Naturen
Fick påpekat för mig att länken "naturen" som finns i en av mina tidigare poster inte längre fungerar. Jag lägger därför upp texten i sin helhet här nedan. Texten är hämtad från Wikipedia i mars 2006. Författaren är tyvärr okänd, så jag kan inte ära den som äras bör. Men ändå. Här är den;
"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.
Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte används till något kallas den grönområden. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi t ex gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns lappar, campingturister och djur.
Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreningar som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spruta. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.
I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig, de kallas växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare. Vargen finns inte.
Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. Jfr. kretsloppet ovan. I marken sticker växterna ner ena ändan och suger upp vattnet som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvatten är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför de senare kallas så är en gåta då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, s.k. grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.
Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även Ph-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet.
Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie, som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfat. Detta är en form av strukturrationalisering.”
Vad kan jag säga? Sad but all too true... :'(
Men jag källsorterar iaf och komposterar och använder bara ekologiskt godkänd gödning och inga bekämpningsmedel. Så lite gott samvete kan väl åtminstone jag ha... Tänk om det bara fanns fler som drog sitt strå till stacken istället för att inte göra något och hänvisa till att "det är ju ändå ingen annan som gör något och världen är ändå på väg åt helvete så det spelar ju ingen roll ändå". *suckar djupt* Med den inställningen är det ju inte konstigt om världen går åt helvete...
2006-04-15
2006-04-12
Haiiii-yah!
Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*
Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.
Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles för) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag också förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag ska bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)
Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte alltid överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!
Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.
Goodnight Stockholm - wherever you are!
Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*
Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.
Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles för) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag också förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag ska bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)
Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte alltid överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!
Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.
Goodnight Stockholm - wherever you are!
2006-04-10
Happy, happy! Joy, joy!
Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!
Jo det var såhär...
I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).
I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)
I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!
Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.
Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?
Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!
Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!
Puss och kram!
Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!
Jo det var såhär...
I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).
I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)
I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!
Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.
Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?
Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!
Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!
Puss och kram!
2006-02-27
Medaljregn
Ok, jag är varken sportintresserad eller särskilt patriotisk, men
7 guldmedaljer
2 silvermedaljer
och
5 bronsmedaljer
är ju ändå rätt häftigt!
Heja Sverige!!!
(Undrar förresten varför det gick så bra just i år jämfört med hur det brukar gå... Jag är nyfiken. Någonting måste ju ha varit annorlunda... *veckar pannan djupt och funderar så det knakar mellan öronen*)
Men än en gång: Heja Sverige!
:oD
Ok, jag är varken sportintresserad eller särskilt patriotisk, men
7 guldmedaljer
2 silvermedaljer
och
5 bronsmedaljer
är ju ändå rätt häftigt!
Heja Sverige!!!
(Undrar förresten varför det gick så bra just i år jämfört med hur det brukar gå... Jag är nyfiken. Någonting måste ju ha varit annorlunda... *veckar pannan djupt och funderar så det knakar mellan öronen*)
Men än en gång: Heja Sverige!
:oD
2006-02-13
Underbart!
Det är just vad mitt liv är just nu! Vem kunde ha trott att det skulle göra så mycket för självförtroendet att publicera lite texter man skrivit (det kommer fler) och att få veta två saker:
1. Jag är tydligen attrakiv för en yngre man.
2. Jag skrämmer slag på denna man av den enkla anledningen att jag verkar veta vad jag vill och inte verkar sluta förrän jag får det.
Jag måste bara säga att eftersom de flesta jag umgås med är äldre än jag själv - och jag inte är så åldersfixerad - så glömmer jag ofta min egen ålder och tror att det är något fel på mig som inte är gift och har barn för länge sedan... Jag är dessutom den minst skrämmande människa man någonsin skulle kunna tänka sig. OK, jag vet vad jag vill, men det är knappast så att jag är beredd att till exempel gå över lik för att uppnå detta. Det är så totalt emot allt jag är så det är löjligt. Är det något jag ofta får höra så är det snarare att jag är alltför självuppoffrande och snäll.
Så kan det tydligen gå. Jag tycker i alla fall att det är nästintill hysteriskt skoj! :o))
Sov gott på er
snart kommer det fler doktriner
till exempel en om valåret...
Det är just vad mitt liv är just nu! Vem kunde ha trott att det skulle göra så mycket för självförtroendet att publicera lite texter man skrivit (det kommer fler) och att få veta två saker:
1. Jag är tydligen attrakiv för en yngre man.
2. Jag skrämmer slag på denna man av den enkla anledningen att jag verkar veta vad jag vill och inte verkar sluta förrän jag får det.
Jag måste bara säga att eftersom de flesta jag umgås med är äldre än jag själv - och jag inte är så åldersfixerad - så glömmer jag ofta min egen ålder och tror att det är något fel på mig som inte är gift och har barn för länge sedan... Jag är dessutom den minst skrämmande människa man någonsin skulle kunna tänka sig. OK, jag vet vad jag vill, men det är knappast så att jag är beredd att till exempel gå över lik för att uppnå detta. Det är så totalt emot allt jag är så det är löjligt. Är det något jag ofta får höra så är det snarare att jag är alltför självuppoffrande och snäll.
Så kan det tydligen gå. Jag tycker i alla fall att det är nästintill hysteriskt skoj! :o))
Sov gott på er
snart kommer det fler doktriner
till exempel en om valåret...
2006-02-09
Kommentarer...
kan ni gärna göra på min blog. Klicka på tiden som står efter "posted by Eira" så kommer ni åt funktionen. Ska försöka klura lite på hur jag ska göra det ännu tydligare, men det får vänta tills jag är lite mindre dödstrött...
Passar dock på att delge något som ploppade ut ur fingertopparna in genom tangentbordet för mer än två år sedan. Det är första gången någonsin som jag lägger upp en av mina egna texter för allmän beskådan, så jag skämtar inte när jag säger att jag har lite ångest för det här...
Jo förresten. Jag skämtar. Jag har inte bara lite ångest!
Håll till godo.
Det kommer kanske mer var det lider...
Stark och vacker
Jag är stark
Jag är svag
Jag är envis
Jag är svag
Jag är fantastisk
Jag är svag
Jag är svag
Jag är stark
Jag är rädd
Jag är stark
Jag är ensam
Jag är stark
Jag är vacker
Jag är ful
Jag är åtråvärd
Jag är ful
Jag är underbar
Jag är ful
Jag är ful
Jag är vacker
Jag är äcklig
Jag är vacker
Jag är tråkig
Jag är vacker
Jag är allt detta och mer därtill
Jag är jag
kan ni gärna göra på min blog. Klicka på tiden som står efter "posted by Eira" så kommer ni åt funktionen. Ska försöka klura lite på hur jag ska göra det ännu tydligare, men det får vänta tills jag är lite mindre dödstrött...
Passar dock på att delge något som ploppade ut ur fingertopparna in genom tangentbordet för mer än två år sedan. Det är första gången någonsin som jag lägger upp en av mina egna texter för allmän beskådan, så jag skämtar inte när jag säger att jag har lite ångest för det här...
Jo förresten. Jag skämtar. Jag har inte bara lite ångest!
Håll till godo.
Det kommer kanske mer var det lider...
Stark och vacker
Jag är stark
Jag är svag
Jag är envis
Jag är svag
Jag är fantastisk
Jag är svag
Jag är svag
Jag är stark
Jag är rädd
Jag är stark
Jag är ensam
Jag är stark
Jag är vacker
Jag är ful
Jag är åtråvärd
Jag är ful
Jag är underbar
Jag är ful
Jag är ful
Jag är vacker
Jag är äcklig
Jag är vacker
Jag är tråkig
Jag är vacker
Jag är allt detta och mer därtill
Jag är jag
2006-02-01
Kul (?) länk...
Har inte så mycket att säga förutom att jag har haft ett minst sagt hektiskt liv på sistone med mycket socialt umgänge och nya kontakter - och sånt är ju alltid kul!
Jag fick även en helt underbar länk skickad till mig av en kollega och jag tycker den var så träffande att jag bara måste dela med mig av den. Det är helt enkelt en beskrivning av begreppet "naturen" ur en något speciell synvinkel...
Tills vidare - tänk på att säga vad du menar och mena vad du säger! Alla kanske inte tycker om dig för det, men livet blir så oändligt mycket enklare! :o)
Har inte så mycket att säga förutom att jag har haft ett minst sagt hektiskt liv på sistone med mycket socialt umgänge och nya kontakter - och sånt är ju alltid kul!
Jag fick även en helt underbar länk skickad till mig av en kollega och jag tycker den var så träffande att jag bara måste dela med mig av den. Det är helt enkelt en beskrivning av begreppet "naturen" ur en något speciell synvinkel...
Tills vidare - tänk på att säga vad du menar och mena vad du säger! Alla kanske inte tycker om dig för det, men livet blir så oändligt mycket enklare! :o)
2006-01-20
Lugnt och skönt...
Nu är kursen i skolan slut och jag har hela helgen ledig. Underbart! Jag tror att jag ska tillbringa helgen i sängen med att inte göra någonting. Bara vara för mig själv och ha det lugnt och skönt... *ler lycksaligt*
Efter att ha stressat livet ur mig i nästan ett halvår ska det bli skönt att återvända till ett mer normalt tempo i livet och faktiskt kunna unna mig lite ledighet då och då. Har förvisso en del projekt på gång i hemmet, men det är inga brådskande saker utan jag kan göra det i sakta mak och lite när det passar. Skönt.
Var ute på krogen igår och det var en intressant upplevelse. Jag brukar sällan gå på krogen överhuvudtaget och ännu mer sällan på en torsdag. Den skillnad jag upplevde som störst jämfört med att gå ut på en fredag eller lördag att det var relativt mycket unga människor på krogarna, folk var i allmänhet inte särskilt fulla och det var inte alls lika mycket krograggande som det annars brukar vara. Trevligt! Jag kanske ska börja gå ut lite oftare i veckorna. Det vore ju trevligt att kunna komma undan åtminstone några överförfriskade medelålders drägglon...
Träffade tre jättetrevliga tyskar, en halvslemmig australiensare och ett gäng ovanligt sociala svenskar på krogrundan och var på strålande humör hela kvällen och det var skönt som omväxling. (Har ju som sagt haft det lite kämpigt på sistone). Känns som att jag äntligen börjar få tillbaka mitt liv och jag kan inte beskriva hur skönt det är! :)
Until next time: *tah-taah*
Nu är kursen i skolan slut och jag har hela helgen ledig. Underbart! Jag tror att jag ska tillbringa helgen i sängen med att inte göra någonting. Bara vara för mig själv och ha det lugnt och skönt... *ler lycksaligt*
Efter att ha stressat livet ur mig i nästan ett halvår ska det bli skönt att återvända till ett mer normalt tempo i livet och faktiskt kunna unna mig lite ledighet då och då. Har förvisso en del projekt på gång i hemmet, men det är inga brådskande saker utan jag kan göra det i sakta mak och lite när det passar. Skönt.
Var ute på krogen igår och det var en intressant upplevelse. Jag brukar sällan gå på krogen överhuvudtaget och ännu mer sällan på en torsdag. Den skillnad jag upplevde som störst jämfört med att gå ut på en fredag eller lördag att det var relativt mycket unga människor på krogarna, folk var i allmänhet inte särskilt fulla och det var inte alls lika mycket krograggande som det annars brukar vara. Trevligt! Jag kanske ska börja gå ut lite oftare i veckorna. Det vore ju trevligt att kunna komma undan åtminstone några överförfriskade medelålders drägglon...
Träffade tre jättetrevliga tyskar, en halvslemmig australiensare och ett gäng ovanligt sociala svenskar på krogrundan och var på strålande humör hela kvällen och det var skönt som omväxling. (Har ju som sagt haft det lite kämpigt på sistone). Känns som att jag äntligen börjar få tillbaka mitt liv och jag kan inte beskriva hur skönt det är! :)
Until next time: *tah-taah*
2006-01-15
Nytt år, nya äventyr!
Så har det blivit nytt år igen och obotlig optimist som man är tänker man än en gång att "det här året måste ju bara bli bättre än det förra". Återstår väl att se om det blir så, men förutsättningarna är faktiskt ganska goda. Framför allt om man ser på de sista tre månaderna av förra året...
Vad kan jag säga? För en snabb resumé kan jag ge följande detaljer:
1. Ny utbildning där ingen verkar veta vad det är vi ska lära oss egentligen.
2. Dumpad utan förvarning dagen innan skolstart.
3. Teaterprojekt som även om det var kul krävde en enorm massa tid och energi.
4. Ännu mer förvirring på utbildningen.
5. Tre dagar före jul få veta att exet skaffat en ny (som han för övrigt umgåtts en hel del med under tiden vi var tillsammans).
Inte konstigt att dessa faktorer kombinerat med att man jobbar också ledde till en del större och mindre nervösa sammanbrott. (Ca 80 timmars arbetsvecka kombinerat med de psykiska påfrestningar det innebär att ha blivit dumpad och att känna att man förlorat all kontroll över sitt liv kan väl ha den effekten, antar jag). Före mellandagarna var jag faktiskt rätt illa däran...
Men nu är det mycket bättre! Och att jag kommit ikapp med de skolarbeten jag låg efter med och därmed fått ett socialt liv igen gör inte direkt saken sämre! :)
Jag har träffat en massa skojiga människor på nätet också. Jag har alltid tyckt att det varit lite löjligt med "nätpolare" och "nätromanser" och så, men nu börjar jag förstå vad det handlar om... Dessutom är det ju mycket enklare och framför allt säkrare att ragga på nätet istället för på krogen. Det är ju knappast någon risk att man blir antastad eller våldtagen på nätet... Och är det någon som börjar bli jobbig och inte fattar vinken kan man ju bara låta bli att svara. Suveränt!
Ja, ja. Nytt år och nya tag! Jag ser fram emot att få uppleva de äventyr som det här året har att bjuda på! Full fart framåt - mot evigheten och vidare!!!
Så har det blivit nytt år igen och obotlig optimist som man är tänker man än en gång att "det här året måste ju bara bli bättre än det förra". Återstår väl att se om det blir så, men förutsättningarna är faktiskt ganska goda. Framför allt om man ser på de sista tre månaderna av förra året...
Vad kan jag säga? För en snabb resumé kan jag ge följande detaljer:
1. Ny utbildning där ingen verkar veta vad det är vi ska lära oss egentligen.
2. Dumpad utan förvarning dagen innan skolstart.
3. Teaterprojekt som även om det var kul krävde en enorm massa tid och energi.
4. Ännu mer förvirring på utbildningen.
5. Tre dagar före jul få veta att exet skaffat en ny (som han för övrigt umgåtts en hel del med under tiden vi var tillsammans).
Inte konstigt att dessa faktorer kombinerat med att man jobbar också ledde till en del större och mindre nervösa sammanbrott. (Ca 80 timmars arbetsvecka kombinerat med de psykiska påfrestningar det innebär att ha blivit dumpad och att känna att man förlorat all kontroll över sitt liv kan väl ha den effekten, antar jag). Före mellandagarna var jag faktiskt rätt illa däran...
Men nu är det mycket bättre! Och att jag kommit ikapp med de skolarbeten jag låg efter med och därmed fått ett socialt liv igen gör inte direkt saken sämre! :)
Jag har träffat en massa skojiga människor på nätet också. Jag har alltid tyckt att det varit lite löjligt med "nätpolare" och "nätromanser" och så, men nu börjar jag förstå vad det handlar om... Dessutom är det ju mycket enklare och framför allt säkrare att ragga på nätet istället för på krogen. Det är ju knappast någon risk att man blir antastad eller våldtagen på nätet... Och är det någon som börjar bli jobbig och inte fattar vinken kan man ju bara låta bli att svara. Suveränt!
Ja, ja. Nytt år och nya tag! Jag ser fram emot att få uppleva de äventyr som det här året har att bjuda på! Full fart framåt - mot evigheten och vidare!!!
2005-09-14
Hej och hå...
Jag har nu börjat på lärarhögskolan i Stockholm och har knappt haft tid att sova. Att rodda skola, jobb och teaterrepetitioner låter kanske inte så jobbigt. Men utöver det har jag dessutom hållt i trådarna på en kompis möhippa och varit sjuk, så nu har kroppen sagt stopp. Har haft feber i snart en vecka nu och den verkar inte vilja ge med sig... Bläh!
Jag vet inte om jag kommer ha så mycket tid över till att blogga på den här sidan under den närmsta tiden, men de som vill följa mina studier kan gå in på http://www.educationofeira.blogspot.com
Där redovisar jag mina föreläsningar, projektarbeten m.m.
De som vill se mig "live" kan komma till Årsta Folkets Hus första helgen i november och se den eminenta föreställningen "En Shoggoth på taket". Mer info om det finns på http://www.miskatonicon.com
Återkommer så snart jag har lite mer tid och energi.
Vi ses då!
PUSS!
Jag har nu börjat på lärarhögskolan i Stockholm och har knappt haft tid att sova. Att rodda skola, jobb och teaterrepetitioner låter kanske inte så jobbigt. Men utöver det har jag dessutom hållt i trådarna på en kompis möhippa och varit sjuk, så nu har kroppen sagt stopp. Har haft feber i snart en vecka nu och den verkar inte vilja ge med sig... Bläh!
Jag vet inte om jag kommer ha så mycket tid över till att blogga på den här sidan under den närmsta tiden, men de som vill följa mina studier kan gå in på http://www.educationofeira.blogspot.com
Där redovisar jag mina föreläsningar, projektarbeten m.m.
De som vill se mig "live" kan komma till Årsta Folkets Hus första helgen i november och se den eminenta föreställningen "En Shoggoth på taket". Mer info om det finns på http://www.miskatonicon.com
Återkommer så snart jag har lite mer tid och energi.
Vi ses då!
PUSS!
2005-08-25
OK, ok, jag vet...
... jag är världens sämsta på att hålla ett löfte till mig själv... Men jag gör allt för att hålla ett löfte till andra. Tyvärr har jag misslyckats även på denna fronten på senaste tiden...
Däremot har jag tänkt en del. På mitt liv, på andras liv, på universum, på allt... (Svaret är 42...)
Jag älskar mitt nya liv! Jag är inte skyldig någon något (annat än mig själv) och jag har sagt upp mina försök att vara social med fler än fem personer. Det är underbart att slippa låtsas vara vänlig mot personer man inte har något som helst gemensamt med! Det är underbart att slippa låtsas vara som alla andra och bara vara jag! Jag kan ärligt säga; Jag har aldrig varit mer säregen - och jag har aldrig varit mer lycklig!!! Det är som om jag äntligen accepterat att jag är JAG och ingen annan. Inte den som andra vill att jag är, inte den som jag som yngre hoppades att jag skulle bli - utan bara jag!
Jag älskar mitt nya bekymmersfria liv!!!
Om bara alla kunde finna den vägen. Och snarare förr än senare i livet...
Best of luck to all of you!
Lavv ja!
... jag är världens sämsta på att hålla ett löfte till mig själv... Men jag gör allt för att hålla ett löfte till andra. Tyvärr har jag misslyckats även på denna fronten på senaste tiden...
Däremot har jag tänkt en del. På mitt liv, på andras liv, på universum, på allt... (Svaret är 42...)
Jag älskar mitt nya liv! Jag är inte skyldig någon något (annat än mig själv) och jag har sagt upp mina försök att vara social med fler än fem personer. Det är underbart att slippa låtsas vara vänlig mot personer man inte har något som helst gemensamt med! Det är underbart att slippa låtsas vara som alla andra och bara vara jag! Jag kan ärligt säga; Jag har aldrig varit mer säregen - och jag har aldrig varit mer lycklig!!! Det är som om jag äntligen accepterat att jag är JAG och ingen annan. Inte den som andra vill att jag är, inte den som jag som yngre hoppades att jag skulle bli - utan bara jag!
Jag älskar mitt nya bekymmersfria liv!!!
Om bara alla kunde finna den vägen. Och snarare förr än senare i livet...
Best of luck to all of you!
Lavv ja!
2005-07-16
Äntligen!
Nu har regnet äntligen kommit (och gått)! Jag älskar i och för sig när det är 30 grader varmt och strålande sol, men regnet behövs ändå. Dels för att hindra varenda litet äppelkart från att skrumpna bort, och dels för att förhindra att människorna skrumpnar bort. Jag vet att många hävdar att de helst skulle vilja ha 30 grader och sol hela sommaren. Men hur kommer det sig då att de flesta verkar dra en lättnadens suck när regnet kommer efter att det varit sådant väder i över två veckor? Det är underligt vilken förlösande upplevelse det kan vara med en regnskur...
I övrigt är jag numera stolt medlem av Teater tentakel som håller på att sätta upp en musikal till hösten. Imorgon ska vi få våra roller och jag är lagom nervig inför det. Det blir en svensk version av "Shoggoth on the roof" - även känd som den fördömda musikalen. Vi får väl se om vi lyckas slutföra projektet utan att halva ensemblen hamnar på mentalsjukhus - eller värre...
Förra lördagen firade jag och min pojkvän ett år. *fanfar* Det gjorde vi medelst trerätters och en bra film i hemmets lugna vrå. Skönt att äntligen ha hittat någon som om möjligt har ännu mindre behov av att gå på krogen än jag själv har. Och om han står ut med mig i två veckor till är det nytt rekord i längd på ett förhållande för min del. Det vore verkligen något att fira - eller hur?
Nä. Nu serveras det frukost, så det är väl bäst att sluta...
Tjipp!
Nu har regnet äntligen kommit (och gått)! Jag älskar i och för sig när det är 30 grader varmt och strålande sol, men regnet behövs ändå. Dels för att hindra varenda litet äppelkart från att skrumpna bort, och dels för att förhindra att människorna skrumpnar bort. Jag vet att många hävdar att de helst skulle vilja ha 30 grader och sol hela sommaren. Men hur kommer det sig då att de flesta verkar dra en lättnadens suck när regnet kommer efter att det varit sådant väder i över två veckor? Det är underligt vilken förlösande upplevelse det kan vara med en regnskur...
I övrigt är jag numera stolt medlem av Teater tentakel som håller på att sätta upp en musikal till hösten. Imorgon ska vi få våra roller och jag är lagom nervig inför det. Det blir en svensk version av "Shoggoth on the roof" - även känd som den fördömda musikalen. Vi får väl se om vi lyckas slutföra projektet utan att halva ensemblen hamnar på mentalsjukhus - eller värre...
Förra lördagen firade jag och min pojkvän ett år. *fanfar* Det gjorde vi medelst trerätters och en bra film i hemmets lugna vrå. Skönt att äntligen ha hittat någon som om möjligt har ännu mindre behov av att gå på krogen än jag själv har. Och om han står ut med mig i två veckor till är det nytt rekord i längd på ett förhållande för min del. Det vore verkligen något att fira - eller hur?
Nä. Nu serveras det frukost, så det är väl bäst att sluta...
Tjipp!
2005-07-05
Ok, ok...
... jag vet att det var löjligt länge sedan jag skrev något på bloggen! Jag vet inte varför jag har så svårt att få tummen ur, men jag kan i alla fall försöka förklara:
När jag började blogga satte jag mig bara vid datorn och skrev ner det jag råkade tänka för stunden. Enkelt och okomplicerat - eller hur? Men med tiden började jag oroa mig för att upprepa mig själv alldeles för ofta och att inte vara tillräckligt "orginell" - dumt va? Nu har jag hamnat i någon sorts prestationsångestcirkel som verkar vara knepig att ta sig ur. Jag sätter mig vid datorn, tänker "ska jag kanske blogga lite?" och kommer fram till att det var så länge sedan sist att jag måste nog komma på något roligt att skriva om först. Därför låter jag hellre bli att skriva trots att det är bland det roligaste som finns... Inte klokt vad korkad man kan vara ibland! Men nu har jag kommit på boten - att helt enkelt tvingas mig själv att sitta och blogga minst tre gånger i veckan innan jag åker på semester! Undrar om det kommer funka... :o)
Igår fyllde min pojkvän år och det var fylleslag hos hans bror. Ujujujujuj... Man är allt lite seg... Hur kommer det sig egentligen att man trots att man vet att man kommer må dåligt så dricker man alldeles för mycket? Är det någon sorts självbestraffande skamsystem som man fallit offer för? Att man får dåligt samvete om man har roligt så man får man förtjänar om man blir rejält bakis? Dessutom verkar det även finnas någon sorts stolthet i att vara bakfull. Jag tror inte jag är den enda som har hört någon säga med ett glatt tonfall - "fy faan vad jag är bakis". Ofta följs denna mening med något som skulle kunna räknas som ett bevis för min teori om skambestraffning, nämligen - "fast det är klart, man får ju vad man förtänar..."
Vad tror du? Att något i vårt undermedvetna får oss att dricka mer än vi hade för avsikt bara för att bestraffa den roliga kvällen med en ordentlig baksmälla? Eller är det någon annan sorts kulturell yttring som gör att framför allt vi nordbor verkar dricka oss mer berusade än andra? (Inte så att vi dricker oftare eller mer, bara att vi dricker mer åt gången när vi väl super till).
Maila gärna och säg vad du tror. Och maila gärna om det är något ämne du vill att jag ska ta upp på min blogg. Även om denna blogg är tillängad mina tankar och åsikter är det alltid trevligt att få lite nya infallsvinklar och nya idéer på ämnen att ta upp!
Tjingeling!
... jag vet att det var löjligt länge sedan jag skrev något på bloggen! Jag vet inte varför jag har så svårt att få tummen ur, men jag kan i alla fall försöka förklara:
När jag började blogga satte jag mig bara vid datorn och skrev ner det jag råkade tänka för stunden. Enkelt och okomplicerat - eller hur? Men med tiden började jag oroa mig för att upprepa mig själv alldeles för ofta och att inte vara tillräckligt "orginell" - dumt va? Nu har jag hamnat i någon sorts prestationsångestcirkel som verkar vara knepig att ta sig ur. Jag sätter mig vid datorn, tänker "ska jag kanske blogga lite?" och kommer fram till att det var så länge sedan sist att jag måste nog komma på något roligt att skriva om först. Därför låter jag hellre bli att skriva trots att det är bland det roligaste som finns... Inte klokt vad korkad man kan vara ibland! Men nu har jag kommit på boten - att helt enkelt tvingas mig själv att sitta och blogga minst tre gånger i veckan innan jag åker på semester! Undrar om det kommer funka... :o)
Igår fyllde min pojkvän år och det var fylleslag hos hans bror. Ujujujujuj... Man är allt lite seg... Hur kommer det sig egentligen att man trots att man vet att man kommer må dåligt så dricker man alldeles för mycket? Är det någon sorts självbestraffande skamsystem som man fallit offer för? Att man får dåligt samvete om man har roligt så man får man förtjänar om man blir rejält bakis? Dessutom verkar det även finnas någon sorts stolthet i att vara bakfull. Jag tror inte jag är den enda som har hört någon säga med ett glatt tonfall - "fy faan vad jag är bakis". Ofta följs denna mening med något som skulle kunna räknas som ett bevis för min teori om skambestraffning, nämligen - "fast det är klart, man får ju vad man förtänar..."
Vad tror du? Att något i vårt undermedvetna får oss att dricka mer än vi hade för avsikt bara för att bestraffa den roliga kvällen med en ordentlig baksmälla? Eller är det någon annan sorts kulturell yttring som gör att framför allt vi nordbor verkar dricka oss mer berusade än andra? (Inte så att vi dricker oftare eller mer, bara att vi dricker mer åt gången när vi väl super till).
Maila gärna och säg vad du tror. Och maila gärna om det är något ämne du vill att jag ska ta upp på min blogg. Även om denna blogg är tillängad mina tankar och åsikter är det alltid trevligt att få lite nya infallsvinklar och nya idéer på ämnen att ta upp!
Nu ska jag gå och bada...
2005-04-11
Sol, fågelsång och LASERSVÄRD!
mmmm... lasersvärd... *dräggel*
Har relativt nyligen förstått vad det är alla starwarsfan har gaggat om i alla år. Det är faktiskt en mycket fascinerande och komplex värld som presenteras i alla dessa filmer, böcker, serieböcker mm. Och efter att ha sett trailern till episod tre har till och med jag - superpacifisten - blivit lite småkåt på lasersvärd. Fast fighten mellan Qui-Gon, Obi-Wan och Darth Maul är ju cool oavsett (mmm... Darth Maul... *slurrrp*). Och Anakin mot Tyranus/Dooku med två lasersvärd! *gurgel* För att inte tala om Yoda mot Tyranus/Dooku... *system overload*
Ja, ja... Nu till något helt annat - en man med två huvuden! (Eller hur var det nu).
Jag har jobbat ganska mycket på förskola den sista tiden och äntligen har mina inkomster börjat komma ikapp mina utgifter. I love when that happens! Inget fast jobb i sikte dock, så jag funderar på att plugga vidare till hösten (om jag inte får ett jobb innan dess förstås). Vi får väl se hur det blir helt enkelt.
Livet leker, solen skiner och jag orkar inte längre gå runt och oroa mig för saker och ting. Med andra ord - jag älskar att vara jag just nu! Puss på hela världen!
Nu ska jag ut och njuta av den sista kvällssolen och titta på lökarna (ja, såna som man planterar i jorden alltså)...
May the fork be with you!
mmmm... lasersvärd... *dräggel*
Har relativt nyligen förstått vad det är alla starwarsfan har gaggat om i alla år. Det är faktiskt en mycket fascinerande och komplex värld som presenteras i alla dessa filmer, böcker, serieböcker mm. Och efter att ha sett trailern till episod tre har till och med jag - superpacifisten - blivit lite småkåt på lasersvärd. Fast fighten mellan Qui-Gon, Obi-Wan och Darth Maul är ju cool oavsett (mmm... Darth Maul... *slurrrp*). Och Anakin mot Tyranus/Dooku med två lasersvärd! *gurgel* För att inte tala om Yoda mot Tyranus/Dooku... *system overload*
Ja, ja... Nu till något helt annat - en man med två huvuden! (Eller hur var det nu).
Jag har jobbat ganska mycket på förskola den sista tiden och äntligen har mina inkomster börjat komma ikapp mina utgifter. I love when that happens! Inget fast jobb i sikte dock, så jag funderar på att plugga vidare till hösten (om jag inte får ett jobb innan dess förstås). Vi får väl se hur det blir helt enkelt.
Livet leker, solen skiner och jag orkar inte längre gå runt och oroa mig för saker och ting. Med andra ord - jag älskar att vara jag just nu! Puss på hela världen!
Nu ska jag ut och njuta av den sista kvällssolen och titta på lökarna (ja, såna som man planterar i jorden alltså)...
May the fork be with you!
2005-03-23
Oooooo så äggande!
Så var det snart dags för påsken igen. Har kommit fram till att påsken egentligen måste vara en urgammal hednisk högtid som firas till ära av hönsgudinnan (Höner kanske *hihi*). Jag menar - tänk efter - vi äter mängder med ägg, pyntar våra bostäder med hönsfjädrar, hänger dekorerade äggskal i fönstrena osv... En del äter till och med kyckling till påskmiddag. (Aningen motsägelsefullt om ni frågar mig - en höna som aldrig sett en tupp på samma bord som en massa obefruktade ägg och så talar folk om att äggtraditionen har med fruktsamhet att göra...)
Visste ni för övrigt att i år infaller långfredagen och Marie bebådelsedag samtidigt. Alltså - tid för eftertanke, återhållsamhet, lidande och eufori på samma gång! Schysst va? Det måste ju innebära att hur man än mår är det OK så länge man är tillräckligt fanatisk i det!
Ja, ja... Nu verkar i alla fall våren vara i antågande på riktigt med plusgrader, solsken, takdropp och fågelsång. Härligt! Ska fira med en rejäl skogspromenad imorgon. Picknick på en sten vid en skogssjö - hur låter det? Sämre kan man väl ha det...
Tjingeling och glad påsk på er!
Så var det snart dags för påsken igen. Har kommit fram till att påsken egentligen måste vara en urgammal hednisk högtid som firas till ära av hönsgudinnan (Höner kanske *hihi*). Jag menar - tänk efter - vi äter mängder med ägg, pyntar våra bostäder med hönsfjädrar, hänger dekorerade äggskal i fönstrena osv... En del äter till och med kyckling till påskmiddag. (Aningen motsägelsefullt om ni frågar mig - en höna som aldrig sett en tupp på samma bord som en massa obefruktade ägg och så talar folk om att äggtraditionen har med fruktsamhet att göra...)
Visste ni för övrigt att i år infaller långfredagen och Marie bebådelsedag samtidigt. Alltså - tid för eftertanke, återhållsamhet, lidande och eufori på samma gång! Schysst va? Det måste ju innebära att hur man än mår är det OK så länge man är tillräckligt fanatisk i det!
Ja, ja... Nu verkar i alla fall våren vara i antågande på riktigt med plusgrader, solsken, takdropp och fågelsång. Härligt! Ska fira med en rejäl skogspromenad imorgon. Picknick på en sten vid en skogssjö - hur låter det? Sämre kan man väl ha det...
Tjingeling och glad påsk på er!
2005-03-01
K-k-k-k-k-k-ka-ka-ka-ka-kaaaallt!
Håller på att frysa häcken av mig på morgnarna. Har haft ca. 13 grader varmt (eller snarare kallt) i huset de senaste två morgnarna. Tur att jag har två duntäcken...
I övrigt har det varit toppen med det härliga vintervädret. Jobbar på förskola den här veckan och har tillbringat de senaste två dagarna med att åka pulka, göra snöänglar, sola, göra snöbollar (jodå - det går alldeles utmärkt om man bara tar snön som legat i solen ett tag), kasta snöbollar och i största allmänhet njuta av det underbara vädret. Jag har dessutom fått betalt för det! Ibland är livet väldigt trevligt.
Men som sagt - morgontemperaturen kunde kanske varit aningen högre. Både ute och inne.
Förra veckan jobbade jag på Akademibokhandeln. Jag säger bara bokrea...
Ingenting gick enligt planerna förra veckan, vilket resulterat i en ohemul sömnbrist som jag skulle behöva sova några dagar för att få ordning på. Men tack vare solen känns det inte så jobbigt ändå...
Jag har även börjat läsa Da Vinci-koden (på engelska så klart). Jag hade egentligen inga planer på att läsa den eftersom jag känner en instinktiv motvilja mot allt som "alla andra" läser, klär sig i, gör osv. Men efter att ha hört så väldigt skilda reaktioner (som "fy faan va bra" och "fy faan vilken skit") på boken kände jag att jag inte skulle vara den som är den, så jag köpte en pocket för en femtilapp och började läsa utan några som helst föväntningar. Har läst ungefär en tredjedel nu och reaktionen så här långt är att boken onekligen har ett visst underhållningsvärde, men det känns som att jag har läst det förr på något vis... Och jag sätter inte direkt någon högre tro till de teorier och "fakta" som presenteras i boken även om de som sagt har ett visst underhållningsvärde. Jag tror ärligt talat att "upplösningen" kommer vara avgörande för min uppfattning om boken. Lyckas författaren knyta ihop alla trådar på ett bra sätt eller blir det som brukligt är i den här typen av böcker en hastigt ihoprafsad avslutning som egentligen inte förklarar något alls? Den som lever (och läser) får se...
*sprak knaster* på er!
(Kallt, torrt väder = statisk elektricitet = *sprak knaster*)
Håller på att frysa häcken av mig på morgnarna. Har haft ca. 13 grader varmt (eller snarare kallt) i huset de senaste två morgnarna. Tur att jag har två duntäcken...
I övrigt har det varit toppen med det härliga vintervädret. Jobbar på förskola den här veckan och har tillbringat de senaste två dagarna med att åka pulka, göra snöänglar, sola, göra snöbollar (jodå - det går alldeles utmärkt om man bara tar snön som legat i solen ett tag), kasta snöbollar och i största allmänhet njuta av det underbara vädret. Jag har dessutom fått betalt för det! Ibland är livet väldigt trevligt.
Men som sagt - morgontemperaturen kunde kanske varit aningen högre. Både ute och inne.
Förra veckan jobbade jag på Akademibokhandeln. Jag säger bara bokrea...
Ingenting gick enligt planerna förra veckan, vilket resulterat i en ohemul sömnbrist som jag skulle behöva sova några dagar för att få ordning på. Men tack vare solen känns det inte så jobbigt ändå...
Jag har även börjat läsa Da Vinci-koden (på engelska så klart). Jag hade egentligen inga planer på att läsa den eftersom jag känner en instinktiv motvilja mot allt som "alla andra" läser, klär sig i, gör osv. Men efter att ha hört så väldigt skilda reaktioner (som "fy faan va bra" och "fy faan vilken skit") på boken kände jag att jag inte skulle vara den som är den, så jag köpte en pocket för en femtilapp och började läsa utan några som helst föväntningar. Har läst ungefär en tredjedel nu och reaktionen så här långt är att boken onekligen har ett visst underhållningsvärde, men det känns som att jag har läst det förr på något vis... Och jag sätter inte direkt någon högre tro till de teorier och "fakta" som presenteras i boken även om de som sagt har ett visst underhållningsvärde. Jag tror ärligt talat att "upplösningen" kommer vara avgörande för min uppfattning om boken. Lyckas författaren knyta ihop alla trådar på ett bra sätt eller blir det som brukligt är i den här typen av böcker en hastigt ihoprafsad avslutning som egentligen inte förklarar något alls? Den som lever (och läser) får se...
*sprak knaster* på er!
(Kallt, torrt väder = statisk elektricitet = *sprak knaster*)
2005-02-21
Snö, snö, snö...
... och ännu mera snö. Fantastiskt att det kan komma så mycket snö på en gång! Tyvärr är det inte direktk kallt ute vilket innebär att all den vackra vita snön förvandlas till gråbrunt slask på noll komma noll. Bläh! :(
Var på ur- och smyckesmässa med min pojkvän i Älvsjö i helgen. Där var det allt annat än grått och trist! Jag var inne på fackdelen av mässan (tack Erik och Johanna för biljetten) och kollade pärlor, diamanter och andra fina stenar mm... *dräggla* Synd att man inte är miljonär. Eller tur kanske... Köpte sågblad och gröna pärlor i alla fall - så nu kan det äntligen bli något av det jag har tänkt mig i smyckesväg. :)
Var även inne på den delen av mässan som var öppen för allmänheten och kollade på brudklänningar bland annat. Inte för att jag har några direkta planer på att gifta mig, men jag tycker det är kul med design och brudklänningar är roligast av allt eftersom man verkligen kan vara kreativ med designen där. Tack och lov att pojkvännen är så avslappnad att han inte fick panikångest av att titta på sånt, utan faktiskt verkade tycka att det var kul han med!
Jaha. Det var väl allt för den här gången.
Och kom ihåg: allt som glimmar är inte guld - det kan även vara diamant!
... och ännu mera snö. Fantastiskt att det kan komma så mycket snö på en gång! Tyvärr är det inte direktk kallt ute vilket innebär att all den vackra vita snön förvandlas till gråbrunt slask på noll komma noll. Bläh! :(
Var på ur- och smyckesmässa med min pojkvän i Älvsjö i helgen. Där var det allt annat än grått och trist! Jag var inne på fackdelen av mässan (tack Erik och Johanna för biljetten) och kollade pärlor, diamanter och andra fina stenar mm... *dräggla* Synd att man inte är miljonär. Eller tur kanske... Köpte sågblad och gröna pärlor i alla fall - så nu kan det äntligen bli något av det jag har tänkt mig i smyckesväg. :)
Var även inne på den delen av mässan som var öppen för allmänheten och kollade på brudklänningar bland annat. Inte för att jag har några direkta planer på att gifta mig, men jag tycker det är kul med design och brudklänningar är roligast av allt eftersom man verkligen kan vara kreativ med designen där. Tack och lov att pojkvännen är så avslappnad att han inte fick panikångest av att titta på sånt, utan faktiskt verkade tycka att det var kul han med!
Jaha. Det var väl allt för den här gången.
Och kom ihåg: allt som glimmar är inte guld - det kan även vara diamant!
2005-02-07
Tänk vad löjligt svårt det kan vara...
... att komma igång och skriva igen. Först tycker man att det var så länge sen att det känns pinsamt. Så då väntar man lite till. Sen blir det ännu mer pinsamt och då väntar man lite till och sen... Tja. Ni fattar.
Men nu har det blivit så LÖJLIGT länge sen jag skrev något så nu känns det nästan OK. Jag menar det finns ju gränser för hur löjlig man får bli... :)
Ja, ja...
Jag är fortfarande kär och lycklig, har fortfarande inget fast jobb men har börjat på en danskurs jag länge velat gå på. (Tango) Har även fått med mig min underbara och vääääldigt snälla pojkvän på danskursen. Han är så snäll mot mig att det faktiskt nästan är löjligt...
Nä. Dags för lunch. Magen kurrar och maten är klar och doftar härligt. Sämre kan det bli!
Jag tycker för övrigt att ordet "löjlig" är helt underbart! Det hörs verkligen på själva ordet vad det betyder. "Fånig" är också bra, men inte alls i samma klass.
Solong!
... att komma igång och skriva igen. Först tycker man att det var så länge sen att det känns pinsamt. Så då väntar man lite till. Sen blir det ännu mer pinsamt och då väntar man lite till och sen... Tja. Ni fattar.
Men nu har det blivit så LÖJLIGT länge sen jag skrev något så nu känns det nästan OK. Jag menar det finns ju gränser för hur löjlig man får bli... :)
Ja, ja...
Jag är fortfarande kär och lycklig, har fortfarande inget fast jobb men har börjat på en danskurs jag länge velat gå på. (Tango) Har även fått med mig min underbara och vääääldigt snälla pojkvän på danskursen. Han är så snäll mot mig att det faktiskt nästan är löjligt...
Nä. Dags för lunch. Magen kurrar och maten är klar och doftar härligt. Sämre kan det bli!
Jag tycker för övrigt att ordet "löjlig" är helt underbart! Det hörs verkligen på själva ordet vad det betyder. "Fånig" är också bra, men inte alls i samma klass.
Solong!
2004-10-02
Höst...
Häromdagen var det frost i gräset på morgonen. Svamparna har nästan tagit slut (fast det finns ju senhöstsvampar förstås...), löven trillar av träden och jag frågar mig - vart tog sommaren vägen? Är det bara jag som känner mig lite lurad? Jag som hade tänkt sola och bada och mysa i trädgården... Tji fick jag!
Och inget jobb har man hittat heller. Tur att jag har tre timvikariat som fyller ut plånboken lite grann! (Men inte tillräckligt). Och tur att jag har en boyfriend som kan hålla mig på jorden (och inte under den)... Fast kanske inte så länge till. Är det bara jag som har en förmåga att sjabbla bort allt som är bra? Men jag kanske inte ska ta ut nederlaget i förskott. Har han stått ut med mig så här länge så...
Usch och blä för sommarens bortfall...
Tjolahopp för vackra färger och frost i gräset!
Häromdagen var det frost i gräset på morgonen. Svamparna har nästan tagit slut (fast det finns ju senhöstsvampar förstås...), löven trillar av träden och jag frågar mig - vart tog sommaren vägen? Är det bara jag som känner mig lite lurad? Jag som hade tänkt sola och bada och mysa i trädgården... Tji fick jag!
Och inget jobb har man hittat heller. Tur att jag har tre timvikariat som fyller ut plånboken lite grann! (Men inte tillräckligt). Och tur att jag har en boyfriend som kan hålla mig på jorden (och inte under den)... Fast kanske inte så länge till. Är det bara jag som har en förmåga att sjabbla bort allt som är bra? Men jag kanske inte ska ta ut nederlaget i förskott. Har han stått ut med mig så här länge så...
Usch och blä för sommarens bortfall...
Tjolahopp för vackra färger och frost i gräset!
2004-07-21
ADSL - himmel eller helvete?
Har nu flyttat hem till mina päron och trodde jag skulle kunna kasta mig in i blogosfären genast - men ack så fel jag hade! Vårt ADSL har legat nere rätt länge på grund av vem vet vad och vår leverantör har väl inte direkt ansträngt sig till det yttersta för att få oss tillbaka online, så blogosfären har snällt fått vänta...och vänta...och vänta... Det är förvisso så att det är trevligt för oss som bor en bit utanför bredbandsnätet (milt sagt) att ADSL finns, men med tanke på det strul som med jämna mellanrum uppkommer undrar jag om det inte vore bättre med uppringingsmodem trots allt. Då vet man ju i alla fall att det kommer strula och blir inte lika frustrerad när det händer. Samtidigt är det faktiskt otroligt skönt att slippa tänka på att man inte ska smurfa så länge för att det blir dyrt - med ADSL betalar man ju bara en fast månadsavgift och slipper därmed hysteriska räkningar för att man varit ute för länge på nätet... Jag antar att alla mynt har två sidor...
Nu är jag i alla fall tillbaka på nätet med allt vad det innebär av skitsnack och dåligt samvete (för att men inte uppdaterar skitsnacket tillräckligt ofta).
Apropå dåligt samvete förresten - hörde en intervju med Erik Stattin på P5 Radio Sthlm idag där det talades om bloggar. Frågan som ställdes var huruvida blogging var den nya gräsrotsrörelsen eller bara ett forum för exhibitionister. Jag tyckte Erik gjorde ett strålande jobb med att förklara vad det hela går ut på. Way to go! ...men OJ vilket dåligt samvete jag fick för att jag inte uppdaterat på länge...
Och apropå uppdateringar - mitt civilstånd har nu uppdaterats ytterligare. Från semi-singel till definitivt upptagen. I feel happyyyy! Skönt att ha någon att dela sina tankar och upplevelser med på ett annat plan än man kan göra med sina vänner. (Sorry guys - men ni vet vad jag menar...)
:)
Och nu är det bara en vecka tills den dag jag fyller 25, vilken jag troligtvis kommer fira med att sätta mig i en bil och åka till ett hanverks-/kulturevenemang i Finnmarken. Alla sätt är ju bra utom de dåliga... ;)
Kramis till de som fortfarande kollar av min blog!
Har nu flyttat hem till mina päron och trodde jag skulle kunna kasta mig in i blogosfären genast - men ack så fel jag hade! Vårt ADSL har legat nere rätt länge på grund av vem vet vad och vår leverantör har väl inte direkt ansträngt sig till det yttersta för att få oss tillbaka online, så blogosfären har snällt fått vänta...och vänta...och vänta... Det är förvisso så att det är trevligt för oss som bor en bit utanför bredbandsnätet (milt sagt) att ADSL finns, men med tanke på det strul som med jämna mellanrum uppkommer undrar jag om det inte vore bättre med uppringingsmodem trots allt. Då vet man ju i alla fall att det kommer strula och blir inte lika frustrerad när det händer. Samtidigt är det faktiskt otroligt skönt att slippa tänka på att man inte ska smurfa så länge för att det blir dyrt - med ADSL betalar man ju bara en fast månadsavgift och slipper därmed hysteriska räkningar för att man varit ute för länge på nätet... Jag antar att alla mynt har två sidor...
Nu är jag i alla fall tillbaka på nätet med allt vad det innebär av skitsnack och dåligt samvete (för att men inte uppdaterar skitsnacket tillräckligt ofta).
Apropå dåligt samvete förresten - hörde en intervju med Erik Stattin på P5 Radio Sthlm idag där det talades om bloggar. Frågan som ställdes var huruvida blogging var den nya gräsrotsrörelsen eller bara ett forum för exhibitionister. Jag tyckte Erik gjorde ett strålande jobb med att förklara vad det hela går ut på. Way to go! ...men OJ vilket dåligt samvete jag fick för att jag inte uppdaterat på länge...
Och apropå uppdateringar - mitt civilstånd har nu uppdaterats ytterligare. Från semi-singel till definitivt upptagen. I feel happyyyy! Skönt att ha någon att dela sina tankar och upplevelser med på ett annat plan än man kan göra med sina vänner. (Sorry guys - men ni vet vad jag menar...)
:)
Och nu är det bara en vecka tills den dag jag fyller 25, vilken jag troligtvis kommer fira med att sätta mig i en bil och åka till ett hanverks-/kulturevenemang i Finnmarken. Alla sätt är ju bra utom de dåliga... ;)
Kramis till de som fortfarande kollar av min blog!
2004-07-01
Usch och fy på mig...
... vad jag har bloggat dåligt på sistone! Men jag lovar att det snart är slut med dessa dumheter. Imorgon flyttar jag och efter det kommer jag har ADSL hemma = lite lättare än att försöka hinna blogga under de 15 minuter man får gratis på internet på biblioteken i Järfälla... (Visst är det snålt!)
Har hunnit ha födelsedagskalas med en väninna, men har inte hunnit fylla år än. Snart är jag ett kvarts sekel gammal och det känns ganska coolt!
Har även hunnit avancera från singel till semi-singel, så - sorry grabbar - jag är inte längre tillgänglig på marknaden. Känns ganska bra faktiskt. Visst är det kul att vara singel, men efter två år har det liksom mist lite av den forna glansen. Dessutom har jag aldrig varit mycket för det där med lösa ragg. Jag trivs mycket bättre i mer långvariga relationer, och det är väl inget fel med det? Eller? (Samhällstrenden säger fortfarande emot mig på den punkten, men till och med den långvariga "sex-and-the-city"-trenden verkar vara på väg mot ett slut. Jippiiii! Långa relationer och äktenskap är på väg tillbaka igen! Tjohooooo!) Låter kanske lite väl exalterad, men det kunde vara skönt att slippa vara kärringen mot strömmen åtminstone på en punkt!
Gulle-gull på er!
... vad jag har bloggat dåligt på sistone! Men jag lovar att det snart är slut med dessa dumheter. Imorgon flyttar jag och efter det kommer jag har ADSL hemma = lite lättare än att försöka hinna blogga under de 15 minuter man får gratis på internet på biblioteken i Järfälla... (Visst är det snålt!)
Har hunnit ha födelsedagskalas med en väninna, men har inte hunnit fylla år än. Snart är jag ett kvarts sekel gammal och det känns ganska coolt!
Har även hunnit avancera från singel till semi-singel, så - sorry grabbar - jag är inte längre tillgänglig på marknaden. Känns ganska bra faktiskt. Visst är det kul att vara singel, men efter två år har det liksom mist lite av den forna glansen. Dessutom har jag aldrig varit mycket för det där med lösa ragg. Jag trivs mycket bättre i mer långvariga relationer, och det är väl inget fel med det? Eller? (Samhällstrenden säger fortfarande emot mig på den punkten, men till och med den långvariga "sex-and-the-city"-trenden verkar vara på väg mot ett slut. Jippiiii! Långa relationer och äktenskap är på väg tillbaka igen! Tjohooooo!) Låter kanske lite väl exalterad, men det kunde vara skönt att slippa vara kärringen mot strömmen åtminstone på en punkt!
Gulle-gull på er!
2004-05-27
Uuuuuurkh! Öh.
Nu börjar jag minsann bli en aning trött på det här med skolan... Vi lämnade in våra examensarbeten i måndags och då kändes det ju lite som att "pust, nu är det äntligen över!" Men nehe-ej då. Nu ska man förbereda en muntlig presentation och dessutom opponera på någon annans examensarbete. ÅH VAD JAG ÄR MOTIVERAD! Jag lovar!
Dessutom har åtminstone jag problem med att få upp farten igen. Nu har man gått på högvarv de senaste två åren och precis när kroppen tycker att "nu kan du ta det lugnt. Så skönt! Då går jag på semester då..." då tycker skolan att man ska försöka öka från noll till hundranittio på 0,00001 sekunder. Ööööörkh!
Nej. Nu ska jag minsann dra och fika med några polare i det tillfälligt klara med ack så kalla vädret.
Vet förresten inte när jag kommer kunna blogga nästa gång. Risken är att det inte blir förrän i början av juli när jag har flyttat, men ge inte upp. I'LL BE BACK!
Nu börjar jag minsann bli en aning trött på det här med skolan... Vi lämnade in våra examensarbeten i måndags och då kändes det ju lite som att "pust, nu är det äntligen över!" Men nehe-ej då. Nu ska man förbereda en muntlig presentation och dessutom opponera på någon annans examensarbete. ÅH VAD JAG ÄR MOTIVERAD! Jag lovar!
Dessutom har åtminstone jag problem med att få upp farten igen. Nu har man gått på högvarv de senaste två åren och precis när kroppen tycker att "nu kan du ta det lugnt. Så skönt! Då går jag på semester då..." då tycker skolan att man ska försöka öka från noll till hundranittio på 0,00001 sekunder. Ööööörkh!
Nej. Nu ska jag minsann dra och fika med några polare i det tillfälligt klara med ack så kalla vädret.
Vet förresten inte när jag kommer kunna blogga nästa gång. Risken är att det inte blir förrän i början av juli när jag har flyttat, men ge inte upp. I'LL BE BACK!
2004-05-15
Länge, länge, länge... långt.
Nu var det så där länge sen jag skrev något igen. Hoppas inte alla givit upp och slutat läsa min blogg...
Har häcken full med examensarbete som nu går in i slutfasen och har därmed inte haft tid och/eller ro att sätta mig ned och blogga. Men om ungefär en månad kommer den fasen vara avslutad och jag kommer flytta till ett ställe med fast internetanslutning - och då kan jag lova att det blir mer fart på den här sidan!
Har på den senaste tiden funderat mycket på varför förälskelse ska vara så viktigt... De allra flesta verkar mycket benägna att definiera sina förhållanden enligt någon slags föreställning om vad förälskelse ska vara. Är det förälskelse när man trivs bra med någon och skulle kunna tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med den? Även om man inte får fjärilar i magen? Eller är det förälskelse när man ibland kommer på sig själv med att se fram emot att träffa någon och nästan blir lite pirrig av tanken? Även om det bara händer en gång av femtio och även om det händer med "bara vänner" ibland? Och varför är det så viktigt att kunna säga att man är förälskad? Är det helt enkelt bara så att samhället inte kan acceptera att man kan ha ett förhållande med någon utan att vara "tillsammans" och utan att vara förälskad? Och varför är det så viktigt att "vara tillsammans"? Eller för den delen att överhuvudtaget försöka definiera sina relationer till andra med så generaliserande termer när alla vet att varje relation man har till olika individer är just individuell och aldrig riktigt lik någon annan relation?
Många frågor och inga bra svar...
Är det så att jag tänker för mycket?
Hmmm... Måste nog fundera lite på saken...
Ta-taa!
Nu var det så där länge sen jag skrev något igen. Hoppas inte alla givit upp och slutat läsa min blogg...
Har häcken full med examensarbete som nu går in i slutfasen och har därmed inte haft tid och/eller ro att sätta mig ned och blogga. Men om ungefär en månad kommer den fasen vara avslutad och jag kommer flytta till ett ställe med fast internetanslutning - och då kan jag lova att det blir mer fart på den här sidan!
Har på den senaste tiden funderat mycket på varför förälskelse ska vara så viktigt... De allra flesta verkar mycket benägna att definiera sina förhållanden enligt någon slags föreställning om vad förälskelse ska vara. Är det förälskelse när man trivs bra med någon och skulle kunna tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med den? Även om man inte får fjärilar i magen? Eller är det förälskelse när man ibland kommer på sig själv med att se fram emot att träffa någon och nästan blir lite pirrig av tanken? Även om det bara händer en gång av femtio och även om det händer med "bara vänner" ibland? Och varför är det så viktigt att kunna säga att man är förälskad? Är det helt enkelt bara så att samhället inte kan acceptera att man kan ha ett förhållande med någon utan att vara "tillsammans" och utan att vara förälskad? Och varför är det så viktigt att "vara tillsammans"? Eller för den delen att överhuvudtaget försöka definiera sina relationer till andra med så generaliserande termer när alla vet att varje relation man har till olika individer är just individuell och aldrig riktigt lik någon annan relation?
Många frågor och inga bra svar...
Är det så att jag tänker för mycket?
Hmmm... Måste nog fundera lite på saken...
Ta-taa!
2004-04-28
Feeling hot, hot, hot!
Tänk så varmt det kan vara ute, när man måste sitta...vara...eh...vistas inne. I ett klimatkontollerat hus där man håller på att frysa fingrarna av sig vid datorn. Jag springer ut och ställer mig i hörnet bredvid entrén så fort jag kan. På så sätt kan jag både hålla koll på dörren (om det kommer några besökare) och njuta av vädret. Tyvärr har jag bara kunnat vara ute ca 15 minuter totalt idag... Dock verkar det som att den som ska avlösa mig blir tidig.
Oj, nu kom hon!
Hejdå!
Tänk så varmt det kan vara ute, när man måste sitta...vara...eh...vistas inne. I ett klimatkontollerat hus där man håller på att frysa fingrarna av sig vid datorn. Jag springer ut och ställer mig i hörnet bredvid entrén så fort jag kan. På så sätt kan jag både hålla koll på dörren (om det kommer några besökare) och njuta av vädret. Tyvärr har jag bara kunnat vara ute ca 15 minuter totalt idag... Dock verkar det som att den som ska avlösa mig blir tidig.
Oj, nu kom hon!
Hejdå!
2004-04-23
Long time, no see.
Konstigt egentligen. Ju längre tid det går mellan blog-tillfällena desto svårare blir det att komma på något vettigt att skriva om. Inte för att det jag skrivit om tidigare är särskilt vettigt, men...
Idag har jag hållt min första presentation av miljöinformationscentret GlashusEtt i Hammarby Sjöstad. Det gick väl bättre än förväntat, men hade klart kunnat gå ännu bättre. (Upptäckte dessutom efter visningen att jag glömt knyta snöret i midjan på byxorna... Men det är sånt som händer. Framför allt mig.)
Var och handlade lite nya underkläder i förrgår, och känner mig härligt syndig i röd spets...
Köpte lite "nya" CD-skivor också. Johny Cash, Aretha Franklin, Dinah Washington, Shirley Bassey och Bonnie Tyler... Schysst "softa"-musik med andra ord.
Har nyligen läst en ny bok som heter Thunder God (av Paul Watkins). Den är så ny att den släpps inte förrän 6/5 i Storbrittannien, så jag läste ett korrekturexemplar... Riktigt trevlig bok om den norske vikingen Hakon och hans äventyr. Ungefär som Röde Orm fast enklare språk, mer fokus på religion och definitivt mer "skröna" (fast ändå inte). Kan rekommenderas till alla som är fascinerade av vikingatid och/eller religion.
Ska på spelning ikväll med ett band som jag inte vet vilka de är, men det visar sig.
Trevlig helg på er alla muppar!
/ Kakmonstret
Konstigt egentligen. Ju längre tid det går mellan blog-tillfällena desto svårare blir det att komma på något vettigt att skriva om. Inte för att det jag skrivit om tidigare är särskilt vettigt, men...
Idag har jag hållt min första presentation av miljöinformationscentret GlashusEtt i Hammarby Sjöstad. Det gick väl bättre än förväntat, men hade klart kunnat gå ännu bättre. (Upptäckte dessutom efter visningen att jag glömt knyta snöret i midjan på byxorna... Men det är sånt som händer. Framför allt mig.)
Var och handlade lite nya underkläder i förrgår, och känner mig härligt syndig i röd spets...
Köpte lite "nya" CD-skivor också. Johny Cash, Aretha Franklin, Dinah Washington, Shirley Bassey och Bonnie Tyler... Schysst "softa"-musik med andra ord.
Har nyligen läst en ny bok som heter Thunder God (av Paul Watkins). Den är så ny att den släpps inte förrän 6/5 i Storbrittannien, så jag läste ett korrekturexemplar... Riktigt trevlig bok om den norske vikingen Hakon och hans äventyr. Ungefär som Röde Orm fast enklare språk, mer fokus på religion och definitivt mer "skröna" (fast ändå inte). Kan rekommenderas till alla som är fascinerade av vikingatid och/eller religion.
Ska på spelning ikväll med ett band som jag inte vet vilka de är, men det visar sig.
Trevlig helg på er alla muppar!
/ Kakmonstret
2004-04-07
My prrrrecioussssssss!
Jag lever genom min blogg.
Jag behöver min blogg.
Jag älskar min blogg.
Trist bara att jag aldrig hinner uppdatera den...
Examensarbete kan väl vara kul och så, men det tar liksom ganska mycket tid sådär...
Har nu även varit tvungen att lägga en massa tid på att hitta en ny e-mail server eftersom angelfire bestämt sig för att lägga ner... Visst borde det inte vara så svårt att hitta en ny server, men det vore ju kul att ha en någotsånär enkel adress som inte ser ut ungefär som nksiugngkv486bfbdf6@(yahoo/hotmail/spray/etc...). Tack och lov hittade jag en som verkar bra till slut, men då var jag ju tvungen att kolla om den kunde hantera svenska tecken (både att sända och ta emot). Och den.......*trumvirvel*.........(spänningen stiger)....klarade det! Tjohooooo! Nu slipper jag äntligen be folk att "hora av sig"! Fantastiskt!
(Får väl se hur länge den här glädjen varar. De kanske bestämmer sig för att lägga ner om en vecka, eller börja ta betalt, eller...)
Ska åka hem och läsa typ 150 sidor om hur man "identifierar företagets miljöaspekter" nu... yippieee...
Lämnar er med dessa tänkvärda ord:
"Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern"
(Josephus Henry)
Jag lever genom min blogg.
Jag behöver min blogg.
Jag älskar min blogg.
Trist bara att jag aldrig hinner uppdatera den...
Examensarbete kan väl vara kul och så, men det tar liksom ganska mycket tid sådär...
Har nu även varit tvungen att lägga en massa tid på att hitta en ny e-mail server eftersom angelfire bestämt sig för att lägga ner... Visst borde det inte vara så svårt att hitta en ny server, men det vore ju kul att ha en någotsånär enkel adress som inte ser ut ungefär som nksiugngkv486bfbdf6@(yahoo/hotmail/spray/etc...). Tack och lov hittade jag en som verkar bra till slut, men då var jag ju tvungen att kolla om den kunde hantera svenska tecken (både att sända och ta emot). Och den.......*trumvirvel*.........(spänningen stiger)....klarade det! Tjohooooo! Nu slipper jag äntligen be folk att "hora av sig"! Fantastiskt!
(Får väl se hur länge den här glädjen varar. De kanske bestämmer sig för att lägga ner om en vecka, eller börja ta betalt, eller...)
Ska åka hem och läsa typ 150 sidor om hur man "identifierar företagets miljöaspekter" nu... yippieee...
Lämnar er med dessa tänkvärda ord:
"Barn är små människor som inte får bete sig som deras föräldrar gjorde i den åldern"
(Josephus Henry)
2004-03-29
Lilla tussilago, lilla tussilull...
Såg en tussilago igår! Nu ÄR våren här på riktigt - basta!
Var och hälsade på mina föräldrar igår och tog en lång promenad i vårsolen med min mor. Sedan fick jag en av mina absoluta favoriträtter till middag - mammas sötsurstarka köttgryta med bambuskott, vattenkastanjer, champinjoner och svart trumpetsvamp i (och ris till, men det torde vara uppenbart...). Efter det åkte jag hem till en vän och gosade hela natten. Kan livet bli mycket bättre än så?
En skojig sak som hänt är förresten detta:
I fredags när jag var på väg från krogen - askalas så klart! - sprang jag rakt in i en betongpelare (= fin bula i pannan). I lördags när jag berättade det för mor skrattade vi båda gott åt det (plus det faktum att det inte direkt är första gången det händer och att jag inte ens behöver vara full för att lyckas med såna saker). Sedan berättade hon det för resten av familjen som även de skrattade gott. Så, i söndags, när det var dags att äta middag sa min mor till min far att han skulle tänka på att hon hade lagt på en ny duk. Jag undrade varför och hon berättade att kvällen innan hade far lyckats välta ett glas rödvin - inte bara så det kom på bordet utan det hade även skvätt över fönstret! Vi skrattade åt det och jag började undra om det inte var så att jag var släkt med min far trots allt... MEN det slutar inte där! När vi väl satt oss vid bordet och min far skulle ta ris spillde han en stor klump på bordet. Vi skrattade ännu mer, men eftersom ris inte ger fläckar var ju ingen skada skedd. Sen var det dags för mig att ta påfyllning och då skvätte det tre små såsdroppar på duken (såklart!). Min bror var då snabb att påpeka hur klantig jag var, vi skrattade lite åt det och min bror började "dutta" med en pappersbit på såsfläckarna för att få bort dem. Men skrattar bäst som skrattar sist - vem lyckades stöta till mjölkglaset så det rann mjölk över halva bordet + golvet om inte min bror! Nu var släktskapet mellan far, son och dotter ganska säkert bevisat och alla hade skrattat sig fördärvade minst en gång. Och detta var historien om en ganska vanlig helg hos familjen Sjöberg...
(Släktskapet mellan mor, son och dotter är för övrigt redan ganska uppenbart - man behöver bara se på oss så vet man.)
Hej hopp i vårsolen!
Såg en tussilago igår! Nu ÄR våren här på riktigt - basta!
Var och hälsade på mina föräldrar igår och tog en lång promenad i vårsolen med min mor. Sedan fick jag en av mina absoluta favoriträtter till middag - mammas sötsurstarka köttgryta med bambuskott, vattenkastanjer, champinjoner och svart trumpetsvamp i (och ris till, men det torde vara uppenbart...). Efter det åkte jag hem till en vän och gosade hela natten. Kan livet bli mycket bättre än så?
En skojig sak som hänt är förresten detta:
I fredags när jag var på väg från krogen - askalas så klart! - sprang jag rakt in i en betongpelare (= fin bula i pannan). I lördags när jag berättade det för mor skrattade vi båda gott åt det (plus det faktum att det inte direkt är första gången det händer och att jag inte ens behöver vara full för att lyckas med såna saker). Sedan berättade hon det för resten av familjen som även de skrattade gott. Så, i söndags, när det var dags att äta middag sa min mor till min far att han skulle tänka på att hon hade lagt på en ny duk. Jag undrade varför och hon berättade att kvällen innan hade far lyckats välta ett glas rödvin - inte bara så det kom på bordet utan det hade även skvätt över fönstret! Vi skrattade åt det och jag började undra om det inte var så att jag var släkt med min far trots allt... MEN det slutar inte där! När vi väl satt oss vid bordet och min far skulle ta ris spillde han en stor klump på bordet. Vi skrattade ännu mer, men eftersom ris inte ger fläckar var ju ingen skada skedd. Sen var det dags för mig att ta påfyllning och då skvätte det tre små såsdroppar på duken (såklart!). Min bror var då snabb att påpeka hur klantig jag var, vi skrattade lite åt det och min bror började "dutta" med en pappersbit på såsfläckarna för att få bort dem. Men skrattar bäst som skrattar sist - vem lyckades stöta till mjölkglaset så det rann mjölk över halva bordet + golvet om inte min bror! Nu var släktskapet mellan far, son och dotter ganska säkert bevisat och alla hade skrattat sig fördärvade minst en gång. Och detta var historien om en ganska vanlig helg hos familjen Sjöberg...
(Släktskapet mellan mor, son och dotter är för övrigt redan ganska uppenbart - man behöver bara se på oss så vet man.)
Hej hopp i vårsolen!
2004-03-22
...och fåglarna piper i träden...
Jaha. Nu verkar våren ha bestämt sig för att komma till slut, men inte fan är jag glad för det... Äh. Det kommer nog bli bättre om en vecka eller så när jag börjar skriva mitt examensarbete. Känner mig lite allmänt desillusionerad just nu och har vääääldigt svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Vet inte var jag kommer bo om tre månader, vet inte vad jag kommer jobba med om tre månader och vet inte om jag kommer få någon semester i år heller. Jag inbillar mig att om jag fick vara ledig några veckor i sträck och kanske resa bort en liten stund skulle jag få lite mer energi, men det behöver ju inte vara så...
Däremot kan jag ju konstatera att RÄTT LÅT VANN i melodifestivalen i lördags. Det är väl första gången det händer... Halleeeeeelujah! Tyvärr var framträdandet lite sådär med allt juckande mot mikrofonstativet. Låten hade definitivt vunnit på om de hade hoppat över den biten, men ingen är väl perfekt antar jag. Förutom jag vill säga! Jag är inte bara vacker - jag är smart också! Men framför allt är jag ödmjuk... ;o)
Och på pojkfronten finns det inte så mycket nytt att meddela. Jag är fortfarande singel, och om ca två månader har jag varit det i två år. Fast det börjar ärligt talat bli lite trist i längden. Skulle vara skoj att bli förälskad - men helst i någon som inte bara vill vara "en vän". Vänner är ju bra att ha, men det vore ju skönt att bli uppskattad på ett annat plan också... (Och jag menar inte sexuellt utan emotionellt). Undrar om det är så att felet med mig är att jag är alldeles för tillgänglig. Jag har ju hört att pojkar uppskattar svårflirtade flickor som är lite hemlighetsfulla och svårmodiga. Problemet är bara att det är inte sådan jag är. Jag säger vad jag tycker och tänker (lite väl ofta kanske - men ändå...) och jag tycker om att umgås med folk. Jag trivs med tvåsamhet och det är bara sådan jag är. Förhoppningsvis finns det någon därute som kan uppskatta det, för inte fan tänker jag påstå att jag är någon jag inte är bara för att vara någon kille till lags. Kompromissa - javisst! Men inte låtsas vara någon annan.
Och nu är det dags att plugga igen...
Oh! The Joy........ :o(
Jaha. Nu verkar våren ha bestämt sig för att komma till slut, men inte fan är jag glad för det... Äh. Det kommer nog bli bättre om en vecka eller så när jag börjar skriva mitt examensarbete. Känner mig lite allmänt desillusionerad just nu och har vääääldigt svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Vet inte var jag kommer bo om tre månader, vet inte vad jag kommer jobba med om tre månader och vet inte om jag kommer få någon semester i år heller. Jag inbillar mig att om jag fick vara ledig några veckor i sträck och kanske resa bort en liten stund skulle jag få lite mer energi, men det behöver ju inte vara så...
Däremot kan jag ju konstatera att RÄTT LÅT VANN i melodifestivalen i lördags. Det är väl första gången det händer... Halleeeeeelujah! Tyvärr var framträdandet lite sådär med allt juckande mot mikrofonstativet. Låten hade definitivt vunnit på om de hade hoppat över den biten, men ingen är väl perfekt antar jag. Förutom jag vill säga! Jag är inte bara vacker - jag är smart också! Men framför allt är jag ödmjuk... ;o)
Och på pojkfronten finns det inte så mycket nytt att meddela. Jag är fortfarande singel, och om ca två månader har jag varit det i två år. Fast det börjar ärligt talat bli lite trist i längden. Skulle vara skoj att bli förälskad - men helst i någon som inte bara vill vara "en vän". Vänner är ju bra att ha, men det vore ju skönt att bli uppskattad på ett annat plan också... (Och jag menar inte sexuellt utan emotionellt). Undrar om det är så att felet med mig är att jag är alldeles för tillgänglig. Jag har ju hört att pojkar uppskattar svårflirtade flickor som är lite hemlighetsfulla och svårmodiga. Problemet är bara att det är inte sådan jag är. Jag säger vad jag tycker och tänker (lite väl ofta kanske - men ändå...) och jag tycker om att umgås med folk. Jag trivs med tvåsamhet och det är bara sådan jag är. Förhoppningsvis finns det någon därute som kan uppskatta det, för inte fan tänker jag påstå att jag är någon jag inte är bara för att vara någon kille till lags. Kompromissa - javisst! Men inte låtsas vara någon annan.
Och nu är det dags att plugga igen...
Oh! The Joy........ :o(
2004-03-11
Nu är det vår! ... eller?
Måste bara säga att jag verkligen tycker illa om den här tiden på året. Det är samma sak varenda år: slask, sol, snö, kyla, sol, mer kyla, slask, kyla, regn, blåst, sol, värme, KYLA, slask osv... Jag blir vansinnig! Kan inte vädret bestämma sig någon gång! Antingen ska det vara vinter eller så ska det vara vår - inte både och på alternerande dagar och tider på dygnet! Usch vad jag blir deprimerad... Fast det blir jag ju i princip varje vår. (Höstdepression är däremot inget jag lider av). Bläh!
Fast en sak som hänt är i alla fall lite kul. Jag var och tittade på en lägenhet igår. Det kändes väldigt vuxet att träffa mäklare och diskutera stambyten och ventilationstyper... En liten bostadsrätt i Solsidan (med betoning på liten), men en ganska välplanerad sådan och jag älskar verkligen området där ute i skogen. Jag ska väl erkänna att jag efter lite mer än ett år börjar känna mig smått klaustrofobisk bland all betong i Jakobsberg...
Något jag ofta får höra när jag säger att jag inte vill bo i innerstan är "ja, men så säger ju alla bara för att de inbillar sig själva att de inte vill bo där för att de vet att de inte har råd"... Men varför ska det vara så svårt att förstå att alla inte är anpassade för ett liv i en stenöken (trots att man har växt upp i en)? Missförstå mig rätt - jag älskar verkligen Stockholms innerstad - men det betyder inte att jag vill bo där. Jag tycker det är trevligare att kunna "hälsa på" lite när jag har lust för att sedan kunna åka ut och gömma mig under den där stenen till vänster om det stora trädet söder om sjön...
Annars har det väl inte hänt så mycket i mitt liv. Examensarbetet har numer en färdig projektplan, jag har alldeles för mycket att göra i skolan och alldeles för lite koncentration eftersom jag vet att det kommer bli knappt med tid för examensarbetet och vill komma igång med det så snabbt som möjligt. En annan sak som stjäl ganska mycket koncentration är att jag definitivt ligger i riskzonen för att bli förälskad och det krävs en hel del självkontroll för att låta bli. Det är liksom ingen mening med att gå och bli förälskad i någon som inte verkar vara intresserad av att vara något annat än en vän. Inget fel med att vara vänner, men... Det krävs mycket energi för att vara kär och onödigt mycket för att vara olyckligt kär... Varför ska det vara så svårt för killar att bestämma sig? Snälla - kan någon svara på den frågan? Jag är i och för sig inte världens mest beslutsamma på det området, men det här börjar nästan kännas löjligt. Fast kanske inte ändå... Äh. Jag vet inte vad jag pratar om. Jag bara babblar på (som vanligt)... Tror jag behöver lite kaffe... Mina tankar rör sig genom sirap... Öööhhhh... Kaaaffeeeeee...
Måste bara säga att jag verkligen tycker illa om den här tiden på året. Det är samma sak varenda år: slask, sol, snö, kyla, sol, mer kyla, slask, kyla, regn, blåst, sol, värme, KYLA, slask osv... Jag blir vansinnig! Kan inte vädret bestämma sig någon gång! Antingen ska det vara vinter eller så ska det vara vår - inte både och på alternerande dagar och tider på dygnet! Usch vad jag blir deprimerad... Fast det blir jag ju i princip varje vår. (Höstdepression är däremot inget jag lider av). Bläh!
Fast en sak som hänt är i alla fall lite kul. Jag var och tittade på en lägenhet igår. Det kändes väldigt vuxet att träffa mäklare och diskutera stambyten och ventilationstyper... En liten bostadsrätt i Solsidan (med betoning på liten), men en ganska välplanerad sådan och jag älskar verkligen området där ute i skogen. Jag ska väl erkänna att jag efter lite mer än ett år börjar känna mig smått klaustrofobisk bland all betong i Jakobsberg...
Något jag ofta får höra när jag säger att jag inte vill bo i innerstan är "ja, men så säger ju alla bara för att de inbillar sig själva att de inte vill bo där för att de vet att de inte har råd"... Men varför ska det vara så svårt att förstå att alla inte är anpassade för ett liv i en stenöken (trots att man har växt upp i en)? Missförstå mig rätt - jag älskar verkligen Stockholms innerstad - men det betyder inte att jag vill bo där. Jag tycker det är trevligare att kunna "hälsa på" lite när jag har lust för att sedan kunna åka ut och gömma mig under den där stenen till vänster om det stora trädet söder om sjön...
Annars har det väl inte hänt så mycket i mitt liv. Examensarbetet har numer en färdig projektplan, jag har alldeles för mycket att göra i skolan och alldeles för lite koncentration eftersom jag vet att det kommer bli knappt med tid för examensarbetet och vill komma igång med det så snabbt som möjligt. En annan sak som stjäl ganska mycket koncentration är att jag definitivt ligger i riskzonen för att bli förälskad och det krävs en hel del självkontroll för att låta bli. Det är liksom ingen mening med att gå och bli förälskad i någon som inte verkar vara intresserad av att vara något annat än en vän. Inget fel med att vara vänner, men... Det krävs mycket energi för att vara kär och onödigt mycket för att vara olyckligt kär... Varför ska det vara så svårt för killar att bestämma sig? Snälla - kan någon svara på den frågan? Jag är i och för sig inte världens mest beslutsamma på det området, men det här börjar nästan kännas löjligt. Fast kanske inte ändå... Äh. Jag vet inte vad jag pratar om. Jag bara babblar på (som vanligt)... Tror jag behöver lite kaffe... Mina tankar rör sig genom sirap... Öööhhhh... Kaaaffeeeeee...
2004-03-03
Fucking cold!
I dubbel bemärkelse. Dels är det ruggigt kallt ute i blåsten och dels har jag haft en förkylning som ställt till det lite för mig (eller snarare mina planer).
Skulle ju på efterlängtad bloggmiddag förra veckan, men det blev det inte mycket bevänt med eftersom jag låg hemma med feber och magont och önskade att någon kunde komma och tycka synd om mig så jag slapp göra det själv... Such is life! Jag har en otrolig förmåga att alltid bli sjuk när jag ska göra något jag verkligen sett fram emot, men sällan annars...
Livet förra veckan var annars ganska intressant med bokrea och allt. Dessutom kom ju lönen och det var ju trevligt. Synd bara att jag gjorde av med allt på att köpa böcker...
Idag hade jag min första engelskalektion med en riktigt gullig liten kille från Australien som lärare. Alltid trevligt att ha något att titta på under lektionerna, men framför allt har jag en liten svaghet vad gäller australiensisk engelska - det är verkligen en helt sinnessjuk dialekt!
Nu verkar jag i alla fall haft lite flyt (äntligen!) vad gäller examensarbete och har lyckats nästla mig in på Norrvatten genom min förmåga att sälja in mig själv hos andra. Hoppas bara jag är så bra som jag tror...
Nä, nu är det lunchdags (bättre sent än aldrig...) och det ska smaka riktigt gott med gammal fisk och potatismos. I am famished!
I dubbel bemärkelse. Dels är det ruggigt kallt ute i blåsten och dels har jag haft en förkylning som ställt till det lite för mig (eller snarare mina planer).
Skulle ju på efterlängtad bloggmiddag förra veckan, men det blev det inte mycket bevänt med eftersom jag låg hemma med feber och magont och önskade att någon kunde komma och tycka synd om mig så jag slapp göra det själv... Such is life! Jag har en otrolig förmåga att alltid bli sjuk när jag ska göra något jag verkligen sett fram emot, men sällan annars...
Livet förra veckan var annars ganska intressant med bokrea och allt. Dessutom kom ju lönen och det var ju trevligt. Synd bara att jag gjorde av med allt på att köpa böcker...
Idag hade jag min första engelskalektion med en riktigt gullig liten kille från Australien som lärare. Alltid trevligt att ha något att titta på under lektionerna, men framför allt har jag en liten svaghet vad gäller australiensisk engelska - det är verkligen en helt sinnessjuk dialekt!
Nu verkar jag i alla fall haft lite flyt (äntligen!) vad gäller examensarbete och har lyckats nästla mig in på Norrvatten genom min förmåga att sälja in mig själv hos andra. Hoppas bara jag är så bra som jag tror...
Nä, nu är det lunchdags (bättre sent än aldrig...) och det ska smaka riktigt gott med gammal fisk och potatismos. I am famished!
2004-02-20
Blog - bloggare - bloggast!
Har just insett att min blog lider av en deprimerande brist på bilder, layout och skojiga länkar. I alla fall om man jämför med många andra bloggar... Jag skulle gärna ha en fräck liten "counter" som räknade båda gamla och nya besökare, ett schysst litet bildarkiv och en hel uppsjö med länkar. Problemet är bara att:
1. Jag är ingen programmerare.
2. Jag har inte internet hemma.
3. Jag har ingen digitalkamera. (Ingen scanner heller...)
Dessutom hinner jag sällan smurfa runt och leta efter freeware vid de sällsynta tidpunkter jag har tillgång till nätet. Ja, ja... Mindervärdskomplex är ju lite dumt, så det har jag inte tänkt att få. Det viktiga på min blog är ju ändå det jag skriver och visst - det kanske inte är så viktigt för andra - men det är i alla fall viktigt för mig och på min blog är det (som namnet på bloggen så subtilt antyder) bara jag som räknas ändå...
Trevlig helg på er alla toshuen!
Har just insett att min blog lider av en deprimerande brist på bilder, layout och skojiga länkar. I alla fall om man jämför med många andra bloggar... Jag skulle gärna ha en fräck liten "counter" som räknade båda gamla och nya besökare, ett schysst litet bildarkiv och en hel uppsjö med länkar. Problemet är bara att:
1. Jag är ingen programmerare.
2. Jag har inte internet hemma.
3. Jag har ingen digitalkamera. (Ingen scanner heller...)
Dessutom hinner jag sällan smurfa runt och leta efter freeware vid de sällsynta tidpunkter jag har tillgång till nätet. Ja, ja... Mindervärdskomplex är ju lite dumt, så det har jag inte tänkt att få. Det viktiga på min blog är ju ändå det jag skriver och visst - det kanske inte är så viktigt för andra - men det är i alla fall viktigt för mig och på min blog är det (som namnet på bloggen så subtilt antyder) bara jag som räknas ändå...
Trevlig helg på er alla toshuen!
2004-02-18
Konsten att veta om man är "tillsammans"...
När jag var yngre var det inte så svårt att veta om man var tillsammans med någon eller inte. Man frågade helt enkelt chans och om svaret var ja var saken biff, som man säger.
I högstadiet blev det mer komplicerat, framför allt i nian eftersom jag då hade uppplevt min första kyss (och blivit dumpad för första gången... Orsaken? - Jag kände inte att jag var redo att ha sex!). Efter denna milstolpe introducerades termen "att strula". Detta innebar att man kunde hångla med någon bäst man ville utan att ha sex och utan att "vara tillsammans". Ganska trevligt om jag får säga min mening (och det får jag ju - det är ju trots allt min blogg!).
När jag kom upp i gymnasieåldern blev det hela än mer komplicerat. Inte minst efter min sexuella debut (dvs inte bara "strul" utan lite mer än så... ;o)! Fast det var ändå så att det gick någon magisk gräns för att vara tillsammans eller inte vid att man hade sex första gången. Så det var nog inte så svårt att veta ändå...
Nu är jag ännu äldre och tycker att denna till synes enkla fråga - "är ni tillsammans?" - blir allt svårare att svara på. Jag är ju inte mer än mänsklig och visst har det hänt att man haft något "one night stand" och någon mer långvarig älskare så där... Men det har ändå varit ganska lätt att avgöra att man inte varit tillsammans eftersom man inte träffats särskilt ofta och haft en ömsesidig överenskommelse om att det inte handlat om något mer än just sex.
Vid de tillfällen det har handlat om något mer än bara sex (åtminstone för mig) har det däremot generellt sett varit svårare att avgöra om man är tillsammans eller inte. Var ska man egentligen dra gränsen? Vid första kyssen? Vid första gången man har sex? Vid femte gången man har sex? Vid första gången man kysser varandra offentligt? Eller vid första gången man äter middag hos hans föräldrar?
Saken kan ju kompliceras ytterligare om det är så att man känt varandra ett tag, och kanske redan träffat föräldrarna. Annars vore ju det en bra indikation på att det kanske inte bara var sex det handlade om...
En lösning på problemet skulle ju kunna vara att man helt enkelt frågade. Det har faktiskt hänt mig vid ett sällsynt tillfälle att en kille har frågat. Konversationen gick väl ungefär så här:
Han: Tycker du att vi är tillsammans?
Jag: Jag vet inte, vad tycker du?
Han: Jo, det känns väl nästan så...
Jag: Ok. *stort leende*
Och sedan var vi liksom tillsammans. Inga onödiga timmar av tvekan. Inget magsår i väntan på ett "säkert tecken". Bara enkelt och rakt. Och mycket, mycket modigt (av honom)!
Tänk om jag var så modig att jag vågade fråga om det var så att jag tvekade... Men man blir ju matad från barnsben med att man inte ska vara för framfusig eller krävande som kvinna eftersom man skrämmer bort alla vettiga män på det viset. Fast när allt kommer omkring - om en man lägger benen på ryggen bara för att man tycker om honom tillräckligt för att vilja vara "tillsammans", är han då verkligen något att ha?
/ Din relationsfilosof i senvinternatten (Ok, eftermiddagen då...)
Jo... en sak till bara. Jag är förbannad på min skola! Hur kan man begära att eleverna ska ha tenta på något som de inte fått alla föreläsningar i och fått läsinstruktionerna till mindre än en vecka före tenta? Hur kan man dessutom tillåta att en av tre föreläsare skriver frågorna och inte har en enda fråga på något som har tagits upp på de få föreläsningar vi haft? *morrrrr*
När jag var yngre var det inte så svårt att veta om man var tillsammans med någon eller inte. Man frågade helt enkelt chans och om svaret var ja var saken biff, som man säger.
I högstadiet blev det mer komplicerat, framför allt i nian eftersom jag då hade uppplevt min första kyss (och blivit dumpad för första gången... Orsaken? - Jag kände inte att jag var redo att ha sex!). Efter denna milstolpe introducerades termen "att strula". Detta innebar att man kunde hångla med någon bäst man ville utan att ha sex och utan att "vara tillsammans". Ganska trevligt om jag får säga min mening (och det får jag ju - det är ju trots allt min blogg!).
När jag kom upp i gymnasieåldern blev det hela än mer komplicerat. Inte minst efter min sexuella debut (dvs inte bara "strul" utan lite mer än så... ;o)! Fast det var ändå så att det gick någon magisk gräns för att vara tillsammans eller inte vid att man hade sex första gången. Så det var nog inte så svårt att veta ändå...
Nu är jag ännu äldre och tycker att denna till synes enkla fråga - "är ni tillsammans?" - blir allt svårare att svara på. Jag är ju inte mer än mänsklig och visst har det hänt att man haft något "one night stand" och någon mer långvarig älskare så där... Men det har ändå varit ganska lätt att avgöra att man inte varit tillsammans eftersom man inte träffats särskilt ofta och haft en ömsesidig överenskommelse om att det inte handlat om något mer än just sex.
Vid de tillfällen det har handlat om något mer än bara sex (åtminstone för mig) har det däremot generellt sett varit svårare att avgöra om man är tillsammans eller inte. Var ska man egentligen dra gränsen? Vid första kyssen? Vid första gången man har sex? Vid femte gången man har sex? Vid första gången man kysser varandra offentligt? Eller vid första gången man äter middag hos hans föräldrar?
Saken kan ju kompliceras ytterligare om det är så att man känt varandra ett tag, och kanske redan träffat föräldrarna. Annars vore ju det en bra indikation på att det kanske inte bara var sex det handlade om...
En lösning på problemet skulle ju kunna vara att man helt enkelt frågade. Det har faktiskt hänt mig vid ett sällsynt tillfälle att en kille har frågat. Konversationen gick väl ungefär så här:
Han: Tycker du att vi är tillsammans?
Jag: Jag vet inte, vad tycker du?
Han: Jo, det känns väl nästan så...
Jag: Ok. *stort leende*
Och sedan var vi liksom tillsammans. Inga onödiga timmar av tvekan. Inget magsår i väntan på ett "säkert tecken". Bara enkelt och rakt. Och mycket, mycket modigt (av honom)!
Tänk om jag var så modig att jag vågade fråga om det var så att jag tvekade... Men man blir ju matad från barnsben med att man inte ska vara för framfusig eller krävande som kvinna eftersom man skrämmer bort alla vettiga män på det viset. Fast när allt kommer omkring - om en man lägger benen på ryggen bara för att man tycker om honom tillräckligt för att vilja vara "tillsammans", är han då verkligen något att ha?
/ Din relationsfilosof i senvinternatten (Ok, eftermiddagen då...)
Jo... en sak till bara. Jag är förbannad på min skola! Hur kan man begära att eleverna ska ha tenta på något som de inte fått alla föreläsningar i och fått läsinstruktionerna till mindre än en vecka före tenta? Hur kan man dessutom tillåta att en av tre föreläsare skriver frågorna och inte har en enda fråga på något som har tagits upp på de få föreläsningar vi haft? *morrrrr*
2004-02-07
Nä, nu snöar det - igen!
Tror att jag blir vansinnig! (Nu hävdar säkert någon att man kan inte bli något man redan är. Förvisso, men man kan ju alltid bli värre!)
Jag fick i alla fall en underbart solig och underbart blåsig promenad längs Riddarholmskajen i onsdags, så jag får väl leva på det ett tag.
Igår kväll var jag och drack hembrygd öl med min kära mor och det var så trevligt att jag måste försöka göra om det snart igen. Tyvärr straffar sig ju synden och idag är jag minst sagt lite trött. Det blev ju inte bättre av att jag somnade seeeent och vaknade 6.15 i morse av att jag hade huvudvärk. Bättre saker kan man ju ha för sig den tiden på dygnet. Som t ex att sova. Men, nej då...
Fast det hade ju kunnat vara värre. Jag hade ju i alla fall en vacker och mycket gosig pojke bredvid mig i sängen, så... som sagt - det hade ju kunnat vara värre.
Har funderat lite på det där med vårkänslor. Det är egentligen ganska konstigt, om man tänker på det. Människan har ju en dräktighetstid på 9 månader, vilket innebär att den bästa säsongen för parning borde vara i september/oktober eftersom det då sannolikt finns ganska gott om mat när barnet föds. Dessutom hinner barnet växa sig starkare under sommaren och hösten innan det blir ont om mat igen. Så varför sprutar det då hormoner ur varenda por just på våren? En förklaring skulle kunna vara att eftersom kvinnan har dold ägglossning så måste man troligtvis försöka några gånger innan man lyckas med befruktningen. En annan skulle kunna vara att man kanske historiskt sett inte haft några vårkänslor utan det är ett påfund av det moderna samhället där det finns en jämn tillgång på mat under hela året. En tredje skulle kunna vara att det finns något nedärvt i hjärnan sedan den tiden då man firade våren och bad om god skörd genom att kopulera vilt i buskagen vid vårdagjämningen. (En tradition som fortfarande lever kvar genom resandet av jättefallosar (och vilt kopulerande i buskagen) i hela landet även om tidpunkten nu flyttats till tiden kring sommarsolståndet)... Teorierna är många, men svaren få.
Något som däremot är vetenskapligt belagt är att det är bara långt norrut och långt söderut på vårt blå klot som man upplever denna förändring på våren. Förklaringen till detta tros vara att människorna under den mörka vintern "går i ide" rent mentalt för att spara energi. Detta innebär även en minskad utsöndring av en mängd hormoner - framför allt endorfin. När dagarna så blir längre igen frigörs en hel mängd kemikalier som ska "kicka igång" den biologiska processen igen. Det är en av forskarnas förklaringar till vårkänslor och höstdepressioner. Vårkänslofenomenet förekommer inte heller i länderna närmre ekvatorn eftersom dagarnas längd är mer jämn över året där.
Men oavsett orsaken är det kul (och ibland lite jobbigt) att springa runt och vara konstant hög på världens bästa drog - endorfin.
Och nu till dagens citat:
"Jag behöver inte inledas i frestelse. Jag kan gå själv." Birgitta Andersson
"Kärleken är som en istapp. När du minst anar det faller den ner och gör hål i ditt huvud." Eira
(Tänk så kul man kan ha...) ;D
Och så var det dags att återvända till arbetet igen. Vi ses när vi ses och hörs när vi hörs.
Tror att jag blir vansinnig! (Nu hävdar säkert någon att man kan inte bli något man redan är. Förvisso, men man kan ju alltid bli värre!)
Jag fick i alla fall en underbart solig och underbart blåsig promenad längs Riddarholmskajen i onsdags, så jag får väl leva på det ett tag.
Igår kväll var jag och drack hembrygd öl med min kära mor och det var så trevligt att jag måste försöka göra om det snart igen. Tyvärr straffar sig ju synden och idag är jag minst sagt lite trött. Det blev ju inte bättre av att jag somnade seeeent och vaknade 6.15 i morse av att jag hade huvudvärk. Bättre saker kan man ju ha för sig den tiden på dygnet. Som t ex att sova. Men, nej då...
Fast det hade ju kunnat vara värre. Jag hade ju i alla fall en vacker och mycket gosig pojke bredvid mig i sängen, så... som sagt - det hade ju kunnat vara värre.
Har funderat lite på det där med vårkänslor. Det är egentligen ganska konstigt, om man tänker på det. Människan har ju en dräktighetstid på 9 månader, vilket innebär att den bästa säsongen för parning borde vara i september/oktober eftersom det då sannolikt finns ganska gott om mat när barnet föds. Dessutom hinner barnet växa sig starkare under sommaren och hösten innan det blir ont om mat igen. Så varför sprutar det då hormoner ur varenda por just på våren? En förklaring skulle kunna vara att eftersom kvinnan har dold ägglossning så måste man troligtvis försöka några gånger innan man lyckas med befruktningen. En annan skulle kunna vara att man kanske historiskt sett inte haft några vårkänslor utan det är ett påfund av det moderna samhället där det finns en jämn tillgång på mat under hela året. En tredje skulle kunna vara att det finns något nedärvt i hjärnan sedan den tiden då man firade våren och bad om god skörd genom att kopulera vilt i buskagen vid vårdagjämningen. (En tradition som fortfarande lever kvar genom resandet av jättefallosar (och vilt kopulerande i buskagen) i hela landet även om tidpunkten nu flyttats till tiden kring sommarsolståndet)... Teorierna är många, men svaren få.
Något som däremot är vetenskapligt belagt är att det är bara långt norrut och långt söderut på vårt blå klot som man upplever denna förändring på våren. Förklaringen till detta tros vara att människorna under den mörka vintern "går i ide" rent mentalt för att spara energi. Detta innebär även en minskad utsöndring av en mängd hormoner - framför allt endorfin. När dagarna så blir längre igen frigörs en hel mängd kemikalier som ska "kicka igång" den biologiska processen igen. Det är en av forskarnas förklaringar till vårkänslor och höstdepressioner. Vårkänslofenomenet förekommer inte heller i länderna närmre ekvatorn eftersom dagarnas längd är mer jämn över året där.
Men oavsett orsaken är det kul (och ibland lite jobbigt) att springa runt och vara konstant hög på världens bästa drog - endorfin.
Och nu till dagens citat:
"Jag behöver inte inledas i frestelse. Jag kan gå själv." Birgitta Andersson
"Kärleken är som en istapp. När du minst anar det faller den ner och gör hål i ditt huvud." Eira
(Tänk så kul man kan ha...) ;D
Och så var det dags att återvända till arbetet igen. Vi ses när vi ses och hörs när vi hörs.
2004-02-05
...och snön töar bort!
Kan inte vädret bestämma sig någon gång? Nu har det i alla fall varit varmt så pass länge att det inte kommer bli glashalt på varenda väg när det fryser på igen. Och trots allt skiner solen och fåglarna piper i träden som om det vore mars... Nackdelen med det är väl att jag kanske drabbas av vårkänslor jag med. Fast det kunde ju vara värre. :)
Nu ska jag snart gå ut i solen och sätta mig på en bänk med en god bok innan jag ska leka sjuksyster åt en vän som skadade nacken på träningen i förrgår. (Bekräftar bara min tes om att idrott är skadligt för hälsan).
Men först måste jag bara berätta att jag var och såg "den siste samurajen" i måndags. TOOOOOKBRAAAA! Det var definitivt en av de bästa filmer jag sett på mycket länge (sorry Peter Jackson, men den rankar högre än din lilla trilogi)! Och jisses vad jag grät mot slutet av filmen. Så mycket har jag inte gråtit åt en film sedan jag var 16 år och såg "det stora blå" för första gången. Jag var helt matt efter filmen och hade säkert kunnat sitta kvar i salongen några timmar bara för att återhämta mig om det inte hade varit för att jag fick ett oanständigt förslag som jag inte kunde motstå...
Så nu är jag glad och avslappnad igen, men lider fortfarande av lätt sömnbrist. ;D
Tralla-la-la-laaaa! Nu ska jag ut i solen!
Kan inte vädret bestämma sig någon gång? Nu har det i alla fall varit varmt så pass länge att det inte kommer bli glashalt på varenda väg när det fryser på igen. Och trots allt skiner solen och fåglarna piper i träden som om det vore mars... Nackdelen med det är väl att jag kanske drabbas av vårkänslor jag med. Fast det kunde ju vara värre. :)
Nu ska jag snart gå ut i solen och sätta mig på en bänk med en god bok innan jag ska leka sjuksyster åt en vän som skadade nacken på träningen i förrgår. (Bekräftar bara min tes om att idrott är skadligt för hälsan).
Men först måste jag bara berätta att jag var och såg "den siste samurajen" i måndags. TOOOOOKBRAAAA! Det var definitivt en av de bästa filmer jag sett på mycket länge (sorry Peter Jackson, men den rankar högre än din lilla trilogi)! Och jisses vad jag grät mot slutet av filmen. Så mycket har jag inte gråtit åt en film sedan jag var 16 år och såg "det stora blå" för första gången. Jag var helt matt efter filmen och hade säkert kunnat sitta kvar i salongen några timmar bara för att återhämta mig om det inte hade varit för att jag fick ett oanständigt förslag som jag inte kunde motstå...
Så nu är jag glad och avslappnad igen, men lider fortfarande av lätt sömnbrist. ;D
Tralla-la-la-laaaa! Nu ska jag ut i solen!
2004-01-30
...och snön vräker ner...
...och lägger sig som ett duntäcke över staden, och bullret dämpas och ljuset rinner fram över gatorna som grafit...
Eh. Tja... Ibland vet jag faktiskt inte riktigt var allt kommer ifrån... Jag är på allmänt jättekonstigt humör idag och har varit det sedan igår eftermiddag. Men det är väl sådant som händer även den bäste. Och jag utger mig ju knappast för att vara ens en av de 10 bästa, men nog är jag ganska bra ändå.
För tillfället läser jag "sent i november" av Tove Jansson och då brukar jag bli på lite klurigt humör - fast det brukar bara vara härligt!
Har skrattat högljutt åt en sida på Livejournal idag. Hey! One pants to rule them all!
Jag har inte så mycket mer att säga idag förutom att jag börjar tröttna på att leva i celibat så om du är snäll och sensuell kan du väl höra av dig... Hellre förr än senare...
Om man helt otippat skulle råka gilla StarWars kan man alltid besöka Eddies hemsida. Där finns allt man aldrig velat veta om t ex lasersvärd samt en duva med seriösa problem...
Trevlig helg på er!
/ Mymlan
...och lägger sig som ett duntäcke över staden, och bullret dämpas och ljuset rinner fram över gatorna som grafit...
Eh. Tja... Ibland vet jag faktiskt inte riktigt var allt kommer ifrån... Jag är på allmänt jättekonstigt humör idag och har varit det sedan igår eftermiddag. Men det är väl sådant som händer även den bäste. Och jag utger mig ju knappast för att vara ens en av de 10 bästa, men nog är jag ganska bra ändå.
För tillfället läser jag "sent i november" av Tove Jansson och då brukar jag bli på lite klurigt humör - fast det brukar bara vara härligt!
Har skrattat högljutt åt en sida på Livejournal idag. Hey! One pants to rule them all!
Jag har inte så mycket mer att säga idag förutom att jag börjar tröttna på att leva i celibat så om du är snäll och sensuell kan du väl höra av dig... Hellre förr än senare...
Om man helt otippat skulle råka gilla StarWars kan man alltid besöka Eddies hemsida. Där finns allt man aldrig velat veta om t ex lasersvärd samt en duva med seriösa problem...
Trevlig helg på er!
/ Mymlan
2004-01-28
Kaos, kaos, kaos, kaos, KAOS!!!
Så står det till i min hjärna just nu, om någon är intresserad...
Pluggar på som en galning. Jobbar. Försöker hinna med att äta. Går på kvällskurs. Har möten både till höger och vänster... Need I say moore?
Men det är inte meningen att klaga. Det är ju faktiskt jag som valt detta helt själv, och jag tycker för det mesta att det fungerar rätt bra. Men vissa dagar föreligger en klar risk för överhettning i hjärnkontoret. Som idag till exempel...
Idag gick jag hemifrån strax efter kl. 07.00 för att hinna i tid till min föreläsning i miljöjuridik. Sedan sprang jag iväg därifrån fem minuter innan föreläsningen var slut (kl. 11.55) för att åka till jobbet. Dit anlände jag ca. 20 minuter innan jag skulle börja och hann kasta i mig lite mat och gå på toaletten innan det var dags att bemanna stationen... (Idag jobbar jag inte i bokhandeln utan på mitt andra extraknäck som miljöinformatör på Stockholm Vatten). När jag slutar för dagen bär det iväg till den kvällskursen jag började på förra veckan. Hoppas jag hinner äta middag emellan... Jag räknar nämligen inte med att vara hemma före tidigast 21.30...
Denna kvällskurs är en kurs i *fanfar* silversmide. Jag gjorde en intresseanmälan för några veckor sedan och då sade de att mina chanser för att komma med var i princip obefintliga. Men förra veckan (samma dag som kursen skulle börja) var det någon som lämnade återbud och eftersom jag verkar ha varit den enda som kunde börja med så kort varsel fick jag platsen. Tjohooo!!!! Det är verkligen jättekul! Framför allt känns det som att jag verkligen var i stort behov att att göra något som inte betygssätts (åtminstone inte av någon annan än jag själv) och som inte behöver leda någon vart - dvs något som jag gör helt för min egen skull bara för att jag har lust! Underbart!!! Frågan är bara: varför har jag inte tänkt på det tidigare?
Det är så här mitt liv har fungerat hittills:
Även de beslut som jag gett intryck av att fatta för min egen skull har, när allt kommer till kritan, på ett eller annat sätt blivit fattade för att tillfredställa någon annan. Nu kommer säkert någon i min familj protestera högljutt, men tänk på detta först - har jag någonsin medvetet försökt göra er besvikna? Visserligen har jag inte alltid fattat så kloka beslut, och många av dessa har verkat vara tagna helt ur luften. Men (sorgligt nog) har alla beslut - utan undantag - syftat till att visa någon annan att "jag kan". Oavsett om denne någon varit en familjemedlem, pojkvän eller någon av de som behandlat mig illa på eller annat sätt. (Jag tror knappast jag är ensam om denna önskan om att "hämnas" på de som någon gång tvivlat (eller fått mig att tvivla) på min förmåga. Det verkar vara någon sorts universell lag...)
Men nu verkar jag ha kommit till den punkten i mitt liv att den enda jag egentligen behöver imponera på är mig själv - och det är så obeskrivligt befriande! Självklart kommer jag alltid fortsätta vilja göra min familj stolt över mig, men det är inte längre målet med mitt liv. Mitt nya motto är väl något i stil med: "Om jag är stolt över mig själv kommer även andra kunna vara stolta över mig". Jag har nämligen (bättre sent än aldrig) kommit underfund med att det finns ingen som är så fördömande mot en människa som den människan själv. (Och plattityderna haglar... sorry.)
Och sist men inte minst:
Det finns inget bättre sätt att "hämnas" på gamla plågoandar som att helt enkelt skaka på axlarna och säga "Äh! Vem bryr sig?"
Nu är det slut på racklet för det här gången. (Puh! Eller hur?)
So long!
/ Plattitydernas obestridliga mästarinna
Så står det till i min hjärna just nu, om någon är intresserad...
Pluggar på som en galning. Jobbar. Försöker hinna med att äta. Går på kvällskurs. Har möten både till höger och vänster... Need I say moore?
Men det är inte meningen att klaga. Det är ju faktiskt jag som valt detta helt själv, och jag tycker för det mesta att det fungerar rätt bra. Men vissa dagar föreligger en klar risk för överhettning i hjärnkontoret. Som idag till exempel...
Idag gick jag hemifrån strax efter kl. 07.00 för att hinna i tid till min föreläsning i miljöjuridik. Sedan sprang jag iväg därifrån fem minuter innan föreläsningen var slut (kl. 11.55) för att åka till jobbet. Dit anlände jag ca. 20 minuter innan jag skulle börja och hann kasta i mig lite mat och gå på toaletten innan det var dags att bemanna stationen... (Idag jobbar jag inte i bokhandeln utan på mitt andra extraknäck som miljöinformatör på Stockholm Vatten). När jag slutar för dagen bär det iväg till den kvällskursen jag började på förra veckan. Hoppas jag hinner äta middag emellan... Jag räknar nämligen inte med att vara hemma före tidigast 21.30...
Denna kvällskurs är en kurs i *fanfar* silversmide. Jag gjorde en intresseanmälan för några veckor sedan och då sade de att mina chanser för att komma med var i princip obefintliga. Men förra veckan (samma dag som kursen skulle börja) var det någon som lämnade återbud och eftersom jag verkar ha varit den enda som kunde börja med så kort varsel fick jag platsen. Tjohooo!!!! Det är verkligen jättekul! Framför allt känns det som att jag verkligen var i stort behov att att göra något som inte betygssätts (åtminstone inte av någon annan än jag själv) och som inte behöver leda någon vart - dvs något som jag gör helt för min egen skull bara för att jag har lust! Underbart!!! Frågan är bara: varför har jag inte tänkt på det tidigare?
Det är så här mitt liv har fungerat hittills:
Även de beslut som jag gett intryck av att fatta för min egen skull har, när allt kommer till kritan, på ett eller annat sätt blivit fattade för att tillfredställa någon annan. Nu kommer säkert någon i min familj protestera högljutt, men tänk på detta först - har jag någonsin medvetet försökt göra er besvikna? Visserligen har jag inte alltid fattat så kloka beslut, och många av dessa har verkat vara tagna helt ur luften. Men (sorgligt nog) har alla beslut - utan undantag - syftat till att visa någon annan att "jag kan". Oavsett om denne någon varit en familjemedlem, pojkvän eller någon av de som behandlat mig illa på eller annat sätt. (Jag tror knappast jag är ensam om denna önskan om att "hämnas" på de som någon gång tvivlat (eller fått mig att tvivla) på min förmåga. Det verkar vara någon sorts universell lag...)
Men nu verkar jag ha kommit till den punkten i mitt liv att den enda jag egentligen behöver imponera på är mig själv - och det är så obeskrivligt befriande! Självklart kommer jag alltid fortsätta vilja göra min familj stolt över mig, men det är inte längre målet med mitt liv. Mitt nya motto är väl något i stil med: "Om jag är stolt över mig själv kommer även andra kunna vara stolta över mig". Jag har nämligen (bättre sent än aldrig) kommit underfund med att det finns ingen som är så fördömande mot en människa som den människan själv. (Och plattityderna haglar... sorry.)
Och sist men inte minst:
Det finns inget bättre sätt att "hämnas" på gamla plågoandar som att helt enkelt skaka på axlarna och säga "Äh! Vem bryr sig?"
Nu är det slut på racklet för det här gången. (Puh! Eller hur?)
So long!
/ Plattitydernas obestridliga mästarinna
2004-01-21
Puckelpist för Antikrist - bastuklubb för Beelzebub...
... och andra fantastiska uttryck haglade under den skidresa jag nu har kommit hem från. Det blev mycket skidåkning med tillhörande vurpor samt mycket festande med tillhörande snöbollskrig inomhus. Med andra ord: vi hade askul!
Men det bästa av allt var att jag överträffade mitt personliga mål med hästlängder. Mitt mål var att jag mot slutet av resan skulle ta mig ned för en blå backe utan att drabbas av panik, men redan första dagen hade jag inte bara en utan två(!) gånger åkt ned för en röd backe. Och jag ramlade inte så många gånger så det störde... Men jag säger bara Oh! The pain! Mina knän är inte byggda för att arbeta så mycket i sidled.
Nu är jag i alla fall tillbaka i stan och känner mig lagom "jetlagad". Jag tror jag skulle behöva sova en vecka i sträck för att ta igen all förlorad sömn...
Men med tanke på hur många rapporter jag har att skriva lär det väl inte bli mycket bevänt med den saken.
Jag tror jag skulle behöva göra som de i låten av Sportlov för att klara av det här: att bli bloddopad av Satan.
Som avslutning säger jag bara:
Se upp för liftbvalarna!
... och andra fantastiska uttryck haglade under den skidresa jag nu har kommit hem från. Det blev mycket skidåkning med tillhörande vurpor samt mycket festande med tillhörande snöbollskrig inomhus. Med andra ord: vi hade askul!
Men det bästa av allt var att jag överträffade mitt personliga mål med hästlängder. Mitt mål var att jag mot slutet av resan skulle ta mig ned för en blå backe utan att drabbas av panik, men redan första dagen hade jag inte bara en utan två(!) gånger åkt ned för en röd backe. Och jag ramlade inte så många gånger så det störde... Men jag säger bara Oh! The pain! Mina knän är inte byggda för att arbeta så mycket i sidled.
Nu är jag i alla fall tillbaka i stan och känner mig lagom "jetlagad". Jag tror jag skulle behöva sova en vecka i sträck för att ta igen all förlorad sömn...
Men med tanke på hur många rapporter jag har att skriva lär det väl inte bli mycket bevänt med den saken.
Jag tror jag skulle behöva göra som de i låten av Sportlov för att klara av det här: att bli bloddopad av Satan.
Som avslutning säger jag bara:
Se upp för liftbvalarna!
2004-01-13
Och så var det vardag igen...
Jaha. Nu är man tillbaka i skolan igen och börjar redan känna sig lätt desillusionerad... Sådan tur att jag åker upp till fjällen imorgon och gör backarna osäkra än en gång. Kan väl inte direkt påstå att jag gör dem osäkra för någon annan än mig själv, men ändå. Det ska bli kul!
I örvigt kan jag väl säga att jag hade ett mycket angenämt besök förra veckan när en god vän var över på middag. Det blev ganska sent så han sov över och det var mysigt att ha någon att gosa med förutom mitt trogna gamla gosedjur...
På måndag ska jag till läkaren och förhoppningsvis få ordning på min vänstra häl som varit till förtret under en längre tid. Det första jag ska göra när jag kan gå ordentligt igen är att springa iväg till Mälarsalen och dansa tills jag stupar. *tjohooo*
Nej. Nu börjar föreläsninggen, så det är väl bäst att logga av.
Bye, bye, my little darlings!
Jaha. Nu är man tillbaka i skolan igen och börjar redan känna sig lätt desillusionerad... Sådan tur att jag åker upp till fjällen imorgon och gör backarna osäkra än en gång. Kan väl inte direkt påstå att jag gör dem osäkra för någon annan än mig själv, men ändå. Det ska bli kul!
I örvigt kan jag väl säga att jag hade ett mycket angenämt besök förra veckan när en god vän var över på middag. Det blev ganska sent så han sov över och det var mysigt att ha någon att gosa med förutom mitt trogna gamla gosedjur...
På måndag ska jag till läkaren och förhoppningsvis få ordning på min vänstra häl som varit till förtret under en längre tid. Det första jag ska göra när jag kan gå ordentligt igen är att springa iväg till Mälarsalen och dansa tills jag stupar. *tjohooo*
Nej. Nu börjar föreläsninggen, så det är väl bäst att logga av.
Bye, bye, my little darlings!
2004-01-05
Ut med det gamla och in med det nya...
Ja, då var både jul och nyårshelgen avklarade utan att några större skador kan rapporteras. Julen avlöpte traditionsenligt med att jag arbetade på Akademibokhandeln större delen av julhelgen (med undantag för julafton och juldagen). Nytt för i år (eller förra året) var att jag inte bodde hos mina föräldrar och därmed kunde avbryta julfirandet när jag själv fann det lämpligt genom att helt enkelt åka hem. Detta gjorde att själva julfirandet kändes riktigt trevligt för första gången på många år.
Nyår firades även det traditionsenligt med att de flesta blev aspackade och vinglade runt och dansade och kramades. Nyheter för i år (eller förra året och det här... nu blev det komplicerat) var att jag inte bara var på en fest utan två(!) samt att jag inte jobbade på nyårsafton. Detta kändes helt klart som en förändring till det bättre, men jag tror nog att jag ska ta det lite lungare nästkommande nyår.
Jag har även hunnit klämma in en kort med intensiv lunch med en mycket trevlig pojke (fri tolkning på detta - det blir säkert roligare så....) samt att fira en vän som fyllt 30 och en vän som fyllt 32. Förutom det har jag även haft besök av min gamla sambo från Oslo och det var väldigt trevligt att träffas igen efter så lång tid. Senast jag träffade honom var nämligen strax efter nyår förra året (2003). Ibland undrar jag hur jag hinner med allt, men inser även att det är precis det jag inte gör.
:o(
Får nog börja prioritera lite bättre. Men det är så förbannat tråkigt att prioritera bort något... Fast eftersom jag lovat mig själv (OBS! Ej nyårslöfte!) att börja prioritera min hälsa lite mer än tidigare får jag nog försöka plocka bort en del av de mindre nödvändiga aktiviteterna.
Som till exempel att blogga... Nej, jag skojar bara! Säga vad man vill om det, men det här har faktiskt blivit en aktivitet som är nödvändig för mitt välbefinnande. Det är så skönt att bara låta fingrarna flöda fram över tangentbordet utan att egentligen fundera allt för mycket på vilka ord som formuleras på skärmen. *suck* Det är ett enkelt och förhållandevis billigt nöje som får mig att bli en lyckligare människa (förutom under de perioder när jag inte har tillgång till nätet och därmed inte heller kan blogga).
Nu ska jag åka hem till morfar och avsluta julfirandet med den traditionsenliga trettonhelgsmiddagen med den minst lika traditionenliga desserten - marängsviss. Mums!
Att bero på mat förresten:
Heja purjon!
Och är ni inte snälla kommer jag hem till er och slaskar till er med en soggig purjolök när ni minst anar det...
Slask, slask!
Ja, då var både jul och nyårshelgen avklarade utan att några större skador kan rapporteras. Julen avlöpte traditionsenligt med att jag arbetade på Akademibokhandeln större delen av julhelgen (med undantag för julafton och juldagen). Nytt för i år (eller förra året) var att jag inte bodde hos mina föräldrar och därmed kunde avbryta julfirandet när jag själv fann det lämpligt genom att helt enkelt åka hem. Detta gjorde att själva julfirandet kändes riktigt trevligt för första gången på många år.
Nyår firades även det traditionsenligt med att de flesta blev aspackade och vinglade runt och dansade och kramades. Nyheter för i år (eller förra året och det här... nu blev det komplicerat) var att jag inte bara var på en fest utan två(!) samt att jag inte jobbade på nyårsafton. Detta kändes helt klart som en förändring till det bättre, men jag tror nog att jag ska ta det lite lungare nästkommande nyår.
Jag har även hunnit klämma in en kort med intensiv lunch med en mycket trevlig pojke (fri tolkning på detta - det blir säkert roligare så....) samt att fira en vän som fyllt 30 och en vän som fyllt 32. Förutom det har jag även haft besök av min gamla sambo från Oslo och det var väldigt trevligt att träffas igen efter så lång tid. Senast jag träffade honom var nämligen strax efter nyår förra året (2003). Ibland undrar jag hur jag hinner med allt, men inser även att det är precis det jag inte gör.
:o(
Får nog börja prioritera lite bättre. Men det är så förbannat tråkigt att prioritera bort något... Fast eftersom jag lovat mig själv (OBS! Ej nyårslöfte!) att börja prioritera min hälsa lite mer än tidigare får jag nog försöka plocka bort en del av de mindre nödvändiga aktiviteterna.
Som till exempel att blogga... Nej, jag skojar bara! Säga vad man vill om det, men det här har faktiskt blivit en aktivitet som är nödvändig för mitt välbefinnande. Det är så skönt att bara låta fingrarna flöda fram över tangentbordet utan att egentligen fundera allt för mycket på vilka ord som formuleras på skärmen. *suck* Det är ett enkelt och förhållandevis billigt nöje som får mig att bli en lyckligare människa (förutom under de perioder när jag inte har tillgång till nätet och därmed inte heller kan blogga).
Nu ska jag åka hem till morfar och avsluta julfirandet med den traditionsenliga trettonhelgsmiddagen med den minst lika traditionenliga desserten - marängsviss. Mums!
Att bero på mat förresten:
Heja purjon!
Och är ni inte snälla kommer jag hem till er och slaskar till er med en soggig purjolök när ni minst anar det...
Slask, slask!
2003-12-18
Jul, jul, strålande jul...
...glans över gröna skogar...
Usch så deprimerande det är med det här vädret! Förr-förra helgen var det nästan vinter. I förrgår var det nästan vinter. Men igår kändes det som om det var vår...
Det är något ruttet med det svenska vädret!
Sedan sist jag bloggade har jag hunnit med en hel del... Det har ju varit Lucia med allt vad det innebär med luciatåg, "starkglögg", luciavaka mm... Jag har hunnit vara berusad en del och gjort bort mig lite lagom sådär, samt återfunnit en gammal vän som är mycket trevlig att gosa med. (Nej vi har inte haft sex. Man kan faktiskt gosa utan att det behöver betyda något annat). Fast å andra sidan är han en sån som jag mycket väl skulle kunna falla för, så det är väl bäst att se upp...
Någon frågade mig varför jag är singel. Framför allt undrade han nog varför jag har varit det så länge (jag tycker inte 1½ år är länge, men allt är ju relativt). Jag svarade som vanligt att jag har bara inte hittat någon som är värd besväret än. Men nu har jag tänkt lite på saken och kommit fram till att det är bara en del av sanningen.
Visst är det så att jag inte har hittat någon som varit tillräckligt speciell. Men problemet är att jag lyckas alltid med konsten att träffa flera killar samtidigt som är ungefär lika intressanta och jag har vääääldigt svårt för att bestämma mig då. Å andra sidan kan man ju se det som att om det var någon av de som var extra speciell skulle det väl inte vara så svårt att bestämma sig. Sanningen att säga är jag faktiskt lite rädd för att träffa någon. Det innebär ju att jag måste planera in någon annan i mitt liv igen och jag har ju knappt tid att planera in mig själv. Fast det vore ju trevligt att ha någon att bry sig om lite extra och tillbringa en stor del av fritiden med... AAAAAH! Man kan ju bli tokig för mindre!
Igår var jag och såg Return of the King... Oooaaayyyayayy!!! Took-bra! (Om ni ursäktar skämtet). Den var så otroligt bra att jag mycket väl hade kunnat sitta en timme till, även om jag hade träsmak i baken efter en timme. Ska gå och se om den i mellandagarna. Den hade:
Maffiga slag
Mäktiga mûmakiler
Gullig, sjungande hobbit
Asläckra animationer
Brilliant Andy Serkins
...jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet...
För oss inbitna Tolkienister (framför allt alla som är med i eller haft kontakt med Forodrim) fanns även en del godbitar som tyvärr(?) orsakade andnöd och tårar i ögonen när man försökte att inte skratta allt för högt under den högtidliga dubbningsceremonin samt under den högstämda kröningen. Tennammbarrmätta på er! Fick även veta att jag inte var den enda (puh!) som tyckte att det verkade som om Frodo och Sam skulle kyssa varandra under flera scener i filmen... (Tips! Kolla in en av de trekantiga reklampelarna på Kungsgatan mellan Hötorget och Wasagatan, så förstår ni vad jag menar).
Jag har nyss skrivit kontrakt med Stockholm Vatten och är från och med 1/1 timanställd på miljö- och marknadsavdelningen. Yippiiiii!
Ikväll ska jag städa och tvätta. (Och baka om jag hinner annars får jag göra det imorgon). Imorgon får jag besök av min ex-ex-pojkvän från Norge. Det ska bli jättekul! Vi har inte setts på snart ett år, så det är verkligen bli dags... På lördag ska jag på 30-årsfest, men jag får lov att ta det lite lugnt eftersom jag jobbar på söndag. (Back to the bookstore).
Så jag vet inte när jag kommer kunna blogga nästa gång, men det dröjer nog inte lika länge som det gjort innan den här posten.
... Jingle bells, jingle bells, jingle all the way....
...glans över gröna skogar...
Usch så deprimerande det är med det här vädret! Förr-förra helgen var det nästan vinter. I förrgår var det nästan vinter. Men igår kändes det som om det var vår...
Det är något ruttet med det svenska vädret!
Sedan sist jag bloggade har jag hunnit med en hel del... Det har ju varit Lucia med allt vad det innebär med luciatåg, "starkglögg", luciavaka mm... Jag har hunnit vara berusad en del och gjort bort mig lite lagom sådär, samt återfunnit en gammal vän som är mycket trevlig att gosa med. (Nej vi har inte haft sex. Man kan faktiskt gosa utan att det behöver betyda något annat). Fast å andra sidan är han en sån som jag mycket väl skulle kunna falla för, så det är väl bäst att se upp...
Någon frågade mig varför jag är singel. Framför allt undrade han nog varför jag har varit det så länge (jag tycker inte 1½ år är länge, men allt är ju relativt). Jag svarade som vanligt att jag har bara inte hittat någon som är värd besväret än. Men nu har jag tänkt lite på saken och kommit fram till att det är bara en del av sanningen.
Visst är det så att jag inte har hittat någon som varit tillräckligt speciell. Men problemet är att jag lyckas alltid med konsten att träffa flera killar samtidigt som är ungefär lika intressanta och jag har vääääldigt svårt för att bestämma mig då. Å andra sidan kan man ju se det som att om det var någon av de som var extra speciell skulle det väl inte vara så svårt att bestämma sig. Sanningen att säga är jag faktiskt lite rädd för att träffa någon. Det innebär ju att jag måste planera in någon annan i mitt liv igen och jag har ju knappt tid att planera in mig själv. Fast det vore ju trevligt att ha någon att bry sig om lite extra och tillbringa en stor del av fritiden med... AAAAAH! Man kan ju bli tokig för mindre!
Igår var jag och såg Return of the King... Oooaaayyyayayy!!! Took-bra! (Om ni ursäktar skämtet). Den var så otroligt bra att jag mycket väl hade kunnat sitta en timme till, även om jag hade träsmak i baken efter en timme. Ska gå och se om den i mellandagarna. Den hade:
Maffiga slag
Mäktiga mûmakiler
Gullig, sjungande hobbit
Asläckra animationer
Brilliant Andy Serkins
...jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet...
För oss inbitna Tolkienister (framför allt alla som är med i eller haft kontakt med Forodrim) fanns även en del godbitar som tyvärr(?) orsakade andnöd och tårar i ögonen när man försökte att inte skratta allt för högt under den högtidliga dubbningsceremonin samt under den högstämda kröningen. Tennammbarrmätta på er! Fick även veta att jag inte var den enda (puh!) som tyckte att det verkade som om Frodo och Sam skulle kyssa varandra under flera scener i filmen... (Tips! Kolla in en av de trekantiga reklampelarna på Kungsgatan mellan Hötorget och Wasagatan, så förstår ni vad jag menar).
Jag har nyss skrivit kontrakt med Stockholm Vatten och är från och med 1/1 timanställd på miljö- och marknadsavdelningen. Yippiiiii!
Ikväll ska jag städa och tvätta. (Och baka om jag hinner annars får jag göra det imorgon). Imorgon får jag besök av min ex-ex-pojkvän från Norge. Det ska bli jättekul! Vi har inte setts på snart ett år, så det är verkligen bli dags... På lördag ska jag på 30-årsfest, men jag får lov att ta det lite lugnt eftersom jag jobbar på söndag. (Back to the bookstore).
Så jag vet inte när jag kommer kunna blogga nästa gång, men det dröjer nog inte lika länge som det gjort innan den här posten.
... Jingle bells, jingle bells, jingle all the way....
2003-12-04
Mörkt, mörkt, mörkt...
Nu börjar det bli så där mörkt ute igen, och värre lär det bli. Normalt sett stör det inte mig något nämnvärt eftersom det brukar finnas lite hopp om att snön kommer snart, men det är över 5 plusgrader ute och det verkar inte bli så mycket kallare inom den närmsta framtiden. Däremot är det ju mysigt med alla adventsljusstakar som dykt upp i fönstrena. Själv är jag inte mycket för det där med julpynt. I år kommer pyntet bestå av glittriga pappersstjärnor (hemgjorda så klart) i fönstret, en vit (glittrig) julgran som egentligen är ett stearinljus samt en snögubbe. Och så var det med den saken. Det där med tomtenissar och julgranar får någon annan syssla med. (Men jag kan väl erkänna att jag funderar på att köpa en liten prydnadsen att ha på bordet).
Nu har jag bara två veckor kvar på min praktik och jag börjar lida av akut separationsångest. Jag har verkligen haft jättekul och fått många nya infallsvinklar på det här med vatten- och avloppsrening. Den biten jag har sysslat med sedan i augusti nu - miljöinformation - är verkligen något jag skulle vilja fortsätta med. Fick ett mail från skolan idag om den CAD-bok vi ska köpa inför vårens kurs och blev raskt dragen tillbaka i den bistra ekonomiska verkligheten. Det är dyrt att studera! Bläh!
Förra veckan var det företagsfest. Det var mycket trevligt och en aning bisarrt. Sprang på halva den gamla grannskapen som fanns när min familj flyttade in i det hus de bor i nu. Men det bästa med hela kvällen var att få umgås med de jag har arbetat med i snart fyra månader på ett avslappnat, icke jobbrelaterat sätt. Fick även höra att de uppskattar mitt arbete och att de betraktar mig mer som en av dem än som en praktikant. Jag är väldigt mån om att göra ett bra arbete (ibland skulle man nästan kunna säga att jag är besatt av det), så när jag fick höra från avdelningschefen att mina "kollegor" talar varmt om mig kändes det lite extra bra...
I fredags lyckades jag förtjäna en skalenlig replika av Obi-Wan Kenobis lasersvärd i nysilver (handgjord av min vän Eddie) genom att dricka en av de värsta drinkar jag någonsin druckit (den bestod egentligen av två delar och man var tvungen att svepa båda i snabb följd). Lasersvärdet ingick som en bonus till den första som lyckades ta drinken utan att bita av. Jag klarade det på andra försöket och sedan hade min strupe bränts sönder helt så jag kunde knappt prata dagen efter. Tänk vad man kan få folk att utsätta sig för för ett litet hängsmycke...
Ja, ja. Idag tror jag att jag ska dunka mig själv lite i ryggen genom att gå och shoppa loss på lite nya kläder och kanske till och med lite smink... Jo, så får det bli!
Hej hopp!
Nu börjar det bli så där mörkt ute igen, och värre lär det bli. Normalt sett stör det inte mig något nämnvärt eftersom det brukar finnas lite hopp om att snön kommer snart, men det är över 5 plusgrader ute och det verkar inte bli så mycket kallare inom den närmsta framtiden. Däremot är det ju mysigt med alla adventsljusstakar som dykt upp i fönstrena. Själv är jag inte mycket för det där med julpynt. I år kommer pyntet bestå av glittriga pappersstjärnor (hemgjorda så klart) i fönstret, en vit (glittrig) julgran som egentligen är ett stearinljus samt en snögubbe. Och så var det med den saken. Det där med tomtenissar och julgranar får någon annan syssla med. (Men jag kan väl erkänna att jag funderar på att köpa en liten prydnadsen att ha på bordet).
Nu har jag bara två veckor kvar på min praktik och jag börjar lida av akut separationsångest. Jag har verkligen haft jättekul och fått många nya infallsvinklar på det här med vatten- och avloppsrening. Den biten jag har sysslat med sedan i augusti nu - miljöinformation - är verkligen något jag skulle vilja fortsätta med. Fick ett mail från skolan idag om den CAD-bok vi ska köpa inför vårens kurs och blev raskt dragen tillbaka i den bistra ekonomiska verkligheten. Det är dyrt att studera! Bläh!
Förra veckan var det företagsfest. Det var mycket trevligt och en aning bisarrt. Sprang på halva den gamla grannskapen som fanns när min familj flyttade in i det hus de bor i nu. Men det bästa med hela kvällen var att få umgås med de jag har arbetat med i snart fyra månader på ett avslappnat, icke jobbrelaterat sätt. Fick även höra att de uppskattar mitt arbete och att de betraktar mig mer som en av dem än som en praktikant. Jag är väldigt mån om att göra ett bra arbete (ibland skulle man nästan kunna säga att jag är besatt av det), så när jag fick höra från avdelningschefen att mina "kollegor" talar varmt om mig kändes det lite extra bra...
I fredags lyckades jag förtjäna en skalenlig replika av Obi-Wan Kenobis lasersvärd i nysilver (handgjord av min vän Eddie) genom att dricka en av de värsta drinkar jag någonsin druckit (den bestod egentligen av två delar och man var tvungen att svepa båda i snabb följd). Lasersvärdet ingick som en bonus till den första som lyckades ta drinken utan att bita av. Jag klarade det på andra försöket och sedan hade min strupe bränts sönder helt så jag kunde knappt prata dagen efter. Tänk vad man kan få folk att utsätta sig för för ett litet hängsmycke...
Ja, ja. Idag tror jag att jag ska dunka mig själv lite i ryggen genom att gå och shoppa loss på lite nya kläder och kanske till och med lite smink... Jo, så får det bli!
Hej hopp!
2003-11-24
I datorhaveriets kölvatten
Tänk så lugnt och skönt allting kan vara ibland. Framför allt en eftermiddag när stora delar av företaget internserver ligger nere. Ingen får egentligen något vettigt arbete gjort och detta ger utrymme för att man unnar sig längre (och fler) fikaraster än på mycket länge. Man kan även göra som en del av mina kollegor och passa på att gå hem lite tidigare, eller läsa den där artikeln som man har velat läsa den senaste månaden... Det vore egentligen bättre om det blev sådana mindre haverier lite oftare eftersom det främjar trivseln på arbetsplatsen genom att man får lite mer tid att samtala med sina kollegor om saker som inte nödvändigtvis rör arbetet. Datorvirus är inte alltid av ondo!
(Nu kommer väl lynchmobben från helpdesk snart med högafflar och brinnande facklor för att jaga mig genom korridoren och hänga mig i tårna ner från kopparkupolen på taket...)
Var och såg "Hitta Nemo" för någon vecka sedan, och jag kan ärligt säga att jag har inte skrattat så mycket åt en film på länge. Den hade definitivt sina hysteriskt skojiga stunder... Den hade också en av de coolaste filmkaraktärer jag någonsin sett - nämligen havssköldpaddan d.ä. Han var så kall att man skulle kunna djupfrysa isbjörnar med honom. Han hade också det bästa svar jag hört på den ständiga frågan : hur vet jag när mitt barn är redo?
Och svaret var: "He'll know, and then you'll know, you know".
Hur coolt är inte det?
För att inte tala om hur sant det (nog) är. (Jag har ju inga egna barn, men det känns ändå som att det borde stämma.)
I helgen såg jag "American Beauty" (igen) och jag grät minst lika mycket den här gången...
Bör väl tillägga att jag inte grät för att filmen var sorglig (för det är den ju inte) utan för att den är vacker. Det känns så skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar och framför allt att någon annan kan uppskatta skönheten i både det lilla och det stora. Ibland händer det ju att man ser något som är så vackert att det gör ont. Som en snöflinga. Eller ett dimmigt fält i soluppgången. Eller...
Hjäääääääälp!!!!! Nu blev jag sådär sentimental igen. Urrrk!
Jag är faktiskt inte någon romantiker. Jag hatar romantiker. Och deras familjer. Och deras kaniner och morötterna deras kaniner äter och... (Vem försöker jag lura egentligen?)
Jag har inte bara sett på film på sista tiden, jag har även hunnit se lite på TV. Där har jag sett den för tillfället sexigaste "filmkyssen" - nämligen den mellan Fred Durst och Halle Berry i Limp Bizkits nya video till låten "Behind Blue Eyes". M - mmmmm.
(Varför är det ingen som kysser så "på riktigt"?)
... börjar nog bli dags att skaffa sig en älskare igen...
Dags att se upp killar! Cowabunga!
Tänk så lugnt och skönt allting kan vara ibland. Framför allt en eftermiddag när stora delar av företaget internserver ligger nere. Ingen får egentligen något vettigt arbete gjort och detta ger utrymme för att man unnar sig längre (och fler) fikaraster än på mycket länge. Man kan även göra som en del av mina kollegor och passa på att gå hem lite tidigare, eller läsa den där artikeln som man har velat läsa den senaste månaden... Det vore egentligen bättre om det blev sådana mindre haverier lite oftare eftersom det främjar trivseln på arbetsplatsen genom att man får lite mer tid att samtala med sina kollegor om saker som inte nödvändigtvis rör arbetet. Datorvirus är inte alltid av ondo!
(Nu kommer väl lynchmobben från helpdesk snart med högafflar och brinnande facklor för att jaga mig genom korridoren och hänga mig i tårna ner från kopparkupolen på taket...)
Var och såg "Hitta Nemo" för någon vecka sedan, och jag kan ärligt säga att jag har inte skrattat så mycket åt en film på länge. Den hade definitivt sina hysteriskt skojiga stunder... Den hade också en av de coolaste filmkaraktärer jag någonsin sett - nämligen havssköldpaddan d.ä. Han var så kall att man skulle kunna djupfrysa isbjörnar med honom. Han hade också det bästa svar jag hört på den ständiga frågan : hur vet jag när mitt barn är redo?
Och svaret var: "He'll know, and then you'll know, you know".
Hur coolt är inte det?
För att inte tala om hur sant det (nog) är. (Jag har ju inga egna barn, men det känns ändå som att det borde stämma.)
I helgen såg jag "American Beauty" (igen) och jag grät minst lika mycket den här gången...
Bör väl tillägga att jag inte grät för att filmen var sorglig (för det är den ju inte) utan för att den är vacker. Det känns så skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar och framför allt att någon annan kan uppskatta skönheten i både det lilla och det stora. Ibland händer det ju att man ser något som är så vackert att det gör ont. Som en snöflinga. Eller ett dimmigt fält i soluppgången. Eller...
Hjäääääääälp!!!!! Nu blev jag sådär sentimental igen. Urrrk!
Jag är faktiskt inte någon romantiker. Jag hatar romantiker. Och deras familjer. Och deras kaniner och morötterna deras kaniner äter och... (Vem försöker jag lura egentligen?)
Jag har inte bara sett på film på sista tiden, jag har även hunnit se lite på TV. Där har jag sett den för tillfället sexigaste "filmkyssen" - nämligen den mellan Fred Durst och Halle Berry i Limp Bizkits nya video till låten "Behind Blue Eyes". M - mmmmm.
(Varför är det ingen som kysser så "på riktigt"?)
... börjar nog bli dags att skaffa sig en älskare igen...
Dags att se upp killar! Cowabunga!
2003-11-20
Jag finns!
Har just upptäckt att jag finns. Eller rättare sagt att min blog gör det... Det går numera att söka efter min blog på Google och på svenskt webbloggindex. Tjohoo! Det gick minsann inte för ett halvår sedan. Jag drabbas snart av storhetsvansinne! Det här måste väl ändå tyda på att folk gillar det jag skriver! Eller?
Har förresten funderat över hur det kan komma sig att de flesta män ständigt talar om hur trevligt det vore om en tjej tog initiativet någon gång, men när man väl gör det verkar de snarast förskräckta...
Och alla tjejer som talar om hur trevligt det vore att träffa en romantisk kille, men när de väl blir uppvaktade tycker de snarare att det känns obekvämt och frågar sig "vad är han ute efter nu, då?"
Jag tycker det är kul att chockera. Inte så mycket andra som mig själv. Det görs enklast genom att jag gör något som jag egentligen kanske funderat på att göra länge, men som jag av olika orsaker inte vågat göra. Som t ex att fälla någon grovt sexuell kommentar eller att gå fram och nypa den där läckra killen i rumpan... Bör väl kanske påpeka att jag är en till utseendet ganska liten och oskuldsfull flicka (åtminstone för det mesta) och jag kan vara en regelrätt moraltant vad gäller vissa saker. Det är det som gör att det blir extra kul att göra något som kan uppfattas som okarakteristiskt någon gång ibland...
Som nu.
Det här blir nog en av de kortaste poster jag skrivit på länge.
Men det kommer mer...
Google, google på er!
Har just upptäckt att jag finns. Eller rättare sagt att min blog gör det... Det går numera att söka efter min blog på Google och på svenskt webbloggindex. Tjohoo! Det gick minsann inte för ett halvår sedan. Jag drabbas snart av storhetsvansinne! Det här måste väl ändå tyda på att folk gillar det jag skriver! Eller?
Har förresten funderat över hur det kan komma sig att de flesta män ständigt talar om hur trevligt det vore om en tjej tog initiativet någon gång, men när man väl gör det verkar de snarast förskräckta...
Och alla tjejer som talar om hur trevligt det vore att träffa en romantisk kille, men när de väl blir uppvaktade tycker de snarare att det känns obekvämt och frågar sig "vad är han ute efter nu, då?"
Jag tycker det är kul att chockera. Inte så mycket andra som mig själv. Det görs enklast genom att jag gör något som jag egentligen kanske funderat på att göra länge, men som jag av olika orsaker inte vågat göra. Som t ex att fälla någon grovt sexuell kommentar eller att gå fram och nypa den där läckra killen i rumpan... Bör väl kanske påpeka att jag är en till utseendet ganska liten och oskuldsfull flicka (åtminstone för det mesta) och jag kan vara en regelrätt moraltant vad gäller vissa saker. Det är det som gör att det blir extra kul att göra något som kan uppfattas som okarakteristiskt någon gång ibland...
Som nu.
Det här blir nog en av de kortaste poster jag skrivit på länge.
Men det kommer mer...
Google, google på er!
2003-11-14
Sex, sex och ännu mera sex!
Är det så att man är en sämre människa om man inte tycker sex är viktigt?
Och hur kommer det sig att om man säger till någon att man klarar sig bra utan så måste den personen genast komma med argumentet att "det tror du bara eftersom du uppenbarligen aldrig har haft tillräckligt bra sex"?
Var gång jag öppnar en tidning ser jag bilder av lättklädda män och kvinnor i annonser som ska sälja allt från underkläder till tvättmedel. Jag frågar mig bara - är det så att man blir sexig om man använder en viss sorts diskborste? I min lilla värld har sex appeal inget att göra med vilket margarin man brer på smörgåsen eller vilka frukostflingor man äter. Men det är ju tyvärr så att allt verkar gå att sälja med "lagom" mycket sex...
Större delen av dessa annonser riktar sig till vuxna och sk. "unga vuxna", men eftersom de förekommer i medier som ses/läses även av en yngre publik (som oftast är betydligt mer mottaglig för signaler som talar om hur man ska vara för att vara en lyckad människa) tycker jag att det är förkastligt.
En bieffekt av detta bombardemang har blivit att det är onormalt att inte ha sex före 14 års ålder, åttaåriga flickor vill ha stringtrosor och push-up BH, unga killar börjar med sterioder för att de tror att alla tjejer vill ha väloljade muskelpaket med stomatolsmil, osv... Jag säger bara skärpning alla vuxna! Låt barnen vara barn så länge de kan! De växer upp så snabbt ändå.
Jag säger bara - våga vägra sex!!!
Det är varken fult eller onaturligt att inte vilja ha sex ibland.
Nu menar jag inte att man inte får ha sex hur ofta man vill och med vem man vill, men att känna sig tvingad bara för att samhällsnormen vridits allt mer mot att alla ska vara någon sorts sexuella Duracellkaniner är fel-fel-feeeel!
Detta gäller självklart inte bara tjejer. Även killar har rätt att inte ha lust!
Jag skulle kunna skriva hur många spaltmeter som helst om det här, men det får nog räcka med galla för den här gången...
And now for something completely different... (som Monty Python brukar säga)
Jag tror att Platon var något viktigt på spåren med sin grott-teori...
Sug på den karamellen ni!
Är det så att man är en sämre människa om man inte tycker sex är viktigt?
Och hur kommer det sig att om man säger till någon att man klarar sig bra utan så måste den personen genast komma med argumentet att "det tror du bara eftersom du uppenbarligen aldrig har haft tillräckligt bra sex"?
Var gång jag öppnar en tidning ser jag bilder av lättklädda män och kvinnor i annonser som ska sälja allt från underkläder till tvättmedel. Jag frågar mig bara - är det så att man blir sexig om man använder en viss sorts diskborste? I min lilla värld har sex appeal inget att göra med vilket margarin man brer på smörgåsen eller vilka frukostflingor man äter. Men det är ju tyvärr så att allt verkar gå att sälja med "lagom" mycket sex...
Större delen av dessa annonser riktar sig till vuxna och sk. "unga vuxna", men eftersom de förekommer i medier som ses/läses även av en yngre publik (som oftast är betydligt mer mottaglig för signaler som talar om hur man ska vara för att vara en lyckad människa) tycker jag att det är förkastligt.
En bieffekt av detta bombardemang har blivit att det är onormalt att inte ha sex före 14 års ålder, åttaåriga flickor vill ha stringtrosor och push-up BH, unga killar börjar med sterioder för att de tror att alla tjejer vill ha väloljade muskelpaket med stomatolsmil, osv... Jag säger bara skärpning alla vuxna! Låt barnen vara barn så länge de kan! De växer upp så snabbt ändå.
Jag säger bara - våga vägra sex!!!
Det är varken fult eller onaturligt att inte vilja ha sex ibland.
Nu menar jag inte att man inte får ha sex hur ofta man vill och med vem man vill, men att känna sig tvingad bara för att samhällsnormen vridits allt mer mot att alla ska vara någon sorts sexuella Duracellkaniner är fel-fel-feeeel!
Detta gäller självklart inte bara tjejer. Även killar har rätt att inte ha lust!
Jag skulle kunna skriva hur många spaltmeter som helst om det här, men det får nog räcka med galla för den här gången...
And now for something completely different... (som Monty Python brukar säga)
Jag tror att Platon var något viktigt på spåren med sin grott-teori...
Sug på den karamellen ni!
2003-11-07
Snart är denna vecka slut, slut, slut...
(Rubriken sjunges med fördel till melodin "nu är glada julen slut, slut,...")
Jag har under denna vecka på egen hand hållit mina första lektioner i vattenvett. Jag har även riskerat att bli seriöst hörselskadad i en biosalong samt förhoppningsvis funnit en ny vän.
Innan veckan är slut ska jag dessutom hinna med att gå på kårmöte, äta middag (och förhoppningsvis få mig ett gott skratt) på Norra Brunn, fira min kusin som nyss fyllt 40, städa lägenheten, tvätta lite kläder och göra storkok så jag kan ha lite färdigt i frysen till de dagar jag inte orkar/hinner laga mat... Men först av allt ska jag hjälpa till med att visa Henriksdals reningsverk för en grupp "deputy mayors" som kommer från Korea. (Jag blir för övrigt förföljd av Korea för tillfället). Och då får jag ändå räkna den här veckan till en av de lugnaste på länge.
Vad tyckte jag då om "Matrix..."? Jodå, den var riktigt bra. Det enda jag skulle vilja klaga på är:
1. Ljudvolymen. Jag ser gärna filmer på hög volym men jag drar ändå denna gräns: det skall inte vara fysiskt smärtsamt att se på en film för att ljudet är för högt.
2. Visst gillar jag action och pang-pang, men det vore ju trevligt om man åtminstone gjorde ett försök att binda ihop actionscenerna men någon sorts antydan till en story...
Men i övrigt som sagt: en mycket bra film. Och eftersom jag nu är så förtjust i "snygga" fightingscener som jag är så hade filmen helt klart sina poänger.
Sen gör det ju så klart ingenting att en av filmvärldens största läckerbitar Colin Chou (Seraph) fick en lite större roll än i "Reloaded". Jag säger bara *dräggel, dräggel, slurrrp*...
Andra dräggelobjekt inom filmen är Jet Li... och Mark Dacascos... och...
Bäst jag slutar nu innan allt dräggel orsakar kortslutning i tangentbordet.
C YA!
(Rubriken sjunges med fördel till melodin "nu är glada julen slut, slut,...")
Jag har under denna vecka på egen hand hållit mina första lektioner i vattenvett. Jag har även riskerat att bli seriöst hörselskadad i en biosalong samt förhoppningsvis funnit en ny vän.
Innan veckan är slut ska jag dessutom hinna med att gå på kårmöte, äta middag (och förhoppningsvis få mig ett gott skratt) på Norra Brunn, fira min kusin som nyss fyllt 40, städa lägenheten, tvätta lite kläder och göra storkok så jag kan ha lite färdigt i frysen till de dagar jag inte orkar/hinner laga mat... Men först av allt ska jag hjälpa till med att visa Henriksdals reningsverk för en grupp "deputy mayors" som kommer från Korea. (Jag blir för övrigt förföljd av Korea för tillfället). Och då får jag ändå räkna den här veckan till en av de lugnaste på länge.
Vad tyckte jag då om "Matrix..."? Jodå, den var riktigt bra. Det enda jag skulle vilja klaga på är:
1. Ljudvolymen. Jag ser gärna filmer på hög volym men jag drar ändå denna gräns: det skall inte vara fysiskt smärtsamt att se på en film för att ljudet är för högt.
2. Visst gillar jag action och pang-pang, men det vore ju trevligt om man åtminstone gjorde ett försök att binda ihop actionscenerna men någon sorts antydan till en story...
Men i övrigt som sagt: en mycket bra film. Och eftersom jag nu är så förtjust i "snygga" fightingscener som jag är så hade filmen helt klart sina poänger.
Sen gör det ju så klart ingenting att en av filmvärldens största läckerbitar Colin Chou (Seraph) fick en lite större roll än i "Reloaded". Jag säger bara *dräggel, dräggel, slurrrp*...
Andra dräggelobjekt inom filmen är Jet Li... och Mark Dacascos... och...
Bäst jag slutar nu innan allt dräggel orsakar kortslutning i tangentbordet.
C YA!
2003-11-05
I feel pretty, oh so pretty....
... i alla fall på insidan, och det är väl den som räknas?
Har haft en klart bisarr vecka, men inte på något negativt sätt. Jag skulle kunna göra en lista, men den skulle bli för lång för att till och med jag skulle orka läsa den...
I fredags när jag var på tysk "ompa-ompa"-fest fick jag en mycket fin och mycket oväntad komplimang av en vän. Jag kommer inte ordagrant ihåg vad han sa, men det gick i alla fall ut på att han mycket väl skulle kunna tänka sig mig som sin flickvän, men lika väl som en god vän och oavsett hur det nu skulle visa sig att det blev i slutändan så skulle det ena vara lika bra som det andra eftersom han tyckte så mycket om mig oavsett. Tack! (Du vet vem du är) Det värmde!
Har dessutom insett att fler än förväntat läser min blogg och det är väldigt kul. Men det gör mig också lite nervös. Nu kanske jag måste börja tänka på vad jag skriver... *argh* Jag kan nämligen erkänna att när jag skriver gör jag ungefär som när jag talar - utan att tänka först. Men de flesta verkar uppskatta det jag skriver, så det kanske inte är någon större fara ändå. Jag måste nu passa på att skryta med att jag har blivit ombedd att bli kolumnist i en medlemstidning och det är inte alls nervöst, nej då, vad får er att tro det, jag är lugn som en filbunke, cool som en kamel, avslappnad som en gammal resår, osv...
Jag kan också avslöja att jag nu äntligen kommit iväg och fikat med tidigare nämnd söt pojke. Det var en klart angenäm upplevelse och pojken i fråga har definitivt potential till att kunna bli en mycket god vän. Och goda vänner kan man aldrig få för många av.
:o)
Till er som undrat: nej, det jag skrev tidigare om reaktionen på orden "jag tycker...men..." var inte specifikt för just det här fallet. Det var snarare en allmän reflektion.
Och ni kan andas ut nu grabbar (eller kanske inte): jag är fortfarande singel och tänkte så förbli ett tag framöver...
Ska för övrigt se "Matrix revolutions" ikväll och jag skiter i om den blir hårt sågad av varenda recensent! Det blev ju "reloaded" också, men jag gillade den. Inte på samma sätt som jag gillade första filmen, men tanken bakom tvåan var ju annorlunda än tanken bakom ettan så det är ju som att försöka jämföra äpplen och apelsiner. De har liknande namn (apelsin=äpple (eller apel) från Kina) men knappast samma innehåll.
Nog med ordbajseri för den här gången...
Som Elvis brukade säga: "Thankyouverymuch!"
... i alla fall på insidan, och det är väl den som räknas?
Har haft en klart bisarr vecka, men inte på något negativt sätt. Jag skulle kunna göra en lista, men den skulle bli för lång för att till och med jag skulle orka läsa den...
I fredags när jag var på tysk "ompa-ompa"-fest fick jag en mycket fin och mycket oväntad komplimang av en vän. Jag kommer inte ordagrant ihåg vad han sa, men det gick i alla fall ut på att han mycket väl skulle kunna tänka sig mig som sin flickvän, men lika väl som en god vän och oavsett hur det nu skulle visa sig att det blev i slutändan så skulle det ena vara lika bra som det andra eftersom han tyckte så mycket om mig oavsett. Tack! (Du vet vem du är) Det värmde!
Har dessutom insett att fler än förväntat läser min blogg och det är väldigt kul. Men det gör mig också lite nervös. Nu kanske jag måste börja tänka på vad jag skriver... *argh* Jag kan nämligen erkänna att när jag skriver gör jag ungefär som när jag talar - utan att tänka först. Men de flesta verkar uppskatta det jag skriver, så det kanske inte är någon större fara ändå. Jag måste nu passa på att skryta med att jag har blivit ombedd att bli kolumnist i en medlemstidning och det är inte alls nervöst, nej då, vad får er att tro det, jag är lugn som en filbunke, cool som en kamel, avslappnad som en gammal resår, osv...
Jag kan också avslöja att jag nu äntligen kommit iväg och fikat med tidigare nämnd söt pojke. Det var en klart angenäm upplevelse och pojken i fråga har definitivt potential till att kunna bli en mycket god vän. Och goda vänner kan man aldrig få för många av.
:o)
Till er som undrat: nej, det jag skrev tidigare om reaktionen på orden "jag tycker...men..." var inte specifikt för just det här fallet. Det var snarare en allmän reflektion.
Och ni kan andas ut nu grabbar (eller kanske inte): jag är fortfarande singel och tänkte så förbli ett tag framöver...
Ska för övrigt se "Matrix revolutions" ikväll och jag skiter i om den blir hårt sågad av varenda recensent! Det blev ju "reloaded" också, men jag gillade den. Inte på samma sätt som jag gillade första filmen, men tanken bakom tvåan var ju annorlunda än tanken bakom ettan så det är ju som att försöka jämföra äpplen och apelsiner. De har liknande namn (apelsin=äpple (eller apel) från Kina) men knappast samma innehåll.
Nog med ordbajseri för den här gången...
Som Elvis brukade säga: "Thankyouverymuch!"
2003-10-31
Grabbar... och spöken...
Jaha, så skulle man ut och ta det första magiska fikat med söt pojke igår. Men - se det blev det ingenting av med. Istället fick jag en ny variant av "jag tycker du är... , men..." Det var i och för sig en helt legitim orsak, men det är ändå intressant att betrakta sin egen reaktion...
Jag har nämligen tänkt på saken. (Surprise!) Det intressanta är att så fort någon säger "vi måste prata lite" så blir man kallsvettig och får svårt att andas. Bara sådär. När man sedan hör orden "jag tycker att du är/verkar vara en jättetrevlig tjej" börjar blodet susa i öronen så man hör aldrig helt resten av meningen och samtidigt målar hjärnan upp scenario efter hemskt scenario av vad som kommer komma efter det nu så fruktade ordet "men":
"Men, jag känner inte för dig på det sättet"
"Men, jag vill inte ha ett förhållande just nu"
"Men, jag har en flickvän/sambo/fru"
"Men, jag är döende i en hemsk sjukdom och vill inte utsätta dig för det", osv...
När så det hemskaskte ordet i världen kommer börjar tiden gå i slow-motion och det känns som om man skulle svimma vilken sekund som helst.
Fast av någon anledning är det sällan så illa som man hade trott.
Hjärnan verkar ha en mycket väl utvecklad förmåga att skydda sin ägare enligt principen "Förvänta dig det värsta för ingenting verkar så illa efter det".
Igår var detta tydligare än någonsin med tanke på vad som kom efter "men". Jag blev faktiskt bara glad över att det inte var värre och gick därifrån med lätt hjärta och ett leende på läpparna. Fast jag vet inte riktigt om han trodde på mig när jag sa att det inte var några problem... Argh! Dessa ständiga kommunikationssvårigheter pojkar och flickor emellan...
I eftermiddag ska jag iväg och tända ljus och sätta blommor på en av släktens gravar, och sedan ska jag klä upp mig i min finaste häxdräkt och festa natten lång. Det ena behöver ju knappast utesluta det andra. Jag tycker att den "nya" Halloween-trenden är jättekul, men jag anser också att det är viktigt att veta varför man firar Halloween (som väl egentligen numera är en amerikansk version på "All Hallows Eve" och "Dios des Muertes"). Det är i detta sammanhang på plats med en annan observation: Halloween-firandets ursprung ligger egentligen betydligt närmre de svenska traditionerna med att tända ljus på sina anhörigas gravar än det katolska "alla helgons dag" gör. (Det handlar ju om att det blev så många helgon att alla helgon inte längre kunde ha en egen dag eftersom året inte räckte till, därför tyckte den katolska kyrkan att det var smidigast att bara ge de största helgonen egna helgdagar och sedan vörda resterande helgon samtidigt på det som så lämpligt kom att kallas "alla helgon dag".) Tänk på det ni alla bakåtsträvande lutheranska protestanter! Det är en katolsk högtid!
Nej. Ikväll ska jag festa för alla de som inte längre själva kan festa, och jag kommer njuta av att fortfarande vara i livet!
*Mwouha-ha-ha-ha-haaaaa* på er!
Oh, and by the way: Aj lööööv "citationstecken"! Så det så!
Jaha, så skulle man ut och ta det första magiska fikat med söt pojke igår. Men - se det blev det ingenting av med. Istället fick jag en ny variant av "jag tycker du är... , men..." Det var i och för sig en helt legitim orsak, men det är ändå intressant att betrakta sin egen reaktion...
Jag har nämligen tänkt på saken. (Surprise!) Det intressanta är att så fort någon säger "vi måste prata lite" så blir man kallsvettig och får svårt att andas. Bara sådär. När man sedan hör orden "jag tycker att du är/verkar vara en jättetrevlig tjej" börjar blodet susa i öronen så man hör aldrig helt resten av meningen och samtidigt målar hjärnan upp scenario efter hemskt scenario av vad som kommer komma efter det nu så fruktade ordet "men":
"Men, jag känner inte för dig på det sättet"
"Men, jag vill inte ha ett förhållande just nu"
"Men, jag har en flickvän/sambo/fru"
"Men, jag är döende i en hemsk sjukdom och vill inte utsätta dig för det", osv...
När så det hemskaskte ordet i världen kommer börjar tiden gå i slow-motion och det känns som om man skulle svimma vilken sekund som helst.
Fast av någon anledning är det sällan så illa som man hade trott.
Hjärnan verkar ha en mycket väl utvecklad förmåga att skydda sin ägare enligt principen "Förvänta dig det värsta för ingenting verkar så illa efter det".
Igår var detta tydligare än någonsin med tanke på vad som kom efter "men". Jag blev faktiskt bara glad över att det inte var värre och gick därifrån med lätt hjärta och ett leende på läpparna. Fast jag vet inte riktigt om han trodde på mig när jag sa att det inte var några problem... Argh! Dessa ständiga kommunikationssvårigheter pojkar och flickor emellan...
I eftermiddag ska jag iväg och tända ljus och sätta blommor på en av släktens gravar, och sedan ska jag klä upp mig i min finaste häxdräkt och festa natten lång. Det ena behöver ju knappast utesluta det andra. Jag tycker att den "nya" Halloween-trenden är jättekul, men jag anser också att det är viktigt att veta varför man firar Halloween (som väl egentligen numera är en amerikansk version på "All Hallows Eve" och "Dios des Muertes"). Det är i detta sammanhang på plats med en annan observation: Halloween-firandets ursprung ligger egentligen betydligt närmre de svenska traditionerna med att tända ljus på sina anhörigas gravar än det katolska "alla helgons dag" gör. (Det handlar ju om att det blev så många helgon att alla helgon inte längre kunde ha en egen dag eftersom året inte räckte till, därför tyckte den katolska kyrkan att det var smidigast att bara ge de största helgonen egna helgdagar och sedan vörda resterande helgon samtidigt på det som så lämpligt kom att kallas "alla helgon dag".) Tänk på det ni alla bakåtsträvande lutheranska protestanter! Det är en katolsk högtid!
Nej. Ikväll ska jag festa för alla de som inte längre själva kan festa, och jag kommer njuta av att fortfarande vara i livet!
*Mwouha-ha-ha-ha-haaaaa* på er!
Oh, and by the way: Aj lööööv "citationstecken"! Så det så!
2003-10-29
Bäbisar, bäbisar - överallt: bäbisar!
Argh! Min biologiska klocka har nu börjat löpa amok på allvar! Det finns barn precis överallt och till och med de skrikiga bebisarna börjar te sig riktigt gulliga. Konstigt det där egentligen med biologin... Jag menar vissa vill aldrig ha barn och känner överhuvudtaget inte av någon biologisk klocka. Men andra (däribland får väl undertecknad räknas) börjar känna av längtan redan i 16-årsåldern. Så nu har jag bara längtat efter barn i 8 år, men det lär nog dröja ytterligare några år innan jag hittar ett lämpligt offer att tillverka barn med. Har jag inte hittat någon innan jag är 35 får jag väl helt enkelt ta saken i egna händer och förföra någon/några ovetande stackare på krogen eller så...
Orsaken till detta senaste sammanbrott var troligtvis en kombination av att fler och fler av mina vänner gifter sig och börjar planera att föröka sig samt att jag var på Skolforum på Stockholmsmässan igår och där fullkomligt kryllade det av stolt vaggande kvinnor med stora magar, bebisar som ammades/jollrade/sussade sött i vagnen, lite äldre barn som sprang runt bland leksakstillverkarnas utställningar som kalvar på grönbete, söta flickor och pojkar i yngre tonåren som snällt gick med mamma och inte ännu kommit på att man ska försöka vara cool och rebellisk, barn i puberteten som försökte göra uppror och absolut inte se ut som om de gick där med föräldrarna utan som om de bara råkat vandra in av misstag (och som påminde vääääldigt mycket om mig själv för 10 år sedan.)...
Kort sagt BARN!!! Jag vill ha barn!!! Men än så länge får jag väl helt enkelt nöja mig med att låna andras barn under korta stunder. Och det finns ju faktiskt en fördel med det: det är inte jag som måste gå upp mitt i natten för att byta blöja/torka spya/trösta sömnlösa barn. Så det är väl bra...
Jo, jag hittade förresten två nya sidor som jag tyckte var bra, så nu har jag länkat dit.
Smakprov är en sajt där man jag provläsa delar av böcker. Inte det gamla vanliga "kort recension och baksidetext" som finns på traditionella boksajter, utan man kan "bläddra" i boken och läsa några sidor (rekommenderas varmt för er som har barn i bilderboksåldern eftersom man här kan titta ordentligt på bilderna utan att skämmas).
Och på Nya biologin finns väldigt snygga och intressanta fakta och forskningsresultat. Även om man inte är vetenskapsfreak rekommenderas sidan för sin coola grafiska utformning.
Ta-ta!
Argh! Min biologiska klocka har nu börjat löpa amok på allvar! Det finns barn precis överallt och till och med de skrikiga bebisarna börjar te sig riktigt gulliga. Konstigt det där egentligen med biologin... Jag menar vissa vill aldrig ha barn och känner överhuvudtaget inte av någon biologisk klocka. Men andra (däribland får väl undertecknad räknas) börjar känna av längtan redan i 16-årsåldern. Så nu har jag bara längtat efter barn i 8 år, men det lär nog dröja ytterligare några år innan jag hittar ett lämpligt offer att tillverka barn med. Har jag inte hittat någon innan jag är 35 får jag väl helt enkelt ta saken i egna händer och förföra någon/några ovetande stackare på krogen eller så...
Orsaken till detta senaste sammanbrott var troligtvis en kombination av att fler och fler av mina vänner gifter sig och börjar planera att föröka sig samt att jag var på Skolforum på Stockholmsmässan igår och där fullkomligt kryllade det av stolt vaggande kvinnor med stora magar, bebisar som ammades/jollrade/sussade sött i vagnen, lite äldre barn som sprang runt bland leksakstillverkarnas utställningar som kalvar på grönbete, söta flickor och pojkar i yngre tonåren som snällt gick med mamma och inte ännu kommit på att man ska försöka vara cool och rebellisk, barn i puberteten som försökte göra uppror och absolut inte se ut som om de gick där med föräldrarna utan som om de bara råkat vandra in av misstag (och som påminde vääääldigt mycket om mig själv för 10 år sedan.)...
Kort sagt BARN!!! Jag vill ha barn!!! Men än så länge får jag väl helt enkelt nöja mig med att låna andras barn under korta stunder. Och det finns ju faktiskt en fördel med det: det är inte jag som måste gå upp mitt i natten för att byta blöja/torka spya/trösta sömnlösa barn. Så det är väl bra...
Jo, jag hittade förresten två nya sidor som jag tyckte var bra, så nu har jag länkat dit.
Smakprov är en sajt där man jag provläsa delar av böcker. Inte det gamla vanliga "kort recension och baksidetext" som finns på traditionella boksajter, utan man kan "bläddra" i boken och läsa några sidor (rekommenderas varmt för er som har barn i bilderboksåldern eftersom man här kan titta ordentligt på bilderna utan att skämmas).
Och på Nya biologin finns väldigt snygga och intressanta fakta och forskningsresultat. Även om man inte är vetenskapsfreak rekommenderas sidan för sin coola grafiska utformning.
Ta-ta!
2003-10-27
Back in business!
Jaha, så var det måndag igen, och jag har äntligen fått tillbaka min utlånade timme - nice!
Jag har även återfått en del av min tro på mänskligheten - eller jag kanske skulle säga manligheten... Jag har nämligen lyckats med konststycket att träffa en vettig man ute på en krog som betraktas som en av Stockholms värsta köttmarknader.
Kvällen började som vanligt med att jag blev "uppraggad" av ett gäng i 40-årsåldern och fortsatte med att en inte helt nykter och inte helt intelligent kille i 25-årsåldern försökte ragga upp mig (jag var tvungen att sänka mig så lågt som personliga förolämpningar för att meddelandet om att jag inte var intresserad skulle gå fram - argh!). Men precis när jag ytterligare en gång började misströsta om att alla män är idioter (om de inte är gifta eller homosexuella) så skedde det osannolika:
Jag började prata med en kille i 30-årsåldern som varken var ful, otrevlig, onykter, gift eller homosexuell. Men det bästa av allt var att han var den perfekta gentlemannen som nöjde sig med att prata en lång stund utan att komma med några närmanden. När han skulle gå erbjöd han skjuts, men blev inte arg när jag avböjde, utan gav mig en kram, en puss på kinden och (efter det att jag lite påfluget hade frågat) sitt telefonnummer. Jag har inte varit så glad på länge. I en handvändning hade den här killen alldeles själv lyckats bevisa att det faktiskt finns vettiga män därute. Kanske inte så många, men de finns ändå. Tack Micke! Marvellous!
Till alla er som fortfarande tror att kvinnor vill ha framfusiga och gåpåiga män - get a grip!
Har också varit på bio och sett "The League of Extraordinary Gentlemen". Bra film! Den hade inte så mycket med serieboken att göra, men det var ändå en bra film...
Hmmm.... Vad har jag mer gjort.... Jo, jag har gjort illa foten så jag haltar fram. Väldigt sexigt... Och så har jag varit på ett medeltida värdshus som en väns bekant arrangerade och sjungit så mycket att jag har ont i halsen. Ah, the pain! Men det är väl som en annan vän brukar säga - smärta är bara en högre form av njutning. Eller nå't...
Och tills vidare säger jag bara "moss-moss"!
Jaha, så var det måndag igen, och jag har äntligen fått tillbaka min utlånade timme - nice!
Jag har även återfått en del av min tro på mänskligheten - eller jag kanske skulle säga manligheten... Jag har nämligen lyckats med konststycket att träffa en vettig man ute på en krog som betraktas som en av Stockholms värsta köttmarknader.
Kvällen började som vanligt med att jag blev "uppraggad" av ett gäng i 40-årsåldern och fortsatte med att en inte helt nykter och inte helt intelligent kille i 25-årsåldern försökte ragga upp mig (jag var tvungen att sänka mig så lågt som personliga förolämpningar för att meddelandet om att jag inte var intresserad skulle gå fram - argh!). Men precis när jag ytterligare en gång började misströsta om att alla män är idioter (om de inte är gifta eller homosexuella) så skedde det osannolika:
Jag började prata med en kille i 30-årsåldern som varken var ful, otrevlig, onykter, gift eller homosexuell. Men det bästa av allt var att han var den perfekta gentlemannen som nöjde sig med att prata en lång stund utan att komma med några närmanden. När han skulle gå erbjöd han skjuts, men blev inte arg när jag avböjde, utan gav mig en kram, en puss på kinden och (efter det att jag lite påfluget hade frågat) sitt telefonnummer. Jag har inte varit så glad på länge. I en handvändning hade den här killen alldeles själv lyckats bevisa att det faktiskt finns vettiga män därute. Kanske inte så många, men de finns ändå. Tack Micke! Marvellous!
Till alla er som fortfarande tror att kvinnor vill ha framfusiga och gåpåiga män - get a grip!
Har också varit på bio och sett "The League of Extraordinary Gentlemen". Bra film! Den hade inte så mycket med serieboken att göra, men det var ändå en bra film...
Hmmm.... Vad har jag mer gjort.... Jo, jag har gjort illa foten så jag haltar fram. Väldigt sexigt... Och så har jag varit på ett medeltida värdshus som en väns bekant arrangerade och sjungit så mycket att jag har ont i halsen. Ah, the pain! Men det är väl som en annan vän brukar säga - smärta är bara en högre form av njutning. Eller nå't...
Och tills vidare säger jag bara "moss-moss"!
2003-10-01
Ska det vara så svårt att fatta!
Jag har under de senaste veckorna kommit till en ny och skrämmande insikt om människors ofattbara dumhet. Jo, det är ju sant, jag har länge varit medveten om att ett visst mått av ignorans verkar vara något sorts krav om man vill bli socialt accepterad, men någonstans innerst inne hoppas man ju ändå att alla människor på jorden ska drabbas av en plötslig uppenbarelse som kommer göra att det inte längre fungerar att blunda för verkligheten.
Ex. 1.
Hur kan man som besökare i ett avloppsreningsverk förvånas över att det luktar avlopp i det rum där man tar emot toavatten från ca. 640 000 människor? Jag bara undrar... Vad trodde ni? Att det skulle lukta rosor?
Ex. 2.
Hur kan man tro att om man bjuder någon på en öl på krogen så äger man automatiskt rätten att bruka den personens kropp efter eget behag? Har kvinnans värde sjunkit så drastiskt i samhället att man inte längre är värd mer än 45 kronor? (Någon får gärna säga emot mig här)
Ex. 3.
Hur kan man tro att det är OK att förstöra en annan människas liv genom sk "pressfrihet" så länge man ber om ursäkt och försvarar sig genom att utpeka någon annan som har betett sig än värre? Finns det inte något som heter humanism längre? Och varför ska det vara så svårt att stå för sina misstag?
Ex. 4.
Hur kan man vara så fantastiskt jävla korkad att man tror att genom att vika ut sig offentligt i TV bredvid Robert Aschberg i ett specialinsatt "all-press-är-dum-utom-de-som-betalar-mig-och-jag-hade-inga-vänner-som-barn"-program kommer man få hela Sverige att tycka synd om en? Jag tyckte i och för sig lite synd om grabben till en början, men efter denna marknadsföringsploj hyser jag inga som helst sympatier för honom. Möjligtvis kan jag väl känna lite medlidande med honom eftersom han uppenbarligen tror att folk är så dumma att de köper den här plojen.
Ex. 5.
Hur kan folk vara så dumma att de köper plojen???
Det är ju tur att jag är så osannolikt jävla osannolikt smart!!!
(Bäst att sluta nu innan jag avslöjar min egen ignorans genom att beklaga mig över andras beteende när mitt eget inte är så upplyst som kanske vore önskvärt).
P.S. De ovanstående exemplen gäller naturligtvis inte alla. Och förhoppningsvis inte er som är smarta nog att läsa min blogg! :0)
Jag har under de senaste veckorna kommit till en ny och skrämmande insikt om människors ofattbara dumhet. Jo, det är ju sant, jag har länge varit medveten om att ett visst mått av ignorans verkar vara något sorts krav om man vill bli socialt accepterad, men någonstans innerst inne hoppas man ju ändå att alla människor på jorden ska drabbas av en plötslig uppenbarelse som kommer göra att det inte längre fungerar att blunda för verkligheten.
Ex. 1.
Hur kan man som besökare i ett avloppsreningsverk förvånas över att det luktar avlopp i det rum där man tar emot toavatten från ca. 640 000 människor? Jag bara undrar... Vad trodde ni? Att det skulle lukta rosor?
Ex. 2.
Hur kan man tro att om man bjuder någon på en öl på krogen så äger man automatiskt rätten att bruka den personens kropp efter eget behag? Har kvinnans värde sjunkit så drastiskt i samhället att man inte längre är värd mer än 45 kronor? (Någon får gärna säga emot mig här)
Ex. 3.
Hur kan man tro att det är OK att förstöra en annan människas liv genom sk "pressfrihet" så länge man ber om ursäkt och försvarar sig genom att utpeka någon annan som har betett sig än värre? Finns det inte något som heter humanism längre? Och varför ska det vara så svårt att stå för sina misstag?
Ex. 4.
Hur kan man vara så fantastiskt jävla korkad att man tror att genom att vika ut sig offentligt i TV bredvid Robert Aschberg i ett specialinsatt "all-press-är-dum-utom-de-som-betalar-mig-och-jag-hade-inga-vänner-som-barn"-program kommer man få hela Sverige att tycka synd om en? Jag tyckte i och för sig lite synd om grabben till en början, men efter denna marknadsföringsploj hyser jag inga som helst sympatier för honom. Möjligtvis kan jag väl känna lite medlidande med honom eftersom han uppenbarligen tror att folk är så dumma att de köper den här plojen.
Ex. 5.
Hur kan folk vara så dumma att de köper plojen???
Det är ju tur att jag är så osannolikt jävla osannolikt smart!!!
(Bäst att sluta nu innan jag avslöjar min egen ignorans genom att beklaga mig över andras beteende när mitt eget inte är så upplyst som kanske vore önskvärt).
P.S. De ovanstående exemplen gäller naturligtvis inte alla. Och förhoppningsvis inte er som är smarta nog att läsa min blogg! :0)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
