Du ska inte tro det blir sommar...

...eller så är det precis det du ska. Det verkar ju onekligen som om sommaren kommer även i år, med allt vad det innebär. Grillfester, myggbett, bikiniångest (varför verkar alla andra vara både snyggare och brunare än man själv?), badtvång och tältsemestrar. Men trots att det snart är sommar har jag lite svårt att njuta av det vackra vädret utan att få dåligt samvete. Jag borde ju inte alls vara ute och spela disc-golf med mina vänner (för övrigt en mycket underhållande sport), eller sitta på en filt i solen och läsa en bok. Det jag borde göra egentligen är att sitta och skriva labrapporter samt plugga till tentorna (kemanalys + företagsekonomi = *jippieee*...not!). Jag borde dessutom ha hittat ett sommarjobb för länge sen och gör jag inte det snart kommer jag inte ha råd varken mat eller hyra i sommar, så det kanske inte är så underligt att jag har svårt att koppla av just nu.

Att jag har så mycket på tapeten nu innebär ju också att jag inte riktigt har tid att blogga. Vilket är otroligt dumt egentligen, eftersom det är det allra bästa sättet att lätta på det inre trycket innan man exploderar. Men det är ju ett av de vanligaste problemen i det moderna stress-samhället. Att man inte anser sig ha tid att koppla av och därmed går på högvarv konstant tills man slutligen springer rakt in i väggen och tvingas ta det lungt. Jag vet precis hur man ska hantera stress på ett bra sätt, men jag är inte så bra på att applicera den kunskapen till mitt sätt att faktiskt leva (rent praktiskt, alltså). Men det är väl kanske som de säger - det finns ingen som är så sjuk som en läkare. Med det menar jag självklart att det alltid är svårare att kurera sig själv än andra...

Stress,stress,stress...
Nu måste jag sluta, för nu har jag inte tid att skriva längre...
Stressa, stressa, stressa!

Kallt!!!!!

Har kommit hem igen. Fy, vad kallt det är! Jag håller verkligen på att förgås! Vaknade i morse, klev upp, såg ut genom fönstret - grått, regnigt och kallt - och tänkte för mig själv: Hejdå livet! Vi ses någon gång till sommaren...

Jag har inte mått så bra på flera år som jag gjorde under tiden jag var i Egypten. Både leder och muskler fungerade för en gång skull som de borde. Man är egentligen dum som bor kvar i Sverige. Hade det inte varit för att vattnet här går att dricka utan någon större risk och för att sjukvården inte tar livet av allt för många varje år hade jag nog flyttat härifrån för länge sedan. Kanske till Egypten. Jag träffade så otroligt många fascinerande människor där. Det som fascinerade mig mest var nog att det fanns en inställning till det där med att hålla ord som tyvärr är allt för ovanlig här i Sverige.

Den inställning jag talar om är den inställning som jag har blivit uppväxt med och håller stenhårt på - nämligen att man lovar ingenting man inte kan hålla. Det är inte riktigt samma sak som att hålla vad man lovar - bara nästan... Att ha den inställningen till, tja jag får väl kalla det heder eftersom jag inte kommer på något annat ord, är något som för mig är lika självklart som att man inte ska ljuga. Att inte ljuga är svårare än det låter eftersom sanningen är något som är beroende på vem som betraktar den och ur vilket perspektiv. Det innebär att det som är sant för mig kan betraktas som ren lögn av någon annan. Detta ställer som sagt till med en del svårigheter vilket har lett till att jag numera inte strävar efter att tala sant utan snarare efter att inte fara med osanning. (Om någon förstår vad jag menar blir jag minst sagt imponerad!)

I vilket fall som helst känner jag att jag trots att jag bara varit borta i två veckor har fått så många tankeställare att det kommer vara svårt att gå tillbaka till den person jag var. Jag är nu istället en lyckligare mäniska som mer än någonsin tror att det finns en mening med allt som händer, och livet vill oss alla väl (även om det ibland väljer underliga sätt att visa oss det). Jag tror att livet (eller kanske "ödet") erbjuder oss många chanser till lycka och insikt, men det är upp till oss att ta de chanserna när de kommer. Jag känner mig faktiskt nästan drogad. Hög på livet för första gången på länge...

Varför gräva ner sig i alla bekymmer? Allt kommer ju ändå ordna sig till det bästa i slutändan! :o)

Salami!

Tja, nu sitter jag i Egypten och bloggar. Schysst feeling... :o) I am happy, men har ingen aning om vad jag ska skriva, eftersom tangentbordet saknar en del tangenter. Varmt och soligt har jag i alla fall haft det under min vistelse, och jag har en hel del nya intryck och uppslag med mig hem i bagaget. Jag ska skriva mer om det senare vid ett annat tangentbord (inte ett arabisk-amerikanskt).

Peace out!

Salami!

Tja, nu sitter jag i Egypten och bloggar. Schysst feeling... :o) I am happy, men har ingen aning om vad jag ska skriva, eftersom tangentbordet saknar en del tangenter. Varmt och soligt har jag i alla fall haft det under min vistelse, och jag har en hel del nya intryck och uppslag med mig hem i bagaget. Jag ska skriva mer om det senare vid ett annat tangentbord (inte ett arabisk-amerikanskt).

Peace out!

AAAAArrrgggh! Abstinens!!!

Jag har drabbats av blog-abstinens... Jag som aldrig varit särskilt intresserad av något internetrelaterat överhuvudtaget. Har till och med varit lite halvljummen vad gäller e-mail. Men att inte få blogga på flera veckor har tagit hårt på mig. Det finns ju gränser för hur mycket folk orkar lyssna på, och då är det bra att kunna skriva ner de saker man funderar på istället. Det innebär ju att ingen egentligen behöver läsa det man skriver och om de nu vill göra det kan de själva välja vilken daglig dos som känns bra...

Det var blog-träff för nogon vecka sedan, och jag hade verkligen sett fram emot att gå, men dykskolan behagade ändra sitt schema på så sätt att vi inte kom tillbaka till stan förrän klockan 23. Av någon anledning kändes det lite sent att gå ut då... Hoppas det blir någon ny träff som jag kan gå på senare i vår!

Vill också passa på att tala om för de som är intresserade att jag befinner mig i Egypten om en vecka. *hi-hi* Hoppas jag hittar något internet-café med ett tangentbord som inte bara har arabiska tecken... Skulle kännas riktigt bra att blogga i Egypten, bara för att ha gjort det, även om jag antagligen kommer drabbas av samma problem som jag har med min mail - nämligen att jag inte kan använda svenska tecken. Ä och Ö brukar man fixa, men Å är lite knepigare... Detta kan ibland resultera i en del lustiga meningar som t ex "kul att du kunde hora av dig" och liknande. Det är tur att jag har så förstående och intelligenta vänner, annars kunde det lätt bli ganska jobbigt.

Har så mycket jag skulle vilja skriva om, men jag har bestämt mig för att försöka hålla mina poster lite kortare i fortsättningen eftersom det är knappt att jag orkar läsa dem ibland, så jag får ta det en annan gång.

(Måste bara nämna att jag i år lyckades dra ett av de bästa april-skämten i den här familjens historia. Mamma skrattade så hon höll på att krevera!)

Lycklig singel?

Var och dök för första gången igår. Det var JÄTTEHEMSKT! Alla säger att det första dyket ska vara det bästa, men jag hoppas verkligen att det blir bättre än så här. Men det blir nog en annan sak när man kommer ut så det finns lite att titta på och när man vant sig vid att det rinner in vatten i näsan om man är dum nog att titta upp eller ner...

Jag undrar förresten om det verkligen finns några lyckliga singlar. Jag menar, visst kan man trivas bra med att vara singel. Men det behöver ju inte betyda att man är lycklig... Det finns nästan inga singlar som frivilligt skulle erkänna att de kände sig ensamma ibland. De flesta brukar säga att det är så himla kul att vara singel bara för då kan man göra vad man vill, när man vill, hur man vill och med vem man vill. "För övrigt behöver jag ingen för jag har ju mina vänner". Men om det räcker med att ha vänner - hur kommer det sig att man kan vara omgiven av sina bästa vänner och ändå känna sig ensam? Att man kan ha en massa vänner men ändå känna att man saknar någon att bry sig om och som kan bry sig om en själv?

Jag tror de flesta säger att de trivs med att vara singel som en sorts försvarsmekanism. Förut var det inte OK att trivas med att vara singel. Nu är det inte OK att INTE trivas med att vara singel. Alla är upptagna med att "förverkliga sig själva" - så de har inte tid med något förhållande. Självklart finns det tidpunkter i ens liv när det kan vara en fördel att vara singel. I mitt liv är det till exempel så att jag vill kunna åka iväg och studera eller jobba utomlands om tillfälle ges. Alltså vore det ganska taskigt att inleda ett förhållande nu eftersom jag inte vill ha ett förhållande om jag får chansen att åka iväg. Dessutom tror jag ju på drömprinsen - så varför skulle jag nöja mig med mindre bara för att? Ensam är stark - eller hur var det?

Fast det skulle vara trevligt att ha någon att krama.
Jag kanske skulle finna mig en älskare.

Call me fruitcake and have me for dessert...

Nu är det bevisat!

...jag ÄR en klantskalle! I helgen lyckades jag nämligen med en helt fantastiskt klantig grej. Jag hade fått för mig att jag skulle damma av mina kampsportskunskaper lite och bestämde mig resolut för att i ren glädje göra ett sk framåtfall. Det är i sig inte särskilt komplicerat - ungefär som en vanlig kullerbytta fast från stående läge. Nu var det bara så att jag blev en aning för entusiastisk och fick lite för hög ingångsfart och inte tillräcklig höjd. Detta resulterade i att jag, istället för att landa mjukt och fint i en rullning över ena skuldran, lyckades ta emot hela min kroppstyngd på vänster armbåge. Låt mig bara säga att kombinationen flygande Eira, benig armbåge och hårt golv är relativt smärtsam...

Lyckades dessutom glömma plånboken hemma, och eftersom jag ska till dykskolan direkt efter praktiken (jag praktiserar just nu på ett bussbolag som en del av min utbildning) innebär detta att jag inte kommer få någon middag idag... Tror dock att jag har en femma någonstans så jag åtminstone kan köpa mig en frukt.

Vill även passa på att påpeka - angående det jag skrev sist - att jag har absolut inget emot att ha lite kul emellanåt. Bara för att jag råkar tro på evig kärlek utesluter ju inte detta att jag tycker det kan vara riktigt roligt med tillfällig tillfredställelse. Jag är medveten om att detta kan betraktas som en självmotsägelse, men det handlar ju om vilket MÅL man har. Att ha ett "one-night-stand" kan väl i och för sig vara riktigt trevligt, men det bör inte vara ett mål i sig. Det är det jag menar.

Just nu är jag fruktansvärt oinspirerad, trött och skulle verkligen behöva göra något åt min otränade bak, men jag orkar inte. Hoppas jag har lite mer energi imorgon...

Den sista romantikern.

Ibland undrar jag om jag är den enda som fortfarande envist håller fast vid tanken på evig kärlek. Många verkar numera ha givit upp den tanken för att istället söka efter tillfällig tillfredställelse - inte bara sexuellt utan även vad gäller förhållanden. Man vill ha någon som för stunden verkar vara en passande partner. Helst en som man sedan bara kan dumpa när man tröttnat. Detta är ju så klart den lättaste metoden eftersom det innebär att man inte behöver anstränga sig för att få ett förhållande att fungera. Slit och släng - det verkar vara tidens melodi.

Men jag vill faktiskt varken slita eller slänga. Och jag tror att jag är lite som en rabiessmittad hund på så sätt att jag biter hårt och håller kvar. I detta fall vid något som mer och mer verkar vara en dröm. Men en ganska trevlig sådan. Jag tror faktiskt att en av orsakerna till at jag trivs så ruskigt bra med att vara singel är att jag är fullt övertygad om att jag en dag kommer träffa "den rätte". Jag kanske till och med redan har träffat honom, men inte insett det än. Vem vet?

Jag undrar också om jag är den enda som tror på skönhet. Då menar jag inte på det där veckotidnings-fotomodells-snygga sättet som folk av någon anledning verkar förknippa med skönhet. Jag förstår inte riktigt charmen med att alla ska se exakt likadana ut. Nej, den skönhet jag talar om är den där som finns överallt. I ett leende på tunnelbanan, i en klar och kylig morgon när frosten glittrar i luften, i en liten mossig kvist i skogen och i den där ensamma människans ögon när någon ser henne. Den skönhet som kan nästan gör ont och som får ögonen att tåras av lycka. Den lyckan som det är att bara få vara. Att leva - här och nu.

De flesta springer med blicken sänkt och inneslutna i sin egen bubbla. De verkar inte riktigt ta sig tid att bara finnas till eller att stanna upp och se sig omkring. Inte bara titta, men verkligen SE.

Äh! Nu blev jag så där sentimental och fånig igen. I en värld på gränsen till sammanbrott - vem har tid att leva? Det är ju bättre att prestera, vara som alla andra och stänga in sig i en bubbla. Då slipper man ju i alla fall bry sig...

Jag vill tacka...

Så här års verkar varenda gala avhandlas. Film, musik, årets sämst klädda o.s.v... Har många gånger tänkt på att alla som får priser verkar tacka halva jordklotet för att de fått möjligheten att få möjligheten till ett pris. Visst är det väl trevligt med ödmjukhet och att alla verkar ha mycket bra relationer till sin familj och sin agent/manager, men det känns ju inte äkta. Så varför inte strunta i denna falska blygsamhet och säga som de flesta nog ändå känner? Det här är MITT pris, MIN förtjänst och det är JAG som presterat något som kritikerkåren gillar. En annan sak som är lite märklig är att kritikerkåren verkar ha blivit mutat till att tycka om saker som ingen annan skulle komma på tanken att gå och se om det inte fått en nominering eller ännu hellre ett pris. (Gäller kanske främst Oscarsgalan o dyl). Det är visserligen bra att "smala" filmer får en chans, men eftersom de flesta av dessa "smala" filmer ändå verkar vara stöpta i samma form känns det lite uppgjort. En annan intressant aspekt är denna: när fick någon helt okänd person ett stort pris senast? Visst kan de väl få sådana priser som "årets nykomling" och liknande, men knappast "bästa film" eller "bästa huvudroll". Så en bra prestation är inte nog. Man måste dessutom vara ett säkert kort för filmbolagen så de kan dra in massa extra cash.

Jag har många gånger funderat på vilka jag skulle tacka i ett tal. Sjävklart vill jag tacka min familj. Inte för att de varit alldeles särskilt uppmuntrande eller förstående, utan för att de gjort så jag har fått ett "jävlar anamma" som inte låter mig ge upp i första taget. Jag skulle också vilja tacka de som inte tyckt att jag var värd ett ruttet lingon eftersom de fått mig att må så dåligt att alla vägar går uppåt. Och mig själv för att jag är en så patetisk liten varelse som egentligen är helt obetydlig men som ändå envisas med att försöka göra världen till en bättre plats. Och mig själv (igen) för att jag är så dum att jag inte inser att ingenting egentligen spelar någon roll i det långa loppet och fortsätter försöka ändå.

Fast - ärligt talat - vem skulle vilja höra någon säga något sådant i TV? I TV ska man vara glad och förbannat tacksam för att man får vara med. Den som inte har synts på TV minst en gång räknas inte. Och har man inte varit på förstasidan i någon stor tidsskrift spelar det ingen roll om man hjälper gamla över gatan, håller upp dörren för personen efter eller låter barnen gå av först. Låter jag bitter? Kanske. Men det är jag inte.

Solen skiner, våren ligger i luften, jag har mat och tak över huvudet och känner mig så lycklig över att bara få vara så jag har börjat telefontrakassera mina vänner bara för att tala om hur glad jag är. Jag är faktiskt på så bra humör att jag svävade på små ulliga moln när jag lämnade tentasalen i måndags, trots att tentan måste gått rakt åt skogen. Jag har dessutom slutat stressa. Det är jätteskönt att slippa springa överallt. Jag räknar bara med en kvart extra i marginal så kommer jag garanterat i tid utan att springa eller få ont i magen. I feel happy! Livet är trots allt bra underbart! Jag älskar det! (Jag vill tacka livet...)

Projekt ångest.

AAArrrrrrrrghh! Jag vet inte hur jag ska hinna med allting. Städa, flytta, skriva labrapporter, göra färdigt ett vattenprojekt, förbereda en redovisning o s v... Jag blir galen! Men det ska nog gå. Allt går ju om man bara vill... (Sägs det)

Jag känner att jag skulle skriva något intressant och intellektuellt, men min hjärna strejkar för tillfället så jag får väl nöja mig med lite blaj som vanligt. Med betoning på lite. Det var allt för den här gången. Tack och hej!

The final countdown...

We have lift-off! Håller på att packa som en galning. Första flyttlasset gick igår och det andra går ikväll. Det sista kommer inte bli flyttat förrän nästa helg, eftersom det verkar ovanligt fånigt att packa alla möbler på ett öppet släp när en lillebror kan låna en skåpbil från jobbet nästa helg. Min stora skräck just nu är att jag ska glömma något viktigt. Som p-piller, underkläder, tandborste och handduk. Visserligen har jag redan packat dessa saker men jag är ändå rädd att glömma dem. Vem vet - de kanske packar upp sig själva när jag inte ser på bara för att jävlas...

Det är för övrigt rätt fantastiskt hur mycket skräp som ryms i ett 7,8 kvm "stort" rum. Och hur otroligt mycket av det man har samlat på sig som egentligen inte var något att ha ens från början. Men man sparar det ändå eftersom det ju kan vara "bra att ha". (Det uttrycket har väl ingen hört förut?)

Enda problemet med att jag flyttar är att jag inte kommer ha en dator hemma längre. Men med lite tur kanske detta problem kan åtgärdas inom kort. Det verkar nämligen som att min hyresvärds flickvän har en dator till salu. Så det ska väl kunna lösas på något smidigt sätt.

Igår skulle jag iväg och anmäla mig till en dykkurs, men de hade stängt på torsdagar. Sista inbetalning var idag så det kändes lite svettigt måste jag säga. Men jag ringde och pratade med dem idag och kunde komma förbi och betala på måndag istället eftersom kursen ändå blivit framflyttad. Jag har velat kunna andas under vatten sen jag var så där en 8-9 år, så det känns som att det är på tiden att göra något åt saken.

Skolan är fruktansvärt motig för tillfället, men det blir nog bättre så småningom. På tisdag kommer i alla fall en gästföreläsare som verkar riktigt intressant och talar om alternativ ekologisk vatten- och avloppsrening. Kul! Nu är andraårseleverna tillbaka från praktiken också, så nu finns det åtminstone en hyfsat snygg kille att vila ögonen på emellanåt...

I helgen var jag i Hundfjället och åkte skidor. Förutom att jag lyckades ramla av en knapplift och lite senare få en annan knapplift i huvudet (inte själva knappen utan metallbehållaren som linan ligger i), samt bokstavligen tippa på plan mark när jag stod still får jag väl säga att det gick ganska bra med tanke på att jag bara åkt (utför) vid ett tillfälle tidigare och det var 4 år sen. Kul var det i alla fall och härligt att kunna umgås med ett helt gäng vänner (vi var sammanlagt 24 st.) under en hel helg. Hade tur med rumsindelningen också och fick en trevlig rumskamrat som jag har delat mer än bara rum med tidigare. (Sug på den, du!) ;o)

YESSSSS!!!

Hoppsan! Jag ska visst flytta hemifrån om två veckor. Vem hade trott att det skulle gå så fort? Fick ett sms i lördags natt om en ledig lägenhet och igår skrevs kontraktet. Visserligen 2:a-hand, men det känns bra ändå! Ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan myndigheterna har meddelat banker och liknande att jag har flyttat. Sist jag tog det ungefär ett år innan alla hade fattat att jag inte bodde i Sverige längre vilket innebar att jag redan hunnit flytta tillbaka innan de hade reagerat. Sedan tog det ytterligare ett år innan de fattade att jag inte längre bodde i Norge... Minst sagt intressant...

Nu ska jag försöka finna någon slags inspiration till att skriva en bullermätningsrapport med ingående metodanalys. Av någon underlig anledning känns det inte så lockande. Framför allt eftersom metoden vi använde (enligt SS 02 52 63 om någon vill veta) är så fruktansvärt tråkigt och komplicerat beskriven att man känner för att börja dunka huvudet i väggen bara man tänker på den. Hiiiiiiaaaaahhh! *bonk*

När jag avklarat denna högst stimulerande verksamhet är det dags att börja läsa en gammal bok om vatten och avlopp för att räkna ut hur mycket vatten per dag som behövs för att försörja en idrottsanläggning med 350 övernattande personer. Samt studera geo-hydrologiska kartor över Gävleborgs län och försöka klura ut hur djupt grundvattnet ligger, hur kraftiga pumpar som krävs för att få upp vattnet och hur brunnen bör konstrueras för att på lämpligaste sätt lufta bort radonet ur vattnet. *bonk* *bonk* *BONK*

Jag är jätteentustiastisk... Jag lovar...

Söndag.

Jaha. Så var det söndag. Jag brukar normalt sett inte gilla söndagar, men den här blir nog ett undantag. Solen skiner, det är inte så kallt och jag ska träffa några goda vänner och åka skridskor. Jag tillhör dessutom en av de som tycker att man inte kan åka skridskor utan varm choklad så det blir nog lite sådan också... Mums!

Igår var jag hos min morfar och åt en massa god mat. Jag måste säga att jag gillar verkligen min morfar. Han är (liksom större delen av resten av släkten) inte riktigt klok! Hans fru är jättetrevlig och min moster och morbror är hur schyssta som helst. Med andra ord en klar höjdare!

Har dessutom fått tips om en lägenhet, så vem vet? Jag kanske kan flytta hemifrån snart. (Med lite tur, så...) Problemet är bara att jag i så fall inte vet hur jag ska kunna ha råd med den dykarkurs jag hade tänkt ta. Men jag har ju lite undanstoppat, så det ska nog gå ändå. Spännande blir det i alla fall!

Jag har lagt upp två nya länkar. Dels en till Tolkien-sällskapet Forodrim där jag sedan flera år är medlem, och så en till min vän Thomas blog med det fantastiska namnet "Gin och magnecyl".

Hå och hej till nästa gång!

Back on track...

Tja, så var man hemma igen... Tåget var som försenat, men det var förväntat så det gjorde ingenting. Det tog ändå 5 timmar och 20 minuter - och det kan jag faktiskt leva med... Annars tycker jag inte särskilt mycket om att flyga eller åka tåg, utan föredrar bussen. Jag blir nämligen rastlös och så småningom smått hysterisk av att sitta instängd i tåg eller flygplan utan någon möjlighet att kunna kliva av eller gå ut på mer än tre timmar med flyg och sex timmar med tåg. Av någon outgrundlig anledning verkar detta dock inte gälla bussar eller båtar. Konstigt det där. Jag har kanske drabbats av någon ovanlig form av selektiv klaustrofobi som ingen forskare tidigare hört talas om. Tänk att bli världsberömd för att man fått en psykisk åkomma uppkallad efter sig! Rätt ballt! ...eller kanske inte. Nej, det verkar inte vara någon bra plan.

Däremot kan man ju satsa på att gifta sig rikt. Eller med någon kändis. Typ Bill Gates eller så... Fast han har säkert redan en fru, och för övrigt ska jag försöka undvika datanördar och rollspelare hädanefter. Och träningsfreak. Och... Ja kort sagt ska jag försöka hitta en kille som inte har någon hobby och därmed har mer tid och energi över till mig. :o) Fast... Det låter som en ganska tråkig kille så jag skulle nog tröttna rätt fort. Attans också! Inte ens den bästa plan verkar vara felfri.

Har just avslutat "Dinas bok" av Herbjörg Wassmo (hur tusan gör man ett norskt "Ö" på den här bloggen?). Den var JÄTTEKONSTIG! Jag har läst många underliga böcker i mitt liv, men det här var ju helt groteskt! Hur sjuk kan en hjärna egentligen bli? Att det överhuvudtaget publicerats och dessutom vunnit en massa priser övergår mitt förstånd (inte för att jag påstår att jag är världens mest förståndiga men ändå - det borde finnas gränser). Å andra sidan har jag alltid misstänkt att norrmän inte är riktigt kloka. Det här verkar ju bekräfta min teori ytterligare. (Hej du glada norrman som läser min blog - du vet att jag inte menar dig!)

På måndag börjar föreläsningarna igen, och jag börjar starkt misstänka att jag drabbats av något mystiskt virus under tiden jag var i Oslo, eftersom jag ser fram emot det! Ser också fram emot att åka hem till morfar och äta middag på lördag och att åka skridskor i Kungsträdgården på söndag (det senare iförd konstifika kläder). Hej och hå! Livet är schysst! Jag mår bra! Hoppas alla andra också gör det! Och nej, jag är inte full...

Hello Oslo!

Ja, så var det då äntligen slut på det eländiga året 2002. Hur kommer det sig att det alltid känns som om nästa år ska bli bättre än det som nyss passerat? Tänk om året som just gått var det bästa i mitt liv? Tänk om allt som sker hädanefter kommer bli rena katastrofen? Fast så kan man ju inte tänka. Inte om man vill leva ett långt och värdefullt liv i alla fall...

Nyårsafton blev jättetrevlig, förresten. Jag var visst bjuden på den där festen som alla andra också skulle på. Tack och lov för det! Och tack Mikaela för en jättebra fest! Som vanligt mådde man som man förtjänat dagen efter, men det var det tusan värt!

När jag piggnat till så pass att jag kunde röra mig var det dags att börja packa. Det gick både fort och smidigt - kanske på grund av att jag börjar få en viss rutin på det där med att bara packa det mest nödvändiga och att tänka igenom exakt vad detta är redan innan jag börjar packa... Så nu sitter jag i Oslo och skriver det här. Det jag har ägnat de senaste dagarna åt är att äta, sova och umgås så lite som möjligt med andra. Det är det som är semester för mig... Försöker dock få tag i några vänner till mig som jag gärna skulle träffa, men de verkar ha rest till Sverige lagom tills jag kom till Norge... Så kan det gå...

Nä, nu tror jag att jag ska ut i kylan och åka in till stan för att kolla mellandagsrean efter ett nytt underställ och nya ullsockor. (De som jag har nu är tillverkade i Norge och näst intill omöjliga att få tag på i Sverige har det visat sig. Så jag får väl passa på...)

Ut i kylan... Men solen skiner i alla fall! :o)

Jaha. Då var det slut på det roliga...

Nu är glada julen slut, slut, slut... I alla fall för min del, eftersom jag börjar jobba imorgon igen och fortsätter med det fram till och med nyårsafton. Det är i och för sig schysst med lite OB under helgen, och jag har inte så överdrivet långa dagar, så jag ska nog klara mig.

Tack och lov slapp jag den mesta julmaten i år. Varför denna oerhörda mängd kött? Inte för att jag är vegetarian, men det finns ju gränser för hur mycket man orkar med. Jag gillar visserligen varken julskinka, korv eller köttbullar särskilt mycket. Det bästa med julen är GRÖTEN! Jag har alltid älskat risgrynsgröt och skulle kunna äta det flera gånger i veckan om det inte tog så förbannat lång tid att tillaga. Man skulle ju kunna argumentera att det finns färdig gröt att köpa, men den har både fel smak (för söt) och fel konsistens (för rinnig) och tilltalar inte mig särskilt mycket alls...

Försöker lägga upp en ny länk till en av mina stora idoler Neil Gaiman, men det verkar inte gå så bra... Får försöka igen när jag är lite piggare och orkar tänka igen. Han har så underbart sjuk, svart humor och ett härligt sätt att få även de mest miserabla personer och händelser att bli spännande och engagerande (istället för bara jobbiga). Och alla dessa mer eller mindre subtila referenser till religion och mytologi som får en att anstränga sig lite extra när man läser bara för att man vill klura ut hur det hänger samman innan man får veta det i boken (detta mest för att när man väl får reda på hur det är verkar det så självklart att man känner att man borde upptäckt det för länge sen)...

Måste för övrigt försöka se om "Amelie från Montmartre". Jag blev så deprimerad sist jag såg den, men det kanske går bättre andra gången. Vem vet...

OOOHHH!
Nu var det länge sen jag bloggade. Har inte haft tid och när jag har haft tid har jag inte haft möjlighet eftersom min internetanslutning verkar ha gått i strejk...

Hur som haver så är den sista tentaveckan för terminen just över och nu jobbar jag istället bara för att verkligen bevisa att jag inte har något liv. Jag har ingen aning om vad jag ska göra på nyår, men jag hoppas nånting dyker upp så jag åtminstone för en kväll kan låtsas att jag har ett liv... Fast efter att ha sprungit på en bekant som verkligen har ramlat så långt ner som det går utan att för den skull helt ge upp hoppet känns det inte så farligt ändå. (Livet är en förbannad dokusåpa. Jag blir så TRÖTT på det ibland!)

Men en enormt rolig och megamaffig sak som jag har gjort är att jag har varit på förhandsvisning av "Sagan om de två tornen" (sug på den!). Oj,oj,oj vad bra den var! Jag hade ju bara kramp i halva kroppen så jag hade utan problem kunnat sitta tre timmar till och få kramp i hela kroppen. Och Legolas är ju bara SÅÅÅÅÅÅÅ läcker! *slurp*

I övrigt har jag försökt läsa till tentorna men misslyckats totalt eftersom jag inte har haft någon större energi över utan mest bara velat gå i vinteride. Om det bara kunde komma lite snö! Kylan är inget problem, men mörkret däremot... Man blir ju bara så fasligt trött! *gäsp*

På jobbet var det fullt kaos idag, men jag trivs ganska bra med att ha mycket att göra. Sista timmen mellan 19 och 20 däremot började jag känna mig minst sagt dåsig. Men då var det kul att diskutera vem årets hetaste (kändis)singel är och huruvida man får extra rumpor av att äta choklad. (Alltså såna där rumpor som hänger lite nedanför den vanliga rumpan). Jag tror inte man får det av choklad, men däremot av att sitta still hela dagarna. (Tänk på det ni, alla datanördar)!

Men snart är ändå julen här med allt vad det innebär av trevlighetsångest och familjenoja. Klappar som inte passar och massa äcklig mat...
Så till er alla: Ho-ho-fucking-ho!

Bio och kändisspotting...
Var och såg Harry Potter igår. TOKBRA - jag säger bara det! Mycket bättre än första filmen, men det var nog mycket på grund av att de kunde skippa introduktionen av karaktärerna och gå direkt på handlingen den här gången. Dessutom fick jag som en liten bonus se Bolibompa-Henrik på restauranten vi åt på. Han är faktiskt rätt gullig...

I fredags var jag på fest och fick i mig en hel del tequila, men jag mådde ändå förvånansvärt bra igår. Idag har jag mest legat hemma och kollat på TV, haft prestationsångest och försökt lära mig en ny miniräknare. Jag är fullt övertygad om att miniräknare är en ondskefull livsform som invaderat vår planet med uppdraget att förvirra oss alla och torka ihop våra hjärnor... They are soooooo evil, I tell you!

Läste förresten lite på min vän Thomas blog. Han menar att många bloggar verkar handla om att hitta rätt plattityder utan att egentligen säga något. Jag kan tyvärr till stor del hålla med om det. Hoppas ändå att jag lyckats undvika det, eftersom jag mest skriver det som faller mig in och inte för att försöka få folk att tycka något som helst om mig. Jag bloggar för min skull, inte för andras...

Tjoho! Nu ska jag ut och sopa snö! Jag är riktigt glad att det har blivit både lite kyligare och kommit lite snö för nu kanske min förkylning äntligen kan försvinna och det blir ju minst sagt lite ljusare på morgonen när det ligger snö på marken... Och snart så är det jul! Och årets TV-kalender är jättebra! (Jag är lite barnslig, men det är jag stolt över).

Hooli-boooliii
I veckan fick jag höra att jag inte är riktigt klok. Det visste jag i och för sig redan, men det är alltid trevligt att få det bekräftat av någon annan. Det som gjorde mig riktigt glad var inte så mycket själva orden som sättet de sades på. Hade jag inte varit så tokig skulle jag nästan påstå att det sades med något som lät som beundran i rösten... Fascinerande!

I övrigt då... Tja, jag har fortfarande för mycket att göra i skolan, men har ändå hunnit med att vara lite social. Var på lunchdate (egentligen ingen date, men man kan ju inte erkänna att man är en sån däringa looser-singel som inte ens bryr sig om att date:a (anglicismerna haglar!) längre). Det var riktigt schysst att träffa någon man inte sett på flera år och upptäcka att man fortfarande faktiskt hade något gemensamt. Det är sällan jag träffar någon som ens kommer i närheten av att prata så mycket som jag gör, men jag måste säga att den här killen var riktigt imponerande!

Dessutom har jag konstaterat att även om Stockholm verkar lida en förskräckande brist på snygga killar så finns det i alla fall ett helt gäng som är trevliga. Visserligen kan det ju tänkas att det är jag som har väldigt underlig smak, men det kan ju också tänkas att jag är den enda som är normal i en värld av konstigheter... Hmmm. Undrar vad som är mest troligt... :o)

Jag är trots allt hoppfull inför framtiden. Jag menar det borde ju bland flera miljoner män i lämplig ålder finnas någon som passar mig (läs: som inte är riktigt klok han heller!). Om det bara kunde komma lite snö som fick ligga kvar till i början av mars vore allt så nära perfekt som det kan bli...

Labrapporter, föredrag och förkylningar...
Hej och hå. Det var ett tag sen jag skrev något nu, så det känns som att det är dags. Vad kan jag säga? Jag har ett antal labrapporter som ska lämnas in, en resttenta som ska skrivas och ett projektarbete i miljöledning på gång... Känns inte alls som att man har häcken full!
Har tillbringat den senaste veckan med att vara sjuk. Har haft en envis förkylning som inte velat gå över utan istället bestämt sig för att mutera till en muskelinflammation. För er som aldrig har haft muskelinflammation kan jag bara säga - lyckostar! Det gör nämligen ruskigt ont. Jag har trots detta lyckats förbereda och hålla ett föredrag som jag fick ett väldigt bra omdöme för. Tack och lov för det i alla fall!

Förra helgen hade jag besök av en god vän från Oslo. Det var kul, men lite jobbigare än jag räknat med. Man vill ju alltid vara en god värdinna, så även om han hade en massa andra vänner här i Sthlm som han kunde umgås med, kändes det ändå som att jag var tvungen att se till att han hade roligt eftersom han bodde hos mig. Jag kunde även konstatera att den laddning som fanns mellan oss tidigare nu är borta (i alla fall från min sida) vilket kommer göra det mycket enklare att vara vänner nu.

I övrigt kan väl konstateras att det verkar som att mina vänner har ingått någon slags pakt om att fly landet samtidigt. En har varit (är?) i Lissabon på en H-P mässa. Två har stuckit till Kanarieöarna och 1½ har åkt hela vägen till Bankok för att slippa mig. (En vän + en bekant = 1½ vän). De kommer stanna i Thailand en vecka för att sedan förflytta sig till Hong-Kong om jag förstått saken rätt. Jädrans typer! Jag vill också ha en liten utlandssemester! *morrr*

Igår gjorde jag förresten något som skulle kunna betraktas som konstigt om man inte känner mig. Känner man mig vet man att när jag väl bestämt mig för att göra något så gör jag det, oavsett hur konstigt eller omöjligt det verkar. Jag spårade nämligen meddelst lite detektivarbete upp en kille som jag umgicks en del med på gymnasiet. Det bör väl tilläggas att vi inte talat med varandra på ca 5 år. Gissa vem som blev förvånad när jag ringde hans mobil! Hi-hi! Jag älskar att shockera folk - framför allt mig själv! Förhoppningsvis kommer vi kunna luncha nu i veckan. Jag kan väl förklara lite varför jag ville komma i kontakt med honom, annars verkar jag väl vara världens psyko. Jag är en sådan människa att jag bryr mig. Det här var en av de få människor i den gymasieskolan jag gick i som inte såg så mycket till ytan utan mer bedömde efter vem man var. Så pass öppensinniga människor växer inte direkt på träd (framför allt inte i den åldern) och jag har under flera år undrat hur det har gått för honom. Eftersom jag nu är den galenpanna jag är bestämde jag mig helt enkelt för att försöka hitta honom så jag skulle kunna fråga hur det var, och på den vägen blev det. Jag är inte klok - och så var det med den saken!