. Har haft ca. 13 grader varmt (eller snarare kallt) i huset de senaste två morgnarna. Tur att jag har två duntäcken...
I övrigt har det varit toppen med det härliga vintervädret. Jobbar på förskola den här veckan och har tillbringat de senaste två dagarna med att åka pulka, göra snöänglar, sola, göra snöbollar (jodå - det går alldeles utmärkt om man bara tar snön som legat i solen ett tag), kasta snöbollar och i största allmänhet njuta av det underbara vädret. Jag har dessutom fått betalt för det! Ibland är livet väldigt trevligt.
Men som sagt - morgontemperaturen kunde kanske varit aningen högre. Både ute och inne.
Förra veckan jobbade jag på Akademibokhandeln. Jag säger bara bokrea...
Ingenting gick enligt planerna förra veckan, vilket resulterat i en ohemul sömnbrist som jag skulle behöva sova några dagar för att få ordning på. Men tack vare solen känns det inte så jobbigt ändå...
Jag har även börjat läsa Da Vinci-koden (på engelska så klart). Jag hade egentligen inga planer på att läsa den eftersom jag känner en instinktiv motvilja mot allt som "alla andra" läser, klär sig i, gör osv. Men efter att ha hört så väldigt skilda reaktioner (som "fy faan va bra" och "fy faan vilken skit") på boken kände jag att jag inte skulle vara den som är den, så jag köpte en pocket för en femtilapp och började läsa utan några som helst föväntningar. Har läst ungefär en tredjedel nu och reaktionen så här långt är att boken onekligen har ett visst underhållningsvärde, men det känns som att jag har läst det förr på något vis... Och jag sätter inte direkt någon högre tro till de teorier och "fakta" som presenteras i boken även om de som sagt har ett visst underhållningsvärde. Jag tror ärligt talat att "upplösningen" kommer vara avgörande för min uppfattning om boken. Lyckas författaren knyta ihop alla trådar på ett bra sätt eller blir det som brukligt är i den här typen av böcker en hastigt ihoprafsad avslutning som egentligen inte förklarar något alls? Den som lever (och läser) får se...
*sprak knaster* på er!
(Kallt, torrt väder = statisk elektricitet = *sprak knaster*)
2005-02-21
Snö, snö, snö...
... och ännu mera snö. Fantastiskt att det kan komma så mycket snö på en gång! Tyvärr är det inte direktk kallt ute vilket innebär att all den vackra vita snön förvandlas till gråbrunt slask på noll komma noll. Bläh! :(
Var på ur- och smyckesmässa med min pojkvän i Älvsjö i helgen. Där var det allt annat än grått och trist! Jag var inne på fackdelen av mässan (tack Erik och Johanna för biljetten) och kollade pärlor, diamanter och andra fina stenar mm... *dräggla* Synd att man inte är miljonär. Eller tur kanske... Köpte sågblad och gröna pärlor i alla fall - så nu kan det äntligen bli något av det jag har tänkt mig i smyckesväg. :)
Var även inne på den delen av mässan som var öppen för allmänheten och kollade på brudklänningar bland annat. Inte för att jag har några direkta planer på att gifta mig, men jag tycker det är kul med design och brudklänningar är roligast av allt eftersom man verkligen kan vara kreativ med designen där. Tack och lov att pojkvännen är så avslappnad att han inte fick panikångest av att titta på sånt, utan faktiskt verkade tycka att det var kul han med!
Jaha. Det var väl allt för den här gången.
Och kom ihåg: allt som glimmar är inte guld - det kan även vara diamant!
... och ännu mera snö. Fantastiskt att det kan komma så mycket snö på en gång! Tyvärr är det inte direktk kallt ute vilket innebär att all den vackra vita snön förvandlas till gråbrunt slask på noll komma noll. Bläh! :(
Var på ur- och smyckesmässa med min pojkvän i Älvsjö i helgen. Där var det allt annat än grått och trist! Jag var inne på fackdelen av mässan (tack Erik och Johanna för biljetten) och kollade pärlor, diamanter och andra fina stenar mm... *dräggla* Synd att man inte är miljonär. Eller tur kanske... Köpte sågblad och gröna pärlor i alla fall - så nu kan det äntligen bli något av det jag har tänkt mig i smyckesväg. :)
Var även inne på den delen av mässan som var öppen för allmänheten och kollade på brudklänningar bland annat. Inte för att jag har några direkta planer på att gifta mig, men jag tycker det är kul med design och brudklänningar är roligast av allt eftersom man verkligen kan vara kreativ med designen där. Tack och lov att pojkvännen är så avslappnad att han inte fick panikångest av att titta på sånt, utan faktiskt verkade tycka att det var kul han med!
Jaha. Det var väl allt för den här gången.
Och kom ihåg: allt som glimmar är inte guld - det kan även vara diamant!
2005-02-07
Tänk vad löjligt svårt det kan vara...
... att komma igång och skriva igen. Först tycker man att det var så länge sen att det känns pinsamt. Så då väntar man lite till. Sen blir det ännu mer pinsamt och då väntar man lite till och sen... Tja. Ni fattar.
Men nu har det blivit så LÖJLIGT länge sen jag skrev något så nu känns det nästan OK. Jag menar det finns ju gränser för hur löjlig man får bli... :)
Ja, ja...
Jag är fortfarande kär och lycklig, har fortfarande inget fast jobb men har börjat på en danskurs jag länge velat gå på. (Tango) Har även fått med mig min underbara och vääääldigt snälla pojkvän på danskursen. Han är så snäll mot mig att det faktiskt nästan är löjligt...
Nä. Dags för lunch. Magen kurrar och maten är klar och doftar härligt. Sämre kan det bli!
Jag tycker för övrigt att ordet "löjlig" är helt underbart! Det hörs verkligen på själva ordet vad det betyder. "Fånig" är också bra, men inte alls i samma klass.
Solong!
... att komma igång och skriva igen. Först tycker man att det var så länge sen att det känns pinsamt. Så då väntar man lite till. Sen blir det ännu mer pinsamt och då väntar man lite till och sen... Tja. Ni fattar.
Men nu har det blivit så LÖJLIGT länge sen jag skrev något så nu känns det nästan OK. Jag menar det finns ju gränser för hur löjlig man får bli... :)
Ja, ja...
Jag är fortfarande kär och lycklig, har fortfarande inget fast jobb men har börjat på en danskurs jag länge velat gå på. (Tango) Har även fått med mig min underbara och vääääldigt snälla pojkvän på danskursen. Han är så snäll mot mig att det faktiskt nästan är löjligt...
Nä. Dags för lunch. Magen kurrar och maten är klar och doftar härligt. Sämre kan det bli!
Jag tycker för övrigt att ordet "löjlig" är helt underbart! Det hörs verkligen på själva ordet vad det betyder. "Fånig" är också bra, men inte alls i samma klass.
Solong!
2004-10-02
Höst...
Häromdagen var det frost i gräset på morgonen. Svamparna har nästan tagit slut (fast det finns ju senhöstsvampar förstås...), löven trillar av träden och jag frågar mig - vart tog sommaren vägen? Är det bara jag som känner mig lite lurad? Jag som hade tänkt sola och bada och mysa i trädgården... Tji fick jag!
Och inget jobb har man hittat heller. Tur att jag har tre timvikariat som fyller ut plånboken lite grann! (Men inte tillräckligt). Och tur att jag har en boyfriend som kan hålla mig på jorden (och inte under den)... Fast kanske inte så länge till. Är det bara jag som har en förmåga att sjabbla bort allt som är bra? Men jag kanske inte ska ta ut nederlaget i förskott. Har han stått ut med mig så här länge så...
Usch och blä för sommarens bortfall...
Tjolahopp för vackra färger och frost i gräset!
Häromdagen var det frost i gräset på morgonen. Svamparna har nästan tagit slut (fast det finns ju senhöstsvampar förstås...), löven trillar av träden och jag frågar mig - vart tog sommaren vägen? Är det bara jag som känner mig lite lurad? Jag som hade tänkt sola och bada och mysa i trädgården... Tji fick jag!
Och inget jobb har man hittat heller. Tur att jag har tre timvikariat som fyller ut plånboken lite grann! (Men inte tillräckligt). Och tur att jag har en boyfriend som kan hålla mig på jorden (och inte under den)... Fast kanske inte så länge till. Är det bara jag som har en förmåga att sjabbla bort allt som är bra? Men jag kanske inte ska ta ut nederlaget i förskott. Har han stått ut med mig så här länge så...
Usch och blä för sommarens bortfall...
Tjolahopp för vackra färger och frost i gräset!
2004-07-21
ADSL - himmel eller helvete?
Har nu flyttat hem till mina päron och trodde jag skulle kunna kasta mig in i blogosfären genast - men ack så fel jag hade! Vårt ADSL har legat nere rätt länge på grund av vem vet vad och vår leverantör har väl inte direkt ansträngt sig till det yttersta för att få oss tillbaka online, så blogosfären har snällt fått vänta...och vänta...och vänta... Det är förvisso så att det är trevligt för oss som bor en bit utanför bredbandsnätet (milt sagt) att ADSL finns, men med tanke på det strul som med jämna mellanrum uppkommer undrar jag om det inte vore bättre med uppringingsmodem trots allt. Då vet man ju i alla fall att det kommer strula och blir inte lika frustrerad när det händer. Samtidigt är det faktiskt otroligt skönt att slippa tänka på att man inte ska smurfa så länge för att det blir dyrt - med ADSL betalar man ju bara en fast månadsavgift och slipper därmed hysteriska räkningar för att man varit ute för länge på nätet... Jag antar att alla mynt har två sidor...
Nu är jag i alla fall tillbaka på nätet med allt vad det innebär av skitsnack och dåligt samvete (för att men inte uppdaterar skitsnacket tillräckligt ofta).
Apropå dåligt samvete förresten - hörde en intervju med Erik Stattin på P5 Radio Sthlm idag där det talades om bloggar. Frågan som ställdes var huruvida blogging var den nya gräsrotsrörelsen eller bara ett forum för exhibitionister. Jag tyckte Erik gjorde ett strålande jobb med att förklara vad det hela går ut på. Way to go! ...men OJ vilket dåligt samvete jag fick för att jag inte uppdaterat på länge...
Och apropå uppdateringar - mitt civilstånd har nu uppdaterats ytterligare. Från semi-singel till definitivt upptagen. I feel happyyyy! Skönt att ha någon att dela sina tankar och upplevelser med på ett annat plan än man kan göra med sina vänner. (Sorry guys - men ni vet vad jag menar...)
:)
Och nu är det bara en vecka tills den dag jag fyller 25, vilken jag troligtvis kommer fira med att sätta mig i en bil och åka till ett hanverks-/kulturevenemang i Finnmarken. Alla sätt är ju bra utom de dåliga... ;)
Kramis till de som fortfarande kollar av min blog!
Har nu flyttat hem till mina päron och trodde jag skulle kunna kasta mig in i blogosfären genast - men ack så fel jag hade! Vårt ADSL har legat nere rätt länge på grund av vem vet vad och vår leverantör har väl inte direkt ansträngt sig till det yttersta för att få oss tillbaka online, så blogosfären har snällt fått vänta...och vänta...och vänta... Det är förvisso så att det är trevligt för oss som bor en bit utanför bredbandsnätet (milt sagt) att ADSL finns, men med tanke på det strul som med jämna mellanrum uppkommer undrar jag om det inte vore bättre med uppringingsmodem trots allt. Då vet man ju i alla fall att det kommer strula och blir inte lika frustrerad när det händer. Samtidigt är det faktiskt otroligt skönt att slippa tänka på att man inte ska smurfa så länge för att det blir dyrt - med ADSL betalar man ju bara en fast månadsavgift och slipper därmed hysteriska räkningar för att man varit ute för länge på nätet... Jag antar att alla mynt har två sidor...
Nu är jag i alla fall tillbaka på nätet med allt vad det innebär av skitsnack och dåligt samvete (för att men inte uppdaterar skitsnacket tillräckligt ofta).
Apropå dåligt samvete förresten - hörde en intervju med Erik Stattin på P5 Radio Sthlm idag där det talades om bloggar. Frågan som ställdes var huruvida blogging var den nya gräsrotsrörelsen eller bara ett forum för exhibitionister. Jag tyckte Erik gjorde ett strålande jobb med att förklara vad det hela går ut på. Way to go! ...men OJ vilket dåligt samvete jag fick för att jag inte uppdaterat på länge...
Och apropå uppdateringar - mitt civilstånd har nu uppdaterats ytterligare. Från semi-singel till definitivt upptagen. I feel happyyyy! Skönt att ha någon att dela sina tankar och upplevelser med på ett annat plan än man kan göra med sina vänner. (Sorry guys - men ni vet vad jag menar...)
:)
Och nu är det bara en vecka tills den dag jag fyller 25, vilken jag troligtvis kommer fira med att sätta mig i en bil och åka till ett hanverks-/kulturevenemang i Finnmarken. Alla sätt är ju bra utom de dåliga... ;)
Kramis till de som fortfarande kollar av min blog!
2004-07-01
Usch och fy på mig...
... vad jag har bloggat dåligt på sistone! Men jag lovar att det snart är slut med dessa dumheter. Imorgon flyttar jag och efter det kommer jag har ADSL hemma = lite lättare än att försöka hinna blogga under de 15 minuter man får gratis på internet på biblioteken i Järfälla... (Visst är det snålt!)
Har hunnit ha födelsedagskalas med en väninna, men har inte hunnit fylla år än. Snart är jag ett kvarts sekel gammal och det känns ganska coolt!
Har även hunnit avancera från singel till semi-singel, så - sorry grabbar - jag är inte längre tillgänglig på marknaden. Känns ganska bra faktiskt. Visst är det kul att vara singel, men efter två år har det liksom mist lite av den forna glansen. Dessutom har jag aldrig varit mycket för det där med lösa ragg. Jag trivs mycket bättre i mer långvariga relationer, och det är väl inget fel med det? Eller? (Samhällstrenden säger fortfarande emot mig på den punkten, men till och med den långvariga "sex-and-the-city"-trenden verkar vara på väg mot ett slut. Jippiiii! Långa relationer och äktenskap är på väg tillbaka igen! Tjohooooo!) Låter kanske lite väl exalterad, men det kunde vara skönt att slippa vara kärringen mot strömmen åtminstone på en punkt!
Gulle-gull på er!
... vad jag har bloggat dåligt på sistone! Men jag lovar att det snart är slut med dessa dumheter. Imorgon flyttar jag och efter det kommer jag har ADSL hemma = lite lättare än att försöka hinna blogga under de 15 minuter man får gratis på internet på biblioteken i Järfälla... (Visst är det snålt!)
Har hunnit ha födelsedagskalas med en väninna, men har inte hunnit fylla år än. Snart är jag ett kvarts sekel gammal och det känns ganska coolt!
Har även hunnit avancera från singel till semi-singel, så - sorry grabbar - jag är inte längre tillgänglig på marknaden. Känns ganska bra faktiskt. Visst är det kul att vara singel, men efter två år har det liksom mist lite av den forna glansen. Dessutom har jag aldrig varit mycket för det där med lösa ragg. Jag trivs mycket bättre i mer långvariga relationer, och det är väl inget fel med det? Eller? (Samhällstrenden säger fortfarande emot mig på den punkten, men till och med den långvariga "sex-and-the-city"-trenden verkar vara på väg mot ett slut. Jippiiii! Långa relationer och äktenskap är på väg tillbaka igen! Tjohooooo!) Låter kanske lite väl exalterad, men det kunde vara skönt att slippa vara kärringen mot strömmen åtminstone på en punkt!
Gulle-gull på er!
2004-05-27
Uuuuuurkh! Öh.
Nu börjar jag minsann bli en aning trött på det här med skolan... Vi lämnade in våra examensarbeten i måndags och då kändes det ju lite som att "pust, nu är det äntligen över!" Men nehe-ej då. Nu ska man förbereda en muntlig presentation och dessutom opponera på någon annans examensarbete. ÅH VAD JAG ÄR MOTIVERAD! Jag lovar!
Dessutom har åtminstone jag problem med att få upp farten igen. Nu har man gått på högvarv de senaste två åren och precis när kroppen tycker att "nu kan du ta det lugnt. Så skönt! Då går jag på semester då..." då tycker skolan att man ska försöka öka från noll till hundranittio på 0,00001 sekunder. Ööööörkh!
Nej. Nu ska jag minsann dra och fika med några polare i det tillfälligt klara med ack så kalla vädret.
Vet förresten inte när jag kommer kunna blogga nästa gång. Risken är att det inte blir förrän i början av juli när jag har flyttat, men ge inte upp. I'LL BE BACK!
Nu börjar jag minsann bli en aning trött på det här med skolan... Vi lämnade in våra examensarbeten i måndags och då kändes det ju lite som att "pust, nu är det äntligen över!" Men nehe-ej då. Nu ska man förbereda en muntlig presentation och dessutom opponera på någon annans examensarbete. ÅH VAD JAG ÄR MOTIVERAD! Jag lovar!
Dessutom har åtminstone jag problem med att få upp farten igen. Nu har man gått på högvarv de senaste två åren och precis när kroppen tycker att "nu kan du ta det lugnt. Så skönt! Då går jag på semester då..." då tycker skolan att man ska försöka öka från noll till hundranittio på 0,00001 sekunder. Ööööörkh!
Nej. Nu ska jag minsann dra och fika med några polare i det tillfälligt klara med ack så kalla vädret.
Vet förresten inte när jag kommer kunna blogga nästa gång. Risken är att det inte blir förrän i början av juli när jag har flyttat, men ge inte upp. I'LL BE BACK!
2004-05-15
Länge, länge, länge... långt.
Nu var det så där länge sen jag skrev något igen. Hoppas inte alla givit upp och slutat läsa min blogg...
Har häcken full med examensarbete som nu går in i slutfasen och har därmed inte haft tid och/eller ro att sätta mig ned och blogga. Men om ungefär en månad kommer den fasen vara avslutad och jag kommer flytta till ett ställe med fast internetanslutning - och då kan jag lova att det blir mer fart på den här sidan!
Har på den senaste tiden funderat mycket på varför förälskelse ska vara så viktigt... De allra flesta verkar mycket benägna att definiera sina förhållanden enligt någon slags föreställning om vad förälskelse ska vara. Är det förälskelse när man trivs bra med någon och skulle kunna tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med den? Även om man inte får fjärilar i magen? Eller är det förälskelse när man ibland kommer på sig själv med att se fram emot att träffa någon och nästan blir lite pirrig av tanken? Även om det bara händer en gång av femtio och även om det händer med "bara vänner" ibland? Och varför är det så viktigt att kunna säga att man är förälskad? Är det helt enkelt bara så att samhället inte kan acceptera att man kan ha ett förhållande med någon utan att vara "tillsammans" och utan att vara förälskad? Och varför är det så viktigt att "vara tillsammans"? Eller för den delen att överhuvudtaget försöka definiera sina relationer till andra med så generaliserande termer när alla vet att varje relation man har till olika individer är just individuell och aldrig riktigt lik någon annan relation?
Många frågor och inga bra svar...
Är det så att jag tänker för mycket?
Hmmm... Måste nog fundera lite på saken...
Ta-taa!
Nu var det så där länge sen jag skrev något igen. Hoppas inte alla givit upp och slutat läsa min blogg...
Har häcken full med examensarbete som nu går in i slutfasen och har därmed inte haft tid och/eller ro att sätta mig ned och blogga. Men om ungefär en månad kommer den fasen vara avslutad och jag kommer flytta till ett ställe med fast internetanslutning - och då kan jag lova att det blir mer fart på den här sidan!
Har på den senaste tiden funderat mycket på varför förälskelse ska vara så viktigt... De allra flesta verkar mycket benägna att definiera sina förhållanden enligt någon slags föreställning om vad förälskelse ska vara. Är det förälskelse när man trivs bra med någon och skulle kunna tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med den? Även om man inte får fjärilar i magen? Eller är det förälskelse när man ibland kommer på sig själv med att se fram emot att träffa någon och nästan blir lite pirrig av tanken? Även om det bara händer en gång av femtio och även om det händer med "bara vänner" ibland? Och varför är det så viktigt att kunna säga att man är förälskad? Är det helt enkelt bara så att samhället inte kan acceptera att man kan ha ett förhållande med någon utan att vara "tillsammans" och utan att vara förälskad? Och varför är det så viktigt att "vara tillsammans"? Eller för den delen att överhuvudtaget försöka definiera sina relationer till andra med så generaliserande termer när alla vet att varje relation man har till olika individer är just individuell och aldrig riktigt lik någon annan relation?
Många frågor och inga bra svar...
Är det så att jag tänker för mycket?
Hmmm... Måste nog fundera lite på saken...
Ta-taa!
2004-04-28
Feeling hot, hot, hot!
Tänk så varmt det kan vara ute, när man måste sitta...vara...eh...vistas inne. I ett klimatkontollerat hus där man håller på att frysa fingrarna av sig vid datorn. Jag springer ut och ställer mig i hörnet bredvid entrén så fort jag kan. På så sätt kan jag både hålla koll på dörren (om det kommer några besökare) och njuta av vädret. Tyvärr har jag bara kunnat vara ute ca 15 minuter totalt idag... Dock verkar det som att den som ska avlösa mig blir tidig.
Oj, nu kom hon!
Hejdå!
Tänk så varmt det kan vara ute, när man måste sitta...vara...eh...vistas inne. I ett klimatkontollerat hus där man håller på att frysa fingrarna av sig vid datorn. Jag springer ut och ställer mig i hörnet bredvid entrén så fort jag kan. På så sätt kan jag både hålla koll på dörren (om det kommer några besökare) och njuta av vädret. Tyvärr har jag bara kunnat vara ute ca 15 minuter totalt idag... Dock verkar det som att den som ska avlösa mig blir tidig.
Oj, nu kom hon!
Hejdå!
2004-04-23
Long time, no see.
Konstigt egentligen. Ju längre tid det går mellan blog-tillfällena desto svårare blir det att komma på något vettigt att skriva om. Inte för att det jag skrivit om tidigare är särskilt vettigt, men...
Idag har jag hållt min första presentation av miljöinformationscentret GlashusEtt i Hammarby Sjöstad. Det gick väl bättre än förväntat, men hade klart kunnat gå ännu bättre. (Upptäckte dessutom efter visningen att jag glömt knyta snöret i midjan på byxorna... Men det är sånt som händer. Framför allt mig.)
Var och handlade lite nya underkläder i förrgår, och känner mig härligt syndig i röd spets...
Köpte lite "nya" CD-skivor också. Johny Cash, Aretha Franklin, Dinah Washington, Shirley Bassey och Bonnie Tyler... Schysst "softa"-musik med andra ord.
Har nyligen läst en ny bok som heter Thunder God (av Paul Watkins). Den är så ny att den släpps inte förrän 6/5 i Storbrittannien, så jag läste ett korrekturexemplar... Riktigt trevlig bok om den norske vikingen Hakon och hans äventyr. Ungefär som Röde Orm fast enklare språk, mer fokus på religion och definitivt mer "skröna" (fast ändå inte). Kan rekommenderas till alla som är fascinerade av vikingatid och/eller religion.
Ska på spelning ikväll med ett band som jag inte vet vilka de är, men det visar sig.
Trevlig helg på er alla muppar!
/ Kakmonstret
Konstigt egentligen. Ju längre tid det går mellan blog-tillfällena desto svårare blir det att komma på något vettigt att skriva om. Inte för att det jag skrivit om tidigare är särskilt vettigt, men...
Idag har jag hållt min första presentation av miljöinformationscentret GlashusEtt i Hammarby Sjöstad. Det gick väl bättre än förväntat, men hade klart kunnat gå ännu bättre. (Upptäckte dessutom efter visningen att jag glömt knyta snöret i midjan på byxorna... Men det är sånt som händer. Framför allt mig.)
Var och handlade lite nya underkläder i förrgår, och känner mig härligt syndig i röd spets...
Köpte lite "nya" CD-skivor också. Johny Cash, Aretha Franklin, Dinah Washington, Shirley Bassey och Bonnie Tyler... Schysst "softa"-musik med andra ord.
Har nyligen läst en ny bok som heter Thunder God (av Paul Watkins). Den är så ny att den släpps inte förrän 6/5 i Storbrittannien, så jag läste ett korrekturexemplar... Riktigt trevlig bok om den norske vikingen Hakon och hans äventyr. Ungefär som Röde Orm fast enklare språk, mer fokus på religion och definitivt mer "skröna" (fast ändå inte). Kan rekommenderas till alla som är fascinerade av vikingatid och/eller religion.
Ska på spelning ikväll med ett band som jag inte vet vilka de är, men det visar sig.
Trevlig helg på er alla muppar!
/ Kakmonstret
2004-04-07
My prrrrecioussssssss!
Jag lever genom min blogg.
Jag behöver min blogg.
Jag älskar min blogg.
Trist bara att jag aldrig hinner uppdatera den...
Examensarbete kan väl vara kul och så, men det tar liksom ganska mycket tid sådär...
Har nu även varit tvungen att lägga en massa tid på att hitta en ny e-mail server eftersom angelfire bestämt sig för att lägga ner... Visst borde det inte vara så svårt att hitta en ny server, men det vore ju kul att ha en någotsånär enkel adress som inte ser ut ungefär som nksiugngkv486bfbdf6@(yahoo/hotmail/spray/etc...). Tack och lov hittade jag en som verkar bra till slut, men då var jag ju tvungen att kolla om den kunde hantera svenska tecken (både att sända och ta emot). Och den.......*trumvirvel*.........(spänningen stiger)....klarade det! Tjohooooo! Nu slipper jag äntligen be folk att "hora av sig"! Fantastiskt!
(Får väl se hur länge den här glädjen varar. De kanske bestämmer sig för att lägga ner om en vecka, eller börja ta betalt, eller...)
Ska åka hem och läsa typ 150 sidor om hur man "identifierar företagets miljöaspekter" nu... yippieee...
Lämnar er med dessa tänkvärda ord:
"Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern"
(Josephus Henry)
Jag lever genom min blogg.
Jag behöver min blogg.
Jag älskar min blogg.
Trist bara att jag aldrig hinner uppdatera den...
Examensarbete kan väl vara kul och så, men det tar liksom ganska mycket tid sådär...
Har nu även varit tvungen att lägga en massa tid på att hitta en ny e-mail server eftersom angelfire bestämt sig för att lägga ner... Visst borde det inte vara så svårt att hitta en ny server, men det vore ju kul att ha en någotsånär enkel adress som inte ser ut ungefär som nksiugngkv486bfbdf6@(yahoo/hotmail/spray/etc...). Tack och lov hittade jag en som verkar bra till slut, men då var jag ju tvungen att kolla om den kunde hantera svenska tecken (både att sända och ta emot). Och den.......*trumvirvel*.........(spänningen stiger)....klarade det! Tjohooooo! Nu slipper jag äntligen be folk att "hora av sig"! Fantastiskt!
(Får väl se hur länge den här glädjen varar. De kanske bestämmer sig för att lägga ner om en vecka, eller börja ta betalt, eller...)
Ska åka hem och läsa typ 150 sidor om hur man "identifierar företagets miljöaspekter" nu... yippieee...
Lämnar er med dessa tänkvärda ord:
"Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern"
(Josephus Henry)
2004-03-29
Lilla tussilago, lilla tussilull...
Såg en tussilago igår! Nu ÄR våren här på riktigt - basta!
Var och hälsade på mina föräldrar igår och tog en lång promenad i vårsolen med min mor. Sedan fick jag en av mina absoluta favoriträtter till middag - mammas sötsurstarka köttgryta med bambuskott, vattenkastanjer, champinjoner och svart trumpetsvamp i (och ris till, men det torde vara uppenbart...). Efter det åkte jag hem till en vän och gosade hela natten. Kan livet bli mycket bättre än så?
En skojig sak som hänt är förresten detta:
I fredags när jag var på väg från krogen - askalas så klart! - sprang jag rakt in i en betongpelare (= fin bula i pannan). I lördags när jag berättade det för mor skrattade vi båda gott åt det (plus det faktum att det inte direkt är första gången det händer och att jag inte ens behöver vara full för att lyckas med såna saker). Sedan berättade hon det för resten av familjen som även de skrattade gott. Så, i söndags, när det var dags att äta middag sa min mor till min far att han skulle tänka på att hon hade lagt på en ny duk. Jag undrade varför och hon berättade att kvällen innan hade far lyckats välta ett glas rödvin - inte bara så det kom på bordet utan det hade även skvätt över fönstret! Vi skrattade åt det och jag började undra om det inte var så att jag var släkt med min far trots allt... MEN det slutar inte där! När vi väl satt oss vid bordet och min far skulle ta ris spillde han en stor klump på bordet. Vi skrattade ännu mer, men eftersom ris inte ger fläckar var ju ingen skada skedd. Sen var det dags för mig att ta påfyllning och då skvätte det tre små såsdroppar på duken (såklart!). Min bror var då snabb att påpeka hur klantig jag var, vi skrattade lite åt det och min bror började "dutta" med en pappersbit på såsfläckarna för att få bort dem. Men skrattar bäst som skrattar sist - vem lyckades stöta till mjölkglaset så det rann mjölk över halva bordet + golvet om inte min bror! Nu var släktskapet mellan far, son och dotter ganska säkert bevisat och alla hade skrattat sig fördärvade minst en gång. Och detta var historien om en ganska vanlig helg hos familjen Sjöberg...
(Släktskapet mellan mor, son och dotter är för övrigt redan ganska uppenbart - man behöver bara se på oss så vet man.)
Hej hopp i vårsolen!
Såg en tussilago igår! Nu ÄR våren här på riktigt - basta!
Var och hälsade på mina föräldrar igår och tog en lång promenad i vårsolen med min mor. Sedan fick jag en av mina absoluta favoriträtter till middag - mammas sötsurstarka köttgryta med bambuskott, vattenkastanjer, champinjoner och svart trumpetsvamp i (och ris till, men det torde vara uppenbart...). Efter det åkte jag hem till en vän och gosade hela natten. Kan livet bli mycket bättre än så?
En skojig sak som hänt är förresten detta:
I fredags när jag var på väg från krogen - askalas så klart! - sprang jag rakt in i en betongpelare (= fin bula i pannan). I lördags när jag berättade det för mor skrattade vi båda gott åt det (plus det faktum att det inte direkt är första gången det händer och att jag inte ens behöver vara full för att lyckas med såna saker). Sedan berättade hon det för resten av familjen som även de skrattade gott. Så, i söndags, när det var dags att äta middag sa min mor till min far att han skulle tänka på att hon hade lagt på en ny duk. Jag undrade varför och hon berättade att kvällen innan hade far lyckats välta ett glas rödvin - inte bara så det kom på bordet utan det hade även skvätt över fönstret! Vi skrattade åt det och jag började undra om det inte var så att jag var släkt med min far trots allt... MEN det slutar inte där! När vi väl satt oss vid bordet och min far skulle ta ris spillde han en stor klump på bordet. Vi skrattade ännu mer, men eftersom ris inte ger fläckar var ju ingen skada skedd. Sen var det dags för mig att ta påfyllning och då skvätte det tre små såsdroppar på duken (såklart!). Min bror var då snabb att påpeka hur klantig jag var, vi skrattade lite åt det och min bror började "dutta" med en pappersbit på såsfläckarna för att få bort dem. Men skrattar bäst som skrattar sist - vem lyckades stöta till mjölkglaset så det rann mjölk över halva bordet + golvet om inte min bror! Nu var släktskapet mellan far, son och dotter ganska säkert bevisat och alla hade skrattat sig fördärvade minst en gång. Och detta var historien om en ganska vanlig helg hos familjen Sjöberg...
(Släktskapet mellan mor, son och dotter är för övrigt redan ganska uppenbart - man behöver bara se på oss så vet man.)
Hej hopp i vårsolen!
2004-03-22
...och fåglarna piper i träden...
Jaha. Nu verkar våren ha bestämt sig för att komma till slut, men inte fan är jag glad för det... Äh. Det kommer nog bli bättre om en vecka eller så när jag börjar skriva mitt examensarbete. Känner mig lite allmänt desillusionerad just nu och har vääääldigt svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Vet inte var jag kommer bo om tre månader, vet inte vad jag kommer jobba med om tre månader och vet inte om jag kommer få någon semester i år heller. Jag inbillar mig att om jag fick vara ledig några veckor i sträck och kanske resa bort en liten stund skulle jag få lite mer energi, men det behöver ju inte vara så...
Däremot kan jag ju konstatera att RÄTT LÅT VANN i melodifestivalen i lördags. Det är väl första gången det händer... Halleeeeeelujah! Tyvärr var framträdandet lite sådär med allt juckande mot mikrofonstativet. Låten hade definitivt vunnit på om de hade hoppat över den biten, men ingen är väl perfekt antar jag. Förutom jag vill säga! Jag är inte bara vacker - jag är smart också! Men framför allt är jag ödmjuk... ;o)
Och på pojkfronten finns det inte så mycket nytt att meddela. Jag är fortfarande singel, och om ca två månader har jag varit det i två år. Fast det börjar ärligt talat bli lite trist i längden. Skulle vara skoj att bli förälskad - men helst i någon som inte bara vill vara "en vän". Vänner är ju bra att ha, men det vore ju skönt att bli uppskattad på ett annat plan också... (Och jag menar inte sexuellt utan emotionellt). Undrar om det är så att felet med mig är att jag är alldeles för tillgänglig. Jag har ju hört att pojkar uppskattar svårflirtade flickor som är lite hemlighetsfulla och svårmodiga. Problemet är bara att det är inte sådan jag är. Jag säger vad jag tycker och tänker (lite väl ofta kanske - men ändå...) och jag tycker om att umgås med folk. Jag trivs med tvåsamhet och det är bara sådan jag är. Förhoppningsvis finns det någon därute som kan uppskatta det, för inte fan tänker jag påstå att jag är någon jag inte är bara för att vara någon kille till lags. Kompromissa - javisst! Men inte låtsas vara någon annan.
Och nu är det dags att plugga igen...
Oh! The Joy........ :o(
Jaha. Nu verkar våren ha bestämt sig för att komma till slut, men inte fan är jag glad för det... Äh. Det kommer nog bli bättre om en vecka eller så när jag börjar skriva mitt examensarbete. Känner mig lite allmänt desillusionerad just nu och har vääääldigt svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Vet inte var jag kommer bo om tre månader, vet inte vad jag kommer jobba med om tre månader och vet inte om jag kommer få någon semester i år heller. Jag inbillar mig att om jag fick vara ledig några veckor i sträck och kanske resa bort en liten stund skulle jag få lite mer energi, men det behöver ju inte vara så...
Däremot kan jag ju konstatera att RÄTT LÅT VANN i melodifestivalen i lördags. Det är väl första gången det händer... Halleeeeeelujah! Tyvärr var framträdandet lite sådär med allt juckande mot mikrofonstativet. Låten hade definitivt vunnit på om de hade hoppat över den biten, men ingen är väl perfekt antar jag. Förutom jag vill säga! Jag är inte bara vacker - jag är smart också! Men framför allt är jag ödmjuk... ;o)
Och på pojkfronten finns det inte så mycket nytt att meddela. Jag är fortfarande singel, och om ca två månader har jag varit det i två år. Fast det börjar ärligt talat bli lite trist i längden. Skulle vara skoj att bli förälskad - men helst i någon som inte bara vill vara "en vän". Vänner är ju bra att ha, men det vore ju skönt att bli uppskattad på ett annat plan också... (Och jag menar inte sexuellt utan emotionellt). Undrar om det är så att felet med mig är att jag är alldeles för tillgänglig. Jag har ju hört att pojkar uppskattar svårflirtade flickor som är lite hemlighetsfulla och svårmodiga. Problemet är bara att det är inte sådan jag är. Jag säger vad jag tycker och tänker (lite väl ofta kanske - men ändå...) och jag tycker om att umgås med folk. Jag trivs med tvåsamhet och det är bara sådan jag är. Förhoppningsvis finns det någon därute som kan uppskatta det, för inte fan tänker jag påstå att jag är någon jag inte är bara för att vara någon kille till lags. Kompromissa - javisst! Men inte låtsas vara någon annan.
Och nu är det dags att plugga igen...
Oh! The Joy........ :o(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
