Kvasi-intellektualism är bra för din själ!

Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik ska höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte just nu denna sekund eftersom jag bloggar nu, men...)

Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på det ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men tänk så olika man kan tolka saker!

Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte försöker vara intellektuell, utan bara är det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...

Men en sak som jag iaf vet att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag vet att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...

Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid någon av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...

:o)

Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man väldigt lättroad!

Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte försöker verka intellektuell? Hmmm...

Pussenuss!

/ Ert knastroll i vårsolen

Hoppsan!

Så det kan gå...

Glömde ju det allra viktigaste:

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MOR!!!

Hur dum får man bli egentligen?

Inte dummare än jag i alla fall.

Då ligger man nog rätt risigt till...

:o)

Ja, ja... Till mitt försvar kan jag säga att jag lider av dåligt minne (eller egentligen inte dåligt - bara fullt av svarta hål...) och när jag väl har fått en tanke i huvudet måste jag få bort den på något sätt innan nästa tanke kan få plats. Och jag sms:ade faktiskt och gratulerade vid åtta i morse... Men det blir mer offentligt så här!

Som sagt: grattis kära mor! Du är fantastisk!

Ännu mera vårkänslor... och lite prestationsångest.

Jo, jag har än en gång drabbats av denna vårliga förälskelse till livet i största allmänhet, och till mitt liv i synnerhet. Jag har det verkligen fantastiskt bra! En superhärlig familj, många goda vänner, trevliga arbetskamrater, en vettig studiegrupp i skolan (äntligen!) och en laptop som trots allt fortfarande fungerar någorlunda bra och som tillåter mig att sitta utomhus i solen och dricka luchöl och skriva på min blog. (Tack alla högre makter (och min bror som jag fick det av...) för det trådlösa nätverkskortet!).

Jag vet att många blir förälskade på våren, men ibland undrar jag om det inte bara är kärleken till livet som projiceras på en enskild person för att det verkar så klichéartat att gå runt och vara kär i hela världen... Inte så att jag på något sätt är immun mot att bli förälskad i en person bara för att det är vår och för att jag älskar livet. Och inte så att det är något fel på att "finna kärleken" på vårkanten (även om jag kommit fram till att jag oftast (men inte alltid) brukar bli förälskad i personer någon gång mellan oktober och februari), men ändå...

Det enda jag egentligen är lite upprörd över är den totala brist på kompetens och nytänkande som finns på Lärarhögskolan. Det jag egentligen är mest frustrerad över är att de pedagogiska teorier vi får läsa om har ca 100 år på nacken och oftast är formulerade av välbärgade, vita, europeiska män som troligen aldrig sett ett barn annat än på avstånd... Snacka om kvalificerat skitsnack! (I de flesta fall, men det är klart att med så mycket som skrivits har väl en och annan någorlunda vettig idé smugit sig in här och var...)

Jag är iofs ganska frustrerad på allt snack om sk "problembarn" också. Vadå problembarn? Om ett barn har vissa svårigheter att leva upp till de enorma krav som ställs på dem kanske det egentligen inte är de som är problemet utan samhället som skapat dessa krav. Att unga generellt lider av prestationsångest är väl ingen hemlighet, men jag undrar om det inte är så att skolans krav bara utgör en ytterst liten del av detta. Jag menar samhället ställer ju orimliga krav på perfektion, och föräldrarna (jo, visst finns det undantag) verkar väl inte direkt göra något för att underlätta för sina barn. Tvärtom faktiskt! Hu vanligt är det inte att man hör föräldrarna säga till sina barn att "idag har ni inte tid att leka med era kompisar för ni har ju [infoga valfri aktivitet] idag". Barn har helt enkelt inte tid att bara vara eftersom de så fort de kommer från förskolan/skolan/fritids ska sysselsättas med allehanda saker. Det kan vara hockeyskola, folbollsskola, ridskola, dansskola, klapp-och-klang, dans-och-hopp eller allt vad det nu heter...

När jag var liten var det ingen som kritiserades som förälder om de lät barnen ha lite "tråkigt" (läs: inte blev konstant stimulerade med organiserad lek eller aktivitet). Det var snarare bara bra för då fick barnen dra nytta av sin egen fantasi och uppfinningsrikedom för att sysselsätta sig själva. Inte så att man struntade i sina barn, men det var helt ok om barnen ville sitta och leka med bilar/dockor, rita, lägga pussel, lyssna på musik och skutta runt i vardagsrummet, hitta på en hemlig och osynlig kompis att bjuda på thékalas o s v. Det var snarare så att ett barn som inte kunde sysselsätta sig själv ansågs som lite konstigt.

Idag är det däremot helt normalt att barn inte själva kan komma på något att göra eftersom de är så vana vid att andra hela tiden hittar på saker åt dem. Och sedan undrar man varför andelen hyperaktiva barn och barn som har svårt att sitta still och koncentrera sig en längre stund ökar lavinartat... Inte så konstigt! Om jag hade blivit överstimulerad med allsköns aktiviteter från tre månaders ålder skulle jag också ha svårt att fokusera på en sak i taget och ibland helt enkelt "bara vara"! Snacka om att samhället skapar ett problem där det egentligen inte behöver finnas något! Nä, låt barnen ha lite tråkigt och lära sig mer om hur de själva fungerar, så ska ni nog se att det blir bra. Hur ska man någonsin kunna utveckla en trygg och stark inre miljö om man aldrig får chansen att lära känna sig själv?

Visst finns det barn med rent medicinska svårigheter - det får man inte förringa - men jag är övertygad om att det går lite mode i vissa diagnoser också...

Jag håller även på med en ytterst ovetenskaplig undersökning om den moderna psykvården. Det skrivs ju rätt mycket om hur dåligt många unga (framför allt tjejer) mår. Som sagt - prestationsångest är mycket vanligt. (Undrar om inte det är den nya folksjukdomen?). Man har krav på sig från hemmet att man ska vara bra i skolan och ha "rätt" fritidsintressen, i skolan ska man hävda sig gentemot de jämnåriga - inte bara med betygen - utan även med att ha de "rätta" vännerna. Man ska även klä sig "rätt", ha "rätt" smink, "rätt" pojkvän, "rätt" kropp o s v... Inte konstigt om det blir för mycket ibland! Då kan det ju vara bra om man får komma till en psykolog och få lite stöd. Men till att börja med är det väldigt "fult" att gå till en psykolog. Vidare är det väldigt svårt att få en tid! Om man vill ha en tid hos den kommunala psykvården måste man antingen vara akut självmordsbenägen (gärna så att man faktiskt hamnat på sjukhus ett flertal gånger p g a självmordsförsök) eller vara diagnosticerad med en psykisk åkomma och gå i terapi som ett komplement till den psykofarmaka man fått utskriven. Om man lyckas med detta kostar ett besök 70 kr och går på högkostnadsskyddet inom läkarvården. Men som sagt - detta är nästintill omöjligt.

Kvar finns då en del privata alternativ. Det billigaste jag hittat kostade mellan 70 och 240 kr per besök och kunde även det tillgodoräknas i högkostnadsskyddet, men även där verkar det näst intill omöjligt att få en tid utan att vara akut självmordsbenägen eller ha en diagnos (man får dessutom bara träffa psykologistuderande som gör detta som en del av sin praktik). Nästa prisläge var om man vände sig en annan instats som utbildar blivande psykologer och psykoterapeuter. Då kostade ett besök 350 kr och inkluderas inte i högkostnadsskyddet. Sedan fortsätter det bara uppåt i prisläge mot sådär en 500-1500 kr per besök och inte heller dessa inkluderas i högkostnadsskyddet.

Det som kan noteras är att den vanliga kötiden för att få komma på en första utvärdering är ca 6 månader (men det kan ta betydligt längre tid om man inte tjatar så mycket...) och att kötiden minskar ju högre prisklass man befinner sig i.

Kontentan av det hela är alltså - om du inte har en tidigare diagnos och inte försöker ta livet av dig minst en gång kommer du troligtvis aldrig ens komma till ett möte för utvärdering av ditt psykiska tillstånd. Om du inte råkar vara född i en rik familj, vill säga - då kan du ju alltid köpa din väg till lycka!

Ungefär samma sak verkar det för övrigt vara med läkarvården...

Det enda som är riktigt bra är att alla som bor i Sverige, arbetar här och/eller har någon form av E-blankett verkar omfattas av högkostnadsskyddet - både för läkarvård och för receptbelagda mediciner.

Inte för att jag vet vad en E-blankett är, men ändå...

Goda nyheter för alla som jag känner som bor och arbetar i Sverige, men som inte är svenska medborgare!

Nu, nu får jag nog ta och plugga lite...

Eller rätt mycket faktiskt...

Jo just det...

Har haft en rätt snurrig dag på mitt ena (eller andra, beroende på hur man räknar) jobb idag. Morgonen började med att 39 ohängda trettonåringar kom och skulle få information om vatten- och avloppsrening. Det var väl rätt ok men en av tjejerna blev jag rätt trött på, måste jag säga. Hon tillbringade en stor del av tiden med att sminka sig, prata med kompisarna, klaga på saker, komma med "roliga" kommentarer och titta ut genom fönstret. Efter det att jag sagt åt henne att hon skulle vara tyst på ett snällt sätt tre gånger tystnade jag bara och spände ögonen i henne. Det funkade faktiskt och hon höll klaffen resten av besöket. Trist bara att sådant ska behövas. Jag menar - i klassrummet är det väl en sak, men när man är på studiebesök? Ja, ja. Dagens ungdom har minsann ingen respekt... (Jag var jättesnäll, jag svär! *skrattar*) Är det så att jag börjar bli gammal nu? Kanske det...

Sedan kom Vietnams ambassadör på besök och han var verkligen jättetrevlig. Han var visserligen lite reserverad till en början, men han tinade snart upp och började tala direkt till mig (istället för via tolken) och skämtade och var supertrevlig. En riktigt gosig gammal man! Mer sådant bland toppdiplomater o dyl tack!

Sedan var det lunch och efter den dags för nästa gäng trettonåringar. De var bara 18 och riktigt trevliga, även om det var två killar som fick fnitterattack och inte kunde sluta skratta. Men sådant är helt ok. Långt bättre än att sitta och klaga och uppenbarligen inte lyssna på vad man säger iaf.

Sedan var det dags att återgå till någon sorts normalitet, men vid det laget var jag så snurrig att jag knappt visste vad jag hette, så därför bloggade jag lite istället. (För det är ju så himla smart att försöka vara smart och sammanhängande när man är supervirrig!)

Jag har för övrigt lärt mig ett nytt engelskt ord idag: coltsfoot. Det känns alltid bra att lära sig något nytt, och det här är ett ord jag länge funderat på så det känns extra bra att äntligen veta.

Tror även att jag fått ett övertag mot en av mina kollegor som länge har kritiserat mig för att vara alldeles för ... tja "folklig" kan man väl kalla det. D v s utåtriktad, öppen, säger vad jag tycker, gillar att debattera och skämta m m... Hon har alltid sagt att jag borde bli mer restriktiv och avståndstagande i mina kontakter med okända människor i professionella sammanhang eftersom jag lätt kan verka oprofessionell annars. Men jag tror att hon efter att ha sett mig förvandla en restriktiv och nästan lite kylig ambassadör till en öppen, nyfiken och varm person kanske inte är lika kritisk längre. Självklart kan jag hålla distans när det behövs och jag visar alltid vederbörlig respekt för folk, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det handlar bara om att lära sig att läsa av personer och situationer och anpassa sig därefter. Och enligt min erfarenhet är det ytterst sällan så att man behöver vara särskilt avståndstagande. Snarare tvärtom! Men det är ju klart - om man själv är avståndstagande är det ju inte så att man direkt inbjuder till någon närmare kontakt med folk och kanske därför lätt tror att folk är kyliga. Jag tror också att det är lätt att förväxla avståndstagande med professionalism. Tyvärr! Man behöver väl knappast vara otrevlig bara för att man råkar veta vad man talar om...

Dagens ord: konfys

Tillägg: tydligen funkar länken "naturen" igen... Som sagt: dagens ord - konfys!

Nu är glada påsken slut, slut, slut...

...silladoften vädras ut, ut ut. Men till midsommar igen kommer den vår gamle vän. Ty det har den lovat!

Nä, skämt åsido. Jag slapp faktiskt sillen den här påsken (kors i taket!) och lika glad för det är jag. Har aldrig riktigt förstått det där med rå fisk i konstiga såser. Iofs är det väl inget större fel på den råa fisken. Det är såserna jag inte kommer överens med... Fast nubben är god! (Oftast)

Jaha. Den här påsken har jag mest njutit av det fina vädret. Nästan så jag fick solstink (ja, ja, jag vet att det inte heter så men det låter mycket roligare...) i lördags. Var ute och vårstädade i trädgården i tre timmar, tog en lång promenad till en annan busshållplats än den jag brukar resa från, tog en lång promenad i stan också, lämnade lite plantor till en kollega som just skaffat lägenhet med balkong, tog en promenad till, tittade på film och åt en riktig mastodontlunch hos en David. Sen kom Davids fru Åsa (som också är en kompis) hem och det blev lite thé och kakor samt en massa prat om allt mellan himmel och jord. Jag fick även en hel del böcker som de inte ville ha kvar så nu börjar det bli ännu mer akut med en eller två (eller snarare fem) nya bokhyllor.

Sedan fick jag sms från en kille som tyckte att jag skulle följa med ut och dricka öl och det lät ju trevligt så det blev ännu mer promenerande (nu med bokkasse) tills jag insåg att jag hade gått en omväg och inte skulle hinna i tid utan var tvungen att ta bussen några stationer. Sedan blev det lite softande hemma hos honom, ännu mer promenerande, lite tunnelbaneåkande, lite sitta på krogen och dricka öl med honom och en jättetrevlig tjej och sedan sova över hos honom (eller sova kanske är att överdriva - jag kunde helt enkelt inte somna. Vet faktiskt inte varför. Ärligt!). Behöver jag säga att jag var ganska trött när jag vaknade (eller snarare gav upp försöken att sova) på söndag morgon kl. 7...

Söndagen inleddes med ett förvirrat sms från mor (ok, det var så här: jag skickade ett sms på natten om att jag inte skulle komma hem och frågade vilken tid jag skulle vara hemma följande dag (till familjemiddagen). Till svar fick jag: när öppnar biokassorna?). Så vid 11 knatade jag och den där killen (en riktig gentleman må jag säga!) iväg mot Hötorget för att hitta en bio jag kunde köpa presentkort på. Det var JÄTTEVARMT och soligt, men väldigt skönt. Sedan gick vi vidare mot Slussen där han väntade på bussen med mig. Och han bar faktiskt min bokkasse större delen av vägen (som sagt - en gentleman!) så jag var inte allför trött när vi kom fram (förutom seriös sömnbrist, men ibland blir man liksom så trött att man blir pigg igen, så...). När jag kom hem hjälpte jag mor lite och sedan tittade jag på Firefly och degade. Åt en god middag i trevligt sällskap (har jag nämnt att jag älskar min familj) och gick och lade mig tidigt. Mina katter var självfallet också med vid middagen och den ena av dem (Sigge) som har ganska ljus päls gosade in sig i först min mage (när jag satt upp - det var som att ha ett litet barn i famnen) och sedan i mitt knäveck (när jag halvlåg på soffan) så mina rena svarta kläder var inte så svarta längre. Jag såg mest ut som en beige hårboll faktiskt! *skrattar* Men han är ju bara för gullig ibland. (När han inte biter en i fötterna eller så...)

Ja, på det stora hela hade jag en alldeles utmärkt påskhelg! Mycket bättre än det brukar vara faktiskt! Så stort tack till alla galna människor (och katter) som förgyllde min påsk! Puss på er!

Naturen

Fick påpekat för mig att länken "naturen" som finns i en av mina tidigare poster inte längre fungerar. Jag lägger därför upp texten i sin helhet här nedan. Texten är hämtad från Wikipedia i mars 2006. Författaren är tyvärr okänd, så jag kan inte ära den som äras bör. Men ändå. Här är den;

"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.

Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte används till något kallas den grönområden. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi t ex gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns lappar, campingturister och djur.

Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreningar som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spruta. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.

I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig, de kallas växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare. Vargen finns inte.

Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. Jfr. kretsloppet ovan. I marken sticker växterna ner ena ändan och suger upp vattnet som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvatten är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför de senare kallas så är en gåta då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, s.k. grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.

Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även Ph-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet.

Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie, som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfat. Detta är en form av strukturrationalisering.”

Vad kan jag säga? Sad but all too true... :'(

Men jag källsorterar iaf och komposterar och använder bara ekologiskt godkänd gödning och inga bekämpningsmedel. Så lite gott samvete kan väl åtminstone jag ha... Tänk om det bara fanns fler som drog sitt strå till stacken istället för att inte göra något och hänvisa till att "det är ju ändå ingen annan som gör något och världen är ändå på väg åt helvete så det spelar ju ingen roll ändå". *suckar djupt* Med den inställningen är det ju inte konstigt om världen går åt helvete...

Jo förresten...

För er som inte känner mig och undrar hur jag ser ut...
Den här bilden togs när jag var på ett party med David Bowie-tema, hade fått i mig ett flertal öl och som vanligt stod och drömde mig bort i min egen lilla värld...


Jag gillar min värld. Det är en vacker värld...

Haiiii-yah!

Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*

Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.

Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles för) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag också förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag ska bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)

Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte alltid överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!

Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.

Goodnight Stockholm - wherever you are!

Happy, happy! Joy, joy!

Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!

Jo det var såhär...

I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).

I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)

I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!

Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.

Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?

Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!

Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!

Puss och kram!

Medaljregn

Ok, jag är varken sportintresserad eller särskilt patriotisk, men

7 guldmedaljer

2 silvermedaljer

och

5 bronsmedaljer

är ju ändå rätt häftigt!

Heja Sverige!!!

(Undrar förresten varför det gick så bra just i år jämfört med hur det brukar gå... Jag är nyfiken. Någonting måste ju ha varit annorlunda... *veckar pannan djupt och funderar så det knakar mellan öronen*)

Men än en gång: Heja Sverige!

:oD

Underbart!

Det är just vad mitt liv är just nu! Vem kunde ha trott att det skulle göra så mycket för självförtroendet att publicera lite texter man skrivit (det kommer fler) och att få veta två saker:

1. Jag är tydligen attrakiv för en yngre man.
2. Jag skrämmer slag på denna man av den enkla anledningen att jag verkar veta vad jag vill och inte verkar sluta förrän jag får det.

Jag måste bara säga att eftersom de flesta jag umgås med är äldre än jag själv - och jag inte är så åldersfixerad - så glömmer jag ofta min egen ålder och tror att det är något fel på mig som inte är gift och har barn för länge sedan... Jag är dessutom den minst skrämmande människa man någonsin skulle kunna tänka sig. OK, jag vet vad jag vill, men det är knappast så att jag är beredd att till exempel gå över lik för att uppnå detta. Det är så totalt emot allt jag är så det är löjligt. Är det något jag ofta får höra så är det snarare att jag är alltför självuppoffrande och snäll.

Så kan det tydligen gå. Jag tycker i alla fall att det är nästintill hysteriskt skoj! :o))

Sov gott på er

snart kommer det fler doktriner

till exempel en om valåret...

Ok. En till.

Tänka sig så snabbt "så småningom" kan bli ibland.

vinterland

gnistrande snöregn från frusna grenar
vind som skakar frostig skog
månsken på spår efter mus och hare
sol över bländande, istäckta hav

Kommentarer...

kan ni gärna göra på min blog. Klicka på tiden som står efter "posted by Eira" så kommer ni åt funktionen. Ska försöka klura lite på hur jag ska göra det ännu tydligare, men det får vänta tills jag är lite mindre dödstrött...

Passar dock på att delge något som ploppade ut ur fingertopparna in genom tangentbordet för mer än två år sedan. Det är första gången någonsin som jag lägger upp en av mina egna texter för allmän beskådan, så jag skämtar inte när jag säger att jag har lite ångest för det här...

Jo förresten. Jag skämtar. Jag har inte bara lite ångest!

Håll till godo.

Det kommer kanske mer var det lider...

Stark och vacker

Jag är stark
Jag är svag
Jag är envis
Jag är svag
Jag är fantastisk
Jag är svag

Jag är svag
Jag är stark
Jag är rädd
Jag är stark
Jag är ensam
Jag är stark

Jag är vacker
Jag är ful
Jag är åtråvärd
Jag är ful
Jag är underbar
Jag är ful

Jag är ful
Jag är vacker
Jag är äcklig
Jag är vacker
Jag är tråkig
Jag är vacker

Jag är allt detta och mer därtill

Jag är jag

Kul (?) länk...

Har inte så mycket att säga förutom att jag har haft ett minst sagt hektiskt liv på sistone med mycket socialt umgänge och nya kontakter - och sånt är ju alltid kul!

Jag fick även en helt underbar länk skickad till mig av en kollega och jag tycker den var så träffande att jag bara måste dela med mig av den. Det är helt enkelt en beskrivning av begreppet "naturen" ur en något speciell synvinkel...

Tills vidare - tänk på att säga vad du menar och mena vad du säger! Alla kanske inte tycker om dig för det, men livet blir så oändligt mycket enklare! :o)

Lugnt och skönt...

Nu är kursen i skolan slut och jag har hela helgen ledig. Underbart! Jag tror att jag ska tillbringa helgen i sängen med att inte göra någonting. Bara vara för mig själv och ha det lugnt och skönt... *ler lycksaligt*

Efter att ha stressat livet ur mig i nästan ett halvår ska det bli skönt att återvända till ett mer normalt tempo i livet och faktiskt kunna unna mig lite ledighet då och då. Har förvisso en del projekt på gång i hemmet, men det är inga brådskande saker utan jag kan göra det i sakta mak och lite när det passar. Skönt.

Var ute på krogen igår och det var en intressant upplevelse. Jag brukar sällan gå på krogen överhuvudtaget och ännu mer sällan på en torsdag. Den skillnad jag upplevde som störst jämfört med att gå ut på en fredag eller lördag att det var relativt mycket unga människor på krogarna, folk var i allmänhet inte särskilt fulla och det var inte alls lika mycket krograggande som det annars brukar vara. Trevligt! Jag kanske ska börja gå ut lite oftare i veckorna. Det vore ju trevligt att kunna komma undan åtminstone några överförfriskade medelålders drägglon...

Träffade tre jättetrevliga tyskar, en halvslemmig australiensare och ett gäng ovanligt sociala svenskar på krogrundan och var på strålande humör hela kvällen och det var skönt som omväxling. (Har ju som sagt haft det lite kämpigt på sistone). Känns som att jag äntligen börjar få tillbaka mitt liv och jag kan inte beskriva hur skönt det är! :)

Until next time: *tah-taah*

Nytt år, nya äventyr!

Så har det blivit nytt år igen och obotlig optimist som man är tänker man än en gång att "det här året måste ju bara bli bättre än det förra". Återstår väl att se om det blir så, men förutsättningarna är faktiskt ganska goda. Framför allt om man ser på de sista tre månaderna av förra året...

Vad kan jag säga? För en snabb resumé kan jag ge följande detaljer:

1. Ny utbildning där ingen verkar veta vad det är vi ska lära oss egentligen.
2. Dumpad utan förvarning dagen innan skolstart.
3. Teaterprojekt som även om det var kul krävde en enorm massa tid och energi.
4. Ännu mer förvirring på utbildningen.
5. Tre dagar före jul få veta att exet skaffat en ny (som han för övrigt umgåtts en hel del med under tiden vi var tillsammans).

Inte konstigt att dessa faktorer kombinerat med att man jobbar också ledde till en del större och mindre nervösa sammanbrott. (Ca 80 timmars arbetsvecka kombinerat med de psykiska påfrestningar det innebär att ha blivit dumpad och att känna att man förlorat all kontroll över sitt liv kan väl ha den effekten, antar jag). Före mellandagarna var jag faktiskt rätt illa däran...

Men nu är det mycket bättre! Och att jag kommit ikapp med de skolarbeten jag låg efter med och därmed fått ett socialt liv igen gör inte direkt saken sämre! :)

Jag har träffat en massa skojiga människor på nätet också. Jag har alltid tyckt att det varit lite löjligt med "nätpolare" och "nätromanser" och så, men nu börjar jag förstå vad det handlar om... Dessutom är det ju mycket enklare och framför allt säkrare att ragga på nätet istället för på krogen. Det är ju knappast någon risk att man blir antastad eller våldtagen på nätet... Och är det någon som börjar bli jobbig och inte fattar vinken kan man ju bara låta bli att svara. Suveränt!

Ja, ja. Nytt år och nya tag! Jag ser fram emot att få uppleva de äventyr som det här året har att bjuda på! Full fart framåt - mot evigheten och vidare!!!

Hej och hå...

Jag har nu börjat på lärarhögskolan i Stockholm och har knappt haft tid att sova. Att rodda skola, jobb och teaterrepetitioner låter kanske inte så jobbigt. Men utöver det har jag dessutom hållt i trådarna på en kompis möhippa och varit sjuk, så nu har kroppen sagt stopp. Har haft feber i snart en vecka nu och den verkar inte vilja ge med sig... Bläh!

Jag vet inte om jag kommer ha så mycket tid över till att blogga på den här sidan under den närmsta tiden, men de som vill följa mina studier kan gå in på http://www.educationofeira.blogspot.com

Där redovisar jag mina föreläsningar, projektarbeten m.m.

De som vill se mig "live" kan komma till Årsta Folkets Hus första helgen i november och se den eminenta föreställningen "En Shoggoth på taket". Mer info om det finns på http://www.miskatonicon.com

Återkommer så snart jag har lite mer tid och energi.

Vi ses då!

PUSS!

OK, ok, jag vet...

... jag är världens sämsta på att hålla ett löfte till mig själv... Men jag gör allt för att hålla ett löfte till andra. Tyvärr har jag misslyckats även på denna fronten på senaste tiden...

Däremot har jag tänkt en del. På mitt liv, på andras liv, på universum, på allt... (Svaret är 42...)

Jag älskar mitt nya liv! Jag är inte skyldig någon något (annat än mig själv) och jag har sagt upp mina försök att vara social med fler än fem personer. Det är underbart att slippa låtsas vara vänlig mot personer man inte har något som helst gemensamt med! Det är underbart att slippa låtsas vara som alla andra och bara vara jag! Jag kan ärligt säga; Jag har aldrig varit mer säregen - och jag har aldrig varit mer lycklig!!! Det är som om jag äntligen accepterat att jag är JAG och ingen annan. Inte den som andra vill att jag är, inte den som jag som yngre hoppades att jag skulle bli - utan bara jag!

Jag älskar mitt nya bekymmersfria liv!!!

Om bara alla kunde finna den vägen. Och snarare förr än senare i livet...

Best of luck to all of you!

Lavv ja!

Äntligen!

Nu har regnet äntligen kommit (och gått)! Jag älskar i och för sig när det är 30 grader varmt och strålande sol, men regnet behövs ändå. Dels för att hindra varenda litet äppelkart från att skrumpna bort, och dels för att förhindra att människorna skrumpnar bort. Jag vet att många hävdar att de helst skulle vilja ha 30 grader och sol hela sommaren. Men hur kommer det sig då att de flesta verkar dra en lättnadens suck när regnet kommer efter att det varit sådant väder i över två veckor? Det är underligt vilken förlösande upplevelse det kan vara med en regnskur...

I övrigt är jag numera stolt medlem av Teater tentakel som håller på att sätta upp en musikal till hösten. Imorgon ska vi få våra roller och jag är lagom nervig inför det. Det blir en svensk version av "Shoggoth on the roof" - även känd som den fördömda musikalen. Vi får väl se om vi lyckas slutföra projektet utan att halva ensemblen hamnar på mentalsjukhus - eller värre...

Förra lördagen firade jag och min pojkvän ett år. *fanfar* Det gjorde vi medelst trerätters och en bra film i hemmets lugna vrå. Skönt att äntligen ha hittat någon som om möjligt har ännu mindre behov av att gå på krogen än jag själv har. Och om han står ut med mig i två veckor till är det nytt rekord i längd på ett förhållande för min del. Det vore verkligen något att fira - eller hur?

Nä. Nu serveras det frukost, så det är väl bäst att sluta...

Tjipp!

Ok, ok...

... jag vet att det var löjligt länge sedan jag skrev något på bloggen! Jag vet inte varför jag har så svårt att få tummen ur, men jag kan i alla fall försöka förklara:

När jag började blogga satte jag mig bara vid datorn och skrev ner det jag råkade tänka för stunden. Enkelt och okomplicerat - eller hur? Men med tiden började jag oroa mig för att upprepa mig själv alldeles för ofta och att inte vara tillräckligt "orginell" - dumt va? Nu har jag hamnat i någon sorts prestationsångestcirkel som verkar vara knepig att ta sig ur. Jag sätter mig vid datorn, tänker "ska jag kanske blogga lite?" och kommer fram till att det var så länge sedan sist att jag måste nog komma på något roligt att skriva om först. Därför låter jag hellre bli att skriva trots att det är bland det roligaste som finns... Inte klokt vad korkad man kan vara ibland! Men nu har jag kommit på boten - att helt enkelt tvingas mig själv att sitta och blogga minst tre gånger i veckan innan jag åker på semester! Undrar om det kommer funka... :o)

Igår fyllde min pojkvän år och det var fylleslag hos hans bror. Ujujujujuj... Man är allt lite seg... Hur kommer det sig egentligen att man trots att man vet att man kommer må dåligt så dricker man alldeles för mycket? Är det någon sorts självbestraffande skamsystem som man fallit offer för? Att man får dåligt samvete om man har roligt så man får man förtjänar om man blir rejält bakis? Dessutom verkar det även finnas någon sorts stolthet i att vara bakfull. Jag tror inte jag är den enda som har hört någon säga med ett glatt tonfall - "fy faan vad jag är bakis". Ofta följs denna mening med något som skulle kunna räknas som ett bevis för min teori om skambestraffning, nämligen - "fast det är klart, man får ju vad man förtänar..."

Vad tror du? Att något i vårt undermedvetna får oss att dricka mer än vi hade för avsikt bara för att bestraffa den roliga kvällen med en ordentlig baksmälla? Eller är det någon annan sorts kulturell yttring som gör att framför allt vi nordbor verkar dricka oss mer berusade än andra? (Inte så att vi dricker oftare eller mer, bara att vi dricker mer åt gången när vi väl super till).

Maila gärna och säg vad du tror. Och maila gärna om det är något ämne du vill att jag ska ta upp på min blogg. Även om denna blogg är tillängad mina tankar och åsikter är det alltid trevligt att få lite nya infallsvinklar och nya idéer på ämnen att ta upp!

Nu ska jag gå och bada...

Tjingeling!