Födelsedagsfunderingar

Födelsedagsfunderingar

Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).

Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.

Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...

Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...

Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...

Tjohejsan!

Crash - boooom - fzzztt!

Crash - boooom - fzzztt!

Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)

Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag inte var imponerad! >( *grrrrrrrr*

Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!

Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...

Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).

Happy, happy. =)

Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone ett barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*

MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!

Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?

Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.

Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.

"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?

Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!

Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!

Veckans uppdrag till mina bloggläsare:

Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...

Tjolahopp!

Så var det dags igen...

Så var det dags igen...

Datastrul! Ok. Det är inte datorn i sig som strular men min nätadapter (eller snarare transformatorn till min nätadapter) till min laptop har brunnit upp. Inte så dramatiskt som det låter kanske - det var ju inte direkt så att det kom några lågor ur den - men den är definitivt dödförklarad. Och eftersom jag inte verkar kunna få tag i en ny (om jag inte ska specialbeställa en för närmare tusenlappen) och min laptop borde vara runt åtta år gammal nu (vilket är en inte helt oansenlig ålder för en bärbar dator) känns det inte riktigt som att det skulle vara värt pengarna eller besväret att göra detta. Beställa en alltså.

Så nu sitter jag lite i klistret. Jag har absolut inga pengar att köpa en ny dator för. Inte ens en begagnad har jag råd med. Och jag kommer inte åt informationen eftersom av någon mystifik anledning verkar datorn vilja ha ström (konstig det där) och batteriet är dött det med, så ingen chans att föra över informationen till en annan dator finns heller. Och det är inte lite information som finns där. Och dum som man är har man inte orkat göra några backupkopior på disketter eftersom man då skulle översvämmas av disketter och det dessutom finns så lite lagringsutrymme på en vanlig floppy att man ändå inte skulle få plats med det man ville eftersom en del filer är betydligt större än lagringsutrymmet på disketten och det ska ju i teorin gå att dela upp filer i olika delar, men jag vet inte hur man gör detta i praktiken och jag har varit alldeles för lat för att lära mig och nu sitter man där i klistret igen och undrar hur man hamnade här och varför sånt här alltid ska hända just mig och varför det alltid ska hända just när allt verkar kunna fixa sig till det bättre för en gångs skull och nu måste man sitta med den här skiten som om man inte hade annat man hellre skulle vilja göra och människor man hellre skulle vilja prata med än några muppar på reservdelssupporten som inte verkar fatta vad man pratar om och en adapter där det inte ens finns angivet ett Watt-tal utan bara hur många Ampere respektive Volt man får i output vilket gör att det inte finns ens en liten gnutta hopp om att man ska hitta rätt sort så man inte råkar blåsa ut hela datorn när man kopplar in den för säga vad man vill men nu ligger i alla fall informationen säker där den är även om den är otillgänglig och någonstans måste det ju finnas en datorsupport som åtminstone har rätt sladd som man kan komma dit och låna och som kanske till och med skulle kunna tänka sig att hjälpa till med överföringen av informationen till den nya laptop som jag egentligen behöver men inte har råd med och dessutom vara vänliga nog att inte kräva några tusen spänn i betalning för denna hjälp med något som jag skulle kunna fixa själv om jag bara hade lite elektricitet till min dator!!!!!!!

Om jag säger att jag är något frustrerad så kan nog ingen anklaga mig för att överdriva...

Men det finns i alla fall ljus i mörkret. Killen som jag köpte datorn begagnat av för typ fem år sedan kom mot alla odds ihåg var han hade köpt den och jag ringde därför till den firman för att höra vad de trodde om det hela. Och det verkar som att jag nog egentligen "bara" behöver skaffa mig en extern hårddisk med USB-plugg eller en ny dator (alt. låna en, men det verkar inte så smart) och komma in till supporten med både den och min gamla dator, betala 400 spänn i konsultarvode och få hjälp att föra över innehållet på den gamla hårddisken i den nya. Men allra först ska jag kolla vilket serienummer min dator har för det var tydligen inte alldeles säkert att de hade en sån ac-adapter och då skulle de kanske vara tvungna att bygga en - och det vill jag verkligen inte veta vad det skulle kosta!

En positiv bieffekt av min ofrivilliga avhållsamhet från datorer är att jag kommit igång och har börjat skriva igen. Och läsa. Mycket. Vet inte riktigt vad det är jag skriver på men det ska bli spännande att se vad som händer i berättelsen och vad de olika personerna hittar på och vilka andra de kommer möta. Jag har alltid tyckt om att bara sätta mig ner och börja skriva utan någon egentlig plan för det händer alltid spännande och oväntade saker på det sättet. Ett tag försökte jag skriva en bok och jag tänkte att då måste man nog arbeta på ett mer strukturerat sätt så jag började strukturera. Det gick inte så bra. Jag tröttnade på alla karaktärerna innan de ens hunnit få liv... Sen försökte jag skriva en bok igen, fast den här gången tänkte jag att jag skulle strukturera mig på ett lite annat sätt. Det gick heller inte så bra. Sedan skrev jag ingenting på väldigt länge (i alla fall väldigt länge för att vara jag).

Sedan startade jag upp Alkonost och sedan kände jag hur jag sakta började få ord i huvudet igen och hur dessa ord började betyda saker igen och få en djupare mening istället för att bara vara någon sorts meningslösa ljudanden som störde min tillvaro.

Sedan började jag finna ett nöje i att läsa igen.

Nu har jag en anteckningsbok i väskan som jag kan skriva om de personerna som bor i mitt huvud i och jag måste nog skaffa en till som jag kan ha för att bara skriva mina tankar och annat löst som saknar mening och sammanhang i.

Jag hade sorgligt nog glömt bort - någonstans i det kaos som varit mitt liv de senaste åren - vad det är som verkligen får mig att må bra. Det som får mig att må bra är det skrivna ordet. I alla dess former älskar jag det skrivna ordet.

Ord har återfått den magi de alltid tidigare haft i mitt liv och jag känner mig mer fullständig nu sedan jag återfunnit det skriva ordet.

Jag som för bara en vecka sedan kände mig fullkomligt tom.

Poänglös.

Meningslös.

Jag har nu fått tillbaka det som gör mig till en mer fullkomlig människa.

Jag har återfått meningen med ordet.

Sommar!

Sommar!

Så känns det då äntligen att det blivit sommar! Sömnlösa nätter i hettan och på dagen sol som gassar från en klarblå himmel. Mysigt!

Nu har jag lämnat in en massa skolarbeten, men jag har fortfarande ett kvar som ska in så snart som möjligt så jag kan få vara lite ledig. Men vad gör man när man inte längre har några föreläsningar att gå på? Jo - man jobbar! So much for sommarlov... :o(

Fast det är nog lika bra det, för när jag inte jobbar är jag bara ledsen. Vet inte riktigt varför jag är ledsen, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen för. Vädret är som sagt underbart (kom senast igår på mig själv med att fundera över om jag på något sätt hade teleporterats från Södermalm till Athen, eller något liknande), jag har mer eller mindre semester och inga större finansiella problem, så borde jag inte vara lycklig då? Jag har dessutom ett ovanligt aktivt socialt liv för tillfället så jag borde verkligen inte gå runt och vara ledsen. Men av någon anledning kan jag bara inte sluta gråta de stunder jag är ensam. Det är inte det att jag är deprimerad, jag är bara ledsen. Det känns som om mitt i allt det fantastiska i mitt liv är jag verkligen ensam. Trots alla fester och middagar och allt jag har varit på på sista tiden. Trots att jag har arbeten som jag trivs med och underbara kollegor. Jag känner mig liksom bara tom.

Finns det någon där ute som råkat ut för samma sak? Det har aldrig hänt mig förr och det är faktiskt lite läskigt. Eller mycket läskigt. Tänk om jag har blivit psykotisk? Tänk om det här bara är det första steget mot totalt vansinne? Det hoppas jag verkligen inte...

Men nu ska jag väl få det sista skolarbetet avslutat och sedan kanske gå ut i trädgården och rycka lite ogräs. Det brukar kunna lugna mig.

Förutom att jag är så ledsen är mitt liv faktiskt rätt underbart. Och det är ju synd att klaga. I helgen är jag bjuden på kalas hos en kollega, på klubb som en annan kollega arrangerar och så har jag ett möte som jag måste gå på. Och jag har egentligen inte alls lust med någotdera. Det enda jag skulle vilja göra är att krypa ihop riktigt nära någon och bara hålla handen och känna lite mänsklig värme och närhet. Det kanske skulle kunna fylla tomrummet lite grann...

Eira to Earth, Eira to Earth - come in Earth!

Den senaste veckan har tagit någon sorts pris i konstighet! Jag börjar seriöst fundera på om jag har hamnat i någon sorts konstig vakuumbubbla där jag bara inbillar mig att det finns andra människor, men egentligen är det bara jag som pratar med mig själv. Jag undrar även om denna bubbla på något konstigt sätt har börjat brista och verkligheten att det bara finns jag börjar lysa igenom...

Jag har sovit mycket dåligt på sista tiden. Mycket men dåligt, eftersom jag haft så verkliga drömmar att jag kommit på mig själv med att undra vid ett flertal tillfällen om jag verkligen sitter på bussen/föreläsningen/framför datorn, är på jobbet eller bara drömmer alltihop. Mycket surrealistiskt. Dessutom har mina vänner varit väldigt upptagna på sista tiden så ibland känner jag mig i det närmaste desperat och ringer/sms:ar alla till förbannelse bara för att någon kanske svarar och kan tala om för mig att det finns en verklig värld där ute. Någonstans. Tror jag...

Hade även en intressant upplevelse i torsdags när det var firmafest med ett av mina jobb. Jag och några kollegor som hade jobbat lite senare kom lagom till det att alla ätit klart och baren hade öppnat. Då var det redan ett flertal som var klart överförfriskade... Men coverbandet var bra och det var bra drag på dansgolvet och några som var bra dragna på dansgolvet, bl a en man i 60-årsåldern som skulle dansa tryckare med mig hela tiden men det gick inte så bra eftersom han hela tiden trillade baklänges in i de andra paren som dansade bugg eller salsa eller vad det nu var som passade bäst till den musik som spelades. Men han skulle dansa tryckare. *suck* Jag säger då det...

Det var även på dansgolvet min kväll började urarta rejält. En kollega som egentligen inte alls borde dricka alkohol eftersom han blir aggresiv och otrevlig även av små mängder hade fått i sig en del och dansade hela tiden in i en annan av mina kollegor. Till slut puttade hon bort honom med armen. Då fick han för sig att hon hade givit honom en rak höger, mer eller mindre, och skulle slå henne. Vi fick dra bort honom från dansgolvet och försöka lugna honom. Det slutade med att han stod och skrek att han skulle slå henne och att hon var (infoga valfri grov förolämpning och mixa med så många könsord och svordomar du kan finna). Med andra ord fick vi turas om att ha killen under bevakning och be tjejen om ursäkt för hans beteende och försöka lugna henne med att han inte tänkte slå henne egentligen samtidigt som vi började tvivla på vad som skulle hända om han kom för nära henne. Kul fest va? Men jag lyckades i alla fall dansa lite med en av min lillebrors gamla kompisar som är riktigt bra på att dansa och som inte var drängafull, så lite kul hade jag ändå mitt i allt detta. (Och lite smickrande är det ju att en fem år yngre kille tycker att man är attraktiv, även om det känns väldigt skumt också eftersom det som sagt är min lillebrors gamla kompis och jag har känt honom sedan han var sju...)

Sedan var det då dags att ta sig hem. Företaget hade hyrt in en buss som kom och hämtade oss från festlokalen och körde via T-centralen till S:t Eriksplan med folk som skulle hem. Jag klev av vid T-centralen och gick raka vägen mot tunnelbanan. Som just höll på att stänga! Klockan var ju över ett en vardag, gubevars, och då finns det väl ingen som vill ta sig hem? En kollega erbjöd mig att åka med i en taxi till Slussen (hon skulle vidare söderut) och det tog jag ju tacksamt emot. Jag kom till Slussen ca. tre minuter efter det att min buss hade gått, och då var det ju bara 57 minuter till nästa, så... Jag satte mig på torget utanför Stadsmuséet eftersom det finns bänkar där och eftersom det i alla fall är trevligare än bussterminalen. (Ok, det mesta är trevligare än bussterminalen, men ändå...). Sedan var det då bara att vänta. Vad gör man i nästan en timme, när man väntar på en buss mitt i natten och har haft en helskum kväll? Jo, men lyssnar på mp3-spelaren och sms:ar en massa kompisar samtidigt som man hoppas på att: 1. Man inte ska råka väcka någon med sitt sms och 2. Att någon trots allt ska vara vaken och svara... Ingen blev väckt och ingen svarade, så...

Nackdelen med att sitta utomhus på en parkbänk under en längre tid mitt i natten är att man blir kissnödig utan att märka det. Det är först när man reser sig upp och har kommit ner till bussterminalen som man kommer på hur fruktansvärt kissnödig man egentligen är och då hinner man inte springa till McHellhole och se om de har öppet och inte har jättelång kö, utan då går man till den offentliga toalett som ligger närmast, d v s den vid bussterminalen. Snål som man är kollar man först om herrarnas är öppen, men den är låst och hade inget myntinkast, så då fortsätter man till damernas som har ett myntinkast bara för att upptäcka att myntinkastet är trasigt och att man alltså ändå inte kommer in. Jag har aldrig så seriöst övervägt att urinera på offentlig plats... Men jag bestämmer mig ändå för att låta bli och helt enkelt ta den förbenade bussen och se hur länge jag kan hålla mig. Självklart är det den busslinje som tar längst tid, och den är full av människor som plingar vid varenda station, och en bussförare som är helt vansinnig och kör som en biltjuv så man kastas runt som en liten vante i bussen. Det är inte helt optimerat när man håller på att kissa på sig... Till slut var jag helt svettig av ansträngningen och kände att "nu går det bara inte längre" och då upptäckte jag till min förtjusning att det bara var tre stationer kvar. Lycklig men under stora våndor tog jag mig av bussen, konstaterade att jag inte skulle kunna hålla mig hela vägen hem (tio minuter i uppförsbacke) utan att jag var tvungen att hitta en buske. Vid det laget hade det blivit ljust ute och jag gjorde mitt bästa för att tänka snabbt på hur jag skulle göra. Till slut hittade jag en någorlunda tät plats i en skogsdunge som inte ligger på en privat tomt, konstaterade att om någon tittade ut genom fönstret på huset intill eller kom förbi på den stora vägen skulle jag synas, men eftersom klockan var tre på en fredag morgon bedömde jag risken som minimal. Jag säger bara OJ. Det var inte en sekund för tidigt!

Slutsatsen som kan dras av detta är - missa inte sista tunnelbanan och lita inte på att Stockholms offentliga toaletter ska kunna tillgodose dina behov. Och ibland är det bra att bo lite på landet...

Ikväll ska jag på inflyttningsfest. Hoppas jag slipper vara moraliskt stöd, hobbypsykolog, fredsmäklare osv då... Men det tror jag nog. Just detta par som har festen brukar ha mycket trevliga tillställningar. Med våfflor... *slurp*

Adiós amigos och skratta och lek!

Det är aldrig ok att slåss...

...men ibland är det ändå rätt komiskt. Som i det här fallet på Nya Zealand... Oj, oj, oj. Vuxna män gör saker tillsammans - jo jag tackar! :o)

Gjorde för övrigt DN:s partitest för ett tag sedan. Testet ska tydligen ge någon sorts uppfattning om hur väl mina åsikter stämmer överrens med de olika partiernas åsikter, angivet i procent. Detta var det resultat jag fick:

C 54%; Mp 54%; V 51%; M 50%; S 50%; Fp 49%; Kd 47%

Jag är faktiskt inte förvånad. Dels var frågorna i testet så allmängiltiga att det vore svårt att svara annorlunda om man har lite moral och etik i kroppen. Dels har jag alltid bestämt hävdat att partipolitik inte är något för mig eftersom alla partier har vissa saker som är vettiga och andra som är helt åt fanders i sina partiprogram. Det är lite som att välja mellan pest och kolera att rösta i det svenska valet.

Jag tycker faktiskt att blankröster borde räknas som "riktiga" röster och inte bara som en förbrukad rösträtt. Om man ligger hemma på soffan och inte bryr sig är det väl klart att rösten har lagts ned, men om man faktiskt bryr sig om att ta sig till vallokalen och lämna in sin röstsedel men anser att det inte finns något som är värt att rösta på borde faktiskt även den blanksedeln räknas med i slutresultatet. Var det inte Jose Saramago som skrev nån bok om hur majoriteten av en stad (land?) blankröstade? Det vore väl något! Alla som är missnöjda med den politik som förs kan ju blankrösta på valdagen och sedan kan statistikerna och politikerna få kli sig lite i huvudet över det låga valdeltagandet (som ju egentligen inte skulle vara så lågt om nu en blank valsedel även den räknades som ett val...). Undrar om det står någonstans i den svenska författningen om att valdeltagandet måste överstiga en viss procent för att det ska räknas som ett giltigt riksdagsval? Vore ju faktiskt ett ordentligt "statement" om valdeltaganget understeg denna siffra pga blankröster och man var tvungen att organisera ett omval. Då kanske politikerna skulle få ändan ur och göra något åt sina partiprogram.

Nä, jag vill ha fler partier som vågar profilera sig. De enda partier som verkar våga göra just detta är tyvärr de högerextrema. Ja, och så FP och KD, då... Men fler partier på vänsterkanten kanske skulle våga. De enda som försökt de senaste 20 åren är väl MP i förra valet då de inte ville samarbeta med S om de inte fick mandat i riksdagen. Sorgligt nog gav de sig alldeles för snabbt. Om de hade hållt ut några veckor till hade kanske "Goran with two pricks over the o" varit tvungen att ge efter - åtminstone lite grand. Men politik är till för de fega (om man inte är sosse förstås, för då kan man göra som man vill och ändå behålla makten för att folk är för lata för att förändra något, men det är ju egentligen rätt fegt det med...) och när jag som ung var politiskt engagerad var det ändå ingen som lyssnade, så efter ett tag tröttnade man liksom lite på att stå på barrikaderna och skrika sig hes för att försöka få till stånd en förändring i samhället. Och nu är jag så gammal att om jag skulle ställa mig på barrikaderna skulle ingen lyssna för att jag var för gammal och "borde veta bättre" eftersom alla som passerat 25 vet ju att det ändå inte går att göra något åt skiten vi alla sitter i.

MEN! Jag har en mycket utstuderad och ondskefull plan...

Jag ska bli lärare! För elever mellan 6-11 år. Då när de är som mest formbara. Då när de tror på allt man säger, men precis håller på att lära sig ifrågasätta. Och DÅ när man faktiskt har en chans att förmedla tankar om lika värde och rättigheter och annat sånt där hippietjafs... Det är ju ändå så att ett barn som lär sig att bara bry sig om sig själv kommer knappast bli en medkännande och solidarisk vuxen. Möjligtvis i orden, men inte i handlingarna. Men ett barn som redan från början får lära sig att det lönar sig att samarbeta, uttrycka egna åsikter, tänka kritiskt, omskapa, kompromissa och att om alla hjälps åt och drar åt samma håll kan vi åstakomma så mycket mer än vi kan på egen hand, så...

Det är min fantastiska ondskefulla och rätt genialiska plan. Om man vill skapa en värld som är trevlig för framtida generationer att leva i - varför inte vända sig direkt till de som ska leva i den och låta dem vara med och skapa?

Låter lite hippie, men det skiter jag faktiskt i. Ett hållbart samhälle är ju faktiskt något som det talas mycket om över hela världen, och på den högsta politiska nivån. Så varför inte på gräsrotsnivå också? Det är ju faktiskt något som angår alla.

Upp till kamp mina bröder och systrar!
Låt oss förändra världen tillsammans!

/ Eder blomsterprydda diktator Eira

Folk som inte har något bättre för sig

1. Jag
2. Denna man
3. Den här snubben

Jag slåss i alla fall inte och gör så otrevliga saker...

Antar att det alltid är något...

Humor? Humor. Humor!

Nyhetsmorgon onsdag 24/5 2006 nyhetssändningen 07.00 samt 08.00:

"Två pedofilfall i staden Nuuk på Grönland har svällt och omfattar nu 50 barn[...]men det kan vara fler barn som har utnyttjats. Polisen befarar nämligen att detta bara är toppen på ett isberg"

Fråga: Ska detta vara kul? I ett annat läge hade det kanske varit skojigt med metaforen om isberget eftersom det handlar om Grönland, men i just det här fallet känns det mest osmakligt. Och "svällt"? Har någon någonsin hört att ett rättsfall har "svällt" förr? Det har åtminstone inte jag och det kändes som ett ytters opassande ord i detta fall. Pedofili och sexuellt utnyttjade barn är ingenting att skämta om! Framför allt inte i en nyhetssändning! Jag hoppas verkligen att den som skrev detta på telepromptern inte gjorde det medvetet. Räcker det inte med kvällspressens osmakliga löpsedlar? Undrar jag...

Scotland on Sunday (scotsman.com) söndag 28/5 2006:

"Blazing row over lack of water for new fire station

A NEW fire station in one of Scotland's wettest areas is lying empty and unused because it has no water."

Tydligen har det blivit bråk mellan vattenleverantören Scottish Water och brandmyndigheten (eller vad det nu heter) och de får inte koppla upp sig på ledningsnätet. Strålande! >(

Men i detta fall funkar humorn i rubriken. Det är förvisso allvarligt att brandstationen inte kan få vatten, men det är inte riktigt på samma nivå som pedofili ändå...

Edinburgh Evening News (scotsman.com) måndag 29/5 2006:

"Station bosses banish Blunt from airwaves

AWARD-WINNING singer songwriter James Blunt has been banned by a radio station - for becoming too popular."

Need I say more? Underbart!

Evening News (scotsman.com) lördag 6/5 2006:

"Conference to hear about Swedish road toll success

THE lessons learned from Stockholm's congestion charging scheme will be outlined at a climate change conference in the Capital."

Tydligen har försöken med trängselavgifter i Stockholm varit en stor framgång. Konstigt att vi som bor här inte har fått veta det... Tycker i alla fall jag.

...och en existensiell kris...

Mindre humoristiskt var det att få ett samtalsom gick ungefär:

"hej jag heter NN1 och arbetar som reporter på Expressen. Jag söker NN2 eftersom vi håller på med en bakgrundartikel om NN3 som har erkänt mordet och våldtäkten i Västerhaninge och vi har gått igenom hans gamla domar och hittat NN2s namn där, så nu undrar vi bara om vi kunde få tala med NN2 om NN2s upplevelser av NN3 eftersom vi frågar oss hur det kunde få bli såhär."

Ja, det undrar jag med.

Hur kan en människa gång på gång begå våldsdåd på våldsdåd (som inte är så annorlunda från de som han tydligen nu har erkänt förutom offrens åldrar och att han faktiskt inte dödat någon förr (vilket nog mest har handlat om tur)), erkänna dessa dåd, bli dömd för de, komma undan lindrigt med samma ursäkt gång på gång (ungefär:jag var påverkad, jag har problem, tyck synd om mig), bli daltad med av socialen som anser att han behöver vård och inte ett straff (vilket iofs hade kunnat funka om han verkligen hade fått ordentlig vård och inte bara en massa halvmesyrer), o s v? Döms man för ett brott en gång och skyller det på att man var påverkad och visar sig ångerfull kan det nog vara bra att få vård och en chans till bättring. Men döms man för liknande brott upprepade gånger och varje gång säger att det bara blev så för att man var påverkad, men inte påvisar någon egentlig ånger för det man gjort mot offren utan mest självömkan borde straffpåföljden höjas rejält. Jag trodde faktiskt ärligt att den här killen satt bakom lås och bom. Men icke. Och det gör mig faktiskt orolig. Jag brukar inte fundera så mycket på det där med överfallsvåldtäkter och misshandel och så, men om en sån här snubbe kan få vandra fritt på stadens gator får jag väl börja fundera mer på sådant. Tyvärr. Usch. Nu blev jag alldeles deprimerad... Ett stort FYYYYYYYYYYYYYYY!!!!! på den svenska rättstaten (som jag generellt hyser ett ganska bra förtroende för) som låter något sånt här hända!

(Jag nämner inga namn på de inblandade även om jag misstänker att det kommer stå om det på morgondagens löpsedlar eftersom jag faktiskt tror på konceptet att man är oskyldig tills man har dömts - även om man erkänt och även om alla bevis pekar ut en som skyldig.)

Det som skrämmer mest var att när reportern berättade vad det gällde blev jag inte ens förvånad. Inte ens en millisekund. Jag tänkte inte heller - ja det hade man ju kunnat tro - för vem vill tro något sådant om en annan människa? En som är yngre än man själv? En vars föräldrar man träffat? En som man vet har minst två egna barn...

Är det ok om jag känner att jag tappat ytterligare lite tro på människosläktet och känner mig lite allmänt vilsen och desillusionerad nu? Jag hoppas det för det är i alla fall så jag känner.

Jag behöver en kram, tror jag. Snälla någon, ge mig en kram! Innan jag helt tappar tron.

Fast det vore ju lite synd att låta en människas fruktansvärda beteende i kombination med den svenska rättvisans fallerande förstöra tron på mänskligheten helt. Det finns ju fler personer i världen och alla kan ju inte vara hemska.

Men en kram vore nog rätt skönt ändå.

*ynf*

Saker man kan göra när...

...man är förkyld:

Ligga i sängen
Titta på film
Äta glass
Dricka the (med mjölk såklart)
Tycka synd om sig själv
Läsa en bok
Sova
Och bara fortsätta ligga i sängen hela dagen...

...man har mensvärk:

Önska att man hade en gammal hederlig varmvattenflaska
I övrigt - se "...man är förkyld"

...det åskar:

Dra ur telefonjacken
Dra ur tv-antennkabeln
Slå av huvudsäkringen
Krypa ihop till en boll under täcket och försöka bli så liten som möjligt
Önska att man hade någon att hålla i handen
Önska att någon kunde komma och krama en
Önska att man kommer överleva utan allvarliga skador även denna gång
Känna sig fånig
Önska att man kunde sluta vara så fånig
Önska att åskan ska försvinna snart
Känna sig lite löjlig
Ta sig i kragen
Sticka ut huvudet från under täcket
Besluta sig för att sluta vara löjlig
Hugga tag i första bästa bok och börja läsa

...det slutat åska

Slänga ifrån sig boken
Krypa fram från täcket
Lyssna intensivt minst tre gånger ifall det inte skulle vara helt slut
Koppla i telefonen
Slå på huvudsäkringen
Sätta i tv-antennkabeln
Bli kall i magen när ett flygplan mullrar i fjärran
Känna sig jättefånig
Titta på kung-fu-film och tänka på något annat

...man egentligen borde plugga:

Blogga
Allt ovanstående plus en massa, massa, massa mer

~~ o ~~

Allt detta har jag gjort och känt idag...

Boken råkade ironiskt nog bli "Den Gudomliga Komedin"

Min säng är mitt tempel!

Och jag är egentligen inte rädd för åskan utan för blixten, men eftersom jag vet att det kan komma en blixt och slå ner när som helst var som helst hur som helst när åskan hörs blir jag alltid lite kall i magen, och när åskan verkar komma närmare blir det värre. Det enda som hjälper är en varm och trygg hand eller ännu bättre - en varm och trygg famn - och någon som inte skrattar åt min oro.

Efterlyses: Varm männsika med varmt hjärta.

P.S. Ibland kan man skapa poesi i drömmen. Se exempel: Vårmantra Den "kom jag på" när jag låg och halvsov och drömde lite alldeles nyss...

Jaha.

Så har ännu en vecka börjat lida mot sitt slut.

Den här veckan har verkligen varit helt hysterisk med en massa flackande fram och tillbaka mellan klassrum och elever och jag har varit alldeles för trött för att verkligen orka plugga så mycket som jag borde ha gjort vilket innebär att jag får kompensera för det nu i helgen istället (vilket jag inte kan säga att jag ser fram emot). Idag har jag varit i en förskoleklass för att se hur de arbetar där, och det var jättekul. Förskoleklasser är ju ett relativt nytt påfund, så det var verkligen nyttigt att få se hur arbetet är upplagt där.

Nytt och nytt förresten. Det har väl funnits i elva år eller så i den kommun jag har min praktik i. Betyder detta att jag börjar bli gammal? Jag menar elva år är ju inte så väldans kort tid, men det känns som att det inte alls var så länge sedan...

Ja, och så har det ju varit Champions League-final också. Jag kunde inte bry mig mindre om det, men det är svårt att missa när grannen har släpat ut en storbildsteve i trädgården och sitter med ett gäng andra grannar och tittar med teven på högsta volym och dessutom skriker och vrålar med jämna mellanrum när någon gör mål, eller missar, eller domaren dömer på ett sätt som inte gagnar "deras" lag o s v... De höll dessutom på och efterfestade halva natten och det är rätt lyhört i min lilla stuga, så det var inte så lätt att sova om man säger så...

Apropå grannar så har en av grannarna helt plötsligt fått för sig att han bara kan gå rakt in i mina föräldrars hus, så efter att ha bott här i snart femton år har vi nu fått börja låsa ytterdörren (vilket vi aldrig har gjort tidigare) för att hålla honom ute. Vi har dessutom en fullt fungerande ringklocka som han aldrig använder sig av utan han går helt sonika in i huset och ropar efter (oftast) min far. Creepy. Och inte så lite oförskämt! FYYYY på honom!

Och Carola gick vidare till finalomgången i ESC (vilket jag hade hoppats att hon inte skulle göra) och min mor som hade tittat lite på kvalet igår meddelade att det hade varit fruktansvärt sexistiskt. Alla kvinnor var halvklädda och när det var manliga artister som sjöng klängde de kvinnliga dansarna på honom och åmade sig på scenen på ett sexuellt utmanande sätt. Nu hävdar jag iofs att det länge har sett ut så i musikbranschen och det är väl ett under att de ändå har lyckats hålla sig någorlunda rumsrena i schlagersammanhangen så länge som de har. Som kvinnlig artist verkar man liksom få välja mellan att sälja sig genom sin kropp och sin sexualitet eller bli en "rockbrud" eller singer/songwriter med mer eller mindre militant feministisk framtoning. (Visst finns det undantag, men det är ju ändå så det ser ut generellt).

Jag har väl inget emot att spela på min egen sexualitet emellanåt och kan tycka att det är kul att klä mig lite "utmanande" för att se vilka reaktioner jag får. Men det är ju väldigt viktigt hur man klär sig i olika sammanhang. Om jag till exempel har en djup urringning på jobbet i butiken är det ingen som bryr sig något nämnvärt (även om man ju märker att en del manliga kunder har lite svårt med ögonkontakten...), men om jag skulle ha det i min roll som miljöinformatör skulle det inte anses vara helt lämpligt eftersom det inte ger ett tillräckligt "professionellt" intryck. Det är tydligen svårt att ta en kvinna på allvar om hon visar "för mycket" hud... Men en man kan minsann spatsera runt i stan med bar överkropp en solig sommardag utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag skulle vilja se vilka reaktioner en kvinna med bar överkropp skulle få i samma situation...

Fast emellanåt är det kul att manipulera män med att visa lite av sina kvinnliga behag. Även om det nästan är tragiskt hur lättmanipulerade vissa män är så är det faktiskt lite kul också. Men vill man att någon ska lyssna på vad man säger får man väl ha en löst sittande polotröja som täcker rumpan och långbyxor med vida ben... Tragiskt. Undrar om män någonsin upplever att de inte blir lyssnade på för att kvinnorna inte kan sluta stirra på deras skrev eller rumpa eller så... Vore kul att veta!

Nu finns det iofs en del lysande undantag bland männen. Sådana som faktiskt lyssnar på en och håller ögonkontakten med en även om man råkar ha lite dekolletage (svårt ord att stava det där)... Heja er!

Just nu sitter jag nyduschad och fräsch och smuttar på lite vin och känner att livet är bra härligt ändå samtidigt som jag håller på att göra i ordning en liten matematikuppgift till barnen i "min" klass som de ska få lösa i smågrupper på måndag och tisdag nästa vecka. Eleverna har inte så bra koll på det där med enheter och är nästan ruskigt dåliga på att uppskatta volymer, så nu ska de få gissa vilken volym olika vardagsföremål har och sedan mäta vilken den egentliga volymen är genom att slabba med vatten på skolgården. Och det vet ju alla att barn älskar att hålla på med vatten. Och de flesta kan nog hålla med om att det är mycket lättare att få grepp om olika begrepp (nu fick jag väl allt till det!) om man kan kombinera abstrakt och konkret och inte bara lära sig med huvudet utan även med kroppen. Så nu är jag väldigt nyfiken på hur barnen kommer lösa uppgifterna, om de är för lätta eller för svåra och om de samarbetar eller arbetar var för sig. Har ju inte gjort något liknande tidigare så det är lite läskigt, men jag har ju sådan tur är väldigt snälla försökskaniner!

Tjillevippen på er!

/ Tröttmenlyckligeira

Ok. Jag erkänner. Även om jag är trött och lycklig är jag även helt fantastiskt uttråkad. No. Really! Bored out of my mind! Eller "bored and out of my mind". Beror nog på vem man frågar. Skulle verkligen behöva vara lite social med någon/några i helgen. Får väl se vad jag kan åstadkomma på den fronten. Om inte annat hoppas jag någon ringer snart och har något roligt/tokigt/knäppt/klantigt eller dylikt att berätta som kan lyfta tristessen en aning... Och inte är det något roligt på teve heller... :o( Uttråkad!!!

Oj, oj, oj...

... vilken dag! Vissa dagar önskar man att man aldrig gått ur sängen...

Dagen började som vanligt med att jag var på rätt bra humör (jag hör till de där konstiga typerna som brukar ha ett rätt soligt morgonhumör) och jag gick till min praktikskola glad i hågen. När jag kom dit hade de delat in alla 1-3:or i åldershomogena grupper och jag fick den stora äran att vara med ettorna från tre klasser. Det var väl inte så farligt jobbigt första timmen, men sedan började det braka käpprätt åt ... eh ... utför.

Till att börja med var ljudnivån helt hysterisk. Intressant var att iakttaga hur de olika eleverna bad om hjälp. "Mina" elever satt tysta och räckte upp handen precis som de är vana att göra, eleverna från den andra klassen gick fram till någon av oss pedagoger och bad om hjälp och eleverna från den tredje klassen (vars klassrum vi var i) skrek rakt ut...

Sedan skulle vi ha lite träning inför den karneval som hålls i området där skolan ligger nästa vecka. Då var det en kille som fick tok-spel och började skrika och gråta och kasta sig på marken. Detta fortsatte han sedan med ända fram till efter lunch. Orsaken var att han inte hade fått visa de andra eleverna sina samlarkort före första rasten utan att vi hade sagt att han kunde ta det efter lunch... Och jag kan väl säga som så att när han hade hållit på så i över två timmar var mitt tålamod på upphällningen, så det var tur att lunchrasten var slut och han fick visa sina bilder så det blev tyst på honom innan jag tappade tålamodet helt... Hå-hå ja-ja... *suck*

Och efter lunch blev ljudnivån om möjligt ännu högre...

Så nu är jag lite trött i mitt lilla huvud. Men jag har tillförsikt och hoppas att morgondagen blir lite lugnare. Tur att man slipper vara social med någon idag... Fast å andra sidan kan man ju bli både piggare och gladare av trevligt sällskap. Och jag är ju egentligen inte på dåligt humör - bara lite utschasad...

Ja, ja. Jag ser iaf fram emot helgen. Det är ju sclager-EM på lördag! Frågan är nu bara om jag kan hitta någon stackare som kan tänkas se på det tillsammans med mig, eller om jag (som vanligt) måste välja mellan att sitta hemma ensam och titta på det eller vara social med någon/några och spela in hela kalaset på video och sedan försöka göra mig både blind och döv tills jag har hunnit titta på det...

Det är inte så att jag egentligen är någon hysteriskt stor schlagerfanatiker, men det brukar alltid vara kul att se vad de olika länderna har hittat på för spektakel den här gången. Tyskland brukar vara seriöst flippade, Storbrittannien brukar ha ganska skumma scenkläder (även om det där med skumma scenkläder verkar vara på mode nu) och det är otroligt roligt med de länder som inte varit med så många år eftersom de kan vara väldigt oförutsägbara och man vet aldrig riktigt vad man ska förvänta sig...

Dessutom hoppas jag verkligen att Carolas låt floppar totalt för den är så outsägligt TRÅKIG! Visst är det klassisk schlager, och visst är Carola en ytterst professionell scenartist, men NÅGON måtta på eländet får det väl ändå vara... Och den verklige vinnaren från Sveriges uttagning är ju faktiskt Andreas Johnsson. Sing for life, tralla-la... Snacka om landsplåga! Och jag tror ju knappast att låten kommer spelas mindre nu när det börjar närma sig sommar och grillfester och fjortisfyllor...

Nä, jag ska nog ta en huvudvärkstablett eller fem nu. Och sedan ska jag plugga... Tjohooo, vad entusiastisk jag känner mig... :o(

Men det kunde trots allt ha varit värre! Det kan alltid bli värre. Det är det som är både så skönt och så läskigt med livet. Men livet är på det stora hela en ganska trevlig uppfinning och som varje god svensk vet - det är ju synd att klaga...

Men ibland är det rätt skönt.

:o)

Jättestolt!

Det är vad jag är! Över mig själv och min ofattbara intelligens! *harkel harkel HOST*

Jag har nu äntligen lyckats leta reda på exakt var i html-koden på denna prefabricerade blogg-layout (som jag förvisso redan har ändrat en del i, men ändå...) som länken till sidan där man kan göra kommentarer ligger. Så nu borde det vara tydligare exakt VAR man ska klicka för att kunna göra kommentarer på min blogg. (Det har länge gått att kommentera, men det har varit fruktansvärt otydligt var man ska trycka...) Orsakerna till att jag är så stolt över mig själv är:

1. Mina linser har fått spunk och jag ser nästan ingenting. "In i dimman" - jo jag tackar!

2. Jag kan i princip ingenting om html-kodning!

Jag är faktiskt riktigt imponerad över mig själv! Trodde väl aldrig att jag skulle klara av detta konststycke, men det verkar ju faktiskt ha gått vägen... Nästa steg är att komma på hur jag ska ordna med inställningar o dyl så man slipper få upp en ny sida som man ska kommentera på. Tanken är ju att det ska vara lätt att kommentera och det vore ju klart enklare om man kunde kommentera på "förstasidan" så att säga... Men har jag klarat av att rota mig fram i html-koden borde ju detta nästa projekt inte vara helt omöjligt...

:o)

Ja, ja... Det var länge sedan jag skrev något, så jag kommer bara ge en liten resume´ av det roligaste.

I onsdags var jag med några vänner (tio stycken för att vara exakt) och såg dansföreställningen Gökboet med Bounce. Helt lysande! Jag säger bara wow! WOW! Jag är förförd och förundrad och överförtjust! Vilka människor! Tänk om jag kunde använda kroppen på det sättet. (Eller kanske inte. Jag vet ju vilka skador och vilken osannolik smärta det kan orsaka...) Men i alla fall... Om ni inte redan gjort det - GÅ OCH SE! NU! BUMS!

I fredags jobbade jag elva timmar, men var ändå inte så trött efter jobbet så jag tog en promenad med en kollega och hamnade på en mysig liten pubs mysiga lilla uteservering för en spontan öl. Supernajs... Lite trafikstört (S:t Eriksgatan är ju rätt trafikerad...), men mysigt ändå. Och på puben sålde de salt&vinegar-chips. Jag har inte ätit sådana på över sex år. Och jag älskar verkligen dem! De är så fantastiskt goda att det är en rent religiös upplevelse att äta dem! Varför har inte fler svenskar upptäckt detta och skickat protestbrev till OLW och Estrella och alltvaddenuheter och KRÄVT att de ska börja tillverka sådana? Mycket underligt...

Idag har jag haft friluftsdag med mina små sötungar i skolan och sprungit runt i skogen hela dagen och haft jättekul. Och det var ju tur att den där kallfronten inte har hunnit hit än, för det hade nog inte varit riktigt lika trevligt att springa runt i skogen i regnet. JAG hade iofs inte brytt mig något nämnvärt, men eftersom de flesta föräldrar verkar vara helt oförmögna att klä sina barn rätt hade det varit mindre trevligt eftersom en massa blöta och kalla barn som klagar på att de fryser och att de vill gå hem är klart mindre trivsamt än massa torra, varma barn som har kul i solen... (Visst har jag radikala åsikter? *skrattar*)

Ytterligare funderingar: kan man vara förälskad i en plats som man aldrig varit på? Om detta är möjligt skulle jag nog påstå att för min del är det de skotska högländerna som gäller i så fall. Jag har aldrig varit där, men jag har drömt om att resa dit ända sedan jag var liten. Och en vacker dag när jag blir stor (eller åtminstone äldre (och kanske lite rikare)) ska jag resa dit. Mmmmm... doftande ljunghedar, vindpinade låga buskar, höga klippor... och tistlar... och kortvuxna, mörkhåriga, bleka män i kilt... mmmmmmm...

Är det för övrigt bara jag som tycker att en man i kilt är något av det sexigaste som finns? Det är en seriös dräggelvarning på det... Mina vänner vet vad jag talar om...

En annan sak som är sexigt är män i sjuttonhundratalskläder. Byxor som slutar strax under knät, tajta vita strumpor och skor med liten klack som verkligen lyfter fram formen på vaden...

*drömmer mig bort*

Eh. Jo. Alltså.

Man skulle kanske kunna misstänka att det är något med mig och ben. Och framför allt då vader... Och man skulle inte ha helt fel. Vad kan jag säga? Jag gillar mansvader. Framför allt den lite smalare sorten. Men så länge vaderna inte är bredare än låren går det mesta bra. Ytligt? Jo, lite kanske. Men den som säger att utseendet är helt oviktigt ljuger. Självklart spelar det inte så stor roll när man väl lärt känna personen, men det skadar ju knappast om man tycker att personen i fråga är snygg. Förvisso blir alla människor vackra om man är förälskad i dem, men man ska ju komma till det stadiet först. Och jag håller nog med Jakob Hellman där om att "kärlek tar ett tag"...

Nä. Nu är det slutbabblat för den här gången!

Tjudderrutt!

P.S. Ytterligare en språklig fundering: vem kom på ett så fantastiskt fånigt ord som "gurka" ("agurk" på norska = jätteskojigt!)? Det engelska "cucumber" är ju egentligen mer logiskt eftersom det heter "Cucumis sativus" på latin...

Sommar och sol och likbleka ben.'

Jag säger bara - WOW! Vilket väder! Tillbringade fredagen med att tvätta lite kläder och gräva i trädgården. Åtminstone ett tag, för det blev verkligen jättesvettigt efter ett tag och har man bara bikini på sig är det svårt att ta av sig lite kläder för att kyla av sig... På kvällen var jag på afterski (ja, det var det faktiskt! Eller åtminstone en pubkväll med afterski-tema...) men jag var alldeles för trött för att orka stanna särskilt länge, så jag åt lite gulaschsoppa och tog en drink och sedan gick jag iväg till en vän som jag skulle sova hos. Väl där hamnade vi tillsammans med två andra killar i köket och satt och snackade skit, lyssnade på musik och drack öl. Väldigt trevligt! Och sedan blev jag iväglurad till en kvarterskrog... Men det blev faktiskt bara två öl och sedan var det dags att sova eftersom jag skulle jobba på lördagen.

Sagt och gjort. Jag gick till jobbet vid tio på lördagsmorgonen i kjol och linne och ångrade ganska snart att jag tagit med mig jackan, för det var alldeles för varmt för att ha den på sig. Det var nästan inga besökare alls på hela dagen och rätt långtråkigt så jag satt och gjorde massa meningslösa tester på Tickle tills klockan var två och det var dags att gå. Sedan åkte jag hem till ovan nämnda vän och hämtade honom och lite picnic-mat som jag hade förberett på fredagen (pastasallad med kassler, soltorkade tomater, majs, färskmalen svartpeppar och färsk gräslök från mitt trädgårdsland) samt lite kylt vin och sedan gick vi till Observatorielunden och bara slappade i flera timmar. Finns det något bättre sätt att spendera en solig och varm lördag än på en filt i parken med en snäll och söt pojke? Har svårt att komma på något...

Efter några timmar var jag hysteriskt kissnödig (sådär så man knappt vågar andas av rädlsa för att det ska ske en olycka...) och vi gick tillbaka till hans lägenhet så jag kunde gå på toa. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till, men vi segade och degade och myste tills någon av oss tittade på klockan och konstaterade att - hoppsan! Klockan är visst två på natten nu! Det var ju inte direkt tal om att åka hem då, så jag blev kvar en natt till fast jag egentligen hade tänkt vara duktig och åka hem så jag kunde gå upp tidigt idag (söndag) och fortsätta fixa i trädgården. Men jag klagar inte!

Idag vaknade jag vid nio och kunde inte somna om men var alldeles för orkeslös för att ... eh ... orka åka hem. (Att man inte orkar när man är orkeslös torde väl vara ganska uppenbart, men jag kommer inte på något bättre sätt att säga det på...) Stort tack till min käre vän som inte bara stod ut med mitt sällskap hela helgen utan till och med orkade vara trevlig hela tiden! Det är ju inte alltid så lätt, vet jag... Åkte inte hem förrän vid ett och när jag kom hem lade jag mig på sängen och tittade lite på TV. Och somnade... Vaknade inte förrän vid sex av att mor knackade på dörren för att tala om att middagen var klar. Och jag som hade tänkt hjälpa till med maten! Ja, ja. Så kan det gå... Men det var helt fantastisk att kunna sitta ute på altanen och äta middag i kvällssolen med familjen!

Så på det stora hela har det här nog varit en av de trevligaste och mest avslappnade helgerna på länge. Superfint väder och trevligt sällskap - kan man egentligen begära mer av livet? :o)

Och imorgon ska jag vara i skolan klockan åtta för att hålla lektion med mina små söta barn i 1-3:an som jag har min praktik i. Och även om det är jobbigt att behöva gå upp vid sju så ser jag verkligen fram emot att få slippa den förbannade Lärarhögskolan under tre hela veckor och få vara ute bland barnen på skolan och känna att jag faktiskt gör något vettigt med min tid.

Ja. Vad kan jag säga? Jag är verkligen helt otroligt nöjd med mitt liv!

Och från det ena till det andra - det svenska språket är verkligen helt otroligt inkonsekvent ibland! Kom häromdagen att tänka på något som jag faktiskt inte tänkt på förut, nämligen detta:
Varför heter det mås och gås i singularis men måsar och gäss i pluralis? Det finns ju inga som helst uttalsregler som kan styra detta och det verkar ju helt fantastiskt korkat! Den enda någorlunda rimliga förklaring vi kom på när jag dryftade detta med några andra språknördar var att antingen har orden varit mycket mer olika från början och "gås" kanske hette något annat som det var mer logiskt att man skulle böja till gäss. Eller så böjdes "mås" till "mäss" förut men p g a att språket som bekant fluktuerar så föll den formen bort och ersattes av måsar - som ju egentligen är ett mycket mer logiskt sätt att säga det på... Är det någon som vet hur denna abnormitet har uppkommit får den väldigt gärna höra av sig!

Kom för övrigt på en allitteration som kan beskriva till exempel hur en man vill uppfattas när han kommer (eller hur alldeles för många män vill uppfattas rent generellt): Mega-maffig macho-man. Är det så svårt att förstå att många kvinnor hellre vill ha en snäll, omtänksam och självsäker kille som inte behöver hävda sin manlighet för att känna sig duglig? Och varför är det så många (både män och kvinnor) som verkar tro att självsäkerhet är samma sak som självgodhet och egocentrism? Nä, ge mig en mjukis vilken dag som helst!

Tills vidare - njut av vädret och njut av livet! Man vet aldrig hur länge det varar...

Round and round and round it goes...

...where it stops nobody knows...

Det går bara runt i mitt stackars huvud nu. Vilken dag!

Började med att ha seminarie på Lärarhögskolan mellan nio och tolv, sedan var det bara att springa iväg till jobbet. Kom dit tidigare än beräknat och värmde min lunch i ett rum fullt av brandmän (jag tror det var någon sorts visning som Fortum hade av biogasnätet i Hammarby Sjöstad för de pratade om ledningar, backventiler, gnistskydd och tändningsmekanismer) för att sedan gå upp på taket och sola lite under tiden som jag åt min lunch. Däremellan hade jag lyckligtvis fått i mig lite migränmedicin som hade tagit udden av den värsta smärtan... Efter lunchen hade jag fortfarande en timme kvar tills jag skulle börja jobba så jag gick iväg till Observatorium (en träskulptur i vattnet som är gjord för att sitta på) och läste lite i solskenet.

När jag sedan började jobba kom en grupp på 38 personer från i princip hela världen och skulle få en lite annorlunda presentation av Hammarbyprojektet för att sedan gå en rundtur och göra en sorts POE och EIA (Post Occupancy Evaluation och Environmental Impact Assessment) i området. Ja, sagt och gjort, rundtur i området blev det. I en och en halv timme. Det är faktiskt ganska jobbigt att försöka hålla reda på nära 40 personer en solig vårdag i Sjöstaden. Alla sprang iväg åt alla möjliga håll hela tiden och ställde en massa både möjliga och omöjliga frågor. Lite som kalvar på grönbete som råkat komma över alla band av nationalencyklopedin och vill få allt förklarat för sig. Väldigt kul, men fruktansvärt energikrävande! Fast å andra sidan säger man ju att smakar det så kostar det... Och de var faktiskt väldigt trevliga och det är alltid intressant att träffa folk från andra delar av världen. Kanske framför allt miljöfolk som kan ge mig helt nya perspektiv på saker inom mitt yrkesområde. De som gjorde starkast intryck var en man från Ghana som ville veta allt om biogasproduktion, en man från Brasilien som var helt insnöad på fotboll (såklart), en man från Sydafrika som var helt förälskad i den skandinaviska naturen (framför allt den norska och svenska fjällvärlden), en kvinna från Kenya som blev jätteförtjust i att det växte alger på båtbryggan samt en man från Argentina som var helt fascinerad av bevattningssystemet för de planterade träden i området.

Jag älskar verkligen sådana här dagar! Fint väder och massa härliga människor! Hade det inte varit för den förbannade migränen som jag nätt och jämnt lyckats hålla stången sedan lunch hade det varit helt perfekt. Men man kan ju inte få allt här i världen...

Fast man kan få mycket!

Tjolahopp!

/ Glädjeskruttet

Tillägg: Jag glömde visst berätta om dagens klantighet! I morse när jag skulle sätta i linserna vaknade jag bokstavligt talat med ett ryck och många tårar. Jag hade nämligen inte helt lyckats få bort chiliresterna från fingrarna efter matlagningen igår... Ouch säger jag bara! The pain! Men vaknade gjorde jag ju i alla fall... :o)

Vinterna rasat ut bland våra fjällor...

Jag har nu firat den konstigaste Valborgsmässoafton någonsin. Jag och några vänner hade bestämt att vi skulle träffas och äta middag hemma hos dem på Kungsholmen för att sedan möta upp några andra vänner och titta lite på majbrasan i Vasaparken och efter det gå på bio. Sagt och gjort. Jag åkte hem till vännerna, åt smaskig mat och sedan tog vi en promenad till Vasaparken. När vi kom dit tillbringade vi cirka tio minuter med att leta efter brasan - utan framgång. Sedan lyckades vi genom att tjuvlyssna på folket runt omkring oss klura ut att "brasan" bestod av ett fyrfat med lite grenar i. Inte direkt vad jag kallar "brasa", men ändå... Under tiden vi letade spelade ett brassband (eller brasband om man så vill) gamla vårklassiker som "La Bamba". Ingen Valborgsstämning där inte! Vi såg även att Filadelfiakyrkan hade någon sorts bås vid scenen, men tänkte väl inte så mycket på det (förutom att jag undrade lite vad kyrkan överhuvudtaget hade där att göra)... Sedan var det då dags för årets vårtalare. Hon var någon före detta ordförande i KDU, eller liknande och talade om Gud och härligheten och svensk invandringspolitik. Vi misstänkte nog att hon måste ha tagit fel på dagar och trodde att hon skulle hålla ett första-maj-tal för det lät precis som ett valtal... (Å andra sidan är ju första maj enligt tradition arbetarrörelsens högtid och KD är ju borgerliga, så hon kanske bara tog tillfället i akt. Vem vet?) Så skulle då äntligen "brasan" tändas och en manskör skulle sjunga in våren. Elden flammade åtmistone någorlunda högt och manskören inledde starkt med klassiker som "Längtan till landet" och "Liten fågel", men sedan blev det psalmer och man började väl ana lite oråd. Mycket riktigt - det visade sig vara Filadelfiakyrkans manskör! Inte så himla traditionellt med psalmer på Valborg, och det kändes faktiskt riktigt skumt. Så vi gick lite tidigare än vi hade tänkt eftersom jag började känna mig lite smått aggressiv över att ha hamnat i något sorts frikyrkligt väckelsemöte och inte på det traditionsrika Valborgsfirande jag hade sett fram emot.

Så var det då bio. Vi såg "Ice-Age 2" och den var riktigt skojig. Sen åkte vi allihopa hem till vännerna på Kungsholmen och drack thé, åt bullar och snackade skit till två på natten. Vi talade dock inte vilken skit som helst. Vi diskuterade religion och evolutionsteorier, häxprocesser, inkvisition, korkade amerikanska högerkristna, samband mellan Jesus och Freja och Oden, korkade påvar, irländska katoliker, smartare påvar, stigmata, korfästningar i största allmänhet, katolska helgon och underliga bibelcitat! *skratt* Så kan det gå... (Nu låter det kanske lite som att vi alla har något emot kyrkan, men två av oss sex som var närvarande är faktiskt troende kristna, så...)

När det sedan var dags att åka hemåt visade det sig att en av vännerna hade sin bil parkerad vid S:t Eriksplan och eftersom fyra av oss (inklusive bilägaren) skulle åt samma håll erbjöds jag skjuts till lämplig busshållplats. Men först skulle vi åka tunnelbana från Fridhemsplan dit, och jädrar i mig vilken ungdomsfylla! Jag var faktiskt ganska glad över att slippa åka tunnelbana själv. Men när vi stod på perrongen och sammanfattade vad vi hade gjort under kvällen kom vi fram till att det faktiskt var ganska skojigt. Först ett ofrivilligt väckelsemöte, sedan tecknad film på bio och slutligen thé och bullar med tillhörande teologisk diskussion. Inte direkt vad man hade kunnat vänta sig en Valborg, kanske... :D

När jag så hade blivit avlämnad vid busshållplatsen och nattbussen slutligen kom var det nästan like mycket aphus på den som det var på tunnelbanan. Fullt av fulla fjortisar och halva bussen nedspydd. Folk som skrek och sjöng och sprang fram och tillbaka i bussen och plingade vid varje station fast de inte skulle gå av... Jag säger bara - stackars bussförare! Hoppas han fick extra OB för att köra den turen.

Ja, ja... Idag har jag påbörjat den vårstädning som jag har skjutit upp tillräckligt länge nu. Och jag ångrar faktiskt att jag skjutit upp den så pass länge för nu är det jättemycket att göra! *suck* Ja, ja det är väl bara att bita i det sura äpplet och hugga tag. Men nu har jag faktiskt inte gjort annat än att städa, tvätta och hänga tvätt i fyra timmar, så jag tycker nog att jag kan ta mig en liten paus och äta lunch och blogga utan att behöva ha alltför dåligt samvete för det.

Fast lite dåligt samvete har jag nog ändå. SÅ mycket att göra. Och SÅ lite energi...

Jag tror för övrigt att jag äntligen har lyckats klura ut varför mitt ex har undvikit mig i flera månader. Han har nämligen flyttat ihop med sin nya tjej, och jag tror att han kanske skämdes lite för att berätta det för mig eftersom han ju lämnade mig för henne i slutet av augusti, eller så vågade han inte berätta det för att han inte visste hur jag skulle reagera. Men det är väl kul för honom! Men jag tror någonstans att han trodde att jag fortfarande hade känslor för honom - vilket jag absolut inte har. Det var ett bra tag sedan jag kom över honom och enda orsaken till att jag överhuvudtaget bryr mig är att vi har varit vänner i elva år och det känns ju som att det vore lite synd att slänga den vänskapen i sjön på grund av ett förhållande som knappt varade en femtedel av den tiden. Det är ju väldigt svårt (iaf för mig) att bara sluta bry mig om någon som jag brytt mig om så länge.

Men, men... Vill han inte umgås med mig är det hans förlust! Jag har ju vänner så det räcker ändå! :)

Pussenuss!

This sad long tale...

... of moments passé must come to an end before it is too late. Wasn't born to hate. I was made to love. But I never knew it was so hard... (The Ark "This sad bouquet")

Det är så sant. Jag är född att älska. Allt och alla. Även de som gör mig illa. Kanske inte så himla sunt, men inte desto mindre sant...

För att fortsätta att citera samma låt:

It's taken time and yet more time it will take before this heart is free and strong enough to break...

Apropå krossade hjärtan. Jag menar - visst har jag älskat. Ibland så mycket att det vore lättare att bara ge upp och dö än att älska så mycket. Men som sagt - jag tror inte att jag någonsin fått mitt hjärta krossat. Att älska så mycket att man gladeligen skulle gå i döden för den andra är något jag bara är alltför bekant med. Men är det verkligen att älska? Att vara så självutplånande att man bara lever för att göra den andra glad... Jag menar - vad hände med det där med "tvåsamhet"?

Men jag tror inte att jag kommer kunna älska någon så som den vill och förtjänar att bli älskad förrän jag verkligen lärt mig att älska mig själv och våga få mitt hjärta krossat...

Nog för att jag älskar mig själv, men som man säger - det finns ju grader i helvetet! :o)

Jaha. Så var det dags igen...

I tisdags hade vi en heldagsföreläsning om språk och språkinlärning och det var jätteskoj och vi lekte en massa lekar (faktiskt lite kul att få leka på lektionstid) och det var alldeles väldigt utmattande och man kände sig lagom hjärntvättad efter det. Då bestämde vi oss (jag och tre till) för att åka in till stan och shoppa lite i väntan på att studentpuben skulle öppna. Sagt och gjort - jag sprang iväg och köpte en mp3-spelare och de andra köpte födelsedagspresent till en fyraåring. Det blev ett målar-kit med färger, penslar, skrapverktyg och palett på min inrådan - det är aldrig för tidigt att få fina målarsaker (giftfria såklart)... Sedan sprang vi alla till H&M för att kolla lite på festkläder till en av tjejerna och jag hittade en jättefin blus för halva priset (98:-) och killen vi hade med oss var mycket förstående och tyckte faktiskt det var kul att vara smakråd. Sedan skulle vi då på studentpub. Denna kväll skulle de ha schlager-tema och Eira var jätteglad. Åtmistone tills det hade gått en timme och den enda schlagerskivan de hade redan gått ett varv. Då bytte de till jätteseg och tråkig musik som ingen av oss hade hört förut och som var ungefär så långt från schlager som det går att komma. Tydligen hade killen som skulle bränna skivor med musik till kvällen haft något strul med datorn och när vi gick vid tio hade han fortfarande inte kommit... Trist. Och dåligt planerat!

I onsdags var det så dags för redovisning. Vi skulle på ett "gestaltande sätt" redovisa vad vi skrivit om pedagogiska miljöer och material. Det gjorde vi genom att i måndags bygga en modell i kartong, lera, tyg m m av en förskoleavdelning så som den skulle se ut om vi fick bestämma. Sedan iscensatte vi ett personalmöte på den förskolan och visade en overhead på den nuvarande planlösningen och sedan tog vi fram och visade vår modell. Vi slutade med att bjuda in våra kurskamrater på "öppet hus" så de fick komma fram och titta på och diskutera vår modell. Det blev stor succé! De verkade tycka det var kul med något som inte bara går ut på att bli matad med overheadbilder eller powerpoint-presentationer tills man nästan somnat och sedan försöka vara kreativ under diskussionen när man ärligt talat har stängt av hjärnan efter de första meningarna... Och kul för oss att göra dessutom!

Igår låg jag hemma och var sjuk. Jag vet inte om det var sömnbrist, solsting eller något annat, men bra mådde jag inte! Feber och frossa så det stod härliga till! Tillbringade dagen i sängen med öppet fönster p g a värmen och tittade på Firefly (igen) och åt popcorn och drack kolsyrat vatten. Popcorn och kolsyrat vatten är obligatoriskt när Eira är sjuk! Det är bra medicin! Och kanske lite grönsaksbuljong också. Det är mums i magen! *slurp*

Idag mår jag så'n tur är bättre. Har precis haft en grupp studenter från KTH som jag talat om "energy and environmental solutions" med. Det ni! Det märks för övrigt att det var ett tag sedan jag hade en ordentlig genomgång av bränslecellsystemet på engelska, för jag tappade en del ord som jag alltid har kunnat förr. Det känns för övrigt alltid lite konstigt att ha grupper där deltagarna är ungefär i min ålder. Yngre och äldre går bra, men när de är nästan jämnåriga känns det faktiskt rätt skumt...

Har funderat lite på begreppet "att få hjärtat krossat". Jag har tidigare varit ganska säker på att jag fått mitt hjärta krossat minst en gång iaf. Men nu är jag inte längre så säker... Vad innebär det egentligen att få sitt hjärta krossat? Det låter ju definitivt som något som - även om det läker - åtminstone borde lämna lite ärrvävnad. Men jag tror inte att jag egentligen har någon sådan i mitt hjärta. Visst har jag blivit sviken, besviken och övergiven ett otal gånger och kommer med all säkerhet bli det igen, men är det verkligen mitt hjärta som krossats då? Jag tror ärligt talat snarare att det är mina drömmar som krossats då - inte mitt hjärta. Att få sina drömmar krossade kan väl vara nog så smärtsamt, men det känns som att det inte är så himla farligt ändå. Om en dröm krossas kan man ju alltid skapa en ny! Men ett hjärta är det nog svårare att byta ut... Det jag skulle kunna tänka mig som kan krossa ett hjärta är väl om ens barn eller make eller liknande plötsligt dör. Men att bli lämnad av en partner eller få käppar i hjulet vad gäller utbildning, karriär eller familjebildning är nog snarare att få drömmarna krossade - och det har man ju fått ett antal gånger! Och fler lär det som sagt bli. Men inte kan jag påstå att det är något som har lämnat några större sår efter sig i det långa loppet...

Visserligen är det så att alla upplever alla sorters förlust olika, och inte är det särskilt kul när det händer - även om det bara är drömmarna som går i kras. Och jag vill påpeka att jag på intet sätt förringar de som upplever att de har fått hjärtat krossat - oavsett vilken anledning man nu har till denna känsla. Det här är bara min högst personliga upplevelse av saker och ting.

Jag vill bara säga en sak till...

Våga drömma! Som en lärare en gång sade till mig: "sikta mot stjärnorna så når du kanske i alla fall trädtopparna"! Det är inget fel i att sikta högt och nå halvvägs. Däremot är det fel att inte våga satsa alls!

/ Er optimist bland gräsrötterna

Den gyllene medelvägen...

... har visat sig mycket svår att finna. Men jag återkommer strax till det.

Först en kort resumé av min helg.

Fredag: skulle på spelning på Universitetet och lyssna på några gamla klasskompisar som skulle spela. Det visade sig dock att det var ett helt annat band än det jag trodde skulle spela som faktiskt spelade den kvällen. Men även detta band visade sig innehålla minst en gammal klasskompis (från samma klass som de från det första bandet till råga på allt) så det kändes ju inte helt bortkastat iaf. Sedan hamnade jag på födelsedagsfest hos en tjej jag aldrig träffat tillsammans med en massa andra människor jag aldrig träffat (med undantag för två) och det hela var en mycket bisarr upplevelse.

Lördag: Knatade iväg till Åsa och David under vårsolens klara sken för att där möta upp deras respektive föräldrar och åka till Uppsala för att titta på Åsas syster i Uppsala Stadsteaters uppsättning av "Som ni vill ha det". Den var verkligen helt fantastiskt bra! Jag känner mig fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den... Skådespelarna gjorde mycket bra rolltolkningar, scenografin var bara underbar, kostymer och smink var mycket skickligt utförda och stärkte intrycket av skådespelarnas prestationer och rollfigurer på precis det sätt som kunde önskas, ljus och ljud var också mycket bra och... ja, på det stora hela så är jag aningen lyrisk över denna pjäs (vilket kanske märks...). Har ni tid och möjlighet rekommenderar jag er att se denna pjäs. Det var faktiskt rätt enkelt att hänga med i svängarna trots att det är en Shakespeare-komedi (för er som inte läst så mycket Shakespeare - hans komedier tenderar att vara aningen röriga, framför allt de som bygger på förvecklingar och "cross-dressing", vilket en förvånansvärt stor del av de faktiskt gör) och jag vill ge en stor eloge till regin (och skådespelarna såklart) för att de lyckats med detta konststycke! Som sagt - jag är lyrisk!

Efter pjäsen var det hade jag hört att det var några i familjen (alltså Åsas resp. Davids familjer, men eftersom de är gifta så är det väl lite samma sak på något sätt) som skulle gå ut och äta och de hade frågat om jag hade lust att följa med. Det tyckte jag lät trevligt, så jag tackade ja till detta. Vad jag inte riktigt hade räknat med var att "familjen" i detta fall var ca. 20 personer varav de flesta jag bara sett som hastigast på Å&D:s bröllop i höstas, och att en av dem (en gammelfaster eller något liknande) fyllde år och denna middag delvis var ett födelsedagsfirande för henne. Det kändes plötsligt mycket bisarrt att befinna sig i en jättelik släktträff med en släkt som inte var min och till råga på allt fira någons födelsedag som jag bara sett en gång för över ett halvår sedan och så vitt jag kan minnas knappt hälsade på vid det tillfället... Så - alltså! TVÅ bisarra födelsedsfiranden jag bara råkat hamna på utan att egentligen ha den blekaste aning om hur det gått till! Bizzarro!!!

När jag kom ut från restaurangen såg jag att min mor hade sökt mig på mobilen. Vad hon ville var att fråga mig om jag snabbt kunde lära henne att säga någonting på alviska. Jag kan egentligen ingen alviska alls, men eftersom jag är med i Tolkiensällskapet har jag iaf lyckats snappa upp någon sorts artighetsfras som jag snabbt lärde ut till min mor. Det var inte ett dugg bisarrt att stå på Fyris Torg sent en lördag kväll och instruera min mor i hur man säger "var hälsad, vän" på quenya... :o)

Kom hem från Uppsala vid tolv på natten och kände mig minst sagt både aningen manglad och (om)tumlad. Snacka om att jag sov som ett barn den natten...

Söndag: Mor, far och jag invigde grillsäsongen. *mums* Sedan tillbringade jag en stor del av kvällen med att trassla ut stålspiraler med plasthandtag som fungerar som grind till vårt elstängsel från varandra. Min far hade inte tänkt efter riktigt när han plockade in dem för vintern och hade lat alla tre spiralerna i en hög på källargolvet. Jag säger bara - lägg aldrig långa spiralformade saker i en hög!!! Hade det inte varit för min envishet och ett par nypor som var mycket starkare än jag trodde (mina) hade det aldrig gått att reda ut detta nystan av rostfritt fjäderstål...

Idag har vi haft hysteriskt skojigt när vi förberedde en gruppredovisning i skolan, men det återkommer jag mer om på onsdag när jag vet hur redovisningen har gått...

På uppsjungningen i kören idag lyckades jag för övrigt täcka in nära fyra oktaver utan att blinka ens en gång. Känns som att formen är på väg tillbaka efter den förbannade stämbandsinflammationen... *yipiiiieeeee* *jättesupermegasmajl*

Så var det då det där med den gyllene medelvägen...

För att göra en lång historia kort kan jag säga som så här:

När jag var liten ville jag helst vara osynlig. För ungefär tretton år sedan klev jag fram i rampljuset. Sedan gled jag så gradvis att jag inte märkte det tillbaka i skuggorna. Det hela slutade med att i princip alla som stod mig nära (och till och med personer jag träffade första gången någonsin) sade åt mig att jag borde ta för mig lite mer och våga ta lite mer plats. Så nu har jag försökt göra det. Men då får jag istället veta att jag tar för mycket plats (vilket jag absolut kan hålla med om i vissa sammanhang) och att jag borde ta ett kliv tillbaka. Det bästa vore ju om man kunde hitta någon sorts mellanting här - en gyllene medelväg - men det är inte så lätt som det kan låta. (Jag undrar för övrigt om det bara är jag som tycker det är svårt att vara "lagom" så att säga...)

Jag tror (om jag ska bli lite själv-psykoanalytisk här) att allt detta egentligen handlar om att jag är så förbannat rädd att bli bortglömd. Min största skräck i livet - förutom att jag inte ska duga till - är att jag ska sluta mitt liv ensam och bortglömd. Därför kanske jag tar i lite för mycket ibland (framför allt när jag träffar nya människor som jag ska göra ett första intryck på - tyvärr!) bara för att visa att jag finns till, och att jag faktiskt också kan och vet en massa saker och inte bara är en fluga på väggen. Samtidigt tycker jag illa om mig själv när jag är så framfusig och gåpåig så ibland sitter jag bara tyst i ett hörn och lyssnar och känner mig lite illa till mods och undrar när någon ska lägga märke till att jag finns där. Och det händer faktiskt oftare än vad många som träffat mig tror att jag lyckas med att sitta mitt i händelsernas centrum utan att någon överhuvudtaget verkar lägga märke till mig...

Undrar förresten om detta skulle kunna vara en ny och hittills outforskad karriärmöjlighet? Jag skulle kunna bli världens skickligaste spion! När jag inte märks, så märks jag ju helt enkelt inte. Och när jag märks alldeles för mycket finns det väl ingen i världen som skulle misstänka den som syns och hörs mest av alla för att faktiskt lyssna och lägga märke till också. Hmmm... :o) Eira - international woman of mystery. Det vore kanske något!

Synd bara att jag har så många svarta hål i mitt minne...

Vad sa jag att jag hette nu igen?

Och vad var det nu jag sa?

Va?

Äsch, jag fattar ingenting...

:o)

Kvasi-intellektualism är bra för din själ!

Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik ska höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte just nu denna sekund eftersom jag bloggar nu, men...)

Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på det ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men tänk så olika man kan tolka saker!

Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte försöker vara intellektuell, utan bara är det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...

Men en sak som jag iaf vet att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag vet att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...

Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid någon av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...

:o)

Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man väldigt lättroad!

Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte försöker verka intellektuell? Hmmm...

Pussenuss!

/ Ert knastroll i vårsolen

Hoppsan!

Så det kan gå...

Glömde ju det allra viktigaste:

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MOR!!!

Hur dum får man bli egentligen?

Inte dummare än jag i alla fall.

Då ligger man nog rätt risigt till...

:o)

Ja, ja... Till mitt försvar kan jag säga att jag lider av dåligt minne (eller egentligen inte dåligt - bara fullt av svarta hål...) och när jag väl har fått en tanke i huvudet måste jag få bort den på något sätt innan nästa tanke kan få plats. Och jag sms:ade faktiskt och gratulerade vid åtta i morse... Men det blir mer offentligt så här!

Som sagt: grattis kära mor! Du är fantastisk!