Uuuuuurkh! Öh.

Nu börjar jag minsann bli en aning trött på det här med skolan... Vi lämnade in våra examensarbeten i måndags och då kändes det ju lite som att "pust, nu är det äntligen över!" Men nehe-ej då. Nu ska man förbereda en muntlig presentation och dessutom opponera på någon annans examensarbete. ÅH VAD JAG ÄR MOTIVERAD! Jag lovar!

Dessutom har åtminstone jag problem med att få upp farten igen. Nu har man gått på högvarv de senaste två åren och precis när kroppen tycker att "nu kan du ta det lugnt. Så skönt! Då går jag på semester då..." då tycker skolan att man ska försöka öka från noll till hundranittio på 0,00001 sekunder. Ööööörkh!

Nej. Nu ska jag minsann dra och fika med några polare i det tillfälligt klara med ack så kalla vädret.

Vet förresten inte när jag kommer kunna blogga nästa gång. Risken är att det inte blir förrän i början av juli när jag har flyttat, men ge inte upp. I'LL BE BACK!

Länge, länge, länge... långt.

Nu var det så där länge sen jag skrev något igen. Hoppas inte alla givit upp och slutat läsa min blogg...

Har häcken full med examensarbete som nu går in i slutfasen och har därmed inte haft tid och/eller ro att sätta mig ned och blogga. Men om ungefär en månad kommer den fasen vara avslutad och jag kommer flytta till ett ställe med fast internetanslutning - och då kan jag lova att det blir mer fart på den här sidan!

Har på den senaste tiden funderat mycket på varför förälskelse ska vara så viktigt... De allra flesta verkar mycket benägna att definiera sina förhållanden enligt någon slags föreställning om vad förälskelse ska vara. Är det förälskelse när man trivs bra med någon och skulle kunna tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med den? Även om man inte får fjärilar i magen? Eller är det förälskelse när man ibland kommer på sig själv med att se fram emot att träffa någon och nästan blir lite pirrig av tanken? Även om det bara händer en gång av femtio och även om det händer med "bara vänner" ibland? Och varför är det så viktigt att kunna säga att man är förälskad? Är det helt enkelt bara så att samhället inte kan acceptera att man kan ha ett förhållande med någon utan att vara "tillsammans" och utan att vara förälskad? Och varför är det så viktigt att "vara tillsammans"? Eller för den delen att överhuvudtaget försöka definiera sina relationer till andra med så generaliserande termer när alla vet att varje relation man har till olika individer är just individuell och aldrig riktigt lik någon annan relation?

Många frågor och inga bra svar...

Är det så att jag tänker för mycket?

Hmmm... Måste nog fundera lite på saken...

Ta-taa!

Feeling hot, hot, hot!

Tänk så varmt det kan vara ute, när man måste sitta...vara...eh...vistas inne. I ett klimatkontollerat hus där man håller på att frysa fingrarna av sig vid datorn. Jag springer ut och ställer mig i hörnet bredvid entrén så fort jag kan. På så sätt kan jag både hålla koll på dörren (om det kommer några besökare) och njuta av vädret. Tyvärr har jag bara kunnat vara ute ca 15 minuter totalt idag... Dock verkar det som att den som ska avlösa mig blir tidig.

Oj, nu kom hon!

Hejdå!

Long time, no see.

Konstigt egentligen. Ju längre tid det går mellan blog-tillfällena desto svårare blir det att komma på något vettigt att skriva om. Inte för att det jag skrivit om tidigare är särskilt vettigt, men...

Idag har jag hållt min första presentation av miljöinformationscentret GlashusEtt i Hammarby Sjöstad. Det gick väl bättre än förväntat, men hade klart kunnat gå ännu bättre. (Upptäckte dessutom efter visningen att jag glömt knyta snöret i midjan på byxorna... Men det är sånt som händer. Framför allt mig.)

Var och handlade lite nya underkläder i förrgår, och känner mig härligt syndig i röd spets...

Köpte lite "nya" CD-skivor också. Johny Cash, Aretha Franklin, Dinah Washington, Shirley Bassey och Bonnie Tyler... Schysst "softa"-musik med andra ord.

Har nyligen läst en ny bok som heter Thunder God (av Paul Watkins). Den är så ny att den släpps inte förrän 6/5 i Storbrittannien, så jag läste ett korrekturexemplar... Riktigt trevlig bok om den norske vikingen Hakon och hans äventyr. Ungefär som Röde Orm fast enklare språk, mer fokus på religion och definitivt mer "skröna" (fast ändå inte). Kan rekommenderas till alla som är fascinerade av vikingatid och/eller religion.

Ska på spelning ikväll med ett band som jag inte vet vilka de är, men det visar sig.

Trevlig helg på er alla muppar!

/ Kakmonstret

My prrrrecioussssssss!

Jag lever genom min blogg.
Jag behöver min blogg.
Jag älskar min blogg.

Trist bara att jag aldrig hinner uppdatera den...

Examensarbete kan väl vara kul och så, men det tar liksom ganska mycket tid sådär...

Har nu även varit tvungen att lägga en massa tid på att hitta en ny e-mail server eftersom angelfire bestämt sig för att lägga ner... Visst borde det inte vara så svårt att hitta en ny server, men det vore ju kul att ha en någotsånär enkel adress som inte ser ut ungefär som nksiugngkv486bfbdf6@(yahoo/hotmail/spray/etc...). Tack och lov hittade jag en som verkar bra till slut, men då var jag ju tvungen att kolla om den kunde hantera svenska tecken (både att sända och ta emot). Och den.......*trumvirvel*.........(spänningen stiger)....klarade det! Tjohooooo! Nu slipper jag äntligen be folk att "hora av sig"! Fantastiskt!

(Får väl se hur länge den här glädjen varar. De kanske bestämmer sig för att lägga ner om en vecka, eller börja ta betalt, eller...)

Ska åka hem och läsa typ 150 sidor om hur man "identifierar företagets miljöaspekter" nu... yippieee...

Lämnar er med dessa tänkvärda ord:
"Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern"
(Josephus Henry)

Lilla tussilago, lilla tussilull...

Såg en tussilago igår! Nu ÄR våren här på riktigt - basta!

Var och hälsade på mina föräldrar igår och tog en lång promenad i vårsolen med min mor. Sedan fick jag en av mina absoluta favoriträtter till middag - mammas sötsurstarka köttgryta med bambuskott, vattenkastanjer, champinjoner och svart trumpetsvamp i (och ris till, men det torde vara uppenbart...). Efter det åkte jag hem till en vän och gosade hela natten. Kan livet bli mycket bättre än så?

En skojig sak som hänt är förresten detta:

I fredags när jag var på väg från krogen - askalas så klart! - sprang jag rakt in i en betongpelare (= fin bula i pannan). I lördags när jag berättade det för mor skrattade vi båda gott åt det (plus det faktum att det inte direkt är första gången det händer och att jag inte ens behöver vara full för att lyckas med såna saker). Sedan berättade hon det för resten av familjen som även de skrattade gott. Så, i söndags, när det var dags att äta middag sa min mor till min far att han skulle tänka på att hon hade lagt på en ny duk. Jag undrade varför och hon berättade att kvällen innan hade far lyckats välta ett glas rödvin - inte bara så det kom på bordet utan det hade även skvätt över fönstret! Vi skrattade åt det och jag började undra om det inte var så att jag var släkt med min far trots allt... MEN det slutar inte där! När vi väl satt oss vid bordet och min far skulle ta ris spillde han en stor klump på bordet. Vi skrattade ännu mer, men eftersom ris inte ger fläckar var ju ingen skada skedd. Sen var det dags för mig att ta påfyllning och då skvätte det tre små såsdroppar på duken (såklart!). Min bror var då snabb att påpeka hur klantig jag var, vi skrattade lite åt det och min bror började "dutta" med en pappersbit på såsfläckarna för att få bort dem. Men skrattar bäst som skrattar sist - vem lyckades stöta till mjölkglaset så det rann mjölk över halva bordet + golvet om inte min bror! Nu var släktskapet mellan far, son och dotter ganska säkert bevisat och alla hade skrattat sig fördärvade minst en gång. Och detta var historien om en ganska vanlig helg hos familjen Sjöberg...

(Släktskapet mellan mor, son och dotter är för övrigt redan ganska uppenbart - man behöver bara se på oss så vet man.)

Hej hopp i vårsolen!

...och fåglarna piper i träden...

Jaha. Nu verkar våren ha bestämt sig för att komma till slut, men inte fan är jag glad för det... Äh. Det kommer nog bli bättre om en vecka eller så när jag börjar skriva mitt examensarbete. Känner mig lite allmänt desillusionerad just nu och har vääääldigt svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Vet inte var jag kommer bo om tre månader, vet inte vad jag kommer jobba med om tre månader och vet inte om jag kommer få någon semester i år heller. Jag inbillar mig att om jag fick vara ledig några veckor i sträck och kanske resa bort en liten stund skulle jag få lite mer energi, men det behöver ju inte vara så...

Däremot kan jag ju konstatera att RÄTT LÅT VANN i melodifestivalen i lördags. Det är väl första gången det händer... Halleeeeeelujah! Tyvärr var framträdandet lite sådär med allt juckande mot mikrofonstativet. Låten hade definitivt vunnit på om de hade hoppat över den biten, men ingen är väl perfekt antar jag. Förutom jag vill säga! Jag är inte bara vacker - jag är smart också! Men framför allt är jag ödmjuk... ;o)

Och på pojkfronten finns det inte så mycket nytt att meddela. Jag är fortfarande singel, och om ca två månader har jag varit det i två år. Fast det börjar ärligt talat bli lite trist i längden. Skulle vara skoj att bli förälskad - men helst i någon som inte bara vill vara "en vän". Vänner är ju bra att ha, men det vore ju skönt att bli uppskattad på ett annat plan också... (Och jag menar inte sexuellt utan emotionellt). Undrar om det är så att felet med mig är att jag är alldeles för tillgänglig. Jag har ju hört att pojkar uppskattar svårflirtade flickor som är lite hemlighetsfulla och svårmodiga. Problemet är bara att det är inte sådan jag är. Jag säger vad jag tycker och tänker (lite väl ofta kanske - men ändå...) och jag tycker om att umgås med folk. Jag trivs med tvåsamhet och det är bara sådan jag är. Förhoppningsvis finns det någon därute som kan uppskatta det, för inte fan tänker jag påstå att jag är någon jag inte är bara för att vara någon kille till lags. Kompromissa - javisst! Men inte låtsas vara någon annan.

Och nu är det dags att plugga igen...

Oh! The Joy........ :o(

Nu är det vår! ... eller?

Måste bara säga att jag verkligen tycker illa om den här tiden på året. Det är samma sak varenda år: slask, sol, snö, kyla, sol, mer kyla, slask, kyla, regn, blåst, sol, värme, KYLA, slask osv... Jag blir vansinnig! Kan inte vädret bestämma sig någon gång! Antingen ska det vara vinter eller så ska det vara vår - inte både och på alternerande dagar och tider på dygnet! Usch vad jag blir deprimerad... Fast det blir jag ju i princip varje vår. (Höstdepression är däremot inget jag lider av). Bläh!

Fast en sak som hänt är i alla fall lite kul. Jag var och tittade på en lägenhet igår. Det kändes väldigt vuxet att träffa mäklare och diskutera stambyten och ventilationstyper... En liten bostadsrätt i Solsidan (med betoning på liten), men en ganska välplanerad sådan och jag älskar verkligen området där ute i skogen. Jag ska väl erkänna att jag efter lite mer än ett år börjar känna mig smått klaustrofobisk bland all betong i Jakobsberg...

Något jag ofta får höra när jag säger att jag inte vill bo i innerstan är "ja, men så säger ju alla bara för att de inbillar sig själva att de inte vill bo där för att de vet att de inte har råd"... Men varför ska det vara så svårt att förstå att alla inte är anpassade för ett liv i en stenöken (trots att man har växt upp i en)? Missförstå mig rätt - jag älskar verkligen Stockholms innerstad - men det betyder inte att jag vill bo där. Jag tycker det är trevligare att kunna "hälsa på" lite när jag har lust för att sedan kunna åka ut och gömma mig under den där stenen till vänster om det stora trädet söder om sjön...

Annars har det väl inte hänt så mycket i mitt liv. Examensarbetet har numer en färdig projektplan, jag har alldeles för mycket att göra i skolan och alldeles för lite koncentration eftersom jag vet att det kommer bli knappt med tid för examensarbetet och vill komma igång med det så snabbt som möjligt. En annan sak som stjäl ganska mycket koncentration är att jag definitivt ligger i riskzonen för att bli förälskad och det krävs en hel del självkontroll för att låta bli. Det är liksom ingen mening med att gå och bli förälskad i någon som inte verkar vara intresserad av att vara något annat än en vän. Inget fel med att vara vänner, men... Det krävs mycket energi för att vara kär och onödigt mycket för att vara olyckligt kär... Varför ska det vara så svårt för killar att bestämma sig? Snälla - kan någon svara på den frågan? Jag är i och för sig inte världens mest beslutsamma på det området, men det här börjar nästan kännas löjligt. Fast kanske inte ändå... Äh. Jag vet inte vad jag pratar om. Jag bara babblar på (som vanligt)... Tror jag behöver lite kaffe... Mina tankar rör sig genom sirap... Öööhhhh... Kaaaffeeeeee...

Fucking cold!

I dubbel bemärkelse. Dels är det ruggigt kallt ute i blåsten och dels har jag haft en förkylning som ställt till det lite för mig (eller snarare mina planer).

Skulle ju på efterlängtad bloggmiddag förra veckan, men det blev det inte mycket bevänt med eftersom jag låg hemma med feber och magont och önskade att någon kunde komma och tycka synd om mig så jag slapp göra det själv... Such is life! Jag har en otrolig förmåga att alltid bli sjuk när jag ska göra något jag verkligen sett fram emot, men sällan annars...

Livet förra veckan var annars ganska intressant med bokrea och allt. Dessutom kom ju lönen och det var ju trevligt. Synd bara att jag gjorde av med allt på att köpa böcker...

Idag hade jag min första engelskalektion med en riktigt gullig liten kille från Australien som lärare. Alltid trevligt att ha något att titta på under lektionerna, men framför allt har jag en liten svaghet vad gäller australiensisk engelska - det är verkligen en helt sinnessjuk dialekt!

Nu verkar jag i alla fall haft lite flyt (äntligen!) vad gäller examensarbete och har lyckats nästla mig in på Norrvatten genom min förmåga att sälja in mig själv hos andra. Hoppas bara jag är så bra som jag tror...

Nä, nu är det lunchdags (bättre sent än aldrig...) och det ska smaka riktigt gott med gammal fisk och potatismos. I am famished!

Blog - bloggare - bloggast!

Har just insett att min blog lider av en deprimerande brist på bilder, layout och skojiga länkar. I alla fall om man jämför med många andra bloggar... Jag skulle gärna ha en fräck liten "counter" som räknade båda gamla och nya besökare, ett schysst litet bildarkiv och en hel uppsjö med länkar. Problemet är bara att:

1. Jag är ingen programmerare.
2. Jag har inte internet hemma.
3. Jag har ingen digitalkamera. (Ingen scanner heller...)

Dessutom hinner jag sällan smurfa runt och leta efter freeware vid de sällsynta tidpunkter jag har tillgång till nätet. Ja, ja... Mindervärdskomplex är ju lite dumt, så det har jag inte tänkt att få. Det viktiga på min blog är ju ändå det jag skriver och visst - det kanske inte är så viktigt för andra - men det är i alla fall viktigt för mig och på min blog är det (som namnet på bloggen så subtilt antyder) bara jag som räknas ändå...

Trevlig helg på er alla toshuen!

Konsten att veta om man är "tillsammans"...

När jag var yngre var det inte så svårt att veta om man var tillsammans med någon eller inte. Man frågade helt enkelt chans och om svaret var ja var saken biff, som man säger.

I högstadiet blev det mer komplicerat, framför allt i nian eftersom jag då hade uppplevt min första kyss (och blivit dumpad för första gången... Orsaken? - Jag kände inte att jag var redo att ha sex!). Efter denna milstolpe introducerades termen "att strula". Detta innebar att man kunde hångla med någon bäst man ville utan att ha sex och utan att "vara tillsammans". Ganska trevligt om jag får säga min mening (och det får jag ju - det är ju trots allt min blogg!).

När jag kom upp i gymnasieåldern blev det hela än mer komplicerat. Inte minst efter min sexuella debut (dvs inte bara "strul" utan lite mer än så... ;o)! Fast det var ändå så att det gick någon magisk gräns för att vara tillsammans eller inte vid att man hade sex första gången. Så det var nog inte så svårt att veta ändå...

Nu är jag ännu äldre och tycker att denna till synes enkla fråga - "är ni tillsammans?" - blir allt svårare att svara på. Jag är ju inte mer än mänsklig och visst har det hänt att man haft något "one night stand" och någon mer långvarig älskare så där... Men det har ändå varit ganska lätt att avgöra att man inte varit tillsammans eftersom man inte träffats särskilt ofta och haft en ömsesidig överenskommelse om att det inte handlat om något mer än just sex.

Vid de tillfällen det har handlat om något mer än bara sex (åtminstone för mig) har det däremot generellt sett varit svårare att avgöra om man är tillsammans eller inte. Var ska man egentligen dra gränsen? Vid första kyssen? Vid första gången man har sex? Vid femte gången man har sex? Vid första gången man kysser varandra offentligt? Eller vid första gången man äter middag hos hans föräldrar?

Saken kan ju kompliceras ytterligare om det är så att man känt varandra ett tag, och kanske redan träffat föräldrarna. Annars vore ju det en bra indikation på att det kanske inte bara var sex det handlade om...

En lösning på problemet skulle ju kunna vara att man helt enkelt frågade. Det har faktiskt hänt mig vid ett sällsynt tillfälle att en kille har frågat. Konversationen gick väl ungefär så här:
Han: Tycker du att vi är tillsammans?
Jag: Jag vet inte, vad tycker du?
Han: Jo, det känns väl nästan så...
Jag: Ok. *stort leende*
Och sedan var vi liksom tillsammans. Inga onödiga timmar av tvekan. Inget magsår i väntan på ett "säkert tecken". Bara enkelt och rakt. Och mycket, mycket modigt (av honom)!

Tänk om jag var så modig att jag vågade fråga om det var så att jag tvekade... Men man blir ju matad från barnsben med att man inte ska vara för framfusig eller krävande som kvinna eftersom man skrämmer bort alla vettiga män på det viset. Fast när allt kommer omkring - om en man lägger benen på ryggen bara för att man tycker om honom tillräckligt för att vilja vara "tillsammans", är han då verkligen något att ha?

/ Din relationsfilosof i senvinternatten (Ok, eftermiddagen då...)




Jo... en sak till bara. Jag är förbannad på min skola! Hur kan man begära att eleverna ska ha tenta på något som de inte fått alla föreläsningar i och fått läsinstruktionerna till mindre än en vecka före tenta? Hur kan man dessutom tillåta att en av tre föreläsare skriver frågorna och inte har en enda fråga på något som har tagits upp på de få föreläsningar vi haft? *morrrrr*

Nä, nu snöar det - igen!

Tror att jag blir vansinnig! (Nu hävdar säkert någon att man kan inte bli något man redan är. Förvisso, men man kan ju alltid bli värre!)

Jag fick i alla fall en underbart solig och underbart blåsig promenad längs Riddarholmskajen i onsdags, så jag får väl leva på det ett tag.

Igår kväll var jag och drack hembrygd öl med min kära mor och det var så trevligt att jag måste försöka göra om det snart igen. Tyvärr straffar sig ju synden och idag är jag minst sagt lite trött. Det blev ju inte bättre av att jag somnade seeeent och vaknade 6.15 i morse av att jag hade huvudvärk. Bättre saker kan man ju ha för sig den tiden på dygnet. Som t ex att sova. Men, nej då...

Fast det hade ju kunnat vara värre. Jag hade ju i alla fall en vacker och mycket gosig pojke bredvid mig i sängen, så... som sagt - det hade ju kunnat vara värre.

Har funderat lite på det där med vårkänslor. Det är egentligen ganska konstigt, om man tänker på det. Människan har ju en dräktighetstid på 9 månader, vilket innebär att den bästa säsongen för parning borde vara i september/oktober eftersom det då sannolikt finns ganska gott om mat när barnet föds. Dessutom hinner barnet växa sig starkare under sommaren och hösten innan det blir ont om mat igen. Så varför sprutar det då hormoner ur varenda por just på våren? En förklaring skulle kunna vara att eftersom kvinnan har dold ägglossning så måste man troligtvis försöka några gånger innan man lyckas med befruktningen. En annan skulle kunna vara att man kanske historiskt sett inte haft några vårkänslor utan det är ett påfund av det moderna samhället där det finns en jämn tillgång på mat under hela året. En tredje skulle kunna vara att det finns något nedärvt i hjärnan sedan den tiden då man firade våren och bad om god skörd genom att kopulera vilt i buskagen vid vårdagjämningen. (En tradition som fortfarande lever kvar genom resandet av jättefallosar (och vilt kopulerande i buskagen) i hela landet även om tidpunkten nu flyttats till tiden kring sommarsolståndet)... Teorierna är många, men svaren få.

Något som däremot är vetenskapligt belagt är att det är bara långt norrut och långt söderut på vårt blå klot som man upplever denna förändring på våren. Förklaringen till detta tros vara att människorna under den mörka vintern "går i ide" rent mentalt för att spara energi. Detta innebär även en minskad utsöndring av en mängd hormoner - framför allt endorfin. När dagarna så blir längre igen frigörs en hel mängd kemikalier som ska "kicka igång" den biologiska processen igen. Det är en av forskarnas förklaringar till vårkänslor och höstdepressioner. Vårkänslofenomenet förekommer inte heller i länderna närmre ekvatorn eftersom dagarnas längd är mer jämn över året där.

Men oavsett orsaken är det kul (och ibland lite jobbigt) att springa runt och vara konstant hög på världens bästa drog - endorfin.

Och nu till dagens citat:

"Jag behöver inte inledas i frestelse. Jag kan gå själv." Birgitta Andersson

"Kärleken är som en istapp. När du minst anar det faller den ner och gör hål i ditt huvud." Eira

(Tänk så kul man kan ha...) ;D

Och så var det dags att återvända till arbetet igen. Vi ses när vi ses och hörs när vi hörs.

...och snön töar bort!

Kan inte vädret bestämma sig någon gång? Nu har det i alla fall varit varmt så pass länge att det inte kommer bli glashalt på varenda väg när det fryser på igen. Och trots allt skiner solen och fåglarna piper i träden som om det vore mars... Nackdelen med det är väl att jag kanske drabbas av vårkänslor jag med. Fast det kunde ju vara värre. :)

Nu ska jag snart gå ut i solen och sätta mig på en bänk med en god bok innan jag ska leka sjuksyster åt en vän som skadade nacken på träningen i förrgår. (Bekräftar bara min tes om att idrott är skadligt för hälsan).

Men först måste jag bara berätta att jag var och såg "den siste samurajen" i måndags. TOOOOOKBRAAAA! Det var definitivt en av de bästa filmer jag sett på mycket länge (sorry Peter Jackson, men den rankar högre än din lilla trilogi)! Och jisses vad jag grät mot slutet av filmen. Så mycket har jag inte gråtit åt en film sedan jag var 16 år och såg "det stora blå" för första gången. Jag var helt matt efter filmen och hade säkert kunnat sitta kvar i salongen några timmar bara för att återhämta mig om det inte hade varit för att jag fick ett oanständigt förslag som jag inte kunde motstå...

Så nu är jag glad och avslappnad igen, men lider fortfarande av lätt sömnbrist. ;D

Tralla-la-la-laaaa! Nu ska jag ut i solen!

...och snön vräker ner...

...och lägger sig som ett duntäcke över staden, och bullret dämpas och ljuset rinner fram över gatorna som grafit...

Eh. Tja... Ibland vet jag faktiskt inte riktigt var allt kommer ifrån... Jag är på allmänt jättekonstigt humör idag och har varit det sedan igår eftermiddag. Men det är väl sådant som händer även den bäste. Och jag utger mig ju knappast för att vara ens en av de 10 bästa, men nog är jag ganska bra ändå.

För tillfället läser jag "sent i november" av Tove Jansson och då brukar jag bli på lite klurigt humör - fast det brukar bara vara härligt!

Har skrattat högljutt åt en sida på Livejournal idag. Hey! One pants to rule them all!

Jag har inte så mycket mer att säga idag förutom att jag börjar tröttna på att leva i celibat så om du är snäll och sensuell kan du väl höra av dig... Hellre förr än senare...

Om man helt otippat skulle råka gilla StarWars kan man alltid besöka Eddies hemsida. Där finns allt man aldrig velat veta om t ex lasersvärd samt en duva med seriösa problem...

Trevlig helg på er!

/ Mymlan

Kaos, kaos, kaos, kaos, KAOS!!!

Så står det till i min hjärna just nu, om någon är intresserad...

Pluggar på som en galning. Jobbar. Försöker hinna med att äta. Går på kvällskurs. Har möten både till höger och vänster... Need I say moore?

Men det är inte meningen att klaga. Det är ju faktiskt jag som valt detta helt själv, och jag tycker för det mesta att det fungerar rätt bra. Men vissa dagar föreligger en klar risk för överhettning i hjärnkontoret. Som idag till exempel...

Idag gick jag hemifrån strax efter kl. 07.00 för att hinna i tid till min föreläsning i miljöjuridik. Sedan sprang jag iväg därifrån fem minuter innan föreläsningen var slut (kl. 11.55) för att åka till jobbet. Dit anlände jag ca. 20 minuter innan jag skulle börja och hann kasta i mig lite mat och gå på toaletten innan det var dags att bemanna stationen... (Idag jobbar jag inte i bokhandeln utan på mitt andra extraknäck som miljöinformatör på Stockholm Vatten). När jag slutar för dagen bär det iväg till den kvällskursen jag började på förra veckan. Hoppas jag hinner äta middag emellan... Jag räknar nämligen inte med att vara hemma före tidigast 21.30...

Denna kvällskurs är en kurs i *fanfar* silversmide. Jag gjorde en intresseanmälan för några veckor sedan och då sade de att mina chanser för att komma med var i princip obefintliga. Men förra veckan (samma dag som kursen skulle börja) var det någon som lämnade återbud och eftersom jag verkar ha varit den enda som kunde börja med så kort varsel fick jag platsen. Tjohooo!!!! Det är verkligen jättekul! Framför allt känns det som att jag verkligen var i stort behov att att göra något som inte betygssätts (åtminstone inte av någon annan än jag själv) och som inte behöver leda någon vart - dvs något som jag gör helt för min egen skull bara för att jag har lust! Underbart!!! Frågan är bara: varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Det är så här mitt liv har fungerat hittills:
Även de beslut som jag gett intryck av att fatta för min egen skull har, när allt kommer till kritan, på ett eller annat sätt blivit fattade för att tillfredställa någon annan. Nu kommer säkert någon i min familj protestera högljutt, men tänk på detta först - har jag någonsin medvetet försökt göra er besvikna? Visserligen har jag inte alltid fattat så kloka beslut, och många av dessa har verkat vara tagna helt ur luften. Men (sorgligt nog) har alla beslut - utan undantag - syftat till att visa någon annan att "jag kan". Oavsett om denne någon varit en familjemedlem, pojkvän eller någon av de som behandlat mig illa på eller annat sätt. (Jag tror knappast jag är ensam om denna önskan om att "hämnas" på de som någon gång tvivlat (eller fått mig att tvivla) på min förmåga. Det verkar vara någon sorts universell lag...)

Men nu verkar jag ha kommit till den punkten i mitt liv att den enda jag egentligen behöver imponera på är mig själv - och det är så obeskrivligt befriande! Självklart kommer jag alltid fortsätta vilja göra min familj stolt över mig, men det är inte längre målet med mitt liv. Mitt nya motto är väl något i stil med: "Om jag är stolt över mig själv kommer även andra kunna vara stolta över mig". Jag har nämligen (bättre sent än aldrig) kommit underfund med att det finns ingen som är så fördömande mot en människa som den människan själv. (Och plattityderna haglar... sorry.)

Och sist men inte minst:
Det finns inget bättre sätt att "hämnas" på gamla plågoandar som att helt enkelt skaka på axlarna och säga "Äh! Vem bryr sig?"

Nu är det slut på racklet för det här gången. (Puh! Eller hur?)

So long!

/ Plattitydernas obestridliga mästarinna

Puckelpist för Antikrist - bastuklubb för Beelzebub...

... och andra fantastiska uttryck haglade under den skidresa jag nu har kommit hem från. Det blev mycket skidåkning med tillhörande vurpor samt mycket festande med tillhörande snöbollskrig inomhus. Med andra ord: vi hade askul!

Men det bästa av allt var att jag överträffade mitt personliga mål med hästlängder. Mitt mål var att jag mot slutet av resan skulle ta mig ned för en blå backe utan att drabbas av panik, men redan första dagen hade jag inte bara en utan två(!) gånger åkt ned för en röd backe. Och jag ramlade inte så många gånger så det störde... Men jag säger bara Oh! The pain! Mina knän är inte byggda för att arbeta så mycket i sidled.

Nu är jag i alla fall tillbaka i stan och känner mig lagom "jetlagad". Jag tror jag skulle behöva sova en vecka i sträck för att ta igen all förlorad sömn...

Men med tanke på hur många rapporter jag har att skriva lär det väl inte bli mycket bevänt med den saken.

Jag tror jag skulle behöva göra som de i låten av Sportlov för att klara av det här: att bli bloddopad av Satan.

Som avslutning säger jag bara:

Se upp för liftbvalarna!

Och så var det vardag igen...

Jaha. Nu är man tillbaka i skolan igen och börjar redan känna sig lätt desillusionerad... Sådan tur att jag åker upp till fjällen imorgon och gör backarna osäkra än en gång. Kan väl inte direkt påstå att jag gör dem osäkra för någon annan än mig själv, men ändå. Det ska bli kul!

I örvigt kan jag väl säga att jag hade ett mycket angenämt besök förra veckan när en god vän var över på middag. Det blev ganska sent så han sov över och det var mysigt att ha någon att gosa med förutom mitt trogna gamla gosedjur...

På måndag ska jag till läkaren och förhoppningsvis få ordning på min vänstra häl som varit till förtret under en längre tid. Det första jag ska göra när jag kan gå ordentligt igen är att springa iväg till Mälarsalen och dansa tills jag stupar. *tjohooo*

Nej. Nu börjar föreläsninggen, så det är väl bäst att logga av.

Bye, bye, my little darlings!

Ut med det gamla och in med det nya...

Ja, då var både jul och nyårshelgen avklarade utan att några större skador kan rapporteras. Julen avlöpte traditionsenligt med att jag arbetade på Akademibokhandeln större delen av julhelgen (med undantag för julafton och juldagen). Nytt för i år (eller förra året) var att jag inte bodde hos mina föräldrar och därmed kunde avbryta julfirandet när jag själv fann det lämpligt genom att helt enkelt åka hem. Detta gjorde att själva julfirandet kändes riktigt trevligt för första gången på många år.

Nyår firades även det traditionsenligt med att de flesta blev aspackade och vinglade runt och dansade och kramades. Nyheter för i år (eller förra året och det här... nu blev det komplicerat) var att jag inte bara var på en fest utan två(!) samt att jag inte jobbade på nyårsafton. Detta kändes helt klart som en förändring till det bättre, men jag tror nog att jag ska ta det lite lungare nästkommande nyår.

Jag har även hunnit klämma in en kort med intensiv lunch med en mycket trevlig pojke (fri tolkning på detta - det blir säkert roligare så....) samt att fira en vän som fyllt 30 och en vän som fyllt 32. Förutom det har jag även haft besök av min gamla sambo från Oslo och det var väldigt trevligt att träffas igen efter så lång tid. Senast jag träffade honom var nämligen strax efter nyår förra året (2003). Ibland undrar jag hur jag hinner med allt, men inser även att det är precis det jag inte gör.

:o(

Får nog börja prioritera lite bättre. Men det är så förbannat tråkigt att prioritera bort något... Fast eftersom jag lovat mig själv (OBS! Ej nyårslöfte!) att börja prioritera min hälsa lite mer än tidigare får jag nog försöka plocka bort en del av de mindre nödvändiga aktiviteterna.

Som till exempel att blogga... Nej, jag skojar bara! Säga vad man vill om det, men det här har faktiskt blivit en aktivitet som är nödvändig för mitt välbefinnande. Det är så skönt att bara låta fingrarna flöda fram över tangentbordet utan att egentligen fundera allt för mycket på vilka ord som formuleras på skärmen. *suck* Det är ett enkelt och förhållandevis billigt nöje som får mig att bli en lyckligare människa (förutom under de perioder när jag inte har tillgång till nätet och därmed inte heller kan blogga).

Nu ska jag åka hem till morfar och avsluta julfirandet med den traditionsenliga trettonhelgsmiddagen med den minst lika traditionenliga desserten - marängsviss. Mums!

Att bero på mat förresten:

Heja purjon!

Och är ni inte snälla kommer jag hem till er och slaskar till er med en soggig purjolök när ni minst anar det...

Slask, slask!

Jul, jul, strålande jul...

...glans över gröna skogar...

Usch så deprimerande det är med det här vädret! Förr-förra helgen var det nästan vinter. I förrgår var det nästan vinter. Men igår kändes det som om det var vår...

Det är något ruttet med det svenska vädret!

Sedan sist jag bloggade har jag hunnit med en hel del... Det har ju varit Lucia med allt vad det innebär med luciatåg, "starkglögg", luciavaka mm... Jag har hunnit vara berusad en del och gjort bort mig lite lagom sådär, samt återfunnit en gammal vän som är mycket trevlig att gosa med. (Nej vi har inte haft sex. Man kan faktiskt gosa utan att det behöver betyda något annat). Fast å andra sidan är han en sån som jag mycket väl skulle kunna falla för, så det är väl bäst att se upp...

Någon frågade mig varför jag är singel. Framför allt undrade han nog varför jag har varit det så länge (jag tycker inte 1½ år är länge, men allt är ju relativt). Jag svarade som vanligt att jag har bara inte hittat någon som är värd besväret än. Men nu har jag tänkt lite på saken och kommit fram till att det är bara en del av sanningen.

Visst är det så att jag inte har hittat någon som varit tillräckligt speciell. Men problemet är att jag lyckas alltid med konsten att träffa flera killar samtidigt som är ungefär lika intressanta och jag har vääääldigt svårt för att bestämma mig då. Å andra sidan kan man ju se det som att om det var någon av de som var extra speciell skulle det väl inte vara så svårt att bestämma sig. Sanningen att säga är jag faktiskt lite rädd för att träffa någon. Det innebär ju att jag måste planera in någon annan i mitt liv igen och jag har ju knappt tid att planera in mig själv. Fast det vore ju trevligt att ha någon att bry sig om lite extra och tillbringa en stor del av fritiden med... AAAAAH! Man kan ju bli tokig för mindre!

Igår var jag och såg Return of the King... Oooaaayyyayayy!!! Took-bra! (Om ni ursäktar skämtet). Den var så otroligt bra att jag mycket väl hade kunnat sitta en timme till, även om jag hade träsmak i baken efter en timme. Ska gå och se om den i mellandagarna. Den hade:

Maffiga slag
Mäktiga mûmakiler
Gullig, sjungande hobbit
Asläckra animationer
Brilliant Andy Serkins
...jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet...

För oss inbitna Tolkienister (framför allt alla som är med i eller haft kontakt med Forodrim) fanns även en del godbitar som tyvärr(?) orsakade andnöd och tårar i ögonen när man försökte att inte skratta allt för högt under den högtidliga dubbningsceremonin samt under den högstämda kröningen. Tennammbarrmätta på er! Fick även veta att jag inte var den enda (puh!) som tyckte att det verkade som om Frodo och Sam skulle kyssa varandra under flera scener i filmen... (Tips! Kolla in en av de trekantiga reklampelarna på Kungsgatan mellan Hötorget och Wasagatan, så förstår ni vad jag menar).

Jag har nyss skrivit kontrakt med Stockholm Vatten och är från och med 1/1 timanställd på miljö- och marknadsavdelningen. Yippiiiii!

Ikväll ska jag städa och tvätta. (Och baka om jag hinner annars får jag göra det imorgon). Imorgon får jag besök av min ex-ex-pojkvän från Norge. Det ska bli jättekul! Vi har inte setts på snart ett år, så det är verkligen bli dags... På lördag ska jag på 30-årsfest, men jag får lov att ta det lite lugnt eftersom jag jobbar på söndag. (Back to the bookstore).

Så jag vet inte när jag kommer kunna blogga nästa gång, men det dröjer nog inte lika länge som det gjort innan den här posten.

... Jingle bells, jingle bells, jingle all the way....

Mörkt, mörkt, mörkt...

Nu börjar det bli så där mörkt ute igen, och värre lär det bli. Normalt sett stör det inte mig något nämnvärt eftersom det brukar finnas lite hopp om att snön kommer snart, men det är över 5 plusgrader ute och det verkar inte bli så mycket kallare inom den närmsta framtiden. Däremot är det ju mysigt med alla adventsljusstakar som dykt upp i fönstrena. Själv är jag inte mycket för det där med julpynt. I år kommer pyntet bestå av glittriga pappersstjärnor (hemgjorda så klart) i fönstret, en vit (glittrig) julgran som egentligen är ett stearinljus samt en snögubbe. Och så var det med den saken. Det där med tomtenissar och julgranar får någon annan syssla med. (Men jag kan väl erkänna att jag funderar på att köpa en liten prydnadsen att ha på bordet).

Nu har jag bara två veckor kvar på min praktik och jag börjar lida av akut separationsångest. Jag har verkligen haft jättekul och fått många nya infallsvinklar på det här med vatten- och avloppsrening. Den biten jag har sysslat med sedan i augusti nu - miljöinformation - är verkligen något jag skulle vilja fortsätta med. Fick ett mail från skolan idag om den CAD-bok vi ska köpa inför vårens kurs och blev raskt dragen tillbaka i den bistra ekonomiska verkligheten. Det är dyrt att studera! Bläh!

Förra veckan var det företagsfest. Det var mycket trevligt och en aning bisarrt. Sprang på halva den gamla grannskapen som fanns när min familj flyttade in i det hus de bor i nu. Men det bästa med hela kvällen var att få umgås med de jag har arbetat med i snart fyra månader på ett avslappnat, icke jobbrelaterat sätt. Fick även höra att de uppskattar mitt arbete och att de betraktar mig mer som en av dem än som en praktikant. Jag är väldigt mån om att göra ett bra arbete (ibland skulle man nästan kunna säga att jag är besatt av det), så när jag fick höra från avdelningschefen att mina "kollegor" talar varmt om mig kändes det lite extra bra...

I fredags lyckades jag förtjäna en skalenlig replika av Obi-Wan Kenobis lasersvärd i nysilver (handgjord av min vän Eddie) genom att dricka en av de värsta drinkar jag någonsin druckit (den bestod egentligen av två delar och man var tvungen att svepa båda i snabb följd). Lasersvärdet ingick som en bonus till den första som lyckades ta drinken utan att bita av. Jag klarade det på andra försöket och sedan hade min strupe bränts sönder helt så jag kunde knappt prata dagen efter. Tänk vad man kan få folk att utsätta sig för för ett litet hängsmycke...

Ja, ja. Idag tror jag att jag ska dunka mig själv lite i ryggen genom att gå och shoppa loss på lite nya kläder och kanske till och med lite smink... Jo, så får det bli!

Hej hopp!