tag:blogger.com,1999:blog-38799132011-11-28T02:08:39.605+01:00En blogg om MIGEirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.comBlogger1591100tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-27525948355624800482010-05-13T23:31:00.002+02:002010-05-13T23:39:13.932+02:00Vi vet väl alla att vi inte är perfekta - på något plan...<br /><br />Men det som konstant påminner mig om att jag inte är perfekt är när danskar tror att jag talar svenska, trots att jag använder danska ord. Jag är fullt medveten om att jag (för första gången i mitt liv) har en stark accent som avslöjar mig. Jag är också fullt medveten om att min danska grammatik inte är så bra som man kunde önska.<br /><br />Men å andra sidan tycker jag att alla danskar som försöker tala svenska låter... underhållande - så jag dömmer ingen.<br /><br />Fast jag tycker att vi i största allmänhet borde vara mer förstående för hur svårt det kan vara att - inte bara lära ett nytt språk - men också lära sig hur ett nytt samhälle fungerar...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-2752594835562480048?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-51888542814074250342010-02-25T03:11:00.002+01:002010-02-25T03:21:48.023+01:00Nu har jag bott "i utomlands" ett tag...<br /><br />De största skillnaderna jag har lagt märke till är:<br /><br />Språkförbistringen<br /><br />Min allt sämre svenska<br /><br />De största segrar jag har:<br /><br />Att på egen hand lära mig att göra mig förstådd på ett språk som tidigare var helt oförståeligt för mig (mest i tal, men också en del i skrift p g a annan syntax)<br /><br />Att flytta bort från allt och alla jag känner och bygga något jag har längtat efter länge - något som är bara mitt...<br /><br />Jag har börjat på nytt, men mina iakttagelser är fortfarande mina, även om de nu kanske blir lite mer centrerade kring kulturella saker eftersom jag (igen) har slutat nyhetsuppdatera mig mer än det jag blir påtvingad.<br /><br />Jag tror för övrigt att även om det finns en hel massa fördelar med informationssamhället så finns det minst lika många nackdelar.<br /><br />Det är väl lite som en del säger - mänskligheten uppfinner ständigt saker som skall göra livet enklare, men i samma takt uppstår nya problem man måste lösa...<br /><br />*nusser på jer*<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5188854281407425034?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-56646498342919018752008-11-03T14:49:00.003+01:002008-11-03T15:13:40.092+01:00Så...<br /><br />Nu har jag bott i Danmark lite mer än tre månader.<br /><br />De Unges Boligservice var vänliga nog att ge mig en lägenhet.<br /><br />CSN var vänliga nog att ge mig pengar. (Men de betalar bara till svenska konton och det kostar pengar att överföra pengarna till ett konto i ett annat land).<br /><br />Danskarna har varit väldigt snälla hittills, men å andra sidan är jag en annan sorts människa här.<br /><br />Jag vet inte om det är danskarna som är vänliga eller om det är jag som blivit lättare att tycka om, men jag trivs iaf ohemult bra här.<br /><br />Roskilde är en mycket vacker och trevlig stad. Lagom stor och lagom liten. Tyvärr ser nog de flesta svenskar bara festivalområdet... Och det ligger verkligen på fel sida av tågspåren!<br /><br />Ned emot hamnen till är det gamla Roskilde och det genuina Roskilde. Men, som sagt, det är inte många som ser det.<br /><br />Jag har, förutom turen att bo på "rätt sida" dessutom turen att bo nära mina vänner här.<br /><br />Mina klasskamrater är trevliga och snälla, men inga jag känner att jag skulle vilja umgås med privat. Jag vet inte om det bara är jag som är allt för kräsen (som vanligt) eller om det bara är så att vi inte är riktigt samma sort. (Tja, ok. Det finns bara en av min sort, men ändå...)<br /><br />Jag är mest nervös för att jag inte ska kunna lära mig språket snabbt nog. Jag menar - danska är definitivt inte det lättaste språket att lära sig. Framför allt inte uttalet! (Men det hjälper att vara full - man sluddrar ju naturligt då...)<br /><br />Jag tror dessutom att mina norskakunskaper inte bara hjälper utan även stjälper.<br /><br />Orden må vara liknande, men det är definitivt olika språk.<br /><br />Vissa ord är samma på svenska och norska. Andra är samma på svenska och danska. Och andra är samma på norska och danska. Och ytterligare andra är olika på alla tre språk. Eller bara ett eller två...<br /><br />Det hjälper ju liksom inte mig i min språkliga förvirring...<br /><br />Jag tror minsann att jag behöver ett jobb i en förskola.<br /><br />Barn är förvånansvärt bra på att lära en ett nytt språk. De dömer inte, de gör sig inte roliga över hur man låter och förstår de inte är det ok att prova och prova igen tills de förstår. Dessutom har de själva ett väldigt enkelt och grundläggande sätt att kommunicera på vilket ytterligare bidrar till att man vågar lite mer...<br /><br />Men som sagt. Jag har det bra här och jag tror minsann att jag kommer stanna en bra stund. Det är skönt att äntligen ha något som är mitt - bara mitt! (Tjo, lite possessiv är man allt.)<br /><br />Nåja. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan min nästa post.<br /><br />Den kommer troligen handla om hur de minsta, allra mest uppenbara och självklara saker kan vara annorlunda - även i länder som ligger så nära varandra.<br /><br />Chi-au! (For now.)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5664649834291901875?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1351357329478604722008-04-11T15:53:00.002+02:002008-04-14T22:03:49.617+02:00Tja, mycket har hänt den senaste tiden.<br /><br />En av de största händelserna är att jag blivit antagen till en utbildning i Roskilde, Danmark och därmed kommer flytta dit under sommaren/hösten.<br /><br />Därför har jag nu kommit på den fantastiska idén att börja en liten följetong om mitt nya liv i min nya stad i mitt nya land.<br /><br />Jag tänkte att jag lika gärna kunde börja den nu, trots att jag inte flyttat än, eftersom det är mycket man ska tänka på redan innan man flyttar.<br /><br />Till exempel ska man ju ha någonstans att flytta <em>till</em>. Har jag hört.<br /><br />Efter några timmars surfande på nätet samt en del mailande och telefonerande hade jag dock lyckats reda ut en del grundläggande saker som kan vara bra att ha koll på när man söker bostad.<br /><br />Jag hittade snabbt en sida där man kunde registrera sig som sökande av studentlägenheter/ungdomslägenheter i Roskilde. I formuläret skulle man tala om vad man heter, var man bor idag, hur gammal man är o s v. Det gamla vanliga. Sedan kunde man även fylla i vilket land man bor i, och det är ju praktiskt eftersom man kanske kommer som utbytesstudent eller så.<br /><br />Fast när jag skulle fylla i mitt telefonnummer blev det lite mer problematiskt. För trots att man kunde tala om att man bor i ett annat land än Danmark just nu kunde man <em>inte</em> skriva in några landskoder i rutan för telefonnummer.<br /><br />Nåja. Det finns ju e-post.<br /><br />Man skulle även fylla i hur mycket SU (motsvarigheten till studiebidrag) man får. Det är ju lite knepigt att fylla i som svensk eftersom summan är lika med noll, men man kan ju få pengar från CSN, så man kanske ska fylla i <em>den </em>summan istället?<br /><br />Jo, jag mailade och frågade och fick som svar att jag skulle fylla i vad jag får från CSN omräknat i danska kroner.<br /><br />Men jag har ju inte börjat studera än vilket innebär att jag inte kan skicka in dokumentation till CSN om att jag faktiskt pluggar och därmed kan jag ju heller inte få ett papper där det står att jag beviljats studiemedel. Det betyder att jag inte kan styrka den summan jag kommer få om någon skulle fråga. Och jag tänkte att det kanske inte är så bra om det står 0 i rutan där man ska tala om hur mycket pengar man får...<br /><br />Nå, CSN meddelade iaf att om jag skickade in papper på att jag blivit antagen på skolan samt en beskrivning av vilka kurser jag skulle läsa så kunde de, under förutsättning att de godkänner utbildningen, skicka ett papper där det står att jag <em>kommer</em> att få pengar när jag har börjat studera.<br /><br />Fast eftersom jag börjar på fjärde terminen på ett program och man under fjärde terminen ska välja inriktning och papprena för detta val inte kommer skickas ut förrän nå'n gång senare i vår är det ju lite knepigt att ge en beskrivning av en kurs jag inte har valt...<br /><br />Men efter några samtal till med CSN konstaterades att eftersom jag kommer läsa på ett program behöver de egentligen inte veta vilka kurser som ingår, bara vilken examen jag får. Och det är ju <em>betydligt</em> lättare!<br /><br />Men efter allt strul med att få veta hur det funkar med papper från CSN visade det sig att bostadsförmedlingen mest var intresserad av att man inte fick <em>för mycket</em> pengar. Har man hört på maken!<br /><br />Nåja. Åter till bostadsansökan.<br /><br />Man skulle även fylla i när studierna beräknades påbörjas och avslutas, vilket ju är ganska logiskt eftersom fastighetsägarna säkert vill veta hur länge man vill bo hos dem. Man skulle också fylla i när man var intresserad av att flytta in.<br /><br />Då tänkte jag att eftersom jag fyllde i att jag ska påbörja studierna i höst och att jag tidigast vill flytta in första juli, så kommer systemet säkert känna av detta och inte erbjuda mig lägenheter med inflyttning innan dess.<br /><br />Dessutom är man ju som Stockholmare van att få köa 3 år för en studentlya och 33 år för en vanlig lägenhet...<br /><br />Så döm om min förvåning när jag redan någon timme efter det att jag ställt mig som aktiv sökande fick erbjudande om en lägenhet med inflyttning första april!<br /><br />Det erbjudandet kunde jag ju omöjligen ta eftersom jag fortfarande jobbar, så jag tackade nej. Sedan kom jag att tänka på att man troligen inte får tacka nej till så många lägenheter utan att hamna längre ner i kön.<br /><br />Ytterligare ett telefonsamtal redde ut att deras datasystem inte är smart nog att känna av datumen i ansökan, och jag fick rekommendationen att ställa mig som passiv sökande fram till en månad innan jag kunde tänka mig att flytta in. Man kan nämligen bara tacka nej till <em>en</em> lägenhet utan att hamna längre ner på listan. Men så länge som jag står registrerad som sökande (om än inaktiv) samlar jag anciennitetspoäng, vilket är väldigt annorlunda mot de system jag är van vid. System som går ut på att du måste vara aktiv och logga in dagligen för att inte förlora anciennitet. Men här rekommenderar de som sagt att man registrerar sig som aktiv en månad innan man vill flytta in. Sedan är det bara att vänta på erbjudandena att ramla in.<br /><br />En månad! Helt otroligt!<br /><br />Tydligen kan man få en studentlägenhet på en vecka om man inte är så petig.<br /><br />Så nu är min plan att jag ska börja med att vara petig och bara söka de bostadsområden jag helst vill bo i. Har jag inte fått något innan början av juli utökar jag sökningen till andrahandsvalen. Har jag fortfarande inte fått napp inom rimlig tid utökar jag sökningen ytterligare och hoppas på att eventuellt kunna byta upp mig om jag får en sunklya.<br /><br />Fortsättning följer...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-135135732947860472?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-51666611748626551572007-12-22T23:34:00.000+01:002007-12-22T23:39:55.201+01:00En kär vän sjösatte nyligen sin alldeles egna hemsida.<br /><br />Han heter Patrik Carlsson och han arbetar med grafisk design och grafisk konst.<br /><br />Länken till <a href="http://www.piktografika.se/">hans hemsida</a> kommer permanent att kunna återfinnas på denna blog.<br /><br />Tveka inte att kontakta honom om du har frågor eller önskemål om designer/konstverk du skulle vilja beställa!<br /><br />Själv har jag ett alldeles underbart stycke specialdesignad konst som gör min vägg till en mycket vacker företeelse.<br /><br />Och inte kostade det skjortan och hela brallan heller!<br /><br />Puss, mina sssssssötnosar!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5166661174862655157?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-86656267838405335252007-11-23T09:48:00.000+01:002007-11-23T11:39:31.204+01:00Ja, nu är det dags även för mig att klaga lite...<br /><br />Men det är inte Facebook i sig som jag har synpunkter på - det är en applikation.<br /><br />På Facebook finns en mängd applikationer utvecklade av företag och privatpersoner som man kan lägga till på sin profil. De är alltså <em>inte</em> utvecklade av Facebook, men Facebook erbjuder tjänsten att använda dem. De har även (i sitt mycket omdiskuterade användaravtal) uttryckt att de enbart tar ansvar för innehållet i sina egna applikationer och de andra omfattas alltså inte av detta avtal.<br /><br />Vissa applikationer verkar mest vara kanaler för spam, medan andra mest är på skoj. Det finns även applikationer som ska underlätta för användarna att t ex hitta sina "vänner".<br /><br />Jag fick igår morse upp ögonen för en applikation som heter "Who's Online" som utvecklats av ett företag som heter "Applehat studios".<br /><br />Denna applikation går ut på att på din profil visa vilka av dina vänner som är online just nu samt vilka som varit aktiva senast. Det gör den genom ett kollage av presentationsbilder på de som är online och de som varit aktiva nyligen visar med god skärpa medan de som är online men inte varit aktiva på en stund tonas bort.<br /><br />Det låter ju faktiskt ganska bra - eller hur?<br /><br />Nu är det bara så att i sin Facebook-profils "privacy settings" kan man ställa in om man vill visa att man är online eller inte. Ställer man in att man <em>inte</em> vill visa att man är online dyker man inte upp som online vare sig om någon besöker ens profil eller när man använder Facebooks egen funktion i "Friends"-menyn (det är en rullgardinsmeny där man kan sortera sina vänner på bl a vilka som varit online de senaste fem minutrarna, vilka som senast uppdaterat sina profiler, m m)...<br /><br />Problemet med applikationen "Who's Online" är att den på något sätt lyckas arbeta runt de inställningar man gjort. Det betyder att även om du genom dina inställningar talat om att du inte vill synas som varandes online dyker du <em>ändå</em> upp som varandes online hos de av dina vänner som lagt till applikationen.<br /><br />Eftersom många idag har bredbandsuppkopplingar som gör att de i praktiken är online dygnet runt är det många som valt att ändra sina inställningar så de inte ska synas som varandes online. Men denna applikation gör som sagt att detta inte fungerar!<br /><br />Det räcker dessutom med att någon av dina vänner har lagt till applikationen för att de ska anse sig ha rätt att hämta information om dig. Du behöver alltså inte ha applikationen själv! Det innebär i praktiken att du (eftersom du själv inte givit ditt tillstånd till att de kan hämta information om dig) helt ovetandes kan ha information som du medvetet valt att inte dela med dig av som andra ges tillgång till ändå.<br /><br />Jo. jag vet att det samlas en väldig massa information om mig varje gång jag är ute på nätet.<br />Jo, jag vet att jag i de flesta fall inte har givit mitt tillstånd till detta (inte direkt i alla fall).<br /><br />MEN!<br /><br />Eftersom den här applikationen arbetar runt det du ställt in och eftersom det finns potentiellt miljontals Facebookanvändare som kan drabbas av att få sin integritet kränkt på detta sätt vill jag ändå ta upp detta.<br /><br />Jag startade på applikationens diskussionssida igår morse en tråd om just detta integritetskränkande i hopp om att få svar från en av utvecklarna. Det jag hoppades få som svar var att de skulle åtgärda detta. Men inget svar kom. Däremot en massa gensvar från andra som även de tyckte att detta var förkastligt och att det borde åtgärdas. Flera har nu valt att anmäla applikationen till Facebook som varandes just integritetskränkade, så jag hoppas ju att fortsättning följer...<br /><br />Tills vidare verkar det enda man kan göra att gå in på applikationens sida och blockera den. Då slutar man äntligen dyka upp på sina vänners profiler eftersom man blockerat applikationen från att få tillgång till ens information.<br /><br />Så nu uppmanar jag alla som anser att detta sätt att kränka människors integritet (jo, Facebookanvändare är människor de också) att sprida informationen om vad denna applikation gör.<br /><br />Jag vill även uppmana alla Facebookanvändare som anser detta vara fel att blockera applikationen och anmäla den till Facebook.<br /><br />Det finns makt i massorna! Om tillräckligt många reagerar kanske något händer.<br /><br />P.S.<br />Om du är nyfiken på företaget som utvecklat applikationen kan du besöka <a href="http://applehat.com/">http://applehat.com/</a><br />Det gjorde jag...<br /><br />P.P.S.<br />Jag skulle bli mycket förvånad om detta är den enda applikationen som kränker Facebookanvändares integritet. Så innan du lägger till en ny applikation - ta reda på vad den gör och hur den fungerar! Som man säger på utrikiska: better to be safe than sorry.<br /><br />Happy surfing!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-8665626783840533525?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-81577167740874835042007-10-05T00:40:00.000+02:002007-10-05T00:47:01.570+02:00Har haft väldigt dåligt med tid att blogga på sistone, men tänkte genom detta mycket korta inlägg visa att jag fortfarande finns...<br /><br />Här kommer en enligt min mening fantastiskt <a href="http://xkcd.com/293/">skojig liten sak</a>...<br /><br />För er som inte vet vad RTFM står för - Read The Fucking Manual!<br /><br />Kram på er som står ut!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-8157716774087483504?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-21302868460722982892007-08-24T13:47:00.000+02:002007-08-28T20:37:45.677+02:00Saxat ur Metro Stockholm 17/8<strong> </strong><br /><strong></strong><br /><strong>Politiker vill stoppa "kompisknullande" </strong><br /><br /><span style="font-size:85%;">SEXVANOR. Marie-Louise Ekholm, moderat landstings och kommunpolitiker i Nässjö, tycker att dagens ungdomar är för lössläppta och måste ändra sina sexvanor. I måndags lämnade hon in en motion med förslag som ska minska spridningen av könssjukdomar hos unga. - Det ohejdade kompisknullandet till höger och vänster och ofta utan infektionsskydd är inte hållbart i längden, säger Marie-Louise Ekholm till Expressen.se. Enligt Ekholm är det samhällsklimatet som har lett unga till fler sexpartner. - Jag vill inte moralisera, men jag tycker synd om flickor och pojkar som lever så här, säger hon till Expressen. se. METRO</span><br /><br />Nå. Hur ska man nu tolka detta?<br /><br />Jag kan hålla med om att man måste göra något åt spridningen av könssjukdomar, men att skylla det hela på KK-förhållanden verkar lite konstigt. Framför allt när antalet personer som har s k one-night-stands ökat dramatiskt de senaste åren.<br /><br />Ekholm har definitivt en poäng i det hon säger om att det är samhällsklimatet som lett till ökningen av sexuella relationer utanför förhållanden och att unga har fler sexpartners (inte nödvändigtvis på samma gång, dock).<br /><br />Jag kan även hålla med om att det är synd om vissa som lever detta liv. I alla fall om de känner sig tvugna att leva så "för att alla andra gör det".<br /><br />Men borde man inte försöka finna roten till detta beteende istället för att försöka behandla symptomen? Jag ska förklara:<br /><br />Att klimatet i samhället förändrats kan nog alla hålla med om. Människor studerar i genomsnitt betydligt längre tid än förr vilket innebär att de kommer ut på jobbmarknaden allt senare. Men även 15 års studier behöver inte leda till en anställning eftersom företagen inte enbart frågar efter kompetens i form av teoretisk kunskap - de vill gärna att den som söker jobbet har "relevant yrkeserfarenhet". Men om man har studerat under många år och (som de flesta studenter) tagit vilket låglönejobb som helst för att hjälpa till att finansiera studierna är det i princip en omöjlighet för de flesta att ha "relevant" yrkeserfarenhet.<br /><br />Att man studerar allt längre innebär inte bara att man kommer ut på arbetsmarknaden senare. Det innebär också att man "gör karriär" allt senare och att man bor hemma hos sina föräldrar allt längre eftersom man helt enkelt inte har råd att flytta. (Detta är framför allt fallet i storstäderna där bostadssituationen är i det närmaste hopplös för alla som inte är miljonärer).<br /><br />Detta innebär i sin tur att bildandet av familj skjuts upp eftersom man knappast har tid att "träffa den rätte" när man måste plugga och göra karriär innan man kan finna någon tid att ha ett privatliv.<br /><br />När man sedan så småningom <em>får </em>ett privatliv vill man kanske ut och resa lite och uppleva världen innan man stadgar sig.<br /><br />Så när det väl är dags att finna någon är man runt 40 år och inser att det kanske ändå är rätt bekvämt att vara singel eftersom det är svårt att inkorporera någon annan i ens liv när man väl - efter att ha kämpat så hårt under så många år - har skapat sig ett.<br /><br />Nu är det väl bara så att bara för att man inte har ett fast förhållande så dör ju knappast sexualdriften!<br /><br />Och nog tycker jag att det är en vettigare lösning att "knulla" kompisar än totala främlingar...<br /><br />Dessutom har man ju något att tala om efteråt...<br /><br />Och vidare så är det definitivt något som fungerar för många - att ha någon man kan umgås med och kanske ha sex med när andan faller på utan att behöva lägga en massa tid och energi på tomma löften. Det finns en ärlighet och en rakhet i detta jag finner uppfriskande:<br /><br />JA, vi trivs ihop<br />JA, vi har sex ihop<br />NEJ, vi inbillar oss inte att vi kommer tillbringa resten av vårt liv tillsammans<br /><br />För vissa kan detta kompisknullande även vara ett sätt att göra uppror mot etablissemanget som fortfarande idealiserar kärnfamiljen.<br /><br />Nu är det inte så att jag uppmuntrar ansvarslöshet.<br /><br />Jag tror fortfarande på familjen - även om jag tror att bilden av vad som är en familj kanske måste omvärderas.<br /><br />Jag tror fortfarande på att vissa människor faktiskt <em>kan "</em>leva lyckiga i alla sina dar".<br /><br />Men jag tror också att om man vill få stopp på "kompisknullandet" måste man omstrukturera samhället och skapa ett samhälle där man inte behöver kämpa så hårt för att kunna <em>leva</em> och inte bara "klara sig". Det räcker inte med att som politiker förfasa sig och skapa en massa nya regler som styr människors liv ännu mer...<br /><br />Ja, ja. *suckar* Jag blir så trött...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-2130286846072298289?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-74182102309319694992007-08-15T11:46:00.000+02:002007-08-15T11:55:50.922+02:00Så var man tillbaka i gamla Svedala. Det känns rätt bra eftersom det är varmt och skönt och jag fick sova i en stor mjuk säng natten till idag. Säga vad man vill, men sängarna jag sovit i de senaste 7 ½ veckorna har inte direkt varit mjuka. Eller stora.<br /><br />Första dagen på jobbet och jag kommer på mig själv med att bli förvånad över att alla pratar svenska. I morse när jag skulle köpa frukost i den lokala Coop-butiken blev jag så överraskad över att kassörskan talade svenska att jag helt kom av mig och knappt förstod vad hon sa. Det ni!<br /><br />Ge mig ett halvår-år i Skottland och jag kommer bli inföding. Jag har redan lyckats få en aningen mer skotsk dialekt när jag pratar engelska. <em>Så</em> skotsk att folk från Skottland emellanåt trodde att jag var från Yttre Hebriderna. Eller möjligen Orkney-öarna...<br /><br />Jag har även bestämt mig för att börja översätta de flesta bloginläggen till engelska eftersom jag nu har <em>ännu</em> fler engelskspråkiga vänner som inte kan läsa vad jag skriver här.<br /><br />(OK, <em>läsa</em> kan de väl. Men <em>förstå</em> är en annan femma...)<br /><br />Men snart är det lunch och då ska jag ut i solen och värmen och njuta medans jag kan!<br /><br />Toodles!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-7418210230931969499?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-83539326069906280672007-07-25T03:10:00.001+02:002007-07-25T03:10:40.693+02:00<style type="text/css">.flickr-photo { border: solid 2px #000000; }.flickr-yourcomment { }.flickr-frame { text-align: left; padding: 3px; }.flickr-caption { font-size: 0.8em; margin-top: 0px; }</style><div class="flickr-frame"> <a href="http://www.flickr.com/photos/8826806@N02/889765731/" title="photo sharing"><img src="http://farm2.static.flickr.com/1085/889765731_3b11584a77.jpg" class="flickr-photo" alt="" /></a><br /> <span class="flickr-caption"><a href="http://www.flickr.com/photos/8826806@N02/889765731/">Skye Backpackers</a>, originally uploaded by <a href="http://www.flickr.com/people/8826806@N02/">Eira Karlsdotter</a>.</span></div> <p class="flickr-yourcomment"> Ar det konstigt att man trivs? <br /><br />Med denna bakgard? <br /><br />Och pa den sidan av grasmattan jag star pa ar det i princip bara strand och hav. <br /><br />*suckar*</p><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-8353932606990628067?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-91930651829523713552007-07-25T03:08:00.001+02:002007-07-25T03:08:23.352+02:00<style type="text/css">.flickr-photo { border: solid 2px #000000; }.flickr-yourcomment { }.flickr-frame { text-align: left; padding: 3px; }.flickr-caption { font-size: 0.8em; margin-top: 0px; }</style><div class="flickr-frame"> <a href="http://www.flickr.com/photos/8826806@N02/889765647/" title="photo sharing"><img src="http://farm2.static.flickr.com/1131/889765647_4cbe942cbf.jpg" class="flickr-photo" alt="" /></a><br /> <span class="flickr-caption"><a href="http://www.flickr.com/photos/8826806@N02/889765647/">Hmmm...</a>, originally uploaded by <a href="http://www.flickr.com/people/8826806@N02/">Eira Karlsdotter</a>.</span></div> <p class="flickr-yourcomment"> Gissa om jag drabbades av en serios fnissattack nar jag sag detta pa en av mina promenader langs stranden i Kyleakin!</p><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-9193065182952371355?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-54994077257716290632007-07-12T00:49:00.000+02:002007-07-12T00:59:25.220+02:00Jag ar sa ondskefull!<br /><br />Har inte haft tillgang till natet pa evigheter. Men eftersom jag nu jobbar pa ett vandrarhem i Kyleakin pa Isle of Skye har jag lyckats snika mig till nagra minuter online.<br /><br />Alla andra ar namligen pa puben dar det ar Ceilidh ikvall. Fast det ar mer dansande imorgon och efter gardagens harda festande kande jag att det kunde vara en bra ide att ta det lite lugnt idag...<br /><br />Har det fantastiskt bra har och har blivit erbjuden extra jobb pa en av de lokala pubarna, sa vem vet - jag kanske kommer hem rikare an nar jag akte! Det skulle ju faktiskt vara ratt coolt...<br /><br />Imorgon skulle jag egentligen ut pa vandring med overnattning, men eftersom jag inte hittat nagra bra skor blir det inget av med det. Inte den har veckan iaf... Ska aka till Portree och shoppa skor och till Broadford och shoppa mat istallet. Far skjuts till Portree och kommer troligen lifta pa tillbakavagen. Att lifta i hoglanderna ar inte bara accepterat utan t o m rekommenderat!<br /><br />Maste ga nu, men jag kommer kanske fa lana internet fler ganger den narmsta tiden och kanske t o m lyckas lagga upp nagra av de fantastiska bilder jag tagit!<br /><br />Alskar er alla!<br /><br />Ha det underbart!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5499407725771629063?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-72841157158492615382007-06-27T19:34:00.000+02:002007-06-27T19:53:30.615+02:00Det ar tydligen sa man halsar folk i Skottland...<br /><br />Jag har det underbart har.<br /><br />Tillbringade forsta helgen i Perth och kande mig fruktansvart valkommen.<br /><br />Blev hamtad pa flygplatsen av C (som avtalat) och kord hem till honom dar jag traffade en overforfriskad hustru och en kompis som hade passat barnen sa han kunde hamta mig. Sedan akte vi till M som jag bodde hos de forsta tva natterna. Det blev ganska sent och valdigt mycket vin och det visade sig att M hade bott i Norge i 7-8 ar, sa jag fick antligen lite anvandning for mina kunskaper i norska(!).<br /><br />Sedan var det bakfyllepromenad genom stan med M, pubrunda med stora ganget pa kvallen och tidig hemgang eftersom vi var ganska slitna...<br /><br />Sondagen blev utflyktsdagen (ar det inte sa det ska vara?). Da akte C och jag och hans fru och de tva barnen till Streling Castle i regnet och blasten och trots att barnen blev aningen otaliga var det en mycket trevlig utflykt.<br /><br />Mandag morgon akte jag till Oban och checkade in pa det vandrarhem som lag narmast busstationen. Jag var ganska sliten efter att ha kankat mitt bagage runt halva Perth i jakt pa ett stalle att tanka pa mitt SIM-kort som jag hade fatt av C dagen innan. De har ett skumt system har (mer om det senare). Sedan gick jag stan runt pa nagra timmar (inkl. lunch och en liten tripp till Oban-destilleriet (ingen visning, dock)). Jag hade tankt stanna tva natter, men det var ganska trakigt och jag ar alltid lite rastlos de forsta dagarna, sa jag akte vidare till Fort William istallet.<br /><br />Dar blev det en massa springande med packning eftersom jag forst tankt aka till Glencoe, men eftersom de inte svarade i telefon pa vandrarhemmet vagade jag inte chansa. Sa jag hittade ett vandrarhem i F W istallet och fragade en massa lokala typer var det lag, men ingen verkade ens veta vart sjukhuset lag, sa... (Hur vet man INTE var sjukhuset ligger!?!) Nar jag val kom fram kande jag att detta var sa otroooligt mysigt, sa det var anda vart det. Har t o m bokat in en natt till mot vad jag forst hade tankt mig. Helt otroligt vad lite hippie-stamning i komination med bra stadning kan gora!<br /><br />Idag tog jag en tur upp i bergen och det regnade, blaste och var gassande solsken under loppet av en och en halv timme. Fantastiskt!<br /><br />Pa fredag aker jag vidare till Kyleakin pa Skye och hoppas att det blir lika trevligt som har. Uppenbarligen ar det nagon sorts konsert?festival dar i helgen, sa det var lite trixigt att fa tag i boende, men det loste sig till slut.<br /><br />Orsaken till att jag inte bloggat tidigare ar att det varit lite knepigt att fa tag pa internet som kostat mindre an £1 per 15 min. Men nu sa!<br /><br />(Ar man snal sa ar man...)<br /><br />Snart ska jag ner till puben med nagra av de som jobbar har (en sydafrikan, en australiensare och en tjeck... och kanske en skotte ocksa...)<br /><br />Hoppas kunna lagga upp lite foton snart, men annars far ni kolla en jattestor fotoblogg nar jag kommer tillbaka!<br /><br />Ha det superbast!<br /><br />Tada!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-7284115715849261538?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-51539250185696065272007-06-21T22:10:00.000+02:002007-06-21T22:23:46.931+02:00Fick just <a href="http://www.ghastlycomic.com/d/20010510.html">den här serien</a> skickad till mig av en vän.<br /><br />Jättekul, tycker jag!<br /><br />VARNING - om du inte tycker om tentakler och ibland ganska råa under-bältet-skämt kommer du nog inte gilla den. Det är definitivt inget för barn eller pryda...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5153925018569606527?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-47531757981847281072007-06-21T21:41:00.000+02:002007-06-21T21:59:17.174+02:00Nu har resfebern börjat komma.<br /><br />Vad kommer jag glömma?<br />Vad kommer jag ta med mig som jag inte behöver?<br />Kommer flyget vara sent?<br />Eller inte avgå alls?<br />Kommer kompisen och möter mig?<br />Har han glömt det?<br /><br />Nåja. Det är ju inte som att jag reser till världens ände direkt. Glömmer jag något finns det troligen att köpa på plats. Och om inte kommer jag troligen inte att sakna det heller...<br /><br />Fick nyss ett telefonsamtal av min ena chef (som kommer bli min heltidschef i höst) och jag måste säga att lönen var mycket tillfredställande. Å andra sidan kanske det är jag som efter ett antal år inom barnomsorgen är van att sälja mig billigt... =)<br /><br />Det ska verkligen bli jättekul att jobba heltid där i höst! Jag kommer hem på kvällen den 14:e augusti och börjar mitt nygamla (har ju ändå jobbat extra där i 3 år) jobb på morgonen den 15:e. No rest for the wicked!<br /><br />Men det ska nog inte bli några problem. Förutom att jag kommer ligga en timme efter i min inre klocka (p g a tidsskillnaden). Men en timme är ändå inte så farligt! Tänk om jag istället hade varit i USA... Burrr!<br /><br />Nej.<br /><br />Jag önskar alla där ute en riktigt trevlig midsommar!<br /><br />Jag sänder er mina varmaste tankar när jag sitter på Arlanda (och på flyget) imorgon kväll! Hoppas ni gör detsamma till mig.<br /><br />Jättebautamegakramar till er alla!<br /><br />Och som man säger in the UK - see you later!<br /><br />Au revoir!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-4753175798184728107?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-8507422317482068822007-06-19T15:08:00.001+02:002007-06-21T22:14:55.233+02:00<div class="flickr-frame"><a title="photo sharing" href="http://www.flickr.com/photos/8826806@N02/569218274/"><img class="flickr-photo" alt="" src="http://farm2.static.flickr.com/1093/569218274_881a395c9e.jpg" /></a><br /><span class="flickr-caption"><a href="http://www.flickr.com/photos/8826806@N02/569218274/">Izza</a>, originally uploaded by <a href="http://www.flickr.com/people/8826806@N02/">Eira Karlsdotter</a>.</span></div><p class="flickr-yourcomment">Tänkte vara smart och testa att lägga upp foton direkt från kameran till Flickr och därifrån hit innan jag åker.<br /><br />Ny kamera = aningen överexponerad bild.<br /><br />Men jag tycker nog den blev rätt bra ändå!<br /><br />Nej, nu ska jag hänga tvätt!<br /><br />Toodiloo!</p><p class="flickr-yourcomment"></p><p class="flickr-yourcomment"><em>Tillägg: För er som undrat hur en katt kan se ut om den är svart- och mörkorangetigrerad så syns det om man tittar noga på bilden... Puss!</em></p><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-850742231748206882?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-89662174537298904282007-06-14T14:39:00.000+02:002007-06-14T15:02:59.956+02:00Nu har även jag köpt mig en <a href="http://www.letsgodigital.org/se/camera/specification/1481/show.html">digitalkamera</a>. Full fart in i cyberträsket!<br /><br />Jag har även bestämt mig för att testa AdSense. Får se hur det fungerar... Är jag inte nöjd med de annonser som läggs upp får jag väl bara avsluta testet helt enkelt.<br /><br />Nu ska jag fortsätta städa. Det är viktigt att ha det snyggt innan man reser bort! Jobbigt att komma hem till ett bombnedslag...<br /><br />Ta-ta!<br /><br />(P.S. Ni som kan latin kan väl ha överseende med att jag kanske har böjt Ego fel?)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-8966217453729890428?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-58073793119404325042007-06-13T11:56:00.000+02:002007-06-13T12:01:15.090+02:00Jag hittade en skojig blog om odling inomhus. Det verkar gå att odla lite vad som helst inne (vilket jag iofs vetat ett tag), men här är en som kommit sig för att odla även gamla bortglömda kulturväxter och sån't tycker jag är kul!<br /><br />Jag har även fått lära mig att det går att äta morotsblast! Jag skulle nog inte vilja testa med butiksmorötter (om de inte är ekologiska såklart), men hemodlade - varför inte?<br /><br /><a href="http://parkettodlaren.blogspot.com/">Läs och inspireras!</a><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5807379311940432504?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-21291755633807003312007-06-11T16:12:00.000+02:002007-06-11T16:16:34.966+02:00Jag tänkte att det var dags för lite vårstädning i layouten. Och eftersom jag är som jag är HAR JAG BYTT LAYOUT HELT OCH HÅLLET! Inga halvmessyrer här inte!<br /><br />Jag kommer säkerligen göra ytterligare förändringar inom en snar framtid, men det här får duga så länge.<br /><br />Hoppas ni inte fick en hjärtattack, men man kan ju inte ha samma grundlayout fyra och ett halvt år efter start. Det lirar ju inte (som man kan säga)!<br /><br />Nåja. Säg gärna vad ni tycker! Jag är tacksam för konstruktiva förslag!<br /><br />Toodles!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-2129175563380700331?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-70397103583136267442007-06-11T15:18:00.000+02:002007-06-11T15:55:02.329+02:00Nu var det så där länge sedan jag bloggade, igen...<br /><br />Nåväl. Synd att sitta vid datorn när det är så fint väder, men när jag ändå sitter här kan jag ge en snabb uppdatering.<br /><br />Sedan sist har jag:<br /><br />Pluggat och jobbat (inget ovanligt där, alltså)<br /><br />Varit superförkyld<br /><br />Ansvarat för serveringen på en bankett med 114 gäster (hör inte till vanligheterna)<br /><br />Ätit middag med min gode vän M som jag inte hunnit träffa på evigheter<br /><br />Stannat kvar på puben efter det att M hade gått och hux-flux hade en av bartendrarna bjudit mig på födelsedagsfest - <em>i augusti!</em> (Har definitivt aldrig hänt förr!)<br /><br />Fikat med A (det var evigheter sen jag tog mig tid att fika)<br /><br />Varit på privat fest och hamnat hos L och T på efterfest. Har inte något minne av att jag gick och lade mig, men jag vaknade mellan T och kompisen P med kjolen prydligt på en stol bredvid, så... L sov på soffan och det hela var mycket bisarrt. Men trevligt. Fast jag kan väl erkänna att jag inte var helt nykter när jag åkte hem vid 9.30 på morgonen. Jag börjar bli för gammalt för sån't här... *fnissar*<br /><br />Äntligen kommit ut och tagit en öl med kompisen J som jag inte hunnit prata med på jättelänge. "Efterfest" hos J med Depeche och drinkar, bara vi två. Mysigt! (Varför tar man sig nästan aldrig tid att umgås på tu man hand med sina vänner längre?)<br /><br />Lämnat in två examinationsarbeten<br /><br />Varit på företagsfest med ett av jobben. Mycket trevligt! Och efteråt drog jag och en kollega vidare på stan. Det är så skönt att jag äntligen hittat lite vettigt folk att umgås med på jobbet!<br /><br />Det var det.<br /><br />Jag har även fått veta att jag kommer få låna en killes lägenhet första helgen i Skottland. (Kommer inte ihåg om jag sagt att jag ska dit, men för säkerhets skull - jag åker till Skottland på midsommarafton och är där till 14 augusti. Nu vet ni!) Jag har varken träffat honom eller killen som ska hämta mig på flygplatsen, men JISSES vad välkommen jag känner mig! Och nästan lite obehaglig till mods eftersom det känns som om jag utnyttjar dem på något sätt. Å andra sidan har jag inte frågat om varken skjuts eller bostad utan de har erbjudit sig frivilligt, så det är väl inte att utnyttja någon egentligen?<br /><br />Bör kanske tillägga att han som hämtar mig är gift och har barn och den andra kommer inte vara hemma - därav utlånandet av lägenhet - så det är <em>inte</em> någon internetflirt eller så. Jag har dessutom bara mailat med <em>en</em> av dem (han som är gift).<br /><br />Jag kom även på att de sista veckorna jag kommer vara i Skottland (när jag hade tänkt vara i Edinburgh) är det GIGANTISK kulturfestival där. <em>Tur</em> att jag upptäckte det nu, för det var inte många vandrarhem som fortfarande hade lediga bäddar och om jag inte fått veta att <a href="http://www.edfringe.com">Edinburgh Fringe Festival</a> började ca 14 dagar innan jag trodde att det skulle börja och åkt dit och försökt hitta en ledig bädd på plats, så... *ryser* Nu har jag reserverat plats på ett vandrarhem mitt i smeten (ca 50 m från Princes Street), och det blev inte så fasligt dyrt heller! Yippie!<br /><br />Nåväl. Ska snart ut i solen igen...<br /><br />Men jag vill passa på att tala om att jag kommer försöka uppdatera bloggen så ofta det går under resan med anekdoter och reserutter (och kanske några foton också om jag får till det - annars kommer det en hel bunt med foton i augusti när jag kommit hem).<br /><br />Ha det superskönt tills vidare och passa på att vara ute och ladda vitaminbatterierna nu - det <em>kommer</em> en vinter i år igen, med mörker och kyla. Tänk på det innan ni gnäller på värmen och ljuset!<br /><br />Too-di-loo!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-7039710358313626744?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-25137683362774479902007-05-16T23:51:00.000+02:002007-05-16T23:53:40.320+02:00För er som undrat:<br /><br /><a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Eira">Lite om mitt namn</a><br /><br />Fast jag skulle snarare säga fornnordisk än isländsk...<br /><br />Dags att sussa!<br /><br />G'natt på er!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-2513768336277447990?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-6606832099980642422007-05-14T20:10:00.000+02:002007-05-14T21:02:07.775+02:00... livet, som givit mig så myyckeeet...<br /><br />Nej, skämt å sido (fast mitt liv ÄR ändå rätt trevligt!).<br /><br />Jag måste verkligen tacka <a href="http://www.myspace.com/medicineshow">The Medicine Show</a>, <a href="http://www.myspace.com/douglasunger">Douglas Unger</a> och <a href="http://www.myspace.com/meetmoa">Moa</a> som förgyllde min onsdagskväll! Ni rockar fett!<br /><br />Tack även till L och A (1) för trevligt sällskap och A (2) för ett mycket trevligt samtal på Kvarnen efteråt.<br /><br />Puss på er allihop!<br /><br />And on a different note (*garvar* - var det <em>någon</em> som fattade skämtet? *garvar ännu mer*)<br /><br />Jag HATAR att vara förkyld! Vaknade tre i morse av att jag var så snuvig att jag var tvungen att snyta mig varannan minut ungefär, och av att jag hade rethosta. Jag tycker verkligen rethosta känns fullständigt meningslöst! Hellre rejäl hosta där man känner att det faktiskt "händer" något när man hostar! Ja, ja - för mycket information. Jag vet...<br /><br />Nåja. Jag lyckades aldrig somna om efter det, så jag hade "bara" varit vaken fyra timmar när väckarklockan ringde. Då segade jag mig upp och gjorde lite thé med mjölk och honung (gillar egentligen inte sötat thé, men jag tänkte att det nog var bra mot hostan) och fick i mig lite jordgubbskräm innan jag satte mig på bussen och åkte till skolan. Jag hade egentligen mycket hellre legat hemma och försökt sova och få ned febern, men jag tänkte att eftersom det på schemat stod att vi skulle ha genomgång inför examinationen som är om några veckor tänkte jag att det nog kunde vara bra att gå - om inte annat för att skaffa mig de sista kompendierna och boka examinationsdatum för den muntliga delen.<br /><br />Nåväl. Jag var där 20 minuter tidigt efter en bisarrt folktom resa med SL (jag brukar åka den tiden och det brukar vara fullsmockat!) och tog mig ned i en bisarrt folktom korridor. Normalt sett brukar korridorerna fyllas av folk 15-10 min innan föreläsningarna/seminarierna börjar. Nu var det jag, en lokalvårdare och en tjej som såg vilsen ut i hela korridoren! Fem i nio kom en kille från min grupp gående. Då hade jag förgäves försökt ringa några andra för att få veta om det blivit någon salsändring eller så. Jag fick bara tag i två och de var båda på väg till skolan och ingen av dem hade hört något. Jag kände mig vid det här laget som om jag blivit transporterad in i någon underlig parallellvärld á la Stephen Kings <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Pestens_tid">"Pestens Tid"</a> där nästan hela befolkningen "mystiskt" försvunnit. Dimman och den medföljande tystnaden gjorde intrycket än starkare...<br /><br />Nåväl, klasskamrat E fick slutligen tag i någon som talade om att seminariet blivit inställt. TÄNK vad bra om jag fått veta det INNAN jag åkte hemifrån över en timme tidigare. Nå, jag ringde snabbt till den som satt på tunnelbanan, så hon kunde vända (hon har minst lika lång resväg som jag) och sedan lyckades jag med något smått otroligt! Trots trötthets-, feber- och förkylningsbedövning av hjärnan kom jag på att den andra klasskamraten hade sagt att hon höll på att parkera vid skolan när jag ringt henne några minuter tidigare. Kvickt som attan ringde jag henne, meddelade att det var inställt och frågade om hon hade bilen samt om jag möjligen isf kunde få åka med tillbaka. Vi bor nämligen bara några minuter med bil från varandra!<br /><br />Tack och lov hade den mystiska dimman gjort att hon valt att inte ta motorcykeln idag, och jag fick skjuts HELA VÄGEN HEM! Vilka underbara människor det finns! Dessutom hade hon hälften av det kompendium jag skulle ha (hade råkat få med sig fel del), så jag kan iaf börja med den delen!<br /><br />Ibland löser livet bara saker åt en på ett fantastiskt sätt!<br /><br />Nu hoppas jag bara att jag kan bli av med den här förkylningen snabbt som attan eftersom jag ska baka lunchpajer till 20 personer, såga med ca. 6 småträd, samla vackra, kala kvistar i skogen, göra innovativa "serveringstunikor" av säckar, ordna kartonger som är tillräckligt stabila för att ha som soptunnor och leverera detta till stan - helst innan fredag! (Fast går saker enligt plan kommer en bil och hämtar mig och träd och allt på fredag förmiddag - SL brukar inte bli så glada när man kommer med träd på bussen...)<br /><br />=)<br /><br />På torsdag ska jag ha genomgång av bordsservering för de som är nya och på lördag ska jag basa för serveringsstyrkan på 14 pers som ska se till att alla gäster på banketten vi ska ha får mat och dryck.<br /><br />Och på söndag ska jag ta emot en grupp ryska reportrar som ska få information om Hammarby Sjöstad och miljösatsningarna där.<br /><br />Tack och lov kommer inte ryssarna förrän på eftermiddagen/kvällen så jag kanske t o m kan ta mig en drink i baren efter middagen på lördag. Om jag känner mig tillräckligt frisk då vill säga... Annars får jag väl åka dit och basa och sedan åka hem. Fast det känns ju lite trist. Det tar ju ändå 1½ timme (minst) kommunalt - och jag har varken bil eller körkort så jag har inget val.<br /><br />No rest for the wicked! <br /><br />Sådeså!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-660683209998064242?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-69531415315467599892007-05-09T16:14:00.000+02:002007-05-09T16:20:09.941+02:00Såhär dagen efter mitt sömn-EEG, kan jag säga att jag är rätt trött. Fast inte så mycket mer än vanligt...<br /><br />Stort tack till nattsköterskan H som var mycket trevlig och professionell. Jag ser detta som lite terapi mot min sjukhusskräck. Jag överlevde ju trots allt...<br /><br />Nu ska jag ta mig en liten tupplur så jag är laddad till kvällens spelning.<br /><br />Vilket också får bli dagens tips:<br /><br />Douglas Unger (med band och gäster)<br />Mosebacke kl. 20.30<br />Entré: 40 kr.<br /><br />Vi kanske ses där?<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-6953141531546759989?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-14954920478174829272007-05-07T19:28:00.000+02:002007-05-07T19:44:13.743+02:00Tyvärr har livet varit ovanligt stressfyllt den sista tiden, så jag har inte hunnit blogga på ett tag.<br /><br />De stora ämnena senaste tiden har varit:<br /><br />bikiniväder i mars<br />snöfall som sabbade bikinivädret<br />bikiniväder igen<br />mer normalt vårväder<br /><br />Även (i vanlig ordning):<br /><br />skola, jobb, skola, jobb, skola, jobb, mer skola och ännu mera jobb<br /><br />Jag har även fått en god vän via nätet (nej det är ingen flirt - han är gift och har barn), som jag tjötar med via MySpace IM så fort jag har tillfälle.<br /><br />Hade trevligt besök av en vän jag inte sett på länge, tyvärr var väl inte jag så trevlig med tanke på hur trött jag var.<br /><br />Har fått erbjudande om jobb till hösten, som jag imorgon måste ge besked om ifall jag vill ha. Det skulle då innebära att jag fick lägga studierna på is ett tag, vilket känns lite trist. Samtidigt är det ett jobb jag trivs med och som verkligen är unikt. Mig veterligen finns det bara två såna jobb i hela världen, och jag skulle i så fall ha ett av dem.<br /><br />Jag har bokat min Skottlandsresa nu. Men eftersom jag inte vet om jag kan börja två veckor efter utsatt datum på min nya anställning vet jag inte vad som händer med den. Inte slutet på den iaf...<br /><br />Jag har även fastnat i <a href="http://www.imdb.com/title/tt0384766/">"Rome"</a>-träsket och hittat en riktig <a href="http://www.imdb.com/gallery/hh/0829032/HH/0829032/iid_952659.jpg.html?path=pgallery&path_key=Stevenson,%20Ray%20(I)">läckerbit</a> att dräggla över. Men det är lite skönt att ha någon form av avkoppling...<br /><br />Och imorgon ska jag sova på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus. Det känns riktigt läskigt - jag gillar verkligen inte sjukhus! Men jag får ta med mig en egen kudde, pyjamas och en liten maskot och det känns iaf aningen tryggare. Fast att jag ska få massa elektroder klistrade till hårbotten och en massa annan mätutrustning monterad på mig innan jag ska sova känns mindre exalterande. Nåja. Vi får väl se hur det går. Förhoppningsvis kommer de väl hitta någon ledtråd till varför jag aldrig blir utvilad hur mycket eller lite jag än sover...<br /><br />Tjipp, tjopp tills vidare!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-1495492047817482927?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-52049272789770513822007-03-16T14:48:00.000+01:002007-03-16T15:21:51.807+01:00Jag är en nörd!<br /><br />I lördags jobbade jag på ett baluns som ett energiföretag hade. Kvällens tema var självfallet Schlager. Först skulle det ätas, drickas och socialiseras på mitt jobb och sedan skulle en buss komma och hämta folket för att köra dem till Globen och den stora finalen. Jag var trött och sliten efter att ha suttit uppe och pluggat hela natten, men skötte enligt utsago mitt värdinneskap med bravur. Min plan var att hjälpa cateringfirman att städa iordning efter middagen och sedan sätta mig på bussen och vara hemma i tid för att se finalen på tv. Men så blev det inte!<br /><br />Istället fick jag följa med till Globen eftersom någon hade sjukanmält sig!<br /><br />OJ vad jag blev glad! Det bör i sammanhanget nämnas att jag inte missat en enda final (svensk eller europeisk) de senaste femton åren eller så... Kan ni förstå hur glad jag blev när jag fick se det live!?! Och dessutom va det enligt min mening ett ovanligt starkt starfält i år.<br /><br />Nåväl, stämningen i Globen var på topp och artisterna skötte sig utomordentligt bra. Dessutom var det kul att se the Ark live igen. (Jag såg dem när jag bodde i Oslo). Och så VANN RÄTT LÅT! Ytterligare en bonus, alltså! Annars brukar mina favoriter som bäst placera sig på tredje plats, och inte helt sällan bland de sista tre låtarna... Och under segerframträdandet stod större delen av publiken upp och dansade och sjöng med i vinnarlåten. Det var verkligen jätteskoj!<br /><br />Sedan visade det sig att en av deltagarna från energibolaget var kusin med Ola Salo, och då var det ju extra kul bara för det.<br /><br />Och nu följer en redogörelse av händelserna i Green Room. D v s det som INTE visades på tv. Var tv-tittarna missade var ett helt fantastiskt humant och trevligt uppträdande av ovan nämnda sångare. Under snabbgenomgångarna av låtarna gick han nämligen runt och dansade och sjöng med i alla de andras bidrag och vandrade mellan borden och peppade de andra artisterna. DET är väl så trevligt och proffesionellt som man kan önska? Måste säga att han steg oerhört i min aktning efter det. Synd att tv-tittarna inte fick se att det inte bara är konkurrens och intriger artisterna emellan...<br /><br />När jag kom ut från Globen stod en hel rad limousiner och väntade (jag tror att det var fem vita och en svart, men det kan ha varit fler - jag hade lite bråttom...) och det delades ut guldfärgade "löpsedlar" med the Ark på. Tunnelbanestationen var knökfull, men jag lyckades på något sätt ändå klämma mig på den första tunnelbanan som kom. Det kändes nästan lite som morgonrusningen (man behövde inte stå för egen maskin - det var så fullt att det inte fanns en chans att man skulle ramla!) med undantag för att stämningen var på topp - till skillnad från morgonrusingen då alla är sura och stressade.<br /><br />När jag kom till Slussen var det fem minuter tills min buss skulle gå, och eftersom jag aldrig trott att jag skulle hinna med den var det ytterligare en bonus! Så jag var hemma hel och lycklig strax efter elva... Tjohooo! Men cheeezus vad trött jag var då...<br /><br />Nåja. Kan man bli så lycklig av att gå på Schlagerfestivalen MÅSTE man ju bara vara en nörd. Så jag säger bara: Say it once, say it loud - I'm a nerd, and I'm proud of it!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5204927278977051382?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-56732785091333059942007-03-06T01:57:00.000+01:002007-03-16T15:27:23.705+01:00... lite skumt att logga in nu...<br /><br />Det var iofs ett tag sedan jag bloggade (hysteriskt med jobb och skola och allt däremellan (utom ett privat liv (OBS! Medveten särskrivning!)), men jag var ändå inte beredd på att Blogger skulle flytta hela sin beta-versions-blogg-funktion till Google...<br /><br />Nåja. Nu hoppas jag iaf att det kommer gå att läsa bloggen och att inga av mina poster försvunnit under flytten. Jag har nämligen själv blivit beroende av min blogg för att hålla reda på vad jag gjort och när...<br /><br />Jag har säkert nämnt mitt dåliga minne. Ju närmre i tiden desto sämre minne... Lite trixigt det där - framför allt när man pluggar och bara har fempoängsuppsatser/ - tentor - men ändå...<br /><br />Kommer inte ens ihåg vad jag loggade in för att skriva om, men jag kommer nog på något...<br /><br />.........<br /><br />......<br /><br />....<br /><br />..<br /><br />Jo! Nu vet jag! Sedan sist jag bloggade har det egentligen inte hänt NÅGONTING!<br /><br />Jättetråkigt, men jättesant. =/<br /><br />Det enda som hänt är att jag pluggat och jobbat och pluggat och jobbat och pluggat och jobbat och ....<br /><br />Jag har faktiskt försökt ha lite kul emellanåt, men det mesta av det kuliga har stoppats effektivt av en långdragen förkylning. Men den verkar äntligen vara på återtåg och det känns väldigt bra.<br /><br />Så har det ju varit kravaller i Köpenhamn åxå.<br /><br />Jag är mycket kluven till detta.<br /><br />Jag tycker det är bra att unga sätter ned foten när deras samlingspunkt och deras fritid tas ifrån dem. Men jag tycker sättet de gjort det på var fel. Visserligen får kravaller mer publicitet än en husockupation (se bara på hur mycket ockupationen i Häggvik fick), men ändå... Vill man visa att något är bra är det kanske inte så vettigt att göra något som den stora massan instinktivt tycker är dåligt...<br /><br />Nåja. Återkommer snart med fler uppdateringar.<br /><br />Mycket snart!<br /><br />Troligen redan senare under veckan...<br /><br />Massa kramar till er som fortfarande kollar bloggen!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-5673278509133305994?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1164993263081143162006-12-01T18:06:00.000+01:002007-03-16T15:27:52.028+01:00<strong>OK, killar...</strong><br /><strong></strong><br />... ni kan slappan av nu!<br /><br />Den person jag nämnde i ett tidigare inlägg (ni vet den där personen jag är lite intresserad av) är fömodligen inte du. OM det är du vet du om att jag är intresserad eftersom jag min vana trogen valde att tala om det rakt ut istället för att försöka spela det där spelet som folk talar så mycket om...<br /><br />Ibland kan det vara kul att beundra någon på avstånd. Men för det mesta är det bara en massa onödigt besvär och därför brukar jag köra med raka puckar i matchen. (Ooooo. En sportmetafor! Det trodde jag inte om mig själv!)<br /><br />Men som sagt - mannen i fråga vet att jag är intresserad. Han har även uttryckt ett visst intresse tillbaka. Men framtiden får visa vad som sker.<br /><br />Det är allt jag har att säga för den här gången.<br /><br />Och det är allt jag har att säga om den här saken.<br /><br />Tills vidare...<br /><br />;o)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116499326308114316?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1164113208832398862006-11-21T13:23:00.000+01:002007-03-16T15:28:06.176+01:00<strong>Saker att göra när man egentligen borde plugga:</strong><br /><br /><ol><li>Läsa spännande artiklar och spela spel <a href="http://nobelprize.org">här</a>.</li><li>Diska.</li><li>Omorganisera CD-skivorna.</li><li>Äta.</li><li>Titta på brittiska kriminalserier.</li><li>Ta en promenad.</li><li>Poppa popcorn.</li><li><a href="http://www.shockwave.com/gamelanding/texttwist.jsp">Knarka</a>.</li><li>Läsa <a href="http://www.bloomsbury.com/Authors/microsite.asp?id=586&section=1&amp;aid=961">bok</a>.</li><li>Äta. Mer.</li><li>Lyssna på skatorna som leker på taket så det dunsar på ett skojigt sätt.</li><li>Blogga.</li><li>Smurfa runt på nätet.</li><li>Kolla mailen var tredje minut.</li><li>Trakassera kompisarna på ett <a href="http://www.helgon.net">internet community</a>. </li><li>Läsa igenom mitt bloggarkiv.</li><li>Konstatera att jag verkar vara en person som antingen är glad eller ledsen men sällan något däremellan - om man dömer efter innehållet i bloggarkivet.</li><li>Konstatera att jag verkar vara betydligt mer glad än ledsen.</li><li>Konstatera att jag verkar vara en obotlig optimist.</li><li>Konstatera att jag tänker på tooook för mycket.</li><li>Känna sig lat.</li></ol><p>Listan kan göras hur lång som helst. Men nu ska jag nog äta lite. Och sedan göra det jag egentligen ska göra och <em>inte</em> något av ovanstående...</p><p>Önska mig lycka till! Jag är inte så värst disciplinerad idag, jag... =)</p><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116411320883239886?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1164057561985521152006-11-20T22:19:00.000+01:002007-03-16T15:30:48.575+01:00<strong>Let's do the time warp!</strong><br /><br />Vet inte riktigt hur det gått till, men den här dagen har varit en av de mest bisarra på länge.<br /><br />Det började med att jag drömde om att jag hade blivit akut jättesjuk (tänk influensa alt. böldpest eller så), och att jag befann mig på höga klippor som sluttade mot ett stormigt men solbelyst hav och precis hade fått meddelande om att de vita tunikor som jag av någon anledning skulle sy och hade supertidspress att få klara hade flyttats till några bekanta som bor i Täby (<em>fel</em> sida av stan!) och att jag måste komma på det sista körrepet innan framträdandet annars skulle jag bli utsparkad ur kören för gott och aldrig bli förlåten för mitt svek. Men eftersom jag var så sjuk visste jag att jag inte skulle klara det och drabbades av en hysterisk gråtattack. (Jag undrar vad <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Sigmund_Freud">Freud</a> eller <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Carl_Jung">Jung</a> eller någon annan av de där nissarna hade sagt om det här).<br /><br />Sedan vaknade jag. Då hade jag sovit i hela tre timmar! Och någon minut senare ringde väckarklockan och talade ilsket om att det var dags att gå upp. Det kändes inte helt lockande, om jag säger så...<br /><br />Nåväl. Efter att jag på något sätt hade lyckats ta mig ur min stora, varma, megagosiga säng och i mina kalla kläder hade det redan gått en timme. Så jag rusade upp till min stackars far som väntade i bilen för att köra mig till en mer frekvent trafikerad busshållplats. Jag kom lagom till att en helt tom buss körde fram och togs i trafik. Jag kunde knappt tro vilken tur jag hade som kunde få sittplats till Slussen!<br /><br />Men säg den lycka som varar... När jag rest ungefär fem minuter hamnade jag mitt i ett vägarbete och bussen fick vänta i drygt tio minuter på att bli förbisläppt av en asfalteringsbil (vet inte vad de heter, men huvudsaken är ju att det var irriterande). Så min goda marginal försvann i ett nafs. Inte så kul... =(<br /><br />Men när jag kom till Slussen lyckades jag precis hinna med en lämplig tunnelbana, och det blev bättre (och skummare) eftersom det helt plötsligt dök ner en man i sätet mitt emot mig som jag (trots ett nytt och alldeles fantastiskt buskigt helskägg) direkt kände igen. Det var en gammal klasskompis från gymnasiet som jag inte sett på evigheter. Och bara så där så hade jag blivit bjuden på inflyttningsfest hos honom om några veckor!<br /><br />Nåväl, efter en alldeles för sen ankomst till förmiddagsseminariet lugnade det väl ned sig något. Framför allt eftersom en mycket vänlig själ i klassen lånade ut en hundralapp till glömska Eira som för andra gången på mindre än en vecka lyckats springa ifrån plånboken. Då hade jag ju iaf pengar till lunch och middag, så det kändes skönt!<br /><br />Strax före lunch fick jag tillbaka ett arbete med betyget VG från en lärare jag trodde hade bestämt sig för att inte ge <em>någon</em> mer är G. (VG är högsta möjliga betyget och ges bara på ett fåtal av de kurser som finns på <a href="http://www.lhs.se">LHS</a>). Jätteskumt! Framför allt med tanke på att hon på arbetet innan hade givit större delen av klassen U (underkänt, men med möjlighet till komplettering för fullständigt betyg). Mucho wierdo! Och det som är riktigt irriterande är att jag bara slängde ihop något för att förhoppningsvis få ett G - och jag har ingen aning om vad som gjorde det till ett VG-arbete...<br /><br />Efter lunchen hade vi "bildlektion". Så jag tillbringade tre timmar vid en drejskiva för att för första gången i mitt liv testa att göra något i lera. Resultatet blev... intressant. Jag tror att jag just lyckats uppfinna en helt ny sorts ergonomisk kopp som man inte behöver luta så mycket på eftersom koppen lutar åt ett håll och örat åt ett annat. Men jag hade iaf roligt!<br /><br />Sedan tog jag mig till lokalen där vi skulle ha sista repet innan framträdandet på lördag. (Aha!). Fast jag var mer än en timme för tidig, så jag satte mig i trapphuset och pluggade. Sedan kom en annan från kören som också var jättetidig och som faktiskt hade nyckel! Så vi gick in till körlokalen och satte oss och pluggade båda två.<br /><br />På vägen in hade hon noterat en konstig lukt i trapphuset, men det var ingenting vi tänkte så mycket på. (Eftersom mina bihålor är lite igentäppta nu märkte jag ingenting). Men när vi hade påbörjat uppsjungingen var det flera som reagerade på att det stack i hals och ögon - och att det luktade gas! Så vi klarade av körrepet på rekordtid trots en massa flams och trams.<br /><br />Detta i sin tur resulterade i att jag nu har kommit hem - <em>en timme</em> tidigare än beräknat! Och jag reagerade inte på det förrän jag råkade titta på videoklockan för att se när det var dags att gå och lägga sig. Då har jag ändå tittat på klockan en hel massa gånger på vägen hem, men inte märkt att klockan så att säga var en timme för lite.<br /><br />Hmmm... Undrar om jag har fastnat i någon sorts skum tidsspiral och helt plötsligt hamnat i en skum parallelldimension eller något. Om rymden är krökt och min rygg kröktes i en identisk kurva under drejningen dreglar då Pavlov när hunden ringer i klockan?<br /><br />OK. Låt oss bara säga att jag älskar rymd/tidparadoxer.<br /><br />Och tillåt mig att skryta lite. Trots att jag var tvungen att köpa en alldeles för dyr smörgås (38 kr) till lunch har jag fortfarande 42 kr (42 - även det intressant om man får tro <a href="http://www.douglasadams.com">Douglas Adams</a>) kvar av hundralappen jag lånade. Så jag klarade lunch och middag på 58 kr. Inte illa, eller hur?<br /><br />Nu till veckans frågeställning:<br /><br />Kan man visa någon att man är intresserad av den genom att vara snäll mot den? Och förstår folk verkligen att man är intresserad av dem "på det sättet" om man är snäll?<br /><br />Inte för att jag raggar på alla jag är snäll mot.<br /><br />Då skulle jag väl ragga på hela mänskligheten, tror jag! =D<br /><br />Bonusfråga:<br /><br />Är det bara jag som tycker att ordet "ragga" känns lite plumt, oseriöst och på något sätt nedlåtande och objektifierande?<br /><br />Förslag på vad man ska kalla det när man vill visa att man är intresserad "på det sättet" mottages tacksamt!<br /><br />Hmmmm... Flirta kanske... Men det låter så - jag vet inte - oseriöst det med?<br /><br />Nä. Nog med svammel för idag. Skum dag. Skoj dag. Sömnig Eira...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116405756198552115?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1163960754235769612006-11-19T17:49:00.000+01:002007-03-16T15:31:46.577+01:00<strong>Klimakteriekossa?</strong><br /><br />Den senaste tiden har det förekommit en del både trevliga och mindre trevliga skrivningar i en gratistidning där ordet "klimakteriekossa" har använts med en förvånansvärd frekvens. Men vad är då en klimakteriekossa?<br /><br />Från början verkar det ha använts i ett halvt skämtsamt sammanhang för att beskriva känslosamma kvinnor. Sedan verkar någon ha tagit illa vid sig (antagligen en känslosam kvinna) och menat att den hellre är en klimakteriekossa än en arrogant tonåring och därefter urartade det på ett ganska otrevligt sätt...<br /><br />Nåväl. Nog om tidningen. Jag börjar undra så smått om inte jag har blivit en klimaktieriekossa.<br /><br />Precis som man i vissa sammanhang talar om en förpubertet kanske jag har drabbats av förklimakteriet. Det sägs ju att man blir extra känslosam när man kommer in i klimakteriet och den senaste veckan har jag drabbats av diverse gråtattacker helt utan anledning. Inte för att jag har varit extremt ledsen eller glad eller så. Det har bara krävts att jag berörts bara en aning av något rent emotionellt och det har krävts ovanligt lite för att beröra mig under veckan som varit.<br /><br />I måndags tårades ögonen helt oprovocerat när jag var på väg till kören och nästan missade bussen. Sedan en gång till på vägen hem när jag hörde en låt på mp3-spelaren som jag hade lagt in någon dag innan och som jag inte hört på länge. Och igen när jag kom hem och hade svårt att få in nyckeln i låset. I tisdags höll jag på att börja stortjuta när jag trodde att min far som skulle ge mig skjuts hade åkt utan mig, och sedan ytterligare flera gånger under dagen. Och i onsdags när jag stod i duschen och sedan en massa gånger under konserten (dels för att det var så bra musik och så vacker scenshow men också för att det var så många par som stod och gullade överallt och det hade varit trevligt att ha någon att krama). O s v...<br /><br />Det <em>kan</em> ju ha att göra med att jag knappt sovit den senaste månaden eftersom jag plågats av riktigt hemska drömmar. Så hemska att jag faktiskt dragit mig för att gå och lägga mig eftersom jag inte velat riskera att drömma. Och även om jag har en förmåga att veta att jag drömmer och även om jag <em>har</em> varit medveten om att det är en dröm har drömmarna varit av en sådan karaktär att jag tillbringat en stor del av både mitt drömmande och mitt vakna tillstånd med att seriöst undra om jag börjar bli galen. Är jag kanske en latent sociopat och psykotisk massmördare?<br /><br />Så - klimakteriekossa eller massmördare? Det är mycket som snurrar i skallen nu...<br /><br />Till det kan även läggas att jag känt mig underligt attraherad av en man under det senaste året (eller mer) fast jag har försökt vifta bort det eftersom han troligen inte är intresserad av mig. Men nu orkar jag liksom inte hålla honom (och mig) på avstånd längre så vi får väl se vad som händer - eller inte händer. Fast är det något jag är bra på så är det att förbli singel. Jag menar - de män jag finner attraktiva är sällan attraherade av mig och de som är attraherade av mig finner jag sällan attraktiva. Det är kanske inte så ovanligt, men jag tror att det i mitt fall mest handlar om någon sorts missriktat dåligt självförtroende. De som jag är intresserad av är helt enkelt alldeles för bra för mig och kan därmed inte vara intresserade av mig. Alltså beter jag mig skumt mot dem och håller dem på avstånd alternativt beter mig som en "stalker" och skrämmer effektivt bort dem och tar kål på minsta lilla intresse som kanske ändå fanns där. Eller så är någon intresserad av mig och då måste det ju vara något fel på den eftersom ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som jag.<br /><br />Och ser man på vad jag letar efter hos en man och vad jag brukar få (ja, det finns ju undantag förstås) är det ofta ganska motsatta saker. Jag letar efter intelligens, klass och självdistans och brukar hamna med killar som saknar större allmänbildning, stil (läs skitiga, trasiga kläder - hatar skortor och kavajer även till fest) och som har ett stort ego och ständigt tar sig själva på alldeles för stort allvar. Men eftersom jag är anpassningsbar kan det funka rätt bra ändå - under förutsättning att jag gör mig själv till den dumma bimbobrud de vill ha...<br /><br />Men nu får det vara slut på dumheterna! Jag har kommit på en teori om att om jag börjar hänga mer på KB eller så, så kanske jag kan hitta någon vettig typ. De säger ju att bibliotek är bra ställen att ragga på. Synd bara att jag är så dålig på att ragga...<br /><br />Ibland önskar jag att jag var mer som de där i Sex and the city som bara kunde gå fram till en kille och säga typ "följ med mig hem och ha löjligt mycket sex". Fast jag är alldeles för feg. Och alldeles för försiktig. Men bara det att jag kommer på mig själv att vilja vara mer på det sättet kanske är ytterligare ett tecken på någon sorts förklimakterie. Eller möjligen psykisk störning av något slag. Eller bara ett tecken på att även om jag trivs bra med mitt liv så kan det kännas lite ensamt ibland.<br /><br />Tur att man har kompisar att krama på! =)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116396075423576961?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1163946939539054782006-11-19T14:39:00.000+01:002007-03-16T15:22:26.682+01:00<strong>Sufjan!</strong><br /><br />Så var det officiellt - <a href="http://www.asthmatickitty.com/musicians.php?artistID=5">Sufjan Stevens</a> rockar fett!<br /><br />Konserten i onsdags var bland det bästa jag har varit med om på länge.<br /><br />Förbandet bestod av <a href="http://www.myspace.com/stvincent">St. Vincent</a> - en ascool, supersöt brud i en söt klänning, med en jättestor gitarr och med en scennärvaro som inte bara fyllde scenen utan hela rummet. Hon drog av några låtar som fick skinnet att krulla sig med oväntade gitarr-riff, en trumpedal som lät som en baskagge och pianokomp (när hon inte spelade gitarr). En riktig enmans- (enkvinnas?) show.<br /><br />Sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta...<br /><br />Och till slut äntrade Sufjan och hans tiomannaband scenen iförda fjäderprydda halvmasker och fjärilsvingar (utom Sufjan som hade örnvingar) och glitterdraperiet i bakgrunden fladdrade lite magiskt och vips! så var man i en annan värld. Helt fantastiskt!<br /><br />Ska man vara lite kritisk så kände jag ibland att jag saknade en stråksektion eftersom han har rätt mycket stråkar på sina plattor. Men en eminent blåssektion kompenserade bra för det, och det <em>är</em> ju ändå lite kul när det inte låter precis som på plattan.<br /><br />Något senare när jag var på väg därifrån hade jag kramp i varenda muskel under midjan efter att ha stått så stilla så länge (det är ju inte direkt stage-dive-rockmusik om jag säger så), men trots att klockan var över tolv på natten och jag hade ont i benen och tårna på vänster fot hade domnat bort för flera timmar sedan och jag var supertrött efter att ha varit vaken sedan sju och inte has sovit mer än tre timmar på natten var jag väldigt lycklig. Livet kändes liksom lite extra magiskt och när jag följde vattnet från Kungsträdgården till Slussen och såg ljuset från staden spegla sig i vattnet och knappt såg en levande själ och staden var så där tyst som den blir när nästan alla sover - då kände till och med jag i all min gråhet att det kanske fanns lite magi kvar i världen. När en man på fullaste allvar kan gå runt på scenen och flaxa med ett par tygvingar och det inte blir löjligt eller billigt så kanske det ändå finns hopp för oss alla.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116394693953905478?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1162847514553979192006-11-06T21:21:00.000+01:002006-11-06T22:49:25.596+01:00<strong>Tonåring igen?</strong><br /><br />Eller snarare fortfarande!?! Jag fick en suverän <a href="http://eira.blogspot.com/2006/10/lgar-purpurfrg-reklam-och-trend-eira.html">kommentar</a> på mitt senaste inlägg och jag har klurat en del kring det som skrevs. Det påpekades att det finns en trend att man är "ung" mycket längre idag, och det måste jag ju hålla med om. Förut var man vuxen när man blev myndig, och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan kom begreppet tonåring in i bilden och förlängde ytterligare tiden innan man blev vuxen...<br /><br />När jag var 18 och myndig räknade jag mig själv mest som en ung vuxen, trots att jag väl rent tekniskt fortfarande var tonåring eftersom jag inte fyllt 20. Sedan dess har jag inte riktigt funderat så mycket på hur jag skulle klassificera mig själv. Barn på tunnelbanan har kallat mig tant sedan jag var 16 och jag har aldrig tagit illa vid mig - i deras ögon <em>är</em> jag ju en tant! Och vad är egentligen så negativt med det? Tant för mig har alltid varit ett - i brist på bättre - <em>gulligt</em> ord. En tant är en snäll äldre kvinna som bakar bröd och stickar sjalar och på det sättet har jag varit tant sedan 15-årsåldern.<br /><br />Nu är det inte sällsynt att man hör det refereras till kvinnor i 60-årsåldern som "tjejer". En tjej är ju egentligen lite svår att definiera. För mig var det ett häftigare sätt att säga flicka på när jag växte upp. Sedan blev det mer en "ung vuxen" fast utan att det slutade betyda flicka. Och jag förstår mer och mer varför ordet "tjej" har börjat gälla även äldre. Det är ett användbart och numera alltmer åldersneutralt ord som nu mest verkar vara synonymt med "av feminint kön".<br /><br />Som det föreslogs i kommentaren skulle man kunna använda uttrycket "förlängda medelåldern" istället för ordet mogen (som i mogen kvinna/man). Det kommenterades även att folk verkar vara tonåringar (eller i de förlängda tonåren som den anonyma skribenten föreslog) tills de är runt 30. Detta skulle innebära att jag fortfarande är tonåring. Vilket ger mig lite ångest. Och faktiskt ger mig en helt ny definition på ordet "tonårsångest"!<br /><br />Jag hade ju inbillat mig att jag en gång för alla hade lämnat den emotionella berg-och-dalbana som jag förknippar med tonåren. Men det kanske jag inte har? Om de förlängda tonåren kommer förlängas i den takt de verkar ha gjort de senaste åren - för att helt enkelt hänga med i förlängningarna av medelåldrarna o s v - skulle det i praktiken kunna innebära att jag kan vara fast i tonåren tills jag går i pension. Kanske längre. Jag säger bara VE OCH FASA!<br /><br />Den enda fasen i livet som verkar bli allt kortare är sorgligt nog den som redan var allra kortast, nämligen barndomen. Hur många barn får verkligen en chans att vara barn idag? Det säljs klackskor och stringtrosor och BH:ar och smink i rosa Snobbenprydda förpackningar på barnavdelningen på varje större konfektionskedja nu. (OK, i ärlighetens namn har antalet stringtrosor för 4-åringar minskat igen de senaste två åren. Men de finns fortfarande att tillgå i viss mån på stora klädkedjor). Barnkläder som "på min tid" var designade för att användas just av <em>barn</em> är nu vuxenkläder i miniatyr. För några år sedan när det var populärt med bara magar och kortkorta kjolar och jeans som knappt tänkte rumpan på kvinnor återfanns detta mode även på barnavdelningen. När jag var liten var det fruktansvärt obekvämt att ha klackskor eftersom de var minst 10 storlekar för stora och om ens mor ens ägde en kortkort kjol var det ju lång på en själv, så vad var poängen egentligen? Annat är att det var kul att låna mammas kläder och smink och klä ut sig ibland. Men då var man bara "vuxen" i några timmar någon gång ibland. Fram tills nyligen verkade det nästan vara omöjligt att få tag i kläder som <em>inte</em> förvandlade barn till vuxna så fort de lärt sig gå. Tack och lov att den trenden verkar vara på väg bort! Åtminstone tills de kommit upp i fyraårsåldern...<br /><br />Så medans det blir allt mer oattraktivt att vara barn blir det samtidigt allt mindre attraktivt att vara gammal och ungdomlig verkar vara det gemene man strävar efter att uppnå.<br /><br />Nej. Vad ni än gör - kalla mig inte tonåring. Eller förlängd tonåring, eller ung vuxen eller vad man annars kan komma på för metaforer för folk som är rädda att åldras... Jag har aldrig varit rädd för att vara den ålder jag är. Eller snarare - jag har aldrig velat vara yngre än jag är. Jag är både gammal och ung, vuxen och barnslig och erfaren och naiv på samma gång. Men vill du vara snäll - kalla mig tant vilken dag som helst!<br /><br />Hellre tant än tonåring!<br /><br />Åtminstone nu när jag närmar mig 30... =)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116284751455397919?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1161766978066964182006-10-25T10:20:00.000+02:002007-03-16T15:34:41.818+01:00<strong>Älgar, purpurfärg och reklam</strong><br /><br />Idag ska jag göra en jättestor bilderbok för barn om granar, och eftersom jag inte är så jättebra på att rita ska det bli intressant att se hur jag lyckas med att få älgen som ska äta en liten granplanta att se ut som en älg och inte en brun fläck med fyra pinnar under och två pinnar över sig... Men jag gillar att utmana mig själv!<br /><br />Igår var jag och kära mor på IKEA och jag blev mycket glatt överraskad över utbudet. Jag har alltid varit väldigt förtjust i varma lila toner och plötsligt verkar lila ha blivit trendigt - även i inredningen - så det bara kryllade av vackra lila saker överallt. Jag köpte lila pastaslevar och en lila ljusslinga som jag tänkte montera upp vid sängen så jag får en tydligare liten "hörna" där. Fast det finaste av allt var en fantastisk purpurfärgad (eller möjligen plommonfärgad beroende på vem man frågar) matta som jag fick av min älskade mor som en tidig julklapp. Nu måste jag verkligen se till att röja undan alla kläder, böcker, papper och jag-vet-inte-vad som ockuperar (och verkar föröka sig på) mitt golv så jag kan lägga in denna fina matta snart.<br /><br />I förrgår när jag åkte från jobbet såg jag en reklamkampanj för ett nytt <a href="http://www.m-magasin.se/">kvinnomagasin</a>, men just detta verkar främst rikta sig till kvinnor som är 50+. <a href="http://www.m-magasin.se/kampanj/">Affisherna</a> visar mogna* kvinnor i underkläder. Det känns som en underbar känga till alla som tror att skönhet och sensualism är något som innfattar flickor under 23 som är silikonfyllda, fettsugna, retuscherade och är iklädda någon sorts raffset. Man kan faktiskt vara <em>ännu</em> vackrare med lite rynkor och imperfektioner eftersom man kan utstråla självsäkerhet och livserfarenhet på ett helt annat sätt. Och det vet väl alla (?) att det finns inget som är mer attraktivt än en människa som inte skäms över sig själv oavsett hur den ser ut eller hur gammal den är.<br /><br />Jag läste även i <a href="http://www.city.se/Arkiv/City/2006/10/SCity-2006-10-24.pdf">gårdagens City</a> (sid 18-19) att jag tydligen är supertrendig nu. Alltid bra att veta! För några år sedan var jag toknördig, men tydligen inte längre... Bevisar ju bara att man inte behöver bekymra sig om att följa modet eftersom alla tydligen blir trendiga förr eller senare...<br /><br />Nej, bäst jag publicerar det här nu innan nätet dör igen...<br /><br />Ta-taaa!<br /><br />*<span style="font-size:85%;">Jag tycker "mogna" är ett så lustigt ord i sammanhanget - kan man inte vara "mogen" för vad det nu är man ska vara mogen för <em>innan</em> man fyller 50? Men jag kommer inte på ett annat ord för att beskriva denna åldersgrupp som är lika accepterat av just den åldersgrupp jag beskriver, så jag får väl lov att använda detta konstiga utttryck...</span><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116176697806696418?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1161611612194104692006-10-23T15:47:00.000+02:002006-10-23T15:53:32.850+02:00<strong>Grattis på födelsedagen kära blogg!</strong><br /><strong></strong><br />Idag är det exakt fyra år sedan jag skrev <a href="http://www.eira.blogspot.com/2002_10_23_eira_archive.html">mitt första inlägg</a> på den här bloggen.<br /><br />Jag vill ta tillfället i akt och tacka min kära blogg för allt fantastiskt som den har givit mig.<br /><br />Jag säger bara<br /><br /><strong><em><span style="font-size:180%;">KATARSIS!!!</span></em></strong><br /><br />Så - än en gång - grattis på födelsedagen du underbara, underbara Ego-blogg!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116161161219410469?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1161611178576487532006-10-23T15:46:00.000+02:002006-10-23T15:46:19.470+02:00<strong>Kär!</strong><br /><br />Jaha. Så var det dags igen. Nu har jag än en gång blivit sådär kär.<br /><br />Inte i någon specifik person, utan mest lite allmännt sådär. Livet är ganska grått och trist, precis som vädret, men jag går runt och känner mig alldeles bubblig inuti ändå.<br /><br />Jag blir alldeles lycklig när jag ser Årstaviken genom regnslöjor och nyligen gulnade höstlöv som lyser mot den grå himlen och gör även det tristaste industriområde till en veritabel fest för mina trötta ögon genom den fantastiska kontrapunkteringen i den uniformt grå miljön. Jag blir fullständigt lyrisk över doften av regn och nedfallna löv och hur vackert kastanjerna glänser på den svarta mullen där de ligger bland klargröna, spikprydda skyddande höljen som skyddat dem under dess känsliga barndom och nu spruckit upp för att släppa lös de mognade frukterna i den stora världen och när jag känner höstregnet strila ned i mitt ansikte är känslan i det närmaste extatisk.<br /><br />Jag kommer inte ihåg vem det var som sade det, men någon klok människa har någon gång sagt något i stil med att "kärleken är konstant - det är bara föremålet för den som ändras". Kanske är det något sådant jag har drabbats av?<br /><br />Eller så är det magsjuka...<br /><br />*skrattar så jag nästan ramlar av stolen*<br /><br />Hur var det nu? "Jag trodde jag var kär, men det var magbesvär"...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116161117857648753?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1161427148579624522006-10-21T12:36:00.000+02:002006-10-21T12:39:09.300+02:00<strong>Genusperspektiv</strong><br /><br />Med all modern genusforskning borde väl någon annan än Lise Myhre kommit fram till <a href="http://spray.nettavisen.no/kultur/tegneserie/nemi/nemi_pop.jsp?timedir=post&lastShown=08.09.06">den här </a>slutsatsen?<br /><br />Kan man tycka... =)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116142714857962452?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1161155956868517852006-10-18T09:14:00.000+02:002006-10-18T09:19:17.086+02:00<strong>Överkänslig environmentalist?<br /></strong><br />I natt vaknade jag av att jag grät okontrollerat. I efterhand känns det lite dumt, men det var en dröm jag hade som gjorde att jag blev så känslosam. Det är sällan drömmar påverkar mig så starkt. Men det händer.<br /><br />I denna dröm hade jag och mitt ressällskap (var på någon sorts backpacking/trekking-tur med en större grupp människor) hade av någon anledning stannat till vid kanten av en golfbana. Mellan vägen och golfbanan löpte ett ca tre dm djupt och fyra dm brett dike. I detta dike löpte ett stort rör ur vilket ett flertal smalare rör gick ut. Ur dessa rör strömmade en osynlig ström av vatten, konstgödsel och en mängd olika bekämpningsmedel som alla var avsedda att hålla golfbanans gräs kraftigt, grönt, ogräsfritt, djurfritt och småkrypsfritt (och därmed även fritt från allt annat biologiskt liv än människor och gräs). Medan mitt ressällskap stod och beundrade golfbanan och förundrades över det vackra gräset på den drabbades jag av en underlig känsla. Ingen annan verkade överhuvudtaget vara medveten om rören i diket eller kunna känna vad som strömmade ur dem. Men jag kunde känna varje artificiell droppe. Känna hur alla vattenlevande organismer skrek i dödsångest och försökte finna en plats att fly till, men eftersom hela diket var fyllt av kemikalier fanns det ingenstans att ta vägen. Jag kunde känna hur det förgiftade vattnet strömmade genom jorden under golfbanan och kvävde allt i sin väg förutom gräsrötterna som tvingades växa smärtsamt snabbt och även de skrek i smärta och ångest. Hela ekosystemet skrek och vred sig i svåra smärtor och dödsångest och jag var den enda som överhuvudtaget verkade märka hur <em>fel</em> allting var under den till synes vackra ytan. Jag försökte förmedla vad jag kände för de andra, men ingen hörde mig och jag upplevde vad ekosystemet upplevde i varje nerv i min kropp…<br /><br />Jag vaknade sedan och grät som sagt okontrollerat. Jag visste att det varit en dröm, men kunde ändå inte sluta gråta. En god stund senare (efter en kopp thé och en chokladbit mitt i natten) hade jag lugnat ner mig så pass att jag kunde somna om.<br /><br />Att jag reagerar så kraftigt på saker som har med miljöförstöring att göra är inget nytt. Men att jag gör det i en dröm och på ett så påtagligt sätt är nytt.<br /><br />Kanske är det som de säger att man blir mer känslosam när man blir äldre. Och känslosam kan man väl bli. Men det här var ju närmare överkänsligt.<br /><br />Som sagt. Miljökämpe har jag alltid varit och det tänker jag fortsätta med. Men att reagera så kraftigt på en dröm om hur golfbanor förstör lokala ekosystem får mig faktiskt att känna mig ganska fånig…<br /><br />Visst hade jag seriös ångest som barn över skövlingen av regnskogarna, valfångsten, säldöden och ozonhålet och kände mig fruktansvärt maktlös inför denna negativa mänskliga påverkan. Men när jag blev äldre insåg jag att man kan inte rädda hela världen på en gång. Man måste ta en människa i taget och börja med sig själv. Fast nu i natt kände jag mig så där maktlös igen eftersom ingen annan verkade se vad som skedde framför deras egna ögon och under deras egna fötter. Usch!<br /><br />Nä, nu ska jag nog gå och röra lite i komposten och kanske må lite bättre av att det åtminstone finns någon som bryr sig – även om det bara är jag.<br /><br />P.S. Gå gärna in på <a href="http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=57902">den här</a> sidan och spela spelet om Planeten.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116115595686851785?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1161117438704645732006-10-17T22:37:00.000+02:002007-03-16T15:23:30.891+01:00<strong>Froid</strong><br /><br />Sprang hastigt iväg efter kören igår och gick på releaseparty för <a href="http://www.froid.se">Froids</a> nya EP "Streetpet" på <a href="http://www.petsoundsbar.se">Pet Sounds Bar</a>. Mycket bra akustisk spelning! Och en jättestor eloge till Kalle som roddade ljudet så klockrent att det var en ren njutning för mina känsliga öron. Akustiska spelningar har ju en förmåga att kunna bli lite distade och burkiga, men här var det klockrent trots kraftfulla basgångar och falsettsång. Tjohooo! Kul förresten att stöta på Kalle. Har inte sett killen på 12 år eller så, men efter lite klurande på varför han såg så bekant ut kom jag fram till vem han var och tog mig fram för att hälsa. Ormingemobben sprider sig i musiketablissemanget! Snart erövrar vi världen! *skrattar ondskefullt*<br /><br />Köpte EP:n med fem låtar för en 50-lapp och fick en glad överraskning när jag dessutom fick en ovanligt snygg band-t-shirt på köpet!<br /><br />En ovanligt trevlig måndagskväll med andra ord.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116111743870464573?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1161111865448068732006-10-17T21:03:00.000+02:002007-03-16T15:24:31.231+01:00<strong>Bloggångest</strong><br /><br />Jag drabbas med jämna mellanrum av bloggångest. För mig har det tidigare handlat om att jag inte vet vad jag ska skriva om, att jag är orolig för att ingen läser min blogg (ok, jag skriver mest för min egen skull, men det är ju skoj om någon annan är intresserad av vad jag skriver...), att jag känner att mina blogginlägg är alldeles för långa o s v...<br /><br />Nu har jag drabbats av en helt ny form av bloggångest.<br /><br />När jag började med den här bloggen var det inte så jättemånga som bloggade på svenska och väldigt få av dessa var kvinnor så det kändes inte så viktigt vad jag skrev om utan jag bara skrev på och kände någonstans att bara det faktum att jag bloggade gjorde mig rätt cool (på ett aningen nördigt sätt, men jag har aldrig påstått att jag inte är lite nördig). Nu har allt fler upptäckt detta medie och även om jag är väldigt glad över att bloggandet inte självdog (så som vissa mediegurur förutspådde att det skulle göra för ca tre år sedan) utan nu är vanligare än någonsin - säg den kändis/politiker/journalist o s v med bara en gnutta självrespekt som <em>inte</em> har en blogg - så känner jag mig alltmer fossil. Jo. Fossil.<br /><br />Jag känner mig som en av de där tröga gamla dinosaurierna som inte var snabba nog att fatta att världen förändras och strök med på kuppen. För hundra år sedan var <a href="http://www.mymarkup.net">mymarkup</a> en av de bästa (och få) mötesplatserna för svenska bloggare. Nu har en massa nya blogportaler som <a href="http://www.knuff.se">knuff</a>, <a href="http://www.intressant.se">intressant</a> med flera dykt upp på marknaden och saker som taggar och pingar och allt vad det är blir allt vanligare. Jag vet inte ens <em>hur</em> man taggar något (annat än i bemärkelsen "tagga"=gå alt. "tagga"=skriva sin "tag" med sprayflaska på vägg) eller vad en "ping" <em>är</em>. Jag är helt och hållet vilsen i denna nya och främmande bloggosfär där det inte längre räcker med att skriva vad man känner för utan för att överhuvudtaget ha en chans att inte försvinna in i glömskans dimma måste man ha en cool layout (gärna med bilder), en massa coola bloggkompisar som refererar till vad man skrivit i sin blogg och bli en jäkel på att pinga och tagga som den värsta dataninjan.<br /><br />Jag är ingen dataninja!<br /><br />Jag kan <em>nästan</em> så mycket html-kod att jag åtmistone efter en ganska kort stund lyckas klura ut var någonstans i mitt "template" (vet inte ens vad det svenska ordet för detta är) jag ska attackera för att ändra lite enklare grejer i min blogglayout. Men göra större layoutförändringar kan jag inte. Lägga upp bilder kan jag inte (dels för att mitt minneskort till kameran inte lirar med min nya dator och dels för att jag inte vet hur man egentligen ska göra). Jo, jag har lyckats någon enstaka gång, men det har tagit alldeles för lång tid för att jag ska minnas hur jag gjorde... Jag har förvisso en massa coola bloggkompisar, men eftersom jag sällan skriver om så allmängiltiga saker som den senaste budgetpropositionen (what's up with <em>that</em> by the way!?!), avgångna ministrar (alla har vi våra skelett i garderoben, men sämre ursäkter får man väl leta efter...), senaste modetrenderna (jag kan äntligen hitta sådana kläder som jag letat länge efter - <em>på H&amp;M!!!</em>), senaste Idol-skandalen eller senaste kändissexet kan jag förstå om min blogg inte är av så stort intresse för den breda massan. Jag är därför inte förvånad över att jag inte länkas så ofta.<br /><br />Fast å andra sidan skulle jag inte ens veta <em>om</em> någon länkade (skrev först "längtade" = Freudiansk felskrivning?) till min blogg. Jag har fått en del e-mail från folk som skriver saker i stil med "vad kul att du har länkat till min blogg" och "så roligt att du också har hittat till min blogg". <em>Hur i h-e kan de veta det!?! </em>Är det bara jag som inte vet hur sånt där funkar?<br /><br />Jag börjar som sagt få lite ångest över att snart vara en sån där dinosaurie som stryker med för att den inte hänger med i utvecklingen. Men jag vill gärna fortsätta blogga. Och gärna med en ny layout! Jag har ju trots allt haft densamma (mer eller mindre) sedan jag började blogga för *räknar på fingrarna* åh, typ, eh... fyra år sedan.<br /><br />Finns det någon snäll bloggare därute i Sveas gamla rike som kan tänka sig att hjälpa mig med detta?<br /><br />Jag <em>vill</em> ju som sagt hänga med. Men det har hänt så mycket och så fort att jag inte riktigt känner att informationsmängden är så lätt att tillägna sig. Det är helt enkelt för mycket på en gång...<br /><br />Så snälla, snälla bloggkompisar - HJÄLP!<br /><br />Jag lovar att bjuda på något gott som tack! =)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116111186544806873?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1160404867415214302006-10-09T16:40:00.000+02:002007-03-16T15:24:31.232+01:00<strong>Bloggar</strong><br /><br />Har hittat flera små gosaker i bloggvärlden som det känns taskigt att hålla för sig själv, så nu (efter för lång tids lathet) lägger jag upp lite nya länkar under blogg-sektionen.<br /><br />Enjoy!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-116040486741521430?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1159564602600222682006-09-29T23:14:00.000+02:002006-10-09T16:53:33.586+02:00<strong>Keep your friends close...</strong><br /><strong></strong><br />...but your enemies closer.<br /><br />Dagens sanning -tyvärr...<br /><br /><em>Tillägg: Nej, jag är inte bitter - bara pragmatisk. Om man har sina fiender nära är det större chans att man kan förutse en attack och därmed undvika/förebygga/kontra den... Så. Det är bara ett praktiskt överlevnadstips från en ärrad veteran (som inte alltid varit så förutseende - därav ärren). =)</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115956460260022268?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1159132661078114572006-09-24T20:38:00.000+02:002006-09-24T23:17:41.336+02:00<strong>Maaaaaah!</strong><br /><br />Jag håller på att förgås av bortlängtan!<br /><br />Tro mig - jag trivs verkligen rätt bra med mitt liv. Jag har ett trivsamt hem, en underbar familj och fantastiska vänner, men just nu vill jag bara bort från allt.<br /><br />Det kan ha med årstiden att göra. Jag blir alltid lite rastlös på hösten och känner att jag behöver komma bort från vardagen, göra något annat en stund och liksom bara vara. Ha lite tid att reflektera över det gångna året och förbereda mig för vinterdvalan och så. Och i år är det värre än på länge. <em>Det</em> tror jag har att göra med att jag inte haft någon egentlig ledighet på över ett år och därmed inte någon tid att bara vara. Jag har levt med konstant stress i över ett år och någonstans måste det ju bara ta stopp!<br /><br />I våras fick jag höra av såna som vet att om jag inte började ta det lite lugnare skulle jag sannolikt drabbas av utbrändhet - och jag drog faktiskt ner lite på tempot då. Så mycket det nu <em>går</em> att dra ner på tempot när man jonglerar två jobb och heltidsstudier. Men det är ju å andra sidan ingenting mot hur det såg ut i mitt schema den här tiden förra året. Och nu har jag ju dessutom sluppit undan den självkänslonedsättande saken som kallas "dumpning". (Min plan just nu är för övrigt att jag ska hålla mig singel i minst fem år till så jag slipper hålla på och lägga en massa tid och energi på sånt under tiden jag pluggar och under mina första år som yrkesverksam lärare. Fast jag vet ju inte riktigt hur bra det kommer gå med tanke på att världen just nu verkar vara full av små sötnosar.)<br /><br />Problemet har bara varit att under sommaren när jag trodde att jag inte skulle få något jobb och därmed skrev upp mig på så många dagar jag kunde få - vilket var ungefär så mycket att jag skulle ha en månad ledig innan skolan började igen.<br /><br />Om allt hade gått enligt planerna hade jag alltså varit ledig en vecka, jobbat fyra och varit ledig fyra - låter rätt bra, va? Men så blev det inte riktigt... Så i slutändan var jag ledig ungefär en vecka innan skolstart (och jag jobbade fredag+helgen före kursstarten också, så den första skolveckan blev tio dagar lång).<br /><br />Nu känner jag att jag börjar tappa greppet om verkligheten. Dygnets rytm är definitivt rubbad ur allt som ens liknar cirklar och jag kan inte längre sova på nätterna trots att jag håller på att somna hela dagarna. Jag tror att det helt enkelt är så att jag är så utmattad att kroppen tror att den håller på att dö eller något och därför inte tillåter mig att göra något annat än att halvslumra. Det är verkligen på tiden att göra något åt detta! Och en semester skulle troligen kunna hjälpa min stackars kropp att komma i fas igen. Antingen semester eller mer regelbundna arbetstider och mer human arbetsbörda. Har under den senaste veckan jobbat mer eller mindre dygnet runt för att bli klar med rapporten som ska in imorgon men som behövde vara klar redan i fredags eftersom jag skulle få gensvar från en vän innan jag lämnade in den för att den skulle räknas som komplett och jag har aldrig behövt stressa på det här sättet för att hinna <em>något</em> förr. Helt absurd mängd arbete på alldeles för kort tid och med (som vanligt) samma veliga och otydliga instruktioner från skolan som gör att det är omöjligt att veta vad man ska göra förrän man redan har gjort det...<br /><br />Nu ska vi ha praktik i tre veckor, så då ska jag nog passa på att sova lite och jobba lite för att få lite pengar (är fortfarande skyldig far fem tusen för min dator).<br /><br />Men vad som kommer hända resten av terminen återstår att se - vi har inte fått schema för någonting efter v 43 och kommer troligen inte få se skymten av något förrän tidigast om två veckor. Det är inte alls en stressfaktor att inte ha en aning om vad man ska läsa eller vilka tider man kommer ha inbokade fram till jul (oooh nej). Det enda jag vet är att jag kommer ha praktik de tre sista veckorna före jul. Och när man har två jobb man försöker sköta så gott det går är det <em>vääääldigt</em> frustrerande att inte få ett schema! Maaaaaaah! Jag valde ju en kurs för ett år sedan, och om de sedan ska gå och ändra kursens omfattning och innehåll för de väl för i helskotta meddela det i tid så man har möjlighet att välja en annan kurs. Men neeeej. De väntar tills man kommer till inskrivningsdagen på fortsättningskursen! Och då är det ju lite svårt att byta inriktning... *morrrrrrr*<br /><br />Måste förresten försöka förklara en sak. När jag längtar bort så är det inte så mycket en längtan bort som en längtan vidare. Att försöka fly från saker och ting fungerar inte. Tro mig - jag har försökt! Det man har i bagaget kan man inte bli av med. Men man kan ju försöka stuva om det så det blir lite mindre besvärligt att bära...<br /><br />Fast när jag längtar bort handlar det om... Tja, har ni sett "<a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Chocolat_(film)">Chocolat</a>" kanske ni kan förstå lite hur jag menar. Det är som om något liksom drar mig bort från platsen jag är på. Med skillnaden att jag kommer gärna tillbaka till platser jag varit på. De senaste åren är det Skottland som har ropat starkast och jag måste verkligen åka dit innan jag blir vansinnig av längtan. Jag vill gärna resa tillbaka till Irland också. Och Grekland. Och Egypten... (Det finns även länder som inte lockar mig något nämnvärt. Som Thailand. Och Tyskland. Och Frankrike...) Maaaaaah! JAG LÄNGTAR EFTER NYA VYER!!! Men om jag inte väljer bort julen och nyåret kommer jag inte kunna resa någonstans förrän nästa sommar. Och det vet vi ju alla hur bra det gick med min planerade långsemester den sommaren som nu håller på att ta slut...<br /><br />Nej. Jag hoppas på att hitta lite mer energi och jag är fullt och fast övertygad om att allt kommer lösa sig på något sätt. Fast jag undrar också hur länge det ska dröja denna gång...<br /><br />Kan man vara en cynisk omptimist? Eller en optimistisk cyniker?<br /><br />Jag verkar i alla fall kunna det om man ska tro på vad mina vänner säger om mig. "Är du inte lite väl cynisk nu?" "Verkar inte det lite cyniskt?" "Det är så skönt att du kan vara så optimistisk" "Du är så optimistisk - jag önskar att jag vore mer som du!" Det väger ungefär lika mellan dessa typer av kommentarer - alltså måste jag vara en sån där konstig typ som kan vara två nästintill motsatta saker samtidigt. Är det ett tecken på någon sorts personlighetsstörning? Inte vet jag. Men det funkar för mig. Jag tror uppriktigt på framtiden men är tillräckligt cynisk för att inse att ingenting kommer flygandes som stekta sparvar i luften (så fruktansvärt kul uttryck så jag var bara tvungen att använda det) och att om man ska skapa en bra framtid för sig själv och för kommande generationer om man bara rullar tummarna och gnäller.<br /><br />Usch. Nu har jag skrivit ett sånt där långt inlägg igen... Bara en sista fråga:<br /><br />Är det någon som vet hur det fungerar med räkningen av portrösterna?<br /><br />Vad jag vet är:<br /><br /><ul><li>När man portröstar skrivs personnumret upp på en lista bredvid en identifikationskod. Denna kod finns även på en liten klisterlapp som sätts på det större kuvert som röstkuverten läggs i. Det stora kuvertet läggs sedan i en låst låda. </li><li>Poströsterna räknas först efter rösterna som registrerats på själva valdagen. (Tydligen kan man ändra sin poströst på valdagen genom att rösta igen om man skulle vilja och då räknas den senast lagda rösten). </li><li>Märkta röster ogiltigförklaras.</li></ul><p>Vad jag undrar är:</p><ul><li>Eftersom det stora kuvertet har en klisterlapp som gör att rösten kan identifieras är det då så att någon sitter och sprättar de stora kuverten och tar ut valkuverten på ett sådant sätt att rösterna inte kan räknas som märkta? </li><li>Eller makuleras listorna så att rösterna inte kan identifieras?</li><li>Eller borde egentligen alla poströster ogiltigförklaras som märkta?</li><li>Och vad händer om klisterlappen lossnar från det stora kuvertet innan det tas upp ur valurnan (som väl egentligen borde kallas "vallådan")?</li></ul><p>Är det någon som vet får den gärna höra av sig. Jag är nyfiken!</p><p>Nej. Nu ska jag försöka sova lite. Och hoppas på att mitt skolarbete går att skriva ut på fars arbete eftersom vår skrivare hemma beter sig supermiffigt... So long!</p><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115913266107811457?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1157705502917547552006-09-08T10:51:00.000+02:002006-09-09T02:31:03.983+02:00<strong>Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 3)</strong><br /><br />Ja, så var det snart dags igen. Valår.<br /><br />Och precis som varje gång det är val diskuteras de alternativ man som väljare har om man inte är nöjd med den politik som de etablerade politiska partierna för (eller de oetablerade för den delen).<br /><br />Alternativ ett: blankrösta.<br /><br />Problemet är att om man blankröstar räknas inte rösten som giltig. Det räknas alltså inte som en missnöjes-/missförtroenderöst.<br /><br />Alternativ två: rösta inte alls.<br /><br />Problemet är att rösten "fördelas" på de partier som ställer upp i valet, vilket betyder att de får en röst ändå.<br /><br />De alternativ som finns verkar vara att antingen rösta på ett parti som är det "minst onda av flera onda ting" - vilket inte verkar så väldigt demokratiskt i mina ögon. Eller att anordna någon sorts protest. Att protestera genom att blankrösta eller att inte rösta alls fungerar ju inte om det bara är ett fåtal personer som gör det eftersom det då inte syns tillräckligt tydligt i statistiken. Och där har vi problemet. Svenskar är alldeles för orevolutionära. *<br /><br />Om man kunde få tillräckligt många i en region - eller ännu hellre hela landet - att antingen blankrösta eller helt enkelt stanna hemma så statistiken över valdeltagandet såg katastrofal ut skulle nog politikerna vara tvungna att fråga sig vad som hade hänt och kanske tillsätta någon sorts utredning om varför folk inte röstade på något av de befintliga partierna. Då kanske partierna skulle tvingas omvärdera det partipolitiksystem som finns idag och börja fråga folket vad de ville lite oftare. Problemet är ju att de flesta politiker inte känns så trovärdiga eftersom de sällan arbetat med något annat än politik och därmed känns avskärmade från det verkliga livet ute i samhället.<br /><br />Många har under årens lopp föreslagit att jag skulle satsa på att bli politiker, men det som hindrar mig från detta är dels att jag tycker illa om partipolitik (det finns ju inget parti som inte har minst fem punkter i partiprogrammet som står i rak motsats till mina principer) och dels att jag tror att det är lätt att förlora perspektivet på vad som verkligen betyder något om man ständigt måste sitta och förhandla om siffror. För är det inte så att i Sverige så består politiken av siffror? Budget-siffror, röstantals-siffror, mandat-siffror, statistik-siffror, medborgarantals-siffror osv. I det politiska Sverige har varje individ blivit reducerad till siffror i statistiken. Är det då så konstigt om man känner vanmakt och missförtroende inför ett riksdagsval och de politiker som sitter i de partier som finns att rösta på?<br /><br />Frågan är ju: om man avskaffar partipolitiken - vad ska man ha istället? Personval där de rikaste vinner (se USA), folkomröstningar om varenda liten sak (opraktiskt) eller något annat alternativ som jag inte kommer på för tillfället. Eller ska vi helt enkelt försöka påverka de politiska partierna så att de för "folkets" politik och inte sin egen avskärmade politik? Det är ju ändå så att när vi röstar ska vi utse de som ska representera oss - vi som bor och lever här - i fyra års tid.<br /><br />Men en sak är iaf bra - även personer som inte är svenska medborgare får rösta i kommun- och landstingsvalet (om de bott här mer än tre år alt. är medborgare i EU alt. Norge eller Island och är folkbokförda på den aktuella platsen).<br /><br /><span style="font-size:85%;">*Orevolutionär = en person som är alldeles för lat och bekväm av sig för att orka göra revolution. Jfr <em>icke-revolutionär </em>(tar aktivt avstånd från revolutionen), <em>anti-revolutionär</em> (motarbetar aktivt revolutionen). </span><br /><span style="font-size:85%;"></span><br /><span style="font-size:85%;">OBS! Detta är mina tolkningar av orden och ja - jag vet att orevolutionär inte är ett ord. Men det borde vara det.</span><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115770550291754755?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1157486716795572252006-09-05T22:05:00.000+02:002006-09-05T22:12:49.796+02:00<strong>Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 2)</strong><br /><br />Ja, så var det dags för del två. Del två handlar om ett ämne som tyvärr alltid är lika aktuellt - sexuella övergrepp på kvinnor. (Jag är mycket medveten om att övergrepp på män också sker och vill på intet sätt förringa detta, men jag har valt att inrikta mig på kvinnornas situation).<br /><br />Under de senaste månaderna har det med jämna mellanrum kommit små inslag på TV-nyheterna och små notiser i tidningarna om hur antalet utomhusvåldtäkter har varit ovanligt stort under sommaren och att detta kan ha ett samband med det varma väder vi haft. Det varma vädret har lockat folk att stanna ute längre och ha mindre kläder på sig och detta gör att det blir lättare för våldtäktsmännen att förgripa sig på sina offer.<br /><br />En polisdam menade att det bästa man som kvinna kunde göra för att undvika att råka illa ut var att inte stanna ute sent, inte dricka, inte gå hem ensam, inte ha lite kläder på sig (eftersom det då går fortare för våldtäktmannen/männen att få av en kläderna) och att om man absolut måste gå hem ensam på kvällen skulle man se till att man kunde ha telefonkontakt med någon (helst någon som väntade hemma) tills man kommit hem och allra helst se till att man hade någon som kom och mötte en vid T-banan, bussen etc.<br /><br />Allt detta är ju bra tips, men det som gör mig mest förbannad är att det verkar vara helt accepterat att det ska behövas sådana tips. Jag höll fullkomligen på att koka över av ilska när jag hörde dessa tips första omgången, och det har inte lugnat ned sig nämnvärt i mitt inre.<br /><br />Nummer ett: varför ska kvinnor behöva inskränka sin personliga frihet för att det finns idioter?<br />Nummer två: varför verkar det vara så accepterat av samhället i stort att det ska vara så?<br />Nummer tre: bidrar inte detta till att ytterligare skuldbelägga de kvinnor som utsätts för denna form av övergrepp?<br /><br />Jag inser att vi inte kan förändra mäns beteende gentemot kvinnor över en natt, och att det finns många bidragande orsaker till att vissa män går över gränsen för vad som är tillåtet. Men vore det inte på tiden att samhället slutar ge dubbla signaler? Ena stunden skärper man lagstiftningen för vad som räknas som en våldtäkt och talar vitt och brett om hur man måste försöka stärka de utsatta kvinnornas självbild så de slutar skuldbelägga sig själva för det som hänt. Nästa stund kommer man med tips på hur man ska undvika att hamna i en sådan situation genom att begränsa sitt liv (och åtminstone tycker jag att detta ger en tydlig signal om att det faktiskt <em>är</em> kvinnans fel om hon blir utsatt - åtminstone om hon inte går hem klädd i skidoverall under dagtid i ett stort sällskap och gärna med en flaska hårspray i näven).<br /><br />Jag vet av erfarenhet att de vanligaste frågorna en kvinna som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp ställer sig är <em>gav jag fel signaler?, hade jag fel kläder på mig?, sade jag inte nej tydligt nog?, gjorde jag inte tillräckligt motstånd? </em>osv. Då hjälper det inte särskilt mycket att samhället genom media och polismyndigheter talar om för en att så var nog fallet. Genom att tipsa om hur man kan förebygga våldtäkter ökar man rädslan och osäkerheten hos de som inte blivit utsatta och ökar skuldkänslan hos de som har blivit utsatta. Det är i alla fall min teori.<br /><br />Det man däremot är dålig på att diskutera är hur vi ska försöka arbeta förebyggande genom att uppfostra våra barn på så sätt att de aldrig skulle komma på tanken att ta det de vill ha med våld. Undersökningar visar ju att många våldsverkare sporras av rädslan hos sina offer, och jag tror knappast att alla dessa lider av psykiska störningar som gör att de tänder på sådant. Så vad är det då som gör att en del väljer att gå över den gränsen? Och vad är det som gör att vissa väljer att inte göra det?<br /><br />Jag hörde någonstans att var sjätte kvinna någon gång under livet kommer bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Majoriteten av någon de känner. Är inte det alldeles för många? Och varför talas det nästan inte alls om s k "date-raping" som länge varit ett begrepp i USA? Vi har mig veterligen inte ens ett ord för det i Sverige. Och hur ska man då få någon att våga anmäla sin partner innan det riskerar att hända igen - med den själv eller någon annan?<br /><br />Så länge man inte vågar tala öppet om problematiken kommer den att finnas kvar. Så det här är mitt (med tanke på ämnet) mycket korta bidrag till att försöka få igång ett samtal om detta.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115748671679557225?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1156099567397050542006-08-20T20:44:00.000+02:002006-08-20T20:46:07.890+02:00<strong>Saker jag har tänkt på på senaste tiden (del 1)</strong><br /><br />Jag såg en dokumentär för ett tag sedan. Den hette "Pappa Parkinson" och var en varm och kärleksfull, men ändå uppfriskande osentimental film av en kille som växt upp ensam med sin PS-sjuke far. Den behandlade faderns sjukdom utan förskönande omskrivningar men inte heller ur ett "titta vad synd det är om honom"-perspektiv. Man förstod att syftet med dokumentären inte var så mycket att tittarna skulle få en inblick i hur en sjukdom kan drabba inte bara den sjuke utan även de som står honom närmast, utan snarare att sonen ville få bättre förståelse för hur hans far upplevde sin sjukdom och att kanske göra upp med de skuldkänslor han själv hade över att under sin uppväxt ha skämts över sin far och att han kände att han hade svikit och övergivit sin far när han flyttade hemifrån efter studenten och lämnade honom ensam. Som sagt - väldigt "under huden" men ändå gjort på ett osentimentalt sätt. Och det var nog det som gjorde att jag fortsatte titta. Annars brukar ju sådana dokumentärer antingen handla om "hur synd det är om oss" eller "vilka fantastiskt starka personer vi är som klarar av att hantera detta"...<br /><br />Nåväl - som sagt en mycket välgjord dokumentär. Men det som berörde mig mest var när sonen frågade sin far om det fanns något han saknade. Fadern funderade en stund och svarade sedan att det skulle i så fall vara en kvinna. Någon att dela livet med. Men - frågade han sig - vilken kvinna skulle stå ut med någon som var som honom? Som i vissa perioder behöver en halv dag på sig bara för att ta sig ur sängen eftersom det känds som man rör sig genom sirap och i andra perioder är överrörlig och kan ha okontrollerbara muskelryckningar... <em>Det</em> var vad som verkligen berörde mig. På flera plan.<br /><br />Min första spontana tanke var: "men dumma karl! Det är väl klart att det finns så'na! Vad tror du om oss kvinnor egentligen?" Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Om jag visste redan från början att min tilltänkta partner var sjuk och den personen var öppen om sin sjukdom och lät mig åtminstone försöka förstå vad som rörde sig i huvudet på honom - vad han oroade sig för inför framtiden, när han hade ont, när han var frustrerad eller förbannad osv - så skulle jag inte ha några betänkligheter att ge mig in i ett förhållande med denna person. Finns kärleken så får man väl ta resten som det kommer, och tycker man verkligen om någon så är det ju <em>honom</em> man ser och inte sjukdomen (även om det är en del av någons liv är det ju inte <em>det</em> som definierar någons själ). Nåja. Jag kan ju som sagt bara tala för mig själv, men jag tycker inte det verkar hälften så skrämmande att vara ihop med någon som har en sjukdom de aldrig kommer bli friska från och som kommer bli värre med åren än vad det är att vara ihop med någon som inte släpper in mig i sitt liv...<br /><br />Tanke två var: "fast han har kanske en poäng". Det är klart att vissa kvinnor skräms av tanken på att vara tillsammans med någon som ständigt måste leva sitt liv enligt andra regler för att deras kropp helt enkelt inte tillåter att de lever på något annat sätt. Och jag vet inte, men jag har fått för mig att det är lätt hänt att man blir rätt självisk av att ha en sjukdom som gör att man inte alltid klarar att göra saker när och på det sätt som andra tycker att man ska göra det, och jag tror att det är lätt att man ibland använder sin sjukdom som ursäkt för att slippa ta itu med saker. Samtidigt kanske man lär sig att värdesätta andra saker i livet. Det är nog lättare att uppskatta en skön promenad om det inte är en självklarhet att man kommer kunna komma utanför dörren imorgon. Och man kanske inte längre sätter pengar och karriär lika högt utan värdesätter de människor man har runt omkring sig och som bryr sig om en på ett annat sätt. Jag vet som sagt inte. Det är bara spekulationer.<br /><br />Tredje och sista tanken jag tänkte redovisa här var denna: "men tänk om det är så att han är så rädd att han ska träffa någon och släppa den inpå livet och älska den och sedan så lämnar denna någon honom när han blir sjukare eller om han har haft en längre period där han varit dålig". Jag hoppas verkligen inte att det är så fallet är, för det vore så outsägligt sorgligt. Men det är nog rätt vanligt att folk överhuvudtaget har svårt att våga "släppa taget" och ge sig hän till ett förhållande. Och det blir nog inte lättare om man dessutom har en sjukdom som man vet förr eller senare kommer bli ett väldigt påtagligt inslag i ens liv. Men detta vore ju verkligen att ha gett upp hoppet om att det finns bra människor och/eller att man förtjänar att älskas som den man är, och det känns som sagt sorgligt.<br /><br />Nej, jag hoppas verkligen att om jag skulle drabbas av en liknande sjukdom (efter de inledande faserna av förnekelse, självanklagan, förbannande av världen i stort, depression, självömkan, hopp om att det är en feldiagnostisering, krossat hopp, uppgivenhet o s v) så skulle jag - när jag väl har accepterat läget - kunna fokusera på de bra sakerna i livet. Och ALDRIG ge upp hoppet om att bli älskad!<br /><br />Fast å andra sidan har jag redan börjat ge upp hoppet om att finna någon. Jag börjar misstänka att jag sätter för höga mål. Man kanske helt enkelt får nöja sig med någon som inte behandlar en allt för illa och som man åtminstone inte tycker alldeles väldigt illa om. Men mina vänner säger att jag är ung och har gott om tid på mig. Och det kunde ju vara värre! Jag kunde ju sakna vänner också! =D<br /><br />Men just nu känns min stora säng <em>väääääldigt</em> stor..<br /><br />(Vill bara påpeka att jag på det stora hela faktiskt trivs rätt bra med att vara singel och att jag - som det obotliga romantiker jag är - är övertygad om att jag kommer hitta någon trevlig person så småningom. Men ibland känns det mer avlägset än vanligt.)<br /><br />Vill du veta mer om Parkinsons Sjukdom, besök gärna någon av följande länkar:<br /><br /><a href="http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106">http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3106</a><br /><a href="http://www.parkinsonstiftelsen.se">http://www.parkinsonstiftelsen.se</a><br /><a href="http://www.parkinson.nu">http://www.parkinson.nu</a><br /><br />Återkommer snart med del 2 i "saker jag har tänkt på på senaste tiden".<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115609956739705054?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1155920324661929252006-08-18T18:17:00.000+02:002006-08-18T18:58:45.283+02:00<strong>Böcker, böcker, böcker...</strong><br /><br />...och så lite mera böcker.<br /><br />Nackdelen med att jobba i en bokhandel är att lönen praktiskt taget hinner ta slut innan man fått den. Fördelen är att man tillbringar dagarna omgiven av denna fantastiska uppfinning och det gör det lite lättare att stå ut med alla människor som kommer till butiken. Man får även en hel del bra boktips av kollegor, kunder o dyl och det är inte helt ovanligt att man hittar en bok som verkar intressant när man går och plockar ut returer i butiken eller städar på borden och i hyllorna...<br /><br />Den senaste tiden har jag köpt alldeles för många böcker. Framför allt med tanke på att jag bor så trångt att jag bara har plats för <em>en</em> bokhylla (Billy såklart). Men jag har löst detta genom att jag bara har köpt pocketböcker på sistone och de går ju att ställa i dubbla rader och stapla ovanpå varandra... =)<br /><br />Vi har haft rea på engelsk pocket på jobbet och det har varit riktigt bra för min litterära bildning. Köpte bl a "Wonderful wonderful times" av Elfriede Jelinek och blev så förtjust i hennes lättflytande lyriska språk att jag var tvungen att köpa även "Women as lovers" när jag ändå höll på. Köpte även "Fences and windows" (Naomi Klein), "The art of murder" (Jose' Carlos Somoza) och en hel bunt böcker till - de flesta bara för att de verkade ha intressanta teman. För 29 kr st kan man ju tillåta sig att shoppa på det sättet...<br /><br />Hittade även vad som måste vara två av de roligaste böckerna som skrivits på senaste tiden: "I hate myself and want to die - the 52 most depressing songs you've ever heard" (Tom Reynolds) och "Ten sorry tales" (Mick Jackson).<br /><br />(Ok, jag erkänner. Jag har jobbat så mycket på senaste tiden att jag varken haft tid eller ork att "ha ett liv" så jag har spenderat min lilla fritid med att läsa en massa...)<br /><br />Nej, det var nog allt för den här gången. Se ya later!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115592032466192925?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1154596300599904832006-08-03T11:07:00.000+02:002006-08-03T11:13:33.583+02:00<strong><a href="http://www.gunnerkrigg.com">Gunnerkrigg Court</a></strong><br /><strong></strong><br />Är en jättesöt serie som jag fick tips om av Åsa (som i sin tur blev tipsad genom <a href="http://www.neilgaiman.com">Neil Gaimans blogg</a>). Ruggigt snygga bilder, söta karaktärer och en schysst stämning. Uppdateras med en ny sida varje tisdag och torsdag. Längtar efter dagens uppdatering...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115459630059990483?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1154546652999938002006-08-02T21:16:00.000+02:002006-08-02T21:24:13.370+02:00<strong>Kontaktannons</strong><br /><strong></strong><br />Sökes: snäll, stabil kille över 23 med god självkänsla, mycket humor och självdistans samt avsaknad av skumma sexuella böjelser.<br /><br />Finnes: halvneurotisk 27-åring med starka åsikter, konstiga hobbies, stort hjärta och tålamod samt alldeles för mycket omtanke om andra.<br /><br />(Undrar om det funkar?) *fniss*<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115454665299993800?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1154376976591964102006-07-31T22:13:00.000+02:002006-07-31T22:16:16.680+02:00<strong>Gullig sida...</strong><br /><strong></strong><br />... hittade den här <a href="http://www.dearinter.net">söta lilla sidan</a> på nätet. Tyvärr är det en inte alltför stabil betaversion, men <em>söt</em> är den i alla fall...<br /><br />=)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115437697659196410?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1154340064831641432006-07-31T11:09:00.000+02:002006-08-04T18:10:09.556+02:00<strong>Underbara vänner!</strong><br /><br />Det är precis just det jag har!<br /><br />=)<br /><br />Vill ta tillfället i akt och tacka (utan inbördes ordning)<br /><br />Åsa<br />David<br />Maria<br />Max<br />Richard<br />Maria<br />Aimée<br />Hans<br />Susanna<br />Martin<br />Erik<br />Michael<br />Ann-Katrin<br />Jonas<br />och<br />Rebecka<br /><br />som alla släpade sig hemifrån i lördags kväll för att söka sig till (vilket var svårare för vissa än för andra, men det är kanske inte så konstigt) Café Piastowska för att fira att jag hade fyllt år.<br /><br />PUSS PÅ ER!!!<br /><br />Efter att ha fått vänta en halv evighet på maten (som för övrigt var läskigt god!) och sedan ätit och druckit gott och socialiserat i några timmar var det dags för de tappra själar som inte givit upp och åkt hem att dra vidare. Vi gick till Limerick och tog en öl, fat sedan stängde de där och då drog tre av oss vidare till Rocks för att dansa lite. Fast en SÅ långsam kö har jag väl aldrig upplevt...<br /><br />Nåväl, så var det då dags att röra sig i riktning mot någon slags sovplats och jag och den ena Maria hamnade på efterfest hos en av hennes vänner (Claws) med några andra tjejer och det dracks folköl och lyssnades på musik och vips! så var klockan fem på morgonen. Hoppsan!<br /><br />Tack och lov hade jag en snäll värd som lånade mig en hörna av sängen, så jag fick i alla fall sova några timmar innan jag skulle åka till jobbet.<br /><br />Ojojojojojoj, vad trött jag var på jobbet igår! Jag är definitivt för gammal för sådant här! (Fast jag verkar inte riktigt ha insett det själv - än!)<br /><br />Tack och lov att jag:<br /><br />Inte drack så jättemycket<br />Hade en handduk på jobbet så jag kunde ta en dusch<br />Hade ombyteskläder på jobbet så jag slapp arbeta i kläderna jag sov i<br />Hade tandborste i väskan så jag slapp få ludd på tänderna (ni vet när det känns som att tänderna har fått skäggstubb)<br /><br />Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Faktiskt den trevligaste jag haft på mycket länge. Så, än en gång, tack till alla mina underbara vänner som gjorde detta till den trevligaste födelsedagen jag haft på flera år.<br /><br />Nu till något helt annat:<br /><br />Lite kändisskvaller.<br /><br />Idag var kronprinsessan (jepp, the one and only) inne på jobbet och handlade lite med sin pojkvän. Hon var precis så trevlig som man kunde tro om man ska tro på den bild media framställer. Jag fick till och med ett filmtips. Fast hon såg lite förvånad ut i en halv sekund när jag bad om legitimation (kortköp utan PIN-kod = legitimation+signatur), men alla kunder är ju lika i mina ögon. Och man kan ju inte frångå säkerhetsprocedurerna bara för att man känner igen någon. Så i några timmar hade vi hennes "autograf" i kassalådan. Och under resten av dagen var jag någon sorts stjärna som hade pratat med kronprinsessan och kollegorna var mycket nyfikna på vad vi hade pratat om. De blev nog lite förvånade när jag svarade korsord och filmer... :)<br /><br />Andra saker som hände på jobbet:<br /><br />En kollega hade nackspärr och klarade inte av att jobba mer än några timmar. Sedan kände hon att hon nog skulle gå till en läkare, men var så yr och matt att hon inte vågade gå själv (även om det bara är några kvarter). Turligt nog hade jag tidig lunch, så jag gick med henne dit. När vi väl kom dit fick hon efter lite krångel hjälp väldigt snabbt, men när hon skulle betala fungerade inte hennes kort och hon hade inte tillräckligt med kontanter. Men - tur även där - jag råkade ha ovanligt mycket kontanter på mig, så hon fick låna lite så hon kunde betala läkarbesöket. Sedan sprang jag tillbaka till jobbet för att hinna i tid och avlösa min kollega i kassan. Jag vet inte hur det gick hos läkaren, men jag hoppas det löste sig och att hon åtminstone fick ett recept på smärtstillande eller något. Nackspärr (kan jag meddela för er som haft tur nog att inte drabbas är ruskiga saker. Man har så ont så man inte kan tänka och halsen och huvudet känns helt uppsvullna. Det är heller inte ovanligt att man får hög feber som en biverkning. Ruggigt som sagt.<br /><br />Nä, det var väl allt för idag.<br /><br />(Som parentes kan jag säga att jag nu har träffat och pratat med tre av fem i den knugliga (medveten felstavning) familjen. Det är ändå rätt coolt, även om man inte är rojalist, eftersom de ju faktiskt är några av Sveriges mest kända personer - både nationellt och internationellt).<br /><br />Tralli-daah!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115434006483164143?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1154265676930597052006-07-30T15:17:00.000+02:002006-07-30T15:22:55.813+02:00<strong>Namne</strong><br /><br />Jag upptäckte just av en slump att jag tydligen har en <a href="http://www.terrambiente.org/fauna/Mammiferi/carnivora/mustelidae/images/eira_barbara.jpg">namne</a> i djurvärlden! Det tycker i alla fall <em>jag</em> är lite kul...<br /><br />(Och eftersom det inte står på vad djuret heter kan jag meddela att det latinska namnet är Eira Barbara)<br /><br />=)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115426567693059705?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1154166496374194282006-07-29T11:09:00.000+02:002006-08-06T21:58:48.703+02:00<strong>A year older...</strong><br /><br />... and none the wiser! =)<br /><br />Man säger ju att man blir visar med åren, men jag känner mig varken äldre eller visare än igår. Konstigt...<br /><br />Eller är det så att sådant där är inget man märker förrän tio år senare? I så fall innebär det ju att man alltid kommer befinna sig tio år efter sin egen utveckling, och det tycker åtminstone <em>jag</em> verkar lite trist. Och skrämmande. Tänk att aldrig veta var man har sig själv och att alltid tro att man kan och vet mindre än vad man egentligen kan och vet... Inte helt ovanligt, kanske. Men jag skulle ju hellre vara medveten om var jag befinner mig i livet och kunna fatta beslut och göra saker baserade på min kunskap om de förmågor jag har - utan att varken underskatta eller överskatta mig själv. Fast det kommer väl troligen aldrig att hända.<br /><br />Kanske är det <em>det</em> som ålder egentligen handlar om. Att resignera inför det faktum att man <em>aldrig</em> kommer ha full kontroll på sina egna förmågor och därefter göra det bästa av situationen. Och att helt enkelt sluta bry sig om vad man tycker om sig själv och bestämma sig för att "jag är som jag är och det finns inget som vare sig jag själv eller någon annan kan göra åt saken". Men jag är en sådan person som ständigt strävar efter att utveckla och förbättra mig själv. Inte så att jag försöker bli någon annan egentligen, men jag arbetar aktivt för att stärka mina goda sidor och därigenom förbättra det jag som redan finns. Låter det konstigt? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på något annat sätt...<br /><br />En av mina starkaste (och svagaste) sidor är att jag tycker väldigt mycket om att pyssla om folk. Problemet är att jag verkar ha någon sorts ompysslingskvot som jag har ett behov av att fylla. Om jag har en parter är det partnern som får det största delen av kvoten, men mina vänner, kollegor, främlingar på stan, kunder och/eller beskökare på något av mina arbeten får även de sin beskärda del av kakan. När jag är singel fördelar jag min partnerkvot på ovan nämnda kategorier, och detta vore väl toppen om det inte var så att det ofta ledde till missförstånd. Till exempel är det inte ovanligt att människor tolkar mitt ompysslande som att jag är förälskad i dem (eller åtminstone intresserad), vilket förvånansvärt sällan stämmer. De jag <em>är</em> intresserad av brukar få veta det.<br /><br />Fast på den fronten märker jag att jag blivit mycket fegare med åren. Jag har blivit <em>väldigt</em> feg faktiskt. Att tala om för någon att jag tycker om den och att tala om vilken fantastisk människa den är, det är absolut inga problem om jag inte hyser några romantiska känslor för den. Men om jag hyser sådana känslor säger jag ingenting och kan till och med undvika personen i fråga eftersom jag är rädd att det ska synas på mig att jag är intresserad. Jag har ju fått höra att jag är väldigt uppenbar på den fronten, och är jag inte övertygad om att det kan finnas någon sorts gemensamt intresse försöker jag undvika personen i fråga så den inte ska se det på mig... Problemet är ju detta - hur ska man någonsin få veta om någon är intresserad om man undviker den? Och hur ska någon någonsin <em>kunna</em> bli intresserad om man undviker dem och knappt vågar tala med dem? Nä, usch! Vad pubertal jag låter! Men jag tror att orsaken till att jag blivit feg är att jag känner att jag verkligen inte orkar kasta bort tid och energi på att gå och vara intresserad av någon som ändå inte är intresserad av mig. Paradoxen är ju att om man aldrig vågar chansa kan man ju heller aldrig få veta. Det <em>kan </em>ju vara så att de tänker på samma sätt som jag, och i så fall missar man kanske några riktiga guldklimpar för att man är alldeles för upptagen med att stirra på reflexerna i vattenytan.<br /><br />(Det <em>där</em> lät väl inte kvasiintellektuellt, heller?)<br /><br />=)<br /><br />Nä, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut de få som orkar läsa om mina förvirrade tankar.<br /><br />Men innan jag gör det ska jag (för de som är nyfikna) meddela slutresultatet av gårdagens födelsedag (förutom att jag jobbade som en liten gnu och faktiskt höll på att svimma strax efter lunch och hade en sådan huvudvärk att jag knappt kunde sova inatt):<br /><br />Vykort: 2 (mor&far + farmor)<br /><br />Telefonsamtal från släktingar: 7 (morfar, kusin, morbror, mormor, mor&amp;far, farmor, lillebror)<br /><br />Telefonsamtal från vänner: 2<br /><br />Sms från vänner: 4 (4 vänner alltså, men de flesta skickade flera meddelanden)<br /><br />Sms från släktingar: 2 (moster (som f.ö. också fyllde år), morbror (som försökte ringa flera gånger men aldrig lyckades, men eftersom han verkligen försökte står han med bland telefonsamtalen ändå))<br /><br />E-hälsningar (på mail och community): En stor bunt! Så många att jag faktiskt inte orkar räkna dem just nu. =)<br /><br />Så jag kanske inte är så bortglömd som jag trodde... =))<br /><br />Fast fortfarande inga kärleksbrev... =(<br /><br />Ikväll ska jag ut och äta och dricka gott med några vänner + lillebror med flickvän. Det ska bli jättetrevligt! Och tänk - alla släpar sig ut i det ostadiga vädret bara för min skull! Jag känner mig faktiskt så rörd att jag vill gråta. Nästan...<br /><br />Toodilloo!<br /><br /><em>Tillägg: Jag insåg just att jag lyckats stava "besökare" fel, så det blev "beskökare" istället. Undrar vad det är? En sköka vet man ju vad det är. Är en "beskökare" då en sådan som dresserar skökor (jfr "beridare") eller kanske helt enkelt någon sorts hallick? Hmmmm... <br /><br />Jag tyckte iaf att det var helt hysteriskt skojigt. Men så har jag ju lite konstig humor också...</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115416649637419428?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1154030575283684772006-07-27T21:45:00.000+02:002006-07-30T12:38:13.036+02:00<strong>Alltid roar man väl någon...</strong><br /><strong></strong><br />... genom att vara sitt vanliga klantiga jag.<br /><br />De senaste 12 dagarna har jag lyckats med följande:<br /><br />1. Att promenera två kvarter genom stan, förbi en mängd uteserveringar med kjolen i trosorna baktill. Tur att man har boxertrosor och inte string... =D Och tur att man inte har allför många celluliter och en stor portion självdistans. Jag skrattade verkligen så jag grät när min vännina slutligen upptäckte det på väg till tunnelbanan. Hade hon inte sett det hade jag väl åkt hela vägen hem via tunnelbana och två busslinjer utan att märka något... Fast det verkade ju inte vara någon som tog illa vid sig... =D<br /><br />2. Att skaffa mig ett stort (och faktiskt ganska snyggt - det såg ut lite som en solnedgång över havet efter några dagar) blåmärke på armen. Detta fick jag genom att bära en massa tunga varukorgar på armen på jobbet och eftersom det var en friktionsskada (eller vad man nu ska kalla det) kände jag ju ingenting på någon dag och blev jätteförvånad när armen helt plötsligt var alldeles röd och ömmade. Det var först efter två dagar som det blev ett blåmärke och formen på det gjorde att jag äntligen fick ihop två och två...<br /><br />3. Hela jag är full av blåmärken och rivsår som jag fick när jag som vanligt gick med näsan i en bok och var på väg uppför en trappa (som jag har gått uppför otaliga gånger de senaste femton åren) med lite ojämna steg och felbedömde steghöjden och landade i skogen bredvid trappan. Smidigt värre! =)<br /><br />Ja, ja. Som sagt. Mina vanliga klantigheter kanske kan roa någon annan än mig själv, så jag kan ju dela med mig lite i hopp om att det gör det.<br /><br />Nä, nu ska jag nog gå och sova snart. Upp och jobba imorgon igen. Och fylla år. Undrar om det är någon annan än mina föräldrar som har skickat ett kort? :o)<br /><br />Fast ett kärleksbrev är väl som vanligt för mycket att hoppas på. Reklam och räkningar är min lott i postlivet (inte post livet, alltå - jag lever ju sannolikt fortfarande!).<br /><br />Men man slutar ju inte att hoppas... På kärleksbrev alltså! ;D<br /><strong></strong><br /><em>Tillägg: Nej, jag var inte full vid något av tillfällena...</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115403057528368477?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1153873132183166512006-07-26T02:09:00.000+02:002006-07-26T02:18:52.443+02:00<strong>Födelsedagsfunderingar</strong><br /><br />Är det bara jag som allt eftersom åren går börjar känna mig alltmer bortglömd på min födelsedag? (Hoppas inte...) Eller, jo det hoppas jag (för alla andras skull!).<br /><br />Nu vet jag ju inte hur det blir i år, men normalt brukar åtminstone tre av jag vet inte hur många nära släktingar glömma bort mig. Bland annat min mormor. Fast å andra sidan är det väl ett under att hon ens ibland kommer ihåg min mors födelsedag. Inte så att hon är senil. Hon är bara lite speciell... Ofta på ett bra sätt, men inte alltid.<br /><br />Exempel: i 18-årspresent fick jag en gåva av henne (hon skulle måla ett porträtt av mig utifrån ett foto på när jag var barn - hon är en riktigt bra konstnär!) men det har hon nio år senare inte ens börjat på... Jag respekterar verkligen att man inte kan vara kreativ jämt! Men nio år...<br /><br />Sen har jag (eftersom jag jobbar en jävla massa just nu) bjudit in lite folk till en restaurang för att fira min födelsedag genom att äta och dricka gott, men det är inte ens en fjärdedel som har brytt sig om att svara överhuvudtaget. Fast de som kommer är karateschyssta och de som sagt att de inte kommer är också karateschyssta eftersom de faktiskt tagit sig tid att svara och alla har bra skäl till att de inte kan komma. Men ändå...<br /><br />Nä. Jag börjar nog bli gammal och paraniod eller nå't...<br /><br />Tjohejsan!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115387313218316651?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1153855858342933002006-07-25T21:30:00.000+02:002006-07-25T21:39:39.196+02:00<strong>Crash - boooom - fzzztt!</strong><br /><br />Vilket väder vi har haft på senaste tiden! Precis när jag lycklig som ett litet barn på julafton hade fått hem min nya, vackra och inte alltför tokdyra laptop slog blixten ned och slog ut modemet. (Inte för att jag kan minnas att jag själv någonsin har känt mig särskilt lycklig på julafton, men ett talesätt är ju ett talesätt...)<br /><br />Så - ny dator, men varken telefon eller internet. Tjohooo! Vad jag <em>inte</em> var imponerad! >( *grrrrrrrr*<br /><br />Nåja. Nu har vi i alla fal (nästan två veckor senare) fått tillbaka både internet och hemtelefon, så nu är det lite trevligare att vara ensam hemma. Fast de senaste dagarna har det ju åskat flera gånger om dagen (OK - en gång igår och två gånger hittills idag) så man har ju fått springa och koppla ur alla el- och telekontakter i mors och fars hus (fars som i possesivt pronomen och inte som i dålig komedi). Uj, vilket spring!<br /><br />Och idag hade jag varit hos en gammal kurskamrat som bor en halvtimmes promenad från mig och hälsat på och efter att ha väntat ut ett åskväder där tänkte jag att det var nog så att jag skulle ta en mycket rask promenad hem innan nästa åskväder kom. Så jag började gå i rask takt i den tropiskt fuktiga hettan och svetten lackade ur pannan och när jag hade gått knappt halvaa vägen började varmt regn i stora droppar falla från skyn och åskmolnen rörde sig hastigt åt mitt håll. Jag knatade på så snabbt jag kunde och när jag kom hem var jag genomblöt av sommarregn och lycklig över detta. Men lyckligast var jag över att jag hann före åskvädret som kom bara tio minuter efter mig...<br /><br />Om det bara inte hade åskat hade jag nog stannat kvar ute i regnet för det är en av de mest fantastiska känslor jag vet att bli genomblött av ett ljummet sommarregn. Bättre ändå om man inte behöver åka hem blöt från stan utan faktiskt redan är i närheten av någonstans där man har tillgång till torra kläder (om man vill).<br /><br />Happy, happy. =)<br /><br />Och snart fyller jag år också. Fast det är jag inte enbart glad över... Jag har för första gången i mitt liv drabbats av någon sort ålderkris (och om DET inte är ett tecken på att man börjar bli gammal vet jag inte vad som är det...). Orsaken till detta är att fram till för bara ungefär ett år sedan (när jag blev dumpad) var jag ganska övertygad om att min livslånga tidsplan skulle kunna hålla. Jag har nämligen, så länge jag kan minnas, varit övertygad om när jag var 27 så skulle jag ha ett fast jobb, bostad och partner (och gärna åtminstone <em>ett </em>barn). Jag fyller 27 om några dagar och har varken jobb, bostad eller ens någon att dejta. Snacka om grov felberäkning! *fnissar lite självironiskt*<br /><br />MEN - vill jag tillägga - jag är inte desperat. NÅGON därute vill säkert dejta mig så småningom och jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon bara för tillsammansvarandets skull. Bostad kommer säkert fixa sig när jag får jobb och jobb kommer säkert fixa sig alldeles utmärkt när jag är klar med utbildningen om 2,5 år. Så jag har förtröstan!<br /><br />Det trista är att jag verkar bara springa på killar som antingen bara vill vara vänner eller som bara vill ha sex, vilket gör att det där med att dejta verkar uteslutet. Och vad ÄR det förresten med det där med killar och sex? Jag förstår inte... Är det verkligen så att alla män som får höra att de är snygga automatiskt utgår från att man vill ha antingen en långvarig relation eller sex? Finns det inga andra alternativ? Eller är det jag som är konstig som tycker om att ge folk komplimanger (inte för komplimangernas skull utan för att jag faktiskt menar det jag säger och står för det), och som tycker att en komplimang är en komplimang och att det inte behöver finnas några baktankar med den?<br /><br />Fast jag erkänner ju att jag själv känt mig rätt skeptisk mot män som kommer och ger oprovocerade komplimanger till mig. (Inte för att det händer särskilt ofta, men det händer ju ändå ibland). Fast det tror jag mest beror på hur dessa komplimanger framförs - ofta sluddrande med en ostadig blick och en framåtlutad kroppsställning som ger dem en närmare blick på min byst och får en att undra exakt NÄR man ska flytta på sig för att inte få dem över sig när de ramlar. Dessutom brukar komplimangerna inte helt sällan följas upp med ett "vill du följa med hem?" som skulle kunna få en nymfoman att vilja svepa in sig i säckväv och plåtrustning.<br /><br />Sen finns de ju sådana som går förbi bordet, är helt till hyfsat nyktra, ger sin komplimang med en ton som gör det mer till ett konstaterande och sedan går därifrån. Dessa är dock MYCKET sällsynta (utrotningshotad art? de flesta är ju över 55...) och det är ju DEN typen av komplimanger man verkligen tar åt sig av.<br /><br />"Hej, du har schnygga brröscht, schka vi knujja?" VS "Jag måste bara säga att du har ett så härligt och uppriktigt leende som verkligen lyser i hela rummet. Hoppas du får en trevlig kväll!" - Vilket skulle DU föredra?<br /><br />Fast den bästa komplimangen fick jag på jobbet förra veckan. Det var nästan folktomt i butiken och vi hade två kassor öppna. Jag stod i den bortre och min kollega stod någon meter bredvid. Så kommer en mor (30+) och hennes dotter (5-7 år) mot kassorna och dottern går direkt och ställer sig i min kassa med med hakan mot disken och bara tittar på mig. Modern ställer sig i den andra kassan för att betala och ropar på dottern, men dottern vill att de ska handla av mig istället och detta går modern med på. Dottern står sedan och tittar storögt på mig tills hennes mor har betalat och börjat gå därifrån. Då brister hon ut i det mest hjärtliga och uppriktiga "åh, vad du är fin!" jag någonsin har hört. Jag blev bara helt mållös och jätterörd. Det är nog faktiskt den finaste komplimang jag någonsin har fått! Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av minnet. Tack du underbara flicka som förgyllde min tillvaro!!!<br /><br />Och tänk - så lätt är det faktiskt att göra någon glad!<br /><br />Veckans uppdrag till mina bloggläsare:<br /><br />Ge någon en komplimang som du verkligen menar! Någonstans i din närhet finns det säkert någon som inte fått den komplimang de förtjänar...<br /><br />Tjolahopp!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115385585834293300?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1150908697600949752006-06-21T18:51:00.001+02:002006-07-25T21:40:27.553+02:00<strong>Så var det dags igen...</strong><br /><br />Datastrul! Ok. Det är inte datorn i sig som strular men min nätadapter (eller snarare transformatorn till min nätadapter) till min laptop har brunnit upp. Inte så dramatiskt som det låter kanske - det var ju inte direkt så att det kom några lågor ur den - men den är definitivt dödförklarad. Och eftersom jag inte verkar kunna få tag i en ny (om jag inte ska specialbeställa en för närmare tusenlappen) och min laptop borde vara runt åtta år gammal nu (vilket är en inte helt oansenlig ålder för en bärbar dator) känns det inte riktigt som att det skulle vara värt pengarna eller besväret att göra detta. Beställa en alltså.<br /><br />Så nu sitter jag lite i klistret. Jag har absolut inga pengar att köpa en ny dator för. Inte ens en begagnad har jag råd med. Och jag kommer inte åt informationen eftersom av någon mystifik anledning verkar datorn vilja ha ström (konstig det där) och batteriet är dött det med, så ingen chans att föra över informationen till en annan dator finns heller. Och det är inte <em>lite</em> information som finns där. Och dum som man är har man inte orkat göra några backupkopior på disketter eftersom man då skulle översvämmas av disketter och det dessutom finns så lite lagringsutrymme på en vanlig floppy att man ändå inte skulle få plats med det man ville eftersom en del filer är betydligt större än lagringsutrymmet på disketten och det <em>ska</em> ju i teorin gå att dela upp filer i olika delar, men jag vet inte hur man gör detta i <em>praktiken</em> och jag har varit alldeles för lat för att lära mig och nu sitter man där i klistret igen och undrar hur man hamnade här och varför sånt här alltid ska hända just mig och varför det alltid ska hända just när allt verkar kunna fixa sig till det bättre <em>för en gångs skull</em> och nu måste man sitta med den här skiten som om man inte hade annat man hellre skulle vilja göra och människor man hellre skulle vilja prata med än några muppar på reservdelssupporten som inte verkar fatta vad man pratar om och en adapter där det inte ens finns angivet ett Watt-tal utan bara hur många Ampere respektive Volt man får i output vilket gör att det inte finns ens en liten gnutta hopp om att man ska hitta rätt sort så man inte råkar blåsa ut hela datorn när man kopplar in den för säga vad man vill men nu ligger i alla fall informationen säker där den är även om den är otillgänglig och någonstans måste det ju finnas en datorsupport som åtminstone har rätt sladd som man kan komma dit och låna och som kanske till och med skulle kunna tänka sig att hjälpa till med överföringen av informationen till den nya laptop som jag egentligen behöver men inte har råd med och dessutom vara vänliga nog att inte kräva några tusen spänn i betalning för denna hjälp med något som jag skulle kunna fixa själv <em>om jag bara hade lite elektricitet till min dator!!!!!!!</em><br /><br />Om jag säger att jag är något frustrerad så kan nog ingen anklaga mig för att överdriva...<br /><br />Men det finns i alla fall ljus i mörkret. Killen som jag köpte datorn begagnat av för typ fem år sedan kom mot alla odds ihåg var han hade köpt den och jag ringde därför till den firman för att höra vad de trodde om det hela. Och det verkar som att jag nog egentligen "bara" behöver skaffa mig en extern hårddisk med USB-plugg eller en ny dator (alt. låna en, men det verkar inte så smart) och komma in till supporten med både den och min gamla dator, betala 400 spänn i konsultarvode och få hjälp att föra över innehållet på den gamla hårddisken i den nya. Men allra först ska jag kolla vilket serienummer min dator har för det var tydligen inte <em>alldeles</em> säkert att de hade en sån ac-adapter och då skulle de kanske vara tvungna att bygga en - och <em>det</em> vill jag verkligen inte veta vad det skulle kosta!<br /><br />En positiv bieffekt av min ofrivilliga avhållsamhet från datorer är att jag kommit igång och har börjat skriva igen. Och läsa. Mycket. Vet inte riktigt vad det är jag skriver på men det ska bli spännande att se vad som händer i berättelsen och vad de olika personerna hittar på och vilka andra de kommer möta. Jag har alltid tyckt om att bara sätta mig ner och börja skriva utan någon egentlig plan för det händer alltid spännande och oväntade saker på det sättet. Ett tag försökte jag skriva en bok och jag tänkte att då måste man nog arbeta på ett mer strukturerat sätt så jag började strukturera. Det gick inte så bra. Jag tröttnade på alla karaktärerna innan de ens hunnit få liv... Sen försökte jag skriva en bok igen, fast den här gången tänkte jag att jag skulle strukturera mig på ett lite annat sätt. Det gick heller inte så bra. Sedan skrev jag ingenting på väldigt länge (i alla fall väldigt länge för att vara jag).<br /><br />Sedan startade jag upp <a href="http://www.alkonost.blogspot.com">Alkonost</a> och sedan kände jag hur jag sakta började få ord i huvudet igen och hur dessa ord började betyda saker igen och få en djupare mening istället för att bara vara någon sorts meningslösa ljudanden som störde min tillvaro.<br /><br />Sedan började jag finna ett nöje i att läsa igen.<br /><br />Nu har jag en anteckningsbok i väskan som jag kan skriva om de personerna som bor i mitt huvud i och jag måste nog skaffa en till som jag kan ha för att bara skriva mina tankar och annat löst som saknar mening och sammanhang i.<br /><br />Jag hade sorgligt nog glömt bort - någonstans i det kaos som varit mitt liv de senaste åren - vad det är som verkligen får mig att må bra. Det som får mig att må bra är det skrivna ordet. I alla dess former älskar jag det skrivna ordet.<br /><br />Ord har återfått den magi de alltid tidigare haft i mitt liv och jag känner mig mer fullständig nu sedan jag återfunnit det skriva ordet.<br /><br />Jag som för bara en vecka sedan kände mig fullkomligt tom.<br /><br />Poänglös.<br /><br />Meningslös.<br /><br />Jag har nu fått tillbaka det som gör mig till en mer fullkomlig människa.<br /><br />Jag har återfått meningen med ordet.<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115090869760094975?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1150278091678363732006-06-14T11:24:00.000+02:002006-07-25T21:50:16.550+02:00<strong>Sommar!</strong><br /><br />Så känns det då äntligen att det blivit sommar! Sömnlösa nätter i hettan och på dagen sol som gassar från en klarblå himmel. Mysigt!<br /><br />Nu har jag lämnat in en massa skolarbeten, men jag har fortfarande ett kvar som ska in så snart som möjligt så jag kan få vara lite ledig. Men vad gör man när man inte längre har några föreläsningar att gå på? Jo - man jobbar! So much for sommarlov... :o(<br /><br />Fast det är nog lika bra det, för när jag inte jobbar är jag bara ledsen. Vet inte riktigt varför jag är ledsen, för egentligen har jag ju inget att vara ledsen <em>för</em>. Vädret är som sagt underbart (kom senast igår på mig själv med att fundera över om jag på något sätt hade teleporterats från Södermalm till Athen, eller något liknande), jag har mer eller mindre semester och inga större finansiella problem, så borde jag inte vara lycklig då? Jag har dessutom ett ovanligt aktivt socialt liv för tillfället så jag borde <em>verkligen</em> inte gå runt och vara ledsen. Men av någon anledning kan jag bara inte sluta gråta de stunder jag är ensam. Det är inte det att jag är deprimerad, jag är bara ledsen. Det känns som om mitt i allt det fantastiska i mitt liv är jag verkligen ensam. Trots alla fester och middagar och allt jag har varit på på sista tiden. Trots att jag har arbeten som jag trivs med och underbara kollegor. Jag känner mig liksom bara <em>tom</em>.<br /><br />Finns det någon där ute som råkat ut för samma sak? Det har aldrig hänt mig förr och det är faktiskt lite läskigt. Eller <em>mycket</em> läskigt. Tänk om jag har blivit psykotisk? Tänk om det här bara är det första steget mot totalt vansinne? Det hoppas jag verkligen inte...<br /><br />Men nu ska jag väl få det sista skolarbetet avslutat och sedan kanske gå ut i trädgården och rycka lite ogräs. Det brukar kunna lugna mig.<br /><br />Förutom att jag är så ledsen är mitt liv faktiskt rätt underbart. Och det är ju synd att klaga. I helgen är jag bjuden på kalas hos en kollega, på klubb som en annan kollega arrangerar och så har jag ett möte som jag måste gå på. Och jag har egentligen inte alls lust med någotdera. Det enda jag skulle vilja göra är att krypa ihop riktigt nära någon och bara hålla handen och känna lite mänsklig värme och närhet. Det kanske skulle kunna fylla tomrummet lite grann...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-115027809167836373?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1149340395474768392006-06-03T14:30:00.000+02:002006-06-03T15:13:15.910+02:00<strong>Eira to Earth, Eira to Earth - come in Earth!</strong><br /><strong></strong><br />Den senaste veckan har tagit någon sorts pris i konstighet! Jag börjar seriöst fundera på om jag har hamnat i någon sorts konstig vakuumbubbla där jag bara inbillar mig att det finns andra människor, men egentligen är det bara jag som pratar med mig själv. Jag undrar även om denna bubbla på något konstigt sätt har börjat brista och verkligheten att det bara finns jag börjar lysa igenom...<br /><br />Jag har sovit mycket dåligt på sista tiden. Mycket men dåligt, eftersom jag haft så verkliga drömmar att jag kommit på mig själv med att undra vid ett flertal tillfällen om jag verkligen sitter på bussen/föreläsningen/framför datorn, är på jobbet eller bara drömmer alltihop. Mycket surrealistiskt. Dessutom har mina vänner varit väldigt upptagna på sista tiden så ibland känner jag mig i det närmaste desperat och ringer/sms:ar alla till förbannelse bara för att <em>någon</em> kanske svarar och kan tala om för mig att det finns en verklig värld där ute. Någonstans. Tror jag...<br /><br />Hade även en intressant upplevelse i torsdags när det var firmafest med ett av mina jobb. Jag och några kollegor som hade jobbat lite senare kom lagom till det att alla ätit klart och baren hade öppnat. Då var det redan ett flertal som var klart överförfriskade... Men coverbandet var bra och det var bra drag på dansgolvet och några som var bra dragna på dansgolvet, bl a en man i 60-årsåldern som skulle dansa tryckare med mig hela tiden men det gick inte så bra eftersom han hela tiden trillade baklänges in i de andra paren som dansade bugg eller salsa eller vad det nu var som passade bäst till den musik som spelades. Men han skulle dansa tryckare. *suck* Jag säger då det...<br /><br />Det var även på dansgolvet min kväll började urarta rejält. En kollega som egentligen inte alls borde dricka alkohol eftersom han blir aggresiv och otrevlig även av små mängder hade fått i sig en del och dansade hela tiden in i en annan av mina kollegor. Till slut puttade hon bort honom med armen. Då fick han för sig att hon hade givit honom en rak höger, mer eller mindre, och skulle slå henne. Vi fick dra bort honom från dansgolvet och försöka lugna honom. Det slutade med att han stod och skrek att han skulle slå henne och att hon var (infoga valfri grov förolämpning och mixa med så många könsord och svordomar du kan finna). Med andra ord fick vi turas om att ha killen under bevakning och be tjejen om ursäkt för hans beteende och försöka lugna henne med att han inte tänkte slå henne egentligen samtidigt som vi började tvivla på vad som skulle hända om han kom för nära henne. Kul fest va? Men jag lyckades i alla fall dansa lite med en av min lillebrors gamla kompisar som är riktigt bra på att dansa och som inte var drängafull, så lite kul hade jag ändå mitt i allt detta. (Och lite smickrande är det ju att en fem år yngre kille tycker att man är attraktiv, även om det känns väldigt skumt också eftersom det som sagt är min lillebrors gamla kompis och jag har känt honom sedan han var sju...)<br /><br />Sedan var det då dags att ta sig hem. Företaget hade hyrt in en buss som kom och hämtade oss från festlokalen och körde via T-centralen till S:t Eriksplan med folk som skulle hem. Jag klev av vid T-centralen och gick raka vägen mot tunnelbanan. Som just höll på att stänga! Klockan var ju över ett en vardag, gubevars, och då finns det väl ingen som vill ta sig hem? En kollega erbjöd mig att åka med i en taxi till Slussen (hon skulle vidare söderut) och det tog jag ju tacksamt emot. Jag kom till Slussen ca. tre minuter efter det att min buss hade gått, och då var det ju bara 57 minuter till nästa, så... Jag satte mig på torget utanför Stadsmuséet eftersom det finns bänkar där och eftersom det i alla fall är trevligare än bussterminalen. (Ok, det mesta är trevligare än bussterminalen, men ändå...). Sedan var det då bara att vänta. Vad gör man i nästan en timme, när man väntar på en buss mitt i natten och har haft en helskum kväll? Jo, men lyssnar på mp3-spelaren och sms:ar en massa kompisar samtidigt som man hoppas på att: 1. Man inte ska råka väcka någon med sitt sms och 2. Att någon trots allt ska vara vaken och svara... Ingen blev väckt och ingen svarade, så...<br /><br />Nackdelen med att sitta utomhus på en parkbänk under en längre tid mitt i natten är att man blir kissnödig utan att märka det. Det är först när man reser sig upp och har kommit ner till bussterminalen som man kommer på hur fruktansvärt kissnödig man egentligen är och då hinner man inte springa till McHellhole och se om de har öppet och inte har jättelång kö, utan då går man till den offentliga toalett som ligger närmast, d v s den vid bussterminalen. Snål som man är kollar man först om herrarnas är öppen, men den är låst och hade inget myntinkast, så då fortsätter man till damernas som har ett myntinkast bara för att upptäcka att myntinkastet är trasigt och att man alltså ändå inte kommer in. Jag har aldrig så seriöst övervägt att urinera på offentlig plats... Men jag bestämmer mig ändå för att låta bli och helt enkelt ta den förbenade bussen och se hur länge jag kan hålla mig. Självklart är det den busslinje som tar längst tid, och den är full av människor som plingar vid varenda station, och en bussförare som är helt vansinnig och kör som en biltjuv så man kastas runt som en liten vante i bussen. Det är <em>inte</em> helt optimerat när man håller på att kissa på sig... Till slut var jag helt svettig av ansträngningen och kände att "nu går det bara inte längre" och då upptäckte jag till min förtjusning att det bara var tre stationer kvar. Lycklig men under stora våndor tog jag mig av bussen, konstaterade att jag inte skulle kunna hålla mig hela vägen hem (tio minuter i uppförsbacke) utan att jag var tvungen att hitta en buske. Vid det laget hade det blivit ljust ute och jag gjorde mitt bästa för att tänka snabbt på hur jag skulle göra. Till slut hittade jag en någorlunda tät plats i en skogsdunge som inte ligger på en privat tomt, konstaterade att om någon tittade ut genom fönstret på huset intill eller kom förbi på den stora vägen skulle jag synas, men eftersom klockan var tre på en fredag morgon bedömde jag risken som minimal. Jag säger bara OJ. Det var inte en sekund för tidigt!<br /><br />Slutsatsen som kan dras av detta är - missa inte sista tunnelbanan och lita inte på att Stockholms offentliga toaletter ska kunna tillgodose dina behov. Och ibland är det bra att bo lite på landet...<br /><br />Ikväll ska jag på inflyttningsfest. Hoppas jag slipper vara moraliskt stöd, hobbypsykolog, fredsmäklare osv då... Men det tror jag nog. Just detta par som har festen brukar ha mycket trevliga tillställningar. Med våfflor... *slurp*<br /><br />Adiós amigos och skratta och lek!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114934039547476839?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1148987050834579842006-05-30T12:24:00.000+02:002006-05-30T13:07:39.976+02:00<strong>Det är aldrig ok att slåss...</strong><br /><strong></strong><br />...men ibland är det ändå rätt komiskt. Som <a href="http://www.metro.se/se/article/2006/05/29/07/2155-32/index.xml">i det här fallet</a> på Nya Zealand... Oj, oj, oj. Vuxna män gör saker tillsammans - jo jag tackar! :o)<br /><br />Gjorde för övrigt <a href="http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&previousRenderType=1">DN:s partitest</a> för ett tag sedan. Testet ska tydligen ge någon sorts uppfattning om hur väl mina åsikter stämmer överrens med de olika partiernas åsikter, angivet i procent. Detta var det resultat jag fick:<br /><br />C 54%; Mp 54%; V 51%; M 50%; S 50%; Fp 49%; Kd 47%<br /><br />Jag är faktiskt inte förvånad. Dels var frågorna i testet så allmängiltiga att det vore svårt att svara annorlunda om man har lite moral och etik i kroppen. Dels har jag alltid bestämt hävdat att partipolitik inte är något för mig eftersom alla partier har vissa saker som är vettiga och andra som är helt åt fanders i sina partiprogram. Det är lite som att välja mellan pest och kolera att rösta i det svenska valet.<br /><br />Jag tycker faktiskt att blankröster borde räknas som "riktiga" röster och inte bara som en förbrukad rösträtt. Om man ligger hemma på soffan och inte bryr sig är det väl klart att rösten har lagts ned, men om man faktiskt bryr sig om att ta sig till vallokalen och lämna in sin röstsedel men anser att det inte finns något som är värt att rösta på borde faktiskt även den blanksedeln räknas med i slutresultatet. Var det inte Jose Saramago som skrev nån bok om hur majoriteten av en stad (land?) blankröstade? Det vore väl något! Alla som är missnöjda med den politik som förs kan ju blankrösta på valdagen och sedan kan statistikerna och politikerna få kli sig lite i huvudet över det låga valdeltagandet (som ju egentligen inte skulle vara så lågt om nu en blank valsedel även den räknades som ett val...). Undrar om det står någonstans i den svenska författningen om att valdeltagandet måste överstiga en viss procent för att det ska räknas som ett giltigt riksdagsval? Vore ju faktiskt ett ordentligt "statement" om valdeltaganget understeg denna siffra pga blankröster och man var tvungen att organisera ett omval. Då kanske politikerna skulle få ändan ur och göra något åt sina partiprogram.<br /><br />Nä, jag vill ha fler partier som vågar profilera sig. De enda partier som verkar våga göra just detta är tyvärr de högerextrema. Ja, och så FP och KD, då... Men fler partier på vänsterkanten kanske skulle våga. De enda som försökt de senaste 20 åren är väl MP i förra valet då de inte ville samarbeta med S om de inte fick mandat i riksdagen. Sorgligt nog gav de sig alldeles för snabbt. Om de hade hållt ut några veckor till hade kanske "Goran with two pricks over the o" varit tvungen att ge efter - åtminstone lite grand. Men politik är till för de fega (om man inte är sosse förstås, för då kan man göra som man vill och ändå behålla makten för att folk är för lata för att förändra något, men det är ju egentligen rätt fegt det med...) och när jag som ung var politiskt engagerad var det ändå ingen som lyssnade, så efter ett tag tröttnade man liksom lite på att stå på barrikaderna och skrika sig hes för att försöka få till stånd en förändring i samhället. Och nu är jag så gammal att om jag skulle ställa mig på barrikaderna skulle ingen lyssna för att jag var för gammal och "borde veta bättre" eftersom alla som passerat 25 vet ju att det ändå inte går att göra något åt skiten vi alla sitter i.<br /><br />MEN! Jag har en mycket utstuderad och ondskefull plan...<br /><br />Jag ska bli lärare! För elever mellan 6-11 år. Då när de är som mest formbara. Då när de tror på allt man säger, men precis håller på att lära sig ifrågasätta. Och DÅ när man faktiskt har en chans att förmedla tankar om lika värde och rättigheter och annat sånt där hippietjafs... Det är ju ändå så att ett barn som lär sig att bara bry sig om sig själv kommer knappast bli en medkännande och solidarisk vuxen. Möjligtvis i orden, men inte i handlingarna. Men ett barn som redan från början får lära sig att det lönar sig att samarbeta, uttrycka egna åsikter, tänka kritiskt, omskapa, kompromissa och att om alla hjälps åt och drar åt samma håll kan vi åstakomma så mycket mer än vi kan på egen hand, så...<br /><br />Det är min fantastiska ondskefulla och rätt genialiska plan. Om man vill skapa en värld som är trevlig för framtida generationer att leva i - varför inte vända sig direkt till de som ska leva i den och låta dem vara med och skapa?<br /><br />Låter lite hippie, men det skiter jag faktiskt i. Ett hållbart samhälle är ju faktiskt något som det talas mycket om över hela världen, och på den högsta politiska nivån. Så varför inte på gräsrotsnivå också? Det är ju faktiskt något som angår alla.<br /><br />Upp till kamp mina bröder och systrar!<br />Låt oss förändra världen tillsammans!<br /><br />/ Eder blomsterprydda diktator Eira<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114898705083457984?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1148941275117554272006-05-29T23:59:00.000+02:002006-05-30T00:21:15.480+02:00<strong>Folk som inte har något bättre för sig</strong><br /><br />1. Jag<br />2. <a href="http://www.nettavisen.no/innenriks/article648055.ece">Denna man</a><br />3. <a href="http://home.eircom.net/content/irelandcom/breaking/8158349?view=Eircomnet">Den här snubben</a><br /><br />Jag slåss i alla fall inte och gör <em>så </em>otrevliga saker...<br /><br />Antar att det alltid är något...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114894127511755427?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1148934039442129892006-05-29T22:20:00.000+02:002006-05-29T22:23:11.513+02:00<strong>Humor? Humor. Humor!</strong><br /><br /><em>Nyhetsmorgon onsdag 24/5 2006 nyhetssändningen 07.00 samt 08.00:</em><br /><br />"Två pedofilfall i staden Nuuk på Grönland har svällt och omfattar nu 50 barn[...]men det kan vara fler barn som har utnyttjats. Polisen befarar nämligen att detta bara är toppen på ett isberg"<br /><br />Fråga: Ska detta vara kul? I ett annat läge hade det kanske varit skojigt med metaforen om isberget eftersom det handlar om Grönland, men i just det här fallet känns det mest osmakligt. Och "svällt"? Har någon någonsin hört att ett rättsfall har "svällt" förr? Det har åtminstone inte jag och det kändes som ett ytters opassande ord i detta fall. Pedofili och sexuellt utnyttjade barn är ingenting att skämta om! Framför allt inte i en nyhetssändning! Jag hoppas verkligen att den som skrev detta på telepromptern inte gjorde det medvetet. Räcker det inte med kvällspressens osmakliga löpsedlar? Undrar jag...<br /><br /><em>Scotland on Sunday (scotsman.com) söndag 28/5 2006:</em><br /><br /><strong>"</strong><a href="http://scotlandonsunday.scotsman.com/scotland.cfm?id=789352006"><strong>Blazing row over lack of water for new fire station</strong></a><br /><br />A NEW fire station in one of Scotland's wettest areas is lying empty and unused because it has no water."<br /><br />Tydligen har det blivit bråk mellan vattenleverantören Scottish Water och brandmyndigheten (eller vad det nu heter) och de får inte koppla upp sig på ledningsnätet. Strålande! >(<br /><br />Men i detta fall funkar humorn i rubriken. Det är förvisso allvarligt att brandstationen inte kan få vatten, men det är inte riktigt på samma nivå som pedofili ändå...<br /><br /><em>Edinburgh Evening News (scotsman.com) måndag 29/5 2006:</em><br /><br /><strong>"<a href="http://edinburghnews.scotsman.com/entertainment.cfm?id=793092006">Station bosses banish Blunt from airwaves</a></strong><br /><strong><br /></strong>AWARD-WINNING singer songwriter James Blunt has been banned by a radio station - for becoming too popular."<br /><br />Need I say more? Underbart!<br /><br /><em>Evening News (scotsman.com) lördag 6/5 2006:</em><br /><br /><strong>"<a href="http://news.scotsman.com/topics.cfm?tid=477&amp;id=682152006">Conference to hear about Swedish road toll success</a></strong><br /><strong><br /></strong>THE lessons learned from Stockholm's congestion charging scheme will be outlined at a climate change conference in the Capital."<br /><br />Tydligen har försöken med trängselavgifter i Stockholm varit en stor framgång. Konstigt att vi som bor här inte har fått veta det... Tycker i alla fall jag.<br /><br /><strong>...och en existensiell kris...</strong><br /><br />Mindre humoristiskt var det att få ett samtalsom gick ungefär:<br /><br />"hej jag heter NN1 och arbetar som reporter på Expressen. Jag söker NN2 eftersom vi håller på med en bakgrundartikel om NN3 som har erkänt mordet och våldtäkten i Västerhaninge och vi har gått igenom hans gamla domar och hittat NN2s namn där, så nu undrar vi bara om vi kunde få tala med NN2 om NN2s upplevelser av NN3 eftersom vi frågar oss hur det kunde få bli såhär."<br /><br />Ja, det undrar jag med.<br /><br />Hur kan en människa gång på gång begå våldsdåd på våldsdåd (som inte är så annorlunda från de som han tydligen nu har erkänt förutom offrens åldrar och att han faktiskt inte dödat någon förr (vilket nog mest har handlat om tur)), erkänna dessa dåd, bli dömd för de, komma undan lindrigt med samma ursäkt gång på gång (ungefär:jag var påverkad, jag har problem, tyck synd om mig), bli daltad med av socialen som anser att han behöver vård och inte ett straff (vilket iofs hade kunnat funka om han verkligen hade <em>fått</em> ordentlig vård och inte bara en massa halvmesyrer), o s v? Döms man för ett brott <em>en </em>gång och skyller det på att man var påverkad och visar sig ångerfull kan det nog vara bra att få vård och en chans till bättring. Men döms man för liknande brott upprepade gånger och varje gång säger att det bara blev så för att man var påverkad, men inte påvisar någon egentlig ånger för det man gjort mot offren utan mest självömkan borde straffpåföljden höjas rejält. Jag trodde faktiskt ärligt att den här killen satt bakom lås och bom. Men icke. Och det gör mig faktiskt orolig. Jag brukar inte fundera så mycket på det där med överfallsvåldtäkter och misshandel och så, men om en sån här snubbe kan få vandra fritt på stadens gator får jag väl börja fundera mer på sådant. Tyvärr. Usch. Nu blev jag alldeles deprimerad... Ett stort FYYYYYYYYYYYYYYY!!!!! på den svenska rättstaten (som jag generellt hyser ett ganska bra förtroende för) som låter något sånt här hända!<br /><br />(Jag nämner inga namn på de inblandade även om jag misstänker att det kommer stå om det på morgondagens löpsedlar eftersom jag faktiskt tror på konceptet att man är oskyldig tills man har dömts - även om man erkänt och även om alla bevis pekar ut en som skyldig.)<br /><br />Det som skrämmer mest var att när reportern berättade vad det gällde blev jag inte ens förvånad. Inte ens en millisekund. Jag tänkte inte heller - ja det hade man ju kunnat tro - för vem vill tro något sådant om en annan människa? En som är yngre än man själv? En vars föräldrar man träffat? En som man vet har minst <em>två</em> egna barn...<br /><br />Är det ok om jag känner att jag tappat ytterligare lite tro på människosläktet och känner mig lite allmänt vilsen och desillusionerad nu? Jag hoppas det för det är i alla fall så jag känner.<br /><br />Jag behöver en kram, tror jag. Snälla någon, ge mig en kram! Innan jag helt tappar tron.<br /><br />Fast det vore ju lite synd att låta en människas fruktansvärda beteende i kombination med den svenska rättvisans fallerande förstöra tron på mänskligheten helt. Det finns ju fler personer i världen och alla kan ju inte vara hemska.<br /><br />Men en kram vore nog rätt skönt ändå.<br /><br />*ynf*<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114893403944212989?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1148918384318315802006-05-29T17:33:00.000+02:002006-05-29T18:01:18.273+02:00<strong>Saker man kan göra när...</strong><br /><br />...man är förkyld:<br /><br />Ligga i sängen<br />Titta på film<br />Äta glass<br />Dricka the (med mjölk såklart)<br />Tycka synd om sig själv<br />Läsa en bok<br />Sova<br />Och bara fortsätta ligga i sängen hela dagen...<br /><br />...man har mensvärk:<br /><br />Önska att man hade en gammal hederlig varmvattenflaska<br />I övrigt - se "...man är förkyld"<br /><br />...det åskar:<br /><br />Dra ur telefonjacken<br />Dra ur tv-antennkabeln<br />Slå av huvudsäkringen<br />Krypa ihop till en boll under täcket och försöka bli så liten som möjligt<br />Önska att man hade någon att hålla i handen<br />Önska att någon kunde komma och krama en<br />Önska att man kommer överleva utan allvarliga skador även denna gång<br />Känna sig fånig<br />Önska att man kunde sluta vara så fånig<br />Önska att åskan ska försvinna snart<br />Känna sig lite löjlig<br />Ta sig i kragen<br />Sticka ut huvudet från under täcket<br />Besluta sig för att sluta vara löjlig<br />Hugga tag i första bästa bok och börja läsa<br /><br />...det slutat åska<br /><br />Slänga ifrån sig boken<br />Krypa fram från täcket<br />Lyssna intensivt minst tre gånger ifall det inte skulle vara helt slut<br />Koppla i telefonen<br />Slå på huvudsäkringen<br />Sätta i tv-antennkabeln<br />Bli kall i magen när ett flygplan mullrar i fjärran<br />Känna sig jättefånig<br />Titta på kung-fu-film och tänka på något annat<br /><br />...man egentligen borde plugga:<br /><br />Blogga<br />Allt ovanstående plus en massa, massa, massa mer<br /><br />~~ o ~~<br /><br />Allt detta har jag gjort och känt idag...<br /><br />Boken råkade ironiskt nog bli "Den Gudomliga Komedin"<br /><br />Min säng är mitt tempel!<br /><br />Och jag är egentligen inte rädd för åskan utan för blixten, men eftersom jag vet att det kan komma en blixt och slå ner när som helst var som helst hur som helst när åskan hörs blir jag alltid lite kall i magen, och när åskan verkar komma närmare blir det värre. Det enda som hjälper är en varm och trygg hand eller ännu bättre - en varm och trygg famn - och någon som inte skrattar åt min oro.<br /><br />Efterlyses: Varm männsika med varmt hjärta.<br /><br /><em>P.S. Ibland kan man skapa poesi i drömmen. Se exempel: <a href="http://alkonost.blogspot.com">Vårmantra</a> Den "kom jag på" när jag låg och halvsov och drömde lite alldeles nyss...</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114891838431831580?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1148058584479019802006-05-19T18:18:00.000+02:002006-05-19T19:38:58.520+02:00<strong>Jaha.</strong><br /><br />Så har ännu en vecka börjat lida mot sitt slut.<br /><br />Den här veckan har verkligen varit helt hysterisk med en massa flackande fram och tillbaka mellan klassrum och elever och jag har varit alldeles för trött för att verkligen orka plugga så mycket som jag borde ha gjort vilket innebär att jag får kompensera för det nu i helgen istället (vilket jag inte kan säga att jag ser fram emot). Idag har jag varit i en förskoleklass för att se hur de arbetar där, och det var jättekul. Förskoleklasser är ju ett relativt nytt påfund, så det var verkligen nyttigt att få se hur arbetet är upplagt där.<br /><br />Nytt och nytt förresten. Det har väl funnits i elva år eller så i den kommun jag har min praktik i. Betyder detta att jag börjar bli gammal? Jag menar elva år är ju inte så väldans kort tid, men det känns som att det inte alls var så länge sedan...<br /><br />Ja, och så har det ju varit Champions League-final också. Jag kunde inte bry mig mindre om det, men det är svårt att missa när grannen har släpat ut en storbildsteve i trädgården och sitter med ett gäng andra grannar och tittar med teven på högsta volym och dessutom skriker och vrålar med jämna mellanrum när någon gör mål, eller missar, eller domaren dömer på ett sätt som inte gagnar "deras" lag o s v... De höll dessutom på och efterfestade halva natten och det är rätt lyhört i min lilla stuga, så det var inte så lätt att sova om man säger så...<br /><br />Apropå grannar så har en av grannarna helt plötsligt fått för sig att han bara kan gå rakt in i mina föräldrars hus, så efter att ha bott här i snart femton år har vi nu fått börja låsa ytterdörren (vilket vi aldrig har gjort tidigare) för att hålla honom ute. Vi har dessutom en fullt fungerande ringklocka som han aldrig använder sig av utan han går helt sonika in i huset och ropar efter (oftast) min far. Creepy. Och inte så lite oförskämt! FYYYY på honom!<br /><br />Och Carola gick vidare till finalomgången i ESC (vilket jag hade hoppats att hon inte skulle göra) och min mor som hade tittat lite på kvalet igår meddelade att det hade varit fruktansvärt sexistiskt. Alla kvinnor var halvklädda och när det var manliga artister som sjöng klängde de kvinnliga dansarna på honom och åmade sig på scenen på ett sexuellt utmanande sätt. Nu hävdar jag iofs att det länge har sett ut så i musikbranschen och det är väl ett under att de ändå har lyckats hålla sig någorlunda rumsrena i schlagersammanhangen så länge som de har. Som kvinnlig artist verkar man liksom få välja mellan att sälja sig genom sin kropp och sin sexualitet eller bli en "rockbrud" eller singer/songwriter med mer eller mindre militant feministisk framtoning. (Visst finns det undantag, men det är ju ändå så det ser ut generellt).<br /><br />Jag har väl inget emot att spela på min egen sexualitet emellanåt och kan tycka att det är kul att klä mig lite "utmanande" för att se vilka reaktioner jag får. Men det är ju väldigt viktigt hur man klär sig i olika sammanhang. Om jag till exempel har en djup urringning på jobbet i butiken är det ingen som bryr sig något nämnvärt (även om man ju märker att en del manliga kunder har lite svårt med ögonkontakten...), men om jag skulle ha det i min roll som miljöinformatör skulle det inte anses vara helt lämpligt eftersom det inte ger ett tillräckligt "professionellt" intryck. Det är tydligen svårt att ta en kvinna på allvar om hon visar "för mycket" hud... Men en man kan minsann spatsera runt i stan med bar överkropp en solig sommardag utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag skulle vilja se vilka reaktioner en kvinna med bar överkropp skulle få i samma situation...<br /><br />Fast emellanåt är det kul att manipulera män med att visa lite av sina kvinnliga behag. Även om det nästan är tragiskt hur lättmanipulerade vissa män är så är det faktiskt lite kul också. Men vill man att någon ska lyssna på vad man säger får man väl ha en löst sittande polotröja som täcker rumpan och långbyxor med vida ben... Tragiskt. Undrar om män någonsin upplever att de inte blir lyssnade på för att kvinnorna inte kan sluta stirra på deras skrev eller rumpa eller så... Vore kul att veta!<br /><br />Nu finns det iofs en del lysande undantag bland männen. Sådana som faktiskt lyssnar på en och håller ögonkontakten med en <em>även</em> om man råkar ha lite dekolletage (svårt ord att stava det där)... Heja er!<br /><br />Just nu sitter jag nyduschad och fräsch och smuttar på lite vin och känner att livet är bra härligt ändå samtidigt som jag håller på att göra i ordning en liten matematikuppgift till barnen i "min" klass som de ska få lösa i smågrupper på måndag och tisdag nästa vecka. Eleverna har inte så bra koll på det där med enheter och är nästan ruskigt dåliga på att uppskatta volymer, så nu ska de få gissa vilken volym olika vardagsföremål har och sedan mäta vilken den egentliga volymen är genom att slabba med vatten på skolgården. Och det vet ju alla att barn älskar att hålla på med vatten. Och de flesta kan nog hålla med om att det är mycket lättare att få grepp om olika begrepp (nu fick jag väl allt till det!) om man kan kombinera abstrakt och konkret och inte bara lära sig med huvudet utan även med kroppen. Så nu är jag väldigt nyfiken på hur barnen kommer lösa uppgifterna, om de är för lätta eller för svåra och om de samarbetar eller arbetar var för sig. Har ju inte gjort något liknande tidigare så det är lite läskigt, men jag har ju sådan tur är väldigt snälla försökskaniner!<br /><br />Tjillevippen på er!<br /><br />/ Tröttmenlyckligeira<br /><br /><em>Ok. Jag erkänner. Även om jag är trött och lycklig är jag även helt fantastiskt uttråkad. No. Really! Bored out of my mind! Eller "bored </em>and<em> out of my mind". Beror nog på vem man frågar. Skulle verkligen behöva vara lite social med någon/några i helgen. Får väl se vad jag kan åstadkomma på den fronten. Om inte annat hoppas jag någon ringer snart och har något roligt/tokigt/knäppt/klantigt eller dylikt att berätta som kan lyfta tristessen en aning... Och inte är det något roligt på teve heller... :o( Uttråkad!!!</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114805858447901980?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1147878228913909062006-05-17T16:24:00.000+02:002006-05-17T17:03:49.250+02:00<strong>Oj, oj, oj...</strong><br /><br />... vilken dag! Vissa dagar önskar man att man aldrig gått ur sängen...<br /><br />Dagen började som vanligt med att jag var på rätt bra humör (jag hör till de där konstiga typerna som brukar ha ett rätt soligt morgonhumör) och jag gick till min praktikskola glad i hågen. När jag kom dit hade de delat in alla 1-3:or i åldershomogena grupper och jag fick den stora äran att vara med ettorna från tre klasser. Det var väl inte så farligt jobbigt första timmen, men sedan började det braka käpprätt åt ... eh ... utför.<br /><br />Till att börja med var ljudnivån helt hysterisk. Intressant var att iakttaga hur de olika eleverna bad om hjälp. "Mina" elever satt tysta och räckte upp handen precis som de är vana att göra, eleverna från den andra klassen gick fram till någon av oss pedagoger och bad om hjälp och eleverna från den tredje klassen (vars klassrum vi var i) skrek rakt ut...<br /><br />Sedan skulle vi ha lite träning inför den karneval som hålls i området där skolan ligger nästa vecka. Då var det en kille som fick tok-spel och började skrika och gråta och kasta sig på marken. Detta fortsatte han sedan med ända fram till efter lunch. Orsaken var att han inte hade fått visa de andra eleverna sina samlarkort före första rasten utan att vi hade sagt att han kunde ta det efter lunch... Och jag kan väl säga som så att när han hade hållit på så i över två timmar var mitt tålamod på upphällningen, så det var tur att lunchrasten var slut och han fick visa sina bilder så det blev tyst på honom <em>innan</em> jag tappade tålamodet helt... Hå-hå ja-ja... *suck*<br /><br />Och efter lunch blev ljudnivån om möjligt <em>ännu</em> högre...<br /><br />Så nu är jag lite trött i mitt lilla huvud. Men jag har tillförsikt och hoppas att morgondagen blir lite lugnare. Tur att man slipper vara social med någon idag... Fast å andra sidan kan man ju bli både piggare och gladare av trevligt sällskap. Och jag är ju egentligen inte på dåligt humör - bara lite utschasad...<br /><br />Ja, ja. Jag ser iaf fram emot helgen. Det är ju sclager-EM på lördag! Frågan är nu bara om jag kan hitta någon stackare som kan tänkas se på det tillsammans med mig, eller om jag (som vanligt) måste välja mellan att sitta hemma ensam och titta på det eller vara social med någon/några och spela in hela kalaset på video och sedan försöka göra mig både blind och döv tills jag har hunnit titta på det...<br /><br />Det är inte så att jag egentligen är någon hysteriskt stor schlagerfanatiker, men det brukar alltid vara kul att se vad de olika länderna har hittat på för spektakel den här gången. Tyskland brukar vara seriöst flippade, Storbrittannien brukar ha ganska skumma scenkläder (även om det där med skumma scenkläder verkar vara på mode nu) och det är otroligt roligt med de länder som inte varit med så många år eftersom de kan vara väldigt oförutsägbara och man vet aldrig riktigt vad man ska förvänta sig...<br /><br />Dessutom hoppas jag verkligen att Carolas låt floppar totalt för den är så outsägligt TRÅKIG! Visst är det klassisk schlager, och visst är Carola en ytterst professionell scenartist, men NÅGON måtta på eländet får det väl ändå vara... Och den verklige vinnaren från Sveriges uttagning är ju faktiskt <a href="http://www.andreas-johnson.com/">Andreas Johnsson</a>. Sing for life, tralla-la... Snacka om landsplåga! Och jag tror ju knappast att låten kommer spelas mindre nu när det börjar närma sig sommar och grillfester och fjortisfyllor...<br /><br />Nä, jag ska nog ta en huvudvärkstablett eller fem nu. Och sedan ska jag plugga... Tjohooo, vad entusiastisk jag känner mig... :o(<br /><br />Men det kunde trots allt ha varit värre! Det kan <em>alltid</em> bli värre. Det är det som är både så skönt och så läskigt med livet. Men livet är på det stora hela en ganska trevlig uppfinning och som varje god svensk vet - det är ju synd att klaga...<br /><br />Men ibland är det rätt skönt.<br /><br />:o)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114787822891390906?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1147804163316129092006-05-16T19:43:00.000+02:002006-05-16T20:55:04.040+02:00<strong>Jättestolt!</strong><br /><br />Det är vad jag är! Över mig själv och min ofattbara intelligens! *harkel harkel HOST*<br /><br />Jag har nu äntligen lyckats leta reda på exakt <em>var</em> i html-koden på denna prefabricerade blogg-layout (som jag förvisso redan har ändrat en del i, men ändå...) som länken till sidan där man kan göra kommentarer ligger. Så nu borde det vara tydligare exakt VAR man ska klicka för att kunna göra kommentarer på min blogg. (Det har länge gått att kommentera, men det har varit fruktansvärt otydligt var man ska trycka...) Orsakerna till att jag är så stolt över mig själv är:<br /><br />1. Mina linser har fått spunk och jag ser nästan ingenting. "In i dimman" - jo jag tackar!<br /><br />2. Jag kan i princip <em>ingenting </em>om html-kodning!<br /><br />Jag är faktiskt riktigt imponerad över mig själv! Trodde väl aldrig att jag skulle klara av detta konststycke, men det verkar ju faktiskt ha gått vägen... Nästa steg är att komma på hur jag ska ordna med inställningar o dyl så man slipper få upp en ny sida som man ska kommentera på. Tanken är ju att det ska vara <em>lätt </em>att kommentera och det vore ju klart enklare om man kunde kommentera på "förstasidan" så att säga... Men har jag klarat av att rota mig fram i html-koden borde ju detta nästa projekt inte vara helt omöjligt...<br /><br />:o)<br /><br />Ja, ja... Det var länge sedan jag skrev något, så jag kommer bara ge en liten resume´ av det roligaste.<br /><br />I onsdags var jag med några vänner (tio stycken för att vara exakt) och såg dansföreställningen Gökboet med <a href="http://www.bounce.nu/">Bounce</a>. Helt lysande! Jag säger bara wow! WOW! Jag är förförd och förundrad och överförtjust! Vilka människor! Tänk om jag kunde använda kroppen på det sättet. (Eller kanske inte. Jag vet ju vilka skador och vilken osannolik smärta det kan orsaka...) Men i alla fall... Om ni inte redan gjort det - GÅ OCH SE! NU! BUMS!<br /><br />I fredags jobbade jag elva timmar, men var ändå inte så trött efter jobbet så jag tog en promenad med en kollega och hamnade på en mysig liten pubs mysiga lilla uteservering för en spontan öl. Supernajs... Lite trafikstört (S:t Eriksgatan är ju rätt trafikerad...), men mysigt ändå. Och på puben sålde de salt&vinegar-chips. Jag har inte ätit sådana på över sex år. Och jag älskar verkligen dem! De är så fantastiskt goda att det är en rent religiös upplevelse att äta dem! Varför har inte fler svenskar upptäckt detta och skickat protestbrev till OLW och Estrella och alltvaddenuheter och KRÄVT att de ska börja tillverka sådana? Mycket underligt...<br /><br />Idag har jag haft friluftsdag med mina små sötungar i skolan och sprungit runt i skogen hela dagen och haft jättekul. Och det var ju tur att den där kallfronten inte har hunnit hit än, för det hade nog inte varit riktigt lika trevligt att springa runt i skogen i regnet. JAG hade iofs inte brytt mig något nämnvärt, men eftersom de flesta föräldrar verkar vara helt oförmögna att klä sina barn rätt hade det varit mindre trevligt eftersom en massa blöta och kalla barn som klagar på att de fryser och att de vill gå hem är klart mindre trivsamt än massa torra, varma barn som har kul i solen... (Visst har jag radikala åsikter? *skrattar*)<br /><br />Ytterligare funderingar: kan man vara förälskad i en plats som man aldrig varit på? Om detta är möjligt skulle jag nog påstå att för min del är det de skotska högländerna som gäller i så fall. Jag har aldrig varit där, men jag har drömt om att resa dit ända sedan jag var liten. Och en vacker dag när jag blir stor (eller åtminstone äldre (och kanske lite rikare)) ska jag resa dit. Mmmmm... doftande ljunghedar, vindpinade låga buskar, höga klippor... och tistlar... och kortvuxna, mörkhåriga, bleka män i kilt... mmmmmmm...<br /><br />Är det för övrigt bara jag som tycker att en man i kilt är något av det sexigaste som finns? Det är en seriös dräggelvarning på det... Mina vänner vet vad jag talar om...<br /><br />En annan sak som är sexigt är män i sjuttonhundratalskläder. Byxor som slutar strax under knät, tajta vita strumpor och skor med liten klack som verkligen lyfter fram formen på vaden...<br /><br />*drömmer mig bort*<br /><br />Eh. Jo. Alltså.<br /><br />Man skulle kanske kunna misstänka att det är något med mig och ben. Och framför allt då vader... Och man skulle inte ha helt fel. Vad kan jag säga? Jag gillar mansvader. Framför allt den lite smalare sorten. Men så länge vaderna inte är bredare än låren går det mesta bra. Ytligt? Jo, lite kanske. Men den som säger att utseendet är helt oviktigt ljuger. Självklart spelar det inte så stor roll när man väl lärt känna personen, men det skadar ju knappast om man tycker att personen i fråga är snygg. Förvisso blir alla människor vackra om man är förälskad i dem, men man ska ju komma till det stadiet först. Och jag håller nog med Jakob Hellman där om att "kärlek tar ett tag"...<br /><br />Nä. Nu är det slutbabblat för den här gången!<br /><br />Tjudderrutt!<br /><br /><em>P.S. Ytterligare en språklig fundering: vem kom på ett så fantastiskt fånigt ord som "gurka" ("agurk" på norska = jätteskojigt!)? Det engelska "cucumber" är ju egentligen mer logiskt eftersom det heter "Cucumis sativus" på latin...</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114780416331612909?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1147025293502533912006-05-07T19:14:00.000+02:002006-05-07T20:53:22.363+02:00<strong>Sommar och sol och likbleka ben.</strong>'<br /><br />Jag säger bara - WOW! Vilket väder! Tillbringade fredagen med att tvätta lite kläder och gräva i trädgården. Åtminstone ett tag, för det blev verkligen jättesvettigt efter ett tag och har man bara bikini på sig är det svårt att ta av sig lite kläder för att kyla av sig... På kvällen var jag på afterski (ja, det var det faktiskt! Eller åtminstone en pubkväll med afterski-tema...) men jag var alldeles för trött för att orka stanna särskilt länge, så jag åt lite gulaschsoppa och tog <em>en</em> drink och sedan gick jag iväg till en vän som jag skulle sova hos. Väl där hamnade vi tillsammans med två andra killar i köket och satt och snackade skit, lyssnade på musik och drack öl. Väldigt trevligt! Och sedan blev jag iväglurad till en kvarterskrog... Men det blev faktiskt bara två öl och sedan var det dags att sova eftersom jag skulle jobba på lördagen.<br /><br />Sagt och gjort. Jag gick till jobbet vid tio på lördagsmorgonen i kjol och linne och ångrade ganska snart att jag tagit med mig jackan, för det var alldeles för varmt för att ha den på sig. Det var nästan inga besökare alls på hela dagen och rätt långtråkigt så jag satt och gjorde massa meningslösa tester på <a href="http://www.tickle.com">Tickle</a> tills klockan var två och det var dags att gå. Sedan åkte jag hem till ovan nämnda vän och hämtade honom och lite picnic-mat som jag hade förberett på fredagen (pastasallad med kassler, soltorkade tomater, majs, färskmalen svartpeppar och färsk gräslök från mitt trädgårdsland) samt lite kylt vin och sedan gick vi till Observatorielunden och bara slappade i flera timmar. Finns det något bättre sätt att spendera en solig och varm lördag än på en filt i parken med en snäll och söt pojke? Har svårt att komma på något...<br /><br />Efter några timmar var jag hysteriskt kissnödig (sådär så man knappt vågar andas av rädlsa för att det ska ske en olycka...) och vi gick tillbaka till hans lägenhet så jag kunde gå på toa. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till, men vi segade och degade och myste tills någon av oss tittade på klockan och konstaterade att - hoppsan! Klockan är visst två på natten nu! Det var ju inte direkt tal om att åka hem då, så jag blev kvar en natt till fast jag egentligen hade tänkt vara duktig och åka hem så jag kunde gå upp tidigt idag (söndag) och fortsätta fixa i trädgården. Men jag klagar inte!<br /><br />Idag vaknade jag vid nio och kunde inte somna om men var alldeles för orkeslös för att ... eh ... orka åka hem. (Att man inte orkar när man är orkeslös torde väl vara ganska uppenbart, men jag kommer inte på något bättre sätt att säga det på...) Stort tack till min käre vän som inte bara stod ut med mitt sällskap hela helgen utan till och med orkade vara trevlig hela tiden! Det är ju inte alltid så lätt, vet jag... Åkte inte hem förrän vid ett och när jag kom hem lade jag mig på sängen och tittade lite på TV. Och somnade... Vaknade inte förrän vid sex av att mor knackade på dörren för att tala om att middagen var klar. Och jag som hade tänkt hjälpa till med maten! Ja, ja. Så kan det gå... Men det var helt fantastisk att kunna sitta ute på altanen och äta middag i kvällssolen med familjen!<br /><br />Så på det stora hela har det här nog varit en av de trevligaste och mest avslappnade helgerna på länge. Superfint väder och trevligt sällskap - kan man egentligen begära mer av livet? :o)<br /><br />Och imorgon ska jag vara i skolan klockan åtta för att hålla lektion med mina små söta barn i 1-3:an som jag har min praktik i. Och även om det är jobbigt att behöva gå upp vid sju så ser jag verkligen fram emot att få slippa den förbannade Lärarhögskolan under tre hela veckor och få vara ute bland barnen på skolan och känna att jag faktiskt gör något vettigt med min tid.<br /><br />Ja. Vad kan jag säga? Jag är verkligen helt otroligt nöjd med mitt liv!<br /><br />Och från det ena till det andra - det svenska språket är verkligen helt otroligt inkonsekvent ibland! Kom häromdagen att tänka på något som jag faktiskt inte tänkt på förut, nämligen detta:<br />Varför heter det mås och gås i singularis men måsar och gäss i pluralis? Det finns ju inga som helst uttalsregler som kan styra detta och det verkar ju helt fantastiskt korkat! Den enda någorlunda rimliga förklaring vi kom på när jag dryftade detta med några andra språknördar var att antingen har orden varit mycket mer olika från början och "gås" kanske hette något annat som det var mer logiskt att man skulle böja till gäss. Eller så böjdes "mås" till "mäss" förut men p g a att språket som bekant fluktuerar så föll den formen bort och ersattes av måsar - som ju egentligen är ett mycket mer logiskt sätt att säga det på... Är det någon som vet hur denna abnormitet har uppkommit får den väldigt gärna höra av sig!<br /><br />Kom för övrigt på en allitteration som kan beskriva till exempel hur en man vill uppfattas när han kommer (eller hur alldeles för många män vill uppfattas rent generellt): Mega-maffig macho-man. Är det så svårt att förstå att många kvinnor hellre vill ha en snäll, omtänksam och självsäker kille som inte behöver hävda sin manlighet för att känna sig duglig? Och varför är det så många (både män och kvinnor) som verkar tro att självsäkerhet är samma sak som självgodhet och egocentrism? Nä, ge mig en mjukis vilken dag som helst!<br /><br />Tills vidare - njut av vädret och njut av livet! Man vet aldrig hur länge det varar...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114702529350253391?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1146772558039656752006-05-04T21:22:00.000+02:002006-05-04T22:41:16.550+02:00<strong>Round and round and round it goes...</strong><br /><strong></strong><br />...where it stops nobody knows...<br /><br />Det går bara runt i mitt stackars huvud nu. Vilken dag!<br /><br />Började med att ha seminarie på Lärarhögskolan mellan nio och tolv, sedan var det bara att springa iväg till jobbet. Kom dit tidigare än beräknat och värmde min lunch i ett rum fullt av brandmän (jag tror det var någon sorts visning som Fortum hade av biogasnätet i Hammarby Sjöstad för de pratade om ledningar, backventiler, gnistskydd och tändningsmekanismer) för att sedan gå upp på taket och sola lite under tiden som jag åt min lunch. Däremellan hade jag lyckligtvis fått i mig lite migränmedicin som hade tagit udden av den värsta smärtan... Efter lunchen hade jag fortfarande en timme kvar tills jag skulle börja jobba så jag gick iväg till Observatorium (en träskulptur i vattnet som är gjord för att sitta på) och läste lite i solskenet.<br /><br />När jag sedan började jobba kom en grupp på 38 personer från i princip hela världen och skulle få en lite annorlunda presentation av Hammarbyprojektet för att sedan gå en rundtur och göra en sorts POE och EIA (Post Occupancy Evaluation och Environmental Impact Assessment) i området. Ja, sagt och gjort, rundtur i området blev det. I en och en halv timme. Det är faktiskt ganska jobbigt att försöka hålla reda på nära 40 personer en solig vårdag i Sjöstaden. Alla sprang iväg åt alla möjliga håll hela tiden och ställde en massa både möjliga och omöjliga frågor. Lite som kalvar på grönbete som råkat komma över alla band av nationalencyklopedin och vill få <em>allt</em> förklarat för sig. Väldigt kul, men fruktansvärt energikrävande! Fast å andra sidan säger man ju att smakar det så kostar det... Och de var faktiskt väldigt trevliga och det är alltid intressant att träffa folk från andra delar av världen. Kanske framför allt miljöfolk som kan ge mig helt nya perspektiv på saker inom mitt yrkesområde. De som gjorde starkast intryck var en man från Ghana som ville veta <em>allt</em> om biogasproduktion, en man från Brasilien som var helt insnöad på fotboll (såklart), en man från Sydafrika som var helt förälskad i den skandinaviska naturen (framför allt den norska och svenska fjällvärlden), en kvinna från Kenya som blev jätteförtjust i att det växte alger på båtbryggan samt en man från Argentina som var helt fascinerad av bevattningssystemet för de planterade träden i området.<br /><br />Jag älskar verkligen sådana här dagar! Fint väder och massa härliga människor! Hade det inte varit för den förbannade migränen som jag nätt och jämnt lyckats hålla stången sedan lunch hade det varit helt perfekt. Men man kan ju inte få allt här i världen...<br /><br />Fast man kan få mycket!<br /><br />Tjolahopp!<br /><br />/ Glädjeskruttet<br /><br /><em>Tillägg: Jag glömde visst berätta om dagens klantighet! I morse när jag skulle sätta i linserna vaknade jag bokstavligt talat med ett ryck och många tårar. Jag hade nämligen inte helt lyckats få bort chiliresterna från fingrarna efter matlagningen igår... Ouch säger jag bara! The pain! Men vaknade gjorde jag ju i alla fall... </em>:o)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114677255803965675?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1146578181669344672006-05-02T15:00:00.000+02:002006-05-02T15:56:22.036+02:00<strong>Vinterna rasat ut bland våra fjällor...</strong><br /><br />Jag har nu firat den konstigaste Valborgsmässoafton någonsin. Jag och några vänner hade bestämt att vi skulle träffas och äta middag hemma hos dem på Kungsholmen för att sedan möta upp några andra vänner och titta lite på majbrasan i Vasaparken och efter det gå på bio. Sagt och gjort. Jag åkte hem till vännerna, åt smaskig mat och sedan tog vi en promenad till Vasaparken. När vi kom dit tillbringade vi cirka tio minuter med att leta efter brasan - utan framgång. Sedan lyckades vi genom att tjuvlyssna på folket runt omkring oss klura ut att "brasan" bestod av ett fyrfat med lite grenar i. Inte direkt vad jag kallar "brasa", men ändå... Under tiden vi letade spelade ett brassband (eller brasband om man så vill) gamla vårklassiker som "La Bamba". Ingen Valborgsstämning där inte! Vi såg även att Filadelfiakyrkan hade någon sorts bås vid scenen, men tänkte väl inte så mycket på det (förutom att jag undrade lite vad kyrkan överhuvudtaget hade där att göra)... Sedan var det då dags för årets vårtalare. Hon var någon före detta ordförande i KDU, eller liknande och talade om Gud och härligheten och svensk invandringspolitik. Vi misstänkte nog att hon måste ha tagit fel på dagar och trodde att hon skulle hålla ett första-maj-tal för det lät precis som ett valtal... (Å andra sidan är ju första maj enligt tradition arbetarrörelsens högtid och KD är ju borgerliga, så hon kanske bara tog tillfället i akt. Vem vet?) Så skulle då äntligen "brasan" tändas och en manskör skulle sjunga in våren. Elden flammade åtmistone någorlunda högt och manskören inledde starkt med klassiker som "Längtan till landet" och "Liten fågel", men sedan blev det psalmer och man började väl ana lite oråd. Mycket riktigt - det visade sig vara Filadelfiakyrkans manskör! Inte så himla traditionellt med psalmer på Valborg, och det kändes faktiskt riktigt skumt. Så vi gick lite tidigare än vi hade tänkt eftersom jag började känna mig lite smått aggressiv över att ha hamnat i något sorts frikyrkligt väckelsemöte och inte på det traditionsrika Valborgsfirande jag hade sett fram emot.<br /><br />Så var det då bio. Vi såg "Ice-Age 2" och den var riktigt skojig. Sen åkte vi allihopa hem till vännerna på Kungsholmen och drack thé, åt bullar och snackade skit till två på natten. Vi talade dock inte vilken skit som helst. Vi diskuterade religion och evolutionsteorier, häxprocesser, inkvisition, korkade amerikanska högerkristna, samband mellan Jesus och Freja och Oden, korkade påvar, irländska katoliker, smartare påvar, stigmata, korfästningar i största allmänhet, katolska helgon och underliga bibelcitat! *skratt* Så kan det gå... (Nu låter det kanske lite som att vi alla har något emot kyrkan, men två av oss sex som var närvarande <em>är</em> faktiskt troende kristna, så...)<br /><br />När det sedan var dags att åka hemåt visade det sig att en av vännerna hade sin bil parkerad vid S:t Eriksplan och eftersom fyra av oss (inklusive bilägaren) skulle åt samma håll erbjöds jag skjuts till lämplig busshållplats. Men först skulle vi åka tunnelbana från Fridhemsplan dit, och jädrar i mig vilken ungdomsfylla! Jag var faktiskt ganska glad över att slippa åka tunnelbana själv. Men när vi stod på perrongen och sammanfattade vad vi hade gjort under kvällen kom vi fram till att det faktiskt var ganska skojigt. Först ett ofrivilligt väckelsemöte, sedan tecknad film på bio och slutligen thé och bullar med tillhörande teologisk diskussion. Inte direkt vad man hade kunnat vänta sig en Valborg, kanske... :D<br /><br />När jag så hade blivit avlämnad vid busshållplatsen och nattbussen slutligen kom var det nästan like mycket aphus på den som det var på tunnelbanan. Fullt av fulla fjortisar och halva bussen nedspydd. Folk som skrek och sjöng och sprang fram och tillbaka i bussen och plingade vid varje station fast de inte skulle gå av... Jag säger bara - stackars bussförare! Hoppas han fick extra OB för att köra den turen.<br /><br />Ja, ja... Idag har jag påbörjat den vårstädning som jag har skjutit upp tillräckligt länge nu. Och jag ångrar faktiskt att jag skjutit upp den så pass länge för nu är det jättemycket att göra! *suck* Ja, ja det är väl bara att bita i det sura äpplet och hugga tag. Men nu har jag faktiskt inte gjort annat än att städa, tvätta och hänga tvätt i fyra timmar, så jag tycker nog att jag kan ta mig en liten paus och äta lunch och blogga utan att behöva ha alltför dåligt samvete för det.<br /><br />Fast lite dåligt samvete har jag nog ändå. SÅ mycket att göra. Och SÅ lite energi...<br /><br />Jag tror för övrigt att jag äntligen har lyckats klura ut varför mitt ex har undvikit mig i flera månader. Han har nämligen flyttat ihop med sin nya tjej, och jag tror att han kanske skämdes lite för att berätta det för mig eftersom han ju lämnade mig för henne i slutet av augusti, eller så vågade han inte berätta det för att han inte visste hur jag skulle reagera. Men det är väl kul för honom! Men jag tror någonstans att han trodde att jag fortfarande hade känslor för honom - vilket jag absolut inte har. Det var ett bra tag sedan jag kom över honom och enda orsaken till att jag överhuvudtaget bryr mig är att vi har varit vänner i elva år och det känns ju som att det vore lite synd att slänga den vänskapen i sjön på grund av ett förhållande som knappt varade en femtedel av den tiden. Det är ju väldigt svårt (iaf för mig) att bara sluta bry mig om någon som jag brytt mig om så länge.<br /><br />Men, men... Vill han inte umgås med mig är det hans förlust! Jag har ju vänner så det räcker ändå! :)<br /><br />Pussenuss!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114657818166934467?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1146264070366972272006-04-29T00:40:00.000+02:002006-05-07T20:12:43.210+02:00<strong>This sad long tale...</strong><br /><br />... of moments passé must come to an end before it is too late. Wasn't born to hate. I was made to love. But I never knew it was so hard... (The Ark "This sad bouquet")<br /><br />Det är så sant. Jag är född att älska. Allt och alla. Även de som gör mig illa. Kanske inte så himla sunt, men inte desto mindre sant...<br /><br />För att fortsätta att citera samma låt:<br /><br />It's taken time and yet more time it will take before this heart is free and strong enough to break...<br /><br />Apropå krossade hjärtan. Jag menar - visst har jag älskat. Ibland så mycket att det vore lättare att bara ge upp och dö än att älska så mycket. Men som sagt - jag tror inte att jag någonsin fått mitt hjärta krossat. Att älska så mycket att man gladeligen skulle gå i döden för den andra är något jag bara är alltför bekant med. Men är det verkligen att älska? Att vara så självutplånande att man bara lever för att göra den andra glad... Jag menar - vad hände med det där med "tvåsamhet"?<br /><br />Men jag tror inte att jag kommer kunna älska någon så som den vill och förtjänar att bli älskad förrän jag verkligen lärt mig att älska mig själv och våga få mitt hjärta krossat...<br /><br />Nog för att jag älskar mig själv, men som man säger - det finns ju grader i helvetet! :o)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114626407036697227?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1146218301071022932006-04-28T11:58:00.000+02:002006-04-28T12:44:35.490+02:00<strong>Jaha. Så var det dags igen...</strong><br /><br />I tisdags hade vi en heldagsföreläsning om språk och språkinlärning och det var jätteskoj och vi lekte en massa lekar (faktiskt lite kul att få leka på lektionstid) och det var alldeles väldigt utmattande och man kände sig lagom hjärntvättad efter det. Då bestämde vi oss (jag och tre till) för att åka in till stan och shoppa lite i väntan på att studentpuben skulle öppna. Sagt och gjort - jag sprang iväg och köpte en mp3-spelare och de andra köpte födelsedagspresent till en fyraåring. Det blev ett målar-kit med färger, penslar, skrapverktyg och palett på min inrådan - det är aldrig för tidigt att få fina målarsaker (giftfria såklart)... Sedan sprang vi alla till H&M för att kolla lite på festkläder till en av tjejerna och jag hittade en jättefin blus för halva priset (98:-) och killen vi hade med oss var mycket förstående och tyckte faktiskt det var kul att vara smakråd. Sedan skulle vi då på studentpub. Denna kväll skulle de ha schlager-tema och Eira var jätteglad. Åtmistone tills det hade gått en timme och den enda schlagerskivan de hade redan gått ett varv. Då bytte de till jätteseg och tråkig musik som ingen av oss hade hört förut och som var ungefär så långt från schlager som det går att komma. Tydligen hade killen som skulle bränna skivor med musik till kvällen haft något strul med datorn och när vi gick vid tio hade han fortfarande inte kommit... Trist. Och dåligt planerat!<br /><br />I onsdags var det så dags för redovisning. Vi skulle på ett "gestaltande sätt" redovisa vad vi skrivit om pedagogiska miljöer och material. Det gjorde vi genom att i måndags bygga en modell i kartong, lera, tyg m m av en förskoleavdelning så som den skulle se ut om vi fick bestämma. Sedan iscensatte vi ett personalmöte på den förskolan och visade en overhead på den nuvarande planlösningen och sedan tog vi fram och visade vår modell. Vi slutade med att bjuda in våra kurskamrater på "öppet hus" så de fick komma fram och titta på och diskutera vår modell. Det blev stor succé! De verkade tycka det var kul med något som inte bara går ut på att bli matad med overheadbilder eller powerpoint-presentationer tills man nästan somnat och sedan försöka vara kreativ under diskussionen när man ärligt talat har stängt av hjärnan efter de första meningarna... Och kul för oss att göra dessutom!<br /><br />Igår låg jag hemma och var sjuk. Jag vet inte om det var sömnbrist, solsting eller något annat, men bra mådde jag inte! Feber och frossa så det stod härliga till! Tillbringade dagen i sängen med öppet fönster p g a värmen och tittade på Firefly (igen) och åt popcorn och drack kolsyrat vatten. Popcorn och kolsyrat vatten är obligatoriskt när Eira är sjuk! Det är bra medicin! Och kanske lite grönsaksbuljong också. Det är mums i magen! *slurp*<br /><br />Idag mår jag så'n tur är bättre. Har precis haft en grupp studenter från KTH som jag talat om "energy and environmental solutions" med. Det ni! Det märks för övrigt att det var ett tag sedan jag hade en ordentlig genomgång av bränslecellsystemet på engelska, för jag tappade en del ord som jag alltid har kunnat förr. Det känns för övrigt alltid lite konstigt att ha grupper där deltagarna är ungefär i min ålder. Yngre och äldre går bra, men när de är nästan jämnåriga känns det faktiskt rätt skumt...<br /><br />Har funderat lite på begreppet "att få hjärtat krossat". Jag har tidigare varit ganska säker på att jag fått mitt hjärta krossat minst <em>en</em> gång iaf. Men nu är jag inte längre så säker... Vad <em>innebär</em> det egentligen att få sitt hjärta krossat? Det låter ju definitivt som något som - även om det läker - åtminstone borde lämna lite ärrvävnad. Men jag tror inte att jag egentligen har någon sådan i mitt hjärta. Visst har jag blivit sviken, besviken och övergiven ett otal gånger och kommer med all säkerhet bli det igen, men är det verkligen mitt <em>hjärta</em> som krossats då? Jag tror ärligt talat snarare att det är mina <em>drömmar </em>som krossats då - inte mitt hjärta. Att få sina drömmar krossade kan väl vara nog så smärtsamt, men det känns som att det inte är så himla farligt ändå. Om en dröm krossas kan man ju alltid skapa en ny! Men ett hjärta är det nog svårare att byta ut... Det jag skulle kunna tänka mig som kan krossa ett hjärta är väl om ens barn eller make eller liknande plötsligt dör. Men att bli lämnad av en partner eller få käppar i hjulet vad gäller utbildning, karriär eller familjebildning är nog snarare att få drömmarna krossade - och det har man ju fått ett antal gånger! Och fler lär det som sagt bli. Men inte kan jag påstå att det är något som har lämnat några större sår efter sig i det långa loppet...<br /><br />Visserligen är det så att alla upplever alla sorters förlust olika, och inte är det särskilt kul när det händer - även om det bara är drömmarna som går i kras. Och jag vill påpeka att jag på intet sätt förringar de som upplever att de <em>har</em> fått hjärtat krossat - oavsett vilken anledning man nu har till denna känsla. Det här är bara min högst personliga upplevelse av saker och ting.<br /><br />Jag vill bara säga en sak till...<br /><br />Våga drömma! Som en lärare en gång sade till mig: "sikta mot stjärnorna så når du kanske i alla fall trädtopparna"! Det är inget fel i att sikta högt och nå halvvägs. Däremot är det fel att inte våga satsa alls!<br /><br />/ Er optimist bland gräsrötterna<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114621830107102293?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1145912221560804612006-04-24T21:59:00.000+02:002006-04-24T22:57:01.620+02:00<strong>Den gyllene medelvägen...</strong><br /><br />... har visat sig mycket svår att finna. Men jag återkommer strax till det.<br /><br />Först en kort resumé av min helg.<br /><br />Fredag: skulle på spelning på Universitetet och lyssna på några gamla klasskompisar som skulle spela. Det visade sig dock att det var ett helt annat band än det jag trodde skulle spela som faktiskt <em>spelade</em> den kvällen. Men även detta band visade sig innehålla minst <em>en</em> gammal klasskompis (från samma klass som de från det första bandet till råga på allt) så det kändes ju inte helt bortkastat iaf. Sedan hamnade jag på födelsedagsfest hos en tjej jag aldrig träffat tillsammans med en massa andra människor jag aldrig träffat (med undantag för två) och det hela var en mycket bisarr upplevelse.<br /><br />Lördag: Knatade iväg till Åsa och David under vårsolens klara sken för att där möta upp deras respektive föräldrar och åka till Uppsala för att titta på Åsas syster i Uppsala Stadsteaters uppsättning av <a href="http://www.uppsalastadsteater.nu/pjaser/somnivill.htm">"Som ni vill ha det"</a>. Den var verkligen helt fantastiskt bra! Jag känner mig fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den... Skådespelarna gjorde mycket bra rolltolkningar, scenografin var bara underbar, kostymer och smink var mycket skickligt utförda och stärkte intrycket av skådespelarnas prestationer och rollfigurer på precis det sätt som kunde önskas, ljus och ljud var också mycket bra och... ja, på det stora hela så är jag aningen lyrisk över denna pjäs (vilket kanske märks...). Har ni tid och möjlighet rekommenderar jag er att se denna pjäs. Det var faktiskt rätt enkelt att hänga med i svängarna trots att det är en Shakespeare-komedi (för er som inte läst så mycket Shakespeare - hans komedier tenderar att vara aningen röriga, framför allt de som bygger på förvecklingar och "cross-dressing", vilket en förvånansvärt stor del av de faktiskt gör) och jag vill ge en stor eloge till regin (och skådespelarna såklart) för att de lyckats med detta konststycke! Som sagt - jag är lyrisk!<br /><br />Efter pjäsen var det hade jag hört att det var några i familjen (alltså Åsas resp. Davids familjer, men eftersom de är gifta så är det väl lite samma sak på något sätt) som skulle gå ut och äta och de hade frågat om jag hade lust att följa med. Det tyckte jag lät trevligt, så jag tackade ja till detta. Vad jag inte riktigt hade räknat med var att "familjen" i detta fall var ca. 20 personer varav de flesta jag bara sett som hastigast på Å&D:s bröllop i höstas, och att en av dem (en gammelfaster eller något liknande) fyllde år och denna middag delvis var ett födelsedagsfirande för henne. Det kändes plötsligt mycket bisarrt att befinna sig i en jättelik släktträff med en släkt som inte var min och till råga på allt fira någons födelsedag som jag bara sett en gång för över ett halvår sedan och så vitt jag kan minnas knappt hälsade på vid det tillfället... Så - alltså! TVÅ bisarra födelsedsfiranden jag bara råkat hamna på utan att egentligen ha den blekaste aning om hur det gått till! Bizzarro!!!<br /><br />När jag kom ut från restaurangen såg jag att min mor hade sökt mig på mobilen. Vad hon ville var att fråga mig om jag snabbt kunde lära henne att säga någonting på alviska. Jag kan egentligen ingen alviska alls, men eftersom jag är med i <a href="http://www.forodrim.org">Tolkiensällskapet</a> har jag iaf lyckats snappa upp någon sorts artighetsfras som jag snabbt lärde ut till min mor. Det var inte ett dugg bisarrt att stå på Fyris Torg sent en lördag kväll och instruera min mor i hur man säger "var hälsad, vän" på quenya... :o)<br /><br />Kom hem från Uppsala vid tolv på natten och kände mig minst sagt både aningen manglad och (om)tumlad. Snacka om att jag sov som ett barn den natten...<br /><br />Söndag: Mor, far och jag invigde grillsäsongen. *mums* Sedan tillbringade jag en stor del av kvällen med att trassla ut stålspiraler med plasthandtag som fungerar som grind till vårt elstängsel från varandra. Min far hade inte tänkt efter riktigt när han plockade in dem för vintern och hade lat alla tre spiralerna i en hög på källargolvet. Jag säger bara - <em>lägg aldrig långa spiralformade saker i en hög!!!</em> Hade det inte varit för min envishet och ett par nypor som var mycket starkare än jag trodde (mina) hade det aldrig gått att reda ut detta nystan av rostfritt fjäderstål...<br /><br />Idag har vi haft hysteriskt skojigt när vi förberedde en gruppredovisning i skolan, men det återkommer jag mer om på onsdag när jag vet hur redovisningen har gått...<br /><br />På uppsjungningen i kören idag lyckades jag för övrigt täcka in nära fyra oktaver utan att blinka ens en gång. Känns som att formen är på väg tillbaka efter den förbannade stämbandsinflammationen... *yipiiiieeeee* *jättesupermegasmajl*<br /><br />Så var det då det där med den gyllene medelvägen...<br /><br />För att göra en lång historia kort kan jag säga som så här:<br /><br />När jag var liten ville jag helst vara osynlig. För ungefär tretton år sedan klev jag fram i rampljuset. Sedan gled jag så gradvis att jag inte märkte det tillbaka i skuggorna. Det hela slutade med att i princip alla som stod mig nära (och till och med personer jag träffade första gången någonsin) sade åt mig att jag borde ta för mig lite mer och våga ta lite mer plats. Så nu har jag försökt göra det. Men då får jag istället veta att jag tar för mycket plats (vilket jag absolut kan hålla med om i vissa sammanhang) och att jag borde ta ett kliv tillbaka. Det bästa vore ju om man kunde hitta någon sorts mellanting här - en gyllene medelväg - men det är inte så lätt som det kan låta. (Jag undrar för övrigt om det bara är <em>jag</em> som tycker det är svårt att vara "lagom" så att säga...)<br /><br />Jag tror (om jag ska bli lite själv-psykoanalytisk här) att allt detta egentligen handlar om att jag är så förbannat rädd att bli bortglömd. Min största skräck i livet - förutom att jag inte ska duga till - är att jag ska sluta mitt liv ensam och bortglömd. Därför kanske jag tar i lite för mycket ibland (framför allt när jag träffar nya människor som jag ska göra ett första intryck på - tyvärr!) bara för att visa att jag finns till, och att jag faktiskt också kan och vet en massa saker och inte bara är en fluga på väggen. Samtidigt tycker jag illa om mig själv när jag är så framfusig och gåpåig så ibland sitter jag bara tyst i ett hörn och lyssnar och känner mig lite illa till mods och undrar när någon ska lägga märke till att jag finns där. Och det händer faktiskt oftare än vad många som träffat mig tror att jag lyckas med att sitta mitt i händelsernas centrum utan att någon överhuvudtaget verkar lägga märke till mig...<br /><br />Undrar förresten om detta skulle kunna vara en ny och hittills outforskad karriärmöjlighet? Jag skulle kunna bli världens skickligaste spion! När jag inte märks, så märks jag ju helt enkelt inte. Och när jag märks alldeles för mycket finns det väl ingen i världen som skulle misstänka den som syns och hörs mest av alla för att faktiskt lyssna och lägga märke till också. Hmmm... :o) Eira - international woman of mystery. Det vore kanske något!<br /><br />Synd bara att jag har så många svarta hål i mitt minne...<br /><br />Vad sa jag att jag hette nu igen?<br /><br />Och vad var det nu jag sa?<br /><br />Va?<br /><br />Äsch, jag fattar ingenting...<br /><br />:o)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114591222156080461?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1145639606298677792006-04-21T18:46:00.000+02:002006-04-21T19:17:53.760+02:00<strong>Kvasi-intellektualism är bra för din själ!</strong><br /><br />Jaha, så var det fredag igen och efter en hysterisk dag på jobbet (jag råkade låsa mig ute och eftersom en grupp på femton personer var beroende av att jag skulle släppa i dem igen blev det lite kaotiskt ett tag. Sådan tur att min underbara kollega Josefin kom och räddade mig!!! Och tur att jag är rätt bra på att improvisera och hålla huvudet kallt i sådana situationer (övning ger färdighet som man säger)) så sitter man här framför datorn, smuttar vin och lyssnar på Bachs cellosviter på hög volym (klassisk musik <em>ska</em> höras på hög volym, vad ni än säger!). Och jag känner mig extremt kvasi-intellektuell. Inte minst med tanke på att jag just nu håller på att läsa Koranen (OK - inte <em>just nu denna sekund</em> eftersom jag bloggar nu, men...)<br /><br />Å andra sidan kanske det inte är så dumt med lite kvasi-intellektualism (sug på <em>det</em> ordet!) så länge man blir lycklig av det. Det är ju vetenskapligt bevisat att klassisk musik - och faktiskt Bach i synnerhet - stimulerar tankarna och gör det lättare att fokusera. Bach anses vara särskilt bra eftersom musiken är ganska repetitiv och inte innehåller så mycket tempoväxlingar. Den anses - hör och häpna - vara väldigt "matematisk" (hur nu något så underbart kan ha med mitt favorithatämne matematik att göra - men jag kan iofs förstå lite vad folk menar...) Vin är gott och Koranen är mycket intressant. Framför allt tror jag Koranen är väldigt intressant om man läser den som ett sorts komplement till Bibeln. De har ju ändå samma grunder, men <em>tänk</em> så olika man kan tolka saker!<br /><br />Fast frågan är väl om man verkligen kan vara kvasi-intellektuell om man inte <em>försöker</em> vara intellektuell, utan bara <em>är</em> det (skojar bara om att jag skulle vara intellektuell!). Eller kan man vara "kvasi" utan att ens försöka eller vara medveten om det? Undrar just hur det där funkar egentligen...<br /><br />Men en sak som jag iaf <em>vet</em> att jag är det är lycklig! Jag kan inte riktigt föreställa mig att jag någonsin har varit olycklig (även om jag <em>vet</em> att jag har varit det) och inte heller att jag någonsin kommer att bli det igen. Undrar om det är det första tecknet på vansinne? Att man går runt som en lycklig idiot och tror att det alltid kommer att vara så? Fast eftersom jag innerst inne vet att inget varar för evigt kanske jag inte är så tokig ändå...<br /><br />Igår satt jag med några student-kollegor och arbetade med att sammanställa ett grupparbete som ska lämnas in och redovisas nästa vecka. OJ vad vi måste ha varit trötta, hela gänget! Snacka om under-bältet-humor! Jag tror det började med att någon gjorde ett visst ljud och någon annan (jag) associerade det ljudet till något helt annat än vad det var menat att illustrera, och snart var det fullt skrattkalas. Vi misstolkade både det ena och det andra, och eftersom vi var fyra stycken kunde alltid <em>någon</em> av oss tolka det till att bli något sex-relaterat. Så efter ett tag fullkomligen haglade både skratten och de sexuella anspelningarna (tyckte nästan lite synd om den enda killen i gruppen, men han var inte så dålig på att "snusk-tolka" han heller...) för att efter några timmar kulminera i ett komplett skratt-sammanbrott. Detta för att vi hade kommit till "slutsatsen". Uj, uj... Jag säger bara det... Det kommer (kommer - *ha-ha*) dröja länge innan jag kan använda det ordet utan att le. Tror jag får hålla mig till begrepp som "diskussion" eller så...<br /><br />:o)<br /><br />Ja, ja... Säga vad man vill. Ibland är man <em>väldigt</em> lättroad!<br /><br />Undrar om detta är ett bevis på att jag åtminstone inte <em>försöker</em> verka intellektuell? Hmmm...<br /><br />Pussenuss!<br /><br />/ Ert knastroll i vårsolen<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114563960629867779?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1145457812478480022006-04-19T16:38:00.000+02:002006-04-19T16:43:32.490+02:00<strong>Hoppsan!</strong><br /><br />Så det kan gå...<br /><br />Glömde ju det allra viktigaste:<br /><br /><strong>GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MOR!!!</strong><br /><br />Hur dum får man bli egentligen?<br /><br />Inte dummare än jag i alla fall.<br /><br />Då ligger man nog rätt risigt till...<br /><br />:o)<br /><br />Ja, ja... Till mitt försvar kan jag säga att jag lider av dåligt minne (eller egentligen inte dåligt - bara fullt av svarta hål...) och när jag väl har fått en tanke i huvudet måste jag få bort den på något sätt innan nästa tanke kan få plats. Och jag sms:ade faktiskt och gratulerade vid åtta i morse... Men det blir mer offentligt så här!<br /><br />Som sagt: grattis kära mor! Du är fantastisk!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114545781247848002?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1145450871182327942006-04-19T14:04:00.000+02:002006-04-19T15:05:30.106+02:00<strong>Ännu mera vårkänslor... och lite prestationsångest.</strong><br /><br />Jo, jag har än en gång drabbats av denna vårliga förälskelse till livet i största allmänhet, och till mitt liv i synnerhet. Jag har det verkligen fantastiskt bra! En superhärlig familj, många goda vänner, trevliga arbetskamrater, en vettig studiegrupp i skolan (äntligen!) och en laptop som trots allt fortfarande fungerar någorlunda bra och som tillåter mig att sitta utomhus i solen och dricka luchöl och skriva på min blog. (Tack alla högre makter (och min bror som jag fick det av...) för det trådlösa nätverkskortet!).<br /><br />Jag vet att många blir förälskade på våren, men ibland undrar jag om det inte bara är kärleken till livet som projiceras på en enskild person för att det verkar så klichéartat att gå runt och vara kär i hela världen... Inte så att jag på något sätt är immun mot att bli förälskad i en person bara för att det är vår och för att jag älskar livet. Och inte så att det är något fel på att "finna kärleken" på vårkanten (även om jag kommit fram till att jag oftast (men inte alltid) brukar bli förälskad i personer någon gång mellan oktober och februari), men ändå...<br /><br />Det enda jag egentligen är lite upprörd över är den totala brist på kompetens och nytänkande som finns på Lärarhögskolan. Det jag egentligen är mest frustrerad över är att de pedagogiska teorier vi får läsa om har ca 100 år på nacken och oftast är formulerade av välbärgade, vita, europeiska män som troligen aldrig sett ett barn annat än på avstånd... Snacka om kvalificerat skitsnack! (I de flesta fall, men det är klart att med så mycket som skrivits har väl en och annan någorlunda vettig idé smugit sig in här och var...)<br /><br />Jag är iofs ganska frustrerad på allt snack om sk "problembarn" också. Vadå problembarn? Om ett barn har vissa svårigheter att leva upp till de enorma krav som ställs på dem kanske det egentligen inte är de som är problemet utan samhället som skapat dessa krav. Att unga generellt lider av prestationsångest är väl ingen hemlighet, men jag undrar om det inte är så att skolans krav bara utgör en ytterst liten del av detta. Jag menar samhället ställer ju orimliga krav på perfektion, och föräldrarna (jo, visst finns det undantag) verkar väl inte direkt göra något för att underlätta för sina barn. Tvärtom faktiskt! Hu vanligt är det inte att man hör föräldrarna säga till sina barn att "idag har ni inte tid att leka med era kompisar för ni har ju [infoga valfri aktivitet] idag". Barn har helt enkelt inte tid att bara vara eftersom de så fort de kommer från förskolan/skolan/fritids ska sysselsättas med allehanda saker. Det kan vara hockeyskola, folbollsskola, ridskola, dansskola, klapp-och-klang, dans-och-hopp eller allt vad det nu heter...<br /><br />När jag var liten var det ingen som kritiserades som förälder om de lät barnen ha lite "tråkigt" (läs: inte blev konstant stimulerade med organiserad lek eller aktivitet). Det var snarare bara bra för då fick barnen dra nytta av sin egen fantasi och uppfinningsrikedom för att sysselsätta sig själva. Inte så att man struntade i sina barn, men det var helt ok om barnen ville sitta och leka med bilar/dockor, rita, lägga pussel, lyssna på musik och skutta runt i vardagsrummet, hitta på en hemlig och osynlig kompis att bjuda på thékalas o s v. Det var snarare så att ett barn som inte kunde sysselsätta sig själv ansågs som lite konstigt.<br /><br />Idag är det däremot helt normalt att barn inte själva kan komma på något att göra eftersom de är så vana vid att andra hela tiden hittar på saker åt dem. Och sedan undrar man varför andelen hyperaktiva barn och barn som har svårt att sitta still och koncentrera sig en längre stund ökar lavinartat... Inte så konstigt! Om jag hade blivit överstimulerad med allsköns aktiviteter från tre månaders ålder skulle jag också ha svårt att fokusera på en sak i taget och ibland helt enkelt "bara vara"! Snacka om att samhället skapar ett problem där det egentligen inte behöver finnas något! Nä, låt barnen ha lite tråkigt och lära sig mer om hur de själva fungerar, så ska ni nog se att det blir bra. Hur ska man någonsin kunna utveckla en trygg och stark inre miljö om man aldrig får chansen att lära känna sig själv?<br /><br />Visst finns det barn med rent medicinska svårigheter - det får man inte förringa - men jag är övertygad om att det går lite mode i vissa diagnoser också...<br /><br />Jag håller även på med en ytterst ovetenskaplig undersökning om den moderna psykvården. Det skrivs ju rätt mycket om hur dåligt många unga (framför allt tjejer) mår. Som sagt - prestationsångest är mycket vanligt. (Undrar om inte det är den nya folksjukdomen?). Man har krav på sig från hemmet att man ska vara bra i skolan och ha "rätt" fritidsintressen, i skolan ska man hävda sig gentemot de jämnåriga - inte bara med betygen - utan även med att ha de "rätta" vännerna. Man ska även klä sig "rätt", ha "rätt" smink, "rätt" pojkvän, "rätt" kropp o s v... Inte konstigt om det blir för mycket ibland! Då kan det ju vara bra om man får komma till en psykolog och få lite stöd. Men till att börja med är det väldigt "fult" att gå till en psykolog. Vidare är det <em>väldigt</em> svårt att få en tid! Om man vill ha en tid hos den kommunala psykvården måste man antingen vara akut självmordsbenägen (gärna så att man faktiskt hamnat på sjukhus ett flertal gånger p g a självmordsförsök) eller vara diagnosticerad med en psykisk åkomma och gå i terapi som ett komplement till den psykofarmaka man fått utskriven. Om man lyckas med detta kostar ett besök 70 kr och går på högkostnadsskyddet inom läkarvården. Men som sagt - detta är nästintill omöjligt.<br /><br />Kvar finns då en del privata alternativ. Det billigaste jag hittat kostade mellan 70 och 240 kr per besök och kunde även det tillgodoräknas i högkostnadsskyddet, men även där verkar det näst intill omöjligt att få en tid utan att vara akut självmordsbenägen eller ha en diagnos (man får dessutom bara träffa psykologistuderande som gör detta som en del av sin praktik). Nästa prisläge var om man vände sig en annan instats som utbildar blivande psykologer och psykoterapeuter. Då kostade ett besök 350 kr och inkluderas inte i högkostnadsskyddet. Sedan fortsätter det bara uppåt i prisläge mot sådär en 500-1500 kr per besök och inte heller dessa inkluderas i högkostnadsskyddet.<br /><br />Det som kan noteras är att den vanliga kötiden för att få komma på en första utvärdering är ca 6 månader (men det kan ta betydligt längre tid om man inte tjatar så mycket...) och att kötiden minskar ju högre prisklass man befinner sig i.<br /><br />Kontentan av det hela är alltså - om du inte har en tidigare diagnos och inte försöker ta livet av dig minst en gång kommer du troligtvis aldrig ens komma till ett möte för utvärdering av ditt psykiska tillstånd. Om du inte råkar vara född i en rik familj, vill säga - då kan du ju alltid köpa din väg till lycka!<br /><br />Ungefär samma sak verkar det för övrigt vara med läkarvården...<br /><br />Det enda som är riktigt bra är att alla som bor i Sverige, arbetar här och/eller har någon form av E-blankett verkar omfattas av högkostnadsskyddet - både för läkarvård och för receptbelagda mediciner.<br /><br />Inte för att jag vet vad en E-blankett är, men ändå...<br /><br />Goda nyheter för alla som jag känner som bor och arbetar i Sverige, men som inte är svenska medborgare!<br /><br />Nu, nu får jag nog ta och plugga lite...<br /><br />Eller rätt mycket faktiskt...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114545087118232794?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1145379484120455062006-04-18T18:31:00.000+02:002006-04-18T19:07:50.663+02:00<strong>Jo just det...</strong><br /><br />Har haft en rätt snurrig dag på mitt ena (eller andra, beroende på hur man räknar) jobb idag. Morgonen började med att 39 ohängda trettonåringar kom och skulle få information om vatten- och avloppsrening. Det var väl rätt ok men en av tjejerna blev jag rätt trött på, måste jag säga. Hon tillbringade en stor del av tiden med att sminka sig, prata med kompisarna, klaga på saker, komma med "roliga" kommentarer och titta ut genom fönstret. Efter det att jag sagt åt henne att hon skulle vara tyst på ett snällt sätt tre gånger tystnade jag bara och spände ögonen i henne. Det funkade faktiskt och hon höll klaffen resten av besöket. Trist bara att sådant ska behövas. Jag menar - i klassrummet är det väl en sak, men när man är på studiebesök? Ja, ja. Dagens ungdom har minsann ingen respekt... (Jag var jättesnäll, jag svär! *skrattar*) Är det så att jag börjar bli gammal nu? Kanske det...<br /><br />Sedan kom Vietnams ambassadör på besök och han var verkligen jättetrevlig. Han var visserligen lite reserverad till en början, men han tinade snart upp och började tala direkt till mig (istället för via tolken) och skämtade och var supertrevlig. En riktigt gosig gammal man! Mer sådant bland toppdiplomater o dyl tack!<br /><br />Sedan var det lunch och efter den dags för nästa gäng trettonåringar. De var bara 18 och riktigt trevliga, även om det var två killar som fick fnitterattack och inte kunde sluta skratta. Men sådant är helt ok. Långt bättre än att sitta och klaga och uppenbarligen inte lyssna på vad man säger iaf.<br /><br />Sedan var det dags att återgå till någon sorts normalitet, men vid det laget var jag så snurrig att jag knappt visste vad jag hette, så därför bloggade jag lite istället. (För det är ju så himla smart att försöka vara smart och sammanhängande när man är supervirrig!)<br /><br />Jag har för övrigt lärt mig ett nytt engelskt ord idag: <a href="http://www.all-creatures.org/picb/wfshl-coltsfoot.html"><em>coltsfoot</em></a>. Det känns alltid bra att lära sig något nytt, och det här är ett ord jag länge funderat på så det känns extra bra att äntligen veta.<br /><br />Tror även att jag fått ett övertag mot en av mina kollegor som länge har kritiserat mig för att vara alldeles för ... tja "folklig" kan man väl kalla det. D v s utåtriktad, öppen, säger vad jag tycker, gillar att debattera och skämta m m... Hon har alltid sagt att jag borde bli mer restriktiv och avståndstagande i mina kontakter med okända människor i professionella sammanhang eftersom jag lätt kan verka oprofessionell annars. Men jag tror att hon efter att ha sett mig förvandla en restriktiv och nästan lite kylig ambassadör till en öppen, nyfiken och varm person kanske inte är lika kritisk längre. Självklart kan jag hålla distans när det behövs och jag visar alltid vederbörlig respekt för folk, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det handlar bara om att lära sig att läsa av personer och situationer och anpassa sig därefter. Och enligt min erfarenhet är det ytterst sällan så att man behöver vara särskilt avståndstagande. Snarare tvärtom! Men det är ju klart - om man själv är avståndstagande är det ju inte så att man direkt inbjuder till någon närmare kontakt med folk och kanske därför lätt tror att folk <em>är</em> kyliga. Jag tror också att det är lätt att förväxla avståndstagande med professionalism. Tyvärr! Man behöver väl knappast vara otrevlig bara för att man råkar veta vad man talar om...<br /><br />Dagens ord: <em>konfys</em><br /><em></em><br /><em>Tillägg: tydligen funkar länken "naturen" igen... Som sagt: dagens ord - konfys!</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114537948412045506?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1145368236034580452006-04-18T15:01:00.000+02:002006-04-18T15:50:36.110+02:00<strong>Nu är glada påsken slut, slut, slut</strong>...<br /><br />...silladoften vädras ut, ut ut. Men till midsommar igen kommer den vår gamle vän. Ty det har den lovat!<br /><br />Nä, skämt åsido. Jag slapp faktiskt sillen den här påsken (kors i taket!) och lika glad för det är jag. Har aldrig riktigt förstått det där med rå fisk i konstiga såser. Iofs är det väl inget större fel på den råa fisken. Det är såserna jag inte kommer överens med... Fast nubben är god! (Oftast)<br /><br />Jaha. Den här påsken har jag mest njutit av det fina vädret. Nästan så jag fick solstink (ja, ja, jag vet att det inte heter så men det låter mycket roligare...) i lördags. Var ute och vårstädade i trädgården i tre timmar, tog en lång promenad till en annan busshållplats än den jag brukar resa från, tog en lång promenad i stan också, lämnade lite plantor till en kollega som just skaffat lägenhet med balkong, tog en promenad till, tittade på <a href="http://www.theboondocksaints.com/">film</a> och åt en riktig mastodontlunch hos en David. Sen kom Davids fru Åsa (som också är en kompis) hem och det blev lite thé och kakor samt en massa prat om allt mellan himmel och jord. Jag fick även en hel del böcker som de inte ville ha kvar så nu börjar det bli ännu mer akut med en eller två (eller snarare fem) nya bokhyllor.<br /><br />Sedan fick jag sms från en kille som tyckte att jag skulle följa med ut och dricka öl och det lät ju trevligt så det blev ännu mer promenerande (nu med bokkasse) tills jag insåg att jag hade gått en omväg och inte skulle hinna i tid utan var tvungen att ta bussen några stationer. Sedan blev det lite softande hemma hos honom, ännu mer promenerande, lite tunnelbaneåkande, lite sitta på krogen och dricka öl med honom och en jättetrevlig tjej och sedan sova över hos honom (eller sova kanske är att överdriva - jag kunde helt enkelt inte somna. Vet faktiskt inte varför. Ärligt!). Behöver jag säga att jag var ganska trött när jag vaknade (eller snarare gav upp försöken att sova) på söndag morgon kl. 7...<br /><br />Söndagen inleddes med ett förvirrat sms från mor (ok, det var så här: jag skickade ett sms på natten om att jag inte skulle komma hem och frågade vilken tid jag skulle vara hemma följande dag (till familjemiddagen). Till svar fick jag: när öppnar biokassorna?). Så vid 11 knatade jag och den där killen (en riktig gentleman må jag säga!) iväg mot Hötorget för att hitta en bio jag kunde köpa presentkort på. Det var JÄTTEVARMT och soligt, men väldigt skönt. Sedan gick vi vidare mot Slussen där han väntade på bussen med mig. Och han bar faktiskt min bokkasse större delen av vägen (som sagt - en gentleman!) så jag var inte allför trött när vi kom fram (förutom seriös sömnbrist, men ibland blir man liksom så trött att man blir pigg igen, så...). När jag kom hem hjälpte jag mor lite och sedan tittade jag på <a href="http://www.foxhome.com/firefly/">Firefly</a> och degade. Åt en god middag i trevligt sällskap (har jag nämnt att jag älskar min familj) och gick och lade mig tidigt. Mina katter var självfallet också med vid middagen och den ena av dem (Sigge) som har ganska ljus päls gosade in sig i först min mage (när jag satt upp - det var som att ha ett litet barn i famnen) och sedan i mitt knäveck (när jag halvlåg på soffan) så mina rena svarta kläder var inte så svarta längre. Jag såg mest ut som en beige hårboll faktiskt! *skrattar* Men han är ju bara för gullig ibland. (När han inte biter en i fötterna eller så...)<br /><br />Ja, på det stora hela hade jag en alldeles utmärkt påskhelg! Mycket bättre än det brukar vara faktiskt! Så stort tack till alla galna människor (och katter) som förgyllde min påsk! Puss på er!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114536823603458045?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1145054992375892892006-04-15T00:29:00.000+02:002006-04-15T00:49:52.386+02:00<strong>Naturen</strong><br /><br />Fick påpekat för mig att länken "naturen" som finns i en av mina tidigare poster inte längre fungerar. Jag lägger därför upp texten i sin helhet här nedan. Texten är hämtad från <a href="http://www.wikipedia.org">Wikipedia</a> i mars 2006. Författaren är tyvärr okänd, så jag kan inte ära den som äras bör. Men ändå. Här är den;<br /><br />"Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.<br /><br />Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte används till något kallas den grönområden. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi t ex gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns lappar, campingturister och djur.<br /><br />Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreningar som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spruta. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer på jetplan, i tjockoljebälten samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.<br /><br />I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig, de kallas växter. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare. Vargen finns inte.<br /><br />Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. Jfr. kretsloppet ovan. I marken sticker växterna ner ena ändan och suger upp vattnet som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvatten är en DDT-lösning. På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför de senare kallas så är en gåta då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, s.k. grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.<br /><br />Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även Ph-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna ska bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet.<br /><br />Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie, som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfat. Detta är en form av strukturrationalisering.”<br /><br />Vad kan jag säga? Sad but all too true... :'(<br /><br />Men jag källsorterar iaf och komposterar och använder bara ekologiskt godkänd gödning och inga bekämpningsmedel. Så lite gott samvete kan väl åtminstone jag ha... Tänk om det bara fanns fler som drog sitt strå till stacken istället för att inte göra något och hänvisa till att "det är ju ändå ingen annan som gör något och världen är ändå på väg åt helvete så det spelar ju ingen roll ändå". *suckar djupt* Med den inställningen är det ju inte konstigt om världen går åt helvete...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114505499237589289?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1144875084201872112006-04-12T22:48:00.000+02:002006-04-12T22:51:24.203+02:00<strong>Jo förresten...</strong><br /><br />För er som inte känner mig och undrar hur jag ser ut...<br />Den här bilden togs när jag var på ett party med David Bowie-tema, hade fått i mig ett flertal öl och som vanligt stod och drömde mig bort i min egen lilla värld...<br /><br /><a href="http://photos1.blogger.com/blogger/1864/116/1600/jag.jpg"><img style="DISPLAY: block; MARGIN: 0px auto 10px; CURSOR: hand; TEXT-ALIGN: center" alt="" src="http://photos1.blogger.com/blogger/1864/116/320/jag.jpg" border="0" /></a><br />Jag gillar min värld. Det är en vacker värld...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114487508420187211?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1144874689833554052006-04-12T22:22:00.000+02:002006-04-12T22:44:49.846+02:00<strong>Haiiii-yah!</strong><br /><br />Karatetrött är vad jag är! Och snart karatefattig också... Var hos optikern idag och fick domen: närmre 2 700 kommer de nya glasögonen kosta. Får trösta mig med att jag får ett par till på köpet... Och snart är det dags att köpa nytt säsongskort på SL också. Undrar för övrigt när SL ska göra som alla andra och införa en lägre taxa för oss som studerar... *kliar mig fundersamt på hakan och rynkar ögonbrynen*<br /><br />Igår hamnade jag på någon sorts skum spontanfika med en kille jag pratat lite med på ett internet-community i två dagar. Det var mycket skumt och inte alls likt mig som alltid måste planera allt i minsta detalj. Fast mycket trevligt! Jag tror inte jag har spontanfikat med någon sedan jag var sjutton. Det har liksom alltid varit planerat minst tre dagar i förväg... Jag gillar i och för sig att planera mitt liv, men det måste ju ändå finnas utrymme för spontanitet.<br /><br />Tyvärr tror jag att mycket av min spontanitet blev uppäten i mitt förra förhållande. Det är svårt att vara spontan när den ena parten har större delen av sin vakna tid uppbokad med en massa aktiviteter... Men nu har jag bara mig själv att organisera, och med tanke på hur bra jag är på att oroa mig för det mesta helt i onödan, men när det verkligen finns skäl att oroa sig liksom bara följa med vinden vart den än kan tänkas blåsa mig och helt enkelt få det att funka ändå är det ett ganska lätt jobb. Det enda jag måste vara noggrann med är att inte ta på mig alltför mycket bara för att jag tycker det är kul, utan faktiskt tillåta mig själv att ha lite fritid och ett privatliv också. Och jobba på att inte oroa mig alltför mycket för framtiden utan faktiskt lära mig att lita lite mer på mig själv och mina egna förmågor. Jag kan faktiskt en hel del saker och jag är (inbillar jag mig själv i alla fall) inte helt bakom flötet, så det kan liksom egentligen inte gå annat än bra för mig. Min största svaghet är nog att jag bryr mig väldigt (eller alldeles <em>för</em>) mycket om att alla andra ska ha det bra. Är faktiskt ganska dålig på att sätta mig själv i första rummet och tänka på att jag <em>också</em> förtjänar att vara lycklig. Men jag håller på att lär mig. Sakta men säkert. Jag <em>ska</em> bli mer självisk - jag lovar! (ooops! Nu lovade jag visst. Tja, då har jag ju inget annat val än att hålla det, då...)<br /><br />Från det ena till det andra - jag är mycket tillfreds med min körledare för tillfället! (Ok. För det mesta. Men vi är inte <em>alltid</em> överens om man säger så.) Jag bad om lite mer av en utmaning - och det fick jag! Tjooohooooooo! Jag kommer nu hoppa lite mellan sopran, andra sopran och alt och sammantaget ger det mig stämmor som sträcker sig över nära tre oktaver. Inte så jättemycket kanske, men jag har lagt av mig så otroligt mycket på senare år så det ska bli kul att försöka återerövra en del av sitt gamla röstregister. Så nu känner jag mig verkligen sporrad! Tack Elin!<br /><br />Nä, jag ska nog sluta nu innan det blir alldeles för förvirrat det här. Men jag har en känsla av att jag snart återkommer med mera tankar och historier ur mitt liv.<br /><br />Goodnight Stockholm - wherever you are!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114487468983355405?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1144675898828824132006-04-10T15:07:00.000+02:002006-04-10T15:31:38.850+02:00<strong>Happy, happy! Joy, joy!</strong><br /><br />Jo allvarligt! Jag är jätteglad! Jättetrött, men jätteglad!<br /><br />Jo det var såhär...<br /><br />I fredags hade vi firmafest på ett av mina jobb. Det var supertrevligt med mat, musik och dans och när det blivit ganska sent på natten och folk började droppa av från festen hängde jag på en av mina kollegor hem. Sedan hade jag ännu skojigare, fick den bästa kopp thé jag druckit sedan Irland och - tja - long story short: vi somnade väl inte förrän vid sex-snåret sådär (ja, ja, dubbeltydigt jag vet, men vad ska jag skriva då?!?).<br /><br />I lördags vaknade jag vid halv nio eller så, och lyckades på något mirakulöst sätt väcka min kollega utan att kollegan blev sur. Sedan tog vi det jättelugnt och gick runt på ett såntdär zombieaktigt sätt som man (i alla fall jag) brukar göra efter för mycket alkohol och för lite sömn fram till klockan var ett. Då gick vi ut på stan och irrade mer eller mindre planlöst kring i en och en halv timme. Vid det laget hade vi klarat av större delen av Kungsholmen och Gamla stan så det blev ganska logiskt att vi drog oss mot Slussen eftersom mina bussar går därifrån (snacka om avancerat sätt att följa någon till bussen!). Under promenaden hade vi fått damm blåst i ögonen så det fastnade i linserna, blivit avsköljda av en störtskur, hamnat mitt i någon sorts jättelik hårfön på Norr Mälarstrand och blivit torra igen, m m... Snacka om underbar promenad! (Jag menar faktiskt det - tro't eller ej!)<br /><br />I söndags firade vi min farmor som fyller 80 idag (grattis farmor!) och det var som vanligt något sorts oorganiserat kaos som omgav firandet. Det är alltid lite småkaotiskt att försöka fira en födelsedag när några inte kommer för att de tror att några andra som de inte vill träffa ska komma och de de inte vill träffa inte kommer för att de tror att de som inte vill träffa dem ska komma och de vill inte träffa dem heller. Några andra kom inte för att de inte hade blivit bjudna till någon speciell tid eller dag så de var i fjällen och åkte skidor, osv. Stackars farmor! Av hennes fyra barn, deras respektive, hennes barnbarn och barnbarnsbarn (det är ett gäng) kom två barn med sina respektive familjer. Så i slutändan blev vi sex gäster. Det var iofs trevligt, men jag upprepar - stackars farmor!<br /><br />Ja, ja. Idag är det måndag igen och första dagen på mitt påsklov. Jag ska bara arbeta två eftermiddagar den här veckan (idag och imorgon) sedan ska jag vara ledig (så ledig man nu kan bli när man har massa skolarbete att göra). Och tidigare idag ringde hon som är min handledare på kursen jag läser nu och berömde mig för min senaste uppsats. Hon tyckte tydligen att den var helt fantastisk. Och ja, jag erkänner - jag sätter faktiskt väldigt stort värde i när någon tycker att man har gjort ett så pass bra jobb att de menar att examensarbetet som jag ska skriva om två och ett halvt år inte kommer bli några som helst problem eftersom jag redan befinner mig på den höga nivå som krävs, så det enda jag behöver göra är att finslipa några detaljer för att få toppbetyg. Så just nu har jag troligen ett av stans största egon.<br /><br />Mitt liv kunde faktiskt bara vara bättre på en punkt - jag skulle gärna vilja känne mig lite mindre jet-laggad (schysst anglicism va?). Men vad annat kan man vänta sig efter en så pass händelserik helg med så pass skumma tider och alldeles för lite sömn?<br /><br />Men som jag sa -happy, happy! Joy, joy!<br /><br />Jag är nog en av de lyckligaste i världen just nu!<br /><br />Puss och kram!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114467589882882413?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1141059603537216572006-02-27T17:54:00.000+01:002006-02-27T18:00:46.720+01:00<strong>Medaljregn</strong><br /><br />Ok, jag är varken sportintresserad eller särskilt patriotisk, men<br /><br /><strong>7 guldmedaljer<br /><br />2 silvermedaljer</strong><br /><br />och<br /><br /><strong>5 bronsmedaljer<br /></strong><br />är ju ändå rätt häftigt!<br /><br />Heja Sverige!!!<br /><br />(Undrar förresten varför det gick så bra just i år jämfört med hur det brukar gå... Jag är nyfiken. Någonting måste ju ha varit annorlunda... *veckar pannan djupt och funderar så det knakar mellan öronen*)<br /><br />Men än en gång: Heja Sverige!<br /><br />:oD<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-114105960353721657?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1139790006184852282006-02-13T01:10:00.000+01:002006-02-13T01:20:06.196+01:00<strong>Underbart!</strong><br /><br />Det är just vad mitt liv är just nu! Vem kunde ha trott att det skulle göra så mycket för självförtroendet att publicera lite texter man skrivit (det kommer fler) och att få veta två saker:<br /><br />1. Jag är tydligen attrakiv för en yngre man.<br />2. Jag skrämmer slag på denna man av den enkla anledningen att jag verkar veta vad jag vill och inte verkar sluta förrän jag får det.<br /><br />Jag måste bara säga att eftersom de flesta jag umgås med är äldre än jag själv - och jag inte är så åldersfixerad - så glömmer jag ofta min egen ålder och tror att det är något fel på mig som inte är gift och har barn för länge sedan... Jag är dessutom den minst skrämmande människa man någonsin skulle kunna tänka sig. OK, jag vet vad jag vill, men det är knappast så att jag är beredd att till exempel gå över lik för att uppnå detta. Det är så totalt emot allt jag är så det är löjligt. Är det något jag ofta får höra så är det snarare att jag är alltför självuppoffrande och snäll.<br /><br />Så kan det tydligen gå. Jag tycker i alla fall att det är nästintill hysteriskt skoj! :o))<br /><br />Sov gott på er<br /><br />snart kommer det fler doktriner<br /><br />till exempel en om valåret...<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-113979000618485228?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1139442616329569192006-02-09T00:47:00.000+01:002006-02-09T00:52:02.366+01:00<strong>Ok. En till.</strong><br /><br />Tänka sig så snabbt "så småningom" kan bli ibland.<br /><br /><strong>vinterland<br /></strong><br />gnistrande snöregn från frusna grenar<br />vind som skakar frostig skog<br />månsken på spår efter mus och hare<br />sol över bländande, istäckta hav<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-113944261632956919?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1139442464613436772006-02-09T00:39:00.000+01:002006-02-09T00:51:38.666+01:00<strong>Kommentarer...</strong><br /><br />kan ni gärna göra på min blog. Klicka på tiden som står efter "posted by Eira" så kommer ni åt funktionen. Ska försöka klura lite på hur jag ska göra det ännu tydligare, men det får vänta tills jag är lite mindre dödstrött...<br /><br />Passar dock på att delge något som ploppade ut ur fingertopparna in genom tangentbordet för mer än två år sedan. Det är första gången någonsin som jag lägger upp en av mina egna texter för allmän beskådan, så jag skämtar inte när jag säger att jag har lite ångest för det här...<br /><br />Jo förresten. Jag skämtar. Jag har inte bara <em>lite</em> ångest!<br /><br />Håll till godo.<br /><br />Det kommer kanske mer var det lider...<br /><br /><strong>Stark och vacker<br /></strong><br />Jag är stark<br />Jag är svag<br />Jag är envis<br />Jag är svag<br />Jag är fantastisk<br />Jag är svag<br /><br />Jag är svag<br />Jag är stark<br />Jag är rädd<br />Jag är stark<br />Jag är ensam<br />Jag är stark<br /><br />Jag är vacker<br />Jag är ful<br />Jag är åtråvärd<br />Jag är ful<br />Jag är underbar<br />Jag är ful<br /><br />Jag är ful<br />Jag är vacker<br />Jag är äcklig<br />Jag är vacker<br />Jag är tråkig<br />Jag är vacker<br /><br />Jag är allt detta och mer därtill<br /><br />Jag är <em>jag</em><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-113944246461343677?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1138812340725536162006-02-01T17:40:00.000+01:002006-02-01T17:45:40.740+01:00<strong>Kul (?) länk...</strong><br /><br />Har inte så mycket att säga förutom att jag har haft ett minst sagt hektiskt liv på sistone med mycket socialt umgänge och nya kontakter - och sånt är ju alltid kul!<br /><br />Jag fick även en helt underbar länk skickad till mig av en kollega och jag tycker den var så träffande att jag bara måste dela med mig av den. Det är helt enkelt en beskrivning av begreppet <a href="http://susning.nu/susning.fcgi?action=browse&id=natur&amp;oldid=Naturen">"naturen"</a> ur en något speciell synvinkel...<br /><br />Tills vidare - tänk på att säga vad du menar och mena vad du säger! Alla kanske inte tycker om dig för det, men livet blir så oändligt mycket enklare! :o)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-113881234072553616?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1137775266199082162006-01-20T16:56:00.000+01:002006-01-22T14:56:01.503+01:00<strong>Lugnt och skönt...</strong><br /><br />Nu är kursen i skolan slut och jag har <em>hela</em> helgen ledig. Underbart! Jag tror att jag ska tillbringa helgen i sängen med att inte göra någonting. Bara vara för mig själv och ha det lugnt och skönt... *ler lycksaligt*<br /><br />Efter att ha stressat livet ur mig i nästan ett halvår ska det bli skönt att återvända till ett mer normalt tempo i livet och faktiskt kunna unna mig lite ledighet då och då. Har förvisso en del projekt på gång i hemmet, men det är inga brådskande saker utan jag kan göra det i sakta mak och lite när det passar. Skönt.<br /><br />Var ute på krogen igår och det var en intressant upplevelse. Jag brukar sällan gå på krogen överhuvudtaget och ännu mer sällan på en torsdag. Den skillnad jag upplevde som störst jämfört med att gå ut på en fredag eller lördag att det var relativt mycket unga människor på krogarna, folk var i allmänhet inte särskilt fulla och det var inte alls lika mycket krograggande som det annars brukar vara. Trevligt! Jag kanske ska börja gå ut lite oftare i veckorna. Det vore ju trevligt att kunna komma undan åtminstone <em>några </em>överförfriskade medelålders drägglon...<br /><br />Träffade tre jättetrevliga tyskar, en halvslemmig australiensare och ett gäng ovanligt sociala svenskar på krogrundan och var på strålande humör hela kvällen och det var skönt som omväxling. (Har ju som sagt haft det lite kämpigt på sistone). Känns som att jag äntligen börjar få tillbaka mitt liv och jag kan inte beskriva hur skönt det är! :)<br /><br />Until next time: *tah-taah*<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-113777526619908216?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1137322366311275962006-01-15T11:35:00.000+01:002006-01-15T11:52:46.443+01:00<strong>Nytt år, nya äventyr!</strong><br /><br />Så har det blivit nytt år igen och obotlig optimist som man är tänker man än en gång att "det här året måste ju bara bli bättre än det förra". Återstår väl att se om det blir så, men förutsättningarna är faktiskt ganska goda. Framför allt om man ser på de sista tre månaderna av förra året...<br /><br />Vad kan jag säga? För en snabb resumé kan jag ge följande detaljer:<br /><br />1. Ny utbildning där ingen verkar veta vad det är vi ska lära oss egentligen.<br />2. Dumpad utan förvarning dagen innan skolstart.<br />3. Teaterprojekt som även om det var kul krävde en enorm massa tid och energi.<br />4. Ännu mer förvirring på utbildningen.<br />5. Tre dagar före jul få veta att exet skaffat en ny (som han för övrigt umgåtts en hel del med under tiden vi var tillsammans).<br /><br />Inte konstigt att dessa faktorer kombinerat med att man jobbar också ledde till en del större och mindre nervösa sammanbrott. (Ca 80 timmars arbetsvecka kombinerat med de psykiska påfrestningar det innebär att ha blivit dumpad och att känna att man förlorat all kontroll över sitt liv kan väl ha den effekten, antar jag). Före mellandagarna var jag faktiskt rätt illa däran...<br /><br />Men nu är det mycket bättre! Och att jag kommit ikapp med de skolarbeten jag låg efter med och därmed fått ett socialt liv igen gör inte direkt saken sämre! :)<br /><br />Jag har träffat en massa skojiga människor på nätet också. Jag har alltid tyckt att det varit lite löjligt med "nätpolare" och "nätromanser" och så, men nu börjar jag förstå vad det handlar om... Dessutom är det ju mycket enklare och framför allt säkrare att ragga på nätet istället för på krogen. Det är ju knappast någon risk att man blir antastad eller våldtagen på nätet... Och är det någon som börjar bli jobbig och inte fattar vinken kan man ju bara låta bli att svara. Suveränt!<br /><br />Ja, ja. Nytt år och nya tag! Jag ser fram emot att få uppleva de äventyr som det här året har att bjuda på! Full fart framåt - mot evigheten och vidare!!!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-113732236631127596?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1126727451887627722005-09-14T21:42:00.000+02:002005-09-14T21:50:51.893+02:00Hej och hå...<br /><br />Jag har nu börjat på lärarhögskolan i Stockholm och har knappt haft tid att sova. Att rodda skola, jobb och teaterrepetitioner låter kanske inte så jobbigt. Men utöver det har jag dessutom hållt i trådarna på en kompis möhippa och varit sjuk, så nu har kroppen sagt stopp. Har haft feber i snart en vecka nu och den verkar inte vilja ge med sig... Bläh!<br /><br />Jag vet inte om jag kommer ha så mycket tid över till att blogga på den här sidan under den närmsta tiden, men de som vill följa mina studier kan gå in på <a href="http://www.educationofeira.blogspot.com">http://www.educationofeira.blogspot.com</a><br /><br />Där redovisar jag mina föreläsningar, projektarbeten m.m.<br /><br />De som vill se mig "live" kan komma till Årsta Folkets Hus första helgen i november och se den eminenta föreställningen "En Shoggoth på taket". Mer info om det finns på <a href="http://www.miskatonicon.com">http://www.miskatonicon.com</a><br /><br />Återkommer så snart jag har lite mer tid och energi.<br /><br />Vi ses då!<br /><br />PUSS!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-112672745188762772?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1124922554917447212005-08-25T00:16:00.000+02:002005-08-25T11:28:36.356+02:00<strong>OK, ok, jag vet...</strong><br /><br />... jag är världens sämsta på att hålla ett löfte till mig själv... Men jag gör allt för att hålla ett löfte till andra. Tyvärr har jag misslyckats även på denna fronten på senaste tiden...<br /><br />Däremot har jag tänkt en del. På mitt liv, på andras liv, på universum, på allt... (Svaret är 42...)<br /><br />Jag älskar mitt nya liv! Jag är inte skyldig någon något (annat än mig själv) och jag har sagt upp mina försök att vara social med fler än fem personer. Det är underbart att slippa låtsas vara vänlig mot personer man inte har något som helst gemensamt med! Det är underbart att slippa låtsas vara som alla andra och bara vara jag! Jag kan ärligt säga; Jag har aldrig varit mer säregen - och jag har aldrig varit mer lycklig!!! Det är som om jag äntligen accepterat att jag är JAG och ingen annan. Inte den som andra vill att jag är, inte den som jag som yngre hoppades att jag skulle bli - utan bara<em> jag</em>!<br /><br />Jag älskar mitt nya bekymmersfria liv!!!<br /><br />Om bara alla kunde finna den vägen. Och snarare förr än senare i livet...<br /><br />Best of luck to all of you!<br /><br />Lavv ja!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-112492255491744721?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1121501492921909792005-07-16T09:55:00.000+02:002005-07-16T10:11:32.970+02:00<strong>Äntligen!</strong><br /><br />Nu har regnet äntligen kommit (och gått)! Jag älskar i och för sig när det är 30 grader varmt och strålande sol, men regnet behövs ändå. Dels för att hindra varenda litet äppelkart från att skrumpna bort, och dels för att förhindra att människorna skrumpnar bort. Jag vet att många hävdar att de helst skulle vilja ha 30 grader och sol hela sommaren. Men hur kommer det sig då att de flesta verkar dra en lättnadens suck när regnet kommer efter att det varit sådant väder i över två veckor? Det är underligt vilken förlösande upplevelse det kan vara med en regnskur...<br /><br />I övrigt är jag numera stolt medlem av Teater tentakel som håller på att sätta upp en musikal till hösten. Imorgon ska vi få våra roller och jag är lagom nervig inför det. Det blir en svensk version av "Shoggoth on the roof" - även känd som den fördömda musikalen. Vi får väl se om vi lyckas slutföra projektet utan att halva ensemblen hamnar på mentalsjukhus - eller värre...<br /><br />Förra lördagen firade jag och min pojkvän ett år. *fanfar* Det gjorde vi medelst trerätters och en bra film i hemmets lugna vrå. Skönt att äntligen ha hittat någon som om möjligt har ännu mindre behov av att gå på krogen än jag själv har. Och om han står ut med mig i två veckor till är det nytt rekord i längd på ett förhållande för min del. Det vore verkligen något att fira - eller hur?<br /><br />Nä. Nu serveras det frukost, så det är väl bäst att sluta...<br /><br />Tjipp!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-112150149292190979?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1120571400540168732005-07-05T15:23:00.000+02:002005-07-05T15:51:12.466+02:00<strong>Ok, ok...</strong><br /><br />... jag vet att det var löjligt länge sedan jag skrev något på bloggen! Jag vet inte varför jag har så svårt att få tummen ur, men jag kan i alla fall försöka förklara:<br /><br />När jag började blogga satte jag mig bara vid datorn och skrev ner det jag råkade tänka för stunden. Enkelt och okomplicerat - eller hur? Men med tiden började jag oroa mig för att upprepa mig själv alldeles för ofta och att inte vara tillräckligt "orginell" - dumt va? Nu har jag hamnat i någon sorts prestationsångestcirkel som verkar vara knepig att ta sig ur. Jag sätter mig vid datorn, tänker "ska jag kanske blogga lite?" och kommer fram till att det var så länge sedan sist att jag måste nog komma på något roligt att skriva om först. Därför låter jag hellre bli att skriva trots att det är bland det roligaste som finns... Inte klokt vad korkad man kan vara ibland! Men nu har jag kommit på boten - att helt enkelt tvingas mig själv att sitta och blogga minst tre gånger i veckan innan jag åker på semester! Undrar om det kommer funka... :o)<br /><br />Igår fyllde min pojkvän år och det var fylleslag hos hans bror. Ujujujujuj... Man är allt lite seg... Hur kommer det sig egentligen att man trots att man <em>vet</em> att man kommer må dåligt så dricker man alldeles för mycket? Är det någon sorts självbestraffande skamsystem som man fallit offer för? Att man får dåligt samvete om man har roligt så man får man förtjänar om man blir rejält bakis? Dessutom verkar det även finnas någon sorts stolthet i att vara bakfull. Jag tror inte jag är den enda som har hört någon säga med ett glatt tonfall - "fy faan vad jag är bakis". Ofta följs denna mening med något som skulle kunna räknas som ett bevis för min teori om skambestraffning, nämligen - "fast det är klart, man får ju vad man förtänar..."<br /><br />Vad tror du? Att något i vårt undermedvetna får oss att dricka mer än vi hade för avsikt bara för att bestraffa den roliga kvällen med en ordentlig baksmälla? Eller är det någon annan sorts kulturell yttring som gör att framför allt vi nordbor verkar dricka oss mer berusade än andra? (Inte så att vi dricker oftare eller mer, bara att vi dricker mer åt gången när vi väl super till).<br /><br />Maila gärna och säg vad du tror. Och maila gärna om det är något ämne du vill att jag ska ta upp på min blogg. Även om denna blogg är tillängad mina tankar och åsikter är det alltid trevligt att få lite nya infallsvinklar och nya idéer på ämnen att ta upp!<br /><br /><div>Nu ska jag gå och bada...</div><div> </div><div></div>Tjingeling!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-112057140054016873?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1113236766815275952005-04-11T18:04:00.000+02:002005-04-11T18:27:42.333+02:00<strong>Sol, fågelsång och LASERSVÄRD!</strong><br /><br />mmmm... lasersvärd... *dräggel*<br /><br />Har relativt nyligen förstått vad det är alla starwarsfan har gaggat om i alla år. Det <em>är</em> faktiskt en mycket fascinerande och komplex värld som presenteras i alla dessa filmer, böcker, serieböcker mm. Och efter att ha sett trailern till episod tre har till och med jag - superpacifisten - blivit lite småkåt på lasersvärd. Fast fighten mellan Qui-Gon, Obi-Wan och Darth Maul är ju cool oavsett (mmm... Darth Maul... *slurrrp*). Och Anakin mot Tyranus/Dooku med <em>två</em> lasersvärd! *gurgel* För att inte tala om <em>Yoda</em> mot Tyranus/Dooku... *system overload*<br /><br />Ja, ja... Nu till något helt annat - en man med två huvuden! (Eller hur var det nu).<br /><br />Jag har jobbat ganska mycket på förskola den sista tiden och äntligen har mina inkomster börjat komma ikapp mina utgifter. I love when that happens! Inget fast jobb i sikte dock, så jag funderar på att plugga vidare till hösten (om jag inte får ett jobb innan dess förstås). Vi får väl se hur det blir helt enkelt.<br /><br />Livet leker, solen skiner och jag orkar inte längre gå runt och oroa mig för saker och ting. Med andra ord - jag älskar att vara jag just nu! Puss på hela världen!<br /><br />Nu ska jag ut och njuta av den sista kvällssolen och titta på lökarna (ja, såna som man planterar i jorden alltså)...<br /><br />May the fork be with you!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-111323676681527595?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1111570334814525872005-03-23T09:57:00.000+01:002005-03-23T10:32:14.816+01:00<strong>Oooooo så äggande!</strong><br /><br />Så var det snart dags för påsken igen. Har kommit fram till att påsken egentligen måste vara en urgammal hednisk högtid som firas till ära av hönsgudinnan (Höner kanske *hihi*). Jag menar - tänk efter - vi äter mängder med ägg, pyntar våra bostäder med hönsfjädrar, hänger dekorerade äggskal i fönstrena osv... En del äter till och med kyckling till påskmiddag. (Aningen motsägelsefullt om ni frågar mig - en höna som aldrig sett en tupp på samma bord som en massa obefruktade ägg och så talar folk om att äggtraditionen har med fruktsamhet att göra...)<br /><br />Visste ni för övrigt att i år infaller långfredagen och Marie bebådelsedag samtidigt. Alltså - tid för eftertanke, återhållsamhet, lidande och eufori på samma gång! Schysst va? Det måste ju innebära att hur man än mår är det OK så länge man är tillräckligt fanatisk i det!<br /><br />Ja, ja... Nu verkar i alla fall våren vara i antågande på riktigt med plusgrader, solsken, takdropp och fågelsång. Härligt! Ska fira med en rejäl skogspromenad imorgon. Picknick på en sten vid en skogssjö - hur låter det? Sämre kan man väl ha det...<br /><br />Tjingeling och glad påsk på er!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-111157033481452587?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1109706986076567612005-03-01T20:59:00.001+01:002005-03-01T21:04:22.476+01:00<strong>K-k-k-k-k-k-ka-ka-ka-ka-kaaaallt!</strong><br /><strong></strong><br />Håller på att frysa häcken av mig på morgnarna. Har haft ca. 13 grader varmt (eller snarare kallt) i huset de senaste två morgnarna. Tur att jag har två duntäcken...<br /><br />I övrigt har det varit toppen med det härliga vintervädret. Jobbar på förskola den här veckan och har tillbringat de senaste två dagarna med att åka pulka, göra snöänglar, sola, göra snöbollar (jodå - det går alldeles utmärkt om man bara tar snön som legat i solen ett tag), kasta snöbollar och i största allmänhet njuta av det underbara vädret. Jag har dessutom fått betalt för det! Ibland är livet väldigt trevligt.<br /><br />Men som sagt - morgontemperaturen kunde kanske varit aningen högre. Både ute och inne.<br /><br />Förra veckan jobbade jag på Akademibokhandeln. Jag säger bara bokrea...<br /><br />Ingenting gick enligt planerna förra veckan, vilket resulterat i en ohemul sömnbrist som jag skulle behöva sova några dagar för att få ordning på. Men tack vare solen känns det inte så jobbigt ändå...<br /><br />Jag har även börjat läsa Da Vinci-koden (på engelska så klart). Jag hade egentligen inga planer på att läsa den eftersom jag känner en instinktiv motvilja mot allt som "alla andra" läser, klär sig i, gör osv. Men efter att ha hört så väldigt skilda reaktioner (som "fy faan va bra" och "fy faan vilken skit") på boken kände jag att jag inte skulle vara den som är den, så jag köpte en pocket för en femtilapp och började läsa utan några som helst föväntningar. Har läst ungefär en tredjedel nu och reaktionen så här långt är att boken onekligen har ett visst underhållningsvärde, men det känns som att jag har läst det förr på något vis... Och jag sätter inte direkt någon högre tro till de teorier och "fakta" som presenteras i boken även om de som sagt har ett visst underhållningsvärde. Jag tror ärligt talat att "upplösningen" kommer vara avgörande för min uppfattning om boken. Lyckas författaren knyta ihop alla trådar på ett bra sätt eller blir det som brukligt är i den här typen av böcker en hastigt ihoprafsad avslutning som egentligen inte förklarar något alls? Den som lever (och läser) får se...<br /><br />*sprak knaster* på er!<br /><br />(Kallt, torrt väder = statisk elektricitet = *sprak knaster*)<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-110970698607656761?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1108995757211748652005-02-21T15:22:00.000+01:002005-02-21T15:22:37.213+01:00<strong>Snö, snö, snö...</strong><br /><strong></strong><br />... och ännu mera snö. Fantastiskt att det kan komma så mycket snö på en gång! Tyvärr är det inte direktk kallt ute vilket innebär att all den vackra vita snön förvandlas till gråbrunt slask på noll komma noll. Bläh! :(<br /><br />Var på ur- och smyckesmässa med min pojkvän i Älvsjö i helgen. Där var det allt annat än grått och trist! Jag var inne på fackdelen av mässan (tack Erik och Johanna för biljetten) och kollade pärlor, diamanter och andra fina stenar mm... *dräggla* Synd att man inte är miljonär. Eller tur kanske... Köpte sågblad och gröna pärlor i alla fall - så nu kan det äntligen bli något av det jag har tänkt mig i smyckesväg. :)<br /><br />Var även inne på den delen av mässan som var öppen för allmänheten och kollade på brudklänningar bland annat. Inte för att jag har några direkta planer på att gifta mig, men jag tycker det är kul med design och brudklänningar är roligast av allt eftersom man verkligen kan vara kreativ med designen där. Tack och lov att pojkvännen är så avslappnad att han inte fick panikångest av att titta på sånt, utan faktiskt verkade tycka att det var kul han med!<br /><br />Jaha. Det var väl allt för den här gången.<br /><br />Och kom ihåg: allt som glimmar är inte guld - det kan även vara diamant!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-110899575721174865?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1107779866249640312005-02-07T13:22:00.000+01:002005-02-07T13:37:46.256+01:00<strong>Tänk vad löjligt svårt det kan vara...</strong> <br /><strong></strong> <br />... att komma igång och skriva igen. Först tycker man att det var så länge sen att det känns pinsamt. Så då väntar man lite till. Sen blir det ännu mer pinsamt och då väntar man lite till och sen... Tja. Ni fattar. <br /> <br />Men nu har det blivit så LÖJLIGT länge sen jag skrev något så nu känns det nästan OK. Jag menar det finns ju gränser för hur löjlig man får bli... :) <br /> <br />Ja, ja... <br /> <br />Jag är fortfarande kär och lycklig, har fortfarande inget fast jobb men har börjat på en danskurs jag länge velat gå på. (Tango) Har även fått med mig min underbara och <em>vääääldigt </em>snälla pojkvän på danskursen. Han är så snäll mot mig att det faktiskt nästan är löjligt... <br /> <br />Nä. Dags för lunch. Magen kurrar och maten är klar och doftar härligt. Sämre kan det bli! <br /> <br />Jag tycker för övrigt att ordet <em>"löjlig"</em> är helt underbart! Det <em>hörs</em> verkligen på själva ordet vad det betyder. <em>"Fånig" </em> är också bra, men inte alls i samma klass. <br /> <br />Solong! <br /><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-110777986624964031?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1096711385246379892004-10-02T11:54:00.000+02:002004-10-02T12:03:05.246+02:00<strong>Höst...</strong> <br /> <br />Häromdagen var det frost i gräset på morgonen. Svamparna har nästan tagit slut (fast det finns ju senhöstsvampar förstås...), löven trillar av träden och jag frågar mig - vart tog sommaren vägen? Är det bara jag som känner mig lite lurad? Jag som hade tänkt sola och bada och mysa i trädgården... Tji fick jag! <br /> <br />Och inget jobb har man hittat heller. Tur att jag har tre timvikariat som fyller ut plånboken lite grann! (Men inte tillräckligt). Och tur att jag har en boyfriend som kan hålla mig på jorden (och inte under den)... Fast kanske inte så länge till. Är det bara jag som har en förmåga att sjabbla bort allt som är bra? Men jag kanske inte ska ta ut nederlaget i förskott. Har han stått ut med mig så här länge så... <br /> <br />Usch och blä för sommarens bortfall... <br />Tjolahopp för vackra färger och frost i gräset! <br /><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-109671138524637989?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1090428650162214692004-07-21T18:26:00.000+02:002004-07-21T18:50:50.163+02:00<strong>ADSL - himmel eller helvete?</strong> <br /><strong></strong>&nbsp; <br />Har nu flyttat hem till mina päron och trodde jag skulle kunna kasta mig in i blogosfären genast - men ack så fel jag hade! Vårt ADSL har legat nere rätt länge på grund av vem vet vad och vår leverantör har väl inte direkt ansträngt sig till det yttersta för att få oss tillbaka online, så blogosfären har snällt fått vänta...och vänta...och vänta... Det är förvisso så att det är trevligt för oss som bor en bit utanför bredbandsnätet (milt sagt) att ADSL finns, men med tanke på det strul som med jämna mellanrum uppkommer undrar jag om det inte vore bättre med uppringingsmodem trots allt. Då <em>vet </em>man ju i alla fall att det kommer strula och blir inte lika frustrerad när det händer. Samtidigt är det&nbsp;faktiskt otroligt skönt att slippa tänka på att man inte ska smurfa så länge för att det blir dyrt - med ADSL betalar man ju bara en fast månadsavgift och slipper därmed hysteriska räkningar för att man varit ute för länge på nätet... Jag antar att alla mynt har två sidor... <br /> <br />Nu är jag i alla fall tillbaka på nätet med allt vad det innebär av skitsnack och dåligt samvete (för att men inte uppdaterar skitsnacket tillräckligt ofta). <br /> <br />Apropå dåligt samvete förresten - hörde en intervju med <a href="http://www.mymarkup.net">Erik Stattin</a> på P5 Radio Sthlm idag där det talades om bloggar. Frågan som ställdes var huruvida blogging var&nbsp;den nya gräsrotsrörelsen eller bara ett forum för exhibitionister. Jag tyckte Erik gjorde ett strålande jobb med att förklara vad det hela går ut på. Way to go!&nbsp;&nbsp; ...men OJ vilket dåligt samvete jag fick för att jag inte uppdaterat på länge... <br /> <br />Och apropå uppdateringar - mitt civilstånd har nu uppdaterats ytterligare. Från semi-singel till definitivt upptagen. I feel happyyyy! Skönt att ha någon att dela sina tankar och upplevelser med på ett annat plan än man kan göra med sina vänner. (Sorry guys - men ni vet vad jag menar...) <br /> <br />:) <br /> <br />Och nu är det bara en vecka tills den dag jag fyller 25, vilken jag troligtvis kommer fira med att sätta mig i en bil och åka till ett hanverks-/kulturevenemang i Finnmarken. Alla sätt är ju bra utom de dåliga... ;) <br /> <br />Kramis till de som fortfarande kollar av min blog! <br /> <br />&nbsp; <br /><div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-109042865016221469?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1088681944575143552004-07-01T13:28:00.000+02:002004-07-01T13:39:57.416+02:00<strong>Usch och fy på mig...</strong> <br /> <br />... vad jag har bloggat dåligt på sistone! Men jag lovar att det snart är slut med dessa dumheter. Imorgon flyttar jag och efter det kommer jag har ADSL hemma = lite lättare än att försöka hinna blogga under de 15 minuter man får gratis på internet på biblioteken i Järfälla... (Visst är det snålt!) <br /> <br />Har hunnit ha födelsedagskalas med en väninna, men har inte hunnit fylla år än. Snart är jag ett kvarts sekel gammal och det känns ganska coolt! <br /> <br />Har även hunnit avancera från singel till semi-singel, så - sorry grabbar - jag är inte längre tillgänglig på marknaden. Känns ganska bra faktiskt. Visst är det kul att vara singel, men efter två år har det liksom mist lite av den forna glansen. Dessutom har jag aldrig varit mycket för det där med lösa ragg. Jag trivs mycket bättre i mer långvariga relationer, och det är väl inget fel med det? Eller? (Samhällstrenden säger fortfarande emot mig på den punkten, men till och med den långvariga "sex-and-the-city"-trenden verkar vara på väg mot ett slut. Jippiiii! Långa relationer och äktenskap är på väg tillbaka igen! Tjohooooo!) Låter kanske lite <em>väl</em> exalterad, men det kunde vara skönt att slippa vara kärringen mot strömmen åtminstone på <em>en</em> punkt! <br /> <br />Gulle-gull på er!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-108868194457514355?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3879913.post-1085657861523947182004-05-27T13:28:00.000+02:002004-05-27T13:37:41.523+02:00<strong>Uuuuuurkh! Öh.</strong> <br /> <br />Nu börjar jag minsann bli en aning trött på det här med skolan... Vi lämnade in våra examensarbeten i måndags och då kändes det ju lite som att "pust, nu är det äntligen över!" Men nehe-ej då. Nu ska man förbereda en muntlig presentation och dessutom opponera på någon annans examensarbete. ÅH VAD JAG ÄR MOTIVERAD! Jag lovar! <br /> <br />Dessutom har åtminstone jag problem med att få upp farten igen. Nu har man gått på högvarv de senaste två åren och precis när kroppen tycker att "nu kan du ta det lugnt. Så skönt! Då går jag på semester då..." då tycker skolan att man ska försöka öka från noll till hundranittio på 0,00001 sekunder. Ööööörkh! <br /> <br />Nej. Nu ska jag minsann dra och fika med några polare i det tillfälligt klara med ack så kalla vädret. <br /> <br />Vet förresten inte när jag kommer kunna blogga nästa gång. Risken är att det inte blir förrän i början av juli när jag har flyttat, men ge inte upp. I'LL BE BACK!<div class="blogger-post-footer"><img width='1' height='1' src='https://blogger.googleusercontent.com/tracker/3879913-108565786152394718?l=eira.blogspot.com' alt='' /></div>Eirahttp://www.blogger.com/profile/14922590034206639796noreply@blogger.com0