Humor? Humor. Humor!

Nyhetsmorgon onsdag 24/5 2006 nyhetssändningen 07.00 samt 08.00:

"Två pedofilfall i staden Nuuk på Grönland har svällt och omfattar nu 50 barn[...]men det kan vara fler barn som har utnyttjats. Polisen befarar nämligen att detta bara är toppen på ett isberg"

Fråga: Ska detta vara kul? I ett annat läge hade det kanske varit skojigt med metaforen om isberget eftersom det handlar om Grönland, men i just det här fallet känns det mest osmakligt. Och "svällt"? Har någon någonsin hört att ett rättsfall har "svällt" förr? Det har åtminstone inte jag och det kändes som ett ytters opassande ord i detta fall. Pedofili och sexuellt utnyttjade barn är ingenting att skämta om! Framför allt inte i en nyhetssändning! Jag hoppas verkligen att den som skrev detta på telepromptern inte gjorde det medvetet. Räcker det inte med kvällspressens osmakliga löpsedlar? Undrar jag...

Scotland on Sunday (scotsman.com) söndag 28/5 2006:

"Blazing row over lack of water for new fire station

A NEW fire station in one of Scotland's wettest areas is lying empty and unused because it has no water."

Tydligen har det blivit bråk mellan vattenleverantören Scottish Water och brandmyndigheten (eller vad det nu heter) och de får inte koppla upp sig på ledningsnätet. Strålande! >(

Men i detta fall funkar humorn i rubriken. Det är förvisso allvarligt att brandstationen inte kan få vatten, men det är inte riktigt på samma nivå som pedofili ändå...

Edinburgh Evening News (scotsman.com) måndag 29/5 2006:

"Station bosses banish Blunt from airwaves

AWARD-WINNING singer songwriter James Blunt has been banned by a radio station - for becoming too popular."

Need I say more? Underbart!

Evening News (scotsman.com) lördag 6/5 2006:

"Conference to hear about Swedish road toll success

THE lessons learned from Stockholm's congestion charging scheme will be outlined at a climate change conference in the Capital."

Tydligen har försöken med trängselavgifter i Stockholm varit en stor framgång. Konstigt att vi som bor här inte har fått veta det... Tycker i alla fall jag.

...och en existensiell kris...

Mindre humoristiskt var det att få ett samtalsom gick ungefär:

"hej jag heter NN1 och arbetar som reporter på Expressen. Jag söker NN2 eftersom vi håller på med en bakgrundartikel om NN3 som har erkänt mordet och våldtäkten i Västerhaninge och vi har gått igenom hans gamla domar och hittat NN2s namn där, så nu undrar vi bara om vi kunde få tala med NN2 om NN2s upplevelser av NN3 eftersom vi frågar oss hur det kunde få bli såhär."

Ja, det undrar jag med.

Hur kan en människa gång på gång begå våldsdåd på våldsdåd (som inte är så annorlunda från de som han tydligen nu har erkänt förutom offrens åldrar och att han faktiskt inte dödat någon förr (vilket nog mest har handlat om tur)), erkänna dessa dåd, bli dömd för de, komma undan lindrigt med samma ursäkt gång på gång (ungefär:jag var påverkad, jag har problem, tyck synd om mig), bli daltad med av socialen som anser att han behöver vård och inte ett straff (vilket iofs hade kunnat funka om han verkligen hade fått ordentlig vård och inte bara en massa halvmesyrer), o s v? Döms man för ett brott en gång och skyller det på att man var påverkad och visar sig ångerfull kan det nog vara bra att få vård och en chans till bättring. Men döms man för liknande brott upprepade gånger och varje gång säger att det bara blev så för att man var påverkad, men inte påvisar någon egentlig ånger för det man gjort mot offren utan mest självömkan borde straffpåföljden höjas rejält. Jag trodde faktiskt ärligt att den här killen satt bakom lås och bom. Men icke. Och det gör mig faktiskt orolig. Jag brukar inte fundera så mycket på det där med överfallsvåldtäkter och misshandel och så, men om en sån här snubbe kan få vandra fritt på stadens gator får jag väl börja fundera mer på sådant. Tyvärr. Usch. Nu blev jag alldeles deprimerad... Ett stort FYYYYYYYYYYYYYYY!!!!! på den svenska rättstaten (som jag generellt hyser ett ganska bra förtroende för) som låter något sånt här hända!

(Jag nämner inga namn på de inblandade även om jag misstänker att det kommer stå om det på morgondagens löpsedlar eftersom jag faktiskt tror på konceptet att man är oskyldig tills man har dömts - även om man erkänt och även om alla bevis pekar ut en som skyldig.)

Det som skrämmer mest var att när reportern berättade vad det gällde blev jag inte ens förvånad. Inte ens en millisekund. Jag tänkte inte heller - ja det hade man ju kunnat tro - för vem vill tro något sådant om en annan människa? En som är yngre än man själv? En vars föräldrar man träffat? En som man vet har minst två egna barn...

Är det ok om jag känner att jag tappat ytterligare lite tro på människosläktet och känner mig lite allmänt vilsen och desillusionerad nu? Jag hoppas det för det är i alla fall så jag känner.

Jag behöver en kram, tror jag. Snälla någon, ge mig en kram! Innan jag helt tappar tron.

Fast det vore ju lite synd att låta en människas fruktansvärda beteende i kombination med den svenska rättvisans fallerande förstöra tron på mänskligheten helt. Det finns ju fler personer i världen och alla kan ju inte vara hemska.

Men en kram vore nog rätt skönt ändå.

*ynf*