2006-09-05

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)

Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)

Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).

Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.

En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.

Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.

Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?

Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).

Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.

Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?

Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?

Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.

1 kommentar:

slow_fire sa...

Hear, hear... Du tänker i samma banor som jag.