Klimakteriekossa?
Den senaste tiden har det förekommit en del både trevliga och mindre trevliga skrivningar i en gratistidning där ordet "klimakteriekossa" har använts med en förvånansvärd frekvens. Men vad är då en klimakteriekossa?
Från början verkar det ha använts i ett halvt skämtsamt sammanhang för att beskriva känslosamma kvinnor. Sedan verkar någon ha tagit illa vid sig (antagligen en känslosam kvinna) och menat att den hellre är en klimakteriekossa än en arrogant tonåring och därefter urartade det på ett ganska otrevligt sätt...
Nåväl. Nog om tidningen. Jag börjar undra så smått om inte jag har blivit en klimaktieriekossa.
Precis som man i vissa sammanhang talar om en förpubertet kanske jag har drabbats av förklimakteriet. Det sägs ju att man blir extra känslosam när man kommer in i klimakteriet och den senaste veckan har jag drabbats av diverse gråtattacker helt utan anledning. Inte för att jag har varit extremt ledsen eller glad eller så. Det har bara krävts att jag berörts bara en aning av något rent emotionellt och det har krävts ovanligt lite för att beröra mig under veckan som varit.
I måndags tårades ögonen helt oprovocerat när jag var på väg till kören och nästan missade bussen. Sedan en gång till på vägen hem när jag hörde en låt på mp3-spelaren som jag hade lagt in någon dag innan och som jag inte hört på länge. Och igen när jag kom hem och hade svårt att få in nyckeln i låset. I tisdags höll jag på att börja stortjuta när jag trodde att min far som skulle ge mig skjuts hade åkt utan mig, och sedan ytterligare flera gånger under dagen. Och i onsdags när jag stod i duschen och sedan en massa gånger under konserten (dels för att det var så bra musik och så vacker scenshow men också för att det var så många par som stod och gullade överallt och det hade varit trevligt att ha någon att krama). O s v...
Det kan ju ha att göra med att jag knappt sovit den senaste månaden eftersom jag plågats av riktigt hemska drömmar. Så hemska att jag faktiskt dragit mig för att gå och lägga mig eftersom jag inte velat riskera att drömma. Och även om jag har en förmåga att veta att jag drömmer och även om jag har varit medveten om att det är en dröm har drömmarna varit av en sådan karaktär att jag tillbringat en stor del av både mitt drömmande och mitt vakna tillstånd med att seriöst undra om jag börjar bli galen. Är jag kanske en latent sociopat och psykotisk massmördare?
Så - klimakteriekossa eller massmördare? Det är mycket som snurrar i skallen nu...
Till det kan även läggas att jag känt mig underligt attraherad av en man under det senaste året (eller mer) fast jag har försökt vifta bort det eftersom han troligen inte är intresserad av mig. Men nu orkar jag liksom inte hålla honom (och mig) på avstånd längre så vi får väl se vad som händer - eller inte händer. Fast är det något jag är bra på så är det att förbli singel. Jag menar - de män jag finner attraktiva är sällan attraherade av mig och de som är attraherade av mig finner jag sällan attraktiva. Det är kanske inte så ovanligt, men jag tror att det i mitt fall mest handlar om någon sorts missriktat dåligt självförtroende. De som jag är intresserad av är helt enkelt alldeles för bra för mig och kan därmed inte vara intresserade av mig. Alltså beter jag mig skumt mot dem och håller dem på avstånd alternativt beter mig som en "stalker" och skrämmer effektivt bort dem och tar kål på minsta lilla intresse som kanske ändå fanns där. Eller så är någon intresserad av mig och då måste det ju vara något fel på den eftersom ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som jag.
Och ser man på vad jag letar efter hos en man och vad jag brukar få (ja, det finns ju undantag förstås) är det ofta ganska motsatta saker. Jag letar efter intelligens, klass och självdistans och brukar hamna med killar som saknar större allmänbildning, stil (läs skitiga, trasiga kläder - hatar skortor och kavajer även till fest) och som har ett stort ego och ständigt tar sig själva på alldeles för stort allvar. Men eftersom jag är anpassningsbar kan det funka rätt bra ändå - under förutsättning att jag gör mig själv till den dumma bimbobrud de vill ha...
Men nu får det vara slut på dumheterna! Jag har kommit på en teori om att om jag börjar hänga mer på KB eller så, så kanske jag kan hitta någon vettig typ. De säger ju att bibliotek är bra ställen att ragga på. Synd bara att jag är så dålig på att ragga...
Ibland önskar jag att jag var mer som de där i Sex and the city som bara kunde gå fram till en kille och säga typ "följ med mig hem och ha löjligt mycket sex". Fast jag är alldeles för feg. Och alldeles för försiktig. Men bara det att jag kommer på mig själv att vilja vara mer på det sättet kanske är ytterligare ett tecken på någon sorts förklimakterie. Eller möjligen psykisk störning av något slag. Eller bara ett tecken på att även om jag trivs bra med mitt liv så kan det kännas lite ensamt ibland.
Tur att man har kompisar att krama på! =)
2006-11-19
Sufjan!
Sufjan!
Så var det officiellt - Sufjan Stevens rockar fett!
Konserten i onsdags var bland det bästa jag har varit med om på länge.
Förbandet bestod av St. Vincent - en ascool, supersöt brud i en söt klänning, med en jättestor gitarr och med en scennärvaro som inte bara fyllde scenen utan hela rummet. Hon drog av några låtar som fick skinnet att krulla sig med oväntade gitarr-riff, en trumpedal som lät som en baskagge och pianokomp (när hon inte spelade gitarr). En riktig enmans- (enkvinnas?) show.
Sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta...
Och till slut äntrade Sufjan och hans tiomannaband scenen iförda fjäderprydda halvmasker och fjärilsvingar (utom Sufjan som hade örnvingar) och glitterdraperiet i bakgrunden fladdrade lite magiskt och vips! så var man i en annan värld. Helt fantastiskt!
Ska man vara lite kritisk så kände jag ibland att jag saknade en stråksektion eftersom han har rätt mycket stråkar på sina plattor. Men en eminent blåssektion kompenserade bra för det, och det är ju ändå lite kul när det inte låter precis som på plattan.
Något senare när jag var på väg därifrån hade jag kramp i varenda muskel under midjan efter att ha stått så stilla så länge (det är ju inte direkt stage-dive-rockmusik om jag säger så), men trots att klockan var över tolv på natten och jag hade ont i benen och tårna på vänster fot hade domnat bort för flera timmar sedan och jag var supertrött efter att ha varit vaken sedan sju och inte has sovit mer än tre timmar på natten var jag väldigt lycklig. Livet kändes liksom lite extra magiskt och när jag följde vattnet från Kungsträdgården till Slussen och såg ljuset från staden spegla sig i vattnet och knappt såg en levande själ och staden var så där tyst som den blir när nästan alla sover - då kände till och med jag i all min gråhet att det kanske fanns lite magi kvar i världen. När en man på fullaste allvar kan gå runt på scenen och flaxa med ett par tygvingar och det inte blir löjligt eller billigt så kanske det ändå finns hopp för oss alla.
Så var det officiellt - Sufjan Stevens rockar fett!
Konserten i onsdags var bland det bästa jag har varit med om på länge.
Förbandet bestod av St. Vincent - en ascool, supersöt brud i en söt klänning, med en jättestor gitarr och med en scennärvaro som inte bara fyllde scenen utan hela rummet. Hon drog av några låtar som fick skinnet att krulla sig med oväntade gitarr-riff, en trumpedal som lät som en baskagge och pianokomp (när hon inte spelade gitarr). En riktig enmans- (enkvinnas?) show.
Sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta...
Och till slut äntrade Sufjan och hans tiomannaband scenen iförda fjäderprydda halvmasker och fjärilsvingar (utom Sufjan som hade örnvingar) och glitterdraperiet i bakgrunden fladdrade lite magiskt och vips! så var man i en annan värld. Helt fantastiskt!
Ska man vara lite kritisk så kände jag ibland att jag saknade en stråksektion eftersom han har rätt mycket stråkar på sina plattor. Men en eminent blåssektion kompenserade bra för det, och det är ju ändå lite kul när det inte låter precis som på plattan.
Något senare när jag var på väg därifrån hade jag kramp i varenda muskel under midjan efter att ha stått så stilla så länge (det är ju inte direkt stage-dive-rockmusik om jag säger så), men trots att klockan var över tolv på natten och jag hade ont i benen och tårna på vänster fot hade domnat bort för flera timmar sedan och jag var supertrött efter att ha varit vaken sedan sju och inte has sovit mer än tre timmar på natten var jag väldigt lycklig. Livet kändes liksom lite extra magiskt och när jag följde vattnet från Kungsträdgården till Slussen och såg ljuset från staden spegla sig i vattnet och knappt såg en levande själ och staden var så där tyst som den blir när nästan alla sover - då kände till och med jag i all min gråhet att det kanske fanns lite magi kvar i världen. När en man på fullaste allvar kan gå runt på scenen och flaxa med ett par tygvingar och det inte blir löjligt eller billigt så kanske det ändå finns hopp för oss alla.
2006-11-06
Tonåring igen?
Tonåring igen?
Eller snarare fortfarande!?! Jag fick en suverän kommentar på mitt senaste inlägg och jag har klurat en del kring det som skrevs. Det påpekades att det finns en trend att man är "ung" mycket längre idag, och det måste jag ju hålla med om. Förut var man vuxen när man blev myndig, och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan kom begreppet tonåring in i bilden och förlängde ytterligare tiden innan man blev vuxen...
När jag var 18 och myndig räknade jag mig själv mest som en ung vuxen, trots att jag väl rent tekniskt fortfarande var tonåring eftersom jag inte fyllt 20. Sedan dess har jag inte riktigt funderat så mycket på hur jag skulle klassificera mig själv. Barn på tunnelbanan har kallat mig tant sedan jag var 16 och jag har aldrig tagit illa vid mig - i deras ögon är jag ju en tant! Och vad är egentligen så negativt med det? Tant för mig har alltid varit ett - i brist på bättre - gulligt ord. En tant är en snäll äldre kvinna som bakar bröd och stickar sjalar och på det sättet har jag varit tant sedan 15-årsåldern.
Nu är det inte sällsynt att man hör det refereras till kvinnor i 60-årsåldern som "tjejer". En tjej är ju egentligen lite svår att definiera. För mig var det ett häftigare sätt att säga flicka på när jag växte upp. Sedan blev det mer en "ung vuxen" fast utan att det slutade betyda flicka. Och jag förstår mer och mer varför ordet "tjej" har börjat gälla även äldre. Det är ett användbart och numera alltmer åldersneutralt ord som nu mest verkar vara synonymt med "av feminint kön".
Som det föreslogs i kommentaren skulle man kunna använda uttrycket "förlängda medelåldern" istället för ordet mogen (som i mogen kvinna/man). Det kommenterades även att folk verkar vara tonåringar (eller i de förlängda tonåren som den anonyma skribenten föreslog) tills de är runt 30. Detta skulle innebära att jag fortfarande är tonåring. Vilket ger mig lite ångest. Och faktiskt ger mig en helt ny definition på ordet "tonårsångest"!
Jag hade ju inbillat mig att jag en gång för alla hade lämnat den emotionella berg-och-dalbana som jag förknippar med tonåren. Men det kanske jag inte har? Om de förlängda tonåren kommer förlängas i den takt de verkar ha gjort de senaste åren - för att helt enkelt hänga med i förlängningarna av medelåldrarna o s v - skulle det i praktiken kunna innebära att jag kan vara fast i tonåren tills jag går i pension. Kanske längre. Jag säger bara VE OCH FASA!
Den enda fasen i livet som verkar bli allt kortare är sorgligt nog den som redan var allra kortast, nämligen barndomen. Hur många barn får verkligen en chans att vara barn idag? Det säljs klackskor och stringtrosor och BH:ar och smink i rosa Snobbenprydda förpackningar på barnavdelningen på varje större konfektionskedja nu. (OK, i ärlighetens namn har antalet stringtrosor för 4-åringar minskat igen de senaste två åren. Men de finns fortfarande att tillgå i viss mån på stora klädkedjor). Barnkläder som "på min tid" var designade för att användas just av barn är nu vuxenkläder i miniatyr. För några år sedan när det var populärt med bara magar och kortkorta kjolar och jeans som knappt tänkte rumpan på kvinnor återfanns detta mode även på barnavdelningen. När jag var liten var det fruktansvärt obekvämt att ha klackskor eftersom de var minst 10 storlekar för stora och om ens mor ens ägde en kortkort kjol var det ju lång på en själv, så vad var poängen egentligen? Annat är att det var kul att låna mammas kläder och smink och klä ut sig ibland. Men då var man bara "vuxen" i några timmar någon gång ibland. Fram tills nyligen verkade det nästan vara omöjligt att få tag i kläder som inte förvandlade barn till vuxna så fort de lärt sig gå. Tack och lov att den trenden verkar vara på väg bort! Åtminstone tills de kommit upp i fyraårsåldern...
Så medans det blir allt mer oattraktivt att vara barn blir det samtidigt allt mindre attraktivt att vara gammal och ungdomlig verkar vara det gemene man strävar efter att uppnå.
Nej. Vad ni än gör - kalla mig inte tonåring. Eller förlängd tonåring, eller ung vuxen eller vad man annars kan komma på för metaforer för folk som är rädda att åldras... Jag har aldrig varit rädd för att vara den ålder jag är. Eller snarare - jag har aldrig velat vara yngre än jag är. Jag är både gammal och ung, vuxen och barnslig och erfaren och naiv på samma gång. Men vill du vara snäll - kalla mig tant vilken dag som helst!
Hellre tant än tonåring!
Åtminstone nu när jag närmar mig 30... =)
Eller snarare fortfarande!?! Jag fick en suverän kommentar på mitt senaste inlägg och jag har klurat en del kring det som skrevs. Det påpekades att det finns en trend att man är "ung" mycket längre idag, och det måste jag ju hålla med om. Förut var man vuxen när man blev myndig, och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan kom begreppet tonåring in i bilden och förlängde ytterligare tiden innan man blev vuxen...
När jag var 18 och myndig räknade jag mig själv mest som en ung vuxen, trots att jag väl rent tekniskt fortfarande var tonåring eftersom jag inte fyllt 20. Sedan dess har jag inte riktigt funderat så mycket på hur jag skulle klassificera mig själv. Barn på tunnelbanan har kallat mig tant sedan jag var 16 och jag har aldrig tagit illa vid mig - i deras ögon är jag ju en tant! Och vad är egentligen så negativt med det? Tant för mig har alltid varit ett - i brist på bättre - gulligt ord. En tant är en snäll äldre kvinna som bakar bröd och stickar sjalar och på det sättet har jag varit tant sedan 15-årsåldern.
Nu är det inte sällsynt att man hör det refereras till kvinnor i 60-årsåldern som "tjejer". En tjej är ju egentligen lite svår att definiera. För mig var det ett häftigare sätt att säga flicka på när jag växte upp. Sedan blev det mer en "ung vuxen" fast utan att det slutade betyda flicka. Och jag förstår mer och mer varför ordet "tjej" har börjat gälla även äldre. Det är ett användbart och numera alltmer åldersneutralt ord som nu mest verkar vara synonymt med "av feminint kön".
Som det föreslogs i kommentaren skulle man kunna använda uttrycket "förlängda medelåldern" istället för ordet mogen (som i mogen kvinna/man). Det kommenterades även att folk verkar vara tonåringar (eller i de förlängda tonåren som den anonyma skribenten föreslog) tills de är runt 30. Detta skulle innebära att jag fortfarande är tonåring. Vilket ger mig lite ångest. Och faktiskt ger mig en helt ny definition på ordet "tonårsångest"!
Jag hade ju inbillat mig att jag en gång för alla hade lämnat den emotionella berg-och-dalbana som jag förknippar med tonåren. Men det kanske jag inte har? Om de förlängda tonåren kommer förlängas i den takt de verkar ha gjort de senaste åren - för att helt enkelt hänga med i förlängningarna av medelåldrarna o s v - skulle det i praktiken kunna innebära att jag kan vara fast i tonåren tills jag går i pension. Kanske längre. Jag säger bara VE OCH FASA!
Den enda fasen i livet som verkar bli allt kortare är sorgligt nog den som redan var allra kortast, nämligen barndomen. Hur många barn får verkligen en chans att vara barn idag? Det säljs klackskor och stringtrosor och BH:ar och smink i rosa Snobbenprydda förpackningar på barnavdelningen på varje större konfektionskedja nu. (OK, i ärlighetens namn har antalet stringtrosor för 4-åringar minskat igen de senaste två åren. Men de finns fortfarande att tillgå i viss mån på stora klädkedjor). Barnkläder som "på min tid" var designade för att användas just av barn är nu vuxenkläder i miniatyr. För några år sedan när det var populärt med bara magar och kortkorta kjolar och jeans som knappt tänkte rumpan på kvinnor återfanns detta mode även på barnavdelningen. När jag var liten var det fruktansvärt obekvämt att ha klackskor eftersom de var minst 10 storlekar för stora och om ens mor ens ägde en kortkort kjol var det ju lång på en själv, så vad var poängen egentligen? Annat är att det var kul att låna mammas kläder och smink och klä ut sig ibland. Men då var man bara "vuxen" i några timmar någon gång ibland. Fram tills nyligen verkade det nästan vara omöjligt att få tag i kläder som inte förvandlade barn till vuxna så fort de lärt sig gå. Tack och lov att den trenden verkar vara på väg bort! Åtminstone tills de kommit upp i fyraårsåldern...
Så medans det blir allt mer oattraktivt att vara barn blir det samtidigt allt mindre attraktivt att vara gammal och ungdomlig verkar vara det gemene man strävar efter att uppnå.
Nej. Vad ni än gör - kalla mig inte tonåring. Eller förlängd tonåring, eller ung vuxen eller vad man annars kan komma på för metaforer för folk som är rädda att åldras... Jag har aldrig varit rädd för att vara den ålder jag är. Eller snarare - jag har aldrig velat vara yngre än jag är. Jag är både gammal och ung, vuxen och barnslig och erfaren och naiv på samma gång. Men vill du vara snäll - kalla mig tant vilken dag som helst!
Hellre tant än tonåring!
Åtminstone nu när jag närmar mig 30... =)
2006-10-25
Älgar, purpurfärg, reklam och trend-Eira
Älgar, purpurfärg och reklam
Idag ska jag göra en jättestor bilderbok för barn om granar, och eftersom jag inte är så jättebra på att rita ska det bli intressant att se hur jag lyckas med att få älgen som ska äta en liten granplanta att se ut som en älg och inte en brun fläck med fyra pinnar under och två pinnar över sig... Men jag gillar att utmana mig själv!
Igår var jag och kära mor på IKEA och jag blev mycket glatt överraskad över utbudet. Jag har alltid varit väldigt förtjust i varma lila toner och plötsligt verkar lila ha blivit trendigt - även i inredningen - så det bara kryllade av vackra lila saker överallt. Jag köpte lila pastaslevar och en lila ljusslinga som jag tänkte montera upp vid sängen så jag får en tydligare liten "hörna" där. Fast det finaste av allt var en fantastisk purpurfärgad (eller möjligen plommonfärgad beroende på vem man frågar) matta som jag fick av min älskade mor som en tidig julklapp. Nu måste jag verkligen se till att röja undan alla kläder, böcker, papper och jag-vet-inte-vad som ockuperar (och verkar föröka sig på) mitt golv så jag kan lägga in denna fina matta snart.
I förrgår när jag åkte från jobbet såg jag en reklamkampanj för ett nytt kvinnomagasin, men just detta verkar främst rikta sig till kvinnor som är 50+. Affisherna visar mogna* kvinnor i underkläder. Det känns som en underbar känga till alla som tror att skönhet och sensualism är något som innfattar flickor under 23 som är silikonfyllda, fettsugna, retuscherade och är iklädda någon sorts raffset. Man kan faktiskt vara ännu vackrare med lite rynkor och imperfektioner eftersom man kan utstråla självsäkerhet och livserfarenhet på ett helt annat sätt. Och det vet väl alla (?) att det finns inget som är mer attraktivt än en människa som inte skäms över sig själv oavsett hur den ser ut eller hur gammal den är.
Jag läste även i gårdagens City (sid 18-19) att jag tydligen är supertrendig nu. Alltid bra att veta! För några år sedan var jag toknördig, men tydligen inte längre... Bevisar ju bara att man inte behöver bekymra sig om att följa modet eftersom alla tydligen blir trendiga förr eller senare...
Nej, bäst jag publicerar det här nu innan nätet dör igen...
Ta-taaa!
*Jag tycker "mogna" är ett så lustigt ord i sammanhanget - kan man inte vara "mogen" för vad det nu är man ska vara mogen för innan man fyller 50? Men jag kommer inte på ett annat ord för att beskriva denna åldersgrupp som är lika accepterat av just den åldersgrupp jag beskriver, så jag får väl lov att använda detta konstiga utttryck...
Idag ska jag göra en jättestor bilderbok för barn om granar, och eftersom jag inte är så jättebra på att rita ska det bli intressant att se hur jag lyckas med att få älgen som ska äta en liten granplanta att se ut som en älg och inte en brun fläck med fyra pinnar under och två pinnar över sig... Men jag gillar att utmana mig själv!
Igår var jag och kära mor på IKEA och jag blev mycket glatt överraskad över utbudet. Jag har alltid varit väldigt förtjust i varma lila toner och plötsligt verkar lila ha blivit trendigt - även i inredningen - så det bara kryllade av vackra lila saker överallt. Jag köpte lila pastaslevar och en lila ljusslinga som jag tänkte montera upp vid sängen så jag får en tydligare liten "hörna" där. Fast det finaste av allt var en fantastisk purpurfärgad (eller möjligen plommonfärgad beroende på vem man frågar) matta som jag fick av min älskade mor som en tidig julklapp. Nu måste jag verkligen se till att röja undan alla kläder, böcker, papper och jag-vet-inte-vad som ockuperar (och verkar föröka sig på) mitt golv så jag kan lägga in denna fina matta snart.
I förrgår när jag åkte från jobbet såg jag en reklamkampanj för ett nytt kvinnomagasin, men just detta verkar främst rikta sig till kvinnor som är 50+. Affisherna visar mogna* kvinnor i underkläder. Det känns som en underbar känga till alla som tror att skönhet och sensualism är något som innfattar flickor under 23 som är silikonfyllda, fettsugna, retuscherade och är iklädda någon sorts raffset. Man kan faktiskt vara ännu vackrare med lite rynkor och imperfektioner eftersom man kan utstråla självsäkerhet och livserfarenhet på ett helt annat sätt. Och det vet väl alla (?) att det finns inget som är mer attraktivt än en människa som inte skäms över sig själv oavsett hur den ser ut eller hur gammal den är.
Jag läste även i gårdagens City (sid 18-19) att jag tydligen är supertrendig nu. Alltid bra att veta! För några år sedan var jag toknördig, men tydligen inte längre... Bevisar ju bara att man inte behöver bekymra sig om att följa modet eftersom alla tydligen blir trendiga förr eller senare...
Nej, bäst jag publicerar det här nu innan nätet dör igen...
Ta-taaa!
*Jag tycker "mogna" är ett så lustigt ord i sammanhanget - kan man inte vara "mogen" för vad det nu är man ska vara mogen för innan man fyller 50? Men jag kommer inte på ett annat ord för att beskriva denna åldersgrupp som är lika accepterat av just den åldersgrupp jag beskriver, så jag får väl lov att använda detta konstiga utttryck...
2006-10-23
Grattis på födelsedagen kära blogg!
Grattis på födelsedagen kära blogg!
Idag är det exakt fyra år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka min kära blogg för allt fantastiskt som den har givit mig.
Jag säger bara
KATARSIS!!!
Så - än en gång - grattis på födelsedagen du underbara, underbara Ego-blogg!
Idag är det exakt fyra år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka min kära blogg för allt fantastiskt som den har givit mig.
Jag säger bara
KATARSIS!!!
Så - än en gång - grattis på födelsedagen du underbara, underbara Ego-blogg!
Kär!
Kär!
Jaha. Så var det dags igen. Nu har jag än en gång blivit sådär kär.
Inte i någon specifik person, utan mest lite allmännt sådär. Livet är ganska grått och trist, precis som vädret, men jag går runt och känner mig alldeles bubblig inuti ändå.
Jag blir alldeles lycklig när jag ser Årstaviken genom regnslöjor och nyligen gulnade höstlöv som lyser mot den grå himlen och gör även det tristaste industriområde till en veritabel fest för mina trötta ögon genom den fantastiska kontrapunkteringen i den uniformt grå miljön. Jag blir fullständigt lyrisk över doften av regn och nedfallna löv och hur vackert kastanjerna glänser på den svarta mullen där de ligger bland klargröna, spikprydda skyddande höljen som skyddat dem under dess känsliga barndom och nu spruckit upp för att släppa lös de mognade frukterna i den stora världen och när jag känner höstregnet strila ned i mitt ansikte är känslan i det närmaste extatisk.
Jag kommer inte ihåg vem det var som sade det, men någon klok människa har någon gång sagt något i stil med att "kärleken är konstant - det är bara föremålet för den som ändras". Kanske är det något sådant jag har drabbats av?
Eller så är det magsjuka...
*skrattar så jag nästan ramlar av stolen*
Hur var det nu? "Jag trodde jag var kär, men det var magbesvär"...
Jaha. Så var det dags igen. Nu har jag än en gång blivit sådär kär.
Inte i någon specifik person, utan mest lite allmännt sådär. Livet är ganska grått och trist, precis som vädret, men jag går runt och känner mig alldeles bubblig inuti ändå.
Jag blir alldeles lycklig när jag ser Årstaviken genom regnslöjor och nyligen gulnade höstlöv som lyser mot den grå himlen och gör även det tristaste industriområde till en veritabel fest för mina trötta ögon genom den fantastiska kontrapunkteringen i den uniformt grå miljön. Jag blir fullständigt lyrisk över doften av regn och nedfallna löv och hur vackert kastanjerna glänser på den svarta mullen där de ligger bland klargröna, spikprydda skyddande höljen som skyddat dem under dess känsliga barndom och nu spruckit upp för att släppa lös de mognade frukterna i den stora världen och när jag känner höstregnet strila ned i mitt ansikte är känslan i det närmaste extatisk.
Jag kommer inte ihåg vem det var som sade det, men någon klok människa har någon gång sagt något i stil med att "kärleken är konstant - det är bara föremålet för den som ändras". Kanske är det något sådant jag har drabbats av?
Eller så är det magsjuka...
*skrattar så jag nästan ramlar av stolen*
Hur var det nu? "Jag trodde jag var kär, men det var magbesvär"...
2006-10-21
Genusperspektiv
Genusperspektiv
Med all modern genusforskning borde väl någon annan än Lise Myhre kommit fram till den här slutsatsen?
Kan man tycka... =)
Med all modern genusforskning borde väl någon annan än Lise Myhre kommit fram till den här slutsatsen?
Kan man tycka... =)
2006-10-18
Överkänslig environmentalist?
Överkänslig environmentalist?
I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.
I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur fel allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…
Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.
Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.
Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.
Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…
Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!
Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.
P.S. Gå gärna in på den här sidan och spela spelet om Planeten.
I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.
I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur fel allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…
Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.
Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.
Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.
Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…
Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!
Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.
P.S. Gå gärna in på den här sidan och spela spelet om Planeten.
2006-10-17
Froid
Froid
Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för Froids nya EP "Streetpet" på Pet Sounds Bar. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*
Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!
En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.
Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för Froids nya EP "Streetpet" på Pet Sounds Bar. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*
Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!
En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.
Bloggångest
Bloggångest
Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...
Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.
När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som inte har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.
Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var mymarkup en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som knuff, intressant med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens hur man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" är. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.
Jag är ingen dataninja!
Jag kan nästan så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with that by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - på H&M!!!), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.
Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta om någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". Hur i h-e kan de veta det!?! Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?
Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.
Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?
Jag vill ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...
Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!
Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)
Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...
Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.
När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som inte har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.
Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var mymarkup en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som knuff, intressant med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens hur man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" är. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.
Jag är ingen dataninja!
Jag kan nästan så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with that by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - på H&M!!!), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.
Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta om någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". Hur i h-e kan de veta det!?! Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?
Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.
Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?
Jag vill ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...
Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!
Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)
2006-10-09
Bloggar
Bloggar
Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.
Enjoy!
Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.
Enjoy!
2006-09-29
Keep your friends close...
Keep your friends close...
...but your enemies closer.
Dagens sanning -tyvärr...
Tillägg: Nej, jag är inte bitter - bara pragmatisk. Om man har sina fiender nära är det större chans att man kan förutse en attack och därmed undvika/förebygga/kontra den... Så. Det är bara ett praktiskt överlevnadstips från en ärrad veteran (som inte alltid varit så förutseende - därav ärren). =)
...but your enemies closer.
Dagens sanning -tyvärr...
Tillägg: Nej, jag är inte bitter - bara pragmatisk. Om man har sina fiender nära är det större chans att man kan förutse en attack och därmed undvika/förebygga/kontra den... Så. Det är bara ett praktiskt överlevnadstips från en ärrad veteran (som inte alltid varit så förutseende - därav ärren). =)
2006-09-24
Maaaaaah!
Maaaaaah!
Jag håller på att förgås av bortlängtan!
Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.
Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!
I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)
Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.
Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).
Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...
Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).
Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*
Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...
Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...
Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...
Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?
Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.
Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:
Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?
Vad jag vet är:
Jag håller på att förgås av bortlängtan!
Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.
Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!
I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)
Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.
Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).
Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...
Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).
Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*
Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...
Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...
Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...
Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?
Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.
Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:
Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?
Vad jag vet är:
- När man portröstar skrivs personnumret upp på en lista bredvid en identifikationskod. Denna kod finns även på en liten klisterlapp som sätts på det större kuvert som röstkuverten läggs i. Det stora kuvertet läggs sedan i en låst låda.
- Poströsterna räknas först efter rösterna som registrerats på själva valdagen. (Tydligen kan man ändra sin poströst på valdagen genom att rösta igen om man skulle vilja och då räknas den senast lagda rösten).
- Märkta röster ogiltigförklaras.
Vad jag undrar är:
- Eftersom det stora kuvertet har en klisterlapp som gör att rösten kan identifieras är det då så att någon sitter och sprättar de stora kuverten och tar ut valkuverten på ett sådant sätt att rösterna inte kan räknas som märkta?
- Eller makuleras listorna så att rösterna inte kan identifieras?
- Eller borde egentligen alla poströster ogiltigförklaras som märkta?
- Och vad händer om klisterlappen lossnar från det stora kuvertet innan det tas upp ur valurnan (som väl egentligen borde kallas "vallådan")?
Är det någon som vet får den gärna höra av sig. Jag är nyfiken!
Nej. Nu ska jag försöka sova lite. Och hoppas på att mitt skolarbete går att skriva ut på fars arbete eftersom vår skrivare hemma beter sig supermiffigt... So long!
2006-09-08
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)
Ja, så var det snart dags igen. Valår.
Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).
Alternativ ett: blankrösta.
Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.
Alternativ två: rösta inte alls.
Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.
De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *
Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.
Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?
Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.
Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).
*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr icke-revolutionär (tar aktivt avstånd från revolutionen), anti-revolutionär (motarbetar aktivt revolutionen).
OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.
Ja, så var det snart dags igen. Valår.
Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).
Alternativ ett: blankrösta.
Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.
Alternativ två: rösta inte alls.
Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.
De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *
Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.
Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?
Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.
Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).
*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr icke-revolutionär (tar aktivt avstånd från revolutionen), anti-revolutionär (motarbetar aktivt revolutionen).
OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.
2006-09-05
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)
Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).
Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.
En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.
Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.
Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?
Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).
Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.
Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?
Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?
Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.
Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).
Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.
En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.
Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.
Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?
Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).
Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.
Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?
Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?
Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.
2006-08-20
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...
Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... Det var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.
Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju honom man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte det som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...
Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.
Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.
Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!
Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D
Men just nu känns min stora säng väääääldigt stor..
(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)
Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106
http://www.parkinsonstiftelsen.se
http://www.parkinson.nu
Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...
Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... Det var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.
Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju honom man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte det som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...
Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.
Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.
Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!
Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D
Men just nu känns min stora säng väääääldigt stor..
(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)
Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106
http://www.parkinsonstiftelsen.se
http://www.parkinson.nu
Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".
2006-08-18
Böcker, böcker, böcker...
Böcker, böcker, böcker...
...och så lite mera böcker.
Nackdelen med att jobba i en bokhandel är att lönen praktiskt taget hinner ta slut innan man fått den. Fördelen är att man tillbringar dagarna omgiven av denna fantastiska uppfinning och det gör det lite lättare att stå ut med alla människor som kommer till butiken. Man får även en hel del bra boktips av kollegor, kunder o dyl och det är inte helt ovanligt att man hittar en bok som verkar intressant när man går och plockar ut returer i butiken eller städar på borden och i hyllorna...
Den senaste tiden har jag köpt alldeles för många böcker. Framför allt med tanke på att jag bor så trångt att jag bara har plats för en bokhylla (Billy såklart). Men jag har löst detta genom att jag bara har köpt pocketböcker på sistone och de går ju att ställa i dubbla rader och stapla ovanpå varandra... =)
Vi har haft rea på engelsk pocket på jobbet och det har varit riktigt bra för min litterära bildning. Köpte bl a "Wonderful wonderful times" av Elfriede Jelinek och blev så förtjust i hennes lättflytande lyriska språk att jag var tvungen att köpa även "Women as lovers" när jag ändå höll på. Köpte även "Fences and windows" (Naomi Klein), "The art of murder" (Jose' Carlos Somoza) och en hel bunt böcker till - de flesta bara för att de verkade ha intressanta teman. För 29 kr st kan man ju tillåta sig att shoppa på det sättet...
Hittade även vad som måste vara två av de roligaste böckerna som skrivits på senaste tiden: "I hate myself and want to die - the 52 most depressing songs you've ever heard" (Tom Reynolds) och "Ten sorry tales" (Mick Jackson).
(Ok, jag erkänner. Jag har jobbat så mycket på senaste tiden att jag varken haft tid eller ork att "ha ett liv" så jag har spenderat min lilla fritid med att läsa en massa...)
Nej, det var nog allt för den här gången. Se ya later!
...och så lite mera böcker.
Nackdelen med att jobba i en bokhandel är att lönen praktiskt taget hinner ta slut innan man fått den. Fördelen är att man tillbringar dagarna omgiven av denna fantastiska uppfinning och det gör det lite lättare att stå ut med alla människor som kommer till butiken. Man får även en hel del bra boktips av kollegor, kunder o dyl och det är inte helt ovanligt att man hittar en bok som verkar intressant när man går och plockar ut returer i butiken eller städar på borden och i hyllorna...
Den senaste tiden har jag köpt alldeles för många böcker. Framför allt med tanke på att jag bor så trångt att jag bara har plats för en bokhylla (Billy såklart). Men jag har löst detta genom att jag bara har köpt pocketböcker på sistone och de går ju att ställa i dubbla rader och stapla ovanpå varandra... =)
Vi har haft rea på engelsk pocket på jobbet och det har varit riktigt bra för min litterära bildning. Köpte bl a "Wonderful wonderful times" av Elfriede Jelinek och blev så förtjust i hennes lättflytande lyriska språk att jag var tvungen att köpa även "Women as lovers" när jag ändå höll på. Köpte även "Fences and windows" (Naomi Klein), "The art of murder" (Jose' Carlos Somoza) och en hel bunt böcker till - de flesta bara för att de verkade ha intressanta teman. För 29 kr st kan man ju tillåta sig att shoppa på det sättet...
Hittade även vad som måste vara två av de roligaste böckerna som skrivits på senaste tiden: "I hate myself and want to die - the 52 most depressing songs you've ever heard" (Tom Reynolds) och "Ten sorry tales" (Mick Jackson).
(Ok, jag erkänner. Jag har jobbat så mycket på senaste tiden att jag varken haft tid eller ork att "ha ett liv" så jag har spenderat min lilla fritid med att läsa en massa...)
Nej, det var nog allt för den här gången. Se ya later!
2006-08-03
Gunnerkrigg Court
Gunnerkrigg Court
Är en jättesöt serie som jag fick tips om av Åsa (som i sin tur blev tipsad genom Neil Gaimans blogg). Ruggigt snygga bilder, söta karaktärer och en schysst stämning. Uppdateras med en ny sida varje tisdag och torsdag. Längtar efter dagens uppdatering...
Är en jättesöt serie som jag fick tips om av Åsa (som i sin tur blev tipsad genom Neil Gaimans blogg). Ruggigt snygga bilder, söta karaktärer och en schysst stämning. Uppdateras med en ny sida varje tisdag och torsdag. Längtar efter dagens uppdatering...
2006-08-02
Kontaktannons
Kontaktannons
Sökes: snäll, stabil kille över 23 med god självkänsla, mycket humor och självdistans samt avsaknad av skumma sexuella böjelser.
Finnes: halvneurotisk 27-åring med starka åsikter, konstiga hobbies, stort hjärta och tålamod samt alldeles för mycket omtanke om andra.
(Undrar om det funkar?) *fniss*
Sökes: snäll, stabil kille över 23 med god självkänsla, mycket humor och självdistans samt avsaknad av skumma sexuella böjelser.
Finnes: halvneurotisk 27-åring med starka åsikter, konstiga hobbies, stort hjärta och tålamod samt alldeles för mycket omtanke om andra.
(Undrar om det funkar?) *fniss*
2006-07-31
Gullig sida
Gullig sida...
... hittade den här söta lilla sidan på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men söt är den i alla fall...
=)
... hittade den här söta lilla sidan på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men söt är den i alla fall...
=)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
