Genusperspektiv
Med all modern genusforskning borde väl någon annan än Lise Myhre kommit fram till den här slutsatsen?
Kan man tycka... =)
2006-10-21
2006-10-18
Överkänslig environmentalist?
Överkänslig environmentalist?
I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.
I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur fel allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…
Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.
Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.
Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.
Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…
Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!
Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.
P.S. Gå gärna in på den här sidan och spela spelet om Planeten.
I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.
I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur fel allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…
Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.
Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.
Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.
Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…
Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!
Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.
P.S. Gå gärna in på den här sidan och spela spelet om Planeten.
2006-10-17
Froid
Froid
Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för Froids nya EP "Streetpet" på Pet Sounds Bar. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*
Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!
En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.
Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för Froids nya EP "Streetpet" på Pet Sounds Bar. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*
Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!
En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.
Bloggångest
Bloggångest
Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...
Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.
När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som inte har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.
Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var mymarkup en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som knuff, intressant med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens hur man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" är. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.
Jag är ingen dataninja!
Jag kan nästan så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with that by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - på H&M!!!), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.
Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta om någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". Hur i h-e kan de veta det!?! Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?
Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.
Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?
Jag vill ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...
Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!
Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)
Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...
Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.
När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som inte har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.
Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var mymarkup en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som knuff, intressant med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens hur man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" är. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.
Jag är ingen dataninja!
Jag kan nästan så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with that by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - på H&M!!!), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.
Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta om någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". Hur i h-e kan de veta det!?! Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?
Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.
Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?
Jag vill ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...
Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!
Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)
2006-10-09
Bloggar
Bloggar
Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.
Enjoy!
Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.
Enjoy!
2006-09-29
Keep your friends close...
Keep your friends close...
...but your enemies closer.
Dagens sanning -tyvärr...
Tillägg: Nej, jag är inte bitter - bara pragmatisk. Om man har sina fiender nära är det större chans att man kan förutse en attack och därmed undvika/förebygga/kontra den... Så. Det är bara ett praktiskt överlevnadstips från en ärrad veteran (som inte alltid varit så förutseende - därav ärren). =)
...but your enemies closer.
Dagens sanning -tyvärr...
Tillägg: Nej, jag är inte bitter - bara pragmatisk. Om man har sina fiender nära är det större chans att man kan förutse en attack och därmed undvika/förebygga/kontra den... Så. Det är bara ett praktiskt överlevnadstips från en ärrad veteran (som inte alltid varit så förutseende - därav ärren). =)
2006-09-24
Maaaaaah!
Maaaaaah!
Jag håller på att förgås av bortlängtan!
Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.
Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!
I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)
Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.
Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).
Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...
Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).
Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*
Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...
Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...
Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...
Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?
Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.
Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:
Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?
Vad jag vet är:
Jag håller på att förgås av bortlängtan!
Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.
Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!
I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)
Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.
Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).
Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...
Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).
Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*
Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...
Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...
Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...
Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?
Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.
Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:
Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?
Vad jag vet är:
- När man portröstar skrivs personnumret upp på en lista bredvid en identifikationskod. Denna kod finns även på en liten klisterlapp som sätts på det större kuvert som röstkuverten läggs i. Det stora kuvertet läggs sedan i en låst låda.
- Poströsterna räknas först efter rösterna som registrerats på själva valdagen. (Tydligen kan man ändra sin poströst på valdagen genom att rösta igen om man skulle vilja och då räknas den senast lagda rösten).
- Märkta röster ogiltigförklaras.
Vad jag undrar är:
- Eftersom det stora kuvertet har en klisterlapp som gör att rösten kan identifieras är det då så att någon sitter och sprättar de stora kuverten och tar ut valkuverten på ett sådant sätt att rösterna inte kan räknas som märkta?
- Eller makuleras listorna så att rösterna inte kan identifieras?
- Eller borde egentligen alla poströster ogiltigförklaras som märkta?
- Och vad händer om klisterlappen lossnar från det stora kuvertet innan det tas upp ur valurnan (som väl egentligen borde kallas "vallådan")?
Är det någon som vet får den gärna höra av sig. Jag är nyfiken!
Nej. Nu ska jag försöka sova lite. Och hoppas på att mitt skolarbete går att skriva ut på fars arbete eftersom vår skrivare hemma beter sig supermiffigt... So long!
2006-09-08
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)
Ja, så var det snart dags igen. Valår.
Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).
Alternativ ett: blankrösta.
Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.
Alternativ två: rösta inte alls.
Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.
De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *
Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.
Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?
Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.
Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).
*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr icke-revolutionär (tar aktivt avstånd från revolutionen), anti-revolutionär (motarbetar aktivt revolutionen).
OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.
Ja, så var det snart dags igen. Valår.
Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).
Alternativ ett: blankrösta.
Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.
Alternativ två: rösta inte alls.
Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.
De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *
Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.
Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?
Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.
Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).
*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr icke-revolutionär (tar aktivt avstånd från revolutionen), anti-revolutionär (motarbetar aktivt revolutionen).
OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.
2006-09-05
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)
Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).
Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.
En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.
Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.
Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?
Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).
Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.
Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?
Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?
Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.
Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).
Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.
En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.
Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.
Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?
Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).
Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.
Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?
Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?
Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.
2006-08-20
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...
Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... Det var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.
Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju honom man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte det som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...
Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.
Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.
Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!
Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D
Men just nu känns min stora säng väääääldigt stor..
(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)
Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106
http://www.parkinsonstiftelsen.se
http://www.parkinson.nu
Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...
Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... Det var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.
Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju honom man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte det som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...
Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.
Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.
Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!
Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D
Men just nu känns min stora säng väääääldigt stor..
(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)
Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106
http://www.parkinsonstiftelsen.se
http://www.parkinson.nu
Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".
2006-08-18
Böcker, böcker, böcker...
Böcker, böcker, böcker...
...och så lite mera böcker.
Nackdelen med att jobba i en bokhandel är att lönen praktiskt taget hinner ta slut innan man fått den. Fördelen är att man tillbringar dagarna omgiven av denna fantastiska uppfinning och det gör det lite lättare att stå ut med alla människor som kommer till butiken. Man får även en hel del bra boktips av kollegor, kunder o dyl och det är inte helt ovanligt att man hittar en bok som verkar intressant när man går och plockar ut returer i butiken eller städar på borden och i hyllorna...
Den senaste tiden har jag köpt alldeles för många böcker. Framför allt med tanke på att jag bor så trångt att jag bara har plats för en bokhylla (Billy såklart). Men jag har löst detta genom att jag bara har köpt pocketböcker på sistone och de går ju att ställa i dubbla rader och stapla ovanpå varandra... =)
Vi har haft rea på engelsk pocket på jobbet och det har varit riktigt bra för min litterära bildning. Köpte bl a "Wonderful wonderful times" av Elfriede Jelinek och blev så förtjust i hennes lättflytande lyriska språk att jag var tvungen att köpa även "Women as lovers" när jag ändå höll på. Köpte även "Fences and windows" (Naomi Klein), "The art of murder" (Jose' Carlos Somoza) och en hel bunt böcker till - de flesta bara för att de verkade ha intressanta teman. För 29 kr st kan man ju tillåta sig att shoppa på det sättet...
Hittade även vad som måste vara två av de roligaste böckerna som skrivits på senaste tiden: "I hate myself and want to die - the 52 most depressing songs you've ever heard" (Tom Reynolds) och "Ten sorry tales" (Mick Jackson).
(Ok, jag erkänner. Jag har jobbat så mycket på senaste tiden att jag varken haft tid eller ork att "ha ett liv" så jag har spenderat min lilla fritid med att läsa en massa...)
Nej, det var nog allt för den här gången. Se ya later!
...och så lite mera böcker.
Nackdelen med att jobba i en bokhandel är att lönen praktiskt taget hinner ta slut innan man fått den. Fördelen är att man tillbringar dagarna omgiven av denna fantastiska uppfinning och det gör det lite lättare att stå ut med alla människor som kommer till butiken. Man får även en hel del bra boktips av kollegor, kunder o dyl och det är inte helt ovanligt att man hittar en bok som verkar intressant när man går och plockar ut returer i butiken eller städar på borden och i hyllorna...
Den senaste tiden har jag köpt alldeles för många böcker. Framför allt med tanke på att jag bor så trångt att jag bara har plats för en bokhylla (Billy såklart). Men jag har löst detta genom att jag bara har köpt pocketböcker på sistone och de går ju att ställa i dubbla rader och stapla ovanpå varandra... =)
Vi har haft rea på engelsk pocket på jobbet och det har varit riktigt bra för min litterära bildning. Köpte bl a "Wonderful wonderful times" av Elfriede Jelinek och blev så förtjust i hennes lättflytande lyriska språk att jag var tvungen att köpa även "Women as lovers" när jag ändå höll på. Köpte även "Fences and windows" (Naomi Klein), "The art of murder" (Jose' Carlos Somoza) och en hel bunt böcker till - de flesta bara för att de verkade ha intressanta teman. För 29 kr st kan man ju tillåta sig att shoppa på det sättet...
Hittade även vad som måste vara två av de roligaste böckerna som skrivits på senaste tiden: "I hate myself and want to die - the 52 most depressing songs you've ever heard" (Tom Reynolds) och "Ten sorry tales" (Mick Jackson).
(Ok, jag erkänner. Jag har jobbat så mycket på senaste tiden att jag varken haft tid eller ork att "ha ett liv" så jag har spenderat min lilla fritid med att läsa en massa...)
Nej, det var nog allt för den här gången. Se ya later!
2006-08-03
Gunnerkrigg Court
Gunnerkrigg Court
Är en jättesöt serie som jag fick tips om av Åsa (som i sin tur blev tipsad genom Neil Gaimans blogg). Ruggigt snygga bilder, söta karaktärer och en schysst stämning. Uppdateras med en ny sida varje tisdag och torsdag. Längtar efter dagens uppdatering...
Är en jättesöt serie som jag fick tips om av Åsa (som i sin tur blev tipsad genom Neil Gaimans blogg). Ruggigt snygga bilder, söta karaktärer och en schysst stämning. Uppdateras med en ny sida varje tisdag och torsdag. Längtar efter dagens uppdatering...
2006-08-02
Kontaktannons
Kontaktannons
Sökes: snäll, stabil kille över 23 med god självkänsla, mycket humor och självdistans samt avsaknad av skumma sexuella böjelser.
Finnes: halvneurotisk 27-åring med starka åsikter, konstiga hobbies, stort hjärta och tålamod samt alldeles för mycket omtanke om andra.
(Undrar om det funkar?) *fniss*
Sökes: snäll, stabil kille över 23 med god självkänsla, mycket humor och självdistans samt avsaknad av skumma sexuella böjelser.
Finnes: halvneurotisk 27-åring med starka åsikter, konstiga hobbies, stort hjärta och tålamod samt alldeles för mycket omtanke om andra.
(Undrar om det funkar?) *fniss*
2006-07-31
Gullig sida
Gullig sida...
... hittade den här söta lilla sidan på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men söt är den i alla fall...
=)
... hittade den här söta lilla sidan på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men söt är den i alla fall...
=)
Underbara vänner!
Underbara vänner!
Det är precis just det jag har!
=)
Vill ta tillfället i akt och tacka (utan inbördes ordning)
Åsa
David
Maria
Max
Richard
Maria
Aimée
Hans
Susanna
Martin
Erik
Michael
Ann-Katrin
Jonas
och
Rebecka
som alla släpade sig hemifrån i lördags kväll för att söka sig till (vilket var svårare för vissa än för andra, men det är kanske inte så konstigt) Café Piastowska för att fira att jag hade fyllt år.
PUSS PÅ ER!!!
Efter att ha fått vänta en halv evighet på maten (som för övrigt var läskigt god!) och sedan ätit och druckit gott och socialiserat i några timmar var det dags för de tappra själar som inte givit upp och åkt hem att dra vidare. Vi gick till Limerick och tog en öl, fat sedan stängde de där och då drog tre av oss vidare till Rocks för att dansa lite. Fast en SÅ långsam kö har jag väl aldrig upplevt...
Nåväl, så var det då dags att röra sig i riktning mot någon slags sovplats och jag och den ena Maria hamnade på efterfest hos en av hennes vänner (Claws) med några andra tjejer och det dracks folköl och lyssnades på musik och vips! så var klockan fem på morgonen. Hoppsan!
Tack och lov hade jag en snäll värd som lånade mig en hörna av sängen, så jag fick i alla fall sova några timmar innan jag skulle åka till jobbet.
Ojojojojojoj, vad trött jag var på jobbet igår! Jag är definitivt för gammal för sådant här! (Fast jag verkar inte riktigt ha insett det själv - än!)
Tack och lov att jag:
Inte drack så jättemycket
Hade en handduk på jobbet så jag kunde ta en dusch
Hade ombyteskläder på jobbet så jag slapp arbeta i kläderna jag sov i
Hade tandborste i väskan så jag slapp få ludd på tänderna (ni vet när det känns som att tänderna har fått skäggstubb)
Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Faktiskt den trevligaste jag haft på mycket länge. Så, än en gång, tack till alla mina underbara vänner som gjorde detta till den trevligaste födelsedagen jag haft på flera år.
Nu till något helt annat:
Lite kändisskvaller.
Idag var kronprinsessan (jepp, the one and only) inne på jobbet och handlade lite med sin pojkvän. Hon var precis så trevlig som man kunde tro om man ska tro på den bild media framställer. Jag fick till och med ett filmtips. Fast hon såg lite förvånad ut i en halv sekund när jag bad om legitimation (kortköp utan PIN-kod = legitimation+signatur), men alla kunder är ju lika i mina ögon. Och man kan ju inte frångå säkerhetsprocedurerna bara för att man känner igen någon. Så i några timmar hade vi hennes "autograf" i kassalådan. Och under resten av dagen var jag någon sorts stjärna som hade pratat med kronprinsessan och kollegorna var mycket nyfikna på vad vi hade pratat om. De blev nog lite förvånade när jag svarade korsord och filmer... :)
Andra saker som hände på jobbet:
En kollega hade nackspärr och klarade inte av att jobba mer än några timmar. Sedan kände hon att hon nog skulle gå till en läkare, men var så yr och matt att hon inte vågade gå själv (även om det bara är några kvarter). Turligt nog hade jag tidig lunch, så jag gick med henne dit. När vi väl kom dit fick hon efter lite krångel hjälp väldigt snabbt, men när hon skulle betala fungerade inte hennes kort och hon hade inte tillräckligt med kontanter. Men - tur även där - jag råkade ha ovanligt mycket kontanter på mig, så hon fick låna lite så hon kunde betala läkarbesöket. Sedan sprang jag tillbaka till jobbet för att hinna i tid och avlösa min kollega i kassan. Jag vet inte hur det gick hos läkaren, men jag hoppas det löste sig och att hon åtminstone fick ett recept på smärtstillande eller något. Nackspärr (kan jag meddela för er som haft tur nog att inte drabbas är ruskiga saker. Man har så ont så man inte kan tänka och halsen och huvudet känns helt uppsvullna. Det är heller inte ovanligt att man får hög feber som en biverkning. Ruggigt som sagt.
Nä, det var väl allt för idag.
(Som parentes kan jag säga att jag nu har träffat och pratat med tre av fem i den knugliga (medveten felstavning) familjen. Det är ändå rätt coolt, även om man inte är rojalist, eftersom de ju faktiskt är några av Sveriges mest kända personer - både nationellt och internationellt).
Tralli-daah!
Det är precis just det jag har!
=)
Vill ta tillfället i akt och tacka (utan inbördes ordning)
Åsa
David
Maria
Max
Richard
Maria
Aimée
Hans
Susanna
Martin
Erik
Michael
Ann-Katrin
Jonas
och
Rebecka
som alla släpade sig hemifrån i lördags kväll för att söka sig till (vilket var svårare för vissa än för andra, men det är kanske inte så konstigt) Café Piastowska för att fira att jag hade fyllt år.
PUSS PÅ ER!!!
Efter att ha fått vänta en halv evighet på maten (som för övrigt var läskigt god!) och sedan ätit och druckit gott och socialiserat i några timmar var det dags för de tappra själar som inte givit upp och åkt hem att dra vidare. Vi gick till Limerick och tog en öl, fat sedan stängde de där och då drog tre av oss vidare till Rocks för att dansa lite. Fast en SÅ långsam kö har jag väl aldrig upplevt...
Nåväl, så var det då dags att röra sig i riktning mot någon slags sovplats och jag och den ena Maria hamnade på efterfest hos en av hennes vänner (Claws) med några andra tjejer och det dracks folköl och lyssnades på musik och vips! så var klockan fem på morgonen. Hoppsan!
Tack och lov hade jag en snäll värd som lånade mig en hörna av sängen, så jag fick i alla fall sova några timmar innan jag skulle åka till jobbet.
Ojojojojojoj, vad trött jag var på jobbet igår! Jag är definitivt för gammal för sådant här! (Fast jag verkar inte riktigt ha insett det själv - än!)
Tack och lov att jag:
Inte drack så jättemycket
Hade en handduk på jobbet så jag kunde ta en dusch
Hade ombyteskläder på jobbet så jag slapp arbeta i kläderna jag sov i
Hade tandborste i väskan så jag slapp få ludd på tänderna (ni vet när det känns som att tänderna har fått skäggstubb)
Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Faktiskt den trevligaste jag haft på mycket länge. Så, än en gång, tack till alla mina underbara vänner som gjorde detta till den trevligaste födelsedagen jag haft på flera år.
Nu till något helt annat:
Lite kändisskvaller.
Idag var kronprinsessan (jepp, the one and only) inne på jobbet och handlade lite med sin pojkvän. Hon var precis så trevlig som man kunde tro om man ska tro på den bild media framställer. Jag fick till och med ett filmtips. Fast hon såg lite förvånad ut i en halv sekund när jag bad om legitimation (kortköp utan PIN-kod = legitimation+signatur), men alla kunder är ju lika i mina ögon. Och man kan ju inte frångå säkerhetsprocedurerna bara för att man känner igen någon. Så i några timmar hade vi hennes "autograf" i kassalådan. Och under resten av dagen var jag någon sorts stjärna som hade pratat med kronprinsessan och kollegorna var mycket nyfikna på vad vi hade pratat om. De blev nog lite förvånade när jag svarade korsord och filmer... :)
Andra saker som hände på jobbet:
En kollega hade nackspärr och klarade inte av att jobba mer än några timmar. Sedan kände hon att hon nog skulle gå till en läkare, men var så yr och matt att hon inte vågade gå själv (även om det bara är några kvarter). Turligt nog hade jag tidig lunch, så jag gick med henne dit. När vi väl kom dit fick hon efter lite krångel hjälp väldigt snabbt, men när hon skulle betala fungerade inte hennes kort och hon hade inte tillräckligt med kontanter. Men - tur även där - jag råkade ha ovanligt mycket kontanter på mig, så hon fick låna lite så hon kunde betala läkarbesöket. Sedan sprang jag tillbaka till jobbet för att hinna i tid och avlösa min kollega i kassan. Jag vet inte hur det gick hos läkaren, men jag hoppas det löste sig och att hon åtminstone fick ett recept på smärtstillande eller något. Nackspärr (kan jag meddela för er som haft tur nog att inte drabbas är ruskiga saker. Man har så ont så man inte kan tänka och halsen och huvudet känns helt uppsvullna. Det är heller inte ovanligt att man får hög feber som en biverkning. Ruggigt som sagt.
Nä, det var väl allt för idag.
(Som parentes kan jag säga att jag nu har träffat och pratat med tre av fem i den knugliga (medveten felstavning) familjen. Det är ändå rätt coolt, även om man inte är rojalist, eftersom de ju faktiskt är några av Sveriges mest kända personer - både nationellt och internationellt).
Tralli-daah!
2006-07-30
2006-07-29
A year older...
A year older...
... and none the wiser! =)
Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...
Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone jag verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.
Kanske är det det som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man aldrig kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...
En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag är intresserad av brukar få veta det.
Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit väldigt feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin kunna bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det kan ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.
(Det där lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)
=)
Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.
Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):
Vykort: 2 (mor&far + farmor)
Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&far, farmor, lillebror)
Telefonsamtal från vänner: 2
Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)
Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))
E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)
Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))
Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(
Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...
Toodilloo!
Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm...
Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...
... and none the wiser! =)
Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...
Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone jag verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.
Kanske är det det som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man aldrig kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...
En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag är intresserad av brukar få veta det.
Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit väldigt feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin kunna bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det kan ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.
(Det där lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)
=)
Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.
Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):
Vykort: 2 (mor&far + farmor)
Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&far, farmor, lillebror)
Telefonsamtal från vänner: 2
Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)
Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))
E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)
Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))
Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(
Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...
Toodilloo!
Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm...
Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...
2006-07-27
Alltid roar man väl någon...
Alltid roar man väl någon...
... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.
De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:
1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D
2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...
3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)
Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.
Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)
Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).
Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D
Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...
... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.
De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:
1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D
2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...
3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)
Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.
Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)
Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).
Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D
Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...
2006-07-26
Födelsedagsfunderingar
Födelsedagsfunderingar
Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).
Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.
Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...
Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...
Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...
Tjohejsan!
Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).
Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.
Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...
Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...
Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...
Tjohejsan!
2006-07-25
Crash - boooom - fzzztt!
Crash - boooom - fzzztt!
Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)
Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*
Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!
Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...
Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).
Happy, happy. =)
Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*
MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!
Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?
Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.
Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.
"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?
Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!
Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!
Veckans uppdrag till mina bloggläsare:
Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...
Tjolahopp!
Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)
Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*
Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!
Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...
Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).
Happy, happy. =)
Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*
MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!
Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?
Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.
Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.
"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?
Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!
Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!
Veckans uppdrag till mina bloggläsare:
Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...
Tjolahopp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
