Keep your friends close...
...but your enemies closer.
Dagens sanning -tyvärr...
Tillägg: Nej, jag är inte bitter - bara pragmatisk. Om man har sina fiender nära är det större chans att man kan förutse en attack och därmed undvika/förebygga/kontra den... Så. Det är bara ett praktiskt överlevnadstips från en ärrad veteran (som inte alltid varit så förutseende - därav ärren). =)
2006-09-29
2006-09-24
Maaaaaah!
Maaaaaah!
Jag håller på att förgås av bortlängtan!
Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.
Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!
I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)
Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.
Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).
Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...
Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).
Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*
Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...
Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...
Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...
Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?
Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.
Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:
Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?
Vad jag vet är:
Jag håller på att förgås av bortlängtan!
Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.
Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. Det tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!
I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu går att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)
Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.
Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).
Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna något förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...
Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).
Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det vääääldigt frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*
Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...
Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "Chocolat" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...
Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...
Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?
Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.
Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:
Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?
Vad jag vet är:
- När man portröstar skrivs personnumret upp på en lista bredvid en identifikationskod. Denna kod finns även på en liten klisterlapp som sätts på det större kuvert som röstkuverten läggs i. Det stora kuvertet läggs sedan i en låst låda.
- Poströsterna räknas först efter rösterna som registrerats på själva valdagen. (Tydligen kan man ändra sin poströst på valdagen genom att rösta igen om man skulle vilja och då räknas den senast lagda rösten).
- Märkta röster ogiltigförklaras.
Vad jag undrar är:
- Eftersom det stora kuvertet har en klisterlapp som gör att rösten kan identifieras är det då så att någon sitter och sprättar de stora kuverten och tar ut valkuverten på ett sådant sätt att rösterna inte kan räknas som märkta?
- Eller makuleras listorna så att rösterna inte kan identifieras?
- Eller borde egentligen alla poströster ogiltigförklaras som märkta?
- Och vad händer om klisterlappen lossnar från det stora kuvertet innan det tas upp ur valurnan (som väl egentligen borde kallas "vallådan")?
Är det någon som vet får den gärna höra av sig. Jag är nyfiken!
Nej. Nu ska jag försöka sova lite. Och hoppas på att mitt skolarbete går att skriva ut på fars arbete eftersom vår skrivare hemma beter sig supermiffigt... So long!
2006-09-08
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)
Ja, så var det snart dags igen. Valår.
Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).
Alternativ ett: blankrösta.
Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.
Alternativ två: rösta inte alls.
Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.
De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *
Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.
Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?
Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.
Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).
*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr icke-revolutionär (tar aktivt avstånd från revolutionen), anti-revolutionär (motarbetar aktivt revolutionen).
OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.
Ja, så var det snart dags igen. Valår.
Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).
Alternativ ett: blankrösta.
Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.
Alternativ två: rösta inte alls.
Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.
De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *
Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.
Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?
Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.
Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).
*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr icke-revolutionär (tar aktivt avstånd från revolutionen), anti-revolutionär (motarbetar aktivt revolutionen).
OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.
2006-09-05
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)
Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).
Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.
En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.
Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.
Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?
Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).
Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.
Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?
Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?
Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.
Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).
Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.
En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.
Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.
Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?
Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?
Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?
Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt är kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).
Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.
Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?
Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?
Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.
2006-08-20
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)
Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...
Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... Det var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.
Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju honom man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte det som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...
Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.
Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.
Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!
Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D
Men just nu känns min stora säng väääääldigt stor..
(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)
Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106
http://www.parkinsonstiftelsen.se
http://www.parkinson.nu
Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...
Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... Det var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.
Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju honom man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte det som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...
Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.
Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.
Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!
Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D
Men just nu känns min stora säng väääääldigt stor..
(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)
Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:
http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106
http://www.parkinsonstiftelsen.se
http://www.parkinson.nu
Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".
2006-08-18
Böcker, böcker, böcker...
Böcker, böcker, böcker...
...och så lite mera böcker.
Nackdelen med att jobba i en bokhandel är att lönen praktiskt taget hinner ta slut innan man fått den. Fördelen är att man tillbringar dagarna omgiven av denna fantastiska uppfinning och det gör det lite lättare att stå ut med alla människor som kommer till butiken. Man får även en hel del bra boktips av kollegor, kunder o dyl och det är inte helt ovanligt att man hittar en bok som verkar intressant när man går och plockar ut returer i butiken eller städar på borden och i hyllorna...
Den senaste tiden har jag köpt alldeles för många böcker. Framför allt med tanke på att jag bor så trångt att jag bara har plats för en bokhylla (Billy såklart). Men jag har löst detta genom att jag bara har köpt pocketböcker på sistone och de går ju att ställa i dubbla rader och stapla ovanpå varandra... =)
Vi har haft rea på engelsk pocket på jobbet och det har varit riktigt bra för min litterära bildning. Köpte bl a "Wonderful wonderful times" av Elfriede Jelinek och blev så förtjust i hennes lättflytande lyriska språk att jag var tvungen att köpa även "Women as lovers" när jag ändå höll på. Köpte även "Fences and windows" (Naomi Klein), "The art of murder" (Jose' Carlos Somoza) och en hel bunt böcker till - de flesta bara för att de verkade ha intressanta teman. För 29 kr st kan man ju tillåta sig att shoppa på det sättet...
Hittade även vad som måste vara två av de roligaste böckerna som skrivits på senaste tiden: "I hate myself and want to die - the 52 most depressing songs you've ever heard" (Tom Reynolds) och "Ten sorry tales" (Mick Jackson).
(Ok, jag erkänner. Jag har jobbat så mycket på senaste tiden att jag varken haft tid eller ork att "ha ett liv" så jag har spenderat min lilla fritid med att läsa en massa...)
Nej, det var nog allt för den här gången. Se ya later!
...och så lite mera böcker.
Nackdelen med att jobba i en bokhandel är att lönen praktiskt taget hinner ta slut innan man fått den. Fördelen är att man tillbringar dagarna omgiven av denna fantastiska uppfinning och det gör det lite lättare att stå ut med alla människor som kommer till butiken. Man får även en hel del bra boktips av kollegor, kunder o dyl och det är inte helt ovanligt att man hittar en bok som verkar intressant när man går och plockar ut returer i butiken eller städar på borden och i hyllorna...
Den senaste tiden har jag köpt alldeles för många böcker. Framför allt med tanke på att jag bor så trångt att jag bara har plats för en bokhylla (Billy såklart). Men jag har löst detta genom att jag bara har köpt pocketböcker på sistone och de går ju att ställa i dubbla rader och stapla ovanpå varandra... =)
Vi har haft rea på engelsk pocket på jobbet och det har varit riktigt bra för min litterära bildning. Köpte bl a "Wonderful wonderful times" av Elfriede Jelinek och blev så förtjust i hennes lättflytande lyriska språk att jag var tvungen att köpa även "Women as lovers" när jag ändå höll på. Köpte även "Fences and windows" (Naomi Klein), "The art of murder" (Jose' Carlos Somoza) och en hel bunt böcker till - de flesta bara för att de verkade ha intressanta teman. För 29 kr st kan man ju tillåta sig att shoppa på det sättet...
Hittade även vad som måste vara två av de roligaste böckerna som skrivits på senaste tiden: "I hate myself and want to die - the 52 most depressing songs you've ever heard" (Tom Reynolds) och "Ten sorry tales" (Mick Jackson).
(Ok, jag erkänner. Jag har jobbat så mycket på senaste tiden att jag varken haft tid eller ork att "ha ett liv" så jag har spenderat min lilla fritid med att läsa en massa...)
Nej, det var nog allt för den här gången. Se ya later!
2006-08-03
Gunnerkrigg Court
Gunnerkrigg Court
Är en jättesöt serie som jag fick tips om av Åsa (som i sin tur blev tipsad genom Neil Gaimans blogg). Ruggigt snygga bilder, söta karaktärer och en schysst stämning. Uppdateras med en ny sida varje tisdag och torsdag. Längtar efter dagens uppdatering...
Är en jättesöt serie som jag fick tips om av Åsa (som i sin tur blev tipsad genom Neil Gaimans blogg). Ruggigt snygga bilder, söta karaktärer och en schysst stämning. Uppdateras med en ny sida varje tisdag och torsdag. Längtar efter dagens uppdatering...
2006-08-02
Kontaktannons
Kontaktannons
Sökes: snäll, stabil kille över 23 med god självkänsla, mycket humor och självdistans samt avsaknad av skumma sexuella böjelser.
Finnes: halvneurotisk 27-åring med starka åsikter, konstiga hobbies, stort hjärta och tålamod samt alldeles för mycket omtanke om andra.
(Undrar om det funkar?) *fniss*
Sökes: snäll, stabil kille över 23 med god självkänsla, mycket humor och självdistans samt avsaknad av skumma sexuella böjelser.
Finnes: halvneurotisk 27-åring med starka åsikter, konstiga hobbies, stort hjärta och tålamod samt alldeles för mycket omtanke om andra.
(Undrar om det funkar?) *fniss*
2006-07-31
Gullig sida
Gullig sida...
... hittade den här söta lilla sidan på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men söt är den i alla fall...
=)
... hittade den här söta lilla sidan på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men söt är den i alla fall...
=)
Underbara vänner!
Underbara vänner!
Det är precis just det jag har!
=)
Vill ta tillfället i akt och tacka (utan inbördes ordning)
Åsa
David
Maria
Max
Richard
Maria
Aimée
Hans
Susanna
Martin
Erik
Michael
Ann-Katrin
Jonas
och
Rebecka
som alla släpade sig hemifrån i lördags kväll för att söka sig till (vilket var svårare för vissa än för andra, men det är kanske inte så konstigt) Café Piastowska för att fira att jag hade fyllt år.
PUSS PÅ ER!!!
Efter att ha fått vänta en halv evighet på maten (som för övrigt var läskigt god!) och sedan ätit och druckit gott och socialiserat i några timmar var det dags för de tappra själar som inte givit upp och åkt hem att dra vidare. Vi gick till Limerick och tog en öl, fat sedan stängde de där och då drog tre av oss vidare till Rocks för att dansa lite. Fast en SÅ långsam kö har jag väl aldrig upplevt...
Nåväl, så var det då dags att röra sig i riktning mot någon slags sovplats och jag och den ena Maria hamnade på efterfest hos en av hennes vänner (Claws) med några andra tjejer och det dracks folköl och lyssnades på musik och vips! så var klockan fem på morgonen. Hoppsan!
Tack och lov hade jag en snäll värd som lånade mig en hörna av sängen, så jag fick i alla fall sova några timmar innan jag skulle åka till jobbet.
Ojojojojojoj, vad trött jag var på jobbet igår! Jag är definitivt för gammal för sådant här! (Fast jag verkar inte riktigt ha insett det själv - än!)
Tack och lov att jag:
Inte drack så jättemycket
Hade en handduk på jobbet så jag kunde ta en dusch
Hade ombyteskläder på jobbet så jag slapp arbeta i kläderna jag sov i
Hade tandborste i väskan så jag slapp få ludd på tänderna (ni vet när det känns som att tänderna har fått skäggstubb)
Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Faktiskt den trevligaste jag haft på mycket länge. Så, än en gång, tack till alla mina underbara vänner som gjorde detta till den trevligaste födelsedagen jag haft på flera år.
Nu till något helt annat:
Lite kändisskvaller.
Idag var kronprinsessan (jepp, the one and only) inne på jobbet och handlade lite med sin pojkvän. Hon var precis så trevlig som man kunde tro om man ska tro på den bild media framställer. Jag fick till och med ett filmtips. Fast hon såg lite förvånad ut i en halv sekund när jag bad om legitimation (kortköp utan PIN-kod = legitimation+signatur), men alla kunder är ju lika i mina ögon. Och man kan ju inte frångå säkerhetsprocedurerna bara för att man känner igen någon. Så i några timmar hade vi hennes "autograf" i kassalådan. Och under resten av dagen var jag någon sorts stjärna som hade pratat med kronprinsessan och kollegorna var mycket nyfikna på vad vi hade pratat om. De blev nog lite förvånade när jag svarade korsord och filmer... :)
Andra saker som hände på jobbet:
En kollega hade nackspärr och klarade inte av att jobba mer än några timmar. Sedan kände hon att hon nog skulle gå till en läkare, men var så yr och matt att hon inte vågade gå själv (även om det bara är några kvarter). Turligt nog hade jag tidig lunch, så jag gick med henne dit. När vi väl kom dit fick hon efter lite krångel hjälp väldigt snabbt, men när hon skulle betala fungerade inte hennes kort och hon hade inte tillräckligt med kontanter. Men - tur även där - jag råkade ha ovanligt mycket kontanter på mig, så hon fick låna lite så hon kunde betala läkarbesöket. Sedan sprang jag tillbaka till jobbet för att hinna i tid och avlösa min kollega i kassan. Jag vet inte hur det gick hos läkaren, men jag hoppas det löste sig och att hon åtminstone fick ett recept på smärtstillande eller något. Nackspärr (kan jag meddela för er som haft tur nog att inte drabbas är ruskiga saker. Man har så ont så man inte kan tänka och halsen och huvudet känns helt uppsvullna. Det är heller inte ovanligt att man får hög feber som en biverkning. Ruggigt som sagt.
Nä, det var väl allt för idag.
(Som parentes kan jag säga att jag nu har träffat och pratat med tre av fem i den knugliga (medveten felstavning) familjen. Det är ändå rätt coolt, även om man inte är rojalist, eftersom de ju faktiskt är några av Sveriges mest kända personer - både nationellt och internationellt).
Tralli-daah!
Det är precis just det jag har!
=)
Vill ta tillfället i akt och tacka (utan inbördes ordning)
Åsa
David
Maria
Max
Richard
Maria
Aimée
Hans
Susanna
Martin
Erik
Michael
Ann-Katrin
Jonas
och
Rebecka
som alla släpade sig hemifrån i lördags kväll för att söka sig till (vilket var svårare för vissa än för andra, men det är kanske inte så konstigt) Café Piastowska för att fira att jag hade fyllt år.
PUSS PÅ ER!!!
Efter att ha fått vänta en halv evighet på maten (som för övrigt var läskigt god!) och sedan ätit och druckit gott och socialiserat i några timmar var det dags för de tappra själar som inte givit upp och åkt hem att dra vidare. Vi gick till Limerick och tog en öl, fat sedan stängde de där och då drog tre av oss vidare till Rocks för att dansa lite. Fast en SÅ långsam kö har jag väl aldrig upplevt...
Nåväl, så var det då dags att röra sig i riktning mot någon slags sovplats och jag och den ena Maria hamnade på efterfest hos en av hennes vänner (Claws) med några andra tjejer och det dracks folköl och lyssnades på musik och vips! så var klockan fem på morgonen. Hoppsan!
Tack och lov hade jag en snäll värd som lånade mig en hörna av sängen, så jag fick i alla fall sova några timmar innan jag skulle åka till jobbet.
Ojojojojojoj, vad trött jag var på jobbet igår! Jag är definitivt för gammal för sådant här! (Fast jag verkar inte riktigt ha insett det själv - än!)
Tack och lov att jag:
Inte drack så jättemycket
Hade en handduk på jobbet så jag kunde ta en dusch
Hade ombyteskläder på jobbet så jag slapp arbeta i kläderna jag sov i
Hade tandborste i väskan så jag slapp få ludd på tänderna (ni vet när det känns som att tänderna har fått skäggstubb)
Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Faktiskt den trevligaste jag haft på mycket länge. Så, än en gång, tack till alla mina underbara vänner som gjorde detta till den trevligaste födelsedagen jag haft på flera år.
Nu till något helt annat:
Lite kändisskvaller.
Idag var kronprinsessan (jepp, the one and only) inne på jobbet och handlade lite med sin pojkvän. Hon var precis så trevlig som man kunde tro om man ska tro på den bild media framställer. Jag fick till och med ett filmtips. Fast hon såg lite förvånad ut i en halv sekund när jag bad om legitimation (kortköp utan PIN-kod = legitimation+signatur), men alla kunder är ju lika i mina ögon. Och man kan ju inte frångå säkerhetsprocedurerna bara för att man känner igen någon. Så i några timmar hade vi hennes "autograf" i kassalådan. Och under resten av dagen var jag någon sorts stjärna som hade pratat med kronprinsessan och kollegorna var mycket nyfikna på vad vi hade pratat om. De blev nog lite förvånade när jag svarade korsord och filmer... :)
Andra saker som hände på jobbet:
En kollega hade nackspärr och klarade inte av att jobba mer än några timmar. Sedan kände hon att hon nog skulle gå till en läkare, men var så yr och matt att hon inte vågade gå själv (även om det bara är några kvarter). Turligt nog hade jag tidig lunch, så jag gick med henne dit. När vi väl kom dit fick hon efter lite krångel hjälp väldigt snabbt, men när hon skulle betala fungerade inte hennes kort och hon hade inte tillräckligt med kontanter. Men - tur även där - jag råkade ha ovanligt mycket kontanter på mig, så hon fick låna lite så hon kunde betala läkarbesöket. Sedan sprang jag tillbaka till jobbet för att hinna i tid och avlösa min kollega i kassan. Jag vet inte hur det gick hos läkaren, men jag hoppas det löste sig och att hon åtminstone fick ett recept på smärtstillande eller något. Nackspärr (kan jag meddela för er som haft tur nog att inte drabbas är ruskiga saker. Man har så ont så man inte kan tänka och halsen och huvudet känns helt uppsvullna. Det är heller inte ovanligt att man får hög feber som en biverkning. Ruggigt som sagt.
Nä, det var väl allt för idag.
(Som parentes kan jag säga att jag nu har träffat och pratat med tre av fem i den knugliga (medveten felstavning) familjen. Det är ändå rätt coolt, även om man inte är rojalist, eftersom de ju faktiskt är några av Sveriges mest kända personer - både nationellt och internationellt).
Tralli-daah!
2006-07-30
2006-07-29
A year older...
A year older...
... and none the wiser! =)
Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...
Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone jag verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.
Kanske är det det som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man aldrig kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...
En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag är intresserad av brukar få veta det.
Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit väldigt feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin kunna bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det kan ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.
(Det där lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)
=)
Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.
Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):
Vykort: 2 (mor&far + farmor)
Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&far, farmor, lillebror)
Telefonsamtal från vänner: 2
Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)
Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))
E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)
Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))
Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(
Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...
Toodilloo!
Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm...
Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...
... and none the wiser! =)
Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...
Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone jag verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.
Kanske är det det som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man aldrig kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...
En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag är intresserad av brukar få veta det.
Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit väldigt feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin kunna bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det kan ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.
(Det där lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)
=)
Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.
Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):
Vykort: 2 (mor&far + farmor)
Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&far, farmor, lillebror)
Telefonsamtal från vänner: 2
Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)
Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))
E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)
Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))
Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(
Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...
Toodilloo!
Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm...
Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...
2006-07-27
Alltid roar man väl någon...
Alltid roar man väl någon...
... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.
De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:
1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D
2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...
3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)
Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.
Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)
Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).
Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D
Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...
... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.
De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:
1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D
2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...
3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)
Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.
Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)
Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).
Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D
Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...
2006-07-26
Födelsedagsfunderingar
Födelsedagsfunderingar
Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).
Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.
Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...
Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...
Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...
Tjohejsan!
Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).
Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.
Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...
Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...
Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...
Tjohejsan!
2006-07-25
Crash - boooom - fzzztt!
Crash - boooom - fzzztt!
Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)
Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*
Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!
Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...
Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).
Happy, happy. =)
Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*
MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!
Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?
Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.
Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.
"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?
Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!
Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!
Veckans uppdrag till mina bloggläsare:
Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...
Tjolahopp!
Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)
Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*
Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!
Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...
Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).
Happy, happy. =)
Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*
MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!
Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?
Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.
Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.
"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?
Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!
Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!
Veckans uppdrag till mina bloggläsare:
Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...
Tjolahopp!
2006-06-21
Så var det dags igen...
Så var det dags igen...
Datastrul! Ok. Det är inte datorn i sig som strular men min nätadapter (eller snarare transformatorn till min nätadapter) till min laptop har brunnit upp. Inte så dramatiskt som det låter kanske - det var ju inte direkt så att det kom några lågor ur den - men den är definitivt dödförklarad. Och eftersom jag inte verkar kunna få tag i en ny (om jag inte ska specialbeställa en för närmare tusenlappen) och min laptop borde vara runt åtta år gammal nu (vilket är en inte helt oansenlig ålder för en bärbar dator) känns det inte riktigt som att det skulle vara värt pengarna eller besväret att göra detta. Beställa en alltså.
Så nu sitter jag lite i klistret. Jag har absolut inga pengar att köpa en ny dator för. Inte ens en begagnad har jag råd med. Och jag kommer inte åt informationen eftersom av någon mystifik anledning verkar datorn vilja ha ström (konstig det där) och batteriet är dött det med, så ingen chans att föra över informationen till en annan dator finns heller. Och det är inte lite information som finns där. Och dum som man är har man inte orkat göra några backupkopior på disketter eftersom man då skulle översvämmas av disketter och det dessutom finns så lite lagringsutrymme på en vanlig floppy att man ändå inte skulle få plats med det man ville eftersom en del filer är betydligt större än lagringsutrymmet på disketten och det ska ju i teorin gå att dela upp filer i olika delar, men jag vet inte hur man gör detta i praktiken och jag har varit alldeles för lat för att lära mig och nu sitter man där i klistret igen och undrar hur man hamnade här och varför sånt här alltid ska hända just mig och varför det alltid ska hända just när allt verkar kunna fixa sig till det bättre för en gångs skull och nu måste man sitta med den här skiten som om man inte hade annat man hellre skulle vilja göra och människor man hellre skulle vilja prata med än några muppar på reservdelssupporten som inte verkar fatta vad man pratar om och en adapter där det inte ens finns angivet ett Watt-tal utan bara hur många Ampere respektive Volt man får i output vilket gör att det inte finns ens en liten gnutta hopp om att man ska hitta rätt sort så man inte råkar blåsa ut hela datorn när man kopplar in den för säga vad man vill men nu ligger i alla fall informationen säker där den är även om den är otillgänglig och någonstans måste det ju finnas en datorsupport som åtminstone har rätt sladd som man kan komma dit och låna och som kanske till och med skulle kunna tänka sig att hjälpa till med överföringen av informationen till den nya laptop som jag egentligen behöver men inte har råd med och dessutom vara vänliga nog att inte kräva några tusen spänn i betalning för denna hjälp med något som jag skulle kunna fixa själv om jag bara hade lite elektricitet till min dator!!!!!!!
Om jag säger att jag är något frustrerad så kan nog ingen anklaga mig för att överdriva...
Men det finns i alla fall ljus i mörkret. Killen som jag köpte datorn begagnat av för typ fem år sedan kom mot alla odds ihåg var han hade köpt den och jag ringde därför till den firman för att höra vad de trodde om det hela. Och det verkar som att jag nog egentligen "bara" behöver skaffa mig en extern hårddisk med USB-plugg eller en ny dator (alt. låna en, men det verkar inte så smart) och komma in till supporten med både den och min gamla dator, betala 400 spänn i konsultarvode och få hjälp att föra över innehållet på den gamla hårddisken i den nya. Men allra först ska jag kolla vilket serienummer min dator har för det var tydligen inte alldeles säkert att de hade en sån ac-adapter och då skulle de kanske vara tvungna att bygga en - och det vill jag verkligen inte veta vad det skulle kosta!
En positiv bieffekt av min ofrivilliga avhållsamhet från datorer är att jag kommit igång och har börjat skriva igen. Och läsa. Mycket. Vet inte riktigt vad det är jag skriver på men det ska bli spännande att se vad som händer i berättelsen och vad de olika personerna hittar på och vilka andra de kommer möta. Jag har alltid tyckt om att bara sätta mig ner och börja skriva utan någon egentlig plan för det händer alltid spännande och oväntade saker på det sättet. Ett tag försökte jag skriva en bok och jag tänkte att då måste man nog arbeta på ett mer strukturerat sätt så jag började strukturera. Det gick inte så bra. Jag tröttnade på alla karaktärerna innan de ens hunnit få liv... Sen försökte jag skriva en bok igen, fast den här gången tänkte jag att jag skulle strukturera mig på ett lite annat sätt. Det gick heller inte så bra. Sedan skrev jag ingenting på väldigt länge (i alla fall väldigt länge för att vara jag).
Sedan startade jag upp Alkonost och sedan kände jag hur jag sakta började få ord i huvudet igen och hur dessa ord började betyda saker igen och få en djupare mening istället för att bara vara någon sorts meningslösa ljudanden som störde min tillvaro.
Sedan började jag finna ett nöje i att läsa igen.
Nu har jag en anteckningsbok i väskan som jag kan skriva om de personerna som bor i mitt huvud i och jag måste nog skaffa en till som jag kan ha för att bara skriva mina tankar och annat löst som saknar mening och sammanhang i.
Jag hade sorgligt nog glömt bort - någonstans i det kaos som varit mitt liv de senaste åren - vad det är som verkligen får mig att må bra. Det som får mig att må bra är det skrivna ordet. I alla dess former älskar jag det skrivna ordet.
Ord har återfått den magi de alltid tidigare haft i mitt liv och jag känner mig mer fullständig nu sedan jag återfunnit det skriva ordet.
Jag som för bara en vecka sedan kände mig fullkomligt tom.
Poänglös.
Meningslös.
Jag har nu fått tillbaka det som gör mig till en mer fullkomlig människa.
Jag har återfått meningen med ordet.
Datastrul! Ok. Det är inte datorn i sig som strular men min nätadapter (eller snarare transformatorn till min nätadapter) till min laptop har brunnit upp. Inte så dramatiskt som det låter kanske - det var ju inte direkt så att det kom några lågor ur den - men den är definitivt dödförklarad. Och eftersom jag inte verkar kunna få tag i en ny (om jag inte ska specialbeställa en för närmare tusenlappen) och min laptop borde vara runt åtta år gammal nu (vilket är en inte helt oansenlig ålder för en bärbar dator) känns det inte riktigt som att det skulle vara värt pengarna eller besväret att göra detta. Beställa en alltså.
Så nu sitter jag lite i klistret. Jag har absolut inga pengar att köpa en ny dator för. Inte ens en begagnad har jag råd med. Och jag kommer inte åt informationen eftersom av någon mystifik anledning verkar datorn vilja ha ström (konstig det där) och batteriet är dött det med, så ingen chans att föra över informationen till en annan dator finns heller. Och det är inte lite information som finns där. Och dum som man är har man inte orkat göra några backupkopior på disketter eftersom man då skulle översvämmas av disketter och det dessutom finns så lite lagringsutrymme på en vanlig floppy att man ändå inte skulle få plats med det man ville eftersom en del filer är betydligt större än lagringsutrymmet på disketten och det ska ju i teorin gå att dela upp filer i olika delar, men jag vet inte hur man gör detta i praktiken och jag har varit alldeles för lat för att lära mig och nu sitter man där i klistret igen och undrar hur man hamnade här och varför sånt här alltid ska hända just mig och varför det alltid ska hända just när allt verkar kunna fixa sig till det bättre för en gångs skull och nu måste man sitta med den här skiten som om man inte hade annat man hellre skulle vilja göra och människor man hellre skulle vilja prata med än några muppar på reservdelssupporten som inte verkar fatta vad man pratar om och en adapter där det inte ens finns angivet ett Watt-tal utan bara hur många Ampere respektive Volt man får i output vilket gör att det inte finns ens en liten gnutta hopp om att man ska hitta rätt sort så man inte råkar blåsa ut hela datorn när man kopplar in den för säga vad man vill men nu ligger i alla fall informationen säker där den är även om den är otillgänglig och någonstans måste det ju finnas en datorsupport som åtminstone har rätt sladd som man kan komma dit och låna och som kanske till och med skulle kunna tänka sig att hjälpa till med överföringen av informationen till den nya laptop som jag egentligen behöver men inte har råd med och dessutom vara vänliga nog att inte kräva några tusen spänn i betalning för denna hjälp med något som jag skulle kunna fixa själv om jag bara hade lite elektricitet till min dator!!!!!!!
Om jag säger att jag är något frustrerad så kan nog ingen anklaga mig för att överdriva...
Men det finns i alla fall ljus i mörkret. Killen som jag köpte datorn begagnat av för typ fem år sedan kom mot alla odds ihåg var han hade köpt den och jag ringde därför till den firman för att höra vad de trodde om det hela. Och det verkar som att jag nog egentligen "bara" behöver skaffa mig en extern hårddisk med USB-plugg eller en ny dator (alt. låna en, men det verkar inte så smart) och komma in till supporten med både den och min gamla dator, betala 400 spänn i konsultarvode och få hjälp att föra över innehållet på den gamla hårddisken i den nya. Men allra först ska jag kolla vilket serienummer min dator har för det var tydligen inte alldeles säkert att de hade en sån ac-adapter och då skulle de kanske vara tvungna att bygga en - och det vill jag verkligen inte veta vad det skulle kosta!
En positiv bieffekt av min ofrivilliga avhållsamhet från datorer är att jag kommit igång och har börjat skriva igen. Och läsa. Mycket. Vet inte riktigt vad det är jag skriver på men det ska bli spännande att se vad som händer i berättelsen och vad de olika personerna hittar på och vilka andra de kommer möta. Jag har alltid tyckt om att bara sätta mig ner och börja skriva utan någon egentlig plan för det händer alltid spännande och oväntade saker på det sättet. Ett tag försökte jag skriva en bok och jag tänkte att då måste man nog arbeta på ett mer strukturerat sätt så jag började strukturera. Det gick inte så bra. Jag tröttnade på alla karaktärerna innan de ens hunnit få liv... Sen försökte jag skriva en bok igen, fast den här gången tänkte jag att jag skulle strukturera mig på ett lite annat sätt. Det gick heller inte så bra. Sedan skrev jag ingenting på väldigt länge (i alla fall väldigt länge för att vara jag).
Sedan startade jag upp Alkonost och sedan kände jag hur jag sakta började få ord i huvudet igen och hur dessa ord började betyda saker igen och få en djupare mening istället för att bara vara någon sorts meningslösa ljudanden som störde min tillvaro.
Sedan började jag finna ett nöje i att läsa igen.
Nu har jag en anteckningsbok i väskan som jag kan skriva om de personerna som bor i mitt huvud i och jag måste nog skaffa en till som jag kan ha för att bara skriva mina tankar och annat löst som saknar mening och sammanhang i.
Jag hade sorgligt nog glömt bort - någonstans i det kaos som varit mitt liv de senaste åren - vad det är som verkligen får mig att må bra. Det som får mig att må bra är det skrivna ordet. I alla dess former älskar jag det skrivna ordet.
Ord har återfått den magi de alltid tidigare haft i mitt liv och jag känner mig mer fullständig nu sedan jag återfunnit det skriva ordet.
Jag som för bara en vecka sedan kände mig fullkomligt tom.
Poänglös.
Meningslös.
Jag har nu fått tillbaka det som gör mig till en mer fullkomlig människa.
Jag har återfått meningen med ordet.
2006-06-14
Sommar!
Sommar!
Så känns det då äntligen att det blivit sommar! Sömnlösa nätter i hettan och på dagen sol som gassar från en klarblå himmel. Mysigt!
Nu har jag lämnat in en massa skolarbeten, men jag har fortfarande ett kvar som ska in så snart som möjligt så jag kan få vara lite ledig. Men vad gör man när man inte längre har några föreläsningar att gå på? Jo - man jobbar! So much for sommarlov... :o(
Fast det är nog lika bra det, för när jag inte jobbar är jag bara ledsen. Vet inte riktigt varför jag är ledsen, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen för. Vädret är som sagt underbart (kom senast igår på mig själv med att fundera över om jag på något sätt hade teleporterats från Södermalm till Athen, eller något liknande), jag har mer eller mindre semester och inga större finansiella problem, så borde jag inte vara lycklig då? Jag har dessutom ett ovanligt aktivt socialt liv för tillfället så jag borde verkligen inte gå runt och vara ledsen. Men av någon anledning kan jag bara inte sluta gråta de stunder jag är ensam. Det är inte det att jag är deprimerad, jag är bara ledsen. Det känns som om mitt i allt det fantastiska i mitt liv är jag verkligen ensam. Trots alla fester och middagar och allt jag har varit på på sista tiden. Trots att jag har arbeten som jag trivs med och underbara kollegor. Jag känner mig liksom bara tom.
Finns det någon där ute som råkat ut för samma sak? Det har aldrig hänt mig förr och det är faktiskt lite läskigt. Eller mycket läskigt. Tänk om jag har blivit psykotisk? Tänk om det här bara är det första steget mot totalt vansinne? Det hoppas jag verkligen inte...
Men nu ska jag väl få det sista skolarbetet avslutat och sedan kanske gå ut i trädgården och rycka lite ogräs. Det brukar kunna lugna mig.
Förutom att jag är så ledsen är mitt liv faktiskt rätt underbart. Och det är ju synd att klaga. I helgen är jag bjuden på kalas hos en kollega, på klubb som en annan kollega arrangerar och så har jag ett möte som jag måste gå på. Och jag har egentligen inte alls lust med någotdera. Det enda jag skulle vilja göra är att krypa ihop riktigt nära någon och bara hålla handen och känna lite mänsklig värme och närhet. Det kanske skulle kunna fylla tomrummet lite grann...
Så känns det då äntligen att det blivit sommar! Sömnlösa nätter i hettan och på dagen sol som gassar från en klarblå himmel. Mysigt!
Nu har jag lämnat in en massa skolarbeten, men jag har fortfarande ett kvar som ska in så snart som möjligt så jag kan få vara lite ledig. Men vad gör man när man inte längre har några föreläsningar att gå på? Jo - man jobbar! So much for sommarlov... :o(
Fast det är nog lika bra det, för när jag inte jobbar är jag bara ledsen. Vet inte riktigt varför jag är ledsen, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen för. Vädret är som sagt underbart (kom senast igår på mig själv med att fundera över om jag på något sätt hade teleporterats från Södermalm till Athen, eller något liknande), jag har mer eller mindre semester och inga större finansiella problem, så borde jag inte vara lycklig då? Jag har dessutom ett ovanligt aktivt socialt liv för tillfället så jag borde verkligen inte gå runt och vara ledsen. Men av någon anledning kan jag bara inte sluta gråta de stunder jag är ensam. Det är inte det att jag är deprimerad, jag är bara ledsen. Det känns som om mitt i allt det fantastiska i mitt liv är jag verkligen ensam. Trots alla fester och middagar och allt jag har varit på på sista tiden. Trots att jag har arbeten som jag trivs med och underbara kollegor. Jag känner mig liksom bara tom.
Finns det någon där ute som råkat ut för samma sak? Det har aldrig hänt mig förr och det är faktiskt lite läskigt. Eller mycket läskigt. Tänk om jag har blivit psykotisk? Tänk om det här bara är det första steget mot totalt vansinne? Det hoppas jag verkligen inte...
Men nu ska jag väl få det sista skolarbetet avslutat och sedan kanske gå ut i trädgården och rycka lite ogräs. Det brukar kunna lugna mig.
Förutom att jag är så ledsen är mitt liv faktiskt rätt underbart. Och det är ju synd att klaga. I helgen är jag bjuden på kalas hos en kollega, på klubb som en annan kollega arrangerar och så har jag ett möte som jag måste gå på. Och jag har egentligen inte alls lust med någotdera. Det enda jag skulle vilja göra är att krypa ihop riktigt nära någon och bara hålla handen och känna lite mänsklig värme och närhet. Det kanske skulle kunna fylla tomrummet lite grann...
2006-06-03
Eira to Earth, Eira to Earth - come in Earth!
Den senaste veckan har tagit någon sorts pris i konstighet! Jag börjar seriöst fundera på om jag har hamnat i någon sorts konstig vakuumbubbla där jag bara inbillar mig att det finns andra människor, men egentligen är det bara jag som pratar med mig själv. Jag undrar även om denna bubbla på något konstigt sätt har börjat brista och verkligheten att det bara finns jag börjar lysa igenom...
Jag har sovit mycket dåligt på sista tiden. Mycket men dåligt, eftersom jag haft så verkliga drömmar att jag kommit på mig själv med att undra vid ett flertal tillfällen om jag verkligen sitter på bussen/föreläsningen/framför datorn, är på jobbet eller bara drömmer alltihop. Mycket surrealistiskt. Dessutom har mina vänner varit väldigt upptagna på sista tiden så ibland känner jag mig i det närmaste desperat och ringer/sms:ar alla till förbannelse bara för att någon kanske svarar och kan tala om för mig att det finns en verklig värld där ute. Någonstans. Tror jag...
Hade även en intressant upplevelse i torsdags när det var firmafest med ett av mina jobb. Jag och några kollegor som hade jobbat lite senare kom lagom till det att alla ätit klart och baren hade öppnat. Då var det redan ett flertal som var klart överförfriskade... Men coverbandet var bra och det var bra drag på dansgolvet och några som var bra dragna på dansgolvet, bl a en man i 60-årsåldern som skulle dansa tryckare med mig hela tiden men det gick inte så bra eftersom han hela tiden trillade baklänges in i de andra paren som dansade bugg eller salsa eller vad det nu var som passade bäst till den musik som spelades. Men han skulle dansa tryckare. *suck* Jag säger då det...
Det var även på dansgolvet min kväll började urarta rejält. En kollega som egentligen inte alls borde dricka alkohol eftersom han blir aggresiv och otrevlig även av små mängder hade fått i sig en del och dansade hela tiden in i en annan av mina kollegor. Till slut puttade hon bort honom med armen. Då fick han för sig att hon hade givit honom en rak höger, mer eller mindre, och skulle slå henne. Vi fick dra bort honom från dansgolvet och försöka lugna honom. Det slutade med att han stod och skrek att han skulle slå henne och att hon var (infoga valfri grov förolämpning och mixa med så många könsord och svordomar du kan finna). Med andra ord fick vi turas om att ha killen under bevakning och be tjejen om ursäkt för hans beteende och försöka lugna henne med att han inte tänkte slå henne egentligen samtidigt som vi började tvivla på vad som skulle hända om han kom för nära henne. Kul fest va? Men jag lyckades i alla fall dansa lite med en av min lillebrors gamla kompisar som är riktigt bra på att dansa och som inte var drängafull, så lite kul hade jag ändå mitt i allt detta. (Och lite smickrande är det ju att en fem år yngre kille tycker att man är attraktiv, även om det känns väldigt skumt också eftersom det som sagt är min lillebrors gamla kompis och jag har känt honom sedan han var sju...)
Sedan var det då dags att ta sig hem. Företaget hade hyrt in en buss som kom och hämtade oss från festlokalen och körde via T-centralen till S:t Eriksplan med folk som skulle hem. Jag klev av vid T-centralen och gick raka vägen mot tunnelbanan. Som just höll på att stänga! Klockan var ju över ett en vardag, gubevars, och då finns det väl ingen som vill ta sig hem? En kollega erbjöd mig att åka med i en taxi till Slussen (hon skulle vidare söderut) och det tog jag ju tacksamt emot. Jag kom till Slussen ca. tre minuter efter det att min buss hade gått, och då var det ju bara 57 minuter till nästa, så... Jag satte mig på torget utanför Stadsmuséet eftersom det finns bänkar där och eftersom det i alla fall är trevligare än bussterminalen. (Ok, det mesta är trevligare än bussterminalen, men ändå...). Sedan var det då bara att vänta. Vad gör man i nästan en timme, när man väntar på en buss mitt i natten och har haft en helskum kväll? Jo, men lyssnar på mp3-spelaren och sms:ar en massa kompisar samtidigt som man hoppas på att: 1. Man inte ska råka väcka någon med sitt sms och 2. Att någon trots allt ska vara vaken och svara... Ingen blev väckt och ingen svarade, så...
Nackdelen med att sitta utomhus på en parkbänk under en längre tid mitt i natten är att man blir kissnödig utan att märka det. Det är först när man reser sig upp och har kommit ner till bussterminalen som man kommer på hur fruktansvärt kissnödig man egentligen är och då hinner man inte springa till McHellhole och se om de har öppet och inte har jättelång kö, utan då går man till den offentliga toalett som ligger närmast, d v s den vid bussterminalen. Snål som man är kollar man först om herrarnas är öppen, men den är låst och hade inget myntinkast, så då fortsätter man till damernas som har ett myntinkast bara för att upptäcka att myntinkastet är trasigt och att man alltså ändå inte kommer in. Jag har aldrig så seriöst övervägt att urinera på offentlig plats... Men jag bestämmer mig ändå för att låta bli och helt enkelt ta den förbenade bussen och se hur länge jag kan hålla mig. Självklart är det den busslinje som tar längst tid, och den är full av människor som plingar vid varenda station, och en bussförare som är helt vansinnig och kör som en biltjuv så man kastas runt som en liten vante i bussen. Det är inte helt optimerat när man håller på att kissa på sig... Till slut var jag helt svettig av ansträngningen och kände att "nu går det bara inte längre" och då upptäckte jag till min förtjusning att det bara var tre stationer kvar. Lycklig men under stora våndor tog jag mig av bussen, konstaterade att jag inte skulle kunna hålla mig hela vägen hem (tio minuter i uppförsbacke) utan att jag var tvungen att hitta en buske. Vid det laget hade det blivit ljust ute och jag gjorde mitt bästa för att tänka snabbt på hur jag skulle göra. Till slut hittade jag en någorlunda tät plats i en skogsdunge som inte ligger på en privat tomt, konstaterade att om någon tittade ut genom fönstret på huset intill eller kom förbi på den stora vägen skulle jag synas, men eftersom klockan var tre på en fredag morgon bedömde jag risken som minimal. Jag säger bara OJ. Det var inte en sekund för tidigt!
Slutsatsen som kan dras av detta är - missa inte sista tunnelbanan och lita inte på att Stockholms offentliga toaletter ska kunna tillgodose dina behov. Och ibland är det bra att bo lite på landet...
Ikväll ska jag på inflyttningsfest. Hoppas jag slipper vara moraliskt stöd, hobbypsykolog, fredsmäklare osv då... Men det tror jag nog. Just detta par som har festen brukar ha mycket trevliga tillställningar. Med våfflor... *slurp*
Adiós amigos och skratta och lek!
Den senaste veckan har tagit någon sorts pris i konstighet! Jag börjar seriöst fundera på om jag har hamnat i någon sorts konstig vakuumbubbla där jag bara inbillar mig att det finns andra människor, men egentligen är det bara jag som pratar med mig själv. Jag undrar även om denna bubbla på något konstigt sätt har börjat brista och verkligheten att det bara finns jag börjar lysa igenom...
Jag har sovit mycket dåligt på sista tiden. Mycket men dåligt, eftersom jag haft så verkliga drömmar att jag kommit på mig själv med att undra vid ett flertal tillfällen om jag verkligen sitter på bussen/föreläsningen/framför datorn, är på jobbet eller bara drömmer alltihop. Mycket surrealistiskt. Dessutom har mina vänner varit väldigt upptagna på sista tiden så ibland känner jag mig i det närmaste desperat och ringer/sms:ar alla till förbannelse bara för att någon kanske svarar och kan tala om för mig att det finns en verklig värld där ute. Någonstans. Tror jag...
Hade även en intressant upplevelse i torsdags när det var firmafest med ett av mina jobb. Jag och några kollegor som hade jobbat lite senare kom lagom till det att alla ätit klart och baren hade öppnat. Då var det redan ett flertal som var klart överförfriskade... Men coverbandet var bra och det var bra drag på dansgolvet och några som var bra dragna på dansgolvet, bl a en man i 60-årsåldern som skulle dansa tryckare med mig hela tiden men det gick inte så bra eftersom han hela tiden trillade baklänges in i de andra paren som dansade bugg eller salsa eller vad det nu var som passade bäst till den musik som spelades. Men han skulle dansa tryckare. *suck* Jag säger då det...
Det var även på dansgolvet min kväll började urarta rejält. En kollega som egentligen inte alls borde dricka alkohol eftersom han blir aggresiv och otrevlig även av små mängder hade fått i sig en del och dansade hela tiden in i en annan av mina kollegor. Till slut puttade hon bort honom med armen. Då fick han för sig att hon hade givit honom en rak höger, mer eller mindre, och skulle slå henne. Vi fick dra bort honom från dansgolvet och försöka lugna honom. Det slutade med att han stod och skrek att han skulle slå henne och att hon var (infoga valfri grov förolämpning och mixa med så många könsord och svordomar du kan finna). Med andra ord fick vi turas om att ha killen under bevakning och be tjejen om ursäkt för hans beteende och försöka lugna henne med att han inte tänkte slå henne egentligen samtidigt som vi började tvivla på vad som skulle hända om han kom för nära henne. Kul fest va? Men jag lyckades i alla fall dansa lite med en av min lillebrors gamla kompisar som är riktigt bra på att dansa och som inte var drängafull, så lite kul hade jag ändå mitt i allt detta. (Och lite smickrande är det ju att en fem år yngre kille tycker att man är attraktiv, även om det känns väldigt skumt också eftersom det som sagt är min lillebrors gamla kompis och jag har känt honom sedan han var sju...)
Sedan var det då dags att ta sig hem. Företaget hade hyrt in en buss som kom och hämtade oss från festlokalen och körde via T-centralen till S:t Eriksplan med folk som skulle hem. Jag klev av vid T-centralen och gick raka vägen mot tunnelbanan. Som just höll på att stänga! Klockan var ju över ett en vardag, gubevars, och då finns det väl ingen som vill ta sig hem? En kollega erbjöd mig att åka med i en taxi till Slussen (hon skulle vidare söderut) och det tog jag ju tacksamt emot. Jag kom till Slussen ca. tre minuter efter det att min buss hade gått, och då var det ju bara 57 minuter till nästa, så... Jag satte mig på torget utanför Stadsmuséet eftersom det finns bänkar där och eftersom det i alla fall är trevligare än bussterminalen. (Ok, det mesta är trevligare än bussterminalen, men ändå...). Sedan var det då bara att vänta. Vad gör man i nästan en timme, när man väntar på en buss mitt i natten och har haft en helskum kväll? Jo, men lyssnar på mp3-spelaren och sms:ar en massa kompisar samtidigt som man hoppas på att: 1. Man inte ska råka väcka någon med sitt sms och 2. Att någon trots allt ska vara vaken och svara... Ingen blev väckt och ingen svarade, så...
Nackdelen med att sitta utomhus på en parkbänk under en längre tid mitt i natten är att man blir kissnödig utan att märka det. Det är först när man reser sig upp och har kommit ner till bussterminalen som man kommer på hur fruktansvärt kissnödig man egentligen är och då hinner man inte springa till McHellhole och se om de har öppet och inte har jättelång kö, utan då går man till den offentliga toalett som ligger närmast, d v s den vid bussterminalen. Snål som man är kollar man först om herrarnas är öppen, men den är låst och hade inget myntinkast, så då fortsätter man till damernas som har ett myntinkast bara för att upptäcka att myntinkastet är trasigt och att man alltså ändå inte kommer in. Jag har aldrig så seriöst övervägt att urinera på offentlig plats... Men jag bestämmer mig ändå för att låta bli och helt enkelt ta den förbenade bussen och se hur länge jag kan hålla mig. Självklart är det den busslinje som tar längst tid, och den är full av människor som plingar vid varenda station, och en bussförare som är helt vansinnig och kör som en biltjuv så man kastas runt som en liten vante i bussen. Det är inte helt optimerat när man håller på att kissa på sig... Till slut var jag helt svettig av ansträngningen och kände att "nu går det bara inte längre" och då upptäckte jag till min förtjusning att det bara var tre stationer kvar. Lycklig men under stora våndor tog jag mig av bussen, konstaterade att jag inte skulle kunna hålla mig hela vägen hem (tio minuter i uppförsbacke) utan att jag var tvungen att hitta en buske. Vid det laget hade det blivit ljust ute och jag gjorde mitt bästa för att tänka snabbt på hur jag skulle göra. Till slut hittade jag en någorlunda tät plats i en skogsdunge som inte ligger på en privat tomt, konstaterade att om någon tittade ut genom fönstret på huset intill eller kom förbi på den stora vägen skulle jag synas, men eftersom klockan var tre på en fredag morgon bedömde jag risken som minimal. Jag säger bara OJ. Det var inte en sekund för tidigt!
Slutsatsen som kan dras av detta är - missa inte sista tunnelbanan och lita inte på att Stockholms offentliga toaletter ska kunna tillgodose dina behov. Och ibland är det bra att bo lite på landet...
Ikväll ska jag på inflyttningsfest. Hoppas jag slipper vara moraliskt stöd, hobbypsykolog, fredsmäklare osv då... Men det tror jag nog. Just detta par som har festen brukar ha mycket trevliga tillställningar. Med våfflor... *slurp*
Adiós amigos och skratta och lek!
2006-05-30
Det är aldrig ok att slåss...
...men ibland är det ändå rätt komiskt. Som i det här fallet på Nya Zealand... Oj, oj, oj. Vuxna män gör saker tillsammans - jo jag tackar! :o)
Gjorde för övrigt DN:s partitest för ett tag sedan. Testet ska tydligen ge någon sorts uppfattning om hur väl mina åsikter stämmer överrens med de olika partiernas åsikter, angivet i procent. Detta var det resultat jag fick:
C 54%; Mp 54%; V 51%; M 50%; S 50%; Fp 49%; Kd 47%
Jag är faktiskt inte förvånad. Dels var frågorna i testet så allmängiltiga att det vore svårt att svara annorlunda om man har lite moral och etik i kroppen. Dels har jag alltid bestämt hävdat att partipolitik inte är något för mig eftersom alla partier har vissa saker som är vettiga och andra som är helt åt fanders i sina partiprogram. Det är lite som att välja mellan pest och kolera att rösta i det svenska valet.
Jag tycker faktiskt att blankröster borde räknas som "riktiga" röster och inte bara som en förbrukad rösträtt. Om man ligger hemma på soffan och inte bryr sig är det väl klart att rösten har lagts ned, men om man faktiskt bryr sig om att ta sig till vallokalen och lämna in sin röstsedel men anser att det inte finns något som är värt att rösta på borde faktiskt även den blanksedeln räknas med i slutresultatet. Var det inte Jose Saramago som skrev nån bok om hur majoriteten av en stad (land?) blankröstade? Det vore väl något! Alla som är missnöjda med den politik som förs kan ju blankrösta på valdagen och sedan kan statistikerna och politikerna få kli sig lite i huvudet över det låga valdeltagandet (som ju egentligen inte skulle vara så lågt om nu en blank valsedel även den räknades som ett val...). Undrar om det står någonstans i den svenska författningen om att valdeltagandet måste överstiga en viss procent för att det ska räknas som ett giltigt riksdagsval? Vore ju faktiskt ett ordentligt "statement" om valdeltaganget understeg denna siffra pga blankröster och man var tvungen att organisera ett omval. Då kanske politikerna skulle få ändan ur och göra något åt sina partiprogram.
Nä, jag vill ha fler partier som vågar profilera sig. De enda partier som verkar våga göra just detta är tyvärr de högerextrema. Ja, och så FP och KD, då... Men fler partier på vänsterkanten kanske skulle våga. De enda som försökt de senaste 20 åren är väl MP i förra valet då de inte ville samarbeta med S om de inte fick mandat i riksdagen. Sorgligt nog gav de sig alldeles för snabbt. Om de hade hållt ut några veckor till hade kanske "Goran with two pricks over the o" varit tvungen att ge efter - åtminstone lite grand. Men politik är till för de fega (om man inte är sosse förstås, för då kan man göra som man vill och ändå behålla makten för att folk är för lata för att förändra något, men det är ju egentligen rätt fegt det med...) och när jag som ung var politiskt engagerad var det ändå ingen som lyssnade, så efter ett tag tröttnade man liksom lite på att stå på barrikaderna och skrika sig hes för att försöka få till stånd en förändring i samhället. Och nu är jag så gammal att om jag skulle ställa mig på barrikaderna skulle ingen lyssna för att jag var för gammal och "borde veta bättre" eftersom alla som passerat 25 vet ju att det ändå inte går att göra något åt skiten vi alla sitter i.
MEN! Jag har en mycket utstuderad och ondskefull plan...
Jag ska bli lärare! För elever mellan 6-11 år. Då när de är som mest formbara. Då när de tror på allt man säger, men precis håller på att lära sig ifrågasätta. Och DÅ när man faktiskt har en chans att förmedla tankar om lika värde och rättigheter och annat sånt där hippietjafs... Det är ju ändå så att ett barn som lär sig att bara bry sig om sig själv kommer knappast bli en medkännande och solidarisk vuxen. Möjligtvis i orden, men inte i handlingarna. Men ett barn som redan från början får lära sig att det lönar sig att samarbeta, uttrycka egna åsikter, tänka kritiskt, omskapa, kompromissa och att om alla hjälps åt och drar åt samma håll kan vi åstakomma så mycket mer än vi kan på egen hand, så...
Det är min fantastiska ondskefulla och rätt genialiska plan. Om man vill skapa en värld som är trevlig för framtida generationer att leva i - varför inte vända sig direkt till de som ska leva i den och låta dem vara med och skapa?
Låter lite hippie, men det skiter jag faktiskt i. Ett hållbart samhälle är ju faktiskt något som det talas mycket om över hela världen, och på den högsta politiska nivån. Så varför inte på gräsrotsnivå också? Det är ju faktiskt något som angår alla.
Upp till kamp mina bröder och systrar!
Låt oss förändra världen tillsammans!
/ Eder blomsterprydda diktator Eira
...men ibland är det ändå rätt komiskt. Som i det här fallet på Nya Zealand... Oj, oj, oj. Vuxna män gör saker tillsammans - jo jag tackar! :o)
Gjorde för övrigt DN:s partitest för ett tag sedan. Testet ska tydligen ge någon sorts uppfattning om hur väl mina åsikter stämmer överrens med de olika partiernas åsikter, angivet i procent. Detta var det resultat jag fick:
C 54%; Mp 54%; V 51%; M 50%; S 50%; Fp 49%; Kd 47%
Jag är faktiskt inte förvånad. Dels var frågorna i testet så allmängiltiga att det vore svårt att svara annorlunda om man har lite moral och etik i kroppen. Dels har jag alltid bestämt hävdat att partipolitik inte är något för mig eftersom alla partier har vissa saker som är vettiga och andra som är helt åt fanders i sina partiprogram. Det är lite som att välja mellan pest och kolera att rösta i det svenska valet.
Jag tycker faktiskt att blankröster borde räknas som "riktiga" röster och inte bara som en förbrukad rösträtt. Om man ligger hemma på soffan och inte bryr sig är det väl klart att rösten har lagts ned, men om man faktiskt bryr sig om att ta sig till vallokalen och lämna in sin röstsedel men anser att det inte finns något som är värt att rösta på borde faktiskt även den blanksedeln räknas med i slutresultatet. Var det inte Jose Saramago som skrev nån bok om hur majoriteten av en stad (land?) blankröstade? Det vore väl något! Alla som är missnöjda med den politik som förs kan ju blankrösta på valdagen och sedan kan statistikerna och politikerna få kli sig lite i huvudet över det låga valdeltagandet (som ju egentligen inte skulle vara så lågt om nu en blank valsedel även den räknades som ett val...). Undrar om det står någonstans i den svenska författningen om att valdeltagandet måste överstiga en viss procent för att det ska räknas som ett giltigt riksdagsval? Vore ju faktiskt ett ordentligt "statement" om valdeltaganget understeg denna siffra pga blankröster och man var tvungen att organisera ett omval. Då kanske politikerna skulle få ändan ur och göra något åt sina partiprogram.
Nä, jag vill ha fler partier som vågar profilera sig. De enda partier som verkar våga göra just detta är tyvärr de högerextrema. Ja, och så FP och KD, då... Men fler partier på vänsterkanten kanske skulle våga. De enda som försökt de senaste 20 åren är väl MP i förra valet då de inte ville samarbeta med S om de inte fick mandat i riksdagen. Sorgligt nog gav de sig alldeles för snabbt. Om de hade hållt ut några veckor till hade kanske "Goran with two pricks over the o" varit tvungen att ge efter - åtminstone lite grand. Men politik är till för de fega (om man inte är sosse förstås, för då kan man göra som man vill och ändå behålla makten för att folk är för lata för att förändra något, men det är ju egentligen rätt fegt det med...) och när jag som ung var politiskt engagerad var det ändå ingen som lyssnade, så efter ett tag tröttnade man liksom lite på att stå på barrikaderna och skrika sig hes för att försöka få till stånd en förändring i samhället. Och nu är jag så gammal att om jag skulle ställa mig på barrikaderna skulle ingen lyssna för att jag var för gammal och "borde veta bättre" eftersom alla som passerat 25 vet ju att det ändå inte går att göra något åt skiten vi alla sitter i.
MEN! Jag har en mycket utstuderad och ondskefull plan...
Jag ska bli lärare! För elever mellan 6-11 år. Då när de är som mest formbara. Då när de tror på allt man säger, men precis håller på att lära sig ifrågasätta. Och DÅ när man faktiskt har en chans att förmedla tankar om lika värde och rättigheter och annat sånt där hippietjafs... Det är ju ändå så att ett barn som lär sig att bara bry sig om sig själv kommer knappast bli en medkännande och solidarisk vuxen. Möjligtvis i orden, men inte i handlingarna. Men ett barn som redan från början får lära sig att det lönar sig att samarbeta, uttrycka egna åsikter, tänka kritiskt, omskapa, kompromissa och att om alla hjälps åt och drar åt samma håll kan vi åstakomma så mycket mer än vi kan på egen hand, så...
Det är min fantastiska ondskefulla och rätt genialiska plan. Om man vill skapa en värld som är trevlig för framtida generationer att leva i - varför inte vända sig direkt till de som ska leva i den och låta dem vara med och skapa?
Låter lite hippie, men det skiter jag faktiskt i. Ett hållbart samhälle är ju faktiskt något som det talas mycket om över hela världen, och på den högsta politiska nivån. Så varför inte på gräsrotsnivå också? Det är ju faktiskt något som angår alla.
Upp till kamp mina bröder och systrar!
Låt oss förändra världen tillsammans!
/ Eder blomsterprydda diktator Eira
2006-05-29
Folk som inte har något bättre för sig
1. Jag
2. Denna man
3. Den här snubben
Jag slåss i alla fall inte och gör så otrevliga saker...
Antar att det alltid är något...
1. Jag
2. Denna man
3. Den här snubben
Jag slåss i alla fall inte och gör så otrevliga saker...
Antar att det alltid är något...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
