2006-05-07

Sommar och sol och likbleka ben.'

Jag säger bara - WOW! Vilket väder! Tillbringade fredagen med att tvätta lite kläder och gräva i trädgården. Åtminstone ett tag, för det blev verkligen jättesvettigt efter ett tag och har man bara bikini på sig är det svårt att ta av sig lite kläder för att kyla av sig... På kvällen var jag på afterski (ja, det var det faktiskt! Eller åtminstone en pubkväll med afterski-tema...) men jag var alldeles för trött för att orka stanna särskilt länge, så jag åt lite gulaschsoppa och tog en drink och sedan gick jag iväg till en vän som jag skulle sova hos. Väl där hamnade vi tillsammans med två andra killar i köket och satt och snackade skit, lyssnade på musik och drack öl. Väldigt trevligt! Och sedan blev jag iväglurad till en kvarterskrog... Men det blev faktiskt bara två öl och sedan var det dags att sova eftersom jag skulle jobba på lördagen.

Sagt och gjort. Jag gick till jobbet vid tio på lördagsmorgonen i kjol och linne och ångrade ganska snart att jag tagit med mig jackan, för det var alldeles för varmt för att ha den på sig. Det var nästan inga besökare alls på hela dagen och rätt långtråkigt så jag satt och gjorde massa meningslösa tester på Tickle tills klockan var två och det var dags att gå. Sedan åkte jag hem till ovan nämnda vän och hämtade honom och lite picnic-mat som jag hade förberett på fredagen (pastasallad med kassler, soltorkade tomater, majs, färskmalen svartpeppar och färsk gräslök från mitt trädgårdsland) samt lite kylt vin och sedan gick vi till Observatorielunden och bara slappade i flera timmar. Finns det något bättre sätt att spendera en solig och varm lördag än på en filt i parken med en snäll och söt pojke? Har svårt att komma på något...

Efter några timmar var jag hysteriskt kissnödig (sådär så man knappt vågar andas av rädlsa för att det ska ske en olycka...) och vi gick tillbaka till hans lägenhet så jag kunde gå på toa. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till, men vi segade och degade och myste tills någon av oss tittade på klockan och konstaterade att - hoppsan! Klockan är visst två på natten nu! Det var ju inte direkt tal om att åka hem då, så jag blev kvar en natt till fast jag egentligen hade tänkt vara duktig och åka hem så jag kunde gå upp tidigt idag (söndag) och fortsätta fixa i trädgården. Men jag klagar inte!

Idag vaknade jag vid nio och kunde inte somna om men var alldeles för orkeslös för att ... eh ... orka åka hem. (Att man inte orkar när man är orkeslös torde väl vara ganska uppenbart, men jag kommer inte på något bättre sätt att säga det på...) Stort tack till min käre vän som inte bara stod ut med mitt sällskap hela helgen utan till och med orkade vara trevlig hela tiden! Det är ju inte alltid så lätt, vet jag... Åkte inte hem förrän vid ett och när jag kom hem lade jag mig på sängen och tittade lite på TV. Och somnade... Vaknade inte förrän vid sex av att mor knackade på dörren för att tala om att middagen var klar. Och jag som hade tänkt hjälpa till med maten! Ja, ja. Så kan det gå... Men det var helt fantastisk att kunna sitta ute på altanen och äta middag i kvällssolen med familjen!

Så på det stora hela har det här nog varit en av de trevligaste och mest avslappnade helgerna på länge. Superfint väder och trevligt sällskap - kan man egentligen begära mer av livet? :o)

Och imorgon ska jag vara i skolan klockan åtta för att hålla lektion med mina små söta barn i 1-3:an som jag har min praktik i. Och även om det är jobbigt att behöva gå upp vid sju så ser jag verkligen fram emot att få slippa den förbannade Lärarhögskolan under tre hela veckor och få vara ute bland barnen på skolan och känna att jag faktiskt gör något vettigt med min tid.

Ja. Vad kan jag säga? Jag är verkligen helt otroligt nöjd med mitt liv!

Och från det ena till det andra - det svenska språket är verkligen helt otroligt inkonsekvent ibland! Kom häromdagen att tänka på något som jag faktiskt inte tänkt på förut, nämligen detta:
Varför heter det mås och gås i singularis men måsar och gäss i pluralis? Det finns ju inga som helst uttalsregler som kan styra detta och det verkar ju helt fantastiskt korkat! Den enda någorlunda rimliga förklaring vi kom på när jag dryftade detta med några andra språknördar var att antingen har orden varit mycket mer olika från början och "gås" kanske hette något annat som det var mer logiskt att man skulle böja till gäss. Eller så böjdes "mås" till "mäss" förut men p g a att språket som bekant fluktuerar så föll den formen bort och ersattes av måsar - som ju egentligen är ett mycket mer logiskt sätt att säga det på... Är det någon som vet hur denna abnormitet har uppkommit får den väldigt gärna höra av sig!

Kom för övrigt på en allitteration som kan beskriva till exempel hur en man vill uppfattas när han kommer (eller hur alldeles för många män vill uppfattas rent generellt): Mega-maffig macho-man. Är det så svårt att förstå att många kvinnor hellre vill ha en snäll, omtänksam och självsäker kille som inte behöver hävda sin manlighet för att känna sig duglig? Och varför är det så många (både män och kvinnor) som verkar tro att självsäkerhet är samma sak som självgodhet och egocentrism? Nä, ge mig en mjukis vilken dag som helst!

Tills vidare - njut av vädret och njut av livet! Man vet aldrig hur länge det varar...

2 kommentarer:

Thomas sa...

Hej hej!

Man kan ju inte kommentera på din blogg, så jag skickar en kommentar
såhär istället...

Att svenskan skulle vara inkonsekvent håller jag inte riktigt med om.
Visserligen har vi ett ibland saftigt antal undantag från den
normerade regeln, men om man jämför med andra språk så ligger vi ändå
bra till. En sak som händer när språk används är att det utvecklas och
ändras och då kan gramatiken helt plötsligt springa in i lyktstolpen.
Ett exempel är t.ex. dilemat med rädd. Två barn är rädda, men vad är
ett ensamt barn? Rätt? Rädt? Inget av dem? Problemet med grammatikor
är att de nästan aldrig är kompletta - inte ens för konstruerade språk
som esperanto eller klingon.

Men, nu över till det viktigare problemet...

På ett flertal ställen i sverige säger man faktiskt gåsar -
framförallt i sydsverige. Men, om vi antar att de då är kassa
hedningar som inte vill/kan sälla sig till den fastslagna normerade
svenskan och vill hitta ursprunget till varför man i plural säger gäss
istället för gåsar får vi nog ge oss ganska långt tillbaka i tiden.

Ursprunget till gås torde, om man får tro etymologisk ordbok, vara det
fornsvenska G'as (mots. isländskans; Gás, danskans; Gaas, det
anglosaxiska Gós (det som senare blir engelskans Goose) ). Går man
vidare och konsulterar Svenska Akademiens Ordbok finner man att
utvecklingen gått lite märkligt till. Under 1500-talet kunde man helt
klart säga båda geess, gess och gies. Under 1600-talet kom g(i)äss och
g(i)ässe.
Vi har nog kommit en bra bit påväg, men för att vara säkra kan vi ju
titta till mås också...

Mås har en ganska kul historia. Troligen kommer ordet från det
fornnordiska mási. Isländskan fortsätter med már, fornsaxiskan med
m–eu och tyskans möwe. Roten till ordet kan antagligen spåras till det
gamla Måk också; men, det verkar också vara dialektalt.
Nå, det verkar som om måsa eller måse var det förhärskande formerna
under 15- och 1600-talen. Under 1700-talet kunde man använda pluralet
mossor t.ex. (*fniss*)
Anledningen till att mås får morfemet -ar i plural kan härröras till
den gamla formen måsa. Det finns både måsar, måser och måsor - något
som skulle kunna betyda att man på olika ställen hellre använt ett
specifikt språkljud framför ett annat; ett dialektalt fenomen alltså.

Allt det här säger egentligen ingenting. Det verkar som om det helt
enkelt är en rent språklig utveckling. Orden enskilda ursprung är nog
skurken. Man har helt enkelt importerat både sing. och plur. formerna
och eftersom de är olika till en början, kommer av olika ursprung, har
det nog bara blivit så när man anpassat orden till svenska.

Det finns ju fler exempel på omljudande ord - t.ex. man - män, lus -
löss och mus - möss. Man kan läsa hela definitionen under §51 (Band 2)
i svenska akademiens grammatik, 2. Stamförändringar.

Jag vet inte om du blev så mycket klokare, vet inte ens om jag blev så
mycket klokare, men det kanske är en början...

-- Thomas

Eira sa...

Tack så hemskt mycket! Kul att läsa! Och allmänbildande! Verkligen - TACK!

Kul parentes: det heter faktiskt "måk" på norska!

Och ett litet påpekande: jag menar absolut inte att det är något fel på de dialektala variationer som finns. I Skåne säger man mig veterligen både "gäss" och "gåsar" och inget är ju egentligen mer fel eller rätt än det andra.

I Göteborg säger man ju "ett apelsin" och följdaktligen även "apelsinet", och det är ju (nästan) ingen som ger dem fel för det.

Och så har vu ju den ständiga debatten om kex (käx) ska uttalas "tjecks" eller "kecks"...

Nä, älska alla dialekter säger jag! Dialekter är bra och konformitet är tråkigt. Men det är klart man undrar ibland...