Jaha.

Så har ännu en vecka börjat lida mot sitt slut.

Den här veckan har verkligen varit helt hysterisk med en massa flackande fram och tillbaka mellan klassrum och elever och jag har varit alldeles för trött för att verkligen orka plugga så mycket som jag borde ha gjort vilket innebär att jag får kompensera för det nu i helgen istället (vilket jag inte kan säga att jag ser fram emot). Idag har jag varit i en förskoleklass för att se hur de arbetar där, och det var jättekul. Förskoleklasser är ju ett relativt nytt påfund, så det var verkligen nyttigt att få se hur arbetet är upplagt där.

Nytt och nytt förresten. Det har väl funnits i elva år eller så i den kommun jag har min praktik i. Betyder detta att jag börjar bli gammal? Jag menar elva år är ju inte så väldans kort tid, men det känns som att det inte alls var så länge sedan...

Ja, och så har det ju varit Champions League-final också. Jag kunde inte bry mig mindre om det, men det är svårt att missa när grannen har släpat ut en storbildsteve i trädgården och sitter med ett gäng andra grannar och tittar med teven på högsta volym och dessutom skriker och vrålar med jämna mellanrum när någon gör mål, eller missar, eller domaren dömer på ett sätt som inte gagnar "deras" lag o s v... De höll dessutom på och efterfestade halva natten och det är rätt lyhört i min lilla stuga, så det var inte så lätt att sova om man säger så...

Apropå grannar så har en av grannarna helt plötsligt fått för sig att han bara kan gå rakt in i mina föräldrars hus, så efter att ha bott här i snart femton år har vi nu fått börja låsa ytterdörren (vilket vi aldrig har gjort tidigare) för att hålla honom ute. Vi har dessutom en fullt fungerande ringklocka som han aldrig använder sig av utan han går helt sonika in i huset och ropar efter (oftast) min far. Creepy. Och inte så lite oförskämt! FYYYY på honom!

Och Carola gick vidare till finalomgången i ESC (vilket jag hade hoppats att hon inte skulle göra) och min mor som hade tittat lite på kvalet igår meddelade att det hade varit fruktansvärt sexistiskt. Alla kvinnor var halvklädda och när det var manliga artister som sjöng klängde de kvinnliga dansarna på honom och åmade sig på scenen på ett sexuellt utmanande sätt. Nu hävdar jag iofs att det länge har sett ut så i musikbranschen och det är väl ett under att de ändå har lyckats hålla sig någorlunda rumsrena i schlagersammanhangen så länge som de har. Som kvinnlig artist verkar man liksom få välja mellan att sälja sig genom sin kropp och sin sexualitet eller bli en "rockbrud" eller singer/songwriter med mer eller mindre militant feministisk framtoning. (Visst finns det undantag, men det är ju ändå så det ser ut generellt).

Jag har väl inget emot att spela på min egen sexualitet emellanåt och kan tycka att det är kul att klä mig lite "utmanande" för att se vilka reaktioner jag får. Men det är ju väldigt viktigt hur man klär sig i olika sammanhang. Om jag till exempel har en djup urringning på jobbet i butiken är det ingen som bryr sig något nämnvärt (även om man ju märker att en del manliga kunder har lite svårt med ögonkontakten...), men om jag skulle ha det i min roll som miljöinformatör skulle det inte anses vara helt lämpligt eftersom det inte ger ett tillräckligt "professionellt" intryck. Det är tydligen svårt att ta en kvinna på allvar om hon visar "för mycket" hud... Men en man kan minsann spatsera runt i stan med bar överkropp en solig sommardag utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag skulle vilja se vilka reaktioner en kvinna med bar överkropp skulle få i samma situation...

Fast emellanåt är det kul att manipulera män med att visa lite av sina kvinnliga behag. Även om det nästan är tragiskt hur lättmanipulerade vissa män är så är det faktiskt lite kul också. Men vill man att någon ska lyssna på vad man säger får man väl ha en löst sittande polotröja som täcker rumpan och långbyxor med vida ben... Tragiskt. Undrar om män någonsin upplever att de inte blir lyssnade på för att kvinnorna inte kan sluta stirra på deras skrev eller rumpa eller så... Vore kul att veta!

Nu finns det iofs en del lysande undantag bland männen. Sådana som faktiskt lyssnar på en och håller ögonkontakten med en även om man råkar ha lite dekolletage (svårt ord att stava det där)... Heja er!

Just nu sitter jag nyduschad och fräsch och smuttar på lite vin och känner att livet är bra härligt ändå samtidigt som jag håller på att göra i ordning en liten matematikuppgift till barnen i "min" klass som de ska få lösa i smågrupper på måndag och tisdag nästa vecka. Eleverna har inte så bra koll på det där med enheter och är nästan ruskigt dåliga på att uppskatta volymer, så nu ska de få gissa vilken volym olika vardagsföremål har och sedan mäta vilken den egentliga volymen är genom att slabba med vatten på skolgården. Och det vet ju alla att barn älskar att hålla på med vatten. Och de flesta kan nog hålla med om att det är mycket lättare att få grepp om olika begrepp (nu fick jag väl allt till det!) om man kan kombinera abstrakt och konkret och inte bara lära sig med huvudet utan även med kroppen. Så nu är jag väldigt nyfiken på hur barnen kommer lösa uppgifterna, om de är för lätta eller för svåra och om de samarbetar eller arbetar var för sig. Har ju inte gjort något liknande tidigare så det är lite läskigt, men jag har ju sådan tur är väldigt snälla försökskaniner!

Tjillevippen på er!

/ Tröttmenlyckligeira

Ok. Jag erkänner. Även om jag är trött och lycklig är jag även helt fantastiskt uttråkad. No. Really! Bored out of my mind! Eller "bored and out of my mind". Beror nog på vem man frågar. Skulle verkligen behöva vara lite social med någon/några i helgen. Får väl se vad jag kan åstadkomma på den fronten. Om inte annat hoppas jag någon ringer snart och har något roligt/tokigt/knäppt/klantigt eller dylikt att berätta som kan lyfta tristessen en aning... Och inte är det något roligt på teve heller... :o( Uttråkad!!!

Oj, oj, oj...

... vilken dag! Vissa dagar önskar man att man aldrig gått ur sängen...

Dagen började som vanligt med att jag var på rätt bra humör (jag hör till de där konstiga typerna som brukar ha ett rätt soligt morgonhumör) och jag gick till min praktikskola glad i hågen. När jag kom dit hade de delat in alla 1-3:or i åldershomogena grupper och jag fick den stora äran att vara med ettorna från tre klasser. Det var väl inte så farligt jobbigt första timmen, men sedan började det braka käpprätt åt ... eh ... utför.

Till att börja med var ljudnivån helt hysterisk. Intressant var att iakttaga hur de olika eleverna bad om hjälp. "Mina" elever satt tysta och räckte upp handen precis som de är vana att göra, eleverna från den andra klassen gick fram till någon av oss pedagoger och bad om hjälp och eleverna från den tredje klassen (vars klassrum vi var i) skrek rakt ut...

Sedan skulle vi ha lite träning inför den karneval som hålls i området där skolan ligger nästa vecka. Då var det en kille som fick tok-spel och började skrika och gråta och kasta sig på marken. Detta fortsatte han sedan med ända fram till efter lunch. Orsaken var att han inte hade fått visa de andra eleverna sina samlarkort före första rasten utan att vi hade sagt att han kunde ta det efter lunch... Och jag kan väl säga som så att när han hade hållit på så i över två timmar var mitt tålamod på upphällningen, så det var tur att lunchrasten var slut och han fick visa sina bilder så det blev tyst på honom innan jag tappade tålamodet helt... Hå-hå ja-ja... *suck*

Och efter lunch blev ljudnivån om möjligt ännu högre...

Så nu är jag lite trött i mitt lilla huvud. Men jag har tillförsikt och hoppas att morgondagen blir lite lugnare. Tur att man slipper vara social med någon idag... Fast å andra sidan kan man ju bli både piggare och gladare av trevligt sällskap. Och jag är ju egentligen inte på dåligt humör - bara lite utschasad...

Ja, ja. Jag ser iaf fram emot helgen. Det är ju sclager-EM på lördag! Frågan är nu bara om jag kan hitta någon stackare som kan tänkas se på det tillsammans med mig, eller om jag (som vanligt) måste välja mellan att sitta hemma ensam och titta på det eller vara social med någon/några och spela in hela kalaset på video och sedan försöka göra mig både blind och döv tills jag har hunnit titta på det...

Det är inte så att jag egentligen är någon hysteriskt stor schlagerfanatiker, men det brukar alltid vara kul att se vad de olika länderna har hittat på för spektakel den här gången. Tyskland brukar vara seriöst flippade, Storbrittannien brukar ha ganska skumma scenkläder (även om det där med skumma scenkläder verkar vara på mode nu) och det är otroligt roligt med de länder som inte varit med så många år eftersom de kan vara väldigt oförutsägbara och man vet aldrig riktigt vad man ska förvänta sig...

Dessutom hoppas jag verkligen att Carolas låt floppar totalt för den är så outsägligt TRÅKIG! Visst är det klassisk schlager, och visst är Carola en ytterst professionell scenartist, men NÅGON måtta på eländet får det väl ändå vara... Och den verklige vinnaren från Sveriges uttagning är ju faktiskt Andreas Johnsson. Sing for life, tralla-la... Snacka om landsplåga! Och jag tror ju knappast att låten kommer spelas mindre nu när det börjar närma sig sommar och grillfester och fjortisfyllor...

Nä, jag ska nog ta en huvudvärkstablett eller fem nu. Och sedan ska jag plugga... Tjohooo, vad entusiastisk jag känner mig... :o(

Men det kunde trots allt ha varit värre! Det kan alltid bli värre. Det är det som är både så skönt och så läskigt med livet. Men livet är på det stora hela en ganska trevlig uppfinning och som varje god svensk vet - det är ju synd att klaga...

Men ibland är det rätt skönt.

:o)

Jättestolt!

Det är vad jag är! Över mig själv och min ofattbara intelligens! *harkel harkel HOST*

Jag har nu äntligen lyckats leta reda på exakt var i html-koden på denna prefabricerade blogg-layout (som jag förvisso redan har ändrat en del i, men ändå...) som länken till sidan där man kan göra kommentarer ligger. Så nu borde det vara tydligare exakt VAR man ska klicka för att kunna göra kommentarer på min blogg. (Det har länge gått att kommentera, men det har varit fruktansvärt otydligt var man ska trycka...) Orsakerna till att jag är så stolt över mig själv är:

1. Mina linser har fått spunk och jag ser nästan ingenting. "In i dimman" - jo jag tackar!

2. Jag kan i princip ingenting om html-kodning!

Jag är faktiskt riktigt imponerad över mig själv! Trodde väl aldrig att jag skulle klara av detta konststycke, men det verkar ju faktiskt ha gått vägen... Nästa steg är att komma på hur jag ska ordna med inställningar o dyl så man slipper få upp en ny sida som man ska kommentera på. Tanken är ju att det ska vara lätt att kommentera och det vore ju klart enklare om man kunde kommentera på "förstasidan" så att säga... Men har jag klarat av att rota mig fram i html-koden borde ju detta nästa projekt inte vara helt omöjligt...

:o)

Ja, ja... Det var länge sedan jag skrev något, så jag kommer bara ge en liten resume´ av det roligaste.

I onsdags var jag med några vänner (tio stycken för att vara exakt) och såg dansföreställningen Gökboet med Bounce. Helt lysande! Jag säger bara wow! WOW! Jag är förförd och förundrad och överförtjust! Vilka människor! Tänk om jag kunde använda kroppen på det sättet. (Eller kanske inte. Jag vet ju vilka skador och vilken osannolik smärta det kan orsaka...) Men i alla fall... Om ni inte redan gjort det - GÅ OCH SE! NU! BUMS!

I fredags jobbade jag elva timmar, men var ändå inte så trött efter jobbet så jag tog en promenad med en kollega och hamnade på en mysig liten pubs mysiga lilla uteservering för en spontan öl. Supernajs... Lite trafikstört (S:t Eriksgatan är ju rätt trafikerad...), men mysigt ändå. Och på puben sålde de salt&vinegar-chips. Jag har inte ätit sådana på över sex år. Och jag älskar verkligen dem! De är så fantastiskt goda att det är en rent religiös upplevelse att äta dem! Varför har inte fler svenskar upptäckt detta och skickat protestbrev till OLW och Estrella och alltvaddenuheter och KRÄVT att de ska börja tillverka sådana? Mycket underligt...

Idag har jag haft friluftsdag med mina små sötungar i skolan och sprungit runt i skogen hela dagen och haft jättekul. Och det var ju tur att den där kallfronten inte har hunnit hit än, för det hade nog inte varit riktigt lika trevligt att springa runt i skogen i regnet. JAG hade iofs inte brytt mig något nämnvärt, men eftersom de flesta föräldrar verkar vara helt oförmögna att klä sina barn rätt hade det varit mindre trevligt eftersom en massa blöta och kalla barn som klagar på att de fryser och att de vill gå hem är klart mindre trivsamt än massa torra, varma barn som har kul i solen... (Visst har jag radikala åsikter? *skrattar*)

Ytterligare funderingar: kan man vara förälskad i en plats som man aldrig varit på? Om detta är möjligt skulle jag nog påstå att för min del är det de skotska högländerna som gäller i så fall. Jag har aldrig varit där, men jag har drömt om att resa dit ända sedan jag var liten. Och en vacker dag när jag blir stor (eller åtminstone äldre (och kanske lite rikare)) ska jag resa dit. Mmmmm... doftande ljunghedar, vindpinade låga buskar, höga klippor... och tistlar... och kortvuxna, mörkhåriga, bleka män i kilt... mmmmmmm...

Är det för övrigt bara jag som tycker att en man i kilt är något av det sexigaste som finns? Det är en seriös dräggelvarning på det... Mina vänner vet vad jag talar om...

En annan sak som är sexigt är män i sjuttonhundratalskläder. Byxor som slutar strax under knät, tajta vita strumpor och skor med liten klack som verkligen lyfter fram formen på vaden...

*drömmer mig bort*

Eh. Jo. Alltså.

Man skulle kanske kunna misstänka att det är något med mig och ben. Och framför allt då vader... Och man skulle inte ha helt fel. Vad kan jag säga? Jag gillar mansvader. Framför allt den lite smalare sorten. Men så länge vaderna inte är bredare än låren går det mesta bra. Ytligt? Jo, lite kanske. Men den som säger att utseendet är helt oviktigt ljuger. Självklart spelar det inte så stor roll när man väl lärt känna personen, men det skadar ju knappast om man tycker att personen i fråga är snygg. Förvisso blir alla människor vackra om man är förälskad i dem, men man ska ju komma till det stadiet först. Och jag håller nog med Jakob Hellman där om att "kärlek tar ett tag"...

Nä. Nu är det slutbabblat för den här gången!

Tjudderrutt!

P.S. Ytterligare en språklig fundering: vem kom på ett så fantastiskt fånigt ord som "gurka" ("agurk" på norska = jätteskojigt!)? Det engelska "cucumber" är ju egentligen mer logiskt eftersom det heter "Cucumis sativus" på latin...

Sommar och sol och likbleka ben.'

Jag säger bara - WOW! Vilket väder! Tillbringade fredagen med att tvätta lite kläder och gräva i trädgården. Åtminstone ett tag, för det blev verkligen jättesvettigt efter ett tag och har man bara bikini på sig är det svårt att ta av sig lite kläder för att kyla av sig... På kvällen var jag på afterski (ja, det var det faktiskt! Eller åtminstone en pubkväll med afterski-tema...) men jag var alldeles för trött för att orka stanna särskilt länge, så jag åt lite gulaschsoppa och tog en drink och sedan gick jag iväg till en vän som jag skulle sova hos. Väl där hamnade vi tillsammans med två andra killar i köket och satt och snackade skit, lyssnade på musik och drack öl. Väldigt trevligt! Och sedan blev jag iväglurad till en kvarterskrog... Men det blev faktiskt bara två öl och sedan var det dags att sova eftersom jag skulle jobba på lördagen.

Sagt och gjort. Jag gick till jobbet vid tio på lördagsmorgonen i kjol och linne och ångrade ganska snart att jag tagit med mig jackan, för det var alldeles för varmt för att ha den på sig. Det var nästan inga besökare alls på hela dagen och rätt långtråkigt så jag satt och gjorde massa meningslösa tester på Tickle tills klockan var två och det var dags att gå. Sedan åkte jag hem till ovan nämnda vän och hämtade honom och lite picnic-mat som jag hade förberett på fredagen (pastasallad med kassler, soltorkade tomater, majs, färskmalen svartpeppar och färsk gräslök från mitt trädgårdsland) samt lite kylt vin och sedan gick vi till Observatorielunden och bara slappade i flera timmar. Finns det något bättre sätt att spendera en solig och varm lördag än på en filt i parken med en snäll och söt pojke? Har svårt att komma på något...

Efter några timmar var jag hysteriskt kissnödig (sådär så man knappt vågar andas av rädlsa för att det ska ske en olycka...) och vi gick tillbaka till hans lägenhet så jag kunde gå på toa. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till, men vi segade och degade och myste tills någon av oss tittade på klockan och konstaterade att - hoppsan! Klockan är visst två på natten nu! Det var ju inte direkt tal om att åka hem då, så jag blev kvar en natt till fast jag egentligen hade tänkt vara duktig och åka hem så jag kunde gå upp tidigt idag (söndag) och fortsätta fixa i trädgården. Men jag klagar inte!

Idag vaknade jag vid nio och kunde inte somna om men var alldeles för orkeslös för att ... eh ... orka åka hem. (Att man inte orkar när man är orkeslös torde väl vara ganska uppenbart, men jag kommer inte på något bättre sätt att säga det på...) Stort tack till min käre vän som inte bara stod ut med mitt sällskap hela helgen utan till och med orkade vara trevlig hela tiden! Det är ju inte alltid så lätt, vet jag... Åkte inte hem förrän vid ett och när jag kom hem lade jag mig på sängen och tittade lite på TV. Och somnade... Vaknade inte förrän vid sex av att mor knackade på dörren för att tala om att middagen var klar. Och jag som hade tänkt hjälpa till med maten! Ja, ja. Så kan det gå... Men det var helt fantastisk att kunna sitta ute på altanen och äta middag i kvällssolen med familjen!

Så på det stora hela har det här nog varit en av de trevligaste och mest avslappnade helgerna på länge. Superfint väder och trevligt sällskap - kan man egentligen begära mer av livet? :o)

Och imorgon ska jag vara i skolan klockan åtta för att hålla lektion med mina små söta barn i 1-3:an som jag har min praktik i. Och även om det är jobbigt att behöva gå upp vid sju så ser jag verkligen fram emot att få slippa den förbannade Lärarhögskolan under tre hela veckor och få vara ute bland barnen på skolan och känna att jag faktiskt gör något vettigt med min tid.

Ja. Vad kan jag säga? Jag är verkligen helt otroligt nöjd med mitt liv!

Och från det ena till det andra - det svenska språket är verkligen helt otroligt inkonsekvent ibland! Kom häromdagen att tänka på något som jag faktiskt inte tänkt på förut, nämligen detta:
Varför heter det mås och gås i singularis men måsar och gäss i pluralis? Det finns ju inga som helst uttalsregler som kan styra detta och det verkar ju helt fantastiskt korkat! Den enda någorlunda rimliga förklaring vi kom på när jag dryftade detta med några andra språknördar var att antingen har orden varit mycket mer olika från början och "gås" kanske hette något annat som det var mer logiskt att man skulle böja till gäss. Eller så böjdes "mås" till "mäss" förut men p g a att språket som bekant fluktuerar så föll den formen bort och ersattes av måsar - som ju egentligen är ett mycket mer logiskt sätt att säga det på... Är det någon som vet hur denna abnormitet har uppkommit får den väldigt gärna höra av sig!

Kom för övrigt på en allitteration som kan beskriva till exempel hur en man vill uppfattas när han kommer (eller hur alldeles för många män vill uppfattas rent generellt): Mega-maffig macho-man. Är det så svårt att förstå att många kvinnor hellre vill ha en snäll, omtänksam och självsäker kille som inte behöver hävda sin manlighet för att känna sig duglig? Och varför är det så många (både män och kvinnor) som verkar tro att självsäkerhet är samma sak som självgodhet och egocentrism? Nä, ge mig en mjukis vilken dag som helst!

Tills vidare - njut av vädret och njut av livet! Man vet aldrig hur länge det varar...

Round and round and round it goes...

...where it stops nobody knows...

Det går bara runt i mitt stackars huvud nu. Vilken dag!

Började med att ha seminarie på Lärarhögskolan mellan nio och tolv, sedan var det bara att springa iväg till jobbet. Kom dit tidigare än beräknat och värmde min lunch i ett rum fullt av brandmän (jag tror det var någon sorts visning som Fortum hade av biogasnätet i Hammarby Sjöstad för de pratade om ledningar, backventiler, gnistskydd och tändningsmekanismer) för att sedan gå upp på taket och sola lite under tiden som jag åt min lunch. Däremellan hade jag lyckligtvis fått i mig lite migränmedicin som hade tagit udden av den värsta smärtan... Efter lunchen hade jag fortfarande en timme kvar tills jag skulle börja jobba så jag gick iväg till Observatorium (en träskulptur i vattnet som är gjord för att sitta på) och läste lite i solskenet.

När jag sedan började jobba kom en grupp på 38 personer från i princip hela världen och skulle få en lite annorlunda presentation av Hammarbyprojektet för att sedan gå en rundtur och göra en sorts POE och EIA (Post Occupancy Evaluation och Environmental Impact Assessment) i området. Ja, sagt och gjort, rundtur i området blev det. I en och en halv timme. Det är faktiskt ganska jobbigt att försöka hålla reda på nära 40 personer en solig vårdag i Sjöstaden. Alla sprang iväg åt alla möjliga håll hela tiden och ställde en massa både möjliga och omöjliga frågor. Lite som kalvar på grönbete som råkat komma över alla band av nationalencyklopedin och vill få allt förklarat för sig. Väldigt kul, men fruktansvärt energikrävande! Fast å andra sidan säger man ju att smakar det så kostar det... Och de var faktiskt väldigt trevliga och det är alltid intressant att träffa folk från andra delar av världen. Kanske framför allt miljöfolk som kan ge mig helt nya perspektiv på saker inom mitt yrkesområde. De som gjorde starkast intryck var en man från Ghana som ville veta allt om biogasproduktion, en man från Brasilien som var helt insnöad på fotboll (såklart), en man från Sydafrika som var helt förälskad i den skandinaviska naturen (framför allt den norska och svenska fjällvärlden), en kvinna från Kenya som blev jätteförtjust i att det växte alger på båtbryggan samt en man från Argentina som var helt fascinerad av bevattningssystemet för de planterade träden i området.

Jag älskar verkligen sådana här dagar! Fint väder och massa härliga människor! Hade det inte varit för den förbannade migränen som jag nätt och jämnt lyckats hålla stången sedan lunch hade det varit helt perfekt. Men man kan ju inte få allt här i världen...

Fast man kan få mycket!

Tjolahopp!

/ Glädjeskruttet

Tillägg: Jag glömde visst berätta om dagens klantighet! I morse när jag skulle sätta i linserna vaknade jag bokstavligt talat med ett ryck och många tårar. Jag hade nämligen inte helt lyckats få bort chiliresterna från fingrarna efter matlagningen igår... Ouch säger jag bara! The pain! Men vaknade gjorde jag ju i alla fall... :o)

Vinterna rasat ut bland våra fjällor...

Jag har nu firat den konstigaste Valborgsmässoafton någonsin. Jag och några vänner hade bestämt att vi skulle träffas och äta middag hemma hos dem på Kungsholmen för att sedan möta upp några andra vänner och titta lite på majbrasan i Vasaparken och efter det gå på bio. Sagt och gjort. Jag åkte hem till vännerna, åt smaskig mat och sedan tog vi en promenad till Vasaparken. När vi kom dit tillbringade vi cirka tio minuter med att leta efter brasan - utan framgång. Sedan lyckades vi genom att tjuvlyssna på folket runt omkring oss klura ut att "brasan" bestod av ett fyrfat med lite grenar i. Inte direkt vad jag kallar "brasa", men ändå... Under tiden vi letade spelade ett brassband (eller brasband om man så vill) gamla vårklassiker som "La Bamba". Ingen Valborgsstämning där inte! Vi såg även att Filadelfiakyrkan hade någon sorts bås vid scenen, men tänkte väl inte så mycket på det (förutom att jag undrade lite vad kyrkan överhuvudtaget hade där att göra)... Sedan var det då dags för årets vårtalare. Hon var någon före detta ordförande i KDU, eller liknande och talade om Gud och härligheten och svensk invandringspolitik. Vi misstänkte nog att hon måste ha tagit fel på dagar och trodde att hon skulle hålla ett första-maj-tal för det lät precis som ett valtal... (Å andra sidan är ju första maj enligt tradition arbetarrörelsens högtid och KD är ju borgerliga, så hon kanske bara tog tillfället i akt. Vem vet?) Så skulle då äntligen "brasan" tändas och en manskör skulle sjunga in våren. Elden flammade åtmistone någorlunda högt och manskören inledde starkt med klassiker som "Längtan till landet" och "Liten fågel", men sedan blev det psalmer och man började väl ana lite oråd. Mycket riktigt - det visade sig vara Filadelfiakyrkans manskör! Inte så himla traditionellt med psalmer på Valborg, och det kändes faktiskt riktigt skumt. Så vi gick lite tidigare än vi hade tänkt eftersom jag började känna mig lite smått aggressiv över att ha hamnat i något sorts frikyrkligt väckelsemöte och inte på det traditionsrika Valborgsfirande jag hade sett fram emot.

Så var det då bio. Vi såg "Ice-Age 2" och den var riktigt skojig. Sen åkte vi allihopa hem till vännerna på Kungsholmen och drack thé, åt bullar och snackade skit till två på natten. Vi talade dock inte vilken skit som helst. Vi diskuterade religion och evolutionsteorier, häxprocesser, inkvisition, korkade amerikanska högerkristna, samband mellan Jesus och Freja och Oden, korkade påvar, irländska katoliker, smartare påvar, stigmata, korfästningar i största allmänhet, katolska helgon och underliga bibelcitat! *skratt* Så kan det gå... (Nu låter det kanske lite som att vi alla har något emot kyrkan, men två av oss sex som var närvarande är faktiskt troende kristna, så...)

När det sedan var dags att åka hemåt visade det sig att en av vännerna hade sin bil parkerad vid S:t Eriksplan och eftersom fyra av oss (inklusive bilägaren) skulle åt samma håll erbjöds jag skjuts till lämplig busshållplats. Men först skulle vi åka tunnelbana från Fridhemsplan dit, och jädrar i mig vilken ungdomsfylla! Jag var faktiskt ganska glad över att slippa åka tunnelbana själv. Men när vi stod på perrongen och sammanfattade vad vi hade gjort under kvällen kom vi fram till att det faktiskt var ganska skojigt. Först ett ofrivilligt väckelsemöte, sedan tecknad film på bio och slutligen thé och bullar med tillhörande teologisk diskussion. Inte direkt vad man hade kunnat vänta sig en Valborg, kanske... :D

När jag så hade blivit avlämnad vid busshållplatsen och nattbussen slutligen kom var det nästan like mycket aphus på den som det var på tunnelbanan. Fullt av fulla fjortisar och halva bussen nedspydd. Folk som skrek och sjöng och sprang fram och tillbaka i bussen och plingade vid varje station fast de inte skulle gå av... Jag säger bara - stackars bussförare! Hoppas han fick extra OB för att köra den turen.

Ja, ja... Idag har jag påbörjat den vårstädning som jag har skjutit upp tillräckligt länge nu. Och jag ångrar faktiskt att jag skjutit upp den så pass länge för nu är det jättemycket att göra! *suck* Ja, ja det är väl bara att bita i det sura äpplet och hugga tag. Men nu har jag faktiskt inte gjort annat än att städa, tvätta och hänga tvätt i fyra timmar, så jag tycker nog att jag kan ta mig en liten paus och äta lunch och blogga utan att behöva ha alltför dåligt samvete för det.

Fast lite dåligt samvete har jag nog ändå. SÅ mycket att göra. Och SÅ lite energi...

Jag tror för övrigt att jag äntligen har lyckats klura ut varför mitt ex har undvikit mig i flera månader. Han har nämligen flyttat ihop med sin nya tjej, och jag tror att han kanske skämdes lite för att berätta det för mig eftersom han ju lämnade mig för henne i slutet av augusti, eller så vågade han inte berätta det för att han inte visste hur jag skulle reagera. Men det är väl kul för honom! Men jag tror någonstans att han trodde att jag fortfarande hade känslor för honom - vilket jag absolut inte har. Det var ett bra tag sedan jag kom över honom och enda orsaken till att jag överhuvudtaget bryr mig är att vi har varit vänner i elva år och det känns ju som att det vore lite synd att slänga den vänskapen i sjön på grund av ett förhållande som knappt varade en femtedel av den tiden. Det är ju väldigt svårt (iaf för mig) att bara sluta bry mig om någon som jag brytt mig om så länge.

Men, men... Vill han inte umgås med mig är det hans förlust! Jag har ju vänner så det räcker ändå! :)

Pussenuss!

This sad long tale...

... of moments passé must come to an end before it is too late. Wasn't born to hate. I was made to love. But I never knew it was so hard... (The Ark "This sad bouquet")

Det är så sant. Jag är född att älska. Allt och alla. Även de som gör mig illa. Kanske inte så himla sunt, men inte desto mindre sant...

För att fortsätta att citera samma låt:

It's taken time and yet more time it will take before this heart is free and strong enough to break...

Apropå krossade hjärtan. Jag menar - visst har jag älskat. Ibland så mycket att det vore lättare att bara ge upp och dö än att älska så mycket. Men som sagt - jag tror inte att jag någonsin fått mitt hjärta krossat. Att älska så mycket att man gladeligen skulle gå i döden för den andra är något jag bara är alltför bekant med. Men är det verkligen att älska? Att vara så självutplånande att man bara lever för att göra den andra glad... Jag menar - vad hände med det där med "tvåsamhet"?

Men jag tror inte att jag kommer kunna älska någon så som den vill och förtjänar att bli älskad förrän jag verkligen lärt mig att älska mig själv och våga få mitt hjärta krossat...

Nog för att jag älskar mig själv, men som man säger - det finns ju grader i helvetet! :o)

Jaha. Så var det dags igen...

I tisdags hade vi en heldagsföreläsning om språk och språkinlärning och det var jätteskoj och vi lekte en massa lekar (faktiskt lite kul att få leka på lektionstid) och det var alldeles väldigt utmattande och man kände sig lagom hjärntvättad efter det. Då bestämde vi oss (jag och tre till) för att åka in till stan och shoppa lite i väntan på att studentpuben skulle öppna. Sagt och gjort - jag sprang iväg och köpte en mp3-spelare och de andra köpte födelsedagspresent till en fyraåring. Det blev ett målar-kit med färger, penslar, skrapverktyg och palett på min inrådan - det är aldrig för tidigt att få fina målarsaker (giftfria såklart)... Sedan sprang vi alla till H&M för att kolla lite på festkläder till en av tjejerna och jag hittade en jättefin blus för halva priset (98:-) och killen vi hade med oss var mycket förstående och tyckte faktiskt det var kul att vara smakråd. Sedan skulle vi då på studentpub. Denna kväll skulle de ha schlager-tema och Eira var jätteglad. Åtmistone tills det hade gått en timme och den enda schlagerskivan de hade redan gått ett varv. Då bytte de till jätteseg och tråkig musik som ingen av oss hade hört förut och som var ungefär så långt från schlager som det går att komma. Tydligen hade killen som skulle bränna skivor med musik till kvällen haft något strul med datorn och när vi gick vid tio hade han fortfarande inte kommit... Trist. Och dåligt planerat!

I onsdags var det så dags för redovisning. Vi skulle på ett "gestaltande sätt" redovisa vad vi skrivit om pedagogiska miljöer och material. Det gjorde vi genom att i måndags bygga en modell i kartong, lera, tyg m m av en förskoleavdelning så som den skulle se ut om vi fick bestämma. Sedan iscensatte vi ett personalmöte på den förskolan och visade en overhead på den nuvarande planlösningen och sedan tog vi fram och visade vår modell. Vi slutade med att bjuda in våra kurskamrater på "öppet hus" så de fick komma fram och titta på och diskutera vår modell. Det blev stor succé! De verkade tycka det var kul med något som inte bara går ut på att bli matad med overheadbilder eller powerpoint-presentationer tills man nästan somnat och sedan försöka vara kreativ under diskussionen när man ärligt talat har stängt av hjärnan efter de första meningarna... Och kul för oss att göra dessutom!

Igår låg jag hemma och var sjuk. Jag vet inte om det var sömnbrist, solsting eller något annat, men bra mådde jag inte! Feber och frossa så det stod härliga till! Tillbringade dagen i sängen med öppet fönster p g a värmen och tittade på Firefly (igen) och åt popcorn och drack kolsyrat vatten. Popcorn och kolsyrat vatten är obligatoriskt när Eira är sjuk! Det är bra medicin! Och kanske lite grönsaksbuljong också. Det är mums i magen! *slurp*

Idag mår jag så'n tur är bättre. Har precis haft en grupp studenter från KTH som jag talat om "energy and environmental solutions" med. Det ni! Det märks för övrigt att det var ett tag sedan jag hade en ordentlig genomgång av bränslecellsystemet på engelska, för jag tappade en del ord som jag alltid har kunnat förr. Det känns för övrigt alltid lite konstigt att ha grupper där deltagarna är ungefär i min ålder. Yngre och äldre går bra, men när de är nästan jämnåriga känns det faktiskt rätt skumt...

Har funderat lite på begreppet "att få hjärtat krossat". Jag har tidigare varit ganska säker på att jag fått mitt hjärta krossat minst en gång iaf. Men nu är jag inte längre så säker... Vad innebär det egentligen att få sitt hjärta krossat? Det låter ju definitivt som något som - även om det läker - åtminstone borde lämna lite ärrvävnad. Men jag tror inte att jag egentligen har någon sådan i mitt hjärta. Visst har jag blivit sviken, besviken och övergiven ett otal gånger och kommer med all säkerhet bli det igen, men är det verkligen mitt hjärta som krossats då? Jag tror ärligt talat snarare att det är mina drömmar som krossats då - inte mitt hjärta. Att få sina drömmar krossade kan väl vara nog så smärtsamt, men det känns som att det inte är så himla farligt ändå. Om en dröm krossas kan man ju alltid skapa en ny! Men ett hjärta är det nog svårare att byta ut... Det jag skulle kunna tänka mig som kan krossa ett hjärta är väl om ens barn eller make eller liknande plötsligt dör. Men att bli lämnad av en partner eller få käppar i hjulet vad gäller utbildning, karriär eller familjebildning är nog snarare att få drömmarna krossade - och det har man ju fått ett antal gånger! Och fler lär det som sagt bli. Men inte kan jag påstå att det är något som har lämnat några större sår efter sig i det långa loppet...

Visserligen är det så att alla upplever alla sorters förlust olika, och inte är det särskilt kul när det händer - även om det bara är drömmarna som går i kras. Och jag vill påpeka att jag på intet sätt förringar de som upplever att de har fått hjärtat krossat - oavsett vilken anledning man nu har till denna känsla. Det här är bara min högst personliga upplevelse av saker och ting.

Jag vill bara säga en sak till...

Våga drömma! Som en lärare en gång sade till mig: "sikta mot stjärnorna så når du kanske i alla fall trädtopparna"! Det är inget fel i att sikta högt och nå halvvägs. Däremot är det fel att inte våga satsa alls!

/ Er optimist bland gräsrötterna

Den gyllene medelvägen...

... har visat sig mycket svår att finna. Men jag återkommer strax till det.

Först en kort resumé av min helg.

Fredag: skulle på spelning på Universitetet och lyssna på några gamla klasskompisar som skulle spela. Det visade sig dock att det var ett helt annat band än det jag trodde skulle spela som faktiskt spelade den kvällen. Men även detta band visade sig innehålla minst en gammal klasskompis (från samma klass som de från det första bandet till råga på allt) så det kändes ju inte helt bortkastat iaf. Sedan hamnade jag på födelsedagsfest hos en tjej jag aldrig träffat tillsammans med en massa andra människor jag aldrig träffat (med undantag för två) och det hela var en mycket bisarr upplevelse.

Lördag: Knatade iväg till Åsa och David under vårsolens klara sken för att där möta upp deras respektive föräldrar och åka till Uppsala för att titta på Åsas syster i Uppsala Stadsteaters uppsättning av "Som ni vill ha det". Den var verkligen helt fantastiskt bra! Jag känner mig fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den... Skådespelarna gjorde mycket bra rolltolkningar, scenografin var bara underbar, kostymer och smink var mycket skickligt utförda och stärkte intrycket av skådespelarnas prestationer och rollfigurer på precis det sätt som kunde önskas, ljus och ljud var också mycket bra och... ja, på det stora hela så är jag aningen lyrisk över denna pjäs (vilket kanske märks...). Har ni tid och möjlighet rekommenderar jag er att se denna pjäs. Det var faktiskt rätt enkelt att hänga med i svängarna trots att det är en Shakespeare-komedi (för er som inte läst så mycket Shakespeare - hans komedier tenderar att vara aningen röriga, framför allt de som bygger på förvecklingar och "cross-dressing", vilket en förvånansvärt stor del av de faktiskt gör) och jag vill ge en stor eloge till regin (och skådespelarna såklart) för att de lyckats med detta konststycke! Som sagt - jag är lyrisk!

Efter pjäsen var det hade jag hört att det var några i familjen (alltså Åsas resp. Davids familjer, men eftersom de är gifta så är det väl lite samma sak på något sätt) som skulle gå ut och äta och de hade frågat om jag hade lust att följa med. Det tyckte jag lät trevligt, så jag tackade ja till detta. Vad jag inte riktigt hade räknat med var att "familjen" i detta fall var ca. 20 personer varav de flesta jag bara sett som hastigast på Å&D:s bröllop i höstas, och att en av dem (en gammelfaster eller något liknande) fyllde år och denna middag delvis var ett födelsedagsfirande för henne. Det kändes plötsligt mycket bisarrt att befinna sig i en jättelik släktträff med en släkt som inte var min och till råga på allt fira någons födelsedag som jag bara sett en gång för över ett halvår sedan och så vitt jag kan minnas knappt hälsade på vid det tillfället... Så - alltså! TVÅ bisarra födelsedsfiranden jag bara råkat hamna på utan att egentligen ha den blekaste aning om hur det gått till! Bizzarro!!!

När jag kom ut från restaurangen såg jag att min mor hade sökt mig på mobilen. Vad hon ville var att fråga mig om jag snabbt kunde lära henne att säga någonting på alviska. Jag kan egentligen ingen alviska alls, men eftersom jag är med i Tolkiensällskapet har jag iaf lyckats snappa upp någon sorts artighetsfras som jag snabbt lärde ut till min mor. Det var inte ett dugg bisarrt att stå på Fyris Torg sent en lördag kväll och instruera min mor i hur man säger "var hälsad, vän" på quenya... :o)

Kom hem från Uppsala vid tolv på natten och kände mig minst sagt både aningen manglad och (om)tumlad. Snacka om att jag sov som ett barn den natten...

Söndag: Mor, far och jag invigde grillsäsongen. *mums* Sedan tillbringade jag en stor del av kvällen med att trassla ut stålspiraler med plasthandtag som fungerar som grind till vårt elstängsel från varandra. Min far hade inte tänkt efter riktigt när han plockade in dem för vintern och hade lat alla tre spiralerna i en hög på källargolvet. Jag säger bara - lägg aldrig långa spiralformade saker i en hög!!! Hade det inte varit för min envishet och ett par nypor som var mycket starkare än jag trodde (mina) hade det aldrig gått att reda ut detta nystan av rostfritt fjäderstål...

Idag har vi haft hysteriskt skojigt när vi förberedde en gruppredovisning i skolan, men det återkommer jag mer om på onsdag när jag vet hur redovisningen har gått...

På uppsjungningen i kören idag lyckades jag för övrigt täcka in nära fyra oktaver utan att blinka ens en gång. Känns som att formen är på väg tillbaka efter den förbannade stämbandsinflammationen... *yipiiiieeeee* *jättesupermegasmajl*

Så var det då det där med den gyllene medelvägen...

För att göra en lång historia kort kan jag säga som så här:

När jag var liten ville jag helst vara osynlig. För ungefär tretton år sedan klev jag fram i rampljuset. Sedan gled jag så gradvis att jag inte märkte det tillbaka i skuggorna. Det hela slutade med att i princip alla som stod mig nära (och till och med personer jag träffade första gången någonsin) sade åt mig att jag borde ta för mig lite mer och våga ta lite mer plats. Så nu har jag försökt göra det. Men då får jag istället veta att jag tar för mycket plats (vilket jag absolut kan hålla med om i vissa sammanhang) och att jag borde ta ett kliv tillbaka. Det bästa vore ju om man kunde hitta någon sorts mellanting här - en gyllene medelväg - men det är inte så lätt som det kan låta. (Jag undrar för övrigt om det bara är jag som tycker det är svårt att vara "lagom" så att säga...)

Jag tror (om jag ska bli lite själv-psykoanalytisk här) att allt detta egentligen handlar om att jag är så förbannat rädd att bli bortglömd. Min största skräck i livet - förutom att jag inte ska duga till - är att jag ska sluta mitt liv ensam och bortglömd. Därför kanske jag tar i lite för mycket ibland (framför allt när jag träffar nya människor som jag ska göra ett första intryck på - tyvärr!) bara för att visa att jag finns till, och att jag faktiskt också kan och vet en massa saker och inte bara är en fluga på väggen. Samtidigt tycker jag illa om mig själv när jag är så framfusig och gåpåig så ibland sitter jag bara tyst i ett hörn och lyssnar och känner mig lite illa till mods och undrar när någon ska lägga märke till att jag finns där. Och det händer faktiskt oftare än vad många som träffat mig tror att jag lyckas med att sitta mitt i händelsernas centrum utan att någon överhuvudtaget verkar lägga märke till mig...

Undrar förresten om detta skulle kunna vara en ny och hittills outforskad karriärmöjlighet? Jag skulle kunna bli världens skickligaste spion! När jag inte märks, så märks jag ju helt enkelt inte. Och när jag märks alldeles för mycket finns det väl ingen i världen som skulle misstänka den som syns och hörs mest av alla för att faktiskt lyssna och lägga märke till också. Hmmm... :o) Eira - international woman of mystery. Det vore kanske något!

Synd bara att jag har så många svarta hål i mitt minne...

Vad sa jag att jag hette nu igen?

Och vad var det nu jag sa?

Va?

Äsch, jag fattar ingenting...

:o)

Kvasi-intellektualism är bra för din själ!

Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik ska höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte just nu denna sekund eftersom jag bloggar nu, men...)

Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på det ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men tänk så olika man kan tolka saker!

Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte försöker vara intellektuell, utan bara är det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...

Men en sak som jag iaf vet att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag vet att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...

Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid någon av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...

:o)

Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man väldigt lättroad!

Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte försöker verka intellektuell? Hmmm...

Pussenuss!

/ Ert knastroll i vårsolen

Hoppsan!

Så det kan gå...

Glömde ju det allra viktigaste:

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MOR!!!

Hur dum får man bli egentligen?

Inte dummare än jag i alla fall.

Då ligger man nog rätt risigt till...

:o)

Ja, ja... Till mitt försvar kan jag säga att jag lider av dåligt minne (eller egentligen inte dåligt - bara fullt av svarta hål...) och när jag väl har fått en tanke i huvudet måste jag få bort den på något sätt innan nästa tanke kan få plats. Och jag sms:ade faktiskt och gratulerade vid åtta i morse... Men det blir mer offentligt så här!

Som sagt: grattis kära mor! Du är fantastisk!

Ännu mera vårkänslor... och lite prestationsångest.

Jo, jag har än en gång drabbats av denna vårliga förälskelse till livet i största allmänhet, och till mitt liv i synnerhet. Jag har det verkligen fantastiskt bra! En superhärlig familj, många goda vänner, trevliga arbetskamrater, en vettig studiegrupp i skolan (äntligen!) och en laptop som trots allt fortfarande fungerar någorlunda bra och som tillåter mig att sitta utomhus i solen och dricka luchöl och skriva på min blog. (Tack alla högre makter (och min bror som jag fick det av...) för det trådlösa nätverkskortet!).

Jag vet att många blir förälskade på våren, men ibland undrar jag om det inte bara är kärleken till livet som projiceras på en enskild person för att det verkar så klichéartat att gå runt och vara kär i hela världen... Inte så att jag på något sätt är immun mot att bli förälskad i en person bara för att det är vår och för att jag älskar livet. Och inte så att det är något fel på att "finna kärleken" på vårkanten (även om jag kommit fram till att jag oftast (men inte alltid) brukar bli förälskad i personer någon gång mellan oktober och februari), men ändå...

Det enda jag egentligen är lite upprörd över är den totala brist på kompetens och nytänkande som finns på Lärarhögskolan. Det jag egentligen är mest frustrerad över är att de pedagogiska teorier vi får läsa om har ca 100 år på nacken och oftast är formulerade av välbärgade, vita, europeiska män som troligen aldrig sett ett barn annat än på avstånd... Snacka om kvalificerat skitsnack! (I de flesta fall, men det är klart att med så mycket som skrivits har väl en och annan någorlunda vettig idé smugit sig in här och var...)

Jag är iofs ganska frustrerad på allt snack om sk "problembarn" också. Vadå problembarn? Om ett barn har vissa svårigheter att leva upp till de enorma krav som ställs på dem kanske det egentligen inte är de som är problemet utan samhället som skapat dessa krav. Att unga generellt lider av prestationsångest är väl ingen hemlighet, men jag undrar om det inte är så att skolans krav bara utgör en ytterst liten del av detta. Jag menar samhället ställer ju orimliga krav på perfektion, och föräldrarna (jo, visst finns det undantag) verkar väl inte direkt göra något för att underlätta för sina barn. Tvärtom faktiskt! Hu vanligt är det inte att man hör föräldrarna säga till sina barn att "idag har ni inte tid att leka med era kompisar för ni har ju [infoga valfri aktivitet] idag". Barn har helt enkelt inte tid att bara vara eftersom de så fort de kommer från förskolan/skolan/fritids ska sysselsättas med allehanda saker. Det kan vara hockeyskola, folbollsskola, ridskola, dansskola, klapp-och-klang, dans-och-hopp eller allt vad det nu heter...

När jag var liten var det ingen som kritiserades som förälder om de lät barnen ha lite "tråkigt" (läs: inte blev konstant stimulerade med organiserad lek eller aktivitet). Det var snarare bara bra för då fick barnen dra nytta av sin egen fantasi och uppfinningsrikedom för att sysselsätta sig själva. Inte så att man struntade i sina barn, men det var helt ok om barnen ville sitta och leka med bilar/dockor, rita, lägga pussel, lyssna på musik och skutta runt i vardagsrummet, hitta på en hemlig och osynlig kompis att bjuda på thékalas o s v. Det var snarare så att ett barn som inte kunde sysselsätta sig själv ansågs som lite konstigt.

Idag är det däremot helt normalt att barn inte själva kan komma på något att göra eftersom de är så vana vid att andra hela tiden hittar på saker åt dem. Och sedan undrar man varför andelen hyperaktiva barn och barn som har svårt att sitta still och koncentrera sig en längre stund ökar lavinartat... Inte så konstigt! Om jag hade blivit överstimulerad med allsköns aktiviteter från tre månaders ålder skulle jag också ha svårt att fokusera på en sak i taget och ibland helt enkelt "bara vara"! Snacka om att samhället skapar ett problem där det egentligen inte behöver finnas något! Nä, låt barnen ha lite tråkigt och lära sig mer om hur de själva fungerar, så ska ni nog se att det blir bra. Hur ska man någonsin kunna utveckla en trygg och stark inre miljö om man aldrig får chansen att lära känna sig själv?

Visst finns det barn med rent medicinska svårigheter - det får man inte förringa - men jag är övertygad om att det går lite mode i vissa diagnoser också...

Jag håller även på med en ytterst ovetenskaplig undersökning om den moderna psykvården. Det skrivs ju rätt mycket om hur dåligt många unga (framför allt tjejer) mår. Som sagt - prestationsångest är mycket vanligt. (Undrar om inte det är den nya folksjukdomen?). Man har krav på sig från hemmet att man ska vara bra i skolan och ha "rätt" fritidsintressen, i skolan ska man hävda sig gentemot de jämnåriga - inte bara med betygen - utan även med att ha de "rätta" vännerna. Man ska även klä sig "rätt", ha "rätt" smink, "rätt" pojkvän, "rätt" kropp o s v... Inte konstigt om det blir för mycket ibland! Då kan det ju vara bra om man får komma till en psykolog och få lite stöd. Men till att börja med är det väldigt "fult" att gå till en psykolog. Vidare är det väldigt svårt att få en tid! Om man vill ha en tid hos den kommunala psykvården måste man antingen vara akut självmordsbenägen (gärna så att man faktiskt hamnat på sjukhus ett flertal gånger p g a självmordsförsök) eller vara diagnosticerad med en psykisk åkomma och gå i terapi som ett komplement till den psykofarmaka man fått utskriven. Om man lyckas med detta kostar ett besök 70 kr och går på högkostnadsskyddet inom läkarvården. Men som sagt - detta är nästintill omöjligt.

Kvar finns då en del privata alternativ. Det billigaste jag hittat kostade mellan 70 och 240 kr per besök och kunde även det tillgodoräknas i högkostnadsskyddet, men även där verkar det näst intill omöjligt att få en tid utan att vara akut självmordsbenägen eller ha en diagnos (man får dessutom bara träffa psykologistuderande som gör detta som en del av sin praktik). Nästa prisläge var om man vände sig en annan instats som utbildar blivande psykologer och psykoterapeuter. Då kostade ett besök 350 kr och inkluderas inte i högkostnadsskyddet. Sedan fortsätter det bara uppåt i prisläge mot sådär en 500-1500 kr per besök och inte heller dessa inkluderas i högkostnadsskyddet.

Det som kan noteras är att den vanliga kötiden för att få komma på en första utvärdering är ca 6 månader (men det kan ta betydligt längre tid om man inte tjatar så mycket...) och att kötiden minskar ju högre prisklass man befinner sig i.

Kontentan av det hela är alltså - om du inte har en tidigare diagnos och inte försöker ta livet av dig minst en gång kommer du troligtvis aldrig ens komma till ett möte för utvärdering av ditt psykiska tillstånd. Om du inte råkar vara född i en rik familj, vill säga - då kan du ju alltid köpa din väg till lycka!

Ungefär samma sak verkar det för övrigt vara med läkarvården...

Det enda som är riktigt bra är att alla som bor i Sverige, arbetar här och/eller har någon form av E-blankett verkar omfattas av högkostnadsskyddet - både för läkarvård och för receptbelagda mediciner.

Inte för att jag vet vad en E-blankett är, men ändå...

Goda nyheter för alla som jag känner som bor och arbetar i Sverige, men som inte är svenska medborgare!

Nu, nu får jag nog ta och plugga lite...

Eller rätt mycket faktiskt...

Jo just det...

Har haft en rätt snurrig dag på mitt ena (eller andra, beroende på hur man räknar) jobb idag. Morgonen började med att 39 ohängda trettonåringar kom och skulle få information om vatten- och avloppsrening. Det var väl rätt ok men en av tjejerna blev jag rätt trött på, måste jag säga. Hon tillbringade en stor del av tiden med att sminka sig, prata med kompisarna, klaga på saker, komma med "roliga" kommentarer och titta ut genom fönstret. Efter det att jag sagt åt henne att hon skulle vara tyst på ett snällt sätt tre gånger tystnade jag bara och spände ögonen i henne. Det funkade faktiskt och hon höll klaffen resten av besöket. Trist bara att sådant ska behövas. Jag menar - i klassrummet är det väl en sak, men när man är på studiebesök? Ja, ja. Dagens ungdom har minsann ingen respekt... (Jag var jättesnäll, jag svär! *skrattar*) Är det så att jag börjar bli gammal nu? Kanske det...

Sedan kom Vietnams ambassadör på besök och han var verkligen jättetrevlig. Han var visserligen lite reserverad till en början, men han tinade snart upp och började tala direkt till mig (istället för via tolken) och skämtade och var supertrevlig. En riktigt gosig gammal man! Mer sådant bland toppdiplomater o dyl tack!

Sedan var det lunch och efter den dags för nästa gäng trettonåringar. De var bara 18 och riktigt trevliga, även om det var två killar som fick fnitterattack och inte kunde sluta skratta. Men sådant är helt ok. Långt bättre än att sitta och klaga och uppenbarligen inte lyssna på vad man säger iaf.

Sedan var det dags att återgå till någon sorts normalitet, men vid det laget var jag så snurrig att jag knappt visste vad jag hette, så därför bloggade jag lite istället. (För det är ju så himla smart att försöka vara smart och sammanhängande när man är supervirrig!)

Jag har för övrigt lärt mig ett nytt engelskt ord idag: coltsfoot. Det känns alltid bra att lära sig något nytt, och det här är ett ord jag länge funderat på så det känns extra bra att äntligen veta.

Tror även att jag fått ett övertag mot en av mina kollegor som länge har kritiserat mig för att vara alldeles för ... tja "folklig" kan man väl kalla det. D v s utåtriktad, öppen, säger vad jag tycker, gillar att debattera och skämta m m... Hon har alltid sagt att jag borde bli mer restriktiv och avståndstagande i mina kontakter med okända människor i professionella sammanhang eftersom jag lätt kan verka oprofessionell annars. Men jag tror att hon efter att ha sett mig förvandla en restriktiv och nästan lite kylig ambassadör till en öppen, nyfiken och varm person kanske inte är lika kritisk längre. Självklart kan jag hålla distans när det behövs och jag visar alltid vederbörlig respekt för folk, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det handlar bara om att lära sig att läsa av personer och situationer och anpassa sig därefter. Och enligt min erfarenhet är det ytterst sällan så att man behöver vara särskilt avståndstagande. Snarare tvärtom! Men det är ju klart - om man själv är avståndstagande är det ju inte så att man direkt inbjuder till någon närmare kontakt med folk och kanske därför lätt tror att folk är kyliga. Jag tror också att det är lätt att förväxla avståndstagande med professionalism. Tyvärr! Man behöver väl knappast vara otrevlig bara för att man råkar veta vad man talar om...

Dagens ord: konfys

Tillägg: tydligen funkar länken "naturen" igen... Som sagt: dagens ord - konfys!

Nu är glada påsken slut, slut, slut...

...silladoften vädras ut, ut ut. Men till midsommar igen kommer den vår gamle vän. Ty det har den lovat!

Nä, skämt åsido. Jag slapp faktiskt sillen den här påsken (kors i taket!) och lika glad för det är jag. Har aldrig riktigt förstått det där med rå fisk i konstiga såser. Iofs är det väl inget större fel på den råa fisken. Det är såserna jag inte kommer överens med... Fast nubben är god! (Oftast)

Jaha. Den här påsken har jag mest njutit av det fina vädret. Nästan så jag fick solstink (ja, ja, jag vet att det inte heter så men det låter mycket roligare...) i lördags. Var ute och vårstädade i trädgården i tre timmar, tog en lång promenad till en annan busshållplats än den jag brukar resa från, tog en lång promenad i stan också, lämnade lite plantor till en kollega som just skaffat lägenhet med balkong, tog en promenad till, tittade på film och åt en riktig mastodontlunch hos en David. Sen kom Davids fru Åsa (som också är en kompis) hem och det blev lite thé och kakor samt en massa prat om allt mellan himmel och jord. Jag fick även en hel del böcker som de inte ville ha kvar så nu börjar det bli ännu mer akut med en eller två (eller snarare fem) nya bokhyllor.

Sedan fick jag sms från en kille som tyckte att jag skulle följa med ut och dricka öl och det lät ju trevligt så det blev ännu mer promenerande (nu med bokkasse) tills jag insåg att jag hade gått en omväg och inte skulle hinna i tid utan var tvungen att ta bussen några stationer. Sedan blev det lite softande hemma hos honom, ännu mer promenerande, lite tunnelbaneåkande, lite sitta på krogen och dricka öl med honom och en jättetrevlig tjej och sedan sova över hos honom (eller sova kanske är att överdriva - jag kunde helt enkelt inte somna. Vet faktiskt inte varför. Ärligt!). Behöver jag säga att jag var ganska trött när jag vaknade (eller snarare gav upp försöken att sova) på söndag morgon kl. 7...

Söndagen inleddes med ett förvirrat sms från mor (ok, det var så här: jag skickade ett sms på natten om att jag inte skulle komma hem och frågade vilken tid jag skulle vara hemma följande dag (till familjemiddagen). Till svar fick jag: när öppnar biokassorna?). Så vid 11 knatade jag och den där killen (en riktig gentleman må jag säga!) iväg mot Hötorget för att hitta en bio jag kunde köpa presentkort på. Det var JÄTTEVARMT och soligt, men väldigt skönt. Sedan gick vi vidare mot Slussen där han väntade på bussen med mig. Och han bar faktiskt min bokkasse större delen av vägen (som sagt - en gentleman!) så jag var inte allför trött när vi kom fram (förutom seriös sömnbrist, men ibland blir man liksom så trött att man blir pigg igen, så...). När jag kom hem hjälpte jag mor lite och sedan tittade jag på Firefly och degade. Åt en god middag i trevligt sällskap (har jag nämnt att jag älskar min familj) och gick och lade mig tidigt. Mina katter var självfallet också med vid middagen och den ena av dem (Sigge) som har ganska ljus päls gosade in sig i först min mage (när jag satt upp - det var som att ha ett litet barn i famnen) och sedan i mitt knäveck (när jag halvlåg på soffan) så mina rena svarta kläder var inte så svarta längre. Jag såg mest ut som en beige hårboll faktiskt! *skrattar* Men han är ju bara för gullig ibland. (När han inte biter en i fötterna eller så...)

Ja, på det stora hela hade jag en alldeles utmärkt påskhelg! Mycket bättre än det brukar vara faktiskt! Så stort tack till alla galna människor (och katter) som förgyllde min påsk! Puss på er!

Naturen

Fick påpekat för mig att länken "naturen" som finns i en av mina tidigare poster inte längre fungerar. Jag lägger därför upp texten i sin helhet här nedan. Texten är hämtad från Wikipedia i mars 2006. Författaren är tyvärr okänd, så jag kan inte ära den som äras bör. Men ändå. Här är den;

"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.

Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte används till något kallas den grönområden. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi t ex gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns lappar, campingturister och djur.

Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreningar som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spruta. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.

I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig, de kallas växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare. Vargen finns inte.

Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. Jfr. kretsloppet ovan. I marken sticker växterna ner ena ändan och suger upp vattnet som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvatten är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför de senare kallas så är en gåta då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, s.k. grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.

Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även Ph-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet.

Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie, som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfat. Detta är en form av strukturrationalisering.”

Vad kan jag säga? Sad but all too true... :'(

Men jag källsorterar iaf och komposterar och använder bara ekologiskt godkänd gödning och inga bekämpningsmedel. Så lite gott samvete kan väl åtminstone jag ha... Tänk om det bara fanns fler som drog sitt strå till stacken istället för att inte göra något och hänvisa till att "det är ju ändå ingen annan som gör något och världen är ändå på väg åt helvete så det spelar ju ingen roll ändå". *suckar djupt* Med den inställningen är det ju inte konstigt om världen går åt helvete...

Jo förresten...

För er som inte känner mig och undrar hur jag ser ut...
Den här bilden togs när jag var på ett party med David Bowie-tema, hade fått i mig ett flertal öl och som vanligt stod och drömde mig bort i min egen lilla värld...


Jag gillar min värld. Det är en vacker värld...

Haiiii-yah!

Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*

Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.

Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles för) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag också förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag ska bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)

Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte alltid överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!

Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.

Goodnight Stockholm - wherever you are!

Happy, happy! Joy, joy!

Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!

Jo det var såhär...

I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).

I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)

I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!

Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.

Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?

Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!

Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!

Puss och kram!

Medaljregn

Ok, jag är varken sportintresserad eller särskilt patriotisk, men

7 guldmedaljer

2 silvermedaljer

och

5 bronsmedaljer

är ju ändå rätt häftigt!

Heja Sverige!!!

(Undrar förresten varför det gick så bra just i år jämfört med hur det brukar gå... Jag är nyfiken. Någonting måste ju ha varit annorlunda... *veckar pannan djupt och funderar så det knakar mellan öronen*)

Men än en gång: Heja Sverige!

:oD

Underbart!

Det är just vad mitt liv är just nu! Vem kunde ha trott att det skulle göra så mycket för självförtroendet att publicera lite texter man skrivit (det kommer fler) och att få veta två saker:

1. Jag är tydligen attrakiv för en yngre man.
2. Jag skrämmer slag på denna man av den enkla anledningen att jag verkar veta vad jag vill och inte verkar sluta förrän jag får det.

Jag måste bara säga att eftersom de flesta jag umgås med är äldre än jag själv - och jag inte är så åldersfixerad - så glömmer jag ofta min egen ålder och tror att det är något fel på mig som inte är gift och har barn för länge sedan... Jag är dessutom den minst skrämmande människa man någonsin skulle kunna tänka sig. OK, jag vet vad jag vill, men det är knappast så att jag är beredd att till exempel gå över lik för att uppnå detta. Det är så totalt emot allt jag är så det är löjligt. Är det något jag ofta får höra så är det snarare att jag är alltför självuppoffrande och snäll.

Så kan det tydligen gå. Jag tycker i alla fall att det är nästintill hysteriskt skoj! :o))

Sov gott på er

snart kommer det fler doktriner

till exempel en om valåret...